Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

1933-05-26 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1933 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj

1917 (nr 189) om expropriation, dels oek i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 22 mars 1933 till riksdagen avlämnad proposition, nr

236, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,

har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 om

expropriation, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lag den 18 juli 1928

(nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,

dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda

bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»

införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande

som följer:

1 §.

Fastighet, som---erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt, som---till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller

eljest av expropriationen följande kostnad. Har motpart genom invänd
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 aod. Nr 32. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

ning eller yrkande som uppenbarligen saknat fog hindrat överenskommelse

örn expropriationsersättningen, eller har kostnaden eljest utan skälig anledning

ökats genom hans vållande, pröve dock rätten i vad mån han bör

själv vidkännas sina kostnader ävensom gottgöra den exproprierande de

utgifter som genom förfarandet åsamkats denne. Kostnad, som i 34 §

första stycket avses, må sökas åter av den som därför svarar.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem

eller jordbruksändamål.

108 §.

Rätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 sägs må ej beviljas

med mindre ansökningen gjorts genom hushållningssällskaps egnahemsnämnd

eller organ, som för kommuns räkning bedriver statsunderstödd

låneverksamhet för egna hem eller arbetarsmåbruk, samt ändamålet omedelbart

sammanhänger med sådan av hushållningssällskapet eller kommunen

bedriven verksamhet.

109 §.

Avser ansökningen mark vilken ingår i tomtindelning, skall bifogas

kopia av tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt

rum, kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.

Avser ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver

med beskrivning, upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar av vad

örn karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare eller

annan person med behörighet att för det ändamål, vartill marken avses

skola efter expropriationen användas, verkställa avstyckning av sådan

mark. Sökande bifoge tillika styrkt uppgift å markens ägare och innehavare

samt, örn i något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse

därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas

huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 $.

Expropriationsrätt må beviljas endast örn särskild svårighet möter att

genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark varom fråga är icke helt eller

till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, eller örn genom

expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller

innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra

olägenhet som nyss sagts, må hänsyn icke tagas till anordning som prövas

hava vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Vid beviljande av rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning

skall iakttagas, att expropriation ej må ske i strid mot tomtindel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 3

ningen. Beträffande annan mark må expropriationsrätt medgivas allenast

örn marken utgör särskild fastighet eller finnes kunna genom avstyckning

frånskiljas stamfastigheten samt, då sökandens avsikt är att

marken skall uppdelas i flera fastigheter, örn avstyckning finnes kunna

ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. I fråga örn kostnaderna i

expropriationsmål vari stämning utfärdats före nämnda dag skall äldre

lag gälla.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft dels två före propositionens avlämnande inom första kammaren

väckta motioner, nämligen nr 195 och nr 198, håda av herr Lindhagen,

dels ock fyra i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

nr 313 i första kammaren av herr Tamm m. fl. och nr 323 i samma kammare

av herr Lindhagen samt nr 470 i andra kammaren av herr Petersson

i Lerbäcksbyn m. fl. och nr 520 i samma kammare av herr Wiklund m. fl.

I motionen 1:195 hemställes, att riksdagen, efter tagen del särskilt av

jordkommissionens lagförslag och motiveringar, ville efter samråd mellan

vederbörande utskott och justitiedepartementets lagbyrå låta utarbeta

och i följd av nödtiden redan vid denna riksdag antaga en med expropriationsrätt

utrustad och företrädesvis på oodlad jord inriktad lagstiftning

örn rätt till nya arhetaresmåbruk, nya småbruk till självförsörjning

och förbättring av ofullständiga jordbruk, så att de kunna grunda självförsörjning.

I motionerna I: 313 och II: 470 yrkas avslag å propositionen.

I motionerna I: 323 och II: 520 hemställes, att riksdagen ville

A) provisoriskt godtaga propositionens huvudsakliga förslag, dock med

följande ändringar:

1) 1 § 14 erhåller följande ändrade lydelse:

»14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständigt jordbruk eller för frilösning av smärre

arrendejordbruk»;

2) § 67 erhåller följande ändrade lydelse:

»Den exproprierande---åsamkats denne. Har jordägaren och den

exproprierande å ömse sidor tappat eller befinnes saken hava varit tvivelaktig

skall envar vidkännas sina egna utgifter. Kostnad---sva
rar»;
3)

§ 108 erhåller följande ändrade lydelse:

»Kätt till expropriation, som i 1 § 14 sägs, må sökas genom hushållningssällskaps

— — — bedriven verksamhet. Sådan ansökan må ock utan

dylikt sammanhang göras av statens egnahemsstyrelse, landsting, jordbr

ukskommission, kommunalnämnd samt arbetaresmåbruksnämnd eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

annan av kommun tillsatt delegation med uppdrag att verka för någon

av de i 1 § 14 omförmäla uppgifter, ävensom av enskilda föreningar för

anskaffande av jord åt arbetslösa»;

4) § 110 erhåller följande ändrade lydelse:

»Expropriationsrätt må ej medgivas, örn därigenom avsevärd olägenhet

skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Vid bedömande--

— uppg jord plan»; samt

B) hos Kungl. Majit hemställa örn övervägande av:

1) en definitiv särskild lagstiftning för de i 1 § 14 omnämnda ändamål,

byggd på väsentlig anslutning till den i ensittarelagen stadgade förhandlingsordning

och ett mera preciserat utformande av rättigheter och skyldigheter;

och

2) ett formellt förenklat expropriationsförfarande även för fall, då

tvist ej uppstår, i syfte att, vid behov, avstått markområde varder omedelbart

frigjort från de inteckningar, som besvära det.

Slutligen hemställes i motionen 1:198, att riksdagen ville hos regeringen

begära förslag vid denna riksdag — med hänsyn till folkets nödläge

— till lagstiftning, varigenom

1) den i 1 § av lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)

fastställda tidsbestämningen den 1 januari 1919 framflyttas

till den 1 januari 1928, och

2) ensittarlagen kompletteras genom skälig rätt att få genom tvångsavlösning

förvärva tomt för bostadsändamål även innan byggnaden blivit

uppförd å marken.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får

utskottet hänvisa till propositionen; och får utskottet, i fråga örn vad motionärerna

anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisa till motionerna.

Expropriationsfrågan.

Under de senaste tre årtiondena hava vid upprepade tillfällen förslag

blivit framställda med syfte att genom en på expropriation stödd lagstiftning

bereda säker möjlighet för bildande av egna hem och mindre jordbruk,

stärkande av ofullständiga jordbruk ävensom frilösning av arrendejordbruk.

En ingående historik, avseende dessa frågors behandling under

tiden till och med år 1929, har lämnats i det utlåtande, nr 1, som sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottet avgav år 1930 i anledning av

ett flertal inom riksdagen väckta motioner rörande vissa sociala jordfrågor.

I utlåtandet redogjorde det sammansatta utskottet under olika huvudavdelningar

för frågorna örn bildandet av nya jordbruk och beredande

av jordbruk åt lantarbetare m. fl. (sid. 51—75), örn frilösning av arrendejordbruk

(sid. 75—96), örn förbättring av ofullständiga jordbruk (sid. 96

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

—115) samt om anskaffande av tomtmark för bostäder m. m. (sid. 115—

123). Till innehållet i nämnda utlåtande anhåller utskottet att få hänvisa.

I enlighet med hemställan av det sammansatta utskottet beslöt 1930 års

riksdag, som ställde sig avvisande mot en expropriationslagstiftning på

förevarande område, att i skrivelse (lii* 276) anhålla, att Kungl. Maj:t

ville, bland annat, verkställa fortsatt utredning rörande de ekonomiska

förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade

möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendatorsoch

småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer

att erhålla egna jordbruk samt i anslutning till nämnda utredning

verkställa utredning rörande de ytterligare åtgärder, som (utan expropriation)

kunde anses ägnade dels att underlätta frilösningar av mindre

arrendejordbruk dels ock att främja utökandet av ofullständiga jordbruk

ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill samtliga utredningarna

kunde föranleda.

Sedan Kungl. Majit den 4 december 1930 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla sakkunniga för verkställande av de i berörda

riksdagsskrivelse ifrågasatta utredningarna, lämnades sedermera

ifrågavarande uppdrag åt ledamöterna av riksdagens första kammare

professorn K. G. Westman, lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg

och jägmästaren C. G. L. Heson Tamm samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare bankofullmäktigen P. E. Sköld och ombudsmannen H.

Molander. De sakkunniga antogo namnet sociala jordutredningen. I

bankofullmäktigen Skölds ställe har sedermera som ledamot av jordutredningen

inträtt redaktören H. Sten i Gävle.

Vid 1931 års riksdag väcktes inom första kammaren av herr Lindhagen

en motion, nr 174, i vilken hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl.

Majit anhålla, att den sociala jordutredningen måtte erhålla sitt uppdrag

utvidgat med bemyndigande att även överväga organiserandet av en

rättsordning, innefattande en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen,

oberoende av bolags och stora jordägares medgivande.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 12, hemställde andra lagutskottet,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer avgåvos dels av herr Lindhagen, dels ock av herr Linder

jämte fyra andra ledamöter av utskottet. Herr Lindhagen hade hemställt,

att riksdagen med anledning av motionen ville hos Kungl. Majit anhålla,

att sociala jordutredningen måtte erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande

att överväga organiserandet av en rätt till jorden för den

nödlidande lantbefolkningen genom möjligheter även till skälig tvångsavlösning

av jord från bolags oell stora jordägares domäner. Den av herr

Linder m. fl. avgivna reservationen var icke åtföljd av något yrkande.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vid 1932 års riksdag behandlades åtskilliga frågor av intresse i förevarande

sammanhang.

I en motion, II: 266, hemställde herr Spångberg m. fl., att riksdagen i

avvaktan på revidering av sociala arrendelagen måtte i denna lag införa

förbud för bolag att inom de delar av riket, till vilken den norrländska

arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, försälja jordområden,

som upplåtits på arrende, i de fall att vederbörande brukare önskade

att få kvarbliva som arrendator.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 21, att motionen icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd. Herr Lindhagen avgav särskilt

yttrande.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I en motion, I: 210, hemställde herr Lindhagen, att riksdagen ville 1) för

sin del, efter samarbete med justitiedepartementet och med stöd av de sociala

jordkommissionernas i gångna tider framlagda grundsatser och lagförslag,

antaga en lag örn ett skäligt utnyttjande ytterst genom tvångsavlösning

av obegagnade odlingslägenheter å större enskilda domäner såsom

bidrag till folkförsörjningen, 2) eller ock, örn detta ej bifölles, hos

Kungl. Majit begära att för 1933 års riksdag framlades förslag till en

sådan lagstiftning, som förut nämnts.

Andra lagutskottet framhöll i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr

23, att vid många tillfällen inom riksdagen framförts det kravet, att statsmakterna

skulle kraftigare än hittills skett främja tillkomsten av nyodlingar.

Så hade också varit fallet vid 1930 års riksdag, då kravet till en

del vann riksdagens beaktande. Den av motionären väckta frågan örn ett

skäligt utnyttjande av obegagnade odlingslägenheter å större enskilda domäner

folie i viss mån inom ramen av den utredning, som uppdragits

åt sociala jordutredningen. Det torde icke förefinnas tillräckliga skäl för

att riksdagen då skulle intaga en annan ståndpunkt än år 1930 — då riksdagen

ställt sig avvisande — till frågan örn lämpligheten av en expropriationslagstiftning

för främjande av nyodlingar. Vad särskilt beträffade

de ekonomiska förutsättningarna för jordbrukets bärighet hade förhållandena

icke ändrat sig på ett sätt, som kunde föranleda därtill. Utskottet

hemställde därför örn avslag å motionen.

Reservation anmäldes av herr Lindhagen jämte fem andra ledamöter

av utskottet, vilka hemställde, att riksdagen i anledning av motionen ville

till Kungl. Majit avlåta skrivelse i det syfte, som angåves i punkt 2) av

motionärens hemställan.

Riksdagen beslöt att avslå motionen.

Slutligen föreslog herr Lindhagen i en motion, I: 213, att riksdagen ville

med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider framlagda

grundsatser och lagförslag antaga skäliga lagar med stöd ytterst av

tvångsföreskrifter örn frilösning av arrendejordbruk, komplettering av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 7

ofullständiga jordbruk, förvärv av tomtmark för bostäder m. m. samt effektivitet

i den sociala arrendelagstiftningen.

