Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

1933-06-09 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:33, Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1933 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande jämkning

i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna

i lagen angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

292, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Tamm och Elof

Andersson föreslagit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa

örn utredning huruvida och på vad sätt vissa jämkningar i den

tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen den 18 juni 1925

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom skulle kunna vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala

och jordpolitiska verkningar försvagas, möjliggöra att vid lägens tillämpning

hänsyn tages till de omständigheter, som föreligga i det enskilda

fallet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för den i motionen gjorda

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande lagbestämmelser.

Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom innehåller i 1 § det stadgandet, att

bolag, förening eller stiftelse ej i andra fall än i lagen närmare angives

må förvärva fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande

planlagda området. Med stad jämställes köping eller annan ort, där

den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

Enligt 3 § må bolag, förening eller stiftelse förvärva fastighet, som av

Konungens befallningshavande prövas äga sitt huvudsakliga värde i

åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats,

idrottsplats eller dylikt, eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag

eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller

vara av beskaffenhet att böra skyddas på grund av säregen natur eller

fornlämning eller av liknande anledning.

4 § innehåller följande bestämmelser:

»Konungen äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva

fastighet av annan beskaffenhet än i 3 § sägs i fall,

1. att fastigheten vid tiden för denna lags trädande i kraft ägdes av

Bihang lill riksdagens protokoll 19.13. 9 sami. 2 aud- Nr 33. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

bolag eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet;
2.

att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avrösningsjord med

impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt

föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående

del av hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk

tillräcklig skogstillgång (stödskog) och icke heller vara att hänföra till

sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som

i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för

upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas

med förutvarande jordbruk (odlingsområde); dock att i dylikt fall

tillstånd icke utan att särskild anledning därtill föreligger må givas dels

örn hemmanet undergått ägostyckning utan iakttagande av vad i 3 § lagen

den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 1) örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

var för där avsedda fall stadgat, dels, så vitt angår Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Värmlands län samt

vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län, örn till den fastighet, varifrån

förvärvet göres, icke behålles stödskog minst motsvarande vad i 5 ^

sägs, dels ock, så vitt angår odlingsområde, örn tillräcklig skogstillgång

icke erhålles för därmed avsett nytt jordbruk eller sådant förutvarande

jordbruk, med vilket området sammanlägges; skolande vad enligt bestämmelserna

i denna punkt förvärvas från hemmanet avskiljas genom avstyckning,

därvid dock skall iakttagas, att rätt till delaktighet i sådana

samfälliglieteF, rättigheter och förmåner, som avses i 19 kap. 12 § andra

stycket i lagen örn delning av jord å landet, ej må tilläggas den avstyckade

ägovidden;

3. att fastighetens förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen

såsom innehavare av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med

hänsyn till skogsvårdens främjande, dock att i dylikt fall tillstånd icke

utan att särskild anledning därtill föreligger må givas, örn jordbruket å

fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra

eller märkeligen försvagas;

4. att med fastighetens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra

hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder

eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov

av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller

5. att med fastighetens förvärvande är avsett att främja bildandet av

egna hem eller mindre jordbruk.

Prövas eljest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag,

förening eller stiftelse böra medgivas rätt att förvärva fast egendom av

annan beskaffenhet än i 3 § sägs, äger Konungen giva tillstånd därtill.

Såsom sådan omständighet skall i fråga örn förvärv, som göres av annan

förening än ekonomisk förening eller av stiftelse, anses, att föreningen

eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet äger

avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet.»

I 5 § återfinnas bestämmelser örn vad som enligt 4 § första stycket

andra punkten skall hänföras till stödskog. Olika regler givas därvid

dels för vissa delar av Norrland, dels för vissa delar av Kopparbergs län

och dels för Värmlands län. Inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands

och Västernorrlands län samt Hudiksvalls, Ljusdals, Bollnäs och Söderhamns

fögderier av Gävleborgs län skall till stödskog hänföras så mycken

till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

mark, som på hemmanet belöper efter en areal för helt mantal av 1,500

hektar inom vissa delar, 1,200 hektar inom andra delar samt slutligen

1,000 hektar inom återstoden av nu ifrågavarande områden. Då fråga är

örn hemman, vars skattetal understiger ett åttondels mantal, skall den sålunda

bestämda arealen höjas med en fjärdedel, dock ej till mera än vad

på ett åttondels mantal belöper. Inom Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och

Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar i Kopparbergs

län skall såsom stödskog anses vad vid verkställt storskifte betecknats såsom

hemskog och fähodskog. Vad slutligen Värmlands län beträffar skall

till stödskog hänföras till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna

bekvämt belägen mark i viss för skilda delar av länet på tre olika sätt bestämd

omfattning, nämligen 15 hektar medelgod skogsmark och därjämte

ett mot tre gånger åkerarealen svarande område dylik mark till varje

självständigt jordbruk inom vissa delar av länet, 10 hektar medelgod skogsmark

och därjämte ett mot två gånger åkerarealen svarande område dylik

mark till varje självständigt jordbruk inom andra delar samt slutligen 5

hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika stort

område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom åter andra delar

av länet. Då skogsmarken är under medelgodhet skall en motsvarande

ökning ske av den beräknade stödskogens areal; då skogsmarken är över

medelgodhet må en motsvarande minskning kunna äga rum.

Historik.

Den snabba utvecklingen under slutet av förra århundradet av särskilt

de norrländska trävarubolagens fastighetsförvärv föranledde under 1890- talet upprepade framställningar inom riksdagen örn att åtgärder måtte

vidtagas i syfte att, för att skydda den jordbrukande befolkningen, begränsa

möjligheterna för bolag att underlägga sig jordbruksfastigheter.

Sedan den s. k. Norrlandskommittén i sitt betänkande framlagt ett förslag

till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom, förelädes detsamma i väsentligen oförändrat skick 1906 års

riksdag. Förslaget antogs av riksdagen och därefter utfärdades den 4

maj 1906 lag i ämnet, den s. k. norrländska förbudslagen. Lagen gällde

ursprungligen de fyra nordligaste länen, vissa delar av Kopparbergs län

samt vissa inom Hälsingland belägna socknar av Gävleborgs län. Omfattningen

av lagens giltighetsområde utsträcktes sedermera år 1912 till

hela Hälsingland samt år 1917 till Värmland. År 1921 genomfördes i huvudsak

provisorisk utsträckning av norrländska förbudslagen till återstående

delar av riket.

Genom proposition, nr 205, framlades för 1925 års riksdag förslag till

ny förbudslag, varigenom dittills gällande lagstiftning skulle ersättas med

en för hela riket gällande lag.

Beträffande möjligheten att erhålla Kungl. Majlis tillstånd till fastig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

hetsförvärv angavs såsom allmän regel, att tillstånd kunde meddelas, så

framt särskilda omständigheter därtill föranledde. Emellertid föreslogs

i fråga örn vissa särskilt angivna grupper av fastighetsförvärv, att Konungen

ägde giva tillstånd till desamma, således utan att såsom förutsättning

därför angåves förefintligheten av särskilda omständigheter. Berörda

typer av fastighetsförvärv upptogos i första stycket punkterna 1—5

av 4 §. Till motivering av det särskiljande av olika koncessionsgrunder.

som sålunda skett, anförde föredragande departementschefen statsrådet

Nothin:

Av norrlandskommitténs motivering till det i 1906 års lag under 4 §

upptagna stadgandet synes framgå, att man vid lagens stiftande haft

klar uppfattning örn vikten av att icke genom det vidsträckta förvärvsförbud,

som infördes, avstänga möjligheten till sådana förvärv, som utan

att motverka lagens speciella syfte kunde i särskilda fall vara ur allmän

synpunkt icke blott oskadliga utan även nyttiga och önskvärda. Uttalandet

bär ock, såsom naturligt är, tydlig prägel av att lagen tillkommit

med hänsyn till de särskilda förhållanden, som voro rådande i Norrland.

Den erfarenhet, som vunnits under tiden för lagens tillämpning, i all synnerhet

efter dess utsträckande till mellersta och södra Sverige, torde numera

göra det möjligt att. med större bestämdhet urskilja vissa grupper

av fall, i vilka en eftergift av förvärvsförbudet i allmänhet kan antagas

vara välgrundad. I det hela lärer kunna sägas, att lagen i stigande grad

verkat återhållande i fråga örn bolags och föreningars benägenhet att i

rent affärssyfte söka göra jordförvärv. Antalet bifallna ansökningar har

nämligen vida överstigit de avslagna. Bland de bifallna ansökningarna

avse många sådana ändamål, vilkas främjande blivit en allmän angelägenhet,

exempelvis beredande av egna hem eller bostäder och dylikt. Därtill

kunna läggas vissa icke lika talrikt förekommande fall, då förvärvet

tillkommit för att befordra ett redan befintligt jordbruks utveckling eller

för att främja skogshult^ m. m. I dylika fall synes hava utbildats en

praxis, vilken gått ut på att utan alltför stränga villkor medgiva koncession.

Enligt min uppfattning bör denna praxis erhålla stödet av ett uttryckligt

lagbud. Särskild anledning härtill föreligger, då lagen utsträckes

till bygder, vilka med avseende å naturförhållanden och jordbrukets

förutsättningar förete väsentliga olikheter med Norrland. Visserligen

har det visat sig, att en dylik lagtillämpning efter omständigheterna kunnat

äga rum även med gällande lag. Men örn en ny lag nu skall utfärdas,

lärer på densamma kunna ställas det anspråk, att den klarare och mera

bestämt än den gamla skall taga hänsyn till förhållanden, vilka faktiskt

grundlagt en större frihet vid prövningen.

Av vad nu anförts lärer följa, att jag, i anslutning till åtskilliga uttalanden

från myndigheter och andra, funnit mig böra föreslå, att i lagen

skola införas bestämmelser, vilka innefatta vad man betecknat såsom

lindrigare koncessionsgrunder för vissa närmare angivna fall. Härmed

åsyftas tydligen endast att, jämsides med huvudregeln, framhålla vissa

typer av jordförvärv, vilka i allmänhet kunna antagas vara av den art.

att koncession bör kunna meddelas. En verklig prövning i det särskilda

fallet eftergives icke, men den avses kunna, örn de i lagen angivna förutsättningarna

är o förhanden, ske efter mindre sträng måttstock än den.

som skall äga rum efter huvudregeln. Det bör efter min uppfattning

icke ifrågakomma att förlägga denna prövning till lokala myndigheter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

5

För upprätthållande av en konsekvent praxis torde det vara av vikt, att

beslutanderätten även i dessa fall tillkommer Kungl. Majit.

I anledning av propositionen hade väckts flera motioner, däribland en,

1:283, av herr Lindhagen, som hemställt, bland annat, att bestämmelserna

örn de s. k. lindrigare koncessionsgrunderna måtte utgå ur lagtexten

och följaktligen alla koncessionspliktiga förvärv prövas enligt den allmänna,

i 4 § andra stycket inrymda regeln.

Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 33,

bland annat följande:

Beträffande det sakliga innehållet i en koncessionslagstiftning ligger

det givetvis synnerlig vikt uppå, att detta blir sådant, att lagen å ena

sidan fyller sitt avsedda ändamål men å andra sidan ej lägger onödiga

hinder i vägen för en i bolagsform driven legitim näringsverksamhet. I

sådant syfte har förevarande förslag dels lika med 1906 års lag från koneessionsplikt

undantagit förvärv av vissa områden, vilka efter länsstyrelses

prövning förklaras vara av i 3 § av förslaget angiven beskaffenhet,

dels ock, samtidigt med att förslaget såsom allmän koncessionsregel beträffande

samtliga övriga förvärv uppställt, att tillstånd må meddelas,

när särskilda omständigheter därtill föranleda, angivit vissa slag av förvärv,

beträffande vilka presumtion för tillstånds erhållande kan anses

föreligga. För sistnämnda fall talas i motiveringen örn »lindrigare koncessions

villkor».

Beträffande »de lindrigare koncessionsvillkoren» framgår av departementschefens

uttalande, att anordningen med dessa tillkommit i rent

praktiskt syfte. Till sin huvudsakliga del hava de avseende å sådana

fall, då koncession enligt hittills gällande lagstiftning i regel beviljats.

Dessutom hava under dessa regler hänförts de enligt 1906 års lag koncessionsfria

förvärven av dels mark, som alltsedan lagens ikraftträdande

tillhört bolag eller förening, och dels sådan del av ett hemmans avrösningsjord

med impedimenter, som icke är att hänföra till stödskog eller

odlingsomréde.

Enligt utskottets mening giver den i Kungl. Maj:ts förslag skedda utbrytningen

av vissa lindrigare koncessionsvillkor från den allmänna huvudregeln

ej berättigad anledning till anmärkning. Avsikten med ifrågavarande

lagstiftning är ju icke att mer än för tillgodoseendet av dess särskilda

ändamål påkallas försvåra av densamma berörda rättssubjekts åtkomst

av fastigheter. Har nu vid tillämpningen av den hittills gällande

lagstiftningen visat sig, att beträffande vissa, något så när avgränsade

grupper av förvärv koncessionsansökningar i regel beviljats, och befogade

anmärkningar däremot icke kunna framställas, synes det vara ur

alla synpunkter önskligt, att denna praxis vinner uttryck i lagtexten. Att

man därutöver bland fall av lindrigare koncessionsvillkor även upptagit

de förut koncessionsfria förvärven, synes naturligt och lämpligt. Då av

departementschefen i hans ovan återgivna uttalande betonas, att det ingalunda

är meningen att eftersätta en grundlig prövning av varje förekommande

koncessionsfall, lärer det få förutsättas, att tillstånd till förvärv,

som med hänsyn till det med lagen avsedda syfte äro på något sätt

ur samhällelig synpunkt olämpliga, icke skall av Kungl. Majit lämnas.

