Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
1933-06-09 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1933:33, Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1933 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning
i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna
i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
292, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Tamm och Elof
Andersson föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn utredning huruvida och på vad sätt vissa jämkningar i den
tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom skulle kunna vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala
och jordpolitiska verkningar försvagas, möjliggöra att vid lägens tillämpning
hänsyn tages till de omständigheter, som föreligga i det enskilda
fallet.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för den i motionen gjorda
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.
Gällande lagbestämmelser.
Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom innehåller i 1 § det stadgandet, att
bolag, förening eller stiftelse ej i andra fall än i lagen närmare angives
må förvärva fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande
planlagda området. Med stad jämställes köping eller annan ort, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.
Enligt 3 § må bolag, förening eller stiftelse förvärva fastighet, som av
Konungens befallningshavande prövas äga sitt huvudsakliga värde i
åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats,
idrottsplats eller dylikt, eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag
eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller
vara av beskaffenhet att böra skyddas på grund av säregen natur eller
fornlämning eller av liknande anledning.
4 § innehåller följande bestämmelser:
»Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva
fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,
1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av
Bihang lill riksdagens protokoll 19.13. 9 sami. 2 aud- Nr 33. 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.
att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avrösningsjord med
impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt
föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående
del av hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk
tillräcklig skogstillgång (stödskog) och icke heller vara att hänföra till
sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som
i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för
upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas
med förutvarande jordbruk (odlingsområde); dock att i dylikt fall
tillstånd icke utan att särskild anledning därtill föreligger må givas dels
örn hemmanet undergått ägostyckning utan iakttagande av vad i 3 § lagen
den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 1) örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
var för där avsedda fall stadgat, dels, så vitt angår Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Värmlands län samt
vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län, örn till den fastighet, varifrån
förvärvet göres, icke behålles stödskog minst motsvarande vad i 5 ^
sägs, dels ock, så vitt angår odlingsområde, örn tillräcklig skogstillgång
icke erhålles för därmed avsett nytt jordbruk eller sådant förutvarande
jordbruk, med vilket området sammanlägges; skolande vad enligt bestämmelserna
i denna punkt förvärvas från hemmanet avskiljas genom avstyckning,
därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana
samfälliglieteF, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 § andra
stycket i lagen örn delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade
ägovidden;
3. att fastighetens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen
såsom innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med
hänsyn till skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke
utan att särskild anledning därtill föreligger må givas, örn jordbruket å
fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra
eller märkeligen försvagas;
4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra
hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder
eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov
av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller
5. att med fastighetens förvärvande är avsett att främja bildandet av
egna hem eller mindre jordbruk.
Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag,
förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av
annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.
Såsom sådan omständighet skall i fråga örn förvärv, som göres av annan
förening än ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen
eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger
avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet.»
I 5 § återfinnas bestämmelser örn vad som enligt 4 § första stycket
andra punkten skall hänföras till stödskog. Olika regler givas därvid
dels för vissa delar av Norrland, dels för vissa delar av Kopparbergs län
och dels för Värmlands län. Inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län samt Hudiksvalls, Ljusdals, Bollnäs och Söderhamns
fögderier av Gävleborgs län skall till stödskog hänföras så mycken
till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
mark, som på hemmanet belöper efter en areal för helt mantal av 1,500
hektar inom vissa delar, 1,200 hektar inom andra delar samt slutligen
1,000 hektar inom återstoden av nu ifrågavarande områden. Då fråga är
örn hemman, vars skattetal understiger ett åttondels mantal, skall den sålunda
bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till mera än vad
på ett åttondels mantal belöper. Inom Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och
Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs
län skall såsom stödskog anses vad vid verkställt storskifte betecknats såsom
hemskog och fähodskog. Vad slutligen Värmlands län beträffar skall
till stödskog hänföras till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna
bekvämt belägen mark i viss för skilda delar av länet på tre olika sätt bestämd
omfattning, nämligen 15 hektar medelgod skogsmark och därjämte
ett mot tre gånger åkerarealen svarande område dylik mark till varje
självständigt jordbruk inom vissa delar av länet, 10 hektar medelgod skogsmark
och därjämte ett mot två gånger åkerarealen svarande område dylik
mark till varje självständigt jordbruk inom andra delar samt slutligen 5
hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika stort
område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom åter andra delar
av länet. Då skogsmarken är under medelgodhet skall en motsvarande
ökning ske av den beräknade stödskogens areal; då skogsmarken är över
medelgodhet må en motsvarande minskning kunna äga rum.
Historik.
Den snabba utvecklingen under slutet av förra århundradet av särskilt
de norrländska trävarubolagens fastighetsförvärv föranledde under 1890- talet upprepade framställningar inom riksdagen örn att åtgärder måtte
vidtagas i syfte att, för att skydda den jordbrukande befolkningen, begränsa
möjligheterna för bolag att underlägga sig jordbruksfastigheter.
Sedan den s. k. Norrlandskommittén i sitt betänkande framlagt ett förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom, förelädes detsamma i väsentligen oförändrat skick 1906 års
riksdag. Förslaget antogs av riksdagen och därefter utfärdades den 4
maj 1906 lag i ämnet, den s. k. norrländska förbudslagen. Lagen gällde
ursprungligen de fyra nordligaste länen, vissa delar av Kopparbergs län
samt vissa inom Hälsingland belägna socknar av Gävleborgs län. Omfattningen
av lagens giltighetsområde utsträcktes sedermera år 1912 till
hela Hälsingland samt år 1917 till Värmland. År 1921 genomfördes i huvudsak
provisorisk utsträckning av norrländska förbudslagen till återstående
delar av riket.
Genom proposition, nr 205, framlades för 1925 års riksdag förslag till
ny förbudslag, varigenom dittills gällande lagstiftning skulle ersättas med
en för hela riket gällande lag.
Beträffande möjligheten att erhålla Kungl. Majlis tillstånd till fastig
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
hetsförvärv angavs såsom allmän regel, att tillstånd kunde meddelas, så
framt särskilda omständigheter därtill föranledde. Emellertid föreslogs
i fråga örn vissa särskilt angivna grupper av fastighetsförvärv, att Konungen
ägde giva tillstånd till desamma, således utan att såsom förutsättning
därför angåves förefintligheten av särskilda omständigheter. Berörda
typer av fastighetsförvärv upptogos i första stycket punkterna 1—5
av 4 §. Till motivering av det särskiljande av olika koncessionsgrunder.
som sålunda skett, anförde föredragande departementschefen statsrådet
Nothin:
Av norrlandskommitténs motivering till det i 1906 års lag under 4 §
upptagna stadgandet synes framgå, att man vid lagens stiftande haft
klar uppfattning örn vikten av att icke genom det vidsträckta förvärvsförbud,
som infördes, avstänga möjligheten till sådana förvärv, som utan
att motverka lagens speciella syfte kunde i särskilda fall vara ur allmän
synpunkt icke blott oskadliga utan även nyttiga och önskvärda. Uttalandet
bär ock, såsom naturligt är, tydlig prägel av att lagen tillkommit
med hänsyn till de särskilda förhållanden, som voro rådande i Norrland.
Den erfarenhet, som vunnits under tiden för lagens tillämpning, i all synnerhet
efter dess utsträckande till mellersta och södra Sverige, torde numera
göra det möjligt att. med större bestämdhet urskilja vissa grupper
av fall, i vilka en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet kan antagas
vara välgrundad. I det hela lärer kunna sägas, att lagen i stigande grad
verkat återhållande i fråga örn bolags och föreningars benägenhet att i
rent affärssyfte söka göra jordförvärv. Antalet bifallna ansökningar har
nämligen vida överstigit de avslagna. Bland de bifallna ansökningarna
avse många sådana ändamål, vilkas främjande blivit en allmän angelägenhet,
exempelvis beredande av egna hem eller bostäder och dylikt. Därtill
kunna läggas vissa icke lika talrikt förekommande fall, då förvärvet
tillkommit för att befordra ett redan befintligt jordbruks utveckling eller
för att främja skogshult^ m. m. I dylika fall synes hava utbildats en
praxis, vilken gått ut på att utan alltför stränga villkor medgiva koncession.
Enligt min uppfattning bör denna praxis erhålla stödet av ett uttryckligt
lagbud. Särskild anledning härtill föreligger, då lagen utsträckes
till bygder, vilka med avseende å naturförhållanden och jordbrukets
förutsättningar förete väsentliga olikheter med Norrland. Visserligen
har det visat sig, att en dylik lagtillämpning efter omständigheterna kunnat
äga rum även med gällande lag. Men örn en ny lag nu skall utfärdas,
lärer på densamma kunna ställas det anspråk, att den klarare och mera
bestämt än den gamla skall taga hänsyn till förhållanden, vilka faktiskt
grundlagt en större frihet vid prövningen.
Av vad nu anförts lärer följa, att jag, i anslutning till åtskilliga uttalanden
från myndigheter och andra, funnit mig böra föreslå, att i lagen
skola införas bestämmelser, vilka innefatta vad man betecknat såsom
lindrigare koncessionsgrunder för vissa närmare angivna fall. Härmed
åsyftas tydligen endast att, jämsides med huvudregeln, framhålla vissa
typer av jordförvärv, vilka i allmänhet kunna antagas vara av den art.
att koncession bör kunna meddelas. En verklig prövning i det särskilda
fallet eftergives icke, men den avses kunna, örn de i lagen angivna förutsättningarna
är o förhanden, ske efter mindre sträng måttstock än den.
som skall äga rum efter huvudregeln. Det bör efter min uppfattning
icke ifrågakomma att förlägga denna prövning till lokala myndigheter.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
5
För upprätthållande av en konsekvent praxis torde det vara av vikt, att
beslutanderätten även i dessa fall tillkommer Kungl. Majit.
I anledning av propositionen hade väckts flera motioner, däribland en,
1:283, av herr Lindhagen, som hemställt, bland annat, att bestämmelserna
örn de s. k. lindrigare koncessionsgrunderna måtte utgå ur lagtexten
och följaktligen alla koncessionspliktiga förvärv prövas enligt den allmänna,
i 4 § andra stycket inrymda regeln.
Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 33,
bland annat följande:
Beträffande det sakliga innehållet i en koncessionslagstiftning ligger
det givetvis synnerlig vikt uppå, att detta blir sådant, att lagen å ena
sidan fyller sitt avsedda ändamål men å andra sidan ej lägger onödiga
hinder i vägen för en i bolagsform driven legitim näringsverksamhet. I
sådant syfte har förevarande förslag dels lika med 1906 års lag från koneessionsplikt
undantagit förvärv av vissa områden, vilka efter länsstyrelses
prövning förklaras vara av i 3 § av förslaget angiven beskaffenhet,
dels ock, samtidigt med att förslaget såsom allmän koncessionsregel beträffande
samtliga övriga förvärv uppställt, att tillstånd må meddelas,
när särskilda omständigheter därtill föranleda, angivit vissa slag av förvärv,
beträffande vilka presumtion för tillstånds erhållande kan anses
föreligga. För sistnämnda fall talas i motiveringen örn »lindrigare koncessions
villkor».
Beträffande »de lindrigare koncessionsvillkoren» framgår av departementschefens
uttalande, att anordningen med dessa tillkommit i rent
praktiskt syfte. Till sin huvudsakliga del hava de avseende å sådana
fall, då koncession enligt hittills gällande lagstiftning i regel beviljats.
Dessutom hava under dessa regler hänförts de enligt 1906 års lag koncessionsfria
förvärven av dels mark, som alltsedan lagens ikraftträdande
tillhört bolag eller förening, och dels sådan del av ett hemmans avrösningsjord
med impedimenter, som icke är att hänföra till stödskog eller
odlingsomréde.
Enligt utskottets mening giver den i Kungl. Maj:ts förslag skedda utbrytningen
av vissa lindrigare koncessionsvillkor från den allmänna huvudregeln
ej berättigad anledning till anmärkning. Avsikten med ifrågavarande
lagstiftning är ju icke att mer än för tillgodoseendet av dess särskilda
ändamål påkallas försvåra av densamma berörda rättssubjekts åtkomst
av fastigheter. Har nu vid tillämpningen av den hittills gällande
lagstiftningen visat sig, att beträffande vissa, något så när avgränsade
grupper av förvärv koncessionsansökningar i regel beviljats, och befogade
anmärkningar däremot icke kunna framställas, synes det vara ur
alla synpunkter önskligt, att denna praxis vinner uttryck i lagtexten. Att
man därutöver bland fall av lindrigare koncessionsvillkor även upptagit
de förut koncessionsfria förvärven, synes naturligt och lämpligt. Då av
departementschefen i hans ovan återgivna uttalande betonas, att det ingalunda
är meningen att eftersätta en grundlig prövning av varje förekommande
koncessionsfall, lärer det få förutsättas, att tillstånd till förvärv,
som med hänsyn till det med lagen avsedda syfte äro på något sätt
ur samhällelig synpunkt olämpliga, icke skall av Kungl. Majit lämnas.
I fråga örn de olika punkterna i första stycket av 4 § — av vilka med
hänsyn till innehållet i förevarande motion 1:292 allenast punkterna 2
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
och 3 torde göras till föremål för behandling — synes från vad som vid
1925 års riksdag förekommit följande böra omnämnas.
Punkt 2.
Denna punkt hade i propositionen, nr 205, föreslagits skola erhålla följande
lydelse:
»2. att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avi*ösningsjord med
impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt
föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående
del av hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk
nödig skogstillgång och icke heller vara att hänföra till sådana till
odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende
till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande
av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande
jordbruk, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild
anledning därtill föreligger må givas, örn hemmanet undergått ägostyckning
utan iakttagande av vad i 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 1) örn
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning är för där avsedda fall
stadgat; skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet avskiljas genom
jordavsöndring.»