Andra lagutskottet redogjorde i sitt över motionen avgivna utlåtande,

nr 24, för innehållet i 1930 års riksdags skrivelse nr 276 med begäran örn

vissa utredningar sam t framhöll, att de av motionären väckta frågorna, i

den mån de av 1930 års riksdag ansetts böra upptagas till utredning, folie

inom sociala jordutredningens uppdrag. Redan med hänsyn därtill ansåge

sig utskottet icke böra tillstyrka riksdagen att då antaga de lagar,

motionären föreslagit, samt hemställde, att motionen icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herrar Linder och Lindhagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I fråga örn den del av sitt uppdrag, som avsåg utredning rörande ökade

möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendatorson

småbrukarsöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer

att erhålla egna jordbruk, avgav sociala jordutredningen den 5 december

1932 ett betänkande (Statens offentliga utredningar 1932: 33), innefattande

förslag till kungörelse med allmänna grunder för statsunderstödd

arbetarsmåbrukslåneverksamhet.

I betänkandet framhöll jordutredningen, att av betydelse för den föreliggande

frågan givetvis vore att erhålla så tillförlitliga uppgifter som

möjligt rörande tillgången på jord. Å sidorna 39—45 lämnade jordutredningen

en redogörelse för vissa äldre uppgifter angående jordtillgången

i landet. Sålunda erinrade jordutredningen, att enligt av norrländska

kolonisationskommittén verkställda inventeringar (stat. off. utr.

1922 : 32 och 1923:25) följande arealer odlingsmark funnes inom nu angivna

landsdelar och områden: å kronoparkerna i Norrland och Dalarna

123.169 hektar, å enskild jord i Råneå, Burträsks och Hammerdals socknar

39,161 hektar, varav 26,761 hektar i bönders och 12,400 hektar i bolags

ägo. samt å jord i enskild ägo längs inlandsbanan från Ströms södra sockengräns

till Stomman 49,349 hektar, därav 29,667 hektar tillhörde bönder

och 19,682 hektar ägdes av bolag. Vidare omnämndes, att enligt en

av 1925 års kolonisationssakkunniga med hushållningssällskapens medverkan

utförd undersökning (stat. off. utr. 1927:12) i hela riket funnes

ungefär 359.000 hektar odlingsmark i enskild ägo, lämplig för bildande av

nya jordbruk, därav ungefär 307,000 hektar i Norrland och 52,000 hektar

i mellersta och södra Sverige. Beträffande den kyrkliga jorden återgav

jordutredningen i detta sammanhang vissa uppgifter ur den till 1932 års

riksdag avgivna propositionen (nr 187) med förslag till ecklesiastik boställsordning

m. m. Enligt dessa uppgifter utgör prästboställenas sammanlagda

areal tomt, trädgård och åker 88,092 hektar samt odlingsmark

och äng 23,881 hektar. I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid propositionens

avlåtande till riksdagen framhöll chefen för ecklesiastikde
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

partementet, statsrådet Städener, bland annat, att av de betydande jordkomplex,

som den kyrkliga jorden representerade, en förhållandevis icke

obetydlig del sannolikt skulle kunna avskiljas till egna hem och smärre

jordbruk. Den ecklesiastika jordens belägenhet oell beskaffenhet vore sådan,

att den särdeles väl lämpade sig för sådant ändamål.

Vidkommande arealen av i riket förefintlig jord till salu erinrade

jordutredningen bland annat örn den undersökning, som på Kungl. Maj:ts

uppdrag verkställts av den s. k. 1925 års undersökningskommission för

upplåtelse av jord. Av kommissionens i april 1927 avgivna betänkande

framgår sammanfattningsvis, att 101 bolag i olika delar av riket för kommissionen

förklarat sig benägna att sälja 202,270 hektar jord, fördelande

sig sålunda:

Fastigheter med odlad jord:

Antal

bruknings-

delar

Antal

hektar

Därav inrös- ningsjord,

hektar

till självständiga bebyggda jordbruk........

5,393

142,333

59,766

» » obebyggda » ........

ej lämplig som självständig brukningsdel

747

10,794

4,440

(kompletteringsjord) ................................

—

3,719

2,971

ej specificerad odlad jord ............................

—

3,985

—

Fastigheter med odlingsmark ........................

—

41,439

—

Till komplettering av den utredning, som verkställts av 1925 års undersökningskommission

för upplåtelse av jord, inhämtade sociala jordutredningen

hos skogsbolagen i riket uppgifter, avseende dels arealen av den

jord, som numera försålts av tidigare utbud, dels arealen av den jord av

tidigare utbud, som av en eller annan anledning numera icke vore till

salu, dels ock arealen av den jord, som tillkommit efter 1925 års utbud och

ännu vore osåld. En sammanställning av dessa uppgifter utvisar följande.

1.

2.

A. Självständiga bebyggda fastigheter.

Aker m. m. Skogsmark m. m.

Numera försåld jord .... 17,302.os har 55,360.18 halford

till salu ................ 47,996.5 6 » 36,667.5 4 »

Summa

72,662.21 har

84,664.io »

1.

2.

B. Självständiga obebyggda fastigheter.

Åker m. m.

Numera försåld jord .... 600.os har

Jord till salu ................ 4,790.94 »

Skogsmark m. m.

4,450.8 5 har

1,047.4 0 »

Summa

5,050.9 0 har

5,838.3 4 »

C. Jord för nybildning av jordbruk.

Odlingsmark Skogsmark Summa

1. Numera försåld jord .... 135.74 har 209.6 4 har 302.74 har

2. Jord till salu ................ 19,745.51 » 21,395.50 » 41,141.o i »

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

D. Jord tor komplettering av jordbruk.

9

1. Numera försåld jord

2. Jord till salu

Åker m. m. Skogsmark m. m. Summa

782.67 har 870.51 har 1,654.is har

2,226.oi » 12.56 » 2,238.57 »

Sociala jordutredningen införskaffade vidare genom rundskrivelser

till komnmnalnänindsordförandena i riket, skogsbolag och arbetarsammanslutningar

med flera uppgifter rörande bland annat tillgången på

salubjuden jord (betänkandet sid. 46 och 66—70). Av lämnade upplysningar

framgick, att tillgången på jord, lämplig för arbetaresmåbruk,

vore ganska god och på sina håll betydande inom de norrländska länen

och i Kopparbergs län. I övriga län syntes tillgången vara sämre, och

från Jönköpings, Gotlands, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus

län har uppgivits, att dylik jord som regel ej funnes. Befintlig jord

av ifrågavarande slag har uppgivits mestadels tillhöra enskilda eller bolag;

i mindre omfattning dock även staten och kyrkan. Jorden har inom

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län angivits huvudsakligen utgöra

odlingsmark, medan den däremot i det övriga landet vanligen betecknats

såsom odlad.

Slutligen omförmäldes i jordutredningens betänkande, att dess ledamöter

under tiden den 8—13 augusti 1932 företagit en studieresa till ett

trettiotal olika orter inom Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs

län. Under studieresan gjordes förfrågningar angående tillgången på

jord, lämplig för anläggningar av arbetarsmåbruk. Tillgången ansågs i

allmänhet vara tillräcklig.

I sin motivering i betänkandet anförde jordutredningen bland annat,

att den verkställda utredningen givit vid handen, att jord lämplig för bildande

av arbetarsmåbruk funnes till salu i stor utsträckning och till priser,

som kunde anses skäliga, även örn de under nuvarande jordbrukskris

icke föranledde försäljningar. Både kronojord, kyrkojord, bolagsjord

och bondejord funnes att tillgå.

I detta sammanhang må omnämnas, att sociala jordutredningen uti en

den 7 mars 1933 dagtecknad skrivelse till Konungen anfört, bland annat,

att jordutredningen i skrivelse till samtliga affärsbanker, hypoteksföreningar

och centralkassor för jordbrukskredit riktat förfrågningar, huruvida

genom deras förmedling några större fastigheter skulle kunna förvärvas i

syfte att styckas till småbruk och utarrenderas. De egendomar, som i

främsta rummet härvid skulle komma i fråga, skulle vara .belägna i trakt

med goda samfärdsmedel och avsättningsmöjligheter. De skulle äga bördig

jord lämpad för småbruksdrift och hava naturliga förutsättningar

för styckning i självständiga mindre jordbruk. En förutsättning vore

även, att fastigheterna skulle erbjudas till lågt pris. Genom pressens och

radions bemedling hade allmänhetens uppmärksamhet riktats på frågan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Ändra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Till jordutredningen hade därefter inkommit ett stort antal erbjudanden

från penninginrättningar, bolag och enskilda att försälja egendomar. De

erbjudna egendomarnas antal översteg 200 och flera av dem vore synnerligen

lämpliga för styckning.

Vid sociala jordutredningens betänkande av den 5 december 1932 fanns

fogat ett särskilt yttrande av herrar Molander och Sten, däri de anförde:

Det ingår ej i utredningsmännens uppdrag att undersöka, huruvida

en expropriationslagstiftning är erforderlig för lösande av de sociala

jordfrågorna. Vi kunna dock ej underlåta att uttala våra bestämda far

bågor för att, örn och när de föreslagna åtgärderna skola genomföras i

det levande livet, svårigheter för anskaffande av den för nybildning av

arbetaresmåbruk behövliga jorden mångenstädes skola uppstå. Med all

säkerhet kommer det att visa sig, att lämplig och lämpligt belägen jord

för det avsedda ändamålet många gånger ej kan förvärvas, änskönt den

finnes och av ägaren utan eget förfång kan avvaras. Det kan även förutspås,

att oskäliga jordpriser komma att i viss utsträckning förhindra

tillkomsten av nya arbetaresmåbruk. Vi uttala därför, att statsmakterna

vid ett genomförande av förslaget till statsunderstödda arbetaresmåbruk

måtte åvägabringa en expropriationslagstiftning, som möjliggör

verksamhetens genomförande i hela den utsträckning, som är avsedd och

nödvändig.

I åtskilliga av de yttranden, som avgivits över sociala jordutredningens

betänkande, bar frågan örn tillskapande av en expropriationslagstiftning

för att tillgodose behovet av jord till arbetaresmåbruk blivit berörd. Några

kommunalnämnder ba ansett, att en expropriationslagstiftning vore nödvändig

för förslagets genomförande, under det att andra kommunalnämnder

ansett sådan lagstiftning icke vara erforderlig. Även i andra utlåtanden

hava motsatta uppfattningar i fråga örn behovet av en expropriationslagstiftning

gjort sig gällande.

I samband med att förslag angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksambet

utarbetats inom jordbruksdepartementet, vilket förslag sedermera

i proposition, nr 181, framlagts för riksdagen (nämnda proposition

bar överlämnats till särskilda utskottet), var frågan örn expropriationslagstiftning

för att säkra anskaffningen av jord för jordbruks- och bostadsändamål

föremål för utredning i samma departement. Utredningen

resulterade i en promemoria med utkast till lag örn ändring i vissa delar

av 1917 års expropriationslag. Nämnda utkast var av i huvudsak samma

innehåll som det nu i propositionen framlagda förslaget.

över det i promemorian upptagna lagförslaget hava yttranden avgivits

av lantmäteristyrelsen, statens egnahemsstyrelse, Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskap genom deras förvaltningsutskott

eller egnahemsnämnder, fastighetsregisterkommissionen,

styrelsen för svenska landskommunernas förbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,

svenska lantarbetareförbundet, Sveriges skogs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

ägareförbund, Stockholms stads fastighetskontor, byggnadsnämnden i Linköping,

överlantmätarna i Östergötlands, Älvsborgs och Kopparbergs län

samt ordföranden i expropriationsnämnder för Stockholms stad.

Beträffande behovet och lämpligheten av lagstiftning angående tvångsinlösen

av jord för bostads- eller jordbrnksändamål har i flertalet av de

avgivna yttrandena uttalats den meningen, att behov av sådan lagstiftning

icke föreligger samt att principiella betänkligheter möta däremot. I

vissa yttranden har däremot det framlagda lagförslaget blivit tillstyrkt.

En redogörelse för innehållet i yttrandena har lämnats å sid. 9—13 i propositionen,

vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anför i propositionen

följande allmänna synpunkter på frågan örn tvångsinlösen av jord

för bostads- eller jordbruksändamål.