I fråga örn de olika punkterna i första stycket av 4 § — av vilka med

hänsyn till innehållet i förevarande motion 1:292 allenast punkterna 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

och 3 torde göras till föremål för behandling — synes från vad som vid

1925 års riksdag förekommit följande böra omnämnas.

Punkt 2.

Denna punkt hade i propositionen, nr 205, föreslagits skola erhålla följande

lydelse:

»2. att fastigheten utgör sådan del av ett hemmans avi*ösningsjord med

impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt

föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående

del av hemmanet skall äga för drivande av självständigt jordbruk

nödig skogstillgång och icke heller vara att hänföra till sådana till

odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som i anseende

till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande

av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande

jordbruk, dock att i dylikt fall tillstånd icke utan att särskild

anledning därtill föreligger må givas, örn hemmanet undergått ägostyckning

utan iakttagande av vad i 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 1) örn

inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning är för där avsedda fall

stadgat; skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet avskiljas genom

jordavsöndring.»

I fråga örn denna punkt hade herr Lindhagen i motionen I: 283 yrkat

att, därest första stycket i 4 § komme att bibehållas, salu- och stödskogsbegreppet,

såvitt anginge Norrland, Dalarna och Värmland, icke måtte

försvinna ur lagtexten, samt att tillägg till denna måtte göras i syfte

att undantagande av odlingslägenheter från förvärvet i tillämpningen

kunde förväntas bliva iakttaget och jämväl omfatta erforderlig skogsmark.

Andra lagutskottet anförde härutinnan, bland annat:

Inom utskottet hade uttalats farhågor för att förslaget med den allmänna

formuleringen av stadgandet i 4 § första stycket andra punkten,

vilket stadgande är avsett att ersätta de nuvarande stödskogsbestämmelserna,

skulle i tillämpningen kunna leda till godkännande i väsentlig utsträckning

av förvärv, vilka avse mark, som för närvarande är att hänföra

till stödskog och sålunda ansetts böra bibehållas vid bondejordbruken.

Man har sålunda anmärkt, att erfarenheterna från tillämpningen

av norrländska ägostyckningslagens motsvarande bestämmelser angående

husbehovsskog utvisa, att dylika allmänna regler ingalunda alltid giva

ett tillfredsställande hägn åt de intressen, som man med desamma avsett

att skydda. Ofrånkomligt är väl också, såsom lagrådet framhöll i sitt

utlåtande över jordkommissionens år 1920 avgivna förslag till provisorisk

lagstiftning i förevarande ämne för södra och mellersta Sverige, att

en prövning från fall till fall och med hänsyn tagen till ortens förhållanden

av frågan, huru mycken skog, som skall anses nödig för ett självständigt

jordbruks bedrivande, måste föranleda mycken osäkerhet, ävensom

att uppgiften för Kungl. Maj:t att träffa tillfredsställande och något

så när följdriktiga avgöranden måste bliva synnerligen svår. Enligt redogörelsen

för jordkommissionens enquéte beträffande den norrländska

förbudslagstiftningen har den övervägande delen av de inom samma

lagstiftnings tillämpningsområde hemmahörande uppgiftslämnarna, sär
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. <

skilt den, som representerar allmogebefolkningen, varit synnerligen obenägen

att tillstyrka någon som helst jämkning i gällande stödskogsbestämmelser

av fruktan att bolagens möjligheter till nya jordförvärv skulle

vidgas i sådan grad, att lagstiftningens ändamål därigenom bleve äventyrat.

Samtliga länsstyrelser i de norrländska länen, med undantag av

länsstyrelsen i Jämtlands län, ävensom länsstyrelsen i Värmlands lan

hava ock i sina år 1924 avgivna yttranden förklarat sig anse andringar

av 1906 års lag icke vara erforderliga. Vid nu angivna förhållanden och

då det icke kan anses lämpligt att vid genomförande av en rikslagstiftning

av nu förevarande slag antaga bestämmelser, vilka för de delar

av landet, där behovet av lagstiftningen är störst, kan anses medföra

ett mindre effektivt skydd för jordbruket än den för närvarande

gällande lagstiftningen giver, har utskottet ansett övervägande skäl tala

för att, såvitt angår tillämpningsområdet för 1906 års lag, i så måtto bibehålla

dennas stödskogsbestämmelser, att förvärv av skogsmark inom samma

område icke må med stöd av 4 § första stycket andra^punkten i. lngförslaget

vinna godkännande, därest icke vid den fastighet, varifrån

förvärvet skett, bibehållits minst skogsmark till sådan myckenhet, som

enligt nyssnämnda lag är att anse såsom stödskog.

Utskottet föreslog därför ändring i Kungl. Maj:ts förslag i denna del

och yttrade vidare:

Denna ändring synes lämpligen kunna ske sålunda, att i förevarande

punkt införes förbehåll därom, att i fråga om de landsdelar, för vilka

1906 års lag gäller, tillstånd icke må utan särskilda skäl beviljas, örn ej

vid den fastighet, varifrån förvärvet sker, bibehållits skogsmark till

minst den myckenhet, som i närmast följande paragraf stadgas, och att

så i en ny 5 § upptagas de nuvarande stödskogsbestämmelserna för respektive

orter. "Vidare har utskottet i syfte att i lagtexten tydligare utmärka,

att vid tillämpningen av förevarande stadgande skogstillgången

även i övrigt icke må beräknas alltför snävt, ansett sig böra föreslå, att

uttrycket »nödig skogstillgang» utbytes mot »tillräcklig skogstillgang».

Utskottet vill ock i detta sammanhang särskilt betona, att sistnämnda

uttryck givetvis omfattar även saluskog, där sadan efter ortens förhållande

anses erforderlig för att ett jordbruk skall vara ekonomiskt bäikraftigt.

I fråga örn det i förevarande stadgande gjorda undantag för

odlingslägenlieter finner utskottet med anledning av herr Lindhagens motion

sådant tillägg böra göras, att jämväl den skogstillgång, som erfordras

för det nya jordbruk, vartill odlingslägenheten avses, eller det befintliga

jordbruk, varmed lägenheten anses lämpligen^ kunna sammanslås,

varder tagen i beräkning. För övrigt må framhallas, att i fråga

örn dylika lägenheter hänsyn bör tagas ej blott till de odlingsmöjligheter,

som vid tillfället för förvärvet äro för handen, utan jämväl till sådana,

som inom en något så när överskådlig framtid kunna förutsättas

yppa sig.

I fråga örn de stödskogsbestämmelser, som sålunda enligt utskottets

förslag skulle inflyta i lagen, anförde emellertid utskottet vidare, att

det icke kunnat undgå att taga i betraktande vissa anmärkningar, som

framställts mot do i 1906 års lag upptagna stödskogsbestämmelserna, såvitt

anginge Värmlands län samt de delar av Kopparbergs län, som folie

under denna lag. Utskottet yttrade härutinnan:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Förstnämnda län är, enligt nämnda lag, i fråga örn stödskogsberäkningen,

uppdelat i tre olika delar. Beträffande var oell en av dessa skall

för varje självständigt jordbruk till stödskog hänföras dels viss fix areal

medelgod skogsmark (respektive 15, 10 och 5 hektar) dels och därutöver

visst område dylik mark, som skall beräknas i storleksförhållande — respektive

tre gånger, två gånger och lika stort för de tre olika delarna av

länet — till vederbörande jordbruks åkerareal. En dylik långt gående

specialisering av bestämmelserna i samband med sockenvis gjorda geografiska

avgränsningar, vilka naturligen i tillämpningen komma att understundom

te sig något godtyckliga, måste i och för sig vara föga önskvärd.

Viktigare är emellertid, att, enligt vad erfarenheten givit vid handen.

de i lagen angivna stödskogsarealerna, såvitt angår de norra och

nordvästliga delarna av länet, vilka äro utpräglade skogsbygder av norrländsk

natur, varit otillräckliga för att motsvara de merendels små och

svaga jordbrukens behov av tillgång å saluskog.

Beträffande de delar av Dalarna, för vilka 1906 års lag gäller, stadgas

i denna, att till stödskog skall hänföras vad vid verkställt storskifte betecknats

såsom hemskog och fäbodskog. De allmänna storskiftesförrättningarna

i Dalarna, vid vilka socknarna utgjort skifteslag, hava mestadels

verkställts så, att inägojorden delats mellan de olika hemmanen,

medan beträffande skogsmarken uppdelning skett blott mellan byalagen.

Sistnämnda uppdelningar äro närmast att anse såsom en avvittringsåtgärd.

Vid dessa bydelningar iitlades skogen ofta i olika skiften, som

betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog, men även andra växlande

benämningar hava använts. När uppdelning av byskogen å de särskilda

hemmanen sedermera företagits, verkställdes den till en början i

form av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare med tilllämpning

av skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättningar

handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter

skogen läggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men

något tvång fanns ej att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt

utskogsskifte behövde utläggas för någon delägare och på vilket av byns

skilda skogsområden detta skifte kom att förläggas, var helt beroende

på de för skiftesläggning i allmänhet bestämmandle omständigheter. Då

skogsåbodelning sålunda skett genom förrättning, som kan rubriceras

såsom storskifte, blir den därvid använda beteckningen å skogsskiftena

avgörande för frågan vad som skall hänföras till stödskog enligt 1906

ars lag. Har nämnda delning däremot ägt rum enligt de i skiftesstadgan

meddelade bestämmelser, lärer enligt rättsfall den beteckning, som

använts vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende. En hemmansägare,

som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet

alldeles nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde

alltså vara oförhindrad att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare,

som fått hela sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid hydelningen

benämnts hemskog och fäbodskog. icke får sälja någonting alls,

hur riklig skogstillgången än må vara. På grund av nu angivna förhållanden

hava de nuvarande stödskogsbestämmelserna för Dalarna kommit

att i praktiken verka ytterst ojämnt och otillfredsställande. Härtill

kommer, att samma bestämmelser icke, såsom fallet är beträffande

Värmland, hänföra sig till befintliga självständiga jordbruk utan till

hemman. Med hänsyn till den långt gående jorddelningen i Dalarna

har jämväl på denna grund olämpligheten av de nuvarande bestämmelserna

kommit att starkt framträda. Slutligen bör beaktas, att de i 1906

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

9

års lag inrymda stödskogsbestämmelserna äga giltighet allenast beträffande

vissa delar av Kopparbergs län, nämligen Nedan-Siljans, Ovan-Sil.

ians oell Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar,

samt att befogade anmärkningar framställts mot den sålunda gjorda uppdelningen

av länet.

Med hänsyn till det anförda bar utskottet funnit önskligt, att beträffande

Värmlands och Kopparbergs län utredning företages angående behovet

av ändrade bestämmelser i fråga örn vad som skall hänföras till

stödskog samt i vad mån det kan anses av förhållandena påkallat, att

motsvarande föreskrifter utfärdas jämväl för de delar av Kopparbergs

län, som icke falla under tillämpningen för 1906 års lag; och förordar utskottet

avlåtandet av en skrivelse till Kungl. Maj:t i nu angivna syfte.

Punkt 3.

I denna puukt bade i propositionen nr 205 upptagits en bestämmelse i

syfte att underlätta sådana arronderingar, som kunde anses önskvärda

med hänsyn till jordbrukets utveckling eller skogsvårdens främjande.

Jordkommissionen bade i sitt år 1921 avgivna betänkande framhållit,

att under vissa förhållanden tillstånd borde lämnas till dylika markförvärv,

samt i detta avseende gjort följande uttalande:

Givet är, att tillstånd i regel icke bör medgivas i fråga örn förvärv,

vid vilket tydligen avses allenast eller väsentligen att skaffa mark för

virkesfångst åt sågverk eller annan industriell anläggning. Även örn

såsom skäl för förvärv åberopas, att därigenom skulle beredas en ur

skogsvårdssynpunkt lämpligare form åt förvärvarens förut innehavda

skogsdomäner. bör tillstånd icke utan vidare medgivas. Är fråga örn

att genom byte av mark, ungefär lika mot lika, förskaffa den ene eller

kanske båda kontrahenterna möjlighet att erhålla bättre form på sina

ägor, torde i regel intet vara att erinra mot att koncession beviljas. Enligt

den i det föregående lämnade redogörelsen för tillämpningen av koneessionsparagrafen

i den norrländska förbudslagen har i åtskilliga fall

av nu nämnd beskaffenhet koncession beviljats. Nyförvärv av mark i

arronderingssyfte böra däremot tillstädjas endast under vissa förutsättningar.

Såsom arrondering bör således icke godkännas varje hopköpande

av markområden, vilka sammanlagda med det köpande bolagets förut

innehavda ägor skulle komma att bilda ett helt avrundat skogskomplex.

Så till exempel förekommer det ofta i Norrland samt i Dalarna och i

Värmland, att bolagen äga smärre avlånga skogsskiften här och var i

byarna, under det att bredvidliggande skiften tillhöra bondhemman. Ett

hopköpande från ett bolags sida av ett flertal dylika skiften i syfte att

därmed bilda ett enda stort sammanhängande skogskomplex under en

och samma ägare hör enligt kommissionens mening icke tillåtas. Innehar

däremot ett bolag redan nästan samtliga dylika skogsskiften i en by

och ligger bland dem insprängt ett eller annat mindre skogsskifte, tillhörigt

något bondhemman, kan ett förvärvande därav för bolagets räkning

vara behövligt för att skogshanteringen å bolagets skogsmark må

kunna bedrivas planmässigt. Koncession å nyförvärv i sådant fall bör

icke vara utesluten. T övrigt böra såsom nyförvärv i arronderingssyfte

godtagas allenast förvärv av jämförelsevis mindre områden, som äro

belägna inuti eller gränsa intill ett det köpande bolaget tillhörigt större

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

sammanhängande skogskomplex och finnas behövliga för skogsbrukets

rationella skötsel å bolagets mark. Syftet får således i första hand icke

gå ut på markutvidgning i och för sig, vadan det, såsom nämnts, i regel

bör kunna bliva fråga endast örn områden av mindre storlek. Såsom

villkor för koncession å nyförvärv i arronderingssyfte bör under alla omständigheter

gälla, att sådant förvärv icke får medföra vare sig att självständigt

jordbruk, som äger förutsättning att såsom sådant fortfarande

bestå, bringas att upphöra eller att jordbruket å den fastighet, varifrån

förvärvet göres, märkligen försvagas.

