Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2
1933-03-13 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1933:2, Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1933 kl. 11 f. m.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,
i anledning av väckt motion angående åtgärder till förhindrande
av skenförsäljningar av svenska fartyg.
I en inom andra kammaren väckt och till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 296, har herr Lindberg i Stockholm m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn vidtagande
av åtgärder, som förhindra skenförsäljningar av i motionen angiven art
av svenska fartyg.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
I motionen omnämnes, att Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska
maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening och Svenska
sjöfolksförbundet i gemensam skrivelse till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
den 5 januari 1933 hemställt örn vidtagandet av åtgärder
till förhindrande av skenförsäljningar av svenska fartyg till utlandet,
över denna framställning har kommerskollegium, efter att i ärendet hava
hört Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening och Stockholms
rederiförening, den 27 februari 1933 avgivit anbefallt utlåtande.
Kommerskollegium har samtidigt till utskottet, som i vederbörlig ordning
begärt yttrande av kollegium över här ifrågavarande motion, översänt
avskrift av sitt nyssnämnda utlåtande med därtill hörande bilagor och
under åberopande av dessa handlingar hemställt, att motionen icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Kommerskollegium har i sitt utlåtande i frågan anfört i huvudsak
följande:
Vid bedömandet av spörsmålet, huruvida de förhållanden, varom här
vore fråga, vore av beskaffenhet att böra föranleda särskilt ingripande
från statsmakternas sida, borde till en början beaktas, att sjöfarten i flertalet
länder och även i Sverige sedan en längre tid befunne sig i ett krisläge
av utan tvivel mycket allvarligt slag, som bland annat föranlett fartygsuppläggningar
i avsevärd och efter hand ökad omfattning. Av hela
det svenska fartygstonnaget örn 300 tons bruttodräktighet och däröver,
sådant detta förelåg vid 1931 års slut, vore vid utgången av sistlidne
januari månad till antalet omkring 22 procent och till bruttodräktigheten
mellan 17 och 18 procent upplagt.
De under år 1932 till utlandet försålda fartygen utgjorde enligt sjö
Bihang
till riksdagens protokoll 1933. 13 sami. 3 avd. Nr 2—3.
1
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
fartsstatistiken 32 med en sammanlagd bruttodräktighet av 53.317 ton
och en nettodräktighet av 39.971 ton, därav 25 äng- och motorfartyg örn
50.282 tons bruttodräktighet och 37.329 tons nettodräktighet. De till utlandet
försålda äng- och motorfartygen utgjorde till antalet ej fullt 2 och
till bruttodräktighet ungefär 3 procent av hela det svenska äng- och motorfartygstonnaget
örn 20 nettoregisterton och däröver. Härvid vore att
märka, att det nämnda till utlandet försålda svenska tonnaget ju endast
till en del, med största sannolikhet allra högst hälften, kunde misstänkas
innefatta sådant slag av försäljningar, varom här närmast vore fråga.
Det torde för övrigt förtjäna tillika uppmärksammas, att flertalet av de
fartyg, vilkas försäljning det här rörde sig örn, utgjordes av gammalt
tonnage, 25 år och äldre.
Den av föreningarna påtalade företeelsen kunde självfallet ur svensk
synpunkt icke anses tillfredsställande, lika litet som den torde kunna vara
tillfredsställande ur det lands synpunkt, till vars flagga vederbörande
fartyg under rådande förhållanden överfördes.
Veterligen hade tidigare de svenska statsmakterna allenast vid ett tillfälle
funnit anledning till ingripande beträffande rätten för redare att
fritt förfoga över sina fartyg, nämligen under världskriget. Fartygsförsäljningarna
till utlandet tenderade emellertid då till att nå en högst avsevärd
omfattning, och det gällde därvid närmast att förhindra, att dylika
försäljningar, vilka betingade höga priser, ledde till en för landets varuförsörjning
vådlig minskning av det svenska tonnagebeståndet. De förhållanden,
som nu påtalats, vore åtminstone hittills av väsentligt ringare
omfattning och av helt annan karaktär. De fartygsförsäljningar, varom
nu vore fråga, vore sålunda överhuvud taget icke betydande och tedde
sig än mindre framträdande ställda i relation till andra för arbetstillgången
för sjöfolket betydelsefulla faktorer. Fartygsuppläggningarna
hade nämligen nått en storleksordning, som ej minst med hänsyn till den
långa tid, varunder de onormala förhållandena bestått,, ingåve de allvarligaste
betänkligheter ej blott såvitt anginge deras återverkningar på arbetstillgången
inom sjömansyrket utan även beträffande sjöfartsnäringens
tillstånd i allmänhet och förmåga att i längden motstå krisens verkningar.
Det måste föreligga synnerligen kraftiga skäl för åtgärd av i den enskilda
näringsverksamheten och rörelsefriheten så ingripande art som den
av föreningarna föreslagna. Enligt kollega åsikt förelåge för närvarande
ingalunda sådana skäl. Och även om sådana omständigheter förelåge, att
det kunde med hänsyn därtill ifrågasättas att införa restriktioner av åsyftad
innebörd, måste tvivel inställa sig, huruvida det överhuvud taget
skulle vara möjligt att rättvist och riktigt tillämpa eventuella bestämmelser
i ämnet. Det måste sålunda bliva förbundet med betydande svårigheter
att i praktiken på tillförlitligt sätt skilja mellan lojala och illojala
försäljningar, och någon som helst anledning att förhindra de förra förelåge
ju ej.