På sätt framhållits i motiven till remissförslaget ingå strävandena att

åstadkomma en expropriationslagstiftning för tillgodoseende av bostadsoch

jordbruksändamål såsom led i det med understöd av statsmedel bedrivna

arbetet att befordra uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk.

Det torde ligga i sakens natur, att då staten vidtager åtgärder för

att ekonomiskt underlätta anskaffandet av jord i angivet syfte, staten

också bör, så långt det rimligen låter sig göra, tillse att åtgärderna icke

bliva resultatlösa på grund av jordägarnas ovillighet att sälja lämpliga

områden, även när en försäljning icke är förenad med verkliga olägenheter.

Såsom i avgivna yttranden framhållits, böra tvångsåtgärder för

jordförvärv visserligen icke tillgripas onödigtvis. Av utredningen i ärendet

synes framgå, att mycken jord, lämplig för ifrågavarande ändamål,

finnes tillgänglig i landet. Jordanskaffning på frivillighetens väg torde

därför som regel icke behöva möta några svårigheter. Men fall kunna förekomma,

då behovet av jord icke kan utan tillgång till ett tvångsförfarande

tillgodoses såsom ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Framför

allt kan måhända situationen bliva den nu angivna, örn den mark varom

fråga är äges gemensamt av ett större antal personer. Ofta nog torde

dylika samfälligheter med hänsyn till läge och beskaffenhet väl {igna

sig för utläggning till arbetarsmåbruk eller egna hem, och genom markens

exproprierande i sådant syfte torde möjliggöras ett bättre utnyttjande

av densamma än tidigare skett. Att åstadkomma en frivillig uppgörelse

med markens samtliga ägare torde emellertid ej sällan vara uteslutet.

Även i andra fall kan det inträffa, att vissa jordägare utan sakliga

skäl motsätta sig att avyttra även en obetydlig del av sin egendom.

I detta sammanhang må bringas i erinran statens egnahemsstyrelses yttrande,

att inköp av större områden för styckning till småbruk kan befinnas

fördelaktigare än förvärv av spridda ägolotter men hindras genom

någon jordägares villkor för upplåtelsen, ävensom att möjligheten att på

förhand kunna räkna med att planerat egnahemsföretag icke skall äventyras

allenast på grund av enskild jordägares vägran av frivillig medverkan

har den fördelen med sig att förberedande arbeten underlättas. Förslaget

örn inrättande av en arbetarsinäbrukslånefond skänker uppenbarligen

spörsmålet örn expropriation för bostads- och jordbruksändamål särskild

aktualitet. Arbetarsmåbrukslån skall användas för förvärv av lä
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

genhet inom elen kommun som förmedlar lånet, och den jordsökande blir

alltså här beroende av jordtillgången å en viss ort.

En lagstiftning av här ifrågavarande slag torde, örn expropriationsrätten

begränsas på ett sätt som innebär betryggande garantier mot missbruk,

icke utgöra fara för berättigade jordägare- eller andra intressen men

väl kunna lända till åtskilligt gagn. De invändningar som på sina håll

framförts, att expropriation för ändamål varom nu är fråga icke skulle

överensstämma med hittills hos oss tillämpade expropriationsrättsliga

principer, kunna icke anses befogade. Enligt gällande lag örn expropriation

kan tvångsinlösen av mark under vissa förutsättningar äga rum

bland annat för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden samt för

att möjliggöra uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag

i allmänna frågor eller dylikt. Det må även erinras örn den lösningsrätt,

som är medgiven enligt lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, den

s. k. ensittarlagen. De ändamål, för vilka expropriationsrätt nu ifrågasättes,

torde ur det allmännas synpunkt kunna jämställas med dem, för vilka

dylik rätt sålunda redan förefinnes.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen i ärendet har, örn än flertalet

yttranden gå i avstyrkande riktning, tanken på en expropriationslagstiftning

för ifrågavarande ändamål vunnit anslutning från olika båll.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att för de fall, där verkligt önskvärda

jordupplåtelser ej frivilligt kunde åvägabringas, visst tvångsförfarande

vore motiverat. Inom statens egnahemsstyrelse hava tre av dess fyra ledamöter

(herrar Ekerot, Andersson i Fältenborg och Adler) i princip godkänt

det utremitterade förslaget. Flera länsstyrelser hava ställt sig förstående

för förslagets syfte. Länsstyrelsen i Södermanlands län har lämnat

det utan erinran och länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt

detsamma. Länsstyrelsen i Kalmar län har ej velat motsätta sig dess

genomförande. Jämväl vissa egnahemsnämnder hava ansett det understundom

vara av värde att hava tillgång till ett tvångsförfarande. Svenska

lantarbetarförbundet har i princip anslutit sig till detsamma. Erinras må

också örn de i samband med yttrandena över förslaget örn arbetarsmåbruk

av kommuner i olika delar av landet gjorda uttalandena angående behovet

av en expropriationslagstiftning för förverkligande av ändamålet med

sistnämnda förslag.

Med hänsyn till det anförda synes en lagstiftning i remissförslagets syfte

böra komma till stånd.

Den föreslagna expropriationslagstiftningen har inordnats under den allmänna

expropriationslagen. De nya ändamål, för vilka expropriation avses

skola kunna äga rum, hava upptagits under en ny punkt, nummer 14,

i 1 § av gällande lag. De närmare föreskrifter, vilka, utöver lagens allmänna

föreskrifter, ansetts erforderliga beträffande sådan expropriation,

varom nu är fråga, hava upptagits såsom §§ 108—110 under särskild rubrik

— »11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller

jordbruksändamål» — i slutet av lagen. Rätt att ansöka örn expropriation

för de i punkt 14 omförmälda ändamålen har enligt 108 § förbehållits

hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller organ, som för kommuns räkning

bedriver statsunderstödd låneverksamhet för egna hem eller arbetar
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.

13

småbruk, och expropriation får äga rum allenast örn det ändamål, som därigenom

skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger med sådan av hushållningssällskapet

eller kommunen bedriven verksamhet. I 109 § hava

upptagits vissa närmare föreskrifter angående beskaffenheten av den karta

med beskrivning, som skall åtfölja expropriationsansökning. Såsom villkor

för att expropriationsrätt skall kunna beviljas har i 110 § stadgats,

dels att särskild svårighet skall möta att genom avtal förvärva erforderlig

mark till skäligt pris, dels att den mark, varom fråga är, helt eller till

huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, dels ock att genom

expropriationen avsevärd olägenhet icke skulle tillskyndas markens

ägare eller innehavare. Vidare hava upptagits vissa med hänsyn särskilt

till bestämmelserna i jorddelningslagen, fastighetsbildningslagen och

stadsplanelagen dikterade föreskrifter. Slutligen har beträffande 67 § i

expropriationslagen framställts ändringsförslag, vilket berör jämväl expropriation

för andra ändamål än de nu förevarande. Detta förslag går ut

därpå, att motpart till den exproprierande skall, örn han genom invändning

eller yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat överenskommelse

örn expropriationsersättning eller eljest vållat, att kostnaderna för

expropriationen utan skälig anledning ökats, kunna förpliktas att ej blott

själv vidkännas sina av förfarandet orsakade kostnader utan även gottgöra

den exproprierande de utgifter, som sålunda åsamkats denne.

I fråga örn vad de över remissförslaget avgivna yttrandena innehålla

rörande den ifrågasatta lagstiftningens utformning får utskottet hänvisa

till de uppgifter, som härutinnan intagits i propositionen.

Angående tidigare förslag till ändringar i fråga örn kostnadsbestämmelserna

i expropriationslagen anhåller utskottet att få hänvisa till sitt

utlåtande nr 4 till 1931 års riksdag i anledning av en då väckt motion om

lagändring. Motionen blev i enlighet med utskottets hemställan av riksdagen

avslagen.

Departementschefen anför bland annat:

Att för de ändamål varom här är fråga skapa ett särskilt expropriationsinstitut

synes icke erforderligt. Genom att den slutliga prövningen av

expropriationsansökningarna lägges i Kungl. Maj:ts händer torde på det

mest betryggande sätt vara sörjt för att de nya bestämmelserna komma att

tillämpas med omdöme och urskillning. — Att anförtro den förberedande

prövningen av ärendena åt för ändamålet särskilt inrättade ortsnämuder

lärer ej vara erforderligt. De låneförmedlande organ, vilka det enligt remissförslaget

åligger att i första hand taga ställning till uppkommande

frågor angående tvångsinlösen av jord, torde få anses väl ägnade för den

uppgiften.

Det föreslagna expropriationsförfarandet kommer uppenbarligen att

medföra vissa kostnader, såsom titgifter för lantmäteri- eller mätningsförrättningar,

ersättning till expropriationsnämnd m. m., och förfarandet

kan understundom bliva förhållandevis dyrbart. Det finnes dock ej någon

anledning att genom inrättande av ett ur kostnadssynpunkt särskilt för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

månligt expropriationsinstitut för ifrågavarande ändamål särskilt uppmuntra

till dess användande. I första liand bör man söka åtkomma erforderlig

jord genom frivilliga avtal, och expropriationsmöjliglieten bör, såsom

förut framhållits, tillgripas blott i nödfall. Å andra sidan bör naturligtvis

tillses, att de kostnader som den exproprierande genom förfarandet

tillskyndas ej bliva uppenbart oskäliga. Remissförslaget innefattar jämväl

en ändring i expropriationslagens kostnadsbestämmelser, vilken ändring

åsyftar att förebygga uppkomsten av oskäliga expropriationskostnader.

Mot begränsningen av expropriationsrättens omfattning att avse allenast

sådana fall, där jord erfordras för att tillgodose jordbehovet hos sökande

av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån hava anmärkningar framställts

i ett par yttranden.

Anledning finnes enligt min mening icke att frångå den ståndpunkt,

som intagits i remissförslaget. Då staten utlämnar lån på fördelaktiga

villkor för att förhjälpa mindre bemedlade eller obemedlade personer till

egna hem eller arbetarsmåbruk, är det såsom tidigare framhållits angeläget

att för förverkligande av detta syfte hava möjlighet att såsom ett

yttersta medel tillgripa ett expropriationsförfarande. Men det är också

naturligt, att expropriationsrätten begränsas till de fall, då staten på angivet

sätt intresserar sig för markförvärvet. Det må för övrigt erinras,

att svårigheter torde möta att fastställa någon hållbar gräns för omfattningen

av en expropriationsrätt i den utsträckning som i nyssnämnda yttranden

ifrågasatts. Att medgiva rätt till expropriation av mark för bostads-

eller jordbruksändamål över huvud taget synes ej kunna ifrågakomma.

I vissa utlåtanden har gjorts gällande, att de bestämmelser, vilka i remissförslaget

upptagits i syfte att trygga en försiktig och ändamålsenlig

användning av expropriationsmöjligheten icke vore tillfyllest.

Såsom tidigare framhållits, bör expropriationsmöjligheten icke begagnas

annat än som en yttersta utväg. Denna tanke har i remissförslaget

kommit till uttryck i bestämmelsen att rätt till expropriation för ifrågavarande

ändamål får beviljas allenast örn särskild svårighet möter att

genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Härigenom och

på grund av förslagets övriga begränsande föreskrifter torde missbruk

av expropriationsrätten vara i stort sett utesluten. Uppenbarligen bör,

såsom bland andra statens egnahemsstyrelse erinrat, vid prövningen av

expropriationsanspråket hänsyn tagas jämväl till det intresse, som kan

vara förenat därmed att bestående äganderätts- och besittningsförhållanden

ej rubbas. Denna synpunkt har också beaktats vid utarbetandet av

remissförslaget. I motiven har sålunda erinrats, att i vissa fall markens

avstående, örn än full ersättning lämnades, kunde vara förenat med sådana

olägenheter för ägaren eller innehavaren, att det vore obilligt att

fråntaga honom densamma. Emellertid ansågs särskilt stadgande örn förbud

mot expropriation i dylika fall ej erforderligt. Ehuru behovet av sådant

stadgande kan ifrågasättas, har jag ej funnit anledning att motsätta

mig, att den synpunkt varom här är fråga klarare kommer till uttryck

i lagtexten. För tillmötesgående av de krav som härutinnan framställts

föreslås, att under 110 § upptages en bestämmelse av innehåll att expropriationsrätt

ej må medgivas, om genom expropriationen avsevärd olägenhet

skulle tillskyndas ägare eller innehavare av den fastighet, som skall

tagas i anspråk. Inom ramen av denna bestämmelse torde de intressen,

vilka i yttrandena framhållits, kunna tillbörligen beaktas. Tydligt torde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32. 15

vara, att olägenheten måste hänföra sig till det ändamål, för vilket fastigheten

äges eller innehaves. Nyttjas sålunda en fastighet exempelvis uteslutande

för skogsbruk, kan någon olägenhet ej anses tillskyndad därigenom

att mark, som ej är av betydelse för skogsbruket, exproprieras. Uppenbart

är, att vid bedömande huruvida genom expropriationen olägenhet

kan komma att förorsakas, hänsyn ej får tagas till anordning, som vidtagits

i syfte att hindra expropriationen.