Departementschefen, statsrådet Nothin, förklarade, att han, lika med

jordkommissionen, ansåge, att koncession icke borde lämnas, örn det avsedda

ändamålet kunde i skälig mån vinnas genom ägoutbyte eller örn

förvärvet skulle hava en menlig inverkan på jordbruket å den fastighet,

som på detta sätt avstode mark.

Herr Lindhagen yrkade, såsom förut nämnts, i motionen 1:283, att

hela första stycket i 4 § måtte borttagas samt hänvisade till stöd för

nämnda yrkande beträffande förevarande punkt till ett av honom avgivet

särskilt yttrande till jordkommissionens betänkande.1

Andra lagutskottet förklarade, att det anslöte sig till Kungl. Maj:ts

förslag i vad det avsåge att under vissa förutsättningar under de lindrigare

koncessionsvillkoren hänföra fastighetsförvärv, som skett i syfte

att genomföra en med hänsyn till skogsvårdens främjande särdeles önskvärd

arrondering.

Utskottet föreslog vissa ändringar och jämkningar beträffande det i

propositionen framlagda förslaget samt anförde därefter:

I fråga örn stadgandets tillämpning vill utskottet vidare, i nära anslutning

till vad jordkommissionen i sitt betänkande år 1921 samt även

föredragande departementschefen gjort gällande, framhålla, att i första

hand torde böra tillses, huruvida icke arronderingsbehovet kan tillgodoses

genom byten av mark, att såsom arrondering icke bör godkännas

förvärv, vilka avse att åt förvärvaren väsentligen bereda markutvidgning,

även örn därigenom skulle vinnas en ur skogsvårdssynpunkt lämpligare

form åt förvärvarens förut innehavda skogsdomäner, samt att såsom

förvärv i arronderingssyfte i allmänhet bör godtagas allenast förvärv

av jämförelsevis mindre områden, som äro belägna inuti eller gränsa

intill ett det köpande bolaget tillhörigt större sammanhängande skogskomplex

och finnas äga avsevärd betydelse för skogsbrukets rationella

skötsel å bolagets mark.

Då fråga är örn förvärv i arronderingssyfte, som skulle inkräkta å de

fastslagna stödskogsarealerna, synes vid prövningen av dithörande koncessionsansökan

böra påkrävas särskild uppmärksamhet åt, att icke det

skydd, som stödskogsbestämmelserna avse att bereda, genom det ifrågasatta

förvärvet obehörigen kringgås eller åsidosättes.

Därest för innevarande års riksdag antages densamma förelagd lag örn

bulvan förhållande i fråga örn fast egendom, torde kunna förutsättas, att

under den närmaste tiden komma att ingivas en del ansökningar örn koncession

å förvärv av fastigheter, som vederbörande bolag innehaft genom

bulvaner. Med hänsyn därtill, att ifrågavarande fastigheter ej sällan

torde befinna sig i sambruk med bolagets övriga fastigheter, åtminstone

1 Se andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1925. sid. 26.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 11

vad skogen beträffar, kan antagas, att nu förevarande stadgande understundom

kommer att åberopas för bifall till dylika ansökningar. Angeläget

är, att vid prövningen av sådana ansökningar sorgfälligt tillses,

att förefintliga förutsättningar för återupplivande av förut befintliga

självständiga jordbruk icke tillspillogivas.

Utskottet hemställde därefter, att riksdagen måtte antaga ett av utskottet

i enlighet med de synpunkter, som utskottet ovan anfört, upprättat

förslag till lag. Därjämte hemställde utskottet, bland annat, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte låta verkställa utredning angående behovet beträffande Värmlands

län och de i lagens 5 § omförmälda delarna av Kopparbergs län

av ändrade bestämmelser i fråga örn vad som skulle hänföras till stödskog

samt i vad mån motsvarande föreskrifter kunde anses önskvärda

jämväl för andra delar av sistnämnda län, än nyss sagts, ävensom för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Mot utskottets utlåtande anfördes reservationer av flera ledamöter i olika

avseenden. Av reservanternas yttranden må här återgivas följande uttalande

av herr Bror Petrén:

Ehuru delande departementschefens uppfattning, att det skulle varit

önskvärt, örn de schematiska och stela stödskogsbestämningarna i 1906

års lag kunnat, då det nu gäller lagens utsträckande till att gälla hela

riket, ersättas av mera generellt avfattade bestämmelser, tjänande enahanda

syfte som de i 1906 års lag nu förefintliga, har jag dock icke i

frågans nuvarande läge emot de å denna punkt inom utskottet uttalade

farhågorna för att det i propositionen till ersättande av stödskogsbestämmelserna

föreslagna stadgandet skulle kunna få vidare tillämpning än

för de ifrågavarande landsändarna vore önskligt ansett mig kunna härutinnan

nu biträda Kungl. Maj:ts förslag. Samtidigt har jag emellertid

förts till den uppfattningen, att en närmare omprövning av nu gällande

schematiska stödskogsbestämmelsers ändamålsenlighet bör föregå lagfästandet

av dylika bestämmelser i en ny för hela riket avsedd definitiv lag

i ämnet. Och har jag ansett mig kunna med så mycket mera fog hävda

denna mening, som ostridigt ingen våda torde kunna föranledas av att

de nu gällande bestämmelserna få äga fortsatt giltighet under ännu ett

år i avbidan på verkställandet av den av mig sålunda ifrågasatta omprövningen.

Jag har fördenskull inom utskottet uttalat mig för att, med

lämnande av den föreliggande propositionen utan bifall, nu måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställas, dels att efter verkställd omprövning

rörande de i 1906 års lag inrymda stödskogsbestämmelsernas ändamålsenlighet

ett efter denna utrednings resultat modifierat förslag till definitiv,

hela riket omfattande lag i ämnet måtte framläggas för nästkommande

års riksdag och dels att de nu för mellersta och södra Sverige gällande

provisoriska bestämmelser i ämnet måtte förnyas att gälla under

loppet av ännu ett år.

Riksdagen antog utskottets förslag till lag med allenast den ändring,

att ordet »märkeligen», som i nuvarande lagtext återfinnes som näst

sista ord i punkt 3 av första stycket i 4 §, vilket ord föreslagits i propositionen

men av utskottet borttagits, av riksdagen insattes i texten. Riks

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

dagen beslöt vidare, att i enlighet med utskottets förslag till Kungl.

Maj:! avlåta skrivelse med begäran örn utredning bland annat angående

stödskogsbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs län (riksdagens

skrivelse nr 317).

I anledning av riksdagens sistberörda framställning infordrade Kungl.

Majit under senare halvåret 1925 utlåtanden från länsstyrelserna i Värmlands

och Kopparbergs län samt domänstyrelsen och Dalautredningen,

från den senare såvitt angick Kopparbergs län. Länsstyrelserna fogade

vid sina utlåtanden yttranden från vederbörande skogs vårdsstyrelse och

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, varjämte länsstyrelsen i Kopparbergs

län överlämnade yttranden från åtskilliga kommunalnämnder

ävensom en av överlantmätaren i länet i ärendet verkställd utredning.

Härjämte inkom Sveriges skogsägareförbund utan anmodan med yttrande.

a) Värmlands län.

Länsstyrelsen, s k o g s v å r ds s ty reis e n och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

anförde, att gällande särbestämmelser för länet örn vad som

skall hänföras till stödskog icke vore behövliga, samt hemställde, att

dessa särbestämmelser måtte utgå ur lagen. Domänstyrelsen föreslog viss

ökad skogstilldelning inom den norra och den mellersta av de tre delar,

i vilka länet i fråga örn stödskogsberäkningen är uppdelat, men för övrigt

icke någon ändring i gällande lag. Sveriges skogsägareförbund slutligen

uttalade, att behov icke torde föreligga till ändring av lagens stödskogsbestämmelser

i vad de rörde Värmlands län.

b) Kopparbergs län.

Överlantmätaren i länet framhöll, att gällande bestämmelser örn stödskog

icke borde slopas. Dock borde av vissa anförda skäl lagtexten i 5 §

b) undergå en del jämkningar i formellt hänseende, området för lagens

tillämplighet med hänsyn till ändringar i fögderiindelning ändras samt

ett stadgande intagas, att stödskogsbestämmelserna för de trakter av länet,

som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av staten,

skiille hänföra sig till brukningsdelar och icke till hemman. Skäl

saknades för att införa särskilda stödskogsbestämmelser för de delar av

länet, för vilka sådana enligt gällande lag icke vore föreskrivna.

Länsstyrelsen (landshövding Kvarnzelius) anförde, att lagens bestämmelser

örn stödskog borde upphävas och frågor örn bolags förvärv

av fast egendom prövas från fall till fall. Samma uttalande gjordes av

skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Inom länsstyrelsen var länsassessorn Ahrenberg av skiljaktig mening

samt anslöt sig till vad överlantmätaren i sitt utlåtande anfört. Ahrenberg

föreslog emellertid visst tillägg till 4 § sista stycket i förbudslagen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

13

i syfte att göra gällande förbudsstadgande beträffande länet mera smidigt.

Domänstyrelsen ansåg gällande bestämmelser icke vara tillfredsställande.

De principer, på vilka motsvarande bestämmelser för Värmland

vore byggda, vore så bärande, att de borde vinna tillämpning för

hela Kopparbergs län. Styrelsen föreslog en indelning av länet i tre

områden med olika skogstilldelning i huvudsaklig överensstämmelse med

vad styrelsen föreslagit beträffande Värmlands län. Inom det övre och

det mellersta området skulle skogstilldelningen vara något rikligare än

den, som föreslagits i fråga örn motsvarande områden inom Värmlands

län. Dalautredningen föreslog ändringar i gällande lag av sådan innebörd,

att prövning av frågan örn vad som vore att anse som stödskog beträffande

länet i dess helhet skulle avse hel brukningsdel och icke kamerala

enheter. Då särskilt i övre Dalarna, där jorden ännu till övervägande

del torde ligga i storskifte, vore regel, att en och samma person

tillhöriga, i sambruk nyttjade ägor utgjordes av andelar i ett flertal hemman,

borde, då det gällde att fastställa vad som skulle anses som stödskog,

betryggande resultat bäst uppnås, örn hänsyn toges till hela brukningsdelens

tillgång till och behov av skogsmark. Den i 5 § b) angivna

schematiska regeln borde enligt Dalautredningens mening utgå utan att

ersättas av annan dylik. Av de kommunalnämnder, vilka begagnat tillfället

att yttra sig i ärendet, höllö några före, att behov av ändrade bestämmelser

örn vad som borde hänföras till stödskog icke förelåge. Vissa

kommunalnämnder framliöllo, att beteckningen på skogen icke borde

vara avgörande. Hänsyn borde i stället tagas till den areal produktiv

skogsmark, varöver en fastighet förfogade. Ett flertal kommunalnämnder

förfäktade den uppfattningen, att ali skog, såväl hemskog och fäbodskog

som utskog borde hänföras till stödskog. Vidare framhölls, att prövningen

av vad som skall hänföras till stödskog icke borde begränsas till

varje hemmans- eller fastighetsdel utan i stället till varje fastighetsägares

innehav av inägojord och skogsmark. Sveriges skogsägareförbund

förklarade sig anse, att de särskilda stödskogsbestämmelserna rörande

vissa delar av länet antingen borde helt utgå ur lagen eller ersättas

med stadganden örn stödskogsarealer efter en rörlig skala, avpassad

efter jordbrukens storlek och geografiska läge.

Vid 1927 års riksdag väcktes en motion. 1:164, däri herr Lindhagen

hemställde, att riksdagen måtte besluta vissa ändringar i eller tillägg till

första stycket av 4 § i 1925 års lag eller åtminstone hos Kungl. Majit

begära, att av motionären gjorda förslag måtte övervägas i samband

med prövning av framställningar örn tillägg till och förändringar i

lagen, som begärts av 1925 års riksdag. I varje fall borde riksdagen hos

Kungl. Majit erinra örn år 1925 gjorda framställningars brådskande

beskaffenhet samt anhålla örn skyndsamt förslag.

Andra lagutskottet hemställde (utlåtande nr 8), att motionen icke tili

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

någon del måtte av riksdagen bifallas. Reservation anfördes av två

ledamöter. Riksdagen godkände utskottets förslag.

Vid 1929 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion, 1:182, att

riksdagen ville hos Kungl. Majit avgiva påminnelse örn de ändringar i

förbudslagen, som riksdagen år 1925 ifrågasatt.

Andra lagutskottet lämnade (i utlåtande nr 14) en redogörelse för den

utredning, som Kungl. Majit år 1925 låtit verkställa, samt anförde att,

då ärendet vore av synnerligen invecklad natur, anledning att avgiva

påminnelser hos Kungl. Majit ännu icke syntes föreligga. Sex ledamöter

anförde reservation.

Riksdagen beslöt, i enlighet med hemställan av utskottet, att motionen

icke skulle till någon åtgärd föranleda.