I fråga örn denna punkt hade herr Lindhagen i motionen I: 283 yrkat
att, därest första stycket i 4 § komme att bibehållas, salu- och stödskogsbegreppet,
såvitt anginge Norrland, Dalarna och Värmland, icke måtte
försvinna ur lagtexten, samt att tillägg till denna måtte göras i syfte
att undantagande av odlingslägenheter från förvärvet i tillämpningen
kunde förväntas bliva iakttaget och jämväl omfatta erforderlig skogsmark.
Andra lagutskottet anförde härutinnan, bland annat:
Inom utskottet hade uttalats farhågor för att förslaget med den allmänna
formuleringen av stadgandet i 4 § första stycket andra punkten,
vilket stadgande är avsett att ersätta de nuvarande stödskogsbestämmelserna,
skulle i tillämpningen kunna leda till godkännande i väsentlig utsträckning
av förvärv, vilka avse mark, som för närvarande är att hänföra
till stödskog och sålunda ansetts böra bibehållas vid bondejordbruken.
Man har sålunda anmärkt, att erfarenheterna från tillämpningen
av norrländska ägostyckningslagens motsvarande bestämmelser angående
husbehovsskog utvisa, att dylika allmänna regler ingalunda alltid giva
ett tillfredsställande hägn åt de intressen, som man med desamma avsett
att skydda. Ofrånkomligt är väl också, såsom lagrådet framhöll i sitt
utlåtande över jordkommissionens år 1920 avgivna förslag till provisorisk
lagstiftning i förevarande ämne för södra och mellersta Sverige, att
en prövning från fall till fall och med hänsyn tagen till ortens förhållanden
av frågan, huru mycken skog, som skall anses nödig för ett självständigt
jordbruks bedrivande, måste föranleda mycken osäkerhet, ävensom
att uppgiften för Kungl. Maj:t att träffa tillfredsställande och något
så när följdriktiga avgöranden måste bliva synnerligen svår. Enligt redogörelsen
för jordkommissionens enquéte beträffande den norrländska
förbudslagstiftningen har den övervägande delen av de inom samma
lagstiftnings tillämpningsområde hemmahörande uppgiftslämnarna, sär
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. <
skilt den, som representerar allmogebefolkningen, varit synnerligen obenägen
att tillstyrka någon som helst jämkning i gällande stödskogsbestämmelser
av fruktan att bolagens möjligheter till nya jordförvärv skulle
vidgas i sådan grad, att lagstiftningens ändamål därigenom bleve äventyrat.
Samtliga länsstyrelser i de norrländska länen, med undantag av
länsstyrelsen i Jämtlands län, ävensom länsstyrelsen i Värmlands lan
hava ock i sina år 1924 avgivna yttranden förklarat sig anse andringar
av 1906 års lag icke vara erforderliga. Vid nu angivna förhållanden och
då det icke kan anses lämpligt att vid genomförande av en rikslagstiftning
av nu förevarande slag antaga bestämmelser, vilka för de delar
av landet, där behovet av lagstiftningen är störst, kan anses medföra
ett mindre effektivt skydd för jordbruket än den för närvarande
gällande lagstiftningen giver, har utskottet ansett övervägande skäl tala
för att, såvitt angår tillämpningsområdet för 1906 års lag, i så måtto bibehålla
dennas stödskogsbestämmelser, att förvärv av skogsmark inom samma
område icke må med stöd av 4 § första stycket andra^punkten i. lngförslaget
vinna godkännande, därest icke vid den fastighet, varifrån
förvärvet skett, bibehållits minst skogsmark till sådan myckenhet, som
enligt nyssnämnda lag är att anse såsom stödskog.
Utskottet föreslog därför ändring i Kungl. Maj:ts förslag i denna del
och yttrade vidare:
Denna ändring synes lämpligen kunna ske sålunda, att i förevarande
punkt införes förbehåll därom, att i fråga om de landsdelar, för vilka
1906 års lag gäller, tillstånd icke må utan särskilda skäl beviljas, örn ej
vid den fastighet, varifrån förvärvet sker, bibehållits skogsmark till
minst den myckenhet, som i närmast följande paragraf stadgas, och att
så i en ny 5 § upptagas de nuvarande stödskogsbestämmelserna för respektive
orter. "Vidare har utskottet i syfte att i lagtexten tydligare utmärka,
att vid tillämpningen av förevarande stadgande skogstillgången
även i övrigt icke må beräknas alltför snävt, ansett sig böra föreslå, att
uttrycket »nödig skogstillgang» utbytes mot »tillräcklig skogstillgang».
Utskottet vill ock i detta sammanhang särskilt betona, att sistnämnda
uttryck givetvis omfattar även saluskog, där sadan efter ortens förhållande
anses erforderlig för att ett jordbruk skall vara ekonomiskt bäikraftigt.
I fråga örn det i förevarande stadgande gjorda undantag för
odlingslägenlieter finner utskottet med anledning av herr Lindhagens motion
sådant tillägg böra göras, att jämväl den skogstillgång, som erfordras
för det nya jordbruk, vartill odlingslägenheten avses, eller det befintliga
jordbruk, varmed lägenheten anses lämpligen^ kunna sammanslås,
varder tagen i beräkning. För övrigt må framhallas, att i fråga
örn dylika lägenheter hänsyn bör tagas ej blott till de odlingsmöjligheter,
som vid tillfället för förvärvet äro för handen, utan jämväl till sådana,
som inom en något så när överskådlig framtid kunna förutsättas
yppa sig.
I fråga örn de stödskogsbestämmelser, som sålunda enligt utskottets
förslag skulle inflyta i lagen, anförde emellertid utskottet vidare, att
det icke kunnat undgå att taga i betraktande vissa anmärkningar, som
framställts mot do i 1906 års lag upptagna stödskogsbestämmelserna, såvitt
anginge Värmlands län samt de delar av Kopparbergs län, som folie
under denna lag. Utskottet yttrade härutinnan:
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Förstnämnda län är, enligt nämnda lag, i fråga örn stödskogsberäkningen,
uppdelat i tre olika delar. Beträffande var oell en av dessa skall
för varje självständigt jordbruk till stödskog hänföras dels viss fix areal
medelgod skogsmark (respektive 15, 10 och 5 hektar) dels och därutöver
visst område dylik mark, som skall beräknas i storleksförhållande — respektive
tre gånger, två gånger och lika stort för de tre olika delarna av
länet — till vederbörande jordbruks åkerareal. En dylik långt gående
specialisering av bestämmelserna i samband med sockenvis gjorda geografiska
avgränsningar, vilka naturligen i tillämpningen komma att understundom
te sig något godtyckliga, måste i och för sig vara föga önskvärd.
Viktigare är emellertid, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen.
de i lagen angivna stödskogsarealerna, såvitt angår de norra och
nordvästliga delarna av länet, vilka äro utpräglade skogsbygder av norrländsk
natur, varit otillräckliga för att motsvara de merendels små och
svaga jordbrukens behov av tillgång å saluskog.
Beträffande de delar av Dalarna, för vilka 1906 års lag gäller, stadgas
i denna, att till stödskog skall hänföras vad vid verkställt storskifte betecknats
såsom hemskog och fäbodskog. De allmänna storskiftesförrättningarna
i Dalarna, vid vilka socknarna utgjort skifteslag, hava mestadels
verkställts så, att inägojorden delats mellan de olika hemmanen,
medan beträffande skogsmarken uppdelning skett blott mellan byalagen.
Sistnämnda uppdelningar äro närmast att anse såsom en avvittringsåtgärd.
Vid dessa bydelningar iitlades skogen ofta i olika skiften, som
betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog, men även andra växlande
benämningar hava använts. När uppdelning av byskogen å de särskilda
hemmanen sedermera företagits, verkställdes den till en början i
form av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare med tilllämpning
av skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättningar
handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter
skogen läggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men
något tvång fanns ej att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt
utskogsskifte behövde utläggas för någon delägare och på vilket av byns
skilda skogsområden detta skifte kom att förläggas, var helt beroende
på de för skiftesläggning i allmänhet bestämmandle omständigheter. Då
skogsåbodelning sålunda skett genom förrättning, som kan rubriceras
såsom storskifte, blir den därvid använda beteckningen å skogsskiftena
avgörande för frågan vad som skall hänföras till stödskog enligt 1906
ars lag. Har nämnda delning däremot ägt rum enligt de i skiftesstadgan
meddelade bestämmelser, lärer enligt rättsfall den beteckning, som
använts vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende. En hemmansägare,
som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet
alldeles nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde
alltså vara oförhindrad att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare,
som fått hela sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid hydelningen
benämnts hemskog och fäbodskog. icke får sälja någonting alls,
hur riklig skogstillgången än må vara. På grund av nu angivna förhållanden
hava de nuvarande stödskogsbestämmelserna för Dalarna kommit
att i praktiken verka ytterst ojämnt och otillfredsställande. Härtill
kommer, att samma bestämmelser icke, såsom fallet är beträffande
Värmland, hänföra sig till befintliga självständiga jordbruk utan till
hemman. Med hänsyn till den långt gående jorddelningen i Dalarna
har jämväl på denna grund olämpligheten av de nuvarande bestämmelserna
kommit att starkt framträda. Slutligen bör beaktas, att de i 1906
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
9
års lag inrymda stödskogsbestämmelserna äga giltighet allenast beträffande
vissa delar av Kopparbergs län, nämligen Nedan-Siljans, Ovan-Sil.
ians oell Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar,
samt att befogade anmärkningar framställts mot den sålunda gjorda uppdelningen
av länet.
Med hänsyn till det anförda bar utskottet funnit önskligt, att beträffande
Värmlands och Kopparbergs län utredning företages angående behovet
av ändrade bestämmelser i fråga örn vad som skall hänföras till
stödskog samt i vad mån det kan anses av förhållandena påkallat, att
motsvarande föreskrifter utfärdas jämväl för de delar av Kopparbergs
län, som icke falla under tillämpningen för 1906 års lag; och förordar utskottet
avlåtandet av en skrivelse till Kungl. Maj:t i nu angivna syfte.
Punkt 3.
I denna puukt bade i propositionen nr 205 upptagits en bestämmelse i
syfte att underlätta sådana arronderingar, som kunde anses önskvärda
med hänsyn till jordbrukets utveckling eller skogsvårdens främjande.
Jordkommissionen bade i sitt år 1921 avgivna betänkande framhållit,
att under vissa förhållanden tillstånd borde lämnas till dylika markförvärv,
samt i detta avseende gjort följande uttalande:
Givet är, att tillstånd i regel icke bör medgivas i fråga örn förvärv,
vid vilket tydligen avses allenast eller väsentligen att skaffa mark för
virkesfångst åt sågverk eller annan industriell anläggning. Även örn
såsom skäl för förvärv åberopas, att därigenom skulle beredas en ur
skogsvårdssynpunkt lämpligare form åt förvärvarens förut innehavda
skogsdomäner. bör tillstånd icke utan vidare medgivas. Är fråga örn
att genom byte av mark, ungefär lika mot lika, förskaffa den ene eller
kanske båda kontrahenterna möjlighet att erhålla bättre form på sina
ägor, torde i regel intet vara att erinra mot att koncession beviljas. Enligt
den i det föregående lämnade redogörelsen för tillämpningen av koneessionsparagrafen
i den norrländska förbudslagen har i åtskilliga fall
av nu nämnd beskaffenhet koncession beviljats. Nyförvärv av mark i
arronderingssyfte böra däremot tillstädjas endast under vissa förutsättningar.
Såsom arrondering bör således icke godkännas varje hopköpande
av markområden, vilka sammanlagda med det köpande bolagets förut
innehavda ägor skulle komma att bilda ett helt avrundat skogskomplex.
Så till exempel förekommer det ofta i Norrland samt i Dalarna och i
Värmland, att bolagen äga smärre avlånga skogsskiften här och var i
byarna, under det att bredvidliggande skiften tillhöra bondhemman. Ett
hopköpande från ett bolags sida av ett flertal dylika skiften i syfte att
därmed bilda ett enda stort sammanhängande skogskomplex under en
och samma ägare hör enligt kommissionens mening icke tillåtas. Innehar
däremot ett bolag redan nästan samtliga dylika skogsskiften i en by
och ligger bland dem insprängt ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt
något bondhemman, kan ett förvärvande därav för bolagets räkning
vara behövligt för att skogshanteringen å bolagets skogsmark må
kunna bedrivas planmässigt. Koncession å nyförvärv i sådant fall bör
icke vara utesluten. T övrigt böra såsom nyförvärv i arronderingssyfte
godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre områden, som äro
belägna inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget tillhörigt större
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för skogsbrukets
rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första hand icke
gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel
bör kunna bliva fråga endast örn områden av mindre storlek. Såsom
villkor för koncession å nyförvärv i arronderingssyfte bör under alla omständigheter
gälla, att sådant förvärv icke får medföra vare sig att självständigt
jordbruk, som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande
bestå, bringas att upphöra eller att jordbruket å den fastighet, varifrån
förvärvet göres, märkligen försvagas.
Departementschefen, statsrådet Nothin, förklarade, att han, lika med
jordkommissionen, ansåge, att koncession icke borde lämnas, örn det avsedda
ändamålet kunde i skälig mån vinnas genom ägoutbyte eller örn
förvärvet skulle hava en menlig inverkan på jordbruket å den fastighet,
som på detta sätt avstode mark.
