Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vackt motion om viss ändring i 90 § lagen örn fattigvården.

1933-02-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1933:9, Utlåtande i anledning av vackt motion om viss ändring i 90 § lagen örn fattigvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1933 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av vackt motion om viss ändring i 90 § lagen

örn fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 242,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Pettersson i Rosta hemställt,

»att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av § 90 i lagen den 14

juni 1918 örn fattigvården, att däri införes föreskrift, att uppskov helt eller

delvis med ordnandet av de i § 81 samma lag omförmälda anstalter ma av Konungen

medgivas även utöver i nämnda paragraf nämnd tid, under förutsättning

att å anstalten finnas intagna högst fem personer».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården innehåller i de avseenden, som

åsyftas i motionen, följande:

Enligt 31 § i lagen skall fattigvårdssamhälle hava anstalt (ålderdomshem,

försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka

äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas.

Flera samhällen må förena sig örn gemensam anstalt. Villkoren

för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln

av anstalten, skola upptagas i reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:ts

befallningshavande. Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet

understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt

eller del i sådan, kan efter Kungl. Maj :ts befallningshavandes beprövande tillsvidare

befrias från skyldighet härutinnan. Härigenom fritages icke samhället

från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare, som är i behov

därav.

32 § innehåller den bestämmelsen, att i fråga örn anordningarna vid fattigvårdsanstalt,

som i 31 § sägs, skall iakttagas, bland annat, att, därest sinnes

sjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare

icke kunna erhålla vård å anstalt, som i 35 § avses, utan måste intagas

å fattigvårdsanstalten, dessa skola vårdas i särskilda*rum eller avdelningar,

såvida ej i särskilda fall annat finnes kunna ske utan men för den sjuke

eller övriga understödstagare.

Lagens 90 § föreskriver, att med fullständigt ordnande av i 31 § omförmäld

anstalt må anstå intill den 1 januari 1931. Där omständigheterna därtill

föranleda, äger Kungl. Maj :t medgiva fattigvårdssamhälle uppskov ut;

över nämnda tid med ordnande, helt eller delvis, av dylik anstalt intill den

1 januari 1934. Under övergångstiden ankommer det på Kungl. Maj:ts be
Bihang

till riksdagens protokoll 19SS. 9 sami. % avd- Nr 9.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

fallningshavande att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana

anstalter, i fall där så anses lämpligt genom överenskommelse mellan

kommunerna örn gemensam anstalt. Såsom anstalt får godtagas redan befintlig

anstalt, som är eller kan göras lämplig för ändamålet.

Enligt den vid fattigvårdslagens antagande år 1918 fastställda övergångstiden

skulle anstaltsfrågan vara slutligt ordnad till den 1 januari 1929.

Spörsmålet örn medgivande av uppskov utöver den sålunda föreskrivna tiden

med anordnande, helt eller delvis, av fattigvårdsanstalter Ilar vid flera

tillfällen varit föremål för behandling.

Vid 1926 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i ämnet. I sitt i ärendet

avgivna utlåtande, nr 16, anförde andra lagutskottet, såvitt nu är fråga, bland

annat, följande:

»Utskottet anser icke tillrådligt att lämna ett förlängt generellt uppskov

under så lång tid som föreslagits eller ytterligare fem år. Enligt utskottets

mening synes kommunernas behov av uppskov med fullgörande av här ifrågavarande

skyldighet kunna tillgodoses på det sätt att ett generellt uppskov på

ytterligare två år beviljas samt att för de fall, där särskilda omständigheter

därtill föranleda, Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att medgiva ytterligare

uppskov, dock längst till utgången av år 1933.

Då utskottet sålunda ansett sig böra på detta sätt tillmötesgå motionärernas

hemställan i fråga örn uppskov med ordnandet av ålderdomshemmen, har utskottet

avsett, att den förlängning av övergångstiden, som utskottet föreslår,

skall bereda kommunerna ökade möjligheter att på det lämpligaste sättet ordna

denna för såväl de vårdbehövande som kommunernas ekonomi viktiga fråga

utan att onödigtvis fördröja frågans lösning. Utskottet förutsätter, att de

myndigheter, som hava sig anförtrodd ledningen av här ifrågavarande arbete,

skola låta sig angeläget vara att tillse, att den ökade tidsfrist, som vid ett

bifall till utskottets hemställan skulle medgivas kommunerna, av dem användes

på sådant sätt, att den mest ändamålsenliga lösning av här föreliggande

vårdnadsfråga ernås.»

Med denna motivering föreslog utskottet, att 90 § fattigvårdslagen skulle

erhålla sådan avfattning, att övergångstiden utsträcktes till den 1 januari

1931 samt att Kungl. Majit ägde rätt att, där särskilda omständigheter därtill

föranledde, bevilja uppskov utöver nämnda tid med anstaltsfrågans ordnande

intill den 1 januari 1934. Detta förslag blev av riksdagen bifallet.