Vid 1932 års riksdag erhöll 1925 års lag utvidgat tillämplighetsområde,

i det att den då utsträcktes att omfatta jämväl stiftelser.

I slutet av 1931 hade chefen för jordbruksdepartementet enligt bemyndigande

av Kungl. Majit tillkallat utredningsmän att inom departementet

verkställa utredning samt avgiva förslag rörande åtgärder för vinnande

av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter, förbättrat ekonomiskt

utbyte av skogsbruket samt intensivare skogsvård. Utredningsmännen,

som antagit benämningen 1931 års skogssakkunniga, avgåvo

den 4 januari 1933 betänkande (Statens offentliga utredningar

1933: 2), däri åtskilliga åtgärder för att främja skogsbruket föreslogos.

De sakkunniga uppehöllo sig därvid även vid jordlagstiftningens inflytande

på skogsbrukets produktionsförhållanden. De funno sig böra framhålla,

att stagandet i jorddelningslagens 19 kap. 3 § örn ovillkorlig skogstilldelning

vid avstyckningar utgör ett hinder för våra skogars rationella

utnyttjande, samt att detta, örn än i mindre män, även kan sägas

gälla lagen örn förbud mot bolags jordförvärv, vilken i praktiken visat

sig förhindra en ändamålsenlig arrondering av skogsfastigheterna. En

revision av nämnda bestämmelser måste därför, yttrade de sakkunniga,

anses vara av behovet påkallad. Härutinnan anförde de sakkunniga,

bland annat:

Den norrländska skogsindustrien har fortfarande sitt ägovälde uppdelat

på en stor mängd spridda fastigheter, vilka i allmänhet var för sig

äro för små för genomförandet av ett rationellt, ekonomiskt skogsbruk.

De möjligheter, som lagen den 18 juni 1925 örn förbud mot bolags jordförvärv

erbjuder att genom koncession å nyförvärv skapa lämpligare ägofigurer,

äro till följd av lagens snäva utformning mycket små.

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att när nu nied hänsyn till

folkförsörjningen kraven på en även i Norrland genomförd rationalisering

av skogsbruket drivas fram, då komma de här ovan berörda hindren

mot en dylik att framträda än mer tydligt än förr. , Det är. ostridigt, att

det erbjuder mycket stora svårigheter att skapa ett mtensifieiat men ändock

ekonomiskt bärkraftigt skogsbruk på de söndersplittrade hushålls
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

15

komplex, som de större skogsägarna i norra Sverige nu hava att arbeta

med. Det är även ostridigt, att nuvarande jordlagstiftning avskär möjligheterna

till avrundning av dessa hushållskomplex.

Det ligger utanför de sakkunnigas uppdrag att pröva, i vad mån de

sociala motiv, vilka hava föranlett lagstiftningen angående förbud mot

bolags jordförvärv, fortfarande äro av den betydelse, att de utesluta varje

tanke på uppmjukning av nämnda lagstiftning. De sakkunniga tillåta

sig dock erinra därom, att erfarenheterna under senare år torde givit

vid handen, att man vid det för större drift organiserade skogsbruket i

allmänhet kan förvänta den högsta intensiteten i rörelsen och det mest

sorgfälliga tillvaratagandet av produktionens alla möjligheter, som förmå

ur näringen framskapa de arbets- och förtjänstmöjligheter, för vilka

denna optimalt bör kunna utgöra underlag. Man är därför böjd att tro,

att en uppmjukning av gällande koncessionslagstiftning på det sätt, att

skogsbrukets behov av mer gynnsamt formade hushållsenheter åtminstone

i någon mån kan tillgodoses, bör kunna vara till samhälleligt gagn.

Av de myndigheter, som avgivit yttranden över de skogssakkunnigas

betänkande i den del, varom nu är fråga, hava domänstyrelsen samt

länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens

län tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn uppmjukning av gällande

bestämmelser för bolags jordförvärv. Sveriges skogsägareförbund, som

beretts tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet, har uttalat sig i

enahanda riktning. Lantmäteristyrelsen har förklarat, att enligt dess

uppfattning de sakkunnigas önskemål syntes vara i allt väsentligt tillgodosedda

genom bestämmelserna i 2 och 3 punkterna av 4 § i 1925 års

lag. Örn emellertid så icke vore fallet, ville styrelsen förorda en utvidgning

av möjligheterna till förvärv för de ändamål, de sakkunniga omnämna.

Därest en revision av lagen komme till stånd, ville styrelsen

jämväl hemställa örn ändring av bestämmelserna i 5 § under b) i lagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att bolagens arronderingssträvanden,

i den män de vore befogade, kunna främjas med tillämpning av

nu gällande lagbestämmelser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat

sitt tvivel rörande möjligheten att vinna det syfte, som de sakkunniga

eftersträva, utan att spoliera den sociala grund, varpå gällande

lagstiftning vilar. Yrkanden örn utredning i ärendet hava framställts

från kommerskollegium, länsstyrelserna i Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands

län samt sociala jordutredningen.

I sitt yttrande har sociala jordutredningen anfört bland annat följande:

Av de upplysningar sociala jordutredningen kunnat inhämta under

den korta tid. som stått sociala jordutredningen till buds för yttrandets

avgivande, vill det synas som örn lagens utformning föranlett att även

i sådana fall, då för övrigt skäl talat för koncessions medgivande, ansökningar

avslagits, enär det vid undersökning visat sig, att stödskog

till den areal, som omförmäles i 5 § förbudslagen, icke skulle finnas efter

försäljningen. Att vederbörande myndigheter intygat, att det hemman,

från vilket försäljning var avsedd att äga rum, efter försäljningen

skulle innehava för jordbrukets drivande tillräcklig skog, har icke

haft något inflytande på koncessionsärendets avgörande. Den omstän
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Utskottet.

digheten, att i 5 § i fråga om vissa landsdelar stödskogsarealen bestämts

i förhållande till åsatt mantal, har medfört, att i de fall, då mantalssättningen

ej längre motsvarar de förhållanden, som numera faktiskt

råda i fråga örn storleken av den brukningsdel, vars skogsbehov lagen

avser att skydda, bestämmelsen kommit att verka på ett sätt, som ej varit

åsyftat. Det förhållandet att koncessionssökanden genom socialt

önskvärda försäljningar till rimliga priser avhänt sig jord till samma

eller större areal än den mark. som han önskar köpa, har av dessa skäl

ej kunnat inverka på koncessionsärendet. Att märka är, att de i förbudslagen

intagna bestämmelserna örn stödskog sakna motsvarighet i 1926

års jorddelningslag. De äro alltså icke bindande vid avstyckning enligt

sistnämnda lag, även örn de givetvis äro av viss betydelse vid avgörandet

huruvida eller i vad mån skogsmark kan utan fara för jordbrukets bestånd

avstyckas från ett hemman.

Sociala jordutredningen kan för sin del icke förorda, att förbudslagens

grunder rubbas eller att sådan ändring vidtages i dess bestämmelser,

att lagens syfte äventyras. Av vad som ovan anförts synes emellertid

framgå, att skäl kunna anföras för att igångsätta en utredning huruvida

och på vad sätt vissa jämkningar i den tekniska utformningen av

förbudslagens dispensbestämmelser skulle kunna vidtagas i syfte att

utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar försvagas möjliggöra

att vid lagens tillämpning mera hänsyn tages till de omständigheter,

som föreligga i det särskilda fallet.

Enligt den i justitieombudsmannens ämbetsberättelse till årets riksdag

intagna förteckningen över ärenden, som hos Kungl. Maj: t anhängiggjorts

genom skrivelser från riksdagen före år 1932, är det av 1925 års riksdags

skrivelse nr 317 föranledda ärendet angående utredning i fråga örn

stödskogsbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs län fortfarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Enligt vad utskottet inhämtat

har Kungl. Maj:t ännu icke avgjort nämnda ärende. I

I anledning av förevarande motion har utskottet verkställt vissa undersökningar

för att erhålla kännedom om frågan, huruvida tillämpningen

av dispensbestämmelserna i 1925 års förbudslag varit sådan, att de syftemål

vunnits, vilka varit avsedda vid bestämmelsernas införande i lagen,

eller huruvida på grund av den utformning, som givits åt sagda bestämmelser,

desamma medfört några icke avsedda verkningar.

I fråga örn de i lagens 4 § i fem punkter upptagna s. k. lindrigare koncessionsgrunderna

synas invändningar för närvarande icke framställas beträffande

de av dessa grunder, som upptagits i punkterna 1, 4 och 5. Däremot

göres anmärkning mot verkningarna dels av de bestämmelser, som

stadgats i punkt 2 rörande frågan, i vilken omfattning s. k. överloppsskog

utöver stödskogen får förvärvas under lindrigare koncessionsvillkor, dels

ock av den föreskrift, som meddelats i punkt 3 angående den lindrigare

koncessionsgrund, som tillskapats för att tillgodose behovet av fastighetsförvärv

i arronderingssyfte. I sammanhang härmed framhålles jämväl,

att verkningarna i skilda hänseenden varit ogynnsamma av de be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 17

''stämmelser, som givits i den uti punkt 2 åberopade 5 § om vad som i vissa

■delar av landet skall hänföras till stödskog.

Såsom förut under ärendets handläggning framhållits synes det enligt

utskottets mening kunna göras gällande, att utformningen av nuvarande

lagstadganden i punkterna 2 oell 3 av 4 § samt i 5 § äro tekniskt sett

otillfredsställande. Bland annat må omnämnas, att ansökningar örn koncession

i vissa fall avslagits på den grund att efter försäljningen icke skulle

finnas stödskog till de arealer, som i 5 § angivas, ehuru vederbörande myndigheter

intygat, att efter försäljningen skulle återstå skog till hemmanet,

fullt tillräcklig för jordbrukets behöriga drivande. Utskottet vill

vidare erinra bl. a. därom, att i fråga om vissa landsdelar stödskogens

■areal är bestämd i förhållande till åsatt mantal. I de fall, då mantalssättningen

ej längre motsvarar de faktiska förhållandena beträffande den

brukningsdel, vars skogsbehov lagen avser att skydda, har ifrågavarande

bestämmelse i 5 § kommit att verka på ett sätt, som icke varit åsyftat. Vidare

giva de i lagen upptagna stela bestämmelserna angående stödskogsarealerna

icke uttryck för det verkliga behovet av stödskog till olika jordbruksfastigheter.

Hänsyn tages nämligen i båda dessa fall till kamerala

enheter och icke till faktiska brukningsdelar. Till följd av ovan angivna

bestämmelser förefinnes icke möjlighet att fästa avseende vid omständigheter

i det särskilda fallet, vilka mången gång ur rent social synpunkt

kunna anses vara värda beaktande. Med hänsyn till vad nu anförts anser

utskottet, att en förutsättningslös utredning bör verkställas, huruvida den

tekniska utformning, som givits åt koncessionsbestämmelserna i punkterna

2 och 3 av 4 § samt åt stödskogsbestämmelserna i 5 §, bör göras till föremål

för ändring. Utskottet vill emellertid betona, att det enligt utskottets

mening härvid icke får ifrågasättas att rubba de grunder, på vilka gällande

förbudslag vilar. De skäl av social och jordpolitisk natur, som vid

ifrågavarande lagstiftnings tillkomst åberopades till förmån för densamma,

göra sig fortfarande gällande med oförminskad styrka. Utskottet har

ingalunda ensidigt åsyftat en utvidgning för den enskilde av hans rätt

att överlåta fastighet. Tvärtom räknar utskottet även med den möjligheten,

att ifrågasatt jämkning i lagens dispensbestämmelser skall medföra

inskränkning i den rätt till fastighetsförvärv, som gällande lagstiftning

medgiver.

Den utredning rörande 1925 års lags dispensbestämmelser, som utskottet

sålunda föreslår, omfattar, såvitt 5 § i lagen angår, samtliga i nämnda lagstadgande

givna bestämmelser. I fråga örn vissa av dessa, nämligen de,

som hänföra sig till Värmlands och Kopparbergs län, har riksdagen, såsom

förut nämnts, redan år 1925 hemställt örn utredning och förslag till

den lagändring, som av utredningen möjligen kunde påkallas. På sätt av

den ovan lämnade historiken framgår infordrade Kungl. Majit i anled
Hihang

till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 avd. Nr 33. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

ning av nämnda riksdagens hemställan samma år yttranden i frågan. Se- •

dan lagen nu varit i tillämpning avsevärd tid och erfarenhet örn dess

verkningar vunnits, framträda helt säkert nya synpunkter med avseende

å de frågor, som voro föremål för den år 1925 verkställda utredningen.

Ehuruväl utredningen givetvis utgör ett värdefullt bidrag till dessa frågors

belysande, förutsätter utskottet, att de spörsmål, som behandlas i 5

i hela deras vidd göras till föremål för den utredning, som utskottet nu

förordat.

