Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

1933-05-09 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:30, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

I

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1933 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition

med förslag till lag om ändring i vissa delar av

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för

olycksfall i arbete, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 februari 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr 174,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen

fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr

235) om försäkring för olycksfall i arbetet

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma väckta motioner nämligen nr 268 i första kammaren

av herr Elof Andersson> m. fl. samt nr 449 i andra kammaren av herr Ågvist

m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen icke måtte

bifalla Kungl. Majits förslag, vad detsamma avser tillägg till 29 § i olycksfallsförsäkringslagen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Majit framlagda

förslaget, tillåter sig utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här

nedan, att hänvisa till propositionen; och får utskottet i fråga örn vad motionärerna

anfört till stöd för sin hemställan hänvisa till motionerna.

Utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen till att omfatta skolelever.

Genom den ändring, som i propositionen föreslås beträffande 2 § i olycksfallsförsäkringslagen,

åsyftas att i viss utsträckning åt elever vid anstalter

för yrkesutbildning bereda det skydd i ekonomiskt avseende mot verkningarna

av ett olycksfall i arbete, som en försäkring innebär. På grund av praktiska

svårigheter synes det för närvarande icke vara möjligt att genomföra obligatorisk

sådan försäkring, avseende samtliga anstalter i riket av nämnda slag.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet emellertid, att

en obligatorisk försäkring i viss begränsad omfattning bör komma till stånd.

Utskottet ansluter sig härutinnan till det i propositionen framlagda förslaget.

Enligt detsamma skall Konungen äga att ifråga örn anstalt för yrkesutbildning

eller avdelning av sådan anstalt förordna, att den, som åtnjuter under
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 30.

Utskottet.

922 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

visning vid sådan anstalt eller avdelning, skall anses såsom arbetare enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, ändock att han ej användes till

arbete för annans räkning. Detta stadgande kommer att utgöra ett undantag

från den i första punkten av första stycket i 2 § givna regeln, att med arbetare

förstås allenast den, som utför arbete för annans räkning.

I enlighet med vad som i propositionen, efter framställning från lagrådet,

föreslås, anser utskottet, att med arbetsgivare i de fall, varom här är fråga,

skall förstås den, som driver anstalten.

Utskottet har intet att erinra mot den avfattning, som i propositionen givits

åt 2 § i lagen.

Enligt förslaget skola de nya lagstadgandena, upptagna såsom en tredje

och en fjärde punkt i första stycket av 2 §, träda i kraft den 1 januari 1934

men dock icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.

Mot vad sålunda föreslagits har utskottet ej heller något att erinra.

I detta sammanhang må omnämnas, att föredragande departementschefen

framhållit, att Kungl. Majit dock borde äga möjlighet att förordna om ersättning

för skada till följd av olycksfall, som före den nu föreslagna lagens

ikraftträdande i några fall drabbat elever vid statlig anstalt för yrkesutbildning.

Departementschefen, som ansett det icke vara nödigt, att i lag intages

någon erinran örn den möjlighet till ersättning, som sålunda skulle föreligga,

har i särskild proposition, nr 175, föreslagit riksdagen medgiva, att av det

å riksstatens elfte huvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget till statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av

olycksfall i arbete må, efter särskild prövning av Kungl. Majit, gäldas ersättning

för skada till följd av olycksfall, som före den 1 januari 1934 drabbat

elev vid statlig anstalt för yrkesutbildning. Sistnämnda proposition, som hänvisats

till annat utskotts behandling, har ännu icke varit föremål för riksdagens

prövning.

Ändringar i 16 och 29 §§ olycksfallsförsäkringslagen.

I. Höjning av tilläggsavgifter enligt 16 §.

15 § i olycksfallsförsäkringslagen innehåller bestämmelser örn beräkningen

av avgift för försäkring enligt lagen. Avgiften skall bestämmas till belopp,

som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden,

under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas

vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen avser, med tillägg,

i fråga örn de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, av ett belopp, motsvarande

omkostnaderna för försäkringen. Premien för försäkring i riksförsäkringsanstalten

innefattar således icke till någon del ersättning för omkostnaderna.

Beträffande sättet för täckande av dessa kostnader ävensom av kostnader

för försäkringsrådet äro bestämmelser meddelade i 16 § i lagen. Där

stadgas att såsom bidrag till bestridande av nämnda kostnader skall för varje

försäkring i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas en tilläggsavgift

utöver premien med belopp, som motsvarar fem procent av försäkringsavgiften.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande jVr SO.

3

beräknad utan hänsyn till visst avdrag, varom förmäles i 11 §. De ömsesidiga

socialförsäkringsbolagen erlägga jämväl bidrag till bestridande av riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets omkostnader. Bidraget erlägges för varje

räkenskapsår efter årets åtgång på tid och sätt, som Konungen bestämmer,

med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade

utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles, för de i bolagen under

räkenskapsåret tagna försäkringar. De omkostnader för försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet, som icke täckas av nu nämnda bidrag,

bestridas med visst undantag av statsmedel.