Rätt till expropriation har enligt gällande lag hittills tillåtits allenast

i sådana fall, då det ansetts nödigt att tvångsvis tillgodose vissa intressen,

som kunna anses vara i större eller mindre grad allmänna. Ett visst

tillgodoseende av enskilt intresse sker visserligen vid lösningsförfarande

enligt den s. k. ensittarlagen, men det är att märka, att nämnda lag dock

avser vissa bestämda fall med helt specifika förutsättningar, och dessutom

att den tillkom för att avhjälpa ett missförhållande, som tillskapats genom

tidigare brister i skifteslagstiftningen. De tillägg till expropriationslagen,

som föreslås i propositionen, innebära däremot, att för tillgodoseende

av ett enskilt intresse att hilda eget hem eller mindre jordbruk eller att

stärka ett redan befintligt ofullständigt jordbruk ett annat enskilt intresse,

nämligen jordägarens att utan intrång få behålla sin jord, skall

träda tillbaka. Propositionen förutsätter, att de ändamål, för vilka expropriationsrätt

nu föreslås, kunna i så måtto anses innebära ett allmänt

intresse, att de avse att förhjälpa vissa sämre lottade medborgare till förbättrade

levnadsförhållanden, samt att för detta ändamål åtgärder av

tvångskaraktär böra tillgripas, för den händelse andra utvägar att tillgodose

nämnda intresse äro stängda. Enligt utskottets uppfattning föreligga

dock icke nu tillräckliga skäl att för de ändamål, för vilka expropriationsrätt

föreslås, tillgripa denna utväg. Den utredning, som i föreliggande

fråga blivit förehragt, synes nämligen enligt utskottets mening giva

klart vid handen, att för ändamålet lämplig och erforderlig jord finnes

på frivillighetens väg att tillgå till skäliga och i många fall verkligt låga

priser. Ett expropriationsförfarande skulle under sådana förhållanden

icke blott innebära ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde jordägarens

rätt utan även hilva till föga eller intet gagn för egnahemsbildningen.

Det hör nämligen beaktas, att expropriationsförfarandet alltid

medför vissa, stundom rätt avsevärda kostnader, vilka skola gäldas av den,

som förvärvar jorden, och vilka kostnader helt undvikas vid frivilligt förvärv.

Dessutom torde för de mestadels mindre bemedlade egnahemsköparna

oöverkomliga svårigheter förefinnas att kunna vid expropriation

åstadkomma det för köpeskillingens nedsättande erforderliga penningebeloppet,

emedan fastigheten vid tidpunkten för nedsättningen icke kan av

köparen belånas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser sig

utskottet icke kunna tillstyrka utvidgning av expropriationsrätten enligt

det i propositionen framlagda förslaget.

Vid sådant förhållande finner utskottet sig icke böra ingå i detaljgransk

ning av förslagets särskilda bestämmelser.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

Av det anförda framgår, att utskottet icke keller kan tillstyrka de under

A) oell B) 1) i motionerna I: 323 och II: 520 framställda förslagen samt

ej heller de förslag, som blivit gjorda i motionen 1:195 och under 2) i motionen

1:198.

Det i motionerna I: 323 och II: 520 under B) 2) framställda förslaget örn

tillskapande i förevarande sammanhang av ett formellt, förenklat expropriationsförfarande

för det fall, att tvist örn markköpet ej föreligger, i

syfte att vid behov avskilt område omedelbart varder frigjort från eventuellt

inteckningsansvar, anser sig utskottet icke heller kunna tillstyrka.

Framflyttning av den i 1 § ensittarlagen fastställda tidsbestämningen

den 1 januari 1919 till den 1 januari 1928.

En av de i 1 § ensittarlagen fastställda förutsättningarna för lösningsrätt

enligt lagen är den, att nyttjanderättshavaren tillhörigt boningshus,

som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns å marken

uppfört den 1 januari 1919.

Enligt yrkande i motionen 1:198 av herr Lindhagen bör denna tidsbestämning

framflyttas till den 1 januari 1928.

Rätt för lägenhetsinnehavare med eget hus å annans mark att friköpa

den innehavda marken infördes genom den första ensittarlagen av den

28 juni 1918. Enligt denna lag gällde såsom förutsättning för lösningsrätt,

att lägenheten skulle hava så bebyggts, att å densamma den 1 januari 1918

fanns nöjaktig bostad för brukaren och hans familj.

Den 26 mars 1920 utfärdades reviderad ensittarlag. Enligt densamma

var tidpunkten för lägenhetens bebyggande framflyttad till den 1 januari

1919.

I motioner vid 1921 års riksdag hemställdes örn vissa ändringar i 1920

års lag. Jordkommissionen anbefalldes avgiva yttrande i ämnet samt avgav

i april 1921 förslag till ny lag. I detta förslag framflyttades tidpunkten

för lägenhetens bebyggande ytterligare, nämligen till den 1 januari

1921. Kommissionen anförde härom i sina motiv:

»Förslaget har bibehållit fordran på att det upplåtna området skall hava

bebyggts viss tid före lagens trädande i tillämpning. Önskvärt är nämligen,

att lösningsrätten så mycket som möjligt göres oberoende av åtgärder,

som nyttjanderättshavare kan komma att vidtaga endast i syfte att

förvärva äganderätt till den upplåtna jorden. Därest lösningsrätt medgives

även i det fall, att upplåtet område bebygges efter lagens ikraftträdande,

torde man jämväl kunna befara, att jordägarna bliva mindre benägna

att upplåta mark i de fall, då behov kunde föreligga för någon att

arrendera ett markområde för att åt sig uppföra bostad.

Beträffande det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den

tid, då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den

1 januari 1921, torde några vägande invändningar knappast kunna göras.

En liknande utvidgning skedde genom 1920 års lag.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

17

En ledamot av kommissionen, herr Wohlin, var skiljaktig och yrkade,

att 1920 års lags bestämmelse i denna del måtte oförändrad bibehållas.

Det vore enligt hans åsikt mindre lämpligt att gång efter annan, när ensittarlagen

reviderades, framflytta ifrågavarande datum. Några nämnvärda

olägenheter av att bibehålla gällande datum hade ej heller påvisats.

Såväl i de yttranden, som av länsstyrelserna oell vissa andra myndigheter

avgåvos över jordkommissionens förslag, som inom lagrådet framfördes

betänkligheter mot att i nu ifrågavarande avseende frångå gällande

lag.

I den proposition (nr 251) med förslag till ny ensittarlag, som därefter

förelädes 1922 års riksdag, bestämdes tidpunkten för lägenhetens bebyggande

liksom i 1920 års lag till den 1 januari 1919. Propositionen föranledde

icke till antagande av nya bestämmelser såvitt nu är i fråga.

Sedan 1924 års riksdag i skrivelse (nr 313) till Kungl. Majit anhållit, att

förslag till revision av ensittarlagen måtte framläggas för 1925 års riksdag,

blev sådant förslag utarbetat. I detta förslag hade den ifrågavarande

tidpunkten jämväl angivits till den 1 januari 1919.

Vid granskningen av detta förslag betonade lagrådet, att örn och i vad

mån de utvidgningar av lösningsrätten, som förslaget innebure i förhållande

till 1920 års lag, kunnat förordas eller i allt fall lämnas utan erinran,

detta i väsentliga delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit

de nu gällande allmänna villkoren, att såväl före den 1 januari 1919 som

vid tiden för lösningsrättens utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde

nöjaktigt boningshus å området samt att vid sistnämnda tidpunkt

nyttjanderättshavarens byggnader ägde ett värde motsvarande minst en

fjärdedel av hela lägenhetens. Skulle vid en blivande lagstiftning dessa

förutsättningar rubbas, bomme frågorua örn villkoren beträffande områdets

beskaffenhet, upplåtelsetiden, verkan av avtal örn att byggnader och

förbättringar skulle tillfalla jordägaren o. s. v. i ett väsentligt förändrat

läge, till vilket det för närvarande icke funnits anledning att taga ståndpunkt.

Förslaget framlades i proposition (nr 142) för 1925 års riksdag.

I en vid samma riksdag väckt motion, I: 252, hemställde herr Lindhagen,

att ensittarlagen måtte vinna tillämpning, då å lägenheten den 1 januari

1925 fanns nöjaktig hostad för brukaren och hans familj. Till stöd därför

anförde motionären, att likaväl som lagen av år 1918 kunde sätta tiden

till den 1 januari 1918, kunde väl en lag av 1925 bestämma tiden till den

1 januari 1925.

Andra lagutskottet anförde (uti. nr 30), att av skäl, som inom lagrådet

åberopats, jämväl utskottet ansåge en framflyttning av den tidpunkt för

lägenhetens bebyggande, som genom 1920 års lag blivit lagfäst såsom

villkor för lösningsrätt, icke borde ske.

I den av riksdagen antagna samt sedermera den 18 juni 1925 utfär
-

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 32.

9

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utekottet.

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

dadé, nu gällande ensittarlagen är tidpunkten för lägenhetens bebyggande,

såsom förut nämnts, bestämd till den 1 januari 1919.

Enligt utskottets mening hava skäl icke blivit anförda, som kunna föranleda

utskottet att frångå den principiella ståndpunkt till förevarande

spörsmål, som utskottet intog år 1925. I följd härav avstyrker utskottet

den i motionen 1:198 under 1) gjorda hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen

bifallas;

b) att motionerna I: 313 och II: 470 måtte anses besvarade

genom utskottets hemställan under a);

c) att yrkandena under A) i motionerna I: 323 och

II: 520 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda

;

d) att motionen 1:195 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda;

e) att yrkandet under 2) i motionen 1:198 icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

f) att yrkandet under B) 1) i motionerna 1:323

och II: 520 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda;

g) att yrkandet under B) 2) i motionerna I: 323 och

11:520 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

samt

h) att yrkandet under 1) i motionen 1:198 icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

frän första kammaren: herrar Linder, Lindhagen, Tamm, Norman, P. Sandström,

Larsson i Brålanda*, K. W. Bodin* och Gottfrid Karlsson*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage,

Johanson i Hallagården*, Pettersson i Hällbacken, Sandberg, Hermansson* och Sandström i

Nyland.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.

19

Reservationer

av herrar Linder, Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage, Pettersson

i Hällbacken och Hermansson, vilka hemställt örn bifall till propositionen.

Herr Lindhagen har därutöver anfört och yrkat följande:

Frågan för dagen är uppgörelsen mellan partierna örn arbetslöshetsunderstödet

och jordbrukshjälpen. Det naturliga komplementet för ett uppbyggande,

nämligen en allvarlig jordreform för brytande av enskildas jordmonopol,

ägnas från samtliga partier fortfarande föga uppmärksamhet.

Arbetslöshetsunderstödet.

Detta avser att skapa utvägar och pengar företrädesvis till arbeten. Arbetstillfällen

föreslås skola stimuleras genom anslag till statliga byggnader,

vissa järnvägar, skenfria korsningar, broar och hamnar, isbrytande

fartyg, gruvarbeten, bostadssubventioner, torrläggningar, skogsvård, arbetaresmåbruk,

lånefond för industriernas stödjande, fond för statsbeställningar

bland annat till militära ändamål, kommunala och statliga beredskapsarbeten,

subventioner, reservarbeten och kontantunderstöd. Med en

ökning av varuprisen genom tekniska åtgärder hoppas man även kunna

liva omsättningen.

Pengar till denna hjälpaktion måste anskaffas genom konfiskation i

form av ökad beskattning på löst kapital och inkomster. Därtill kommer

höjd beskattning och förhoppningar tillika örn ökad konsumtion av alkohol,

tobak och kaffe eller med andra ord en rovbrytning på folkhälsan.

Nöden har ingen lag. Förtröstan skapas dock knappast endast med finansoperationer.