Till främjande av det syfte, som framföres i motionen, vill utskottet fästa

uppmärksamheten å önskvärdheten av att bereda ökade möjligheter till sådan

arrondering av såväl bolag, förening och stiftelse som enskilda tillhöriga

skogsområden, vilken kan ske genom utbyte av fastighetsdelar mot

varandra. De regler, som enligt nuvarande inteckningslagstiftning gälla rörande

befrielse från ansvar för s. k. gemensamma inteckningar, lägga i

många fall hinder i vägen för markbyten av angivet slag. De bestämmelser

med syfte att öka möjligheterna till befrielse från gemensamt inteckningsansvar,

som under de senaste åren införts i lagstiftningen, hava rört

endast avstyckade eller avsöndrade områden. Därjämte hava för bestämmelsernas

tillämplighet stadgats vissa förutsättningar, vilka i fall,

varom nu är fråga, i allmänhet icke äro för handen. Utskottet föreslår

därför en utredning rörande frågan örn ändringar i gällande inteckningslagstiftning

eller tillskapande av ny sådan i syfte att underlätta

sådana byten, som utskottet ovan berört.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla örn utredning, huruvida och på vad sätt vissa

jämkningar i den tekniska utformningen av de dispensbestämmelser,

som stadgats i 4 § andra och tredje

punkterna samt i den därmed sammanhängande 5 §

av lagen den 18 juni 1925 angående förhud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom, kunna vidtagas i syfte att, utan att lagens

sociala och jordpolitiska verkningar försvagas, möjliggöra

att vid lagens tillämpning mera hänsyn tages

till de omständigheter, som föreligga i det särskilda

fallet; samt

B) att riksdagen, i anledning av motionen, ville i

skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att i syfte att

underlätta arrondering av såväl bolags, förenings och

stiftelses som enskilda personers jordinnehav Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten

av ändringar i gällande inteckningslagstift
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

ning, avseende att, utan minskning av inteckningshavares

säkerhet, bereda ökade tillfällen till utbyte av

jord.

Stockholm den 9 juni 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

tran första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer, Lindhagen*, Tamm* och

Norman, fröken Hesselgren* samt herr K. TV. Bodin;

från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården, Pettersson i Hällbacken*,

Pelersson i Lerbäcksbyn, Molander*, Aronson, Sandberg* och Hermansson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Lindhagen, som anfört och yrkat följande:

»För att förstå den situation i jordreformen, som karakteriseras av

förevarande motion och utskottets utlåtande, kräves en återblick på den

så kallade utvecklingens sällsamma växlingar.

Vem bär äga de stora skogarna f

Enligt sakens natur och historiens erfarenheter böra de tillhöra människorna

i gemen. Det gamla svenska enväldet menade, att de borde ägas

av kronan som representant för svenska folket. Följden blev dock, att

ämbetsmännens godtycke och likgiltighet regerade även skogarna.

Då kom den liberala revolutionen. Den ville slå vakt örn individens

frihet och införde för ändamålet näringsfrihet samt sålunda rätt för alla

att köpa och sälja. Därmed insmög sig den ännu fortlevande föreställningen,

att de stora skogarna givetvis tillhöra dem, som kunde köpa

skogarna och även gjort det. Det allmänna borde sålunda bjuda ut sin

jord i marknaden eller skänka bort den. Kronan valde den senare utvägen.

För ''landets uppodling och bebyggande’ överlät den sin faktiska

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

förfogenhetsrätt över skogarna i de norra delarna av riket till bönder

och nybyggare. Detta skedde genom avvittringarna. Först under dessas

senaste skeden avsattes dock en del av kronoskogen till kronoparken och

sockenallmänningar.

Med bortskänkandet följde emellertid rätt för enskilde att köpa skogarna

från gåvotagarna. På denna juridiska omväg hamnade en omfattande

del av gåvan i skogsindustriens ägo. Med dessa köp följde emellertid

även skogarnas jordbruk. Dessa ruinerades därigenom jordbrukstekniskt

och deras innehavare förlorade sin självständighet. Den fria odalmannen,

som ansetts för landets must och kärna, fanns icke mer på dessa ställen,

och, i den mån skogsköpen fortgingo, hotade odalmannen att alldeles försvinna

i skogsbygderna.

Ett allmänt uppvaknande ägde rum. Man konstaterade, att detta dock

icke var meningen med den liberala näringsfriheten. Även den patriarkaliska

konservatismen, numera bortsopad av maskinkulturen, menade,

att förskansningar måste uppkastas mot en sådan tidsströmning. Denna

sinnesstämning skapade norrlandslagarna. En expropriationslagstiftning

i själva verket av stora mått. Den konfiskerade nämligen näringsfriheten

på den viktigaste punkten, nämligen handeln med jorden, som

jämte arbetet varit och fortfarande är källan till de stora vinningarna.

Denna renässans i värnandet kring folkets rätt till jorden födde även

andra nya eller rättare sagt gamla tankar. Ty det gives ej något nytt

under solen. All modernism har en gång varit gammal, örn än under

andra förklädnader.

Sålunda pånyttföddes den gamla kungstanken, att kronan borde äga

de stora skogarna och man började beklaga det stora misstaget med avvittringarna.

Skogsköp för kronans räkning blossade upp och har nu

blivit en ostridig angelägenhet. Mot slutet av avvittringarna avsattes som

sagt äntligen en del av kronans skogsmarker till kronoparker och sockenallmänningar.

I trakten norr örn odlingsgränsen inom Västerbottens län,

den sista avvittringsplatsen, blev till och med i anledning av riksdagens

bifall till 1901 års norrlandsmotion i den delen, förordnat örn avsättande

av all bönder och bolag tilldelad saluskog utöver husbehovet till kommunalskogar.

Professorn i nationalekonomi och statistik i Lund C. A. Agardh gjorde

redan i medlet av 1800-talet propaganda för skogarnas återförvärvande

av staten. Konung Karl XI skulle, sade han, helt enkelt gjort en reduktion

och återtagit dem. Men detta gick ej an i de nya tiderna. Det

återstod endast, att staten återköpte sina skogar.

Senare höjdes alltmer röster även inom statens skogsförvaltning för

att ägare av större enskilda skogar borde åtminstone åläggas att på dem

införa uthållighetsbruk såsom var föreskrivet för de allmänna skogarna.

En regeringskommitté för främjande av den enskilda skogshushållningen

(P. von Essen, Hugo Tamm, Bernhard Martin, A. Asker, C. M. Sjögren,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 21

Chr. Kappe och Olof Jonsson i Hof) uttalade sig i sitt betänkande 1899

i sådant syfte. Sitt förslag om särskilt ingripande mot skogar av större

omfattning stödde kommittén på sitt allmänna uttalande, ’att man ej kan

vänta några tillfredsställande resultat av den privata skogshushållningen,

varemot staten, enligt alla länders erfarenhet, vore den yppersta skogsägaren’.

Vid början av 1900-talet uttalade sig andra kammaren flera

gånger för en dylik partiell socialisering av de större enskilda skogarna.

Likaså tre ledamöter i norrlandskommittén (Lindhagen, Bromée och Wiklund).

Inom norrlandskommittén sysslades även på andra sätt med

skogsfrågorna. Kommittén föreslog nya grunder för skogsbeskattningen,

ändringar i flottningsförfattningarna, reformer i skiftesväsendet

samt bildandet av skogsallmänningar och skogsmedelsfonder. Sedermera

upptogs kravet på de större enskilda skogarna av jordkommissionen och

i riksdagsmotioner ehuru förgäves.

Vid tiden för norrlandsfrågans aktualisering ansågs sålunda enligt en

utbredd opinion, att industrien fått mer än nog av Norrlands skogar. Dess

feodalvälde borde beskäras och under inga förhållanden ytterligare utvidgas.

Man menade som sagt, att det rätta varit, att dessa kronans

skogar i sin helhet avsatts till krono- och kommunalskogar, sedan jordbruket

tillagts husbehovsvirke. Liksom talrika andra industrier köpte

sin råvara från in- eller utlandet, så kunde även skogsindustrien väsentligen

köpa sin råvara från statens, kommunernas och böndernas skogar.

Därigenom skulle egendomen blivit jämnare fördelad. Det så kallade

bolagsväldet över jorden hade förekommits. För folket hade bevarats

möjligheterna till bosättning och självständighet.

Det var emellertid för sent, när äntligen norrlandslagarna ingrepo.

Det gällde att bevara vad som kunde räddas. Norrlandskommittén ansåg

sig dock av politiska opportunitetsskäl böra medgiva industrien att ytterligare

förvärva någon del av de stora arealer saluskog, som vid avvittringen

tilldelats bondehemman och ännu ägdes av fria bönder. Dock

skulle icke blott husbehovsskog förbehållas jordbruken utan även stödskog,

som inrymde tillräcklig saluskog för ett verkligt besutet norrlandsjordbruk.

Två ledamöter (Bromée och Lindhagen) medgåvo sådant undantag

endast under förutsättning, att staten eller kommunen berättigades

att inlösa, det vill säga erhöll förköpsrätt till den jord, som sålunda

gick till salu. För ett sådant förbehåll uttalade sig även andra kammaren

flera gånger. Till och med 1925 års riksdag gjorde en framställning i

det syftet.

Dea övre världen.

Under dessa bemödanden nerifrån att bevara de stora skogarnas odlingsmark,

husbehovsvirke och saluskog åt folket och det allmänna välståndet

upptogo snart maskinerna och aktierna ånyo sitt segertåg inom

den övre världen. De stora industriella företagen yrkade på nya landvinningar.

Till sist fick den industriella feodalismen även sitt förhär
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

ligande i skalden Ludvig Nordströms skönmålningar, vilka kort efteråt

sammanstörtade.

Den högre administrationen hade tidigt industrialiserats i tänkesätten

genom aktiernas utdelningar och andra mänskliga bevekelse^ Denna

klientel till det industriella jordmonopolet stod sig genom tiderna och

gör det fortfarande. Enligt grundlagens hud höras ock ''vederbörande

ämbetsverk’ och deras avläggare hushållningssällskapen över förslag till

social jordlagstiftning. Dessa rådgivare uttalade sig i stort emot norrlandslagarna

och följande sociala jordlagar av någon betydelse. Deras

meningar åberopas oavlåtligt av industrialismen och fylla entonigt till

leda regeringspropositionernas och andra lagutskottets redogörelser för

''utredningarnas'' resultat. Även från ledande fackföreningsfolk, intresserat

i skogsindustri, förnimmas ibland förmenanden, att skogarna i allmänhet

eller åtminstone bondskogarna borde helt tillhöra de stora skogsbolagen.

Således icke ens stat eller kommun.

Administrationens tillämpning av de sociala jordlagarna, som tillkommit

mot dess avstyrkande, och den påbjudna fördelningen av skogens möjligheter

färgades därför tidigt och gör det allt fortfarande av förklarlig

benägenhet till en viss vakthållning kring det industriella jordmonopolet.

Vad för norrlandskommittén uppställde sig som underkant i tilldelning

av odlingsmark och husbehovsvirke vid jordbruks utbrytning från

bolagsdomäner har numera administrativt omvandlats i en tilldelning

i högsta överkant. Utredningar i skogsfrågorna anförtros så gott som

uteslutande åt ''skogssakkunniga'', representerande helt eller företrädesvis

de storindustriella tänkesätten. Det är fara värt, att mindervärdiga

jordbruk i myckenhet skapas särskilt i Norrland genom administrativa

verkställningsåtgärder, samtidigt som norrlandskommitténs paroll örn

fulländning av ofullständiga jordbruk från och med 1928 officiellt godtagits

såsom regeringsprincip.1

Till allt detta kommer den lamslående krisen i det parlamentariska

systemet. Penningar och det lösa kapitalet uppsluka vår omtanke. Jorden,

på vilken dock vi alla måste stå, är borta ur tankarna. Det nu levande

efterkrigssläktet, som sitter vid rodret, var icke med, då striderna

vid sekelskiftet stodo skummande mellan de industriella jordprivilegierna

till skogar, vattenfall och gruvor samt folkets rätt till jorden.

De självägande händerna.

Upproret mot den industriella feodalismen kom främst från de självägande

bönderna i Norrland. De kände sig hotade som samhällsklass,

och vantrevnaden med bolagshemman •mitt ibland dem lärde dem åtskilligt.

Även den övriga befolkningen sällade sig till böndernas opinion i

1 Se lagutskottets utlåtande nr 18 för 1933 (sid. 18—29).

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s litt. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 23

förnimmelse av minskade utkomstmöjligheter och hotande slaveri under

•ett sådant jordsystem.

Norrlandskommitténs uppgift kiev därför enligt instruktionen att överväga

frågan ''huruledes den självägande befolkningens ställning i Norrland

och Dalarna må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets

utveckling i nämnda landsdelar befrämjas’. Norrlandslagarna stöddes

enstämmigt av de självägande bönderna. Främst förbudslagen. Men

även frigörelsen av de bondgårdar, som redan hemfallit under industrien,

ansåg bondeklassen vara dess sak. Arrendejordbrukens slaveri undergrävde

ock i sin mån de återstående självägande böndernas livsföring.

Även då år 1925 framlades ny förbudslag med dess definitiva utsträckning

till hela riket, reagerade de norrländska böndernas representanter

i riksdagen emot de farligaste, av storindustrien påkallade ''uppmjukningarna’

av lagen för tillgodoseende av dess konsolidering. Med deras

hjälp blev regeringens proposition på dessa punkter ogillad av riksdagen.

De föreslagna fem ''lindrigare koncessionsvillkoren’ gingo dock igenom,

och nu gäller det att göra dessa ännu lindrigare.

Med de forna lantmannapartiernas avträde från ledareställningen efter

uträttade politiska värv blevo bönderna hemlösa i partivärlden och

sökte sin anknytning till andra bestående partier. Godsägare och storbönder

slöto sig då företrädesvis till den framstormande industri- och

stadskulturkonservatismen. Emellertid blev detta beroende ej idealiskt.

Jordbruksfolkets självkänsla vaknade även hos de medelstora och mindre

bönderna, som saknade egen orientering.

Så framträdde en vacker dag två nya partier, riksförbundet, som omfattade

godsägare, storbönder och en del medelstora bönder, samt bondeförbundet,

som samlade företrädesvis de mindre bönderna och andra småbrukare,

i den mån de ej voro anslutna till liberalerna eller övergått till

socialisterna. För att konsolidera denna lantmännens emancipation togo

riksförbundarna initiativ till en sammanslagning med bondeförbundarna.