I proposition till 1916 års riksdag (nr lil) med förslag till lag örn försäkring

för olycksfall i arbete anförde föredragande departementschefen, statsrådet

von Sydow, att, då delägarna i arbetsgivarbolag själva finge bekosta

bolagens hela förvaltning, det syntes riktigast, att de av kostnaderna för försäkringsrådet

och riksförsäkringsanstalten ej behövde bära större andel än

som billigtvis kunde anses motsvara den fördel, de för sina egna bolags verksamhet

bomme att hava av nämnda institutioners arbete. Att något så när

noggrant bestämma värdet av denna fördel vore icke möjligt, utan man måste

åtnöja sig med en helt ungefärlig uppskattning. Departementschefen beräknade

värdet för arbetsgivarbolagen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet till

1 procent av premiesumman samt av försäkringsrådets verksamhet till 2 procent

av premieintäkten eller sålunda tillhopa 3 procent.

Riksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag och lagen erhöll därigenom sitt

nuvarande innehåll.

Vid åtskilliga tillfällen under åren 1922—1928 bragtes såväl inom som

utom riksdagen fråga örn ändring av storleken av nämnda förvaltningsbidrag

på tal. Därutinnan framlagda förslag ledde dock icke till resultat i någon

riktning.

I skrivelse den 3 juli 1928 hemställde därefter styrelsen för de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning

örn att bolagens bidrag måtte sänkas från 3 till Vh procent ävensom

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Kungl. Maj :t anbefallde riksförsäkringsanstalten att i samråd med representanter

för försäkringsrådet och socialförsäkringsbolagens förening verkställa

utredning, huruvida med hänsyn till olika på frågan inverkande omständigheter

skäl förefunnes för ändring i gällande grunder för beräkning av de tillläggsavgifter

och bidrag, som omförmälas i 16 § olycksfallsförsäkringslagen.

Riksförsäkringsanstalten avgav utlåtande i ämnet den 6 december 1929.

På närmare angivna skäl ansåg anstalten försäkringsrådets årliga förvaltningskostnader

för verksamheten enligt 1916 års lag kunna beräknas till i runt

tal 147,000 kronor. Med hänsyn till den arbetsbörda, som de av försäkringsrådet

behandlade målen och ärendena förorsakade, borde enligt riksförsäkringsanstaltens

mening största delen av omkostnaderna för försäkringsrådets

verksamhet läggas på bolagen. Bolagens andel beräknade anstalten till I 2A

eller 98,000 kr.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

Eli undersökning för att utröna huru stor del av riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader, som kunde anses föranledd av anstaltens arbete med

bolagens försäkringsstock, vore givetvis förenad med avsevärda svårigheter och

måste enligt sakens natur betraktas endast som ett försök att åstadkomma en

ungefärlig uppskattning. Anstalten hade kommit till det resultatet, att bolagens

andel i anstaltens förvaltningskostnader kunde uppskattas till 142,500

kronor. I vad män karenstidens borttagande kunde komma att ha den inverkan,

att dessa kostnader böjdes, förklarade sig anstalten då icke kunna

bedöma.

Anstaltens utredning omfattade jämväl kostnaderna för skador bos s. k.

okända arbetsgivare. Därmed avses arbetsgivare, som ej tagit försäkring hos

något bolag. Dessa anses vara försäkrade hos riksförsäkringsanstalten. Av

dessa kostnader, som kunde uppskattas till 220,000 kronor örn året, ansåg

anstalten, att hälften eller 110,000 kronor borde belöpa på arbetsgivarbolagen.

Då bolagens premieinkomst uppskattades till 13,000,000 kronor, motsvarade

de av anstalten beräknade på bolagen belöpande andelarna av försäkringsrådets

och anstaltens förvaltningskostnader, eller tillhopa 240,500 kronor, ej

fullt 2 procent av bolagens försäkringsavgifter. Den på bolagen belöpande

andelen av kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare motsvarade något

mindre än 1 procent av samma avgifter.

Riksförsäkringsanstalten anförde vidare, att en i enlighet med den gjorda

framställningen verkställd isolerad sänkning av bolagens bidrag till försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader skulle innebära

dels en motsvarande ökning av statsverkets bidrag till nämnda förvaltningskostnader,

dels ock en rubbning i den dittills gällande inbördes belastningen

av bolagens delägare, å ena, och riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare,

å andra sidan. Anstalten yttrade slutligen, att örn förvaltningsbidraget

sänktes, anstaltens försäkringstagare borde beredas motsvarande lättnad genom

att bolagen ålades att deltaga i kostnaderna för skador hos okända arbetsgivare.

I utlåtanden, som avgivits över riksförsäkringsanstaltens utredning, tillstyrktes

viss sänkning av bolagens förvaltningsbidrag av försäkringsrådets

majoritet och för säkring sinspektionen, varemot en minoritet inom försäkringsrådet

samt statskontoret avstyrkte ändring.

Den 4 januari 1932 meddelade Kungl. Maj.t beslut i ärendet och förklarade

därvid, att de gjorda framställningarna icke för det dåvarande föranledde någon

Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. I

I en den 30 maj 1932 dagtecknad promemoria anförde den särskilda granskningsnämnden

för undersökning rörande förefintliga möjligheter till besparingar

och minskningar i statens utgifter (statsrådet Nothin och generaldirektören

Stridsberg), bland annat, att sammanlagda anslagsbeloppet för upprätthållande

av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet för

budgetåret 1932/1933 utgjorde 1,744,900 kronor. De till statsverket enligt 16 §

i olycksfallsförsäkringslagen inflytande bidragen hade för samma budgetår

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

uppskattats till 1,050,000 kronor, därav såsom tilläggsavgifter för försäkringar

1 riksförsäkringsanstalten 690,000 kronor och såsom bidrag från de ömsesidiga

bolagen 360,000 kronor. Statsverkets nettoutgifter för omförmälda administrationskostnader

