Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn rätt i vissa fall för nytt jander ättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

1933-02-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:8, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn rätt i vissa fall för nytt jander ättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets tillåtande Nr 8.

Hr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1933 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn

rätt i vissa fall för nytt jander ättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

247, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Lindome

hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring av lagen den

18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, att lagen måtte bliva tillämplig beträffande

områden av den beskaffenhet, som i motionen närmare beskrives.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda yrkande, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till motionen.

19 § i förutnämnda lag, den så kallade ensittarlagen, stadgar följande:

»Denna lag åge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan,

stad, köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu

stadgats inlösen ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, för såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften

däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår

i stadsplan eller byggnadsplan.»

I motionen lämnas redogörelse för ifrågasatt inlösen jämlikt ensittarlagens

bestämmelser av ett område å en Göteborgs stad tillhörig fastighet,

belägen på ett avstånd av omkring 40 kilometer från staden. Enligt

vad motionären uppgiver har området innehafts av olika nyttjanderättshavare

sedan 1890. Staden har förvärvat stamfastigheten genom byte

och erhållit lagfart därå år 1920. Vid en år 1930 hållen förrättning enligt

ensittarlagen kiev nyttjanderättshavarens ansökan örn lösningsrätt

avslagen, enär marken vore stad tillhörig.

I det förslag till lag örn lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio

år eller längre tid avsöndrade lägenheter, som torpkommissionen avlämnade

år 1911, undantogs från lösningsrätt lägenhet, som tillhör kro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Amira lagutskottets utlåtande Nr 8. 9

nan, stad eller annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse eller fideikommiss.

Beträffande denna undantagsbestämmelse anförde egnahemssakkunniga

i motiven till sitt år 1913 avgivna förslag till lag örn lösningsrätt av vissa

lägenheter å ofri grund, bland annat, att det icke behövde möta oöverstigliga

svårigheter att medgiva lösningsrätt även för lägenheter å jord,

tillhörig kommuner. De sakkunniges förslag avfattades i överensstämmelse

därmed.

Sedan inom justitiedepartementet upprättats ett nytt förslag till ensittarlag,

anförde departementschefen i statsrådet den 31 december 1917,

då detta förslag anmäldes, bland annat, att av de i de tidigare förslagen

gjorda undantagen från lösningsrätt bibehållits endast det, som avsåge

kronan tillhörig egendom. Däremot hade såsom undantagna från lösningsrätt

tillagts mark, som inginge i tomtindelning, ävensom mark i samhälle,

för vilket skulle föras fastighetsböcker enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

I överensstämmelse härmed avgavs proposition (nr 172) till 1918 års

riksdag. Stadgandet antogs i sin av Kungl. Majit föreslagna lydelse och

ingick i lagen den 28 juni 1918.

I lagen den 26 mars 1920 inflöt nu ifrågavarande stadgande utan någon

ändring.

I det förslag till ny ensittarlag, som jordkommissionen avlämnade den

28 april 1921, hade från lagens tillämpning undantagits allenast mark,

som tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt. Denna undantagsbestämmelse

erhöll emellertid i den proposition (nr 251), som i anledning

av förslaget avläts till riksdagen 1922, en vidgad omfattning. Enligt

denna skulle lagen ej äga tillämpning beträffande »mark, som tillhör kronan,

stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med tomträtt».

I denna fråga anförde departementschefen:

»Starka skäl tala enligt min mening för att från friköpning undantaga

mark, som med äganderätt tillhör omförmälda samhällen. Då fråga är

om till stad donerad jord, lärer i varje fall en mot de vid donationen fästade

bestämmelser måhända stridande inlösen till enskilda icke höra förekomma.

Men ej heller i övrigt torde mark, varom nu är fråga, böra göras

till föremål för friköpning enligt förevarande lagstiftning. Samhällets

intresse att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra sig den jord,

det måhända för speciella syften med äganderätt förvärvat, synes höra

gå före en eller annan enskilds önskan att inlösa visst markområde, varå

han äger byggnader. Det sociala behovet av inlösningsrätt till samhälles

mark torde ej heller vara nämnbar! starkt.»

Kungl. Majlis förslag föranledde i denna del icke någon ändring i 1920

års lag.

Då Kungl. Majit vid riksdagen 1925 ånyo framlade proposition (nr 142)

med förslag till revision av ensittarlagen, gjordes uti nu ifrågavarande

hänseende allenast den avvikelse från 1922 års förslag, att orden »som inBihang

till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 imri. Nr 7 — X. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande 2Vr 8.

nehaves med tomträtt» utbyttes mot uttrycket »som ingår i fastställd

stadsplan».

I andra lagutskottets utlåtande, nr 30, med anledning av propositionen

förekom intet i den fråga, som nu förevarande motion avser. 1925 års lag

erhöll därefter genom riksdagens beslut sådant innehåll, att mark tillhörig

bland annat stad undantogs från lagens tillämpning.

Bestämmelsen därom, att inlösen dock får ske av mark delvis tillhörig

kronan eller uppräknade samhällen, för såvitt kronan eller samhället icke

äger mera än hälften däri, tillädes år 1929.