I betraktande av det faktiska läget syntes kollegium för övrigt någon
förbättring i förhållandena knappast stå att vinna genom åtgärder i den
riktning, som av föreningarna ifrågasatts, och detta även örn det därmed
avsedda syftet, nämligen att förhindra här avsedda fartygsförsäljningar,
skulle i och för sig kunna i verkligheten realiseras. Ehuru kollegium ansåge
det vara nödvändigt att med uppmärksamhet följa de förevarande
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 3
förhållandenas vidare utveckling och därvid även aktgiva på de av föreningarna
påtalade företeelserna, måste kollegium för sm del bestämt
frånråda, att för närvarande vidtagas åtgärder i påyrkad riktning.
Sveriges redareförening har anfört, att den icke kunde finna den gjorda
framställningen motiverad, så mycket mer som något praktiskt resultat
av ett bifall icke skulle kunna ernås. De fartyg, som överfördes till annat
lands flagg, skulle nämligen med största sannolikhet ligga overksamma,
därest så icke skedde, enär de kostnader, varmed den svenska sjöfartsnäringen
för närvarande hade att kalkylera, icke skulle möjliggöra en
sysselsättning av desamma utan att åsamka rederierna större förluster
än vid uppläggning. Någon förbättring av den nuvarande arbetslösheten
bland sjöfolket bleve sålunda icke en följd av det ifrågasatta förbudet,
utan skulle detta endast ytterligare försämra det betryckta läge, van
sjöfarten för närvarande befunne sig.
Sveriges seg eif arty g sförening har anfört, att det ej kunde tänkas, att
arbetslösheten bland sjömän komme att minskas genom det föreslagna
förbudet. Ej heller kunde det påvisas, att arbetslösheten ökats genom försäljningar
till utlandet. De fartyg, som ej kunde hållas i sysselsättning,
måste läggas upp och det funnes i Sverige tillräckligt med upplagt tonnage.
Kunde ett eller flera rederier genom försäljning få avyttrat något
eller några av sina fartyg i nuvarande tryckta tider, borde den vägen
stå dem öppen. Den föreslagna anordningen skulle innebära, att varje
svensk fartygsägare skulle vara nödsakad att ingiva särskild framställning
och förklaring för att erhålla tillåtelse att försälja sin rättmätiga
egendom. Det kunde även ifrågasättas,_ huruvida Kungl. Maj :t vid alla
tillfällen kunde avgöra, örn skenförsäljning eller verklig försäljning förelåge.
Under alla förhållanden skulle anordningen medföra kostnader och
på samma gång försvåra lojala affärer.
Stockholms rederiförening har bland annat anfört, att såvitt känt ingen
nation tillämpade bestämmelser avsedda att förhindra »sken»-försäljningar
av fartyg. Tvärtom hade dylika försäljningar i stor utsträckning
förekommit och förekomme alltjämt mellan olika länder. På samma sätt
som det ansåges fullt legalt, örn en industri överflyttade sin tillverkning
till utlandet, för att därigenom underlätta försäljningen^av sina produkter,
borde icke lämpligen vidtagas prohibitiva åtgärder för att förhindra
sjöfartsnäringen att begagna sig av de tillfällen, som erbjödes för att
kunna uppehålla verksamheten. I båda fallen avsåges att på bästa sätt
utnyttja svenskt kapital, som icke kunde göras räntebärande inom landet,
'' till fördel för företagarna och därmed även för landet. I båda fallen
kunde icke undvikas att använda utländsk arbetskraft. Så länge omkostnaderna
för bedrivandet av svensk sjöfartsnäring vore sådana, att stora
delar av landets handelsflotta tvingades till sysslolöshet, kunde varken det
allmänna eller de anställda hava någon olägenhet av att fartygen — vilka
eljest finge ligga upplagda samtidigt som de droge kostnader för sitt
underhåll — sattes i sådan fart, att åtminstone något utbyte kunde vinnas.
Skulle sjöfartens utövande stängas genom lagar och förordningar
av alla slag, torde det bliva omöjligt att intressera allmänheten att placera
pengar i rederiföretag. Även ur statens egen synpunkt torde det folovligt
vara olämpligt att stävja sjöfartens möjligheter att minska sina
Utskottet.
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
svårigheter, då därigenom staten skulle själv bidraga till att sjöfartens
skatteförmåga minskades. Föreningen ansåge alltså, att det skulle vara
till stor skada för landets redan nu av depressionen hårt drabbade rederinäring,
örn de ifrågasatta åtgärderna skulle i någon som helst form komma
till utförande, varför den gjorda framställningen bestämt avstyrktes.
Utskottet håller för sin del i likhet med motionärerna före, att det ur
flera synpunkter måste anses vara icke önskvärt, att svenska fartyg genom
skenförsäljning överföras till annan nations flagga. Emellertid framgår
av kommerskollegii yttrande i frågan, att någon mera betydande fartygsförsäljning
av påtalad art hittills icke förekommit. Härtill kommer,
att frågan örn vidtagandet av åtgärder till förhindrande av dylika försäljningar
genom den av sjöfolksorganisationerna gjorda framställningen
i ämnet redan bragts under Kungl. Maj :ts prövning. Man torde kunna
utgå ifrån att Kungl. Maj :t, särskilt med anledning härav, kommer att
med uppmärksamhet följa utvecklingen på ifrågavarande område och,
örn sådant visar sig av förhållandena påkallat, vidtaga de åtgärder, som
kunna befinnas erforderliga och lämpliga.
Under åberopande av det anförda får utskottet därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 mars 1933.
På utskottets vägnar:
OLOF ANDERSSON.
Närvarande: herrar Andersson i Malmö, Larsson i Hede, Lindberg * i Stockholm, Wallén *
Andersson i Munkaljungby, Nilsson* i Göteborg, Ekman, Andersson* 1 Surahammar’
Jacobsson och Westerdahl *.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Lindberg i Stockholm och Nilsson i Göteborg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.