torde alltså kunna uppskattas till i runt tal 700,000 kronor. Det

syntes enligt granskningsnämndens mening kunna med fog ifrågasättas, huruvida

omkostnaderna för riksförsäkringsanstalten, vilken anstalt ju arbetade i

konkurrens med de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen, borde i så stor

omfattning, som för närvarande vore fallet, bestridas av skattemedel. En något

större del av statens nuvarande kostnader för berörda ändamål borde kunna

bestridas med bidrag från arbetsgivarna. Detta syntes kunna ske i den form,

att den tilläggsavgift, som erlades av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade

arbetsgivarna, höjdes förslagsvis från 5 till 7 procent. En sådan höjning syntes

fullt berättigad i betraktande därav, att försäkringsavgifterna för dessa arbetsgivare

i motsats till vad som gällde beträffande de arbetsgivare, vilka anlitade

de ömsesidiga bolagen, icke i sig inneslöte någon ersättning för de med försäkringen

följande förvaltningskostnaderna. En höjning av nämnda bidrag med

2 procent beräknades medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor per

budgetår och en motsvarande minskning av statens nettoutgifter flir här avsedda

ändamål.

Över granskningsnämndens förslag avgav riksförsäkringsanstalten yttrande

den 11 november 1932.

I fråga om den föreslagna höjningen av tilläggsavgifterna anförde anstalten

bland annat, att anstalten i den sociala olycksfallsförsäkringens system intoge

en särställning i förhållande till övriga i lagen förutsatta försäkringsinrättningar.

Envar arbetare vore så att säga automatiskt försäkrad i anstalten,

därest ej arbetsgivaren inträtt såsom delägare i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag.

Härav följde bland annat, att anstalten vore nödsakad att i möjligaste

mån skaffa sig kännedom om landets samtliga arbetsgivare. Detta förutsatte

ett ytterst omfattande lokalt och centralt arbete. Anstalten hade vidare

att i helt annan omfattning än bolagen till prövning upptaga frågor om vem som

skulle anses som arbetsgivare och alltså skulle påföras premie samt huruvida

viss person vore att anse som arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Anstalten kunde icke välja sina försäkringstagare utan vore nödsakad att mottaga

alla arbetsgivare, som icke ingått som delägare i ömsesidigt bolag. Dock

erhölle anstalten i viss mån ersättning för detta åliggande därigenom, att av

.statsmedel utginge ersättning för förluster på grund av ej influtna premier.

Skaderegleringsarbetet vore för anstalten mera betungande än för de ömsesidiga

bolagen. Härtill bomme, att anstalten hade att ensam bära kostnaderna

för olycksfall, som drabbade arbetare hos s. k. okända arbetsgivare. Årliga

kostnaderna för ifrågavarande olycksfall kunde för de närmaste åren beräknas

uppgå till i genomsnitt omkring 300,000 kronor. Anstalten hade vidare rent

statliga uppgifter i betydande omfattning.

Anstalten yttrade härjämte, bland annat:

»Uppenbart vore, att med riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkrings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

systemet och de särskilda åligganden anstalten hade, det icke vore möjligt för

anstalten att i konkurrens med enskilda företag kunna bestå som försäkringsinrättning,

därest icke anstalten åtnjöte särskilda förmåner. Genom dels bidrag

från statsverket till omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet

dels de ömsesidiga bolagens skyldighet att erlägga bidrag enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen

hade ett visst jämviktsläge ernåtts i avseende å förhållandet

mellan riksförsäkringsanstalten och bolagen. Att de förmåner riksförsäkringsanstalten

ådnjöte i förhållande till bolagen icke varit för rikligt tilltagna

med hänsyn till anstaltens särskilda uppgifter framginge emellertid bland

annat därav, att bolagen under perioden 1918—-1929 icke allenast kunnat bibehålla

sin andel i försäkringsbeståndet utan även öka densamma.

Redan under förarbetena till 1916 års olycksfallsförsäkringslag hade vid

bestämmande av tilläggsavgifterna och bidragen för i riksförsäkringsanstalten

och i ömsesidiga bolag försäkrade hänsyn tagits till anstaltens och bolagens inbördes

konkurrensförmåga. Denna synpunkt hade sedermera gjorts gällande

vid de mångå tillfällen, då fråga förevarit örn ändring av tilläggsavgifterna.

Riksförsäkringsanstalten hade därvid för sin del alltid med styrka hävdat, att

den nuvarande relationen i förhållandet mellan anstaltens och de ömsesidiga

bolagens belastning måste upprätthållas, örn anstaltens konkurrensförmåga i

förhållande till bolagen skulle kunna bestå. I enlighet härmed hade tidigare

framställda förslag i ämnet ej föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Enligt riksförsäkringsanstaltens uppfattning skulle en isolerad höjning av

tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare medföra, att

åtminstone större arbetsgivare i stor omfattning skulle övergå till de ömsesidiga

bolagen, varigenom riksförsäkringsanstaltens ställning i försäkringssystemet

skulle rubbas. Kostnaderna för de särskilda åligganden anstalten hade skulle

komma att fördelas på ett kanske alltjämt sjunkande bestånd av arbetsgivare,

bärskilt skulle kostnaderna för olycksfall hos »okända arbetsgivare» härvid

bliva betungande för anstaltens försäkringstagare.

loletta sammanhang syntes även böra påpekas, att tilläggsavgiftens höjning

till 7 procent för varje försäkring i många fall, särskilt för arbetsgivare med

stort premiebelopp, skulle medföra att tilläggsavgiften komme att överstiga den

verkliga förvaltningskostnaden för arbetsgivarens försäkring. Denna olägenhet

torde dock i viss mån kunna avhjälpas genom det förändrade sätt för tilläggsavgifternas

beräknande, varom riksförsäkringsanstalten i det följande komme

att framställa förslag.

