Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn rätt i vissa fall för nytt jander ättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.
1933-02-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1933:8, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn rätt i vissa fall för nytt jander ättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.
Dokumentets text
8
Andra lagutskottets tillåtande Nr 8.
Hr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1933 kl. 9 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i lagen örn
rätt i vissa fall för nytt jander ättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
247, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Andersson i Lindome
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring av lagen den
18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, att lagen måtte bliva tillämplig beträffande
områden av den beskaffenhet, som i motionen närmare beskrives.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda yrkande, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionen.
19 § i förutnämnda lag, den så kallade ensittarlagen, stadgar följande:
»Denna lag åge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan,
stad, köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu
stadgats inlösen ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, för såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften
däri.
Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår
i stadsplan eller byggnadsplan.»
I motionen lämnas redogörelse för ifrågasatt inlösen jämlikt ensittarlagens
bestämmelser av ett område å en Göteborgs stad tillhörig fastighet,
belägen på ett avstånd av omkring 40 kilometer från staden. Enligt
vad motionären uppgiver har området innehafts av olika nyttjanderättshavare
sedan 1890. Staden har förvärvat stamfastigheten genom byte
och erhållit lagfart därå år 1920. Vid en år 1930 hållen förrättning enligt
ensittarlagen kiev nyttjanderättshavarens ansökan örn lösningsrätt
avslagen, enär marken vore stad tillhörig.
I det förslag till lag örn lösningsrätt för innehavare av vissa på fyrtionio
år eller längre tid avsöndrade lägenheter, som torpkommissionen avlämnade
år 1911, undantogs från lösningsrätt lägenhet, som tillhör kro
-
Amira lagutskottets utlåtande Nr 8. 9
nan, stad eller annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse eller fideikommiss.
Beträffande denna undantagsbestämmelse anförde egnahemssakkunniga
i motiven till sitt år 1913 avgivna förslag till lag örn lösningsrätt av vissa
lägenheter å ofri grund, bland annat, att det icke behövde möta oöverstigliga
svårigheter att medgiva lösningsrätt även för lägenheter å jord,
tillhörig kommuner. De sakkunniges förslag avfattades i överensstämmelse
därmed.
Sedan inom justitiedepartementet upprättats ett nytt förslag till ensittarlag,
anförde departementschefen i statsrådet den 31 december 1917,
då detta förslag anmäldes, bland annat, att av de i de tidigare förslagen
gjorda undantagen från lösningsrätt bibehållits endast det, som avsåge
kronan tillhörig egendom. Däremot hade såsom undantagna från lösningsrätt
tillagts mark, som inginge i tomtindelning, ävensom mark i samhälle,
för vilket skulle föras fastighetsböcker enligt de för stad meddelade
bestämmelser.
I överensstämmelse härmed avgavs proposition (nr 172) till 1918 års
riksdag. Stadgandet antogs i sin av Kungl. Majit föreslagna lydelse och
ingick i lagen den 28 juni 1918.
I lagen den 26 mars 1920 inflöt nu ifrågavarande stadgande utan någon
ändring.
I det förslag till ny ensittarlag, som jordkommissionen avlämnade den
28 april 1921, hade från lagens tillämpning undantagits allenast mark,
som tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt. Denna undantagsbestämmelse
erhöll emellertid i den proposition (nr 251), som i anledning
av förslaget avläts till riksdagen 1922, en vidgad omfattning. Enligt
denna skulle lagen ej äga tillämpning beträffande »mark, som tillhör kronan,
stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med tomträtt».
I denna fråga anförde departementschefen:
»Starka skäl tala enligt min mening för att från friköpning undantaga
mark, som med äganderätt tillhör omförmälda samhällen. Då fråga är
om till stad donerad jord, lärer i varje fall en mot de vid donationen fästade
bestämmelser måhända stridande inlösen till enskilda icke höra förekomma.
Men ej heller i övrigt torde mark, varom nu är fråga, böra göras
till föremål för friköpning enligt förevarande lagstiftning. Samhällets
intresse att för det allmännas räkning ostört få tillgodogöra sig den jord,
det måhända för speciella syften med äganderätt förvärvat, synes höra
gå före en eller annan enskilds önskan att inlösa visst markområde, varå
han äger byggnader. Det sociala behovet av inlösningsrätt till samhälles
mark torde ej heller vara nämnbar! starkt.»
Kungl. Majlis förslag föranledde i denna del icke någon ändring i 1920
års lag.
Då Kungl. Majit vid riksdagen 1925 ånyo framlade proposition (nr 142)
med förslag till revision av ensittarlagen, gjordes uti nu ifrågavarande
hänseende allenast den avvikelse från 1922 års förslag, att orden »som inBihang
till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 2 imri. Nr 7 — X. 2
Utskottet.
10 Andra lagutskottets utlåtande 2Vr 8.
nehaves med tomträtt» utbyttes mot uttrycket »som ingår i fastställd
stadsplan».
I andra lagutskottets utlåtande, nr 30, med anledning av propositionen
förekom intet i den fråga, som nu förevarande motion avser. 1925 års lag
erhöll därefter genom riksdagens beslut sådant innehåll, att mark tillhörig
bland annat stad undantogs från lagens tillämpning.
Bestämmelsen därom, att inlösen dock får ske av mark delvis tillhörig
kronan eller uppräknade samhällen, för såvitt kronan eller samhället icke
äger mera än hälften däri, tillädes år 1929.