I proposition, nr 109, till 1927 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t vissa ändringar

i fattigvårdslagen i huvudsakligt syfte att genom skärpta tvångsmedel

främja mindre kommuners sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle

eller förening örn gemensam anstalt.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 28, örn avslag å propositionen.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1928 års riksdag väcktes åter flera motioner angående förlängt anstånd

med ordnandet av fattigvårdsanstalterna.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 3, anförde andra lagutskottet, bland

annat, följande:

»Örn hänsyn ej tages till det läge, vari frågan örn vården av sinnessjuka och

sinnesslöa sålunda befinner sig, kunna kommunerna komma att åsamkas onö
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

3

diga byggnadskostnader. Att, på sätt i vissa motioner förordats, bevilja ett

allmänt uppskov på viss tid med ordnande av anstaltfrågan är ägnat att

väcka betänkligheter och synes ej heller vara erforderligt för tillgodoseende

av motionernas syfte. Yad som bör förebyggas är, att kommunerna åläggas

att under de närmaste åren färdigställa anstalter, som äro utrustade med ett

större antal vårdplatser för sinnessjuka och sinnesslöa än som kan antagas

bliva erforderligt framdeles, när frågan örn den statliga vården av sinnessjuka

och sinnesslöa erhållit sin lösning. För att undvika en dylik olägenhet torde

det i vissa fall vara tillräckligt, att uppskov beviljas i fråga om färdigställande

av endast viss del av en anläggning, i andra fall åter torde det vara

nödvändigt, att uppskov meddelas i fråga örn anstaltsfrågans ordnande i dess

helhet.

Utskottet anser sig med hänsyn till här angivna förhållanden böra förorda,

att med bibehållande av den tidrymd, under vilken dispens enligt 90 § kan

medgivas, Kungl. Majit genom ändring av lagrummets lydelse erhåller den

vidsträcktare dispensrätt, som kan anses erforderlig för ernående av här angivna

syfte.»

Med denna motivering föreslog utskottet, att 90 § fattigvårdslagen skulle

erhålla den avfattning, som först omnämnts. Detta förslag blev av riksdagen

bifallet.

I skrivelse till Konungen den 6 december 1929 anhöll Skattebetalarnas förening,

att Kungl. Maj :t måtte i proposition till 1930 års riksdag föreslå sådan

ändring av 90 § fattigvårdslagen, att med fullständigt ordnande av de i 31 §

samma lag omförmälda anstalterna måtte anstå intill den 1 januari 1938.

över berörda framställning avgåvos infordrade yttranden dels den 12 december

1929 av statens inspektör för fattigvård och barnavård, som däri hemställde

örn avslag å framställningen, dels ock av styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund. Nämnda förbund uttalade såsom sin mening, att någon

ändring i nuvarande bestämmelser angående tidsfristen för det fullständiga

ordnandet av primärkommunernas fattigvårdsanstalter icke kunde anses

erforderlig. Såväl framställningen i fråga som de däröver avgivna yttrandena

finnas intagna i andra lagutskottets utlåtande, nr 11, vid 1930 års riksdag.

Framställningen har icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I en vid 1930 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 118, hemställdes,

att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av lagen örn

fattigvården, 90 §, att med fullständigt ordnande av de i 31 § omförmälda

anstalterna finge anstå intill den 1 januari 1936 och att, där omständigheterna

därtill föranledde, Kungl. Maj :t skulle äga medgiva fattigvårdssamhälle

uppskov utöver nämnda tid med ordnande, helt eller delvis, av dylik anstalt

intill den 1 januari 1939.

Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 11,

bland annat, följande:

»De skäl, som i den föreliggande motionen anföras för ytterligare generellt

uppskov med anstaltsfrågans ordnande, nämligen åtskilliga kommuners, tryckta

ekonomiska ställning och vissa sjukvårdsfrågors läge, kunna givetvis vara

värda allt beaktande. Samma skäl hava ju också föranlett de ändringar i

övergångsbestämmelserna, som på utskottets förslag vidtagits vid 1926 och

1928 års riksdagar. Då utskottet senast tog ståndpunkt till det föreliggande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottet.

spörsmålet, yttrade utskottet emellertid betänkligheter mot ytterligare generellt

uppskov och ansåg de av utskottet föreslagna modifikationerna i lagtexten

tillräckliga för tillgodoseende av de då föreliggande motionernas syfte.

Rörande anstaltsfrågans nuvarande läge har utskottet inhämtat följande.

Anstaltsfrågan är löst eller står i begrepp att lösas i 2,190 av rikets 2,529

kommuner, under det att godkända åtgärder för frågans lösning ännu icke

vidtagits i 339 kommuner. Av sistnämnda kommuner anses enligt en av vederbörande

myndighet förslagsvis uppgjord plan 9 själva böra bygga ny anstalt,

62 vidtaga förändringsarbeten å redan befintliga anstalter, 234 bilda kommunalförbund

för anstaltsfrågans lösning och 34 avtala örn vårdplatser å annan

kommun tillhörig anstalt. Vid jämförelse med de uppgifter rörande anstaltsfrågans

läge, som utskottet var i tillfälle att lämna vid 1928 års riksdag,

framgår, att antalet kommuner, som ännu icke vidtagit godkända åtgärder

för frågans lösning, nedgått från 841 till 339 och antalet kommuner, som själva

böra bygga ny anstalt, nedgått från 55 till 9.