Herr Lindhagen yrkade, såsom förut nämnts, i motionen 1:283, att
hela första stycket i 4 § måtte borttagas samt hänvisade till stöd för
nämnda yrkande beträffande förevarande punkt till ett av honom avgivet
särskilt yttrande till jordkommissionens betänkande.1
Andra lagutskottet förklarade, att det anslöte sig till Kungl. Maj:ts
förslag i vad det avsåge att under vissa förutsättningar under de lindrigare
koncessionsvillkoren hänföra fastighetsförvärv, som skett i syfte
att genomföra en med hänsyn till skogsvårdens främjande särdeles önskvärd
arrondering.
Utskottet föreslog vissa ändringar och jämkningar beträffande det i
propositionen framlagda förslaget samt anförde därefter:
I fråga örn stadgandets tillämpning vill utskottet vidare, i nära anslutning
till vad jordkommissionen i sitt betänkande år 1921 samt även
föredragande departementschefen gjort gällande, framhålla, att i första
hand torde böra tillses, huruvida icke arronderingsbehovet kan tillgodoses
genom byten av mark, att såsom arrondering icke bör godkännas
förvärv, vilka avse att åt förvärvaren väsentligen bereda markutvidgning,
även örn därigenom skulle vinnas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare
form åt förvärvarens förut innehavda skogsdomäner, samt att såsom
förvärv i arronderingssyfte i allmänhet bör godtagas allenast förvärv
av jämförelsevis mindre områden, som äro belägna inuti eller gränsa
intill ett det köpande bolaget tillhörigt större sammanhängande skogskomplex
och finnas äga avsevärd betydelse för skogsbrukets rationella
skötsel å bolagets mark.
Då fråga är örn förvärv i arronderingssyfte, som skulle inkräkta å de
fastslagna stödskogsarealerna, synes vid prövningen av dithörande koncessionsansökan
böra påkrävas särskild uppmärksamhet åt, att icke det
skydd, som stödskogsbestämmelserna avse att bereda, genom det ifrågasatta
förvärvet obehörigen kringgås eller åsidosättes.
Därest för innevarande års riksdag antages densamma förelagd lag örn
bulvan förhållande i fråga örn fast egendom, torde kunna förutsättas, att
under den närmaste tiden komma att ingivas en del ansökningar örn koncession
å förvärv av fastigheter, som vederbörande bolag innehaft genom
bulvaner. Med hänsyn därtill, att ifrågavarande fastigheter ej sällan
torde befinna sig i sambruk med bolagets övriga fastigheter, åtminstone
1 Se andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1925. sid. 26.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 11
vad skogen beträffar, kan antagas, att nu förevarande stadgande understundom
kommer att åberopas för bifall till dylika ansökningar. Angeläget
är, att vid prövningen av sådana ansökningar sorgfälligt tillses,
att förefintliga förutsättningar för återupplivande av förut befintliga
självständiga jordbruk icke tillspillogivas.
Utskottet hemställde därefter, att riksdagen måtte antaga ett av utskottet
i enlighet med de synpunkter, som utskottet ovan anfört, upprättat
förslag till lag. Därjämte hemställde utskottet, bland annat, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning angående behovet beträffande Värmlands
län och de i lagens 5 § omförmälda delarna av Kopparbergs län
av ändrade bestämmelser i fråga örn vad som skulle hänföras till stödskog
samt i vad mån motsvarande föreskrifter kunde anses önskvärda
jämväl för andra delar av sistnämnda län, än nyss sagts, ävensom för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Mot utskottets utlåtande anfördes reservationer av flera ledamöter i olika
avseenden. Av reservanternas yttranden må här återgivas följande uttalande
av herr Bror Petrén:
Ehuru delande departementschefens uppfattning, att det skulle varit
önskvärt, örn de schematiska och stela stödskogsbestämningarna i 1906
års lag kunnat, då det nu gäller lagens utsträckande till att gälla hela
riket, ersättas av mera generellt avfattade bestämmelser, tjänande enahanda
syfte som de i 1906 års lag nu förefintliga, har jag dock icke i
frågans nuvarande läge emot de å denna punkt inom utskottet uttalade
farhågorna för att det i propositionen till ersättande av stödskogsbestämmelserna
föreslagna stadgandet skulle kunna få vidare tillämpning än
för de ifrågavarande landsändarna vore önskligt ansett mig kunna härutinnan
nu biträda Kungl. Maj:ts förslag. Samtidigt har jag emellertid
förts till den uppfattningen, att en närmare omprövning av nu gällande
schematiska stödskogsbestämmelsers ändamålsenlighet bör föregå lagfästandet
av dylika bestämmelser i en ny för hela riket avsedd definitiv lag
i ämnet. Och har jag ansett mig kunna med så mycket mera fog hävda
denna mening, som ostridigt ingen våda torde kunna föranledas av att
de nu gällande bestämmelserna få äga fortsatt giltighet under ännu ett
år i avbidan på verkställandet av den av mig sålunda ifrågasatta omprövningen.
Jag har fördenskull inom utskottet uttalat mig för att, med
lämnande av den föreliggande propositionen utan bifall, nu måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställas, dels att efter verkställd omprövning
rörande de i 1906 års lag inrymda stödskogsbestämmelsernas ändamålsenlighet
ett efter denna utrednings resultat modifierat förslag till definitiv,
hela riket omfattande lag i ämnet måtte framläggas för nästkommande
års riksdag och dels att de nu för mellersta och södra Sverige gällande
provisoriska bestämmelser i ämnet måtte förnyas att gälla under
loppet av ännu ett år.
Riksdagen antog utskottets förslag till lag med allenast den ändring,
att ordet »märkeligen», som i nuvarande lagtext återfinnes som näst
sista ord i punkt 3 av första stycket i 4 §, vilket ord föreslagits i propositionen
men av utskottet borttagits, av riksdagen insattes i texten. Riks
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
dagen beslöt vidare, att i enlighet med utskottets förslag till Kungl.
Maj:! avlåta skrivelse med begäran örn utredning bland annat angående
stödskogsbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs län (riksdagens
skrivelse nr 317).
I anledning av riksdagens sistberörda framställning infordrade Kungl.
Majit under senare halvåret 1925 utlåtanden från länsstyrelserna i Värmlands
och Kopparbergs län samt domänstyrelsen och Dalautredningen,
från den senare såvitt angick Kopparbergs län. Länsstyrelserna fogade
vid sina utlåtanden yttranden från vederbörande skogs vårdsstyrelse och
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, varjämte länsstyrelsen i Kopparbergs
län överlämnade yttranden från åtskilliga kommunalnämnder
ävensom en av överlantmätaren i länet i ärendet verkställd utredning.
Härjämte inkom Sveriges skogsägareförbund utan anmodan med yttrande.
a) Värmlands län.
Länsstyrelsen, s k o g s v å r ds s ty reis e n och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
anförde, att gällande särbestämmelser för länet örn vad som
skall hänföras till stödskog icke vore behövliga, samt hemställde, att
dessa särbestämmelser måtte utgå ur lagen. Domänstyrelsen föreslog viss
ökad skogstilldelning inom den norra och den mellersta av de tre delar,
i vilka länet i fråga örn stödskogsberäkningen är uppdelat, men för övrigt
icke någon ändring i gällande lag. Sveriges skogsägareförbund slutligen
uttalade, att behov icke torde föreligga till ändring av lagens stödskogsbestämmelser
i vad de rörde Värmlands län.
b) Kopparbergs län.
Överlantmätaren i länet framhöll, att gällande bestämmelser örn stödskog
icke borde slopas. Dock borde av vissa anförda skäl lagtexten i 5 §
b) undergå en del jämkningar i formellt hänseende, området för lagens
tillämplighet med hänsyn till ändringar i fögderiindelning ändras samt
ett stadgande intagas, att stödskogsbestämmelserna för de trakter av länet,
som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av staten,
skiille hänföra sig till brukningsdelar och icke till hemman. Skäl
saknades för att införa särskilda stödskogsbestämmelser för de delar av
länet, för vilka sådana enligt gällande lag icke vore föreskrivna.
Länsstyrelsen (landshövding Kvarnzelius) anförde, att lagens bestämmelser
örn stödskog borde upphävas och frågor örn bolags förvärv
av fast egendom prövas från fall till fall. Samma uttalande gjordes av
skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Inom länsstyrelsen var länsassessorn Ahrenberg av skiljaktig mening
samt anslöt sig till vad överlantmätaren i sitt utlåtande anfört. Ahrenberg
föreslog emellertid visst tillägg till 4 § sista stycket i förbudslagen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
13
i syfte att göra gällande förbudsstadgande beträffande länet mera smidigt.
Domänstyrelsen ansåg gällande bestämmelser icke vara tillfredsställande.
De principer, på vilka motsvarande bestämmelser för Värmland
vore byggda, vore så bärande, att de borde vinna tillämpning för
hela Kopparbergs län. Styrelsen föreslog en indelning av länet i tre
områden med olika skogstilldelning i huvudsaklig överensstämmelse med
vad styrelsen föreslagit beträffande Värmlands län. Inom det övre och
det mellersta området skulle skogstilldelningen vara något rikligare än
den, som föreslagits i fråga örn motsvarande områden inom Värmlands
län. Dalautredningen föreslog ändringar i gällande lag av sådan innebörd,
att prövning av frågan örn vad som vore att anse som stödskog beträffande
länet i dess helhet skulle avse hel brukningsdel och icke kamerala
enheter. Då särskilt i övre Dalarna, där jorden ännu till övervägande
del torde ligga i storskifte, vore regel, att en och samma person
tillhöriga, i sambruk nyttjade ägor utgjordes av andelar i ett flertal hemman,
borde, då det gällde att fastställa vad som skulle anses som stödskog,
betryggande resultat bäst uppnås, örn hänsyn toges till hela brukningsdelens
tillgång till och behov av skogsmark. Den i 5 § b) angivna
schematiska regeln borde enligt Dalautredningens mening utgå utan att
ersättas av annan dylik. Av de kommunalnämnder, vilka begagnat tillfället
att yttra sig i ärendet, höllö några före, att behov av ändrade bestämmelser
örn vad som borde hänföras till stödskog icke förelåge. Vissa
kommunalnämnder framliöllo, att beteckningen på skogen icke borde
vara avgörande. Hänsyn borde i stället tagas till den areal produktiv
skogsmark, varöver en fastighet förfogade. Ett flertal kommunalnämnder
förfäktade den uppfattningen, att ali skog, såväl hemskog och fäbodskog
som utskog borde hänföras till stödskog. Vidare framhölls, att prövningen
av vad som skall hänföras till stödskog icke borde begränsas till
varje hemmans- eller fastighetsdel utan i stället till varje fastighetsägares
innehav av inägojord och skogsmark. Sveriges skogsägareförbund
förklarade sig anse, att de särskilda stödskogsbestämmelserna rörande
vissa delar av länet antingen borde helt utgå ur lagen eller ersättas
med stadganden örn stödskogsarealer efter en rörlig skala, avpassad
efter jordbrukens storlek och geografiska läge.
Vid 1927 års riksdag väcktes en motion. 1:164, däri herr Lindhagen
hemställde, att riksdagen måtte besluta vissa ändringar i eller tillägg till
första stycket av 4 § i 1925 års lag eller åtminstone hos Kungl. Majit
begära, att av motionären gjorda förslag måtte övervägas i samband
med prövning av framställningar örn tillägg till och förändringar i
lagen, som begärts av 1925 års riksdag. I varje fall borde riksdagen hos
Kungl. Majit erinra örn år 1925 gjorda framställningars brådskande
beskaffenhet samt anhålla örn skyndsamt förslag.
Andra lagutskottet hemställde (utlåtande nr 8), att motionen icke tili
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
någon del måtte av riksdagen bifallas. Reservation anfördes av två
ledamöter. Riksdagen godkände utskottets förslag.
Vid 1929 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion, 1:182, att
riksdagen ville hos Kungl. Majit avgiva påminnelse örn de ändringar i
förbudslagen, som riksdagen år 1925 ifrågasatt.
Andra lagutskottet lämnade (i utlåtande nr 14) en redogörelse för den
utredning, som Kungl. Majit år 1925 låtit verkställa, samt anförde att,
då ärendet vore av synnerligen invecklad natur, anledning att avgiva
påminnelser hos Kungl. Majit ännu icke syntes föreligga. Sex ledamöter
anförde reservation.
Riksdagen beslöt, i enlighet med hemställan av utskottet, att motionen
icke skulle till någon åtgärd föranleda.
Vid 1932 års riksdag erhöll 1925 års lag utvidgat tillämplighetsområde,
i det att den då utsträcktes att omfatta jämväl stiftelser.
I slutet av 1931 hade chefen för jordbruksdepartementet enligt bemyndigande
av Kungl. Majit tillkallat utredningsmän att inom departementet
verkställa utredning samt avgiva förslag rörande åtgärder för vinnande
av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter, förbättrat ekonomiskt
utbyte av skogsbruket samt intensivare skogsvård. Utredningsmännen,
som antagit benämningen 1931 års skogssakkunniga, avgåvo
den 4 januari 1933 betänkande (Statens offentliga utredningar
1933: 2), däri åtskilliga åtgärder för att främja skogsbruket föreslogos.