Då en stad eller annat liknande samhälle med äganderätt förvärvar mark,
torde detta förvärv hava skett därför, att marken hehöves för något ändamål
av samhällelig betydelse. Samhällets intresse att få tillgodogöra sig
sin egendom utan intrång bör enligt utskottets förmenande väga tyngre
än det intresse, som någon enskild person i ett eller annat fall kan hava
att med äganderätt få förvärva någon del av denna samhällets mark, varå
den enskilde tillhöriga byggnader äro uppförda. På vilket avstånd från
samhället dess mark är belägen har under sådana omständigheter icke
någon avgörande betydelse. Även i det fall, att samhället under nyttjanderättstiden
förvärvar fastigheten, synes den enskildes intresse böra få
vika för samhällets på det sätt, att ensittaren förlorar den möjlighet att
få tillösa sig det nyttjade området som han annars skulle hava ägt. I det
fall, som åberopas av motionären, har av stadens ombudsman uppgivits,
att staden för visst sjukvårdsändamål behöver den utarrenderade jord, som
ensittaren önskar lösa. Utskottet vill för övrigt erinra örn, att fastighet
kan exproprieras bland annat för ändamål, som det enligt lag eller författning
tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose,
eller för annat därmed jämförligt ändamål, som äger väsentlig betydelse
för det allmänna.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet sig icke kunna tillstyrka
bifall till motionen.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 februari 1933.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
11
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder”, Frändén*, Öhman, Lindhagen*,
Tamm* och Norman* samt fröken Hesselgren;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Hage,
Johanson i Hallagården, Wallerius, Österström*, Pettersson i Hällbacken oell Hermansson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Linder och Wallerius;
2) av herr Pettersson i Hällbacken, som anfört:
»I det förslag till ny ensittarlag, som på sin tid jordkommissionen avlämnade,
hade från lagens tillämpning undantagits allenast mark, som
tillhörde kronan eller som innehades med tomträtt. Sedermera antog
emellertid riksdagen år 1925 på förslag av Kungl. Majit den nu gällande
lagbestämmelsen, enligt vilken från ensittarlagens tillämplighetsområde
bland annat är undantagen mark, som äges av stad, köping eller municipalsamhälle,
detta oavsett var marken är belägen. Från nämnda lags
tillämpning är däremot ej fritagen jord, som äges av landskommuner, församlingar
eller landsting.
Även örn man kan medgiva, att mark, som förvärvas för tillgodoseende
av allmänt samhälleligt intresse, hör såsom regel fritagas från lagens
tillämpning, så kan jag dock icke finna, att det under alla förhållanden
kan vara rimligt eller rättvist, att en nyttjanderättshavares rätt skall anses
mindre berättigad än en stads, då staden äger mark ute på landsbygden,
och ej heller att nyttjanderättshavaren skall vara sämre ställd gent
emot en stad än mot ett landsting, en landskommun eller en församling.
Jag får därför hemställa,
att riksdagen ville, i anledning av motionen, i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån
lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område kan — åtminstone där särskilda skäl föreligga
— göras tillämplig jämväl å mark, som tillhör
stad, köping eller municipalsamhälle, ävensom för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.»
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr S.
3) av lien- Lindhagen, som, med instämmande i herr Petterssons i Hällbacken
reservation, ytterligare tillagt följande:
»Det bör särskilt betonas att i detta fall gäller det ej blott en stads rätt
till marken utan även en enskilds rätt till huset. På en landsbygd långt
avlägsen från stadens stadsplaneområde är en hotad rätt till ett hem en
större samhällsangelägenhet än en stads anspråk på att få behålla den
tomt, på vilken hemmet är uppbyggt. Redan enligt gällande lag har, enligt
högsta domstolen, den som inlämnat vederbörlig ansökan att få tilllösa
sig en sådan tomt enligt ensittarlagen berättigats att göra det, örn
ansökningen inlämnas före det staden förvärvat marken. Örn husägaren
nu i sin betänksamhet att vidtaga laga åtgärder eller obekant med stadens
tillämnade förvärv kommer för sent, så skulle en sådan rätt förmenas
honom.
Detta är bara juridik. I sak är en rätt till inlösning av tomten även
rättvis. Örn sedan just den markbiten behöver användas för stadens oavvisliga
behov, står ju i vanliga fall expropriationsrätten staden till buds.
Därigenom blir husägaren oek rättvisligen tillerkänd en ersättning för
huset, vilket ofta icke ingår i avtalet örn markarrendet.
Makt utan ädelmod och mildhet bör man ju icke fördraga att se. En
svagare part bör skyddas även mot en mäktig stads obillighet. Jag halen
stor erfarenhet örn en stadsförvaltnings psykologi i liknande ärenden.
En chefsämbetsman, som är tongivande, anser sig helt enkelt skyldig tillvarataga
stadens rätt och vill särskilt icke tillstyrka modifikationer i stadens
skyldighet att giva ersättning, örn staden juridiskt ej kan åläggas
det. Det är synd örn vanligt folk, som kämpat sig till en liten rätt att
bygga och bo på jorden, att plötsligt komma in under ett sådant herradöme.
Det bör ock bemärkas, att stad tidigare varit underkastad ensittarlagens
bestämmelser. Man kan med Pettersson i Hällbacken fråga sig, varför
en stad, som privat förvärvat en jordegendom, belägen mitt på landet,
fjärran till och med från stadens jurisdiktion, skall bär vara bättre ställd
än ett landsting, en landskommun, en stiftelse eller en enskild jordägare.»
330574. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.