Då en stad eller annat liknande samhälle med äganderätt förvärvar mark,

torde detta förvärv hava skett därför, att marken hehöves för något ändamål

av samhällelig betydelse. Samhällets intresse att få tillgodogöra sig

sin egendom utan intrång bör enligt utskottets förmenande väga tyngre

än det intresse, som någon enskild person i ett eller annat fall kan hava

att med äganderätt få förvärva någon del av denna samhällets mark, varå

den enskilde tillhöriga byggnader äro uppförda. På vilket avstånd från

samhället dess mark är belägen har under sådana omständigheter icke

någon avgörande betydelse. Även i det fall, att samhället under nyttjanderättstiden

förvärvar fastigheten, synes den enskildes intresse böra få

vika för samhällets på det sätt, att ensittaren förlorar den möjlighet att

få tillösa sig det nyttjade området som han annars skulle hava ägt. I det

fall, som åberopas av motionären, har av stadens ombudsman uppgivits,

att staden för visst sjukvårdsändamål behöver den utarrenderade jord, som

ensittaren önskar lösa. Utskottet vill för övrigt erinra örn, att fastighet

kan exproprieras bland annat för ändamål, som det enligt lag eller författning

tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose,

eller för annat därmed jämförligt ändamål, som äger väsentlig betydelse

för det allmänna.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet sig icke kunna tillstyrka

bifall till motionen.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

11

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder”, Frändén*, Öhman, Lindhagen*,

Tamm* och Norman* samt fröken Hesselgren;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage,

Johanson i Hallagården, Wallerius, Österström*, Pettersson i Hällbacken oell Hermansson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Linder och Wallerius;

2) av herr Pettersson i Hällbacken, som anfört:

»I det förslag till ny ensittarlag, som på sin tid jordkommissionen avlämnade,

hade från lagens tillämpning undantagits allenast mark, som

tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt. Sedermera antog

emellertid riksdagen år 1925 på förslag av Kungl. Majit den nu gällande

lagbestämmelsen, enligt vilken från ensittarlagens tillämplighetsområde

bland annat är undantagen mark, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle,

detta oavsett var marken är belägen. Från nämnda lags

tillämpning är däremot ej fritagen jord, som äges av landskommuner, församlingar

eller landsting.

Även örn man kan medgiva, att mark, som förvärvas för tillgodoseende

av allmänt samhälleligt intresse, hör såsom regel fritagas från lagens

tillämpning, så kan jag dock icke finna, att det under alla förhållanden

kan vara rimligt eller rättvist, att en nyttjanderättshavares rätt skall anses

mindre berättigad än en stads, då staden äger mark ute på landsbygden,

och ej heller att nyttjanderättshavaren skall vara sämre ställd gent

emot en stad än mot ett landsting, en landskommun eller en församling.

Jag får därför hemställa,

att riksdagen ville, i anledning av motionen, i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån

lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område kan — åtminstone där särskilda skäl föreligga

— göras tillämplig jämväl å mark, som tillhör

stad, köping eller municipalsamhälle, ävensom för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr S.

3) av lien- Lindhagen, som, med instämmande i herr Petterssons i Hällbacken

reservation, ytterligare tillagt följande:

»Det bör särskilt betonas att i detta fall gäller det ej blott en stads rätt

till marken utan även en enskilds rätt till huset. På en landsbygd långt

avlägsen från stadens stadsplaneområde är en hotad rätt till ett hem en

större samhällsangelägenhet än en stads anspråk på att få behålla den

tomt, på vilken hemmet är uppbyggt. Redan enligt gällande lag har, enligt

högsta domstolen, den som inlämnat vederbörlig ansökan att få tilllösa

sig en sådan tomt enligt ensittarlagen berättigats att göra det, örn

ansökningen inlämnas före det staden förvärvat marken. Örn husägaren

nu i sin betänksamhet att vidtaga laga åtgärder eller obekant med stadens

tillämnade förvärv kommer för sent, så skulle en sådan rätt förmenas

honom.

Detta är bara juridik. I sak är en rätt till inlösning av tomten även

rättvis. Örn sedan just den markbiten behöver användas för stadens oavvisliga

behov, står ju i vanliga fall expropriationsrätten staden till buds.

Därigenom blir husägaren oek rättvisligen tillerkänd en ersättning för

huset, vilket ofta icke ingår i avtalet örn markarrendet.

Makt utan ädelmod och mildhet bör man ju icke fördraga att se. En

svagare part bör skyddas även mot en mäktig stads obillighet. Jag halen

stor erfarenhet örn en stadsförvaltnings psykologi i liknande ärenden.

En chefsämbetsman, som är tongivande, anser sig helt enkelt skyldig tillvarataga

stadens rätt och vill särskilt icke tillstyrka modifikationer i stadens

skyldighet att giva ersättning, örn staden juridiskt ej kan åläggas

det. Det är synd örn vanligt folk, som kämpat sig till en liten rätt att

bygga och bo på jorden, att plötsligt komma in under ett sådant herradöme.

Det bör ock bemärkas, att stad tidigare varit underkastad ensittarlagens

bestämmelser. Man kan med Pettersson i Hällbacken fråga sig, varför

en stad, som privat förvärvat en jordegendom, belägen mitt på landet,

fjärran till och med från stadens jurisdiktion, skall bär vara bättre ställd

än ett landsting, en landskommun, en stiftelse eller en enskild jordägare.»

330574. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.