De sakkunniga uppehöllo sig därvid även vid jordlagstiftningens inflytande
på skogsbrukets produktionsförhållanden. De funno sig böra framhålla,
att stagandet i jorddelningslagens 19 kap. 3 § örn ovillkorlig skogstilldelning
vid avstyckningar utgör ett hinder för våra skogars rationella
utnyttjande, samt att detta, örn än i mindre män, även kan sägas
gälla lagen örn förbud mot bolags jordförvärv, vilken i praktiken visat
sig förhindra en ändamålsenlig arrondering av skogsfastigheterna. En
revision av nämnda bestämmelser måste därför, yttrade de sakkunniga,
anses vara av behovet påkallad. Härutinnan anförde de sakkunniga,
bland annat:
Den norrländska skogsindustrien har fortfarande sitt ägovälde uppdelat
på en stor mängd spridda fastigheter, vilka i allmänhet var för sig
äro för små för genomförandet av ett rationellt, ekonomiskt skogsbruk.
De möjligheter, som lagen den 18 juni 1925 örn förbud mot bolags jordförvärv
erbjuder att genom koncession å nyförvärv skapa lämpligare ägofigurer,
äro till följd av lagens snäva utformning mycket små.
De sakkunniga hysa den uppfattningen, att när nu nied hänsyn till
folkförsörjningen kraven på en även i Norrland genomförd rationalisering
av skogsbruket drivas fram, då komma de här ovan berörda hindren
mot en dylik att framträda än mer tydligt än förr. , Det är. ostridigt, att
det erbjuder mycket stora svårigheter att skapa ett mtensifieiat men ändock
ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk på de söndersplittrade hushålls
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
15
komplex, som de större skogsägarna i norra Sverige nu hava att arbeta
med. Det är även ostridigt, att nuvarande jordlagstiftning avskär möjligheterna
till avrundning av dessa hushållskomplex.
Det ligger utanför de sakkunnigas uppdrag att pröva, i vad mån de
sociala motiv, vilka hava föranlett lagstiftningen angående förbud mot
bolags jordförvärv, fortfarande äro av den betydelse, att de utesluta varje
tanke på uppmjukning av nämnda lagstiftning. De sakkunniga tillåta
sig dock erinra därom, att erfarenheterna under senare år torde givit
vid handen, att man vid det för större drift organiserade skogsbruket i
allmänhet kan förvänta den högsta intensiteten i rörelsen och det mest
sorgfälliga tillvaratagandet av produktionens alla möjligheter, som förmå
ur näringen framskapa de arbets- och förtjänstmöjligheter, för vilka
denna optimalt bör kunna utgöra underlag. Man är därför böjd att tro,
att en uppmjukning av gällande koncessionslagstiftning på det sätt, att
skogsbrukets behov av mer gynnsamt formade hushållsenheter åtminstone
i någon mån kan tillgodoses, bör kunna vara till samhälleligt gagn.
Av de myndigheter, som avgivit yttranden över de skogssakkunnigas
betänkande i den del, varom nu är fråga, hava domänstyrelsen samt
länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens
län tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn uppmjukning av gällande
bestämmelser för bolags jordförvärv. Sveriges skogsägareförbund, som
beretts tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet, har uttalat sig i
enahanda riktning. Lantmäteristyrelsen har förklarat, att enligt dess
uppfattning de sakkunnigas önskemål syntes vara i allt väsentligt tillgodosedda
genom bestämmelserna i 2 och 3 punkterna av 4 § i 1925 års
lag. Örn emellertid så icke vore fallet, ville styrelsen förorda en utvidgning
av möjligheterna till förvärv för de ändamål, de sakkunniga omnämna.
Därest en revision av lagen komme till stånd, ville styrelsen
jämväl hemställa örn ändring av bestämmelserna i 5 § under b) i lagen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att bolagens arronderingssträvanden,
i den män de vore befogade, kunna främjas med tillämpning av
nu gällande lagbestämmelser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat
sitt tvivel rörande möjligheten att vinna det syfte, som de sakkunniga
eftersträva, utan att spoliera den sociala grund, varpå gällande
lagstiftning vilar. Yrkanden örn utredning i ärendet hava framställts
från kommerskollegium, länsstyrelserna i Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands
län samt sociala jordutredningen.
I sitt yttrande har sociala jordutredningen anfört bland annat följande:
Av de upplysningar sociala jordutredningen kunnat inhämta under
den korta tid. som stått sociala jordutredningen till buds för yttrandets
avgivande, vill det synas som örn lagens utformning föranlett att även
i sådana fall, då för övrigt skäl talat för koncessions medgivande, ansökningar
avslagits, enär det vid undersökning visat sig, att stödskog
till den areal, som omförmäles i 5 § förbudslagen, icke skulle finnas efter
försäljningen. Att vederbörande myndigheter intygat, att det hemman,
från vilket försäljning var avsedd att äga rum, efter försäljningen
skulle innehava för jordbrukets drivande tillräcklig skog, har icke
haft något inflytande på koncessionsärendets avgörande. Den omstän
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
Utskottet.
digheten, att i 5 § i fråga om vissa landsdelar stödskogsarealen bestämts
i förhållande till åsatt mantal, har medfört, att i de fall, då mantalssättningen
ej längre motsvarar de förhållanden, som numera faktiskt
råda i fråga örn storleken av den brukningsdel, vars skogsbehov lagen
avser att skydda, bestämmelsen kommit att verka på ett sätt, som ej varit
åsyftat. Det förhållandet att koncessionssökanden genom socialt
önskvärda försäljningar till rimliga priser avhänt sig jord till samma
eller större areal än den mark. som han önskar köpa, har av dessa skäl
ej kunnat inverka på koncessionsärendet. Att märka är, att de i förbudslagen
intagna bestämmelserna örn stödskog sakna motsvarighet i 1926
års jorddelningslag. De äro alltså icke bindande vid avstyckning enligt
sistnämnda lag, även örn de givetvis äro av viss betydelse vid avgörandet
huruvida eller i vad mån skogsmark kan utan fara för jordbrukets bestånd
avstyckas från ett hemman.
Sociala jordutredningen kan för sin del icke förorda, att förbudslagens
grunder rubbas eller att sådan ändring vidtages i dess bestämmelser,
att lagens syfte äventyras. Av vad som ovan anförts synes emellertid
framgå, att skäl kunna anföras för att igångsätta en utredning huruvida
och på vad sätt vissa jämkningar i den tekniska utformningen av
förbudslagens dispensbestämmelser skulle kunna vidtagas i syfte att
utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar försvagas möjliggöra
att vid lagens tillämpning mera hänsyn tages till de omständigheter,
som föreligga i det särskilda fallet.
Enligt den i justitieombudsmannens ämbetsberättelse till årets riksdag
intagna förteckningen över ärenden, som hos Kungl. Maj: t anhängiggjorts
genom skrivelser från riksdagen före år 1932, är det av 1925 års riksdags
skrivelse nr 317 föranledda ärendet angående utredning i fråga örn
stödskogsbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs län fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Enligt vad utskottet inhämtat
har Kungl. Maj:t ännu icke avgjort nämnda ärende. I
I anledning av förevarande motion har utskottet verkställt vissa undersökningar
för att erhålla kännedom om frågan, huruvida tillämpningen
av dispensbestämmelserna i 1925 års förbudslag varit sådan, att de syftemål
vunnits, vilka varit avsedda vid bestämmelsernas införande i lagen,
eller huruvida på grund av den utformning, som givits åt sagda bestämmelser,
desamma medfört några icke avsedda verkningar.
I fråga örn de i lagens 4 § i fem punkter upptagna s. k. lindrigare koncessionsgrunderna
synas invändningar för närvarande icke framställas beträffande
de av dessa grunder, som upptagits i punkterna 1, 4 och 5. Däremot
göres anmärkning mot verkningarna dels av de bestämmelser, som
stadgats i punkt 2 rörande frågan, i vilken omfattning s. k. överloppsskog
utöver stödskogen får förvärvas under lindrigare koncessionsvillkor, dels
ock av den föreskrift, som meddelats i punkt 3 angående den lindrigare
koncessionsgrund, som tillskapats för att tillgodose behovet av fastighetsförvärv
i arronderingssyfte. I sammanhang härmed framhålles jämväl,
att verkningarna i skilda hänseenden varit ogynnsamma av de be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 17
''stämmelser, som givits i den uti punkt 2 åberopade 5 § om vad som i vissa
■delar av landet skall hänföras till stödskog.
Såsom förut under ärendets handläggning framhållits synes det enligt
utskottets mening kunna göras gällande, att utformningen av nuvarande
lagstadganden i punkterna 2 oell 3 av 4 § samt i 5 § äro tekniskt sett
otillfredsställande. Bland annat må omnämnas, att ansökningar örn koncession
i vissa fall avslagits på den grund att efter försäljningen icke skulle
finnas stödskog till de arealer, som i 5 § angivas, ehuru vederbörande myndigheter
intygat, att efter försäljningen skulle återstå skog till hemmanet,
fullt tillräcklig för jordbrukets behöriga drivande. Utskottet vill
vidare erinra bl. a. därom, att i fråga om vissa landsdelar stödskogens
■areal är bestämd i förhållande till åsatt mantal. I de fall, då mantalssättningen
ej längre motsvarar de faktiska förhållandena beträffande den
brukningsdel, vars skogsbehov lagen avser att skydda, har ifrågavarande
bestämmelse i 5 § kommit att verka på ett sätt, som icke varit åsyftat. Vidare
giva de i lagen upptagna stela bestämmelserna angående stödskogsarealerna
icke uttryck för det verkliga behovet av stödskog till olika jordbruksfastigheter.
Hänsyn tages nämligen i båda dessa fall till kamerala
enheter och icke till faktiska brukningsdelar. Till följd av ovan angivna
bestämmelser förefinnes icke möjlighet att fästa avseende vid omständigheter
i det särskilda fallet, vilka mången gång ur rent social synpunkt
kunna anses vara värda beaktande. Med hänsyn till vad nu anförts anser
utskottet, att en förutsättningslös utredning bör verkställas, huruvida den
tekniska utformning, som givits åt koncessionsbestämmelserna i punkterna
2 och 3 av 4 § samt åt stödskogsbestämmelserna i 5 §, bör göras till föremål
för ändring. Utskottet vill emellertid betona, att det enligt utskottets
mening härvid icke får ifrågasättas att rubba de grunder, på vilka gällande
förbudslag vilar. De skäl av social och jordpolitisk natur, som vid
ifrågavarande lagstiftnings tillkomst åberopades till förmån för densamma,
göra sig fortfarande gällande med oförminskad styrka. Utskottet har
ingalunda ensidigt åsyftat en utvidgning för den enskilde av hans rätt
att överlåta fastighet. Tvärtom räknar utskottet även med den möjligheten,
att ifrågasatt jämkning i lagens dispensbestämmelser skall medföra
inskränkning i den rätt till fastighetsförvärv, som gällande lagstiftning
medgiver.
Den utredning rörande 1925 års lags dispensbestämmelser, som utskottet
sålunda föreslår, omfattar, såvitt 5 § i lagen angår, samtliga i nämnda lagstadgande
givna bestämmelser. I fråga örn vissa av dessa, nämligen de,
som hänföra sig till Värmlands och Kopparbergs län, har riksdagen, såsom
förut nämnts, redan år 1925 hemställt örn utredning och förslag till
den lagändring, som av utredningen möjligen kunde påkallas. På sätt av
den ovan lämnade historiken framgår infordrade Kungl. Majit i anled
Hihang
till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 33. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
ning av nämnda riksdagens hemställan samma år yttranden i frågan. Se- •
dan lagen nu varit i tillämpning avsevärd tid och erfarenhet örn dess
verkningar vunnits, framträda helt säkert nya synpunkter med avseende
å de frågor, som voro föremål för den år 1925 verkställda utredningen.
Ehuruväl utredningen givetvis utgör ett värdefullt bidrag till dessa frågors
belysande, förutsätter utskottet, att de spörsmål, som behandlas i 5
i hela deras vidd göras till föremål för den utredning, som utskottet nu
förordat.
Till främjande av det syfte, som framföres i motionen, vill utskottet fästa
uppmärksamheten å önskvärdheten av att bereda ökade möjligheter till sådan
arrondering av såväl bolag, förening och stiftelse som enskilda tillhöriga
skogsområden, vilken kan ske genom utbyte av fastighetsdelar mot
varandra. De regler, som enligt nuvarande inteckningslagstiftning gälla rörande
befrielse från ansvar för s. k. gemensamma inteckningar, lägga i
många fall hinder i vägen för markbyten av angivet slag. De bestämmelser
med syfte att öka möjligheterna till befrielse från gemensamt inteckningsansvar,
som under de senaste åren införts i lagstiftningen, hava rört
endast avstyckade eller avsöndrade områden. Därjämte hava för bestämmelsernas
tillämplighet stadgats vissa förutsättningar, vilka i fall,
varom nu är fråga, i allmänhet icke äro för handen. Utskottet föreslår
därför en utredning rörande frågan örn ändringar i gällande inteckningslagstiftning
eller tillskapande av ny sådan i syfte att underlätta
sådana byten, som utskottet ovan berört.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utredning, huruvida och på vad sätt vissa
jämkningar i den tekniska utformningen av de dispensbestämmelser,
som stadgats i 4 § andra och tredje
punkterna samt i den därmed sammanhängande 5 §
av lagen den 18 juni 1925 angående förhud i vissa
fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom, kunna vidtagas i syfte att, utan att lagens
sociala och jordpolitiska verkningar försvagas, möjliggöra
att vid lagens tillämpning mera hänsyn tages
till de omständigheter, som föreligga i det särskilda
fallet; samt
B) att riksdagen, i anledning av motionen, ville i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att i syfte att
underlätta arrondering av såväl bolags, förenings och
stiftelses som enskilda personers jordinnehav Kungl.
Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten
av ändringar i gällande inteckningslagstift
-
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.
ning, avseende att, utan minskning av inteckningshavares
säkerhet, bereda ökade tillfällen till utbyte av
jord.
Stockholm den 9 juni 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
tran första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer, Lindhagen*, Tamm* och
Norman, fröken Hesselgren* samt herr K. TV. Bodin;
från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården, Pettersson i Hällbacken*,
Pelersson i Lerbäcksbyn, Molander*, Aronson, Sandberg* och Hermansson.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Lindhagen, som anfört och yrkat följande:
»För att förstå den situation i jordreformen, som karakteriseras av
förevarande motion och utskottets utlåtande, kräves en återblick på den
så kallade utvecklingens sällsamma växlingar.
Vem bär äga de stora skogarna f
Enligt sakens natur och historiens erfarenheter böra de tillhöra människorna
i gemen. Det gamla svenska enväldet menade, att de borde ägas
av kronan som representant för svenska folket. Följden blev dock, att
ämbetsmännens godtycke och likgiltighet regerade även skogarna.
Då kom den liberala revolutionen. Den ville slå vakt örn individens
frihet och införde för ändamålet näringsfrihet samt sålunda rätt för alla
att köpa och sälja. Därmed insmög sig den ännu fortlevande föreställningen,
att de stora skogarna givetvis tillhöra dem, som kunde köpa
skogarna och även gjort det. Det allmänna borde sålunda bjuda ut sin
jord i marknaden eller skänka bort den. Kronan valde den senare utvägen.
För ''landets uppodling och bebyggande’ överlät den sin faktiska
20 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
förfogenhetsrätt över skogarna i de norra delarna av riket till bönder
och nybyggare. Detta skedde genom avvittringarna. Först under dessas
senaste skeden avsattes dock en del av kronoskogen till kronoparken och
sockenallmänningar.
Med bortskänkandet följde emellertid rätt för enskilde att köpa skogarna
från gåvotagarna. På denna juridiska omväg hamnade en omfattande
del av gåvan i skogsindustriens ägo. Med dessa köp följde emellertid
även skogarnas jordbruk. Dessa ruinerades därigenom jordbrukstekniskt
och deras innehavare förlorade sin självständighet. Den fria odalmannen,
som ansetts för landets must och kärna, fanns icke mer på dessa ställen,
och, i den mån skogsköpen fortgingo, hotade odalmannen att alldeles försvinna
i skogsbygderna.
Ett allmänt uppvaknande ägde rum. Man konstaterade, att detta dock
icke var meningen med den liberala näringsfriheten. Även den patriarkaliska
konservatismen, numera bortsopad av maskinkulturen, menade,
att förskansningar måste uppkastas mot en sådan tidsströmning. Denna
sinnesstämning skapade norrlandslagarna. En expropriationslagstiftning
i själva verket av stora mått. Den konfiskerade nämligen näringsfriheten
på den viktigaste punkten, nämligen handeln med jorden, som
jämte arbetet varit och fortfarande är källan till de stora vinningarna.
Denna renässans i värnandet kring folkets rätt till jorden födde även
andra nya eller rättare sagt gamla tankar. Ty det gives ej något nytt
under solen. All modernism har en gång varit gammal, örn än under
andra förklädnader.
Sålunda pånyttföddes den gamla kungstanken, att kronan borde äga
de stora skogarna och man började beklaga det stora misstaget med avvittringarna.
Skogsköp för kronans räkning blossade upp och har nu
blivit en ostridig angelägenhet. Mot slutet av avvittringarna avsattes som
sagt äntligen en del av kronans skogsmarker till kronoparker och sockenallmänningar.
I trakten norr örn odlingsgränsen inom Västerbottens län,
den sista avvittringsplatsen, blev till och med i anledning av riksdagens
bifall till 1901 års norrlandsmotion i den delen, förordnat örn avsättande
av all bönder och bolag tilldelad saluskog utöver husbehovet till kommunalskogar.
Professorn i nationalekonomi och statistik i Lund C. A. Agardh gjorde
redan i medlet av 1800-talet propaganda för skogarnas återförvärvande
av staten. Konung Karl XI skulle, sade han, helt enkelt gjort en reduktion
och återtagit dem. Men detta gick ej an i de nya tiderna. Det
återstod endast, att staten återköpte sina skogar.
Senare höjdes alltmer röster även inom statens skogsförvaltning för
att ägare av större enskilda skogar borde åtminstone åläggas att på dem
införa uthållighetsbruk såsom var föreskrivet för de allmänna skogarna.
En regeringskommitté för främjande av den enskilda skogshushållningen
(P. von Essen, Hugo Tamm, Bernhard Martin, A. Asker, C. M. Sjögren,
Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 21
Chr. Kappe och Olof Jonsson i Hof) uttalade sig i sitt betänkande 1899
i sådant syfte. Sitt förslag om särskilt ingripande mot skogar av större
omfattning stödde kommittén på sitt allmänna uttalande, ’att man ej kan
vänta några tillfredsställande resultat av den privata skogshushållningen,
varemot staten, enligt alla länders erfarenhet, vore den yppersta skogsägaren’.
Vid början av 1900-talet uttalade sig andra kammaren flera
gånger för en dylik partiell socialisering av de större enskilda skogarna.
Likaså tre ledamöter i norrlandskommittén (Lindhagen, Bromée och Wiklund).
Inom norrlandskommittén sysslades även på andra sätt med
skogsfrågorna. Kommittén föreslog nya grunder för skogsbeskattningen,
ändringar i flottningsförfattningarna, reformer i skiftesväsendet
samt bildandet av skogsallmänningar och skogsmedelsfonder. Sedermera
upptogs kravet på de större enskilda skogarna av jordkommissionen och
i riksdagsmotioner ehuru förgäves.
Vid tiden för norrlandsfrågans aktualisering ansågs sålunda enligt en
utbredd opinion, att industrien fått mer än nog av Norrlands skogar. Dess
feodalvälde borde beskäras och under inga förhållanden ytterligare utvidgas.
Man menade som sagt, att det rätta varit, att dessa kronans
skogar i sin helhet avsatts till krono- och kommunalskogar, sedan jordbruket
tillagts husbehovsvirke. Liksom talrika andra industrier köpte
sin råvara från in- eller utlandet, så kunde även skogsindustrien väsentligen
köpa sin råvara från statens, kommunernas och böndernas skogar.
Därigenom skulle egendomen blivit jämnare fördelad. Det så kallade
bolagsväldet över jorden hade förekommits. För folket hade bevarats
möjligheterna till bosättning och självständighet.
Det var emellertid för sent, när äntligen norrlandslagarna ingrepo.
Det gällde att bevara vad som kunde räddas. Norrlandskommittén ansåg
sig dock av politiska opportunitetsskäl böra medgiva industrien att ytterligare
förvärva någon del av de stora arealer saluskog, som vid avvittringen
tilldelats bondehemman och ännu ägdes av fria bönder. Dock
skulle icke blott husbehovsskog förbehållas jordbruken utan även stödskog,
som inrymde tillräcklig saluskog för ett verkligt besutet norrlandsjordbruk.
Två ledamöter (Bromée och Lindhagen) medgåvo sådant undantag
endast under förutsättning, att staten eller kommunen berättigades
att inlösa, det vill säga erhöll förköpsrätt till den jord, som sålunda
gick till salu. För ett sådant förbehåll uttalade sig även andra kammaren
flera gånger. Till och med 1925 års riksdag gjorde en framställning i
det syftet.
Dea övre världen.
Under dessa bemödanden nerifrån att bevara de stora skogarnas odlingsmark,
husbehovsvirke och saluskog åt folket och det allmänna välståndet
upptogo snart maskinerna och aktierna ånyo sitt segertåg inom
den övre världen. De stora industriella företagen yrkade på nya landvinningar.
Till sist fick den industriella feodalismen även sitt förhär
-
22 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
ligande i skalden Ludvig Nordströms skönmålningar, vilka kort efteråt
sammanstörtade.
Den högre administrationen hade tidigt industrialiserats i tänkesätten
genom aktiernas utdelningar och andra mänskliga bevekelse^ Denna
klientel till det industriella jordmonopolet stod sig genom tiderna och
gör det fortfarande. Enligt grundlagens hud höras ock ''vederbörande
ämbetsverk’ och deras avläggare hushållningssällskapen över förslag till
social jordlagstiftning. Dessa rådgivare uttalade sig i stort emot norrlandslagarna
och följande sociala jordlagar av någon betydelse. Deras
meningar åberopas oavlåtligt av industrialismen och fylla entonigt till
leda regeringspropositionernas och andra lagutskottets redogörelser för
''utredningarnas'' resultat. Även från ledande fackföreningsfolk, intresserat
i skogsindustri, förnimmas ibland förmenanden, att skogarna i allmänhet
eller åtminstone bondskogarna borde helt tillhöra de stora skogsbolagen.
Således icke ens stat eller kommun.
Administrationens tillämpning av de sociala jordlagarna, som tillkommit
mot dess avstyrkande, och den påbjudna fördelningen av skogens möjligheter
färgades därför tidigt och gör det allt fortfarande av förklarlig
benägenhet till en viss vakthållning kring det industriella jordmonopolet.
Vad för norrlandskommittén uppställde sig som underkant i tilldelning
av odlingsmark och husbehovsvirke vid jordbruks utbrytning från
bolagsdomäner har numera administrativt omvandlats i en tilldelning
i högsta överkant. Utredningar i skogsfrågorna anförtros så gott som
uteslutande åt ''skogssakkunniga'', representerande helt eller företrädesvis
de storindustriella tänkesätten. Det är fara värt, att mindervärdiga
jordbruk i myckenhet skapas särskilt i Norrland genom administrativa
verkställningsåtgärder, samtidigt som norrlandskommitténs paroll örn
fulländning av ofullständiga jordbruk från och med 1928 officiellt godtagits
såsom regeringsprincip.1
Till allt detta kommer den lamslående krisen i det parlamentariska
systemet. Penningar och det lösa kapitalet uppsluka vår omtanke. Jorden,
på vilken dock vi alla måste stå, är borta ur tankarna. Det nu levande
efterkrigssläktet, som sitter vid rodret, var icke med, då striderna
vid sekelskiftet stodo skummande mellan de industriella jordprivilegierna
till skogar, vattenfall och gruvor samt folkets rätt till jorden.
De självägande händerna.
Upproret mot den industriella feodalismen kom främst från de självägande
bönderna i Norrland. De kände sig hotade som samhällsklass,
och vantrevnaden med bolagshemman •mitt ibland dem lärde dem åtskilligt.
Även den övriga befolkningen sällade sig till böndernas opinion i
1 Se lagutskottets utlåtande nr 18 för 1933 (sid. 18—29).
Andra lagutsk:s litt. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 23
förnimmelse av minskade utkomstmöjligheter och hotande slaveri under
•ett sådant jordsystem.
Norrlandskommitténs uppgift kiev därför enligt instruktionen att överväga
frågan ''huruledes den självägande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarna må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas’. Norrlandslagarna stöddes
enstämmigt av de självägande bönderna. Främst förbudslagen. Men
även frigörelsen av de bondgårdar, som redan hemfallit under industrien,
ansåg bondeklassen vara dess sak. Arrendejordbrukens slaveri undergrävde
ock i sin mån de återstående självägande böndernas livsföring.
Även då år 1925 framlades ny förbudslag med dess definitiva utsträckning
till hela riket, reagerade de norrländska böndernas representanter
i riksdagen emot de farligaste, av storindustrien påkallade ''uppmjukningarna’
av lagen för tillgodoseende av dess konsolidering. Med deras
hjälp blev regeringens proposition på dessa punkter ogillad av riksdagen.
De föreslagna fem ''lindrigare koncessionsvillkoren’ gingo dock igenom,
och nu gäller det att göra dessa ännu lindrigare.
Med de forna lantmannapartiernas avträde från ledareställningen efter
uträttade politiska värv blevo bönderna hemlösa i partivärlden och
sökte sin anknytning till andra bestående partier. Godsägare och storbönder
slöto sig då företrädesvis till den framstormande industri- och
stadskulturkonservatismen. Emellertid blev detta beroende ej idealiskt.
Jordbruksfolkets självkänsla vaknade även hos de medelstora och mindre
bönderna, som saknade egen orientering.
Så framträdde en vacker dag två nya partier, riksförbundet, som omfattade
godsägare, storbönder och en del medelstora bönder, samt bondeförbundet,
som samlade företrädesvis de mindre bönderna och andra småbrukare,
i den mån de ej voro anslutna till liberalerna eller övergått till
socialisterna. För att konsolidera denna lantmännens emancipation togo
riksförbundarna initiativ till en sammanslagning med bondeförbundarna.
Detta skedde på det sätt, att riksförbundarna lånade bondeförbundarnas
namn och skänkte i gengäld de senare sin själ. Därmed blev det sammanslagna
bondeförbundet visserligen ett parti för sig själv, som lockade
kanske icke minst med sitt namn. Men fortfarande stod det väsentligen
under riksförbundsfolkets ledning och dettas allians, dock ej utan undantag,
med den industriella och stadskulturella högern.