Detta skedde på det sätt, att riksförbundarna lånade bondeförbundarnas

namn och skänkte i gengäld de senare sin själ. Därmed blev det sammanslagna

bondeförbundet visserligen ett parti för sig själv, som lockade

kanske icke minst med sitt namn. Men fortfarande stod det väsentligen

under riksförbundsfolkets ledning och dettas allians, dock ej utan undantag,

med den industriella och stadskulturella högern.

Sammanlevnaden tog sig i den sociala jordpolitiken det naturliga uttrycket,

att det sammanslagna bondeförbundet gärna medverkade till

kontroll på bolagens jordmonopol, men ville skydda storgodsens feodalism

från ingripande. Sålunda ställde sig partiet ej ogynnsamt mot lagförslagen

örn tvångsförlängning av de sociala arrendenas avtalade arrendetid,

såvitt gällde bolagsarrenden. Däremot var partiet icke med

örn att utsträcka ingripandet till godsens mindre arrendegårdar. Enahanda

skillnad genomdrevs i de sociala arrendebestämmelserna för södra

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

delarna av riket. Belysande var ock att riksförbundarna Wohlin och

Olsson i Kullenbergstorp inom jordkommissionen ej ställde sig avvisande

mot tanken på tvångsavlösning av bolagens arrendejordbruk. Däremot

togo de avstånd från dylikt ingripande såvitt rörde godsens arrendegårdar.

Så kom jordbrukskrisen, vilken såsom mer än en gång förut även nu

sprängt politiska band. Samhörigheten med industrihögern lossnade. Det

förljudes, att en begynnande radikal strömning från de djupa leden för

en självständig politik även bidragit till denna eventuella nyorientering.

Den undre världen.

Var och en är herre över sin stackare, säger ett ordspråk. På en punkt

står den forna alliansen mellan den industriella högern och bondeförbundet

ännu så länge fast och särskilt efter de skickelsedigra dagarna den

5 juni 1924 och den 6 juni 1925.1 Nämligen när det gäller att hålla tillbaka

anspråken från de mer eller mindre jordlösa på rätt till jorden även för

dem. En liten upplevelse belyser, vad det är frågan örn.

Såsom medlem i norrlandskommittén vandrade jag en dag över en

vattendelare mellan två floddalar i Västerbottens lappmark. Mitt i ert

kronopark vid den trolska Juktån anträffades åtskilliga kolonister, vilka

utan lov slagit sig ned på kronoparken samt odlat och bebyggt var sitt

torpställe. Detta sammanträffande, som var för mig oväntat, började ganska

dramatiskt. När man till sist upptäckte vem jag var och att jag ej

kom med lagens straffande hand, så vände sig bladet. Det upplystes, att

nybyggarna tidigare enligt muntligt löfte av bönderna i en stor lappmarksby

fått tillåtelse att skaffa sig någon hemvist och utkomst genom nyodlingar

å deras ägor. Sedan begärdes laga skifte på byn, och då läto bönderna

kolonisternas odlade jord utan ersättning ingå i skiftet såsom en böndernas

tillhörighet. De sålunda bortjagade människorna hade då i tysthet utvandrat

till kronoparken vid Juktån.

Min färd var just ställd till den stora bondbyn, där jag skulle hålla ett

möte med bönderna. De kommo så gott som mangrant till möteslokalen.

En bolagsdisponent tittade in genom dörren, men han blev uttittad av bönderna.

Vi gingo igenom mitt program, mina frågor besvarades, upplysningar

lämnades och diskussionen var fri. Alla bönderna stodo som en

man emot det fruktade bolagsväldet. Fullständiga anteckningar fördes

efter min diktamen som vanligt vid mötet av min medföljande sekreterare,

anställd hos norrlandskommittén.

Sedan bönderna avlägsnat sig stannade kvar några tysta människor hopkrupna

i vråarna. De sågo oroligt ut genom fönstren, men sedan de övertygat

sig, att bönderna ej voro inom synhåll, ryckte de fram. Det var utsända

personer ifrån nybyggarna vid Juktån, vilka ville också officiellt

1 Se andra lagutskottets utlåtande nr 32 för 1933 sid. 24.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 25

komma till tals med norrlandskommitténs representant. De beklagade sig

nu i sin ordning över bönderna, skildrade sina olycksöden, begärde rättvisa

oell laglig rätt åtminstone för sina nya odlingar.

Det blev en tämligen lätt sak för mig att vid hemkomsten hos domänstyrelsens

dåvarande jordpolitiskt upplyste chef greve Fredrik Wachtmeister

tillförsäkra dem — icke förlåtelse, icke en allmosa — utan upprättelse

och laga rätt till deras tillbörliga andel av den svenska jorden.

Det var för detta slags folk det vädjades även till svenska riksdagen

den 9 juni 1933. Det gällde allas stackare bland jordfolket.

Det syftade till en måttlig revisionistisk expropriationspolitik för brytande

av bolagsdomänernas och även storgodsens jordmonopol mot ersättning

och allenast för bildandet av nya mindre självförsörjande jordbruk,

bildandet av arbetarejordbruk, frigörelse av mindre arrendejordbruk,

stärkande av ofullständiga jordbruk och i första hand dem, sorn.

med stöd av 1896 års ägostyckningslag utan tillbehör av odlingsmark, skog

och bete avstyckats från bolagsdomäner, och slutligen anskaffande av

tomtmark. All sådan hänsyn till allas stackare bland jordfolket avslogs

för denna gång av majoriteter i kamrarna. Frågan föll, men den föll

förmodligen framåt.

Över den mer eller mindre jordlöse, över den ringe mannen sväva fortfarande

hotande och kärlekslöst äganderättens helgd, fastighetskreditens

spöke, juridikens bekymmer, skogsindustriens företrädesrätt framför människorna,

partiernas rivalitet och fiskafänge, budgetens protester, hela

härskaran av förhinder.

Aldrig rätt till ’arrondering’ genom lag föi'' det jordlösa jordfolket.

Norrlandskommitténs i dessa frågor övervägande uppdrag innefattade,,

utom skydd för den självägande jordbrukarbefolkningen, även ytterligare

åtgärder för stärkande av jordbruket i Norrland och Dalarna. Därmed

leddes kommittén in på det mer eller mindre jordlösa jordfolkets problem

och rätt till dess andel i jorden. Kommittén diskuterade expropriationslagar

såsom yttersta stöd för en sådan jordreform. Med undantag dock

för anskaffande av tomtmark, vilket ej föll inom uppdraget. En ledamot

(Lindhagen) påminde i sitt särskilda yttrande om denna angelägenhet, och

kommittén ansåg sig i sina frågor till orterna böra inhämta upplysningar

även i denna punkt.

Denna kristendomsfråga, örn jag så får uttrycka mig, offrades för de

förmenta partiintressena, som representerades av majoriteten. Även bondeförbundet

stod som sagt på samma sida som de industriella högerpartierna

och de till dem i jordfrågan övergångna liberala partierna. En

förklarlig orsak mäste vara, att de stora godsen äro även inlemmade i

förbundet.

Bönderna äro förmodligen tillika rädda för att dylika anspråk kunna gå

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

ut över deras egna ägor, i den mån de äro av något betydligare omfång.

Mången faller kanske också i tankar över prisbildningen på sina egna jordbruksprodukter

och finner det olägligt, att ytterligare livsmedel produceras

i landet genom utökning av den odlade jorden, även örn det må vara

blott till husbehov.

Expropriationsbestämmelserna hade i regeringens proposition ock inflikats

i den allmänna expropriationslagen. Denna gör nämligen ingen skillnad

i sin framfart på större eller mindre jordegendomar. Säkerligen kan

dock i de förevarande fallen hänsyn till denna åtskillnad förväntas. Men

man kan ju icke vara fullt förvissad på sinnelaget och det goda omdömet

hos den eller de ämbetsmän, som av en slump få avgörandet i sin hand.

Dylika betänkligheter förfalla, örn jordkommissionens uppläggning av

en lagstiftning, som skänker folket en rätt, tages till förebild. Där är med

omtanke tillvarataget och avgränsat det allmännas inställning samt jordägarens

och jordsökandens ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. Där

har förklarats, att bondejordens odlingslägenheter böra bevaras icke

minst för hemmansklyvningar mellan barnen. Endast för undantagsfall,

också noga angivna, kan viss del av sådan odlingsjord indragas under lagen.

Den kommer vidare uttryckligen att gälla endast bolags och enskilda

spekulanters domäner samt de större godsen, särskilt fideikommissen i

södra delarna av riket, All behörig hänsyn är även tagen till jordägaren,

och han vet precis vad det kan bliva fråga örn. Organisationen är uppbyggd

efter ett system, som lägger det första planerandet i handen på

kommunalvalda jordkommittéer i orterna och officiella jordkommissioner

i länen samt lägga avgörandet i expropriationsfrågor efter ensittarlagens

föredöme i handen på en avlösningsnämnd. Det allmännas målsmanskap

för den svagare och grunderna för dennes ekonomiska stödjande liksom

för gallringen av jordsökande finna också vägledningar i lagen och den

särskilda lagen örn en statsorganisation för sociala jordfrågor. Detta betänkande

ligger ännu orört på statsmaktens bord, men det ligger tungt.

Inga partivindar kunna blåsa bort det, och en dag kommer även det mer

eller mindre jordlösa jordfolkets tid.

Då förstummas det ansvarslösa talet utan specifikationer örn den myckna

jord, som finns till salu. Det gäller mest färdiga jordbruk, som erbjudas

att byta innehavare. Detta har föga att göra med rikets kolonisation

på förefintlig odlingsmark, som inventerats för ändamålet många gånger.

Denna odlingsmark är sällan utbjuden till salu, och den kommer aldrig att

vara till salu överallt för att möta på rätt plats, i rätt tid, till rätt omfång,

till rätt beskaffenhet, till rimligt pris, de ovannämnda fem kolonisationsuppgifterna

för alla de otaliga individuella behov, som kunna göra sig gällande

och även göra det, så snart möjligheter erbjuda sig. Detta tal har

tillrättalagts i mitt särskilda yttrande till andra lagutskottets utlåtande

nr 32 år 1933 (sid. 31—34).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 27

Alltid rätt till ''arrondering’ genom lag för det industriella jordmonopolet.

I det föregående liksom i utskottets betänkande om expropriation har

av mig fästats uppmärksamhet på jordmonopolens särställning i äganderättsfrågan.

Det har också frågats, vem de stora skogarna rätteligen böra

tillhöra, och svaret från historiens erfarenheter har blivit, att de, liksom

övriga speciella naturrikedomar såsom vattenfall och malmer, böra tillhöra

alla näringar och genom dem alla medborgare.

Dylika sanningar ha sjunkit bort i glömska under nuvarande förliållanden.

Uppfattningen går i stället i den riktningen, att jordmonopolen

äro en oförgriplig institution och böra snarare tillåtas genom lag att

något föröka sig i stället för att beskäras genom lag till förmån för undertryckta

intressen, vilket anses icke kunna ifrågakomma.

Den föreliggande motionen och utskottets tillstyrkande betänkande ha

karaktären, att någon oförrätt är begången emot det industriella jordmonopolet

genom att det ej får arrondera sig något. Visserligen icke ögonskenlig!

brutalt men genom ''uppmjukningar’ i lagtexten, såsom motionärerna

uttrycka sig på flera ställen, eller genom jämkningar inom den tekniska

utformningen enligt utskottets terminologi/

Uppmjukningar av en lag, i synnerhet av förevarande beskaffenhet, betyder

väl att göra den i större eller mindre mån ryggradslös. Jämkningar

i den tekniska utformningen äro utan betydelse, örn de ej medföra ändring

i realiteterna. Uttrycket är således till synes tillkommet såsom en

nrskuldande formuleringsskieklighet.

Såsom ett uttryck för uppmjukningens idé förordas vidare av motionärerna

och utskottet och även från annat håll, att en prövning synes böra

äga rum mera från fall till fall än efter konkreta hållpunkter. Utskottet

återgiver dock självt (sid. 6) ett uttalande av lagrådet år 1920, att en prövning

i slika ämnen ''från fall till fall och med hänsyn tagen till ortens förhållanden

i fråga huru mycken skog, som skall anses nödig för ett självständigt

jordbruks bedrivande, måste föranleda mycken osäkerhet ävensom

att uppgiften för Kungl. Majit att träffa tillfredsställande och något

så när följdriktiga avgöranden måste bliva synnerligen svår’. Det är så

sant som det blivit sagt. Helst denna prövning sker okontrollerbart och

oftast av industrialiserade ämbetsmän eller förtroendemän och således är

lindrigt sagt opålitlig.

Motionärerna förorda emellertid som sagt också allenast vissa uppmjukningar

i arronderingssyfte i 1925 års förbudslag. Dessa uppmjukningar

skola dock modifiera vissa bestämmelser, ''synnerligen hindersamma’ för

skogsbrukets rationalisering. När åter den 9 juni 1933 debatterades i första

kammaren arronderingar genom lag av jord för det jordlösa folket kallade

motionären Tamm detta också för uppmjukningar samt åberopade att

herr Örne inom första kammaren erinrat, att uppmjukningar av en lag

voro farliga, därför att man då ej visste var det skulle stanna. Genom så
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

dana motsägelser från det industriella jordmonopolets talesman är uppenbart,

att landet står här inför ett allt för ivrigt privatintresse, som röjer sig.

Medmotionären Elof Andersson förklarade sig däremot ej kunna taga på

sitt ansvar att motsätta sig expropriationsrätt, varför han fick mottaga

bekymrade förebråelser av Tamm.

Den ursprungliga förbudslagen stadgade, att från dess tvingande bestämmelser

skulle endast undantagsvis få beviljas dispens, när särskilda

omständigheter därtill föranledde. I 1925 års lag infördes vid sidan härav

under fem punkter vissa s. k. lindrigare koncessionsbestämmelser. Enligt

motiven skulle för dessa fall dispensansökan i regel bifallas och blott undantagsvis,

när särskilda omständigheter därtill föranledde, avslås.