Vad sålunda anförts vöre enligt riksförsäkringsanstaltens mening ägnat att

väcka allvarliga betänkligheter mot granskningsnämndens förslag om höjning

av tilläggsavgifterna för anstaltens försäkringstagare, och riksförsäkringsanstalten

funne sig fördenskull icke kunna biträda förslaget.»

I ärendet hava därefter utlåtanden avgivits av försäkringsrådet, försäkriugsinspektionen.

statskontoret och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Försukrhtfjsrådet förklarade, att om ökning av arbetsgivarnas bidrag till

statsverket av statsfinansiella skäl aiisåges böra genomföras, så borde denna

ökning — då Kungl. Majit enligt sitt beslut den 4 januari 1932 syntes anse,

att någon rubbning för närvarande icke borde .ske i proportionen mellan riksförsäkringsanstaltens

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens ekonomiska

belastning — fördelas mellan anstalten och bolagen efter samma proportion

som den, efter vilken bidragen för närvarande utginge, samt inlevereras direkt

till statsverket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtarxde Nr 30.

i

Chefen för försäkringsrådet och två ledamöter voro av skiljaktig mening och

förklarade sig i likhet med riksförsäkringsanstalten anse granskningsnämndens

förslag möta betänkligheter.

Försäkringsinspektionen avstyrkte granskningsnämndens förslag, som innebure,

att med hänsyn till det statsfinansiella läget en i viss mån godtycklig

höjning av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare

vidtoges. Försäkringsinspektionen ville däremot förorda, att frågan örn finansieringen

av den sociala olycksfallsförsäkringens förvaltningskostnader omedelbart

upptoges och gjordes till föremål för en ingående prövning. En dylik

undersökning borde kunna vara slutförd vid en tidpunkt, som tilläte, att proposition

i ärendet kunde föreläggas 1934 års riksdag.

Jämväl statskontoret avstyrkte förslaget. En isolerad höjning av riksförsäkringsanstaltens

arbetsgivares tilläggsavgift kunde icke lämpligen vidtagas

och torde för övrigt knappast medföra några besparingar för statsverket.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framhöll, bland annat, att

man icke kunde tala örn konkurrens i affärsmässig mening mellan riksförsäkringsanstalten

och bolagen. Bolagen utövade nämligen sin verksamhet utan

avsikt att bereda någon vinst åt delägarna på annat sätt än att, genom billig

förvaltning samt propaganda för vidtagande av åtgärder till att minska olycksfallsfrekvensen

och dylikt, i möjligaste mån nedbringa försäkringskostnaderna

för de i bolagen försäkrade företagen. Bolagens belastning skulle, även efter

den föreslagna höjningen av tilläggsavgiften för riksförsäkringsanstaltens

arbetsgivare, vara relativt större än anstaltens. Anstalten åtnjöte för övrigt

åtskilliga förmåner av ekonomiskt värde framför bolagen. Enligt föreningens

mening vore riksförsäkringsanstaltens farhågor för att en höjning av tilläggsavgifterna

skulle komma att väsentligen försvaga anstaltens konkurrensförmåga

överdrivna. Aagot hinder borde ej möta för att genomföra granskningsnämndens

förslag.

II. Ökat bidrag från de ömsesidiga soeialförsäkringsbolagen.

T sitt utlåtande den 11 november 1932 anförde riksförsäkringsanstalten

vidare, att den undersökt, huruvida någon utväg funnes att, därest en höjning

av tilläggsavgifterna av statsfinansiella skäl ansåges ofrånkomlig, verkställa

sådan höjning utan att det inbördes förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten

och bolagen förrycktes. Det läge då närmast till hands att öka belastningen å

de ömsesidiga bolagen i motsvarande grad som för anstalten. Om anstalten

vore ensam bärare av hela den sociala olycksfallsförsäkringen, skulle den förlust,

som uppstode för anstalten genom utgivande av ersättningar för olycksfall

hos s. k. okända arbetsgivare, fördelas på samtliga arbetsgivare och sålunda

även drabba dem, som vore delägare i ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

Det syntes vid sådant förhållande vara riktigt, att även bolagen deltoge i

täckande av den ifrågavarande förlusten. Syftet att mellan anstalten och

bolagen fördela kostnaderna för olycksfall hos okända arbetsgivare syntes

enklast kunna ernås genom en lagändring av innehåll, att ömsesidigt bolag

skulle för värjo räkenskapsår till anstaltens olycksfalls försök rings fond erlägga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

viss procent av summan av försäkringsavgifterna för de under året i bolaget

tagna försäkringarna. Med utgångspunkt från dels att bolagens och riksförsäkringsanstaltens

premieinkomster under år 1931 utgjort respektive omkring

12.900,000 kronor och 14,100,000 kronor — beräknade utan hänsyn till avdrag

som i 11 § omförmäldes — dels ock att den genomsnittliga kostnaden för

ifrågavarande olycksfallsskador ansetts för de närmaste åren kunna uppskattas

till omkring 300,000 kronor, syntes det skäligt, att bolagen bidroge till riksförsäkringsanstaltens

kostnader för nämnda olycksfallsskador med 1 procent

av summan av försäkringsavgifterna för i bolagen tagna försäkringar.