Hänförelse inom nationen kan än mindre förväntas av

paxtispelet kring grovarbetarelönen såsom mätsticka.

J ordbrukshjälpen.

Landet spejar jämväl efter ett normalt uppbyggande med utsikter för

alla till arbete jämväl för egen räkning eller till annan normal produktiv

hushållning, vägledd av andliga värden såsom naturens ordning kräver

det.

Den industriella stadskulturen, som länge ensam suttit vid makten, börjar

nu under ödets gissel hemsökas av aningar, att vårt gaarda slagsmålssamhälles

otaliga stridsfronter ej kunna vara livets mening. Det spökar

även förnimmelser, att den jord, på vilken vi alla skola leva, enligt de

gudomliga lagarna tillhöra alla och att jordmonopol, vilka likt gökungen

tränga de svagare ut ur det gemensamma boet, måste skäligen beskäras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

Till en början laar denna sinnesstämning nu utlöst en vaknande insikt,

att jordbruket dock är näringarnas näring, »den fasta grundvalen för

ali hushållning, sorn man vill skall äga bestånd och varaktighet». Det kan

ej längre gå för sig att upprätthålla den ständiga dragkampen mellan en

stads- och industribefolkning, som vill köpa mat till underpris, och en

jordbrukande befolkning, som måste fordra betalning för sina produktionskostnader.

Denna insikt har nu i dagarna lett till kompromissen mellan

socialdemokraterna och bondeförbundet örn arbetslöshetsunderstöd och

jordbrukshjälp. De gamla cirklarna liro rubbade. Det rör sig till sist

även bland svenskarna i det politiska dödvattnet. Detta är för ögonblicket

en huvudsak.

Det var ej länge sedan nationalekonomer och industriella bländverk under

högkonjunktur nästan utdömde jordbruket såsom en föråldrad näring

och i varje fall ville förvisa det till trakterna söder örn Dalälven. Ja så sent

som 1930 förleddes även riksdagen, på förslag av sammansatta andra lagoch

jordbruksutskottet, att oöverlagt uttala sig tvivlande på modernäringen.

Såsom främsta programpunkt i jordfrågan begärdes nämligen en

»utredning» örn jordbrukets bärighet. Bakom låg jordmonopolens och deras

många intressenters fruktan för folkets rätt till jorden, manifesterad

genom hotet örn expropriationslagar. För denna farhåga var det av vikt

förmena, att tillräckligt med jord fanns till salu utan tillgripande av

en allvarlig jordreform. Kunde därtill utredas, att någon vidare utveckling

av jordbruket ej vore önsklig, voro jordmonopolen så mycket mer på

den säkra sidan. Den sociala jordutredningen anförtroddes denna »utredning».

Då kom himmelens vrede över människorna i gestalt av en syndaflod

och denna stiger. Blixtarna lyste upp även jordutredningens vägar, så

att den vid sina resor nyligen kunde konstatera: »att man ganska allmänt

gjort den erfarenheten, att arbetare, som ägde ett litet jordbruk, som

regel stöde sig bättre än kamraterna och endast i mycket ringa omfattning

behövde anlita den kommunala hjälpverksamheten».

Vid sidan av tekniskt brobygge, vartill bidrag bland annat skall utgå

av nödhjälpen, är evolutionen således nu inne på förberedelser till en ideell

broslagning. Den leder från det industriella arbetslöshetsunderstödet över

jordbrukshjälpen fram emot skäligt brytande av enskildas jordmonopol

genom en allvarlig jordreform.

Jordreformen för brytande av enskildas jordmonopol.

Jordbrukets begynnande återupprättelse genom egen kraft och den nu

ostridiga jordbrukshjälpen förmedla sålunda i sin mån jordreformen. Därmed

biläggas en del motsättningar mellan land och stad. Till och med

det marxistiska manifestet siade redan på sin tid för en sådan framfärd

i alla stater.

Detta är en gammal svensk historia liksom den röda tråden i alla staters

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr ?,2; herr Lindhagens yttrande. 21

jordpolitik. Att »land skall med lag byggas» inskrevs i de svenska landskapslagarna

efter förebild från äldre urkunder och sedvänjor. Senare

uppkomna jordmonopol för adel och prästerskap brötos genom envåldskonungars

reduktioner. Odhners lärobok i historia yttrar härom: »Därigenom

blev egendomen jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet och

allmogen återvann sin forna självständighet».

Herrgårdar växte emellertid åter upp av olika anledningar och togo

stor omfattning särskilt i fideikommissen. Det förnämsta och farligaste

jordmonopolet blev dock efter aristokratiens och hierarkiens förlorade inflytande

skapat av plutokratien i och genom industrialismens tillkomst.

Folket på landet reste sig då och kämpar fortfarande i det tysta mot detta

nya förtryck. Det går dock ej så lätt att betvinga dylikt missförhållande

som på det upplysta enväldets tid. Parlamentarismen kan ej vara lika

snar till handling.

Vid senaste sekelskifte hotade emellertid industrialismen den självägande

bondeklassen i skogsbygderna och särskilt i den norra delen av

riket med undergång. Denna fara var så uppenbar, att inom statsmakterna

uppstod en fast beslutsamhet att värna landet mot denna tidsströmning.

Sålunda tillkommo norrlandslagarna med utsträckning efteråt i vissa

delar till hela landet.

Därmed blev faran för den självägande bondeklass, som fanns kvar i

skogsbygderna, väsentligen undanröjd. Intresset för de jordlösa liksom

tor arrendatorsklassen gentemot de enskilda jordmonopolen erhöll däremot

ej tillräckligt understöd. Med den allmänna rösträtten blev dessutom

representationen för de industriella intressena förhärskande i riksdagen

med bortsopande av den gamla jordreformvänliga representationen

från landsbygden. Med proportionella valen upplöstes folkrepresentationen.

alltmer i sektbildningar för tillvaratagande av trängre intressen. I

Sverige liksom annorstädes inbröt vad man kallar krisen i det parlamentariska

systemet. Jordreformen för ett beskärande av de enskilda jordmonopolen

blev alltmera lämnad i sticket.

En tid framåt levde dock intresset för kontroll på enskilda jordmonopol

till jord, skog, vattenfall och malmfyndigheter starkt kvar inom riksdagen.

Ett flertal framställningar i dessa syften (motionerna 146—174 i

andra kammaren) väcktes särskilt år 1907 av mig till fullföljd och utvidgande

av tidigare bemödanden. Dessa mötte da ett vida gynnsammare

mottagande än nu är möjligt. Den första omfattande motionen, med instämmande

i syftet av sexton liberaler och socialdemokrater, jämte en högerman,

1 gällde »några statsåtgärder i ändamål att i erforderliga fall förekomma

och undanröja enskildas jordmonopol». Den inleddes med följande

ord:

1 Jakob Pettersson, L. Gust. Broomé, Rob. Karlsson, Kr. Berglund, Linus Lundström,

A. Thylander, L. .1. Carlsson, Nils Persson, Jacob Larsson, S. H. Kvarnzelius, Bernh. Eriksson,

K. Åkerlund, Edy. Wavrinsky, Curt Wallis, Joh. Nydal, Ernst Blomberg, F. W. Thorsson.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

»Grundvalen för all mänsklig tillvaro kan med allt skäl själva jorden

med dess tillköriglieter sägas vara. Ur land och vatten skall människan

hämta sitt oundgängliga livsuppehälle. Från jorden komma grundämnena

till alla hennes rikedomar. Av besittning av jorden beror ock ytterst

hennes frihet och hemtrevnad i alla avseenden.

Man kan då förstå, vilken avgörande betydelse det äger för ett lands

invånare, huru landets jord är fördelad. Förutsättningen för ett lyckligt

samhällsliv måste bliva väsentligen olika, örn jorden äges av några få enskilda

eller örn den i största möjliga omfattning tillhör samtliga medborgare.

Historiens erfarenheter bestyrka ock oföränderligen denna sanning.

Under samhällsskick, där landets jord genom utskiftning eller såsom

samegendom varit praktiskt taget medborgarnas tillhörighet, hava

individernas andliga kraft, det politiska intresset och den allmänna välmågan

merendels varit störst. I samma mån åter, som jorden mer och

mer övergått i ett fåtals händer, har allt detta undergrävts och ofta nog

hela samhället gått under.»

Denna åskådning uppbars länge av ett dock alltmer försvagat intresse.

Regeringsmakten lämnade fortfarande både värmlandsundersökningen

och jordkommissionen instruktioner, som voro inriktade på beskärande

av jordmonopolen oell förutsatte expropriationsåtgärder. Ät den samtidigt

verksamma egnahemsrörelsen överlämnades att med stöd av jordmonopolens

»frivillighet», bankrutterade jordbruk samt statens allmosor

i form av lån uträtta vad den kunde, oell det var åtskilligt.

Så kom det skickelsedigra året 1924. Socialdemokraterna framförde

jordkommissionens förslag. Det visade sig då, att förslag, som påminde

örn egnahemsrörelsen, godtogos av riksdagens majoritet, under det att

förslag, som ville beskära jordmonopolen och trygga folkets rätt till jorden

(expropriationslagar), väsentligen förkastades av majoriteten. Detta

resultat summerades av andra lagutskottets ordförande Bror Petrén i de

historiska orden den 5 juni 1924: Nu går gränslinjen mellan de borgerliga

partierna och socialdemokratien i jordfrågan uti deras olika ställningstagande

till expropriationsfrågan.

Situationen var således denna. Den patriarkaliska konservatismen,

som på sin tid även gick in för beskärning av jordmonopolen, hade sopats

bort av aktiesystemet och världskriget, liberalismen befann sig i upplösning

och stadd på återtåg mot industrialismens gyllene höjder. Något

annat kunde då ej inträffa än att riksdagen avträdde jordreformen,

byggd på beskärning av jordmonopolen, till konkurs och därför skedde

det också.

Nu ansåg sig regeringen såsom en parlamentarisk överbyggnad skyldig

att följa efter. Jordfrågan betraktades också såsom en jämförelsevis underordnad

angelägenhet i en epok, där det rörliga kapitalet behärskade

intressena och de industriella synpunkterna stodo för krigsledningarna

på de sociala fronterna. Den var med andra ord icke någon ödesdiger

ministärfråga. Följaktligen avblåstes även i regeringen statsmakternas

kamp för folket mot jordmonopolens missförhållanden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lugnt sk :s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 23

Jordkommissionen upplöstes utan rådplägning eller underrättelser. Det

behövdes, såsom uttrycken folio och även var alldeles riktigt, »nya män».

Jordbruksminister Linders, som av jordkommissionen upprepade gånger

infordrat skyndsamma förslag till expropriationslagar såsom oundgängliga

för heins uppgifter, nödgades i instruktion den 6 juni 1925 för tillkallade

kolonisationssakkunnige enligt statsrådsberedningens beslut föreskriva,

att »frågan örn rätt att expropriera odlingsmark för kolonisa tionsändamål

bör icke upptagas i detta sammanhang». De nya kommittéer som

sedan tillkallats för sociala jordutredningar blevo i följd härav företrädesvis

biträden i egnahemsrörelsen. Det betänkande, som avgavs av kolonisationssakkunnige,

tillsatta i anledning av riksdagens bifall till min

motion 1925 i ämnet, ledde till regeringspropositionen 1928 »angående den

statsunderstödda egnahemsverksamheten». Utfärdade författningar bestå

väsentligen i kungörelser för användningen av riksdagens statslån.

Ibland kan även civil lagstiftning ifrågakomma, men den har visat sig

mera vara inriktad på att undergräva mer eller mindre försiktigt de

antagna norrlandslagarnas effektivitet än att gå till grunden med tingen,

vilket ju också är förbjudet.

Sedan bemödandena att förekomma och undanröja enskildes jordmonopol

sålunda nu under många år varit avförda från statsmaktens dagordning,

börjar nu det oundgängliga spira igen. Det nalkas åter oundvikligt

som ödet under intryck av världshändelserna och naturlagars orubblighet.