Sammanlevnaden tog sig i den sociala jordpolitiken det naturliga uttrycket,
att det sammanslagna bondeförbundet gärna medverkade till
kontroll på bolagens jordmonopol, men ville skydda storgodsens feodalism
från ingripande. Sålunda ställde sig partiet ej ogynnsamt mot lagförslagen
örn tvångsförlängning av de sociala arrendenas avtalade arrendetid,
såvitt gällde bolagsarrenden. Däremot var partiet icke med
örn att utsträcka ingripandet till godsens mindre arrendegårdar. Enahanda
skillnad genomdrevs i de sociala arrendebestämmelserna för södra
24 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
delarna av riket. Belysande var ock att riksförbundarna Wohlin och
Olsson i Kullenbergstorp inom jordkommissionen ej ställde sig avvisande
mot tanken på tvångsavlösning av bolagens arrendejordbruk. Däremot
togo de avstånd från dylikt ingripande såvitt rörde godsens arrendegårdar.
Så kom jordbrukskrisen, vilken såsom mer än en gång förut även nu
sprängt politiska band. Samhörigheten med industrihögern lossnade. Det
förljudes, att en begynnande radikal strömning från de djupa leden för
en självständig politik även bidragit till denna eventuella nyorientering.
Den undre världen.
Var och en är herre över sin stackare, säger ett ordspråk. På en punkt
står den forna alliansen mellan den industriella högern och bondeförbundet
ännu så länge fast och särskilt efter de skickelsedigra dagarna den
5 juni 1924 och den 6 juni 1925.1 Nämligen när det gäller att hålla tillbaka
anspråken från de mer eller mindre jordlösa på rätt till jorden även för
dem. En liten upplevelse belyser, vad det är frågan örn.
Såsom medlem i norrlandskommittén vandrade jag en dag över en
vattendelare mellan två floddalar i Västerbottens lappmark. Mitt i ert
kronopark vid den trolska Juktån anträffades åtskilliga kolonister, vilka
utan lov slagit sig ned på kronoparken samt odlat och bebyggt var sitt
torpställe. Detta sammanträffande, som var för mig oväntat, började ganska
dramatiskt. När man till sist upptäckte vem jag var och att jag ej
kom med lagens straffande hand, så vände sig bladet. Det upplystes, att
nybyggarna tidigare enligt muntligt löfte av bönderna i en stor lappmarksby
fått tillåtelse att skaffa sig någon hemvist och utkomst genom nyodlingar
å deras ägor. Sedan begärdes laga skifte på byn, och då läto bönderna
kolonisternas odlade jord utan ersättning ingå i skiftet såsom en böndernas
tillhörighet. De sålunda bortjagade människorna hade då i tysthet utvandrat
till kronoparken vid Juktån.
Min färd var just ställd till den stora bondbyn, där jag skulle hålla ett
möte med bönderna. De kommo så gott som mangrant till möteslokalen.
En bolagsdisponent tittade in genom dörren, men han blev uttittad av bönderna.
Vi gingo igenom mitt program, mina frågor besvarades, upplysningar
lämnades och diskussionen var fri. Alla bönderna stodo som en
man emot det fruktade bolagsväldet. Fullständiga anteckningar fördes
efter min diktamen som vanligt vid mötet av min medföljande sekreterare,
anställd hos norrlandskommittén.
Sedan bönderna avlägsnat sig stannade kvar några tysta människor hopkrupna
i vråarna. De sågo oroligt ut genom fönstren, men sedan de övertygat
sig, att bönderna ej voro inom synhåll, ryckte de fram. Det var utsända
personer ifrån nybyggarna vid Juktån, vilka ville också officiellt
1 Se andra lagutskottets utlåtande nr 32 för 1933 sid. 24.
Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 25
komma till tals med norrlandskommitténs representant. De beklagade sig
nu i sin ordning över bönderna, skildrade sina olycksöden, begärde rättvisa
oell laglig rätt åtminstone för sina nya odlingar.
Det blev en tämligen lätt sak för mig att vid hemkomsten hos domänstyrelsens
dåvarande jordpolitiskt upplyste chef greve Fredrik Wachtmeister
tillförsäkra dem — icke förlåtelse, icke en allmosa — utan upprättelse
och laga rätt till deras tillbörliga andel av den svenska jorden.
Det var för detta slags folk det vädjades även till svenska riksdagen
den 9 juni 1933. Det gällde allas stackare bland jordfolket.
Det syftade till en måttlig revisionistisk expropriationspolitik för brytande
av bolagsdomänernas och även storgodsens jordmonopol mot ersättning
och allenast för bildandet av nya mindre självförsörjande jordbruk,
bildandet av arbetarejordbruk, frigörelse av mindre arrendejordbruk,
stärkande av ofullständiga jordbruk och i första hand dem, sorn.
med stöd av 1896 års ägostyckningslag utan tillbehör av odlingsmark, skog
och bete avstyckats från bolagsdomäner, och slutligen anskaffande av
tomtmark. All sådan hänsyn till allas stackare bland jordfolket avslogs
för denna gång av majoriteter i kamrarna. Frågan föll, men den föll
förmodligen framåt.
Över den mer eller mindre jordlöse, över den ringe mannen sväva fortfarande
hotande och kärlekslöst äganderättens helgd, fastighetskreditens
spöke, juridikens bekymmer, skogsindustriens företrädesrätt framför människorna,
partiernas rivalitet och fiskafänge, budgetens protester, hela
härskaran av förhinder.
Aldrig rätt till ’arrondering’ genom lag föi'' det jordlösa jordfolket.
Norrlandskommitténs i dessa frågor övervägande uppdrag innefattade,,
utom skydd för den självägande jordbrukarbefolkningen, även ytterligare
åtgärder för stärkande av jordbruket i Norrland och Dalarna. Därmed
leddes kommittén in på det mer eller mindre jordlösa jordfolkets problem
och rätt till dess andel i jorden. Kommittén diskuterade expropriationslagar
såsom yttersta stöd för en sådan jordreform. Med undantag dock
för anskaffande av tomtmark, vilket ej föll inom uppdraget. En ledamot
(Lindhagen) påminde i sitt särskilda yttrande om denna angelägenhet, och
kommittén ansåg sig i sina frågor till orterna böra inhämta upplysningar
även i denna punkt.
Denna kristendomsfråga, örn jag så får uttrycka mig, offrades för de
förmenta partiintressena, som representerades av majoriteten. Även bondeförbundet
stod som sagt på samma sida som de industriella högerpartierna
och de till dem i jordfrågan övergångna liberala partierna. En
förklarlig orsak mäste vara, att de stora godsen äro även inlemmade i
förbundet.
Bönderna äro förmodligen tillika rädda för att dylika anspråk kunna gå
26 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
ut över deras egna ägor, i den mån de äro av något betydligare omfång.
Mången faller kanske också i tankar över prisbildningen på sina egna jordbruksprodukter
och finner det olägligt, att ytterligare livsmedel produceras
i landet genom utökning av den odlade jorden, även örn det må vara
blott till husbehov.
Expropriationsbestämmelserna hade i regeringens proposition ock inflikats
i den allmänna expropriationslagen. Denna gör nämligen ingen skillnad
i sin framfart på större eller mindre jordegendomar. Säkerligen kan
dock i de förevarande fallen hänsyn till denna åtskillnad förväntas. Men
man kan ju icke vara fullt förvissad på sinnelaget och det goda omdömet
hos den eller de ämbetsmän, som av en slump få avgörandet i sin hand.
Dylika betänkligheter förfalla, örn jordkommissionens uppläggning av
en lagstiftning, som skänker folket en rätt, tages till förebild. Där är med
omtanke tillvarataget och avgränsat det allmännas inställning samt jordägarens
och jordsökandens ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. Där
har förklarats, att bondejordens odlingslägenheter böra bevaras icke
minst för hemmansklyvningar mellan barnen. Endast för undantagsfall,
också noga angivna, kan viss del av sådan odlingsjord indragas under lagen.
Den kommer vidare uttryckligen att gälla endast bolags och enskilda
spekulanters domäner samt de större godsen, särskilt fideikommissen i
södra delarna av riket, All behörig hänsyn är även tagen till jordägaren,
och han vet precis vad det kan bliva fråga örn. Organisationen är uppbyggd
efter ett system, som lägger det första planerandet i handen på
kommunalvalda jordkommittéer i orterna och officiella jordkommissioner
i länen samt lägga avgörandet i expropriationsfrågor efter ensittarlagens
föredöme i handen på en avlösningsnämnd. Det allmännas målsmanskap
för den svagare och grunderna för dennes ekonomiska stödjande liksom
för gallringen av jordsökande finna också vägledningar i lagen och den
särskilda lagen örn en statsorganisation för sociala jordfrågor. Detta betänkande
ligger ännu orört på statsmaktens bord, men det ligger tungt.
Inga partivindar kunna blåsa bort det, och en dag kommer även det mer
eller mindre jordlösa jordfolkets tid.
Då förstummas det ansvarslösa talet utan specifikationer örn den myckna
jord, som finns till salu. Det gäller mest färdiga jordbruk, som erbjudas
att byta innehavare. Detta har föga att göra med rikets kolonisation
på förefintlig odlingsmark, som inventerats för ändamålet många gånger.
Denna odlingsmark är sällan utbjuden till salu, och den kommer aldrig att
vara till salu överallt för att möta på rätt plats, i rätt tid, till rätt omfång,
till rätt beskaffenhet, till rimligt pris, de ovannämnda fem kolonisationsuppgifterna
för alla de otaliga individuella behov, som kunna göra sig gällande
och även göra det, så snart möjligheter erbjuda sig. Detta tal har
tillrättalagts i mitt särskilda yttrande till andra lagutskottets utlåtande
nr 32 år 1933 (sid. 31—34).
Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 27
Alltid rätt till ''arrondering’ genom lag för det industriella jordmonopolet.
I det föregående liksom i utskottets betänkande om expropriation har
av mig fästats uppmärksamhet på jordmonopolens särställning i äganderättsfrågan.
Det har också frågats, vem de stora skogarna rätteligen böra
tillhöra, och svaret från historiens erfarenheter har blivit, att de, liksom
övriga speciella naturrikedomar såsom vattenfall och malmer, böra tillhöra
alla näringar och genom dem alla medborgare.
Dylika sanningar ha sjunkit bort i glömska under nuvarande förliållanden.
Uppfattningen går i stället i den riktningen, att jordmonopolen
äro en oförgriplig institution och böra snarare tillåtas genom lag att
något föröka sig i stället för att beskäras genom lag till förmån för undertryckta
intressen, vilket anses icke kunna ifrågakomma.
Den föreliggande motionen och utskottets tillstyrkande betänkande ha
karaktären, att någon oförrätt är begången emot det industriella jordmonopolet
genom att det ej får arrondera sig något. Visserligen icke ögonskenlig!
brutalt men genom ''uppmjukningar’ i lagtexten, såsom motionärerna
uttrycka sig på flera ställen, eller genom jämkningar inom den tekniska
utformningen enligt utskottets terminologi/
Uppmjukningar av en lag, i synnerhet av förevarande beskaffenhet, betyder
väl att göra den i större eller mindre mån ryggradslös. Jämkningar
i den tekniska utformningen äro utan betydelse, örn de ej medföra ändring
i realiteterna. Uttrycket är således till synes tillkommet såsom en
nrskuldande formuleringsskieklighet.
Såsom ett uttryck för uppmjukningens idé förordas vidare av motionärerna
och utskottet och även från annat håll, att en prövning synes böra
äga rum mera från fall till fall än efter konkreta hållpunkter. Utskottet
återgiver dock självt (sid. 6) ett uttalande av lagrådet år 1920, att en prövning
i slika ämnen ''från fall till fall och med hänsyn tagen till ortens förhållanden
i fråga huru mycken skog, som skall anses nödig för ett självständigt
jordbruks bedrivande, måste föranleda mycken osäkerhet ävensom
att uppgiften för Kungl. Majit att träffa tillfredsställande och något
så när följdriktiga avgöranden måste bliva synnerligen svår’. Det är så
sant som det blivit sagt. Helst denna prövning sker okontrollerbart och
oftast av industrialiserade ämbetsmän eller förtroendemän och således är
lindrigt sagt opålitlig.
Motionärerna förorda emellertid som sagt också allenast vissa uppmjukningar
i arronderingssyfte i 1925 års förbudslag. Dessa uppmjukningar
skola dock modifiera vissa bestämmelser, ''synnerligen hindersamma’ för
skogsbrukets rationalisering. När åter den 9 juni 1933 debatterades i första
kammaren arronderingar genom lag av jord för det jordlösa folket kallade
motionären Tamm detta också för uppmjukningar samt åberopade att
herr Örne inom första kammaren erinrat, att uppmjukningar av en lag
voro farliga, därför att man då ej visste var det skulle stanna. Genom så
-
28 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
dana motsägelser från det industriella jordmonopolets talesman är uppenbart,
att landet står här inför ett allt för ivrigt privatintresse, som röjer sig.
Medmotionären Elof Andersson förklarade sig däremot ej kunna taga på
sitt ansvar att motsätta sig expropriationsrätt, varför han fick mottaga
bekymrade förebråelser av Tamm.
Den ursprungliga förbudslagen stadgade, att från dess tvingande bestämmelser
skulle endast undantagsvis få beviljas dispens, när särskilda
omständigheter därtill föranledde. I 1925 års lag infördes vid sidan härav
under fem punkter vissa s. k. lindrigare koncessionsbestämmelser. Enligt
motiven skulle för dessa fall dispensansökan i regel bifallas och blott undantagsvis,
när särskilda omständigheter därtill föranledde, avslås.
Dessa senare ''uppmjukningar’ av den äldre lagen avsågo att genomföra
en med hänsyn till skogsvårdens främjande ''särdeles önskvärd arrondering’.