Den nu ifrågasatta bestämmelsen örn bolagens bidrag till riksförsäkringsanstaltens

olycksfallsförsäkringsfond syntes böra inflyta i 29 § av olycksfallsförsäkringslagen.

Statskontoret erinrade i utlåtande över vad riksförsäkringsanstalten anfört

örn föredragande departementschefens yttrande i propositionen år 1910 med

förslag till olycksfallsförsäkringslag, att man vid normerandet av förvaltningsbidraget

för arbetsgivarbolagen allenast borde taga hänsyn till värdet av de

förmåner, som bereddes dessa bolag genom försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet. Statskontoret anförde därefter följande:

»Det ville synas statskontoret, att de principer, som sålunda legat till grund

för bestämmande av de ömsesidiga bolagens bidrag, alltjämt borde tillämpas.

Liknande synpunkter torde även med fog kunna åberopas i fråga örn storleken

av arbetsgivares tilläggsavgifter.

Genomförandet av riksförsäkringsanstaltens förslag skulle emellertid innebära

ett frångående av ifrågavarande principer. För åstadkommande av

minskade utgifter för statsverket skulle nämligen å arbetsgivarna (ömsesidiga

bolag) överflyttas vissa hittills av statsverket bestridda utgifter, vilka icke vore

betingade av de kostnader, som föranleddes av försäkring av hos dessa arbetsgivare

anställda arbetare, utan därav, att staten för andra, mera allmänt sociala

ändamål anordnat försäkring. I nu förevarande framställning hade riksförsäkringsanstalten

angivit arten av sådan försäkring. Till sådan social verksamhet

finge hänföras riksförsäkringsanstaltens ersättningar till arbetare hos s. k.

okända arbetsgivare, vilka ersättningar ej grundade sig på försäkringsavtal. Det

ville synas statskontoret, att utgifter för allmänt sociala försäkringsändamål,

för vilka några avgifter ej alls uttoges eller i alla händelser ej ansåges böra utkrävas

i sådan utsträckning, att de täckte de kostnader, som vore förenade med

den avsedda försäkringen, ej borde påvila en viss grupp av landets befolkning;

på grund av sin natur borde de bestridas av hela befolkningen eller med andra

ord utgå av skattemedel.

Då alltså nu föreliggande förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

innebure ett betänkligt avsteg från de enligt statskontorets mening fullt riktiga

principer, som legat till grund vid bestämmandet av nu ifrågavarande avgifter

och bidrag, ansåge sig statskontoret böra hemställa, att det framställda förslaget

ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.»

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening yttrade i denna fråga:

»Bolagens årliga bidrag till riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets

verksamhet utgjorde för närvarande omkring 400,000 kronor, under det att de

kostnader bolagen för denna verksamhet åsamkade statsverket icke ens med anstaltens

beräkningsmetod kunnat beräknas till högre belopp än 240,000 kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 9

Skillnaden mellan de båda beloppen eller minst 160,000 kronor motsvarade mer

än väl det av anstalten ifrågasatta bidraget från bolagen till anstaltens fonder

för s. k. okända arbetsgivare, vilket av anstalten beräknats till 1 procent av

bolagens premier eller till omkring 130,000 kronor. Då bolagens förvaltningsbidrag

sålunda redan nu även omfattade den av anstalten föreslagna höjningen,

och då detta bidrag, även örn avgift för s. k. okända arbetsgivare inräknades,

snarare borde sänkas än höjas, funne sig styrelsen icke kunna förorda bifall

till anstaltens förslag.»

lil. Bestämmelser angående tilläggsavgifternas rörlighet.

I förevarande sammanhang upptog riksför säkring sanstalten, såsom förut

nämnts, till behandling ett i viss mån fristående spörsmål, nämligen örn tilläggsavgifternas

rörlighet, samt föreslog härutinnan ändring av 16 §. Tilläggsavgifterna

äro nu fastställda till viss procent (5) av försäkringsavgiften för

varje försäkring. Nu föreslog anstalten i stället, att tilläggsavgifterna skulle,

enligt grunder, som Konungen fastställde, av riksförsäkringsanstalten bestämmas

sålunda, att sammanlagda beloppet av tilläggsavgifterna för varje år

beräknades motsvara viss procent (7) av summan av försäkringsavgifterna. Nu

ifrågasatta ändring i lagen vore av stor betydelse bland annat ur den synpunkten,

att anstalten efter det ändringen genomförts skulle kunna erbjuda

sådana försäkringstagare, som vore villiga att åtaga sig en del av anstaltens

förvaltningsarbete, skälig nedsättning i deras tilläggsavgifter.

Emot detta förslag framställdes icke någon erinran av dem, som nu yttrat

sig i ärendet. Eörsäkringsrådet anmärkte dock, att därest detta förslag vunne

bifall, hänsyn vid bidragens bestämmande jämväl borde tagas till den ökade

konkurrenskraft, som anstalten därigenom kunde anses vinna.

Föredragande departementschefen framhåller i propositionen, att den uppfattningen

alltmer gjort sig gällande, att förvaltningskostnaderna för den sociala

olycksfallsförsäkringen lika litet som övriga kostnader till någon del borde

bestridas av det allmänna utan i sin helhet gäldas av arbetsgivarna. För egen

del anslöte sig departementschefen till denna principiella uppfattning och gillade

alltså granskningsnämndens åsikt, att statens kostnader för riksförsäkringsanstaltens

och försäkringsrådets verksamhet borde nedbringas genom ökade

bidrag från arbetsgivarna.