Dessa senare ''uppmjukningar’ av den äldre lagen avsågo att genomföra

en med hänsyn till skogsvårdens främjande ''särdeles önskvärd arrondering’.

Andra lagutskottet anmärkte, att det kunde förutsättas, att under närmaste

tiden komme att under åberopande av de nya bestämmelserna ingivas

en del ansökningar örn koncession å förvärv av fastigheter, som vederbörande

bolag innehaft genom bulvaner. Detta kunde befaras, därest»

såsom ock skedde, vid samma riksdag antogs en lag örn bulvanförhållanden.

Denna förmodan besannades. En mängd ansökningar inkommo från bolag

i nämnda syfte. Det betydde, att riksdagen med antagande av bulvanlagen

samtidigt medgav i förbudslagen att bulvanlagen för viktiga fall

kunde lämnas utan avseende. Samtliga myndigheter tolkade situationen

på detta sätt och tillstyrkte ansökningarna. Uppmjukningarna i förbudslagen

hotade således att bli alltför verkningsfulla. Då satt emellertid som

jordbruksminister liberalen Hellström, en jordpolitiker av den gamla stammen.

Han värnade örn jordlagarnas andemening och avslog de flesta ansökningarna.

Nu har det emellertid enligt motionärerna visat sig, att

1925 års medgivanden i alla fall icke voro tillräckliga för att främja rimliga

arronderingar för industrien i skogsvårdssyfte. Utskottet har anslutit

sig till uppfattningen och begärt en ''förutsättningslös'' utredning.

Men en förutsättning blir väl i alla fall, att utredningen överlämnas igen

åt skogssakkunniga eller liknande beredningar, som överväldigande representera

skogsindustriens inställningar.

Trots försäkringar, som ej böra tagas alltför allvarligt, föreligger således

här ett bestämt uppsåt att bereda bolagen nya jordförvärv av oviss

omfattning.

För det första föreligger ett bestämt av utskottet särskilt understruket

uppsåt att tilläventyrs omstörta samtliga i förbudslagens 5 § meddelade

bestämmelser örn stödskogen. Detta är som örn bolagen hade en heligare

rätt till denna stödskog än folket, landet och framtiden. Jag måste på det

bestämdaste avstyrka ett sådant undergrävande av den sociala omtanken,

som låg till grund för norrlandslagarna. Utskottet ömmar till och med

för de alltid illa sedda enskilda spekulanterna, att även de skola få vara.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lag ut sk: s uti. Nr 33; herr L indhagens reservation. 29

med och nu under varjehanda förmenanden få nafsa åt sig åtskillig stödskog.

Det förbehålles icke ens, att i sådan händelse staten och kommunen

skall äga förköpsrätt. En erinran från utskottet, som också kan leda till,

att denna arrondering slår i spann, är att stödskogens areal är bestämd i

förhållande till åsatt mantal, som numera är en försvunnen kameral enhet.

Mantalet är emellertid taget till utgångspunkt vid avvittringarnas

tilldelningar av skog, och då stödskogen bygger även på avvittringarnas

utslag, är det riktigare och tryggare att hålla sig till denna grund än till

uppmjukning. Utskottet klandrar ock de stela bestämmelserna angående

stödskogsarealerna. De äro dock en ryggrad och tryggare än en ryggradslös

teknik med överlämnande till en av den industriella tidsandan överskuggad

tjänstemans okontrollerade avgörande från fall till fall. Sociala

jordutredningen antyder däremot såsom en otillbörlighet, att, ehuru vederbörande

myndighet intygat, att det hemman, från vilket försäljning

var avsedd att äga rum, efter försäljningen skulle innehava för jordbrukets

drivande tillräcklig skog, så hade detta icke haft något inflytande på

koncessionsärendets avgörande.

Man ser således, huru under utskottets betänkande företrädesvis står ett

ganska dukat bord för det industriella jordmonopolets direkta arronderingar

och för dess indirekta vinningar genom styrelsesättets lösen att

hålla jordbrukets tilldelningar så knappa som möjligt enligt godtyckliga

beslut av okontrollerade, tidsbetonade myndigheter. Liknande farhågor

kunna göras gällande beträffande de ifrågasatta tekniska uppmjukningarna

av andra och tredje punkterna i förbudslagens 4 §.

Särdeles anmärkningsvärt är, att utskottet icke fäller ett ord till förmån

för motsvarande arronderingar från de självägande böndernas sida

med hänvisning tillika till det stöd, som måste för ändamålet särskilt beredas

dem. Inom jordkommissionen påyrkades en sådan jämlikhet i arronderingspolitiken.

Ännu mer utmanande är, enligt mitt föreställningssätt,

utskottets och riksdagens avvisande av all arrondering genom lag

till förmån för det mer eller mindre jordlösa jordfolket. Då således ur

min synpunkt större missförhållanden äro att befara genom de ifrågavarande

uppmjukningarna av förbudslagen än de fördelar, som kunna ernås

med desamma, nödgas jag på utskottets nu förebragta motivering bestämt

avråda från de nu ifrågasatta arronderingarna till förmån ensidigt

för skogsindustriens jordmonopol.

Skogsskiften nied olämplig form och läge.

En helt annan sak är det stora missförhållande, som mångenstädes i

riket särskilt norrut äger rum på grund av skogsskiftenas olämpliga form

och läge. Redan norrlandskommittén påkallade åtgärder mot den olämpliga

skiftesläggningen mångenstädes men utan effekt hitintills. Jordbruket

lider också därigenom att husbehovsskogar läggas på sådant av
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

stånd från jordbruket. Jag har motionsvis riktat uppseende på det senare

förhållandet men utan resultat hitintills.

Denna viktiga angelägenhet kan knappast hjälpas genom några ändringar

i förbudslagen. Den här påkallade reformen lior huvudsakligen

till skifteslagstiftningen, och i varje fall kräver den ett ordnande genom

en särskild lag, örn det skall bliva någon verkan.

Frigörelsen från inteckningar.

I detta sammanhang har berörts den från grunden olösta frågan örn

utbrutna jordområdens frigörelse från inteckningar. I motionerna vid

årets riksdag I: 323 och II: 520 har påkallats bland annat i anslutning

till jordkommissionens förslag övervägande av ett formellt förenklat expropriationsförfarande

även för fall, då tvist ej uppstår, i syfte att, vid

behov, avstått markområde varder omedelbart frigjort från de inteckningar,

som besvära det. Andra lagutskottet ansåg sig i utlåtandet nr 32

vid denna riksdag icke kunna tillstyrka ett sådant övervägande. Jag

vågar förutsätta, att även detta förslag prövas i samband med utskottets

utlåtande under punkten B.

Yrkanden.

Till sist får hänvisas till detta ärendes sammanhang med dels herr

Tamms m. fl. motion I: 52 år 1931 om att avstyckning av jordbrukslägenhet

må efter omständigheterna få ske även utan samtidig tilldelning av

skog från stamfastigheten, vilken motion avslogs av riksdagen (andra

lagutskottets utlåtande nr 19), dels motionerna år 1933 11:355 av Johansson

i Edsbyn och 1:197 av C. Lindhagen örn betryggande tilldelningar

av stödskog, husbehovsskog och odlingsmark för utbrutet jordbruk, vilka

motioner tillstyrktes av riksdagen (andra lagutskottets utlåtande nr 18

med mitt program för undersökningen), och dels regeringens proposition

nr 236 år 1933 jämte motioner örn expropriation (andra lagutskottets utlåtande

nr 32 med min särskilda utläggning).

Vid denna riksdag har emellertid jordreformen begränsats till de två

programmen (se andra lagutskottets utlåtanden nr 32 och nr 33): aldrig

rätt till arrondering genom lag för det jordlösa jordfolket eller ens för

de självägande bönderna samt alltid rätt till arrondering genom lag åtminstone

i någon mån för det industriella jordmonopolet. Såsom en påminnelse

att jordreformen har en vidare innebörd tillåter jag mig därför

att såsom en bilaga till detta yttrande foga min vid början av jordkommissionens

arbete ingiva promemoria angående jordfrågan och jordkommissionens

uppdrag (se bilaga).

Emellertid hemställes, att riksdagen i anledning av motionen ville

hos Kungl. Maj:t anhålla:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskts uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 31

1) om förslag till lagstiftning, varigenom olämpliga

skogsskiften genom byte mellan skogsägare avolika

slag kunna likvärdigt och till allas fördel omläggas,

så att de varda tjänligare till skogsvård och

till stöd för jordbruket;

2) örn bestämmelser i denna lagstiftning, särskilt

vid byten mellan industri och mindre jordbruk, tilllika

örn det målsmanskap och ekonomiska stöd från

det allmännas sida, som för ändamålet bör lämnas

jordbrukarna såsom den svagare parten;

3) att i denna lagstiftning eller i annan ordning

omsider beredas effektiva möjligheter till inteckningars

omflyttning eller dödande i de sålunda utbytta

markområdena utan överkänsligt övervärderande på

öret av inteckningshavares säkerhet, vilket ej sker

vid expropriationer, exekutiva auktioner eller andra

konjunkturers tillåtna fria spel med säkerheten.

Bilaga.

Vid början av jordkommissionens arbete ingav herr C. Lindhagen följande
»Promemoria

angående jordfrågan och jordkommissionens

uppdrag.

Utgångspunkter.

I. Jorden med dess rikedomar är:

a) det materiella underlaget för allas ekonomiska existens,

b) det yttersta materiella underlaget för allas personliga frihet,

c) en andlig betingelse för människornas fullkomning till själslig och

kroppslig hälsa, skönhet och harmoni.

II. Principiellt betydelsefullt är därför:

a) att jorden blir tillgänglig för alla för fyllande av varje människas behov

och ej lägges under död hand (jord åt alla),

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

b) att jorden följaktligen brukas endast för sina förnuftiga ändamål och

fridlyses från de strider, för vilka den nu är den främsta tummelplatsen

(ej jordocker),

c) att varje människa erhåller ett tryggt hem i gemenskap med naturen.

''lil. Nödvändigt för dagspoliiiken på dess väg mot målet måste därför vara att

reglera 1

a) förhållandet mellan jordbruk och industri eller frågan

1. örn den ena eller andra näringens dominerande skall få bero av

slumpen och den enskilda företagsamheten allenast eller

2. örn för industrien bör sättas någon gräns, så att den ej överflyglar

folket, berövar det möjligheterna till ett naturenlig! levnadssätt och

skapar existenser, som ständigt hotas av konjunkturer (jämför norrlandskommitténs

betänkande sid. 383—389 samt 1918 års riksdagsbeslut

örn en kapitalransoneringskommission) ;

b) förhållandet mellan landsbygden och städerna eller frågan

1. örn städernas, särskilt storstädernas tillväxt skall få bero på slumpen

och den enskilda företagsamheten eller

2. örn för städernas, särskilt storstädernas, tillväxt bör sättas någon

gräns, så att de ej överflygla folket, äventyra rasen genom sin onatur

på många sätt samt hota en växande myckenhet människor med

plötsliga utbrott av livsmedelsbrist, farsorter, trångboddhet, dyrtid

och arbetslöshet (denna fråga sammanhänger delvis med spörsmålet

a) 2. ovan);

c) förhållandet mellan befolkningens tillväxt och landets resurser eller

frågan

1. huruvida och till vilken gräns landet kan tillbörligt sörja för en växande

befolknings behov av föda, kläder, bostad, värme och ljus samt

2. särskilt huru tillgång till jordbruk med byggnadsvirke, bränsle och

ljus skall kunna tillförsäkras de nya barnskaror, som utgå ur jordbrukarehemmen

;

d) förhållandet mellan de nationalekonomiska värdena och mänsklighets
,

värdena eller frågan

1. örn den materiella nyttan, uttryckt i pengar efter marknadspris, är

den viktigaste faktorn i den sociala frågan, såsom tidens statskonst

merendels lär, eller

2. om personlighetens inre utveckling, uttryckt i andliga förmögenheter,

som ej äro till salu, också äro värden att beakta vid de sociala

spörsmålens begrundande.

Arbetsmetoder.