Andra lagutskottet anmärkte, att det kunde förutsättas, att under närmaste
tiden komme att under åberopande av de nya bestämmelserna ingivas
en del ansökningar örn koncession å förvärv av fastigheter, som vederbörande
bolag innehaft genom bulvaner. Detta kunde befaras, därest»
såsom ock skedde, vid samma riksdag antogs en lag örn bulvanförhållanden.
Denna förmodan besannades. En mängd ansökningar inkommo från bolag
i nämnda syfte. Det betydde, att riksdagen med antagande av bulvanlagen
samtidigt medgav i förbudslagen att bulvanlagen för viktiga fall
kunde lämnas utan avseende. Samtliga myndigheter tolkade situationen
på detta sätt och tillstyrkte ansökningarna. Uppmjukningarna i förbudslagen
hotade således att bli alltför verkningsfulla. Då satt emellertid som
jordbruksminister liberalen Hellström, en jordpolitiker av den gamla stammen.
Han värnade örn jordlagarnas andemening och avslog de flesta ansökningarna.
Nu har det emellertid enligt motionärerna visat sig, att
1925 års medgivanden i alla fall icke voro tillräckliga för att främja rimliga
arronderingar för industrien i skogsvårdssyfte. Utskottet har anslutit
sig till uppfattningen och begärt en ''förutsättningslös'' utredning.
Men en förutsättning blir väl i alla fall, att utredningen överlämnas igen
åt skogssakkunniga eller liknande beredningar, som överväldigande representera
skogsindustriens inställningar.
Trots försäkringar, som ej böra tagas alltför allvarligt, föreligger således
här ett bestämt uppsåt att bereda bolagen nya jordförvärv av oviss
omfattning.
För det första föreligger ett bestämt av utskottet särskilt understruket
uppsåt att tilläventyrs omstörta samtliga i förbudslagens 5 § meddelade
bestämmelser örn stödskogen. Detta är som örn bolagen hade en heligare
rätt till denna stödskog än folket, landet och framtiden. Jag måste på det
bestämdaste avstyrka ett sådant undergrävande av den sociala omtanken,
som låg till grund för norrlandslagarna. Utskottet ömmar till och med
för de alltid illa sedda enskilda spekulanterna, att även de skola få vara.
Andra lag ut sk: s uti. Nr 33; herr L indhagens reservation. 29
med och nu under varjehanda förmenanden få nafsa åt sig åtskillig stödskog.
Det förbehålles icke ens, att i sådan händelse staten och kommunen
skall äga förköpsrätt. En erinran från utskottet, som också kan leda till,
att denna arrondering slår i spann, är att stödskogens areal är bestämd i
förhållande till åsatt mantal, som numera är en försvunnen kameral enhet.
Mantalet är emellertid taget till utgångspunkt vid avvittringarnas
tilldelningar av skog, och då stödskogen bygger även på avvittringarnas
utslag, är det riktigare och tryggare att hålla sig till denna grund än till
uppmjukning. Utskottet klandrar ock de stela bestämmelserna angående
stödskogsarealerna. De äro dock en ryggrad och tryggare än en ryggradslös
teknik med överlämnande till en av den industriella tidsandan överskuggad
tjänstemans okontrollerade avgörande från fall till fall. Sociala
jordutredningen antyder däremot såsom en otillbörlighet, att, ehuru vederbörande
myndighet intygat, att det hemman, från vilket försäljning
var avsedd att äga rum, efter försäljningen skulle innehava för jordbrukets
drivande tillräcklig skog, så hade detta icke haft något inflytande på
koncessionsärendets avgörande.
Man ser således, huru under utskottets betänkande företrädesvis står ett
ganska dukat bord för det industriella jordmonopolets direkta arronderingar
och för dess indirekta vinningar genom styrelsesättets lösen att
hålla jordbrukets tilldelningar så knappa som möjligt enligt godtyckliga
beslut av okontrollerade, tidsbetonade myndigheter. Liknande farhågor
kunna göras gällande beträffande de ifrågasatta tekniska uppmjukningarna
av andra och tredje punkterna i förbudslagens 4 §.
Särdeles anmärkningsvärt är, att utskottet icke fäller ett ord till förmån
för motsvarande arronderingar från de självägande böndernas sida
med hänvisning tillika till det stöd, som måste för ändamålet särskilt beredas
dem. Inom jordkommissionen påyrkades en sådan jämlikhet i arronderingspolitiken.
Ännu mer utmanande är, enligt mitt föreställningssätt,
utskottets och riksdagens avvisande av all arrondering genom lag
till förmån för det mer eller mindre jordlösa jordfolket. Då således ur
min synpunkt större missförhållanden äro att befara genom de ifrågavarande
uppmjukningarna av förbudslagen än de fördelar, som kunna ernås
med desamma, nödgas jag på utskottets nu förebragta motivering bestämt
avråda från de nu ifrågasatta arronderingarna till förmån ensidigt
för skogsindustriens jordmonopol.
Skogsskiften nied olämplig form och läge.
En helt annan sak är det stora missförhållande, som mångenstädes i
riket särskilt norrut äger rum på grund av skogsskiftenas olämpliga form
och läge. Redan norrlandskommittén påkallade åtgärder mot den olämpliga
skiftesläggningen mångenstädes men utan effekt hitintills. Jordbruket
lider också därigenom att husbehovsskogar läggas på sådant av
-
30 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
stånd från jordbruket. Jag har motionsvis riktat uppseende på det senare
förhållandet men utan resultat hitintills.
Denna viktiga angelägenhet kan knappast hjälpas genom några ändringar
i förbudslagen. Den här påkallade reformen lior huvudsakligen
till skifteslagstiftningen, och i varje fall kräver den ett ordnande genom
en särskild lag, örn det skall bliva någon verkan.
Frigörelsen från inteckningar.
I detta sammanhang har berörts den från grunden olösta frågan örn
utbrutna jordområdens frigörelse från inteckningar. I motionerna vid
årets riksdag I: 323 och II: 520 har påkallats bland annat i anslutning
till jordkommissionens förslag övervägande av ett formellt förenklat expropriationsförfarande
även för fall, då tvist ej uppstår, i syfte att, vid
behov, avstått markområde varder omedelbart frigjort från de inteckningar,
som besvära det. Andra lagutskottet ansåg sig i utlåtandet nr 32
vid denna riksdag icke kunna tillstyrka ett sådant övervägande. Jag
vågar förutsätta, att även detta förslag prövas i samband med utskottets
utlåtande under punkten B.
Yrkanden.
Till sist får hänvisas till detta ärendes sammanhang med dels herr
Tamms m. fl. motion I: 52 år 1931 om att avstyckning av jordbrukslägenhet
må efter omständigheterna få ske även utan samtidig tilldelning av
skog från stamfastigheten, vilken motion avslogs av riksdagen (andra
lagutskottets utlåtande nr 19), dels motionerna år 1933 11:355 av Johansson
i Edsbyn och 1:197 av C. Lindhagen örn betryggande tilldelningar
av stödskog, husbehovsskog och odlingsmark för utbrutet jordbruk, vilka
motioner tillstyrktes av riksdagen (andra lagutskottets utlåtande nr 18
med mitt program för undersökningen), och dels regeringens proposition
nr 236 år 1933 jämte motioner örn expropriation (andra lagutskottets utlåtande
nr 32 med min särskilda utläggning).
Vid denna riksdag har emellertid jordreformen begränsats till de två
programmen (se andra lagutskottets utlåtanden nr 32 och nr 33): aldrig
rätt till arrondering genom lag för det jordlösa jordfolket eller ens för
de självägande bönderna samt alltid rätt till arrondering genom lag åtminstone
i någon mån för det industriella jordmonopolet. Såsom en påminnelse
att jordreformen har en vidare innebörd tillåter jag mig därför
att såsom en bilaga till detta yttrande foga min vid början av jordkommissionens
arbete ingiva promemoria angående jordfrågan och jordkommissionens
uppdrag (se bilaga).
Emellertid hemställes, att riksdagen i anledning av motionen ville
hos Kungl. Maj:t anhålla:
Andra lagutskts uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 31
1) om förslag till lagstiftning, varigenom olämpliga
skogsskiften genom byte mellan skogsägare avolika
slag kunna likvärdigt och till allas fördel omläggas,
så att de varda tjänligare till skogsvård och
till stöd för jordbruket;
2) örn bestämmelser i denna lagstiftning, särskilt
vid byten mellan industri och mindre jordbruk, tilllika
örn det målsmanskap och ekonomiska stöd från
det allmännas sida, som för ändamålet bör lämnas
jordbrukarna såsom den svagare parten;
3) att i denna lagstiftning eller i annan ordning
omsider beredas effektiva möjligheter till inteckningars
omflyttning eller dödande i de sålunda utbytta
markområdena utan överkänsligt övervärderande på
öret av inteckningshavares säkerhet, vilket ej sker
vid expropriationer, exekutiva auktioner eller andra
konjunkturers tillåtna fria spel med säkerheten.
Bilaga.
Vid början av jordkommissionens arbete ingav herr C. Lindhagen följande
»Promemoria
angående jordfrågan och jordkommissionens
uppdrag.
Utgångspunkter.
I. Jorden med dess rikedomar är:
a) det materiella underlaget för allas ekonomiska existens,
b) det yttersta materiella underlaget för allas personliga frihet,
c) en andlig betingelse för människornas fullkomning till själslig och
kroppslig hälsa, skönhet och harmoni.
II. Principiellt betydelsefullt är därför:
a) att jorden blir tillgänglig för alla för fyllande av varje människas behov
och ej lägges under död hand (jord åt alla),
32 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
b) att jorden följaktligen brukas endast för sina förnuftiga ändamål och
fridlyses från de strider, för vilka den nu är den främsta tummelplatsen
(ej jordocker),
c) att varje människa erhåller ett tryggt hem i gemenskap med naturen.
''lil. Nödvändigt för dagspoliiiken på dess väg mot målet måste därför vara att
reglera 1
a) förhållandet mellan jordbruk och industri eller frågan
1. örn den ena eller andra näringens dominerande skall få bero av
slumpen och den enskilda företagsamheten allenast eller
2. örn för industrien bör sättas någon gräns, så att den ej överflyglar
folket, berövar det möjligheterna till ett naturenlig! levnadssätt och
skapar existenser, som ständigt hotas av konjunkturer (jämför norrlandskommitténs
betänkande sid. 383—389 samt 1918 års riksdagsbeslut
örn en kapitalransoneringskommission) ;
b) förhållandet mellan landsbygden och städerna eller frågan
1. örn städernas, särskilt storstädernas tillväxt skall få bero på slumpen
och den enskilda företagsamheten eller
2. örn för städernas, särskilt storstädernas, tillväxt bör sättas någon
gräns, så att de ej överflygla folket, äventyra rasen genom sin onatur
på många sätt samt hota en växande myckenhet människor med
plötsliga utbrott av livsmedelsbrist, farsorter, trångboddhet, dyrtid
och arbetslöshet (denna fråga sammanhänger delvis med spörsmålet
a) 2. ovan);
c) förhållandet mellan befolkningens tillväxt och landets resurser eller
frågan
1. huruvida och till vilken gräns landet kan tillbörligt sörja för en växande
befolknings behov av föda, kläder, bostad, värme och ljus samt
2. särskilt huru tillgång till jordbruk med byggnadsvirke, bränsle och
ljus skall kunna tillförsäkras de nya barnskaror, som utgå ur jordbrukarehemmen
;
d) förhållandet mellan de nationalekonomiska värdena och mänsklighets
,
värdena eller frågan
1. örn den materiella nyttan, uttryckt i pengar efter marknadspris, är
den viktigaste faktorn i den sociala frågan, såsom tidens statskonst
merendels lär, eller
2. om personlighetens inre utveckling, uttryckt i andliga förmögenheter,
som ej äro till salu, också äro värden att beakta vid de sociala
spörsmålens begrundande.
Arbetsmetoder.
Viktigt, principiellt och praktiskt, är därför att en ledande tanke och ordnande
hand lägges på jordfrågans många detaljer med vägledning av förenämnda utgångspunkter
och att sålunda bl. a.:
a) de historiska pendelrörelserna mellan individuell tygellöshet och samhällsbyråkratiskt
förtryck övergivas och i stället träder ett bemödande, att jordens
samhällsvärden må tillfalla samhället, d. v. s. alla och arbetets lön den,
som å jorden nedlägger möda och omtanke — eller med andra ord — samhället
får sitt och individen sitt;
1 Rörande dessa under III omnämnda angelägenheter har år 1920 i anledning av motion
nr 184 i första kammaren avlåtits en riksdagsskrivelse; jämför motion nr 4 för 1920 i Stockholms
stadsfullmäktige.