Departementschefen anför vidare:

»Med nu omförmälda uppfattning skulle måhända bäst överensstämma, om

jag i viss anslutning till försäkringsinspektionens i förevarande ärende framförda

mening sökte åvägabringa en utredning i syfte, att omkostnaderna för

den sociala olycksfallsförsäkringen skulle helt och hållet bestridas av arbetsgivarna.

Emellertid har det av statsfinansiella skäl befunnits nödigt att omedelbart

öka arbetsgivarnas bidrag till nämnda kostnader. Med hänsyn härtill

lärer det få ankomma å ett senare bedömande, huruvida antydda utredning

skall komma till stånd. •

Den ökning av arbetsgivarnas prestationer till förevarande ändamål, som

sålunda nu bör åvägabringas, torde lämpligen kunna ske i enlighet med granskningsnämndens

förslag. Tilläggsavgifterna — vilka redovisas såsom en inkomst

i riksstaten — hava ock i årets statsverksproposition (inkomsterna s. 42,

Departementschef

ett.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 30.

riksräkenskapsverkets inkomstberäkning s. 42—43) beräknats under antagande,

att granskningsnämndens förslag skulle genomföras från och med den 1 januari

1934. Vid nämnda beräkning förutsattes emellertid, att ett närmare övervägande

skulle ske av de olika frågor, som äga samband med den föreslagna

åtgärden.

Det första spörsmål, som härvid möter, gäller frågan, huruvida en höjning

av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare bör vidtagas

utan att samtidigt de enskilda försäkringsinrättningarnas ekonomiska

belastning i motsvarande grad ökas. Såsom i det föregående närmare omförmälts

hava väckta förslag örn höjning av tilläggsavgifterna eller sänkning av

försäkringsbolagens förvaltningsbidrag städse satts i samband med frågan örn

det inbördes förhållandet mellan statsanstalten och bolagen. Skälet till att tillläggsavgifterna

nu föreslås skola höjas är såsom anförts att söka i den statsfinansiella

situationen. Att låta riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare ensamma

bära denna ökning i arbetsgivarnas bidrag till den sociala olycksfallsförsäkringen

skulle synbarligen vara motiverat allenast under den förutsättningen,

att bolagens förvaltningsbidrag för närvarande vore större än vad det borde

vara och att det överskjutande beloppet uppginge till den å bolagens delägare

belöpande andelen i ökningen. Från bolagens sida har också påståtts, att så skulle

vara förhållandet. I det tidigare omförmälda ärende, däri bolagens förening

yrkat en sänkning av bolagens bidrag från 3 procent å summan av premierna

till lVa procent, har föreningen nämligen bland annat anfört, att denna pålaga

vore större än som av dess ändamål betingades samt att den framstode såsom

en orättvisa. Och i förevarande ärende har hävdats, att bolagens förvaltningsbidrag

översköte de kostnader deras verksamhet åsamkade statsverket med ett

belopp, som motsvarade 1 procent av deras premier. Såsom nämnts föranledde

framställningen örn sänkning av förvaltningsbidraget enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 4 januari 1932 icke för det dåvarande någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Den utredning i dessa båda ärenden, som åvägabragts, giver enligt min

mening vid handen, huru svårt det är att med nuvarande sjästern rättvist avväga

förhållandet mellan tilläggsavgifterna och förvaltningsbidraget. För min

del Ilar jag emellertid icke funnit sådana omständigheter ådagalagda, att riksförsäkringsanstaltens

försäkringstagare ensamma böra bära den ökning i arbetsgivarnas

bidrag, som nu befunnits påkallad. Jag anser sålunda, att bolagens

delägare böra i någon form taga del i denna ökning.

Försäkringsrådet har i sitt senast avgivna utlåtande ifrågasatt, att en eventuell

ökning av arbetsgivarnas bidrag skulle fördelas efter samma proportion

som den, efter vilken bidragen för närvarande utgå, Riksförsäkringsanstalten

åter har föreslagit, att den erforderliga kompensationen av tilläggsavgifternas

höjning skulle ske på det sättet, att försäkringsbolagen ålades att

till riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond betala 1 procent av

premierna i syfte att därmed bidraga till riksförsäkringsanstaltens kostnader

för skador hos okända arbetsgivare. Genom ett sådant årligt tillskott till fonden

skulle riksförsäkringsanstalten icke behöva i den utsträckning som nu är

fallet belasta sina försäkringstagare med nämnda kostnader. Förslag i detta

syfte väcktes redan år 1921 av socialförsäkringskommittén och framlades

jämte förslag till andra lagändringar för 1922 års riksdag. Förslaget tillstyrktes

av andra lagutskottet och godkändes av andra kammaren. Det

avslogs emellertid av första kammaren, varefter andra kammaren vid verkställd

sammanjämkning biträdde första kammarens beslut. I valet mellan

olika utvägar att låta samtliga arbetsgivare taga del i den erforderliga

ökningen av arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

omkostnader har jag stannat vid att förorda riksförsäkringsanslaltens

nu framlagda förslag. Med hänsyn till vad statskontoret anfört,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ''10.