Ett märkligt tecken är icke minst regeringens återtåg från 1925 års

förenämnda instruktion och framläggande av ett förslag till expropriation

för omfattande jordpolitiska uppgifter. Förslagets förtjänst är att

det övervunnit sig själv och för första gången kommer med ett regeringsf

Örslo g i så stor omfattning. Det kommer att störta, därför att syndafloden

ännu ej kommit med tillräcklig bättring, därför att jordreformen

fortfarande av partierna betraktas som en underordnad fråga, av vilken

en regerings vara eller icke vara ej är beroende, och slutligen därför att

propositionen i motiven ber nästan örn ursäkt för sin tillkomst, undervärderar

sig själv och även förordar en organisation, som väsentligen förringar

dess förmåga att åstadkomma, något. I väckta motioner i bada

kamrarna1 har därför påyrkats ett provisoriskt antagande av regeringens

förslag med vissa modifikationer samt hemställan örn ett definitivt

förslag, som i väsentlig anknytning till jordkommissionens riktlinjer och

med fylligare utformande och betryggande av rättigheter och skyldigheter

ställer de enskilda jordmonopolen under tillbörlig kontroll i och för

skyddande av folkets rätt till jorden.

1 I andra kammaren av herrar .1. B. Wiklund, Adol! Englund, Lars .Ionsson, E. W.

Norén, I’. I.. Persson, Gustav Pettersson i Hällbacken, C. O. .lohansson i Sollelteå, Evald

Ericsson, Elof Lindberg och Ernst Hage (nr 520) samt i första kammaren av C. Lindhagen

(nr 195, 287 och 323).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

Till välfärdsutskottet har remitterats alla ärenden, som anses beröra

landets räddning undan krisen. Dit bär även räknats till jordbruksutskottet

först remitterade anslag för att bereda jordmonopolen köpeskillingar

som uppmuntran till frivillig försäljning av jord för arbetarejordbruk.

Däremot bar regeringens proposition örn stöd även av expropriation

för detta och andra ändamål fått stanna isolerad från sitt sammanhang

i andra lagutskottet. Påminnelser bär skett i alla tre utskotten

men enhälligt lämnats utan avseende. En jordreform för ingripande mot

jordmonopolen betraktas efter tilldragelserna den 5 juni 1924 och den

6 juni 1925 ännu såsom en bagatell. Det måste stanna med jordbrukshjälpen.

Även de blågula löftenas stolta frammarsch till Källhagen den

21 maj 1933 för svenskarnas samling till ett folk smalt i denna punkt bort

till ingenting inför denna situation. Mulna hopar nödgas sålunda

fortfarande skaka fädrens spjut. Det blir tydligen ingen rätt till eller

fred över jorden, så länge den goda viljan saknas.

Först när en svensk regering någon gång överväger, om den icke bär

stå eller falla även för en jordreform i strid mot jordmonopolen, först då

dagas det för jordreformen och även för landet.

Jag skulle vilja tillägga: först när en svensk statsmakt upptäcker att

även alla politiska strider utanför våra gränser mellan raser, nationer,

klasser och individer ytterst bottna i människornas rätt till jorden eller

sålunda tillägnar sig även någon allvarlig utrikespolitik, först då kommer

den rätta flykten över jordfrågan även i hemlandet.

Expropriationsrättens idé.

Expropriationsrätten innebär en överflyttning genom lag av jordäganderätt.

Detta kan ske utan ersättning och kallas då konfiskation. Expropriation

i inskränkt bemärkelse betyder tvångsavlösning mot ersättning.

Det är ostridigt, att expropriation mot ersättning må lagfästas för det

allmännas behov av mark för sina ändamål. Att sålunda tillgodose även

enskildas behov av mark för sin livsföring är däremot tvistigt. Särskilt

aktuell är striden på detta område örn det jordlösa folkets tillgodoseende

på bekostnad av de enskilda jordmonopolen av bolagsdomäner och storgods.

Statsmaktens inställning är beroende av, vilkendera av de två fronterna

är starkast representerad inom densamma.

Norrlandskommitténs åttamannamajoritet av konservativa och liberala1

skrev härom i sitt betänkande 1904:

1 Landshövdingen, riksdagsmannen i första kammaren greve L. Douglas, ordförande, överdirektören

för lantbruksstyrelsen J. von Feilitzen, byråchefen i domänstyrelsen Edvard

Kinberg (efter chefen för domänstyrelsen greve Fredrik Wachtmeister som avsade sig), sekreteraren

i överståthållarämbetets kansli riksdagsmannen i första kammaren .1. Berlin samt

riksdagsmännen i andra kammaren revisionssekreteraren, sedermera borgmästaren i Stockholm

Carl Lindhagen, häradsdomaren Jöns Brommé i Billsta, häradshövdingen i Torneå

domsaga Georg Kronlund och hemmansägaren Adolf Wiklund i Brattfors.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 25

»Vad expropriationsrättens principiella berättigande angår, kan man

till en början säga, att den moderna rättsuppfattningen, sådan den tagit

sig uttryck i de flesta länders lagstiftning, såsom grundsats uppställer,

att den enskilde jordägaren är skyldig att mot full ersättning avstå sin

jord, när denna jord erfordras för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse.

Häri stämma lagstiftningarna överens. De skilja sig emellertid

åtskilligt, när det gäller att bestämma, vilka allmänna intressen, som äro

av den vikt, att de böra föranleda detta genomkorsande av äganderättsförhållandena.

Frågan örn, huruvida en expropriationsrätt av ovan antytt

slag bör anses tillåtlig och lämplig, är alltså icke en juridisk principfråga

utan en politisk och praktisk lämplighetsfråga. I de flesta länder

har visserligen expropriationsrätten ännu icke utsträckts till fall av ifrågavarande

beskaffenhet, men inom den statsvetenskapliga doktrinen är

tämligen allmänt erkänt, att det område, vardner expropriationsrätten närmast

kan tänkas komma att utbreda sig, just är såsom i de föreliggande

fallen jordfördelningens, och att inga oöver vinnerliga inkast kunna göras

mot tanken att genom expropriation spränga en allt för långt driven monjopolisering

av jorden1 för att därigenom åstadkomma den från social synpunkt

önskliga uppdelning av landets jord. Denna tanke har också under

senare tider kommit till uttryck i den engelska, den skotska och den irländska

lagstiftningen.»

Kommitténs majoritet tilläde att i nämnda länder expropriationsrätten,

i likhet nied vad kommittén ock framställt såsom sannolikt, mera verkat

indirekt genom sin befintlighet än direkt genom att den tillämpats.1 Ty

det senare syntes endast i undantagsfall hava behövt komma i fråga. Jordbrukskommissionerna

i länen, yttrade majoriteten, skulle få en helt annan

kraft vid bedrivande av underhandlingar på det frivilliga avtalets grund.

Kommitténs majoritet enade sig till en början att därför föreslå expropriation

för frigörelse av arrendejordbruk, komplettering av ofullständigt

utbrutna jordbruk samt utbrytning av den odlingsmark, »som i mängd

fanns å bolagshemmanen», för bildande av självständiga jordbruk. Majoriteten

ägnade mycken tid med att giva form åt detta förslag. I sistone

avstodo de politiskt konservativa inom majoriteten (Douglas, Feilitzen,

Kinberg och Berlin) från att förorda expropriation av arrendejordbruk.

De ansågo betänkandet bli nog påfrestande ändå för den tidens första kammare.

Beträffande komplettering av dåliga ägostyckningar beslöto dessa

ledamöter den förändring i det utarbetade förslaget, att denna expropriation

ej skulle ske i första hand genom statens mellankomst utan av ägaren

till den jordlott, som skulle kompletteras. Således samma princip som

sedan godtogs för ensittarelagen. Men då det i sådant avseende utarbetade

förslaget väckte betänkligheter i avseende å sina detaljer läto de fyra

nämnda ledamöterna till sist även tanken örn komplettering av dåliga ägostyckningar

tills vidare förfalla och inskränkte sig i stället till det allmänna

uttalandet, att »det kan därför tilläventyrs bliva nödvändigt att

taga under övervägande, huruvida icke åtgärder böra vidtagas för att pä

expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras utökande

Kurs. av reservanten.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

med nödig skogs-, betes- och odlingsmark». Man »kunde i berörda hänseende

avvakta vad framtiden bär i sitt sköte».

Vid detta förhållande ansågo sig de politiskt liberala ledamöterna Kronlund

och Wiklund e.i heller böra vidhålla kommitténs ursprungliga avsikt

att framlägga utarbetade förslag till expropriation i de två förenämnda

avseendena. Liberalerna Brommé och Lindhagen ville däremot

ej lämna dem åt framtiden utan fullföljde majoritetens ursprungliga

uppsåt.

En majoritet inom kommittén hade sålunda till sist framlagt utarbetat

förslag till expropriation allenast av odlingsangelägenheter från bolags,

ekonomisk förenings eller enskild spekulants fastigheter. Därtill kom den

expropriation, som kan anses blivit förordad genom majoritetens förslag,

att vid utbrytning av inägojord skulle tvångsvis tilläggas skogs-, betes- och

odlingsmark.

De tre s. k. holagsreservanterna i norrlandskomniittén (Frans Kempe,

Arvid Lindman och häradshövding Claeson) motsatte sig även nämnda

två slag av expropriation och det förras organisation genom jordbrukskommittéer

i kommunerna och jordbrukskommissioner i länen. I den

utförliga motiveringens huvudpunkter yttrade sig reservanterna sålunda:

»Då en jordägare väl i allmänhet vet, örn och på vilka villkor han vill

sälja, samt någon svårighet för köpare och säljare att finna varandra

icke lärer yppat sig, torde vissa institutioners införande såsom förmedlingsanstalter

för inköp av odlingsmark icke kunna endast för detta ändamål

anses påkallat. Att åter anordna dem för åvägabringande av expropriation

kan enligt vår tanke ännu mindre komma i fråga, då expropriation

i avsikt att frånvinna en viss klass av jordägare odlingsmark eller

odlingsmark oell skog, för att tilldela denna mark åt andra, icke kan

vara berättigad. Den tvångsförsäljning, som benämnes expropriation,

skulle därigenom föras utanför de gränser för denna rätt, som hittills till

skydd för äganderättens helgd visligen varit bestämda för densamma.

Grunden för den nuvarande expropriationsrätten är nämligen den, att ett

visst område oundgängligen erfordras för att ett ifrågasatt, för landet gagneligt

företag, såsom byggandet av järnväg och dylikt, skall komma, till

stånd. En sådan grund finnes alls icke i fråga örn den nu föreslagna rätten,

enligt vilken den, som önskar förvärva odlingsmark, i vissa fall med

tillägg av ett betydande skogsområde, skulle kunna erhålla just det område,

som han önskar, fastän ägaren ej vill avstå detsamma. För tillgodoseende

av det allmänna intresset att jord varder uppodlad, kan det ju icke

vara oundgängligt, att en odlare skall sättas i tillfälle att erhålla mark

just i den hy eller den socken där han är boende.1 Uppställas ej sådana

anspråk, torde det aldrig visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla

odlingsmark.»

Dessa uppfattningar inom norrlandskommittén böra bringas i åtanke.

De utgöra nämligen både i sak och motivering uppslag och utgångspunkter

för den strid örn jordexpropriationen i förenämnda avseenden, som där
-

1 Kurs. av reservanten.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 27

efter oavlåtligen ägt rum inom riksdagen och vegelingskommissioner och

nu för första gången vunnit någon genklang i en regeringsproposition

till riksdagen.

Revisionistisk exprop r i atio nspolit ik.

Revolutionerna börja gärna med en jordreform samt tillgripa då konfiskation

eller i mildare fall en omfattande expropriation. Så har nyligen

skett i flera länder efter världskriget. Även svenska envåldskonungars

jordreform bestod företrädesvis i en konfiskation.

I vårt land föreligger nu icke förutsättningar för ett sådant jordskred.

Det gäller allenast ett måttfullt ingripande uti jordmonopolen mot en

rimlig ersättning. Således en revisionistisk jordpolitik. Förkastas detta

anbud av jordmonopolen och dess industrialiserade klientel på grund av

dessas övervägande inflytande hos statsmakten samt förgreningar i administration

och pressen, blir annalkandet av en revolutionär lösning måhända

påskyndad.

Redan nu är den svenska statsmakten tämligen ostridigt beredd att konfiskera

det lösa kapitalet, allteftersom arbetslösheten ej lämnar annan

utväg övrig. I olikhet med revolutionerna ställes den svenska revisionismen

i synnerhet nu maktlös inför en jordanskaffning från jordmonopolen,

som kan betyda något avsevärt. Förklaringen ligger däri, att även den

socialistiska politiken liksom företagarnas intressen behärskas av industrialismens

föi-eteelser. De äro gamla bekanta med fabrikerna, konkurrensen,

lönearbetet och arbetsgivarnas kapital. Det är icke ovanligt att

mottaga bekännelser från socialister, att de »icke förstå jordfrågan».