Utskottet har vid, behandlingen av den föreliggande motionen icke funnit

skäl föreligga att frångå sin vid 1928 års riksdag fattade ståndpunkt till ifrågavarande

spörsmål och får alltså hemställa, att motionen II: 118 icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation anmäldes av tre ledamöter, vilka hemställde örn viss ändring i

motionens syfte.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I skrivelse den 7 oktober 1932 har Skattebetalarnas förening gjort förnyad

framställning till Konungen i förevarande ämne. Däri hemställes, i vad framställningen

avser den föreliggande frågan, att Kungl. Maj :t måtte föreslå innevarande

års riksdag sådan ändring i 1918 års fattigvård slag, att kommunerna

beviljas generellt uppskov med anstaltsvårdens slutgiltiga ordnande

intill den 1 januari 1938.

över berörda framställning har styrelsen för Svenska landskommunernas

förbund den 14 december 1932 avgivit yttrande, som utmynnar i uttalande

av att det vore synnerligen lämpligt, att en laglig form för beviljande av

uppskov vore för handen. Detta synes förbundet böra åstadkommas därigenom

att den rätt, som jämlikt 90 § tillkommer Konungen, att, där omständigheterna

därtill föranleda, medgiva uppskov, utsträckes att tills vidare gälla.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Såsom av den lämnade utredningen framgår skulle, enligt den vid fattigvardslagens

antagande år 1918 fastställda övergångstiden, anstaltsfrågan vara

slutligt ordnad till den 1 januari 1929. Vid 1926 års riksdag beslöts emellertid

att utsträcka övergångstiden till den 1 januari 1931 och lämnades därjämte

Kungl. Majit medgivande att, där särskilda omständigheter därtill föranledde,

bevilja uppskov utöver nämnda tid med anstaltsfrågans ordnande intill den

1 januari 1934. Vid 1928 års riksdag väckt förslag om ytterligare förlängning

av övergångstiden vann icke riksdagens bifall men föranledde viss omredigering

av det ifrågavarande lagrummet, 90 § fattigvårdslagen, varigenom

ökade möjligheter bereddes Kungl. Majit att bevilja uppskov.

Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

5

eller eljest kan anses icke vara i behov av eget ålderdomshem, kan jämlikt

31 § fattigvårdslagen efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande

tillsvidare befrias från skyldighet härutinnan. Förutsättning härför är, att

samhället ordnat sin anstaltsfråga tillsammans med annat fattigvårdssamhälle

antingen genom bildande av kommunalförbund eller genom inackorderingsavtal

med kommun, som är ägare till fattigvårdsanstalt.

Kommunalförbund för gemensamt ålderdomshem funnos vid slutet av år

1932 till ett antal av 185 med 679 anslutna kommuner. Några siffror över

hur många kommuner i riket, som träffat inackorderingsavtal av ovannämnt

slag, har utskottet icke kunnat erhålla. Beträffande ett län, nämligen Gotlands,

där ett stort antal småkommuner förekomma, har emellertid inhämtats,

att anstaltsvården ordnats genom att länets 92 landskommuner ha till sitt förfogande

7 ålderdomshem, vilkas ägare genom avtal förbundit sig att ställa

platser till icke anstaltsägande kommuners förfogande. Ålderdomshemsfrågan

är, enligt vad utskottet inhämtat, redan så gott som fullständigt löst inom

övriga län, där huvudsakligen finnas småkommuner och vilka kunde erhålla

någon fördel av ett beslut i motionens syfte.

Utskottet har därjämte inhämtat, att anstaltsfrågan är löst eller står i begrepp

att lösas i 2,359 av rikets 2,530 kommuner, under det att godkända åtgärder

för frågans lösning ännu ej vidtagits i 171 kommuner. Av de sistnämnda

torde 106 vidtaga förändringsarbeten å redan befintliga anstalter

eller själva bygga ny anstalt, 57 bilda eller hava bildat kommunalförbund för

anstaltsfrågans lösning och 8 avtala örn vårdplatser å annan kommun tillhörig

anstalt. En jämförelse med de motsvarande uppgifter, som utskottet, enligt

vad förut angivits, lämnat vid 1930 års riksdag, giver vid handen, att antalet

kommuner, som numera ännu ej vidtagit godkända åtgärder för frågans lösning,

nedgått från 339 till nyssnämnda 171 v

På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett skäl nu icke föreligga

att, med frångående av den ståndpunkt i frågan, som riksdagen senast år 1930

intog, föreslå sådan ändring i fattigvårdslagen, att ytterligare uppskov med

anstaltsfrågans lösning möjliggöres.

Utskottet får därför hemställa,

att motionen II: 242 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 28 februari 1933.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 9.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linder, Sigfrid Hansson, Frändén, Tamm*,

Norman, P. Sandström, fröken Hesselgren och herr Löfvander*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar*,

Hage, Johanson i Hallagården*, Wallerius, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken*

och Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330583

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.