11

att kostnaderna för skador kos okända arbetsgivare torde böra bestridas av

hela folket d. v. s. av skattemedel, får jag erinra, att kostnaderna ifråga såsom

hänförliga till den sociala olycksfallsförsäkringen enligt min mening böra

gäldas av samtliga arbetsgivare. Till jämförelse må nämnas, att enligt trafikförsäkringslagen

alla automobilägare ansvara för kostnader, föranledda av

automobiler, å vilka försäkring ej gäller.

I nu förevarande sammanhang har riksförsäkringsanstalten jämväl hemställt

örn viss förändring av sättet för tilläggsavgifternas bestämmande, så att de

icke såsom nu skulle utgöra ett för alla försäkringar procentuellt lika stort

tillägg utan sättas i beroende av den förvaltningskostnad, försäkringarna förorsakade.

Härigenom skulle det bliva möjligt att särskilt för försäkringstagare

med stor arbetarstam beräkna lägre tilläggsavgift än eljest. I likhet med de

hörda myndigheterna har jag icke något att erinra häremot. I anledning av

försäkringsrådets yttrande, att örn detta förslag bifölles, hänsyn vid bidragens

bestämmande jämväl borde tagas till den ökade konkurrenskraft, som anstalten

därigenom kunde anses vinna, får jag framhålla, att nämnda ökning icke torde

vara av större betydelse och att den näppeligen synes böra påverka bolagens

bidrag till statsverket eller till olycksfallsförsäkringsfonden.

Förslag till de ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som riksförsäkringsaustalten

enligt vad nu anförts ifrågasatt, har såsom tidigare nämnts av anstalten

framlagts i ett lagförslag. Emot utformningen härav har jag, frånsett ett

par obetydliga redaktionella jämkningar, icke något att erinra. Förslaget har

sammanarbetats med det förut omförmälda förslaget rörande försäkring av vissa

yrkesskoleelever. Ändringen i 29 § innebär allenast, att i paragrafen upptagits

en ny punkt, den femte, angående försäkringsbolagens skyldighet att bidraga

till ersättning för skador hos okända arbetsgivare.

Yad slutligen angår den ekonomiska innebörden för statsverket av förslaget

må framhållas, att en höjning av tilläggsavgifterna med 2 procent av granskningsnämnden

beräknades medföra en ökad inkomst av omkring 250,000 kronor

för helt budgetår. I årets statsverksproposition uppskattas det belopp, varå

tilläggsavgifterna skola beräknas, för budgetåret 1933/1934 till 14 miljoner

kronor; med utgångspunkt härifrån skulle höjningen av tilläggsavgifterna inbringa

280,000 kronor örn året. Såsom redan nämnts har emellertid förslaget

icke ansetts kunna genomföras förrän från och med den 1 januari 1934. Anledningen

härtill är den, att försäkringsåret sammanfaller med kalenderåret. Med

hänsyn härtill och då en avsevärd del av försäkrings- och tilläggsavgifterna

inbetalas i efterskott, har höjningen av tilläggsavgifterna för nästa budgetår

ansetts medföra en ökad inkomst av allenast omkring 90,000 kronor.»

Föreliggande förslag till ändring i 29 § olycksfallsförsäkringslagen innefattar

ett stadgande örn skyldighet för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen

att för varje år till riksförsäkringsanstaltens olyeks fal Isförsäkringsfond erlägga

en procent utav summan av försäkringsavgifterna för de försäkringar, som

under räkenskapsåret tagits i bolagen. De belopp, som därigenom komma att

inflyta, beräknas utgöra viss andel av den förlust, som för riksförsäkringsanstalten

uppstår därigenom, att den utbetalar ersättning för olycksfall hos

s. k. okända arbetsgivare, nämligen den andel, som skäligen kan anses belöpa å

arbetsgivare, vilka äro delägare i de ömsesidiga bolagen. Nämnda andel har

beräknats komma att uppgå till omkring 130,000 kronor.

De ömsesidiga soeialförsäkringsbolagens förening har gentemot detta förslag

anfört, att de förvaltningsbidrag, som bolagen för närvarande utbetala för

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets -verksamhet och vilka uppgå

till omkring 400,000 kronor örn året, väsentligt överstiga vad bolagen borde

vara skyldiga att erlägga enligt den ståndpunkt, som intogs redan år 1916 av

föredragande departementschefen, då förslag till olycksfallsförsäkringslag framlades.

De kostnader, som bolagens verksamhet åsamkar nämnda ämbetsverk,

kunna nämligen enligt föreningens åsikt icke beräknas till högre belopp än

omkring 240,500 kronor, en siffra, till vilken riksförsäkringsanstalten själv i

sitt den 6 december 1929 avgivna utlåtande kommit. Skillnaden mellan det

inbetalade beloppet och vad som sålunda enligt föreningens mening högst borde

erläggas, eller 160,000 kronor, motsvarade mer än väl det ifrågasatta bidraget

från bolagen för de s. k. okända arbetsgivarnas försäkringar.

Mot riktigheten av de beräkningar, som sålunda anförts av föreningen, har

i propositionen icke gjorts någon erinran. Med hänsyn härtill synes det utskottet,

att, för såvitt hittills gällande grundsatser rörande de ömsesidiga

bolagens bidragsskyldighet skola iakttagas, skäl icke föreligga att ålägga bolagen

att, utöver de bidrag, som för närvarande utgå, utgiva ytterligare en

procent av försäkringsavgifterna såsom ersättning för riksförsäkringsanstaltens

utgifter för s. k. okända arbetsgivare.