Ingenting bör dock vara begripligare för daglig erfarenhet och vanligt

förnuft än jordfrågans betydelse i nationens livsföring. Vilka äro nu de

ändamål, örn vilka tvistas alltsedan norrland-skommitténs uppslag kommit?

De äro följande:

1) Bildandet av nya mindre jordbruk. Självförsörjning anses ostridigt

vara målet. Många arbetslösa händer skulle gripa därefter, stödda av föräldrahem

eller andra liemortsförbindelser, blott stat och kommun organisera

förutsättningar och giva stöd även med en expropriationsrätt. Egnahemsrörelsen

verkar för syftet genom att stycka större jordbruksegendomar,

som äro till salu på grund av ekonomiska svårigheter eller spekulation.

Detta är dock icke kolonisation. Den senare rör sig med oodlad jord,

som sällan är till salu. Kolonisationen ökar landets produktiva möjligheter.

2) Bildandet av arbetar jordbruk. Detta är en utbrytning ur det föregående

begreppet såsom ett bidrag till självförsörjning.

Frans Kempcs program i norrlandskommittén var att förvandla bolagens

arrendegårdar, vilka förr varit självständiga bondebruk, till skogsarbetareboställen.

Lagen borde tillåta en utbrytning av dessa gårdar utan omhägnad

av självförsörjningsprincipen. Principen om undantag för bildan
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

det av egna hem kunde ock juridiskt utnyttjas. Staten borde hjälpa till

med lån åt skogsarbetarna för att därmed betala köpeskillingen åt sina

arbetsgivare samt avstå, som sagt, att genom norrländska ägostyckningslagen

vidmakthålla ett självständigt jordbruk å dessa gamla bondejordbruk.

Herr Tamm intog alldeles samma ställning i debatten 1933 i första

kammaren om en lånefond för arbetarejordbruk. En fin affär således för

bolagens jordmonopol.

Norrlandskommitténs majoritet avböjde bestämt detta förslag. Då nu

sociala jordutredningen ifrågasatt för ett arbetarejordbruk två tunnland

odlad jord med tillägg av något mer i odlingsmark, så uppstår frågan, varifrån

denna odlade jord skall tagas. Tamm förordade Kempes förslag*

vilket hitintills avböjts av all jordlagstiftning och egnahemsrörelse. Arbetarjordbruken

skulle då delvis komma till genom utstyckning av odlad

jord från de gamla bondegårdarna, som kommit i industrins ägo. Här

gäller det sålunda att se upp nied vad som under jordägarens och lantmätarens

tillskyndelse kan okontrollerat tilldraga sig i landets avkrokar

under sken av lagtolkning. Enligt min mening, uttalad vid flera tillfällen,

bör odlad mark, som anses böra omedelbart ställas till arbetarejordbruks

förfogande, uppodlas av arbetsgivaren eller det allmänna, örn det

befinnes nödigt.

3) Frigörelse av mindre arrendejordbruk. Detta är också ett komplement

till skapande av nya jordbruk. Därigenom kan nämligen räddas

jordmonopolens färdiga självförsörjande småbruk, röjda av fria bönder i

äldre tider. Det gäller att göra dessa jordbrukare till egna genom utbrytning

från jordmonopolet. Jordbrukshemmen bli därigenom friförklarade

och jorden skött med intresse. Denna sak är aktuell fortfarande även av

två speciella anledningar.

Jordmonopolismen söker nämligen, förklarligt nog, förekomma en rationell

utbrytning genom en kommande lagstiftning. Den skyndar sig att

verkställa privata utbrytningar med användande av givna möjligheter,

varigenom antalet ofullständiga jordbruk okas.1 Detta är jordägarnas

rätt, men det är samhällets plikt att förekomma dem.

Att upprätthålla konkurrens mellan småbrukare, uppdelade i bönder

samt bolags- och godsarrendatorer, örn skogsförtjänster är vidare icke någon

idealisk ordning. Denna förtjänst, som förr räckte till även för småbönder,

förslår nu ej ens för arrendatorerna. Arrendatorer söka nu vinna

företrädesrätt till skogsförtjänsten genom att uppge jordbrukarhemmets

frihet och jordbrukets trivsel. Att även på detta sätt splittra och härska

är en fördel och styrka för monopolismen. Men dylikt inbördeskrig mellan

de svaga är icke till gagn varken för dem eller för samhället. Denna

oreda kan ej avhjälpas småskuret. Redigare utgångspunkter och längre

sikt måste uppenbarligen även här eftersträvas.

1 Se det program för skapande av självständiga jordbruk genom skifteslagstiftning som

fogats till andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 1933 örn ett av riksdagen sedan antaget

skrivelseförslag om utredning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 29

En rationell avlösning av arrendejordbruken har i Finland skett på kort

tid och därav har landet funnit sig väl.

4) Stärkande av ofullständiga jordbruk. Efter upprepade påminnelser

förklarade äntligen år 1928 en frisinnad regering denna angelägenhet vara

sav synnerlig vikt för riket». Småbrukare sitta nu i mängd med otillräckliga

ägor och förlorade biförtjänster. Arbetslösa barn tynga på föräldrahemmen.

Här skulle nu kunna slås ett stort slag för detta program med

stöd tillika av expropriationsrätt, vilken i detta fall uppenbarligen är alldeles

oumbärlig. Nyodlingar särskilt skulle skaffa sysselsättning och

mat. Detta lättar kommunernas börda. De arbetslösa få i eminent mening

arbeta för egen räkning. Riket blir rikare på produktiva utkomstmöjligheter.

5) Anskaffandet av tomtmark för bostäder på landsbygden. Behovet här

ådagalägges bäst av den myckenhet egna hus, som måst byggas på annans

mark. Ensittarlagen tillkom för att bereda husägarna äganderätt även till

tomten. Denna rätt omfattar dock endast bostäder som uppförts före den

1 januari 1919. Även efter denna dag nödgas dock bostadssökande bygga

sina hus på annans mark. Inkomna framställningar att få lösa marken

avslås av länsstyrelserna, därför att huset uppförts efter nämnda datum.

Hur länge skall en sådan oordning tillåtas i strid mot grunderna för ensittarlagen?

Man har anropat mitt bistånd för att få den undanröjd.

Mitt förslag till riksdagen är nu att genom särskild lag, byggd på expropriationsrätt,

personer, som önska bygga sig en bostad, skola få rätt

att tillösa sig mark i skäliga fall, innan huset uppföres. En sådan möjlighet

ingår även i 1933 års regeringsproposition örn expropriation. Genom

tillägg till ensittarlagen skulle åter ordnas så, att de, som mellan den 1

januari 1919 och förutnämnda lags tillkomst ej kunnat lösa sin bostadsfråga

annat än genom arrendering av tomt, skulle få samma rätt enligt

ensittarlagen, som ägare av hus, uppförda före nämnda dag.

Expropriationsrättens ytterligare utveckling.

Norrlandskommitténs majoritet fastslog som sagt att såsom ett allmänt

ändamål för expropriationsrätten måste för vår tid även uppställas menige

mans bästa genom tillgodoseende av deras oeftergivligaste rättigheter

till jorden. För ett sådant ändamål gällde det nu icke minst att

bryta enskildes jordmonopol. Inom kommittén framfördes såsom föremål

för denna expropriationsrättens utveckling åtskilliga närliggande uppgifter,

som ovan1 närmare angivits. Dessa hava alltsedan kommitténs

betänkande år 1904 avgavs till den dag som i dag är dominerat diskussionen.

Under intrycket av denna stämning har tillkommit expropriationsrätt

för vissa speciellare ändamål, såsom anskaffande av tomter till bostäder

i orter med sammanträngd befolkning och till byggnader för en ortsbefolk
-

1 Sc sid. 25.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

nings samverkan för ideella ändamål. Vidare till bostadshus uppförda

å annans mark genom ensittarlagen, som i många fall möjliggjort utbrytning

även av småbruk. Stadsplanelagen giver ock expropriationsrätt

inom stadsplanelagt område för mark till bostäder. Flera regeringskommittéer,

utom norrlandskommittén, såsom åbokommittén, värmlandsundersökningen

och i all synnerhet jordkommissionen, ha velat utsträcka

expropriationsrätten även till främjande av jordbruksändamål. Regeringen

har framlagt propositioner örn tvångsförlängning av arrendetid.

Därtill kommo en myckenhet framställningar i ämnets hela vidd, som

inströmmat till riksdagen, regeringen och även myndigheter. Sanningen

var således i annalkande.

Så kom, som redan skildrats, jordmonopolens segrar är 1924 i riksdagen

och de skickelsedigra dagarna den 5 juni samma år samt den

6 juni 1925. Härigenom drabbades jordreformen för många och långa

år av ett bakslag. Under intrycket av världskonjunkturernas revolution

kan dock även vårt svenska samhälle ej undgå att röra på sig något.

Partierna anvisa visserligen jordreformen fortfarande en underordnad

rang men bakom denna kuliss råder en viss vaknande oro. Regeringen

har lagt fram den nu förevarande propositionen. Den sociala jordutredningen,

som en tid ansett sig bunden av regeringsinstruktionen den 6 juni

1925 för kolonisakkunniga med förbud att syssla med expropriationsfrågor,

står plötsligt inför en omläggning. De två ledamöterna Molander

och Steen ha inom kommittén uttalat sig för expropriation till stöd för

arbetaresmåbruk och bakom dem stå skogs- och flottningsarbetares krav

därom vid 1932 års partikongress, vilken därigenom föranleddes till ett

särskilt uttalande i jordfrågan. Nu har den frisinnade ledamoten i utredningen

herr Andersson i Fältenborg såsom ledamot i egnahemsstyrelsen

anslutit sig till denna styrelses förord för expropriation i samma

ämne. Då återstår inom sociala jordutredningen mänskligt att döma

endast en minoritet bestående av ordföranden herr Westman och det industriella

jordmonopolets målsman herr Tamm, vilka, i likhet med de tre

reservanterna uti norrlandskommittén, inom utredningen och i riksdagen

hitintills alltid motsatt sig jordmonopolens brytande genom expropriationslagar.

I detta sammanhang må erinras örn den beredvillighet, med vilken

statsmakten stiftar expropriationslagar, när det gäller att tvångsvis taga

i anspråk även små jordbesittningar. Den allmänna expropriationslagen

gör ingen skillnad mellan jordmonopol och mindre individuella lägenheter.

Den enda garantien för de senare är regeringens gottfinnande. Ensittarlagen

gör ej heller någon skillnad, men där föreligger dock den

garantien, att jordägaren ansett sig åtminstone för någon tid kunna undvara

den upplåtna tomten. I jordkommissionens lagförslag åter har expropriationen

riktats företrädesvis emot våra nuvarande jordmonopol:

industriella bolagsdomäner och större jordbruksgods.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 31

Industrien bär oek beredvilligt tilldelats en omfattande expropriationsrätt,

under vissa formella garantier visserligen, men gående ut över både

stora och små jordbesittningar. Ägare av vattenfall äga dämma upp vattnet

för erhållande av ökad kraft med påföljd att jordbruk och skogsmark

helt eller delvis gå förlorade för andra. En ofta problematisk ersättning

skall lämnas, men ingen gottgörelse utgår för förlusten av ideella värden.

För framdragning av kraftledning över annans mark tillätes ock expropriation.

Storkapitalet är vidare privilegierat att tillägna sig malmfyndigheter

på annans mark genom inmutning. Markägaren äger rätt att deltaga i

företaget, men detta kommer sällan eller aldrig i fråga på grund av omkostnaderna.

Med lika fog bör inmutning kunna tillåtas av odlingslägenheter

för utvidgning eller nyanläggning av jordbruk och likaså av

tomtmark för att bygga ett hem. Att uppodla ett jordstycke för att där

årligen skörda hushållsväxter är en högre ekonomisk och andlig kultur

än att på samma jordstycke avverka granar och tallar efter en lång väntan

på deras tillväxt. I allmänna skogsvårdslagen medgives ock att

skogsskyddet får vika för skogsmarks omläggning till trädgård och åker.

Dylika jämförelser tala för sig själva. Jordmonopolet ligger över i statsmaktens

bevågenhet. Den allmänna rösträtten har på denna punkt blivit

en besvikelse.