Andra lag ut sk :s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 33
b) en samverkan i nödig omfattning kommer till stånd mellan de olika beredningar/
som nu var för sig syssla med lösryckta bitar av jordfrågan såsom:
1. samhällsdomänernas jordfråga,
2. den enskilda jordbruksjordens jordfråga,
3. stats- och allmänningsskogarnas jordfråga,
4. den enskilda skogsvårdens jordfråga,
5. de speciella naturrikedomarnas — vattenfall, malmer, torvmossar —- jordfråga,
6. fiskevattnens och flottledernas jordfråga,
7. lapparnas och renbetets jordfråga,
8. kronans jorddonationers jordfråga,
9. städernas, industrisamhällenas, fiskelägenas m. fl. tättbyggda samhällens
samt över huvud bostadsanskaffningens jordfråga,
10. frågan örn kredit för jordbruks- och bostadsändamål,
11. jordbeskattning genom dels ordinärt skattesystem och dels jordvärdea
vgift;
c) samma sakliga synpunkter läggas på tillgodogörandet av samhällsdomäner
som på enskild jord;
d) de produktiva jordspörsmålens successiva lösning på grund av de trängande
behoven påskyndas minst lika nitiskt som de militära omsorgerna och löneregleringarna
;
vidlyftig utredning om de verkliga förhållandena företages ej i självklara
saker eller örn problem, som redan tillräckligt diskuterats;
den statistik, som i alla fall tarvas, bör omfatta:
1. sifferstatistik (åberopar min enskilda mening om större jordägare m. m.) ;
2. omdömesstatistik (åberopar såsom vägledning norrlandskomitténs och
särskilt värmlandsutredningens frågeformulär i dess andra betänkande
sid. 44—56);
e) förenämnda samverkan, berörd under b) utsträckes även till vårt deltagande
i lösningen av världssamhällets jordfråga, därvid under förhandlingarna
örn ett nationernas förbund eller eljest bör från svensk sida göras
gällande (— jag föreslår skrivelse till regeringen från jordkommissionen
—) : att
1. någon harmoni inom förbundet ej kan uppkomma utan att särskilt
jordfrågan, grundproblemet i det sociala spörsmålet, löses tillfredsställande
och någorlunda likformigt inom varje medlem av förbundet;
2. kolonialländer ej få tillhöra vissa stater, utan böra dessa länders tillgång
på jord vara tillgänglig för alla staters medborgare eller ock utransoneras
mellan alla nationer (jmf. Alb. Lindhagens riksdagsmotion
år 1869 och särskilt motionärens anförande i andra kammaren: den
sista svenska stormaktsdrömmen, ett utvidgande på fredlig väg av
svenska medborgares tillgång på jord) ;
1 Uti jordundersökningens betänkande II del I sid. 9 —15 finnas biografier över trettiotvå
beredningar i jordfrågor, tillsatta av regeringen under tiden 18/« 1868—''/« 1915. Därtill ha
ytterligare kommit sju beredningar, nämligen: Bysanihälliglietsberedningen (l/e 1914); Sakkunnige
för revision av skiftesstadgan m. m. ("/« 1915); Sakkunnige för uppgörande av
förslag till plan för en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga
och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen ("h 1905); Sakkunnig
för undersökning rörande verkningarna av gällande lagstiftning till förekommande
av vanhävd av viss jord i Norrland och Dalarna 1916); Kolonisationskommittén (30/c
1916); Sakkunnige för beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning till stävjande
av spekulation i handel med jordbruksegendomar m. m. (betänkande i april 1918); Jordkommissionen
( °/t 1919).
Bihang till riksdagens protokoll 193.1. !) sami. 2 avd. Nr 33. 8
34 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
3. sällsynta naturrikedomar, som alla behöva, såsom oljor och i viss mån
kol och mineralier m. m. må minst av allt tillhöra enskilda och ej heller
socialiseras för en viss stat utan böra internationaliseras.
Jordkommissionens speciella uppdrag.
I. Ur människomaterialets synpunkt, som är den viktigaste, uppdelar sig äm
net
i en fråga om:
a) lantarbetare,
h) lägenhetsinnehavare, under vilken rubrik kommer stads- och industribefolkningens
jord- och bostadsfråga,
c) arrendatorer, inbegripet torpare med underavdelningarna:
1. arrendatorer likvärdiga med småbönder och
2. övriga arrendatorer,
d) småbönder eller enskilda jordägare, som sköta jorden själva med biträde
av familj utan varaktigt anställda tjänare,
e) enskilda ägare av medelstora egendomar,
f) större jordägare, till vilken kategori ägare höra:
1. godsägare med vanlig äganderätt till jorden, i vars skötsel de jämte
familjen ej själva omedelbart deltaga,
2. fideikommissarier d. v. s. godsägare av enahanda slag, som besitta
jorden under fideikommissrätt,
3. storbönder, som med vanlig äganderätt innehava sin jord, i vars
skötsel de och familjen omedelbart taga del jämte flera anställda
tjänare;
g) enskilda spekulanter såsom:
1. skogsspekulanter,
2. jordstyckningsspekulanter,
3. stadsbor, som lägga sig till med »en egendom på landet» antingen
för eget angenämt bruk eller såsom kapitalplacering eller för att
skaffa sig och familjen livsmedel (detta särskilt kristids!öreteelse),
4. andra enskilda spekulanter;
h) aktie- eller lottägare, sammanslutna med lagstiftningens tillstånd till
bolag eller ekonomiska föreningar, nämligen:
1. skogs- och trävarubolag eller föreningar,
2. jordstyckningsbolag eller föreningar,
3. jordbruksbolag eller föreningar,
4. andra bolag eller föreningar;
i) det allmänna — d. v. s. alla — representerade av
1. staten,
2. kommun,
3. allmänna inrättningar,
4. ideella föreningar.
II. Ur synpunkten av de åtgärder, som plägat mera allmänt tillitas eller åt
minstone
förordas, uppdelar sig uppdragets diskussionsfrägor på
ungefär följande sätt:
a) Den befintliga bondebefolkningens bevarande genom
1. förbud att förvärva jord utöver en viss storlek (romerska åkerlagarna,
tyska kadettpartiets jordprogram, den senaste norska koncessionslagstiftningen
i vissa fall m. fl. exempel) ;
2. koncession för förvärv av fast egendom i form av:
dels förbud för bolag, enskilda spekulanter och ekonomiska för
-
Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 35
eningar att förvärva jordbruksfastighet, där det ej för vissa fall
tillätes eller eljest undantag genom koncession medgives (norrlandslagstiftningen
och norska koncessionslagstiftningen) ;
dels rätt för andra enskilda personer och ideella föreningar att förvärva
jordbruksfastighet, därest vid koncessionsprövning, föreskriven
för vissa kategorier av dessa förvärv, undantag från rättigheten
anses ej böra göras (exempelvis norska koncessionslagstiftningen)
;
3. s. k. slutna bondegårdar, som bevaras i släkten efter vissa i författningarna
bestämda grunder;
4. avskräckning från spekulationsköp genom sträng skogslagstiftning,
återförsäljningsförbud inom viss tid eller andra medel.
b) Ökning av bondebefolkningen genom
1. återförvärvandet av jord, som frångått bondeståndet, medelst
dels tvångsavlösning mot en mer eller mindre betungande jordlösen
eller s. k. expropriation (feodalväsendets avlösning mångenstädes
i Europa, norrlandskommittén jämte reservanter);
dels tvångsavlösning väsentligen utan gottgörelse eller s. k. reduktion
(Gustaf Wasa, Carl XI, franska och ryska revolutionerna;
jämför vissa kristidsförfattningar) ;
dels bördsrätt vid försäljning av fastighet eller eljest (gammalt
svenskt nu upphävt institut) eller annan företrädesrätt till förköp;
2. hemmansklyvning på enskilt initiativ av gårdar med därför tillräckliga
arealer (den svenska odlingens gamla kungsväg);
3. kolonisation genom det allmännas bemedling på
dels allmän jord (det svenska nybyggesväsendet i skiftande former
sedan uråldriga tider) ;
dels enskild jord — ofta den bästa och bästa belägna — medelst
tvångsavlösning genom social expropriation (norrlandskommittén
jämte reservanter, i viss mån ock torpkommissionen) eller reduktion.
c) Social arrendelagstiftning för jordbruk, som frångått bondeståndet, intill
dess det återgått till detsamma (norrländska arrendelagen, finska
torparrendelagstiftningen).
d) Vanhävdslagstiftving:
1. för jord, som frångått bondeståndet och sålunda äges av korporation
eller enskild person, vilken ej har jordbruket till yrke (norrländska
uppsiktslagen) ;
2. för jord, som äges av större, medelstora eller mindre jordbrukare,
har även vanhävdslagstiftning vid olika tillfällen ifrågasatts (riksdagsskrivelse
m. m.).
e) Ägostyckningslagstiftning, som tillgodoser
dels att förefintligt jordbruk ej förminskas till obesutenhet och
dels att jordbruk, som genom friköp eller kolonisation tillfaller bondeståndet,
blir besutet (norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna).
f) Skogslagstiftning i syfte att:
1. skogarna skötas rationellt (i Sverige finns endast återväxtlag för
enskilda skogar — med undantag för skyddsskogar, planteringar av
flygsands fält, skogarna å Gottland och Öland samt lappmarkshemmanen
och några andra spridda norrländska hemman, för vilket allt
uthållig skogshushållning är påbjuden, vartill kommer särskild lagstiftning
för skydd av ungskog i vissa trakter) ;
36 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.
2. bereda bondebefolkningen tillgång till husbehovsvirke eller stöd av
saluvirke — utom med allmän skogslagstiftning — dessutom särskilt
genom skogsallmänningar för län, härader, socknar och byalag
genom:
dels nyförvärv och lagstiftning (därom riksdagsskrivelse m. m.) ;
dels förbud mot skifte av allmänningsskogar (norrlandskommittén) ;
dels tvångssammanslagning av redan skiftade skogar (norrlandskommittén)
;
dels bestämmelser därom vid bortskänkning av kronoskogar till
jordbruken (avvittringsverket, riksdagsmotioner, norrlandskommittén
m. m.) ;
3. tilldelad skog vid nya jordbruksbildningar bevaras och vårdas medelst
allmänningssystem eller annorledes (norrlandskommittén);
4. lägenhetshavare och jordbrukare skyddas i sin skäliga rätt till virkesfång
enligt avtal å annans mark (riksdagsmotioner).
g) J ordvår der ef orm eller den s. k. georgismen (utlandet mångenstädes, särskilt
Danmark genom husmansrörelsen, svenska georgistiska organisationer,
riksdagsmotioner, kommunala framställningar, skattereglerings
kommittén
m. m.).
h) Jordbruksdriftens omfattning:
1. småbruk — på jord söndersplittrad mellan berg och tegar eller ock
i största utsträckning eller allenast i viss utsträckning på större
sammanhängande odlingsfält,
2. stordrift — bibehålies i möjligaste mån eller i viss mån på stora
egendomar? Bör brukaren vara enskild person, stat eller kommun
eller kooperativa företag av jordbruksarbetare (det senare står på
föreningen Unions, demokratiska jordbrukareförbundets och de socialistiska
partiernas program samt utexperimenteras nu exempelvis
på Svartsjölandet) eller det ena eller andra efter omständigheterna?
i) Fideikommissen — bör utgångspunkten för lösningen vara:
1. att jorden släppes ut i den allmänna marknaden utan vidare genom
fideikommissrättens upphävande eller
2. att det band, som fideikommissbestämmelserna lägga på jordens fria
utnyttjande utnyttjas för att på den lägga nya tidsenliga former för
ett verkligt fruktbart förfogande över jorden?
k) Lantarbetarefrågan:
1. bättre bostäder,
2. begränsning av arbetstiden,
3. upphävande av tjänstehjonsstadgan,
4. avlöningsvillkoren (natura eller kontant),
5. befrämjandet av lönesystemets upphävande och en egen framtid för
lantarbetarna.
l) Städernas, industrisamhällenas, fiskelägems med flera tättbebyggda
samhällens jord fråga:
1. koloniträdgårdarna pioniärer;
2. omvandling i trädgårdsstäder med låga hus målet;
3. hela befolkningen blir på detta sätt i viss mån jordbrukare;
4. tillräckligt med jord reserveras på respektive platser för dessa ändamål
;
5. de enskildes bemödanden stödes av det allmännas omtanke även i
övrigt (ordnandet av områdena, kredit, organisering av grovplöjning
och anskaffning av gödningsmedel m. m.).
m) Kreditväsendet: dess omvandling till något, som hjälper människorna i
Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 37
alla deras små företag och ej företrädesvis söker förtjänst på stora spekulationsföretag
— ett stort kapitel med många underavdelningar, en
huvudpunkt i jordkommissionens uppgift,
n) En ny anda är dock det viktigaste:
1. en innehållets vägledning och ej företrädesvis en formernas tvångströja,
skydd för det svaga och förbisedda, för minoritetssiffrorna
mot majoriteten, saken före personer och partier, realdemokrati före
formaldemokrati;
2. tjänstemannakårerna — inbegripet förtroendemännen i riksdag och
regering —- som av naturliga skäl under det gångna systemet genom
fostran och miljö utbildats mera för att expediera frågorna än
för att lösa dem, måste utbildas i en ny anda icke minst med hänsyn
till jordfrågan. (Såsom ett bidrag härtill hänvisas till framställningen
och yrkandena i reservationen vid Värmlandsutredningens
andra betänkande rörande funktionarismen sid. 338—345 ävensom
motioner bland annat nr 289 i andra kammaren vid 1917 års riksdag
rörande parlamentarismens kontroll på sig själv) 1;
3. först och sist hos individen — därtill kan jordkommissionen även
för sin del bidraga genom humana, rättvisa och till grunden gående
förslag.
Under arbetets gång skall jag tillåta mig framlägga speciella promemorier i
den mån förenämnda olika ämnen komma under bedömande och anledning därtill
yppas.»
1 Se ock motionerna år'' 1923 i första kammaren nr 162, 138, 140—142, 163 ock 187
(jmfr nr 204) samt jordkommissionen del VI sid. 482 o. f. (»Särskild framställning av herr
Lindhagen rörande beredningen av sociala jordfrågor m. m.»)
Bihang till riksdagens protokoll 19311.
9 sami. 2 avil. Nr 33.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1933:342 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmmelserna i lagen angående förbud a1 i texten