För den höjning av tilläggsavgifterna beträffande försäkringar i riksförsäkringsanstalten

från 5 till 7 procent av premierna, som föreslagits i propositionen,

har såsom skäl åberopats, att den statsfinansiella situationen kräver

ökade inkomster. Vad i ärendet förekommit synes emellertid tala för riktigheten

av den åsikten, att en sådan höjning för riksförsäkringsanstalten skulle

medföra menliga följder. Denna höjning skulle nämligen ändra det nuvarande

förhållandet mellan anstaltens och de ömsesidiga bolagens belastning till anstaltens

nackdel. Jämviktsläge skulle kunna upprätthållas allenast genom att

bolagens belastning i motsvarande mån ökades. Av vad ovan anförts framgår,

att utskottet avstyrkt den ändring av 29 § i lagen, vilken enligt propositionen

skulle medföra sådan ökning av bolagens belastning. Vid detta förhållande

anser sig utskottet sakna anledning att för närvarande tillstyrka den föreslagna

höjningen av tilläggsavgifterna för riksförsäkringsanstaltens försäkringstagare.

I förevarande proposition har vidare föreslagits sådan ändring rörande

sättet för tilläggsavgifternas bestämmande, att deras storlek skall kunna fastställas

i visst förhållande till den förvaltningskostnad, som försäkringarna

förorsaka. Detta förslag har enligt propositionen förbundits med spörsmålet

örn höjning av tilläggsavgifterna. Med hänsyn till den ståndpunkt, som utskottet

intagit till sistnämnda fråga, torde förslaget angående sättet för tillläggsavgifternas

bestämmande icke för närvarande böra föranleda till ändring

i gällande lag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklaring att ifrågavarande proposition

ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga

följande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

13

(Kungl. Maj-.ts proposition.)

(Utskottets förslag.)

Lag:

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 2,16 och

29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete, vilka

lagrum ändrats, 2 § senast genom lag

den 18 juni 1926 (nr 215), 16 § genom

lag den 23 maj 1924 (nr 155) och 29 §

genom lag deri 15 juni 1922 (nr 320),

skola i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lydelse:

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen

den 17 juni 1916 örn försäkring för

olycksfall i arbete, vilket lagrum

ändrats senast genom lag den 18 juni

1926 (nr 215), skall i nedan angiven

del erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes till

arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom

självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning

utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens

räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem star någon

tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande. Där Konungen i fråga om anstalt för yrkesutbildning eller

avdelning av anstalt så förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan

anstalt eller avdelning anses såsom arbetare enligt denna lag, ändock att

han ej användes till arbete för annans räkning. Med arbetsgivare förstås i ty

fall den som driver anstalten.

Såsom arbetare--— en arbetsgivare.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av

omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet

skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas

tilläggsavgift, som enligt grunder,

vilka Konungen fastställer, av

riksförsäkringsanstalten bestämmes sålunda,

att sammanlagda beloppet av

tilläggsavgifterna för varje år beräknas

motsvara sju procent av summan av

försäkringsavgifterna, beräknade utan

hänsyn till avdrag, som i 11 § omför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

(Kungl. Maj-.ls proposition.)

mäles, för de i anstalten under året

gällande försäkringar.

Försäkringsbolag, som —- — —

tagna försäkringar.

Övriga omkostnader---är

stadgat.

29 §.

Angående försäkring--— är

stadgat:

3) att, där bolaget beslutat antaga

ny delägare eller delägare ur bolaget

utträtt, uppgift därom skall lämnas

till riksförsäkringsanstalten inom tid

och enligt formulär, som av anstalten

fastställas;

4) att bolaget åligger att för varje

kalenderår, inom åtta månader efter

årets utgång, till riksförsäkringsanstalten

enligt formulär, som av anstalten

fastställes, lämna uppgifter angående

delägare i bolaget, de av dem använda

arbetare, som varit under försäkringen

inbegripna, och inträffade olycksfall i

arbete ävensom i övrigt att när som

helst på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet lämna

uppgifter örn delägare eller arbetare

eller örn olycksfall; samt

5) att bolaget skall för varje räkenskapsår

efter årets utgång på tid och

sätt, som av Konungen bestämmes, såsom

bidrag till bestridande av de ersättningar,

riksförsäkringsanstalten har

att utgiva vid olycksfall i arbete hos

sådana arbetsgivare, örn vilka anstalten

vid tiden för olycksfallet icke hade

kännedom, till den i 19 § sista stycket

omförmälda fond erlägga en procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade

utan hänsyn till avdrag, som

i 11 § omförmäles, för de i bolaget

under räkenskapsåret tagna försäkringar.

(Utskottets förslag.)

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

(Kungl. Maj:ts proposition.) (Utskottets förslag.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Stadgandena i 2 § första stycket tredje och fjärde punkterna i lagen skola

icke äga tillämpning å olycksfall, som inträffat före nämnda dag.

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna

måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 9 maj 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer1)*, Sigfrid Hansson1)*,

Frändén1)*, Sam Larsson*, Öhman, Norman, P. Sandström2)* och Olof

Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde2)*, Magnusson i Kalmar1),

Olovson i Västerås*, Österström1)*, Pettersson i Hällbacken2)*, Petersson i Lerbäcksbyn1),

Hansson i Trollhättan1), Gardell i Gans, Aronson*, Sandberg2)*, Hermansson

och Sandström i Nyland2).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

'') » » » beslut i frågan om ändring av 2 §;

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:234 Skrivelse till Konungen i anledning a/v dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den den 17 juni 1916 a1 i texten