Den »stora tillgången på jord, till salm.

Inför förenämnda överblick av de svenska jordmonopolens privilegier

blir det ett vågat spel att i strid mot historiens samvete och blodiga erfarenheter

proklamera jordmonopolens okränkbarhet. Det kan då ej ske

obetingat annat än under rubriken äganderättens helgd, i alla förhållanden.

Således under skydd av en gudlös princip. Här är denna helgd så

mycket mindre på sin plats, som det blott gäller skyldighet att utbyta

jord i en ganska anspråkslös omfattning emot penningar. Norrlandskommitténs

reservanter mötte emellertid upp även med äganderättens

helgd. Den har gått igen under de följande åren mer eller mindre hos

riksdagsmajoriteter, vederbörande ämbetsverks och andra besittande klassers

utlåtanden. Invändningen gör sig hörd än i dag.

Det är kanske dock icke så allvarligt menat, eftersom jordmonopolismen

samtidigt fallit tillbaka på opportunitetsskäl, vid vilka uppenbarligen

fästats den avgörande vikten. Det är ett par saker som måste »bevisas»,

innan man kunde skatta åt expropriationstankar. De tre reservanterna

i norrlandskommittén utformade även här programmet, och sedan

har det gått igen i erinringarna vid alla tillfällen och med samma styrka

även vid detta tillfälle.

Först mäste det bevisas, att det fanns någon jordhunger, vilket ansågs

osannolikt, helst den icke låtit sig avhöra. Det är sant, att någon jordhunger

ej varit och aldrig kommer att inregistreras i några ämbetsverks diarier.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

Ingen hungrar efter den jord, som man ej kan få, eller efter den jord, som

kan fås endast för pengar, vilka ej finnas, eller efter den jord, vars iordningställande

för jordbruk och utnyttjande, därtill i främmande omgivningar,

ej kan ske i brist på möjligheter att kunna leva. Men behovet av

jordbruk eller att odla jord hellre än att ej kunna uppehålla livet är lika

omfattande som de befolkningslager på landsbygden, som gå sysslolösa

eller mer eller mindre lida brist på det nödvändigaste. Egnahemsrörelsen,

som haft åtskilliga resurser till sitt förfogande, är väl ett levande

bevis för att det dess bättre finns jordhunger oavlåtligt och nästan så

mycket som helst. Inför slutet nu på emigrationsmöjliglieter, maskinernas

katastrof och sorlet från folkhavet i nöd har nu omsider talet örn

obevisad jordhunger börjat dala.

Jordmonopolens sista förskansning är således nu, att det finnes så mycken

jord till salu, så att det icke behövs någon expropriationslagstiftning,

förrän det är bevisat att denna jord icke räcker till. Det var ock norrlandskommitténs

tre bolagsreservanters paroll 1914, andra lagutskottets

ordförandes paroller, Bror Petréus, liberal, år 1924, och för närvarande

Westmans, bondeförbundare och ordförande i sociala jordutredningen,

paroll under de senaste tiderna.

Här blir det först fråga örn var bevisningsskyldigheten ligger. Den

som kommer med så lösa påståenden utan fasta konturer är väl bevisningsskyldig

för att den påstådda tillgången i strid mot sakens natur

räcker till för alla de ovannämnda uti ett föregående kapitel specificerade

fem ändamålen.1 Än mer befallande blir en sådan skyldighet,

då det här tillika gäller ådagalägga, att denna jordncbulosa finnes tillgänglig

på rätt plats, i rätt tid, till rätt omfång, till rätt beskaffenhet,

till rimligt pris just för alla de otaliga individuella behov, som kunna

göra sig gällande och även göra det så snart möjligheter erbjuda sig.

Det visar sig då till en början, att den stora alltid återkommande posten

består av färdiga jordbruk, som äro till salu. Det är på denna kategori,

som egnahemsrörelsen bygger sin »frivilliga» jordanskaffning. Det är dock

ej ens visat, hur stor denna myckenhet är, oell ännu mindre hur mycket

därav som ens lämpar sig för egnahemsrörelsens och den enskilda spekulationens

jordstyckningar för skapande väsentligen för självförsörjande

jordbruk. Åtminstone är uppsåtet detta. Vanliga salubjudna gårdar,

som ej kunna styckas, och det äro väl de flesta, kunna endast byta

ägare och tjäna således varken egnahemsrörelsen eller den sociala jordreformen

med uppgift att bryta de enskildas jordmonopol.

Sociala jordutredningen har den 7 mars 1933 anmält hos Konungen en,

såsom det förefaller mig, förtvivlad åtgärd. Den har frågat samtliga affärsbanker,

hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit, örn

genom deras förmedling några större fastigheter kunde förvärvas i syfte

att styckas till småbruk och utarrenderas. De skulle lämpa sig för än
-

Se sid. 27—29.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande.

damålet på olika sätt och även erbjudas till lågt pris. Genom pressens

och radions förmedling hade även allmänhetens uppmärksamhet riktats

mot frågan. Resultatet återgives sålunda: »Till jordutredningen hade

därefter inkommit ett stort antal erbjudanden från penninginrättningar,

bolag och enskilda att försälja egendomar. Dessas antal översteg 200 och

''flera’ av dem voro synnerligen lämpliga för styckning.» Detta är ju bra

litet och siffran ''flera'' synes hopplös. Att stycka färdiga jordbruk har

ju sin nytta, örn det sker med omtanke och icke utrotar alla större jordbruk.

Denna sak är dock egnahemsrörelsens angelägenhet.

Att en färdig jordbruksegendom byter ägare är icke någon kolonisation.

Icke heller styckning av ett sådant jordbruk, helst de nya ägarna,

som skulle få sin försörjning, i stället bringa arbetslöshet åt jordbruksarbetarna

på det stora jordbruket. Endast överförande av arrendejordbruk

under enskildas jordmonopol till självständiga jordbruk kan, såsom

förut erinrats,1 ur vissa betydelsefulla synpunkter kallas för kolonisering.

Kolonisation och expropriation stå således åtminstone i frågans nuvarande

läge i Sverige i intim samverkan. Framdeles kan tilläventyrs

ifrågakomma expropriation även av stora jordbruk, som ej äro till salu

men erfordras i visst fall. Nu gäller det kolonisation av riket på företrädesvis

odlingsmark, vilket begärdes av 1925 års riksdag. Inventeringar

av förefintlig odlingsmark har också, såsom den viktiga angelägenhet

den är, skett genom norrlandskommittén, värmlandsundersökningen, jordkommissionen,

kolonisationssakkunnige, sociala jordutredningen samt en

och annan speciell statlig utredning för ändamålet. Dessa inventeringar

redovisa odlingsmark till en ofantligt större myckenhet än som man ens

vågar påstå eller rättare sagt hoppas stå till frivilligt förfogande.

Företrädesvis plägar jordmonopolismen åberopa den s. k. 1925 års undersökningskommission.

Den inventeringen utgick från Sveriges skogsägareförbund

för att möta tidens krav på expropriationslagstiftning. Det

resultat, som framgick av förfrågningar till åtskilliga norrländska och

mellansvenska bolag, 101 till antalet, bearbetades sedan av tre av regeringen

tillsatta sakkunniga. Kesultatet visar, att största utbudet utgjordes

av arrendejordbruk, men ingen upplysning synes lämnats örn myckenheten

av arrendejordbruk, som bolagen önskade behålla outbrutna eiler redan

utbrutna, och ej heller örn beskaffenheten av de sistnämnda utbrytningarna.

Skogstilldelningen var uppenbarligen minimal och någon närmare

upplysning örn ägornas beskaffenhet fanns icke. Enligt jordkommissionens

erfarenhet tilldelas ägostyckningarna åtminstone ofta dålig

skogsmark. Över myckenheten och beskaffenheten av odlingsmark bredde

sig ej heller någon klarhet. »Fastigheter med odlingsmark» upptog

en ringa omfattning i förhållande till inventeringarnas slutsummor. Därtill

kom en obetydlighet »kompletteringsjord».

1 Sid. 28.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 and. Nr 32. :i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutsk:s uti. Nr 32: herr Lindhagens yttrande.

Ett mäktigt bevisningsmedel är sakens natur. Det ligger i denna natur,

att dylika utbud äro otillräckliga och ej bevisligen tillämpliga på

alla de ändamål på ort och ställe, som en expropriationslagstiftning enligt

ovan lämnade specificering för närvarande tjänar. God odlingsmark

är praktiskt taget sällan till salu från jordmonopolens sida. Man kan ju

exempelvis fråga de stora skogsägarna, örn de med nöje avyttra sådan

mark som även är god skogsmark över allt i mån av behov. De kunna ej

förebrås, örn de fortfarande liksom hitintills svara nekande. De trängas

av konkurrensen utifrån samt aktieägares och arvingars krav inifrån.

De få föga utrymme att ägna sig åt samhällelig filantropi.

Förbättringen av ofullständiga jordbruk blir en chimär utan stöd av

expropriationslagar. Den rör sig blott med jord, som gränsar till jordbruket.

Likaså i stort sett bildandet av nya jordbruk för självförsörjning

eller arbetarejordbruk o. s. v. Värmlandsundersökningen tillfrågade

länets kommuner, örn jordsökande önskade jord för kolonisation i hemorten

eller lika gärna på andra ställen. Svaren voro enhälliga, att man

önskade bygga sitt hem i hemorten. Norrlandskommitténs tre reservanter

ha medgivit, vilket ej längre sker från jordmopolen och deras

tillskyndare, att det väl ej vore nödvändigt att tillhandahålla jorden i

byn eller socken, ty i sådan händelse behövdes nog expropriationslagar

men icke eljest. Min berättelse tidigare örn Lars och Greta belyser vad

det är fråga örn.

Örn jordmonopolismen nu anser sig villig att tillhandahålla odlingsmark

på åtskilliga ställen på ett lämpligt sätt, så borde detta jordvälde

väl ej kunna hava något emot att samhället har expropriationslagar till

hands för att kunna åberopas vid alla de många tillfällen, då de uppenbarligen

kunna behövas. Den stora fruktan även för en sådan ordning

innefattar väl det förnämligaste beviset att frivilligheten ämnar vara

måttfull och förbehållsam och ej kommer att kunna påräknas i önsklig

utsträckning, ja förmodligen endast till en mycket obetydlig och otillfredsställande

del.

Regeringens proposition om expropriation.

Detta regeringsinitiativ är ju ett första handtag åt principen. Därför

har jag ej kunnat undandraga mig att instämma även i en sådan ansats

hellre än att ej få någonting. Emellertid kan en sådan begynnelse ha

sina faror genom att för långa tider fastlåsa en sådan ofullkomlighet.

Såsom jag erinrat innefattar propositionen både till motivering och lagtext

en dagtingan. Den betraktar jordreformen såsom en mera underordnad

angelägenhet. Regeringens organisation av expropriationen måste

väsentligen bli ineffektiv. På samma gång glömmes alldeles bort väsentliga

huvuddelar i jordfrågan.

Det är uppfordrande att skildra farhågorna på ett ännu mera ut
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 32; herr Lindhagens yttrande. 35

tömmande och koncentrerat sätt än som medhunnits i de väckta motionerna,

av vilka en (1:287) förirrat sig till välfärdsutskottet och där drunknat

i den stora obekantskapen eller i lyckligaste fall fientligheten mot

jordreformen och dess beskärande av jordmonopolen i landet.

Då nu frågan i alla fall synes falla för denna gång och såsom det är

att hoppas dock faller framåt, så är det överflödigt att ingå i närmare

belysning av den lämpliga utformningen av lagparagraferna. Jag inskränker

mig således att åberopa motionerna i första och andra kammaren

i denna punkt, det tidigare yttrandet i denna motion samt jordkommissionens

och dess föregångares betänkanden, som ännu ej blivit föremål

för något allvarligt övervägande i de många av dem behandlade

problemen.

Yrkanden.

På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av motionerna

II: 520 och 1:195, 198 och 323, jämförda med motionen I: 287, hemställes,

att riksdagen ville, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,

A) antaga de förändringar i Kungl. Maj:ts förslag

som innehållas under punkten A i motionerna II: 520

och I: 323;

B) bifalla den hemställan till Kungl. Majit örn nytt

definitivt övervägande av det i sistberörda motionerna

under punkt B angivna innehållet; och slutligen

C) bifalla de i motionen 1:198 framställda två yrkandena.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.