Viktigt, principiellt och praktiskt, är därför att en ledande tanke och ordnande

hand lägges på jordfrågans många detaljer med vägledning av förenämnda utgångspunkter

och att sålunda bl. a.:

a) de historiska pendelrörelserna mellan individuell tygellöshet och samhällsbyråkratiskt

förtryck övergivas och i stället träder ett bemödande, att jordens

samhällsvärden må tillfalla samhället, d. v. s. alla och arbetets lön den,

som å jorden nedlägger möda och omtanke — eller med andra ord — samhället

får sitt och individen sitt;

1 Rörande dessa under III omnämnda angelägenheter har år 1920 i anledning av motion

nr 184 i första kammaren avlåtits en riksdagsskrivelse; jämför motion nr 4 för 1920 i Stockholms

stadsfullmäktige.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lag ut sk :s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 33

b) en samverkan i nödig omfattning kommer till stånd mellan de olika beredningar/

som nu var för sig syssla med lösryckta bitar av jordfrågan såsom:

1. samhällsdomänernas jordfråga,

2. den enskilda jordbruksjordens jordfråga,

3. stats- och allmänningsskogarnas jordfråga,

4. den enskilda skogsvårdens jordfråga,

5. de speciella naturrikedomarnas — vattenfall, malmer, torvmossar —- jordfråga,

6. fiskevattnens och flottledernas jordfråga,

7. lapparnas och renbetets jordfråga,

8. kronans jorddonationers jordfråga,

9. städernas, industrisamhällenas, fiskelägenas m. fl. tättbyggda samhällens

samt över huvud bostadsanskaffningens jordfråga,

10. frågan örn kredit för jordbruks- och bostadsändamål,

11. jordbeskattning genom dels ordinärt skattesystem och dels jordvärdea

vgift;

c) samma sakliga synpunkter läggas på tillgodogörandet av samhällsdomäner

som på enskild jord;

d) de produktiva jordspörsmålens successiva lösning på grund av de trängande

behoven påskyndas minst lika nitiskt som de militära omsorgerna och löneregleringarna

;

vidlyftig utredning om de verkliga förhållandena företages ej i självklara

saker eller örn problem, som redan tillräckligt diskuterats;

den statistik, som i alla fall tarvas, bör omfatta:

1. sifferstatistik (åberopar min enskilda mening om större jordägare m. m.) ;

2. omdömesstatistik (åberopar såsom vägledning norrlandskomitténs och

särskilt värmlandsutredningens frågeformulär i dess andra betänkande

sid. 44—56);

e) förenämnda samverkan, berörd under b) utsträckes även till vårt deltagande

i lösningen av världssamhällets jordfråga, därvid under förhandlingarna

örn ett nationernas förbund eller eljest bör från svensk sida göras

gällande (— jag föreslår skrivelse till regeringen från jordkommissionen

—) : att

1. någon harmoni inom förbundet ej kan uppkomma utan att särskilt

jordfrågan, grundproblemet i det sociala spörsmålet, löses tillfredsställande

och någorlunda likformigt inom varje medlem av förbundet;

2. kolonialländer ej få tillhöra vissa stater, utan böra dessa länders tillgång

på jord vara tillgänglig för alla staters medborgare eller ock utransoneras

mellan alla nationer (jmf. Alb. Lindhagens riksdagsmotion

år 1869 och särskilt motionärens anförande i andra kammaren: den

sista svenska stormaktsdrömmen, ett utvidgande på fredlig väg av

svenska medborgares tillgång på jord) ;

1 Uti jordundersökningens betänkande II del I sid. 9 —15 finnas biografier över trettiotvå

beredningar i jordfrågor, tillsatta av regeringen under tiden 18/« 1868—''/« 1915. Därtill ha

ytterligare kommit sju beredningar, nämligen: Bysanihälliglietsberedningen (l/e 1914); Sakkunnige

för revision av skiftesstadgan m. m. ("/« 1915); Sakkunnige för uppgörande av

förslag till plan för en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga

och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen ("h 1905); Sakkunnig

för undersökning rörande verkningarna av gällande lagstiftning till förekommande

av vanhävd av viss jord i Norrland och Dalarna 1916); Kolonisationskommittén (30/c

1916); Sakkunnige för beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning till stävjande

av spekulation i handel med jordbruksegendomar m. m. (betänkande i april 1918); Jordkommissionen

( °/t 1919).

Bihang till riksdagens protokoll 193.1. !) sami. 2 avd. Nr 33. 8

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

3. sällsynta naturrikedomar, som alla behöva, såsom oljor och i viss mån

kol och mineralier m. m. må minst av allt tillhöra enskilda och ej heller

socialiseras för en viss stat utan böra internationaliseras.

Jordkommissionens speciella uppdrag.

I. Ur människomaterialets synpunkt, som är den viktigaste, uppdelar sig äm
net

i en fråga om:

a) lantarbetare,

h) lägenhetsinnehavare, under vilken rubrik kommer stads- och industribefolkningens

jord- och bostadsfråga,

c) arrendatorer, inbegripet torpare med underavdelningarna:

1. arrendatorer likvärdiga med småbönder och

2. övriga arrendatorer,

d) småbönder eller enskilda jordägare, som sköta jorden själva med biträde

av familj utan varaktigt anställda tjänare,

e) enskilda ägare av medelstora egendomar,

f) större jordägare, till vilken kategori ägare höra:

1. godsägare med vanlig äganderätt till jorden, i vars skötsel de jämte

familjen ej själva omedelbart deltaga,

2. fideikommissarier d. v. s. godsägare av enahanda slag, som besitta

jorden under fideikommissrätt,

3. storbönder, som med vanlig äganderätt innehava sin jord, i vars

skötsel de och familjen omedelbart taga del jämte flera anställda

tjänare;

g) enskilda spekulanter såsom:

1. skogsspekulanter,

2. jordstyckningsspekulanter,

3. stadsbor, som lägga sig till med »en egendom på landet» antingen

för eget angenämt bruk eller såsom kapitalplacering eller för att

skaffa sig och familjen livsmedel (detta särskilt kristids!öreteelse),

4. andra enskilda spekulanter;

h) aktie- eller lottägare, sammanslutna med lagstiftningens tillstånd till

bolag eller ekonomiska föreningar, nämligen:

1. skogs- och trävarubolag eller föreningar,

2. jordstyckningsbolag eller föreningar,

3. jordbruksbolag eller föreningar,

4. andra bolag eller föreningar;

i) det allmänna — d. v. s. alla — representerade av

1. staten,

2. kommun,

3. allmänna inrättningar,

4. ideella föreningar.

II. Ur synpunkten av de åtgärder, som plägat mera allmänt tillitas eller åt
minstone

förordas, uppdelar sig uppdragets diskussionsfrägor på

ungefär följande sätt:

a) Den befintliga bondebefolkningens bevarande genom

1. förbud att förvärva jord utöver en viss storlek (romerska åkerlagarna,

tyska kadettpartiets jordprogram, den senaste norska koncessionslagstiftningen

i vissa fall m. fl. exempel) ;

2. koncession för förvärv av fast egendom i form av:

dels förbud för bolag, enskilda spekulanter och ekonomiska för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 35

eningar att förvärva jordbruksfastighet, där det ej för vissa fall

tillätes eller eljest undantag genom koncession medgives (norrlandslagstiftningen

och norska koncessionslagstiftningen) ;

dels rätt för andra enskilda personer och ideella föreningar att förvärva

jordbruksfastighet, därest vid koncessionsprövning, föreskriven

för vissa kategorier av dessa förvärv, undantag från rättigheten

anses ej böra göras (exempelvis norska koncessionslagstiftningen)

;

3. s. k. slutna bondegårdar, som bevaras i släkten efter vissa i författningarna

bestämda grunder;

4. avskräckning från spekulationsköp genom sträng skogslagstiftning,

återförsäljningsförbud inom viss tid eller andra medel.

b) Ökning av bondebefolkningen genom

1. återförvärvandet av jord, som frångått bondeståndet, medelst

dels tvångsavlösning mot en mer eller mindre betungande jordlösen

eller s. k. expropriation (feodalväsendets avlösning mångenstädes

i Europa, norrlandskommittén jämte reservanter);

dels tvångsavlösning väsentligen utan gottgörelse eller s. k. reduktion

(Gustaf Wasa, Carl XI, franska och ryska revolutionerna;

jämför vissa kristidsförfattningar) ;

dels bördsrätt vid försäljning av fastighet eller eljest (gammalt

svenskt nu upphävt institut) eller annan företrädesrätt till förköp;

2. hemmansklyvning på enskilt initiativ av gårdar med därför tillräckliga

arealer (den svenska odlingens gamla kungsväg);

3. kolonisation genom det allmännas bemedling på

dels allmän jord (det svenska nybyggesväsendet i skiftande former

sedan uråldriga tider) ;

dels enskild jord — ofta den bästa och bästa belägna — medelst

tvångsavlösning genom social expropriation (norrlandskommittén

jämte reservanter, i viss mån ock torpkommissionen) eller reduktion.

c) Social arrendelagstiftning för jordbruk, som frångått bondeståndet, intill

dess det återgått till detsamma (norrländska arrendelagen, finska

torparrendelagstiftningen).

d) Vanhävdslagstiftving:

1. för jord, som frångått bondeståndet och sålunda äges av korporation

eller enskild person, vilken ej har jordbruket till yrke (norrländska

uppsiktslagen) ;

2. för jord, som äges av större, medelstora eller mindre jordbrukare,

har även vanhävdslagstiftning vid olika tillfällen ifrågasatts (riksdagsskrivelse

m. m.).

e) Ägostyckningslagstiftning, som tillgodoser

dels att förefintligt jordbruk ej förminskas till obesutenhet och

dels att jordbruk, som genom friköp eller kolonisation tillfaller bondeståndet,

blir besutet (norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna).

f) Skogslagstiftning i syfte att:

1. skogarna skötas rationellt (i Sverige finns endast återväxtlag för

enskilda skogar — med undantag för skyddsskogar, planteringar av

flygsands fält, skogarna å Gottland och Öland samt lappmarkshemmanen

och några andra spridda norrländska hemman, för vilket allt

uthållig skogshushållning är påbjuden, vartill kommer särskild lagstiftning

för skydd av ungskog i vissa trakter) ;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation.

2. bereda bondebefolkningen tillgång till husbehovsvirke eller stöd av

saluvirke — utom med allmän skogslagstiftning — dessutom särskilt

genom skogsallmänningar för län, härader, socknar och byalag

genom:

dels nyförvärv och lagstiftning (därom riksdagsskrivelse m. m.) ;

dels förbud mot skifte av allmänningsskogar (norrlandskommittén) ;

dels tvångssammanslagning av redan skiftade skogar (norrlandskommittén)

;

dels bestämmelser därom vid bortskänkning av kronoskogar till

jordbruken (avvittringsverket, riksdagsmotioner, norrlandskommittén

m. m.) ;

3. tilldelad skog vid nya jordbruksbildningar bevaras och vårdas medelst

allmänningssystem eller annorledes (norrlandskommittén);

4. lägenhetshavare och jordbrukare skyddas i sin skäliga rätt till virkesfång

enligt avtal å annans mark (riksdagsmotioner).

g) J ordvår der ef orm eller den s. k. georgismen (utlandet mångenstädes, särskilt

Danmark genom husmansrörelsen, svenska georgistiska organisationer,

riksdagsmotioner, kommunala framställningar, skattereglerings
kommittén

m. m.).

h) Jordbruksdriftens omfattning:

1. småbruk — på jord söndersplittrad mellan berg och tegar eller ock

i största utsträckning eller allenast i viss utsträckning på större

sammanhängande odlingsfält,

2. stordrift — bibehålies i möjligaste mån eller i viss mån på stora

egendomar? Bör brukaren vara enskild person, stat eller kommun

eller kooperativa företag av jordbruksarbetare (det senare står på

föreningen Unions, demokratiska jordbrukareförbundets och de socialistiska

partiernas program samt utexperimenteras nu exempelvis

på Svartsjölandet) eller det ena eller andra efter omständigheterna?

i) Fideikommissen — bör utgångspunkten för lösningen vara:

1. att jorden släppes ut i den allmänna marknaden utan vidare genom

fideikommissrättens upphävande eller

2. att det band, som fideikommissbestämmelserna lägga på jordens fria

utnyttjande utnyttjas för att på den lägga nya tidsenliga former för

ett verkligt fruktbart förfogande över jorden?

k) Lantarbetarefrågan:

1. bättre bostäder,

2. begränsning av arbetstiden,

3. upphävande av tjänstehjonsstadgan,

4. avlöningsvillkoren (natura eller kontant),

5. befrämjandet av lönesystemets upphävande och en egen framtid för

lantarbetarna.

l) Städernas, industrisamhällenas, fiskelägems med flera tättbebyggda

samhällens jord fråga:

1. koloniträdgårdarna pioniärer;

2. omvandling i trädgårdsstäder med låga hus målet;

3. hela befolkningen blir på detta sätt i viss mån jordbrukare;

4. tillräckligt med jord reserveras på respektive platser för dessa ändamål

;

5. de enskildes bemödanden stödes av det allmännas omtanke även i

övrigt (ordnandet av områdena, kredit, organisering av grovplöjning

och anskaffning av gödningsmedel m. m.).

m) Kreditväsendet: dess omvandling till något, som hjälper människorna i

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens reservation. 37

alla deras små företag och ej företrädesvis söker förtjänst på stora spekulationsföretag

— ett stort kapitel med många underavdelningar, en

huvudpunkt i jordkommissionens uppgift,

n) En ny anda är dock det viktigaste:

1. en innehållets vägledning och ej företrädesvis en formernas tvångströja,

skydd för det svaga och förbisedda, för minoritetssiffrorna

mot majoriteten, saken före personer och partier, realdemokrati före

formaldemokrati;

2. tjänstemannakårerna — inbegripet förtroendemännen i riksdag och

regering —- som av naturliga skäl under det gångna systemet genom

fostran och miljö utbildats mera för att expediera frågorna än

för att lösa dem, måste utbildas i en ny anda icke minst med hänsyn

till jordfrågan. (Såsom ett bidrag härtill hänvisas till framställningen

och yrkandena i reservationen vid Värmlandsutredningens

andra betänkande rörande funktionarismen sid. 338—345 ävensom

motioner bland annat nr 289 i andra kammaren vid 1917 års riksdag

rörande parlamentarismens kontroll på sig själv) 1;

3. först och sist hos individen — därtill kan jordkommissionen även

för sin del bidraga genom humana, rättvisa och till grunden gående

förslag.

Under arbetets gång skall jag tillåta mig framlägga speciella promemorier i

den mån förenämnda olika ämnen komma under bedömande och anledning därtill

yppas.»

1 Se ock motionerna år'' 1923 i första kammaren nr 162, 138, 140—142, 163 ock 187

(jmfr nr 204) samt jordkommissionen del VI sid. 482 o. f. (»Särskild framställning av herr

Lindhagen rörande beredningen av sociala jordfrågor m. m.»)

Bihang till riksdagens protokoll 19311.

9 sami. 2 avil. Nr 33.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:342 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om utredning rörande jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmmelserna i lagen angående förbud a1 i texten