Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna rörande nöjesskatt.

1933-05-30 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1933:63, Betänkande, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna rörande nöjesskatt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 68.

1

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1933 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om

vissa ändringar av bestämmelserna rörande nöjesskatt.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava överlämnats följande två motioner, avseende

ändrade bestämmelser i förordningen den 30 maj 1919 örn rätt för

kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar,

nämligen

1) motionen nr 339 i andra kammaren av herr Cruse m. fl., däri hemställts,

»att riksdagen måtte besluta, att 1 § mom. e) av nöjesskatteförordningen

av den 30 maj 1919 må erhålla följande ändrade lydelse:

e) kapplöpning, travkörning, motorfordonstävling och uppstigning i luftballong

eller flygmaskin»;

2) motionen nr 343 i andra kammaren av herr Petersson i Lerbäcksbyn

m. fl., däri yrkats,

»1) att den nuvarande fakultativa kommunala nöjesskatten skall göras

obligatorisk;

2) att de jämlikt kungl, förordningen den 30 maj 1919 tillämpade skattesatser

skola jämkas uppåt på sätt i denna motion angivits; samt

3) att av inflytande nöjesskattemedel 30 procent skola av respektive kommuner

inlevereras till statsverket enligt de närmare bestämmelser som härför

må varda fastställda».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet,

i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger kommun,

inom vilkens område nöjestillställning försiggår, vartill allmänheten har

tillträde mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd

nöjesskatt.

Nöjesskatten utgår i förhållande till priset på biljett eller annat bevis,

som berättigar till deltagande i nöjestillställning, med följande belopp:

1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk

och litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 7 samt. Nr 63.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.

i icke professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och

därutöver 5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biograf föreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre,

10 öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver

10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

3) Vid andra i förordningen avsedda tillställningar, däribland uppvisning

i professionell idrott samt annan liknande tillställning, uppvisning

i boxning ävensom kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong

eller flygmaskin:

2 öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,

5 » » » » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,

10 » » » » » » 25 » » » 50 » ,

15 » » » » » » 50 » » » 75 » ,

20 » » » » » » 75 » » » 1 krona,

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

Till nöjestillställning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Kommun kan emellertid — med bibehållande av det inbördes förhållandet

mellan de olika skattesatserna — besluta örn tillämpning av lägre

skattesatser. Vidare äger kommun, när skäl därtill äro, för visst fall eller

beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från skattens

utgörande eller skattebeloppets användande för det ändamål, till vars

främjande tillställningen anordnats.

Då Kungl. Maj:t för 1919 års riksdag framlade det förslag i fråga örn

beskattning av offentliga nöjestillställningar, vilket föranlett den nu gällande

förordningen härom, meddelade chefen för finansdepartementet till

statsrådsprotokollet i ämnet, att tidigare inom finansdepartementet utarbetats

förslag till nöjesbeskattning för statens räkning. Sistnämnda förslag

låg till grund för det år 1919 framlagda, enligt vilket dock nöjesskatten

föreslagits anordnad såsom en kommunal skatt. Som skäl härför anfördes,

att nöjesskatten finge till sin natur anses vara mest lämpad som

kommunalskatt varjämte framhölls, att utbytet av den inflytande skatten

i icke ringa mån komme att röna inverkan av de åtgärder, som vederbörande

kommuner vidtoge med avseende å inom dessa förekommande nöjestillställningar

samt att kommunerna, på grund av då rådande ekonomiska

läge, vore i behov av ifrågavarande inkomstkälla.

Föredragande departementschefen anförde vidare att, då behovet av

ökade inkomster naturligen icke gjorde sig lika starkt gällande i alla

kommuner, det syntes lämpligt att lägga i varje särskild kommuns hand

att själv avgöra, huruvida inom densamma nöjesskatt skulle upptagas

eller icke.

Vad principerna för nöjesheskattningen i övrigt anginge, syntes departementschefen

nöjestillställningarnas egen beskaffenhet böra i första hand

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.

3

vara avgörande för frågan, om skatt vid dem skulle uttagas eller ej, liksom

vid själva avvägandet av skatten. I konsekvens härmed borde nöjesskatten

omfatta alla tillställningar, i vilka nöjes- eller förströelsemomentet

vore det enda eller huvudsakliga. Där förutom nämnda moment

ett annat och högre syfte inginge i tillställningarna, borde skatten

göras i motsvarande mån lindrigare. Vid skattesatsernas bestämmande

borde därjämte i görligaste mån hänsyn tagas till nöjenas större eller

mindre kulturella värde.

Förslag örn nöjesskattens ombildning till statsskatt eller införande av

statlig nöjesskatt vid sidan av den kommunala hava tidigare motionsledes

varit väckta vid 1921, 1923, 1927, 1929 och 1932 års riksdagar. Yrkandena

härom hava emellertid blivit avvisade av riksdagen. I de av bevillningsutskottet

avgivna hetänkanden, som legat till grund för riksdagens

beslut, har utskottet till stöd för sina avstyrkanden huvudsakligen hänvisat

till att nöjesskatten för ett stort antal kommuner har en avsevärd

finansiell betydelse ävensom till att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt,

svårigheter och oskäliga kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna

vid skattens handhavande.

Vidare hava vid 1928 och 1929 års riksdagar motioner väckts örn upphävande

av nöjesskatten. Även dessa motioner hava, enligt hemställan

av bevillningsutskottet, blivit avslagna av riksdagen.

Vid 1925 års riksdag yrkades motionsvis, att nöjesbeskattningen måtte

göras obligatorisk. I sitt i anledning härav avgivna betänkande, nr 15,

anförde 1925 års bevillningsutskott följande:

»Enligt bevillningsutskottets mening hör en såsom kommunalskatt anordnad

nöjesheskattning icke hava obligatorisk karaktär. I många landskommuner

torde nämligen förekomsten av nöjestillställningar vara så sparsam,

att kommunerna kunna ha anspråk på att själva få avgöra, huruvida

införandet av nöjesskatt är ekonomiskt tillräckligt motiverat. Likaså synes

det utskottet, att en kommun, där nöjestillställningar av endast anspråkslösaste

slag förekomma, kan ha goda skäl att lämna dessa obeskattade.

Ur nu angivna synpunkter vore det enligt utskottets mening icke rådligt,

att staten påtoge sig ansvaret för påläggande av en skatt, för vilken

de lokala förutsättningarna icke kunna antagas alltid föreligga.»

I bevillningsutskottets år 1929 avgivna betänkande nr 18 hava lämnats

vissa statistiska uppgifter rörande kommunernas utbyte av nöjesskatten,

till vilka utskottet hänvisar. Av Svenska stadsförbundets tidskrift år

1933 framgår, att nöjesskattens avkastning år 1932 i 109 städer utgjort

i avrundat tal 4,923,000 kronor. Enligt av statistiska centralbyrån verkställda

preliminära beräkningar, har under 1931 nöjesskatt utgått inom

977 av rikets 2,418 landskommuner nied 850,539 kronor, inom 123 av rikets

207 municipalsamhällen med 235,123 kronor och inom 108 av rikets 113

städer med 5,241,309 kronor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.

I motionen nr 339 i andra kammaren har anförts, att utvecklingen under

den relativt långa tidsperiod, som förflutit sedan förordningen tillkommit,

medfört, att densamma blivit föråldrad, i vad gäller angivandet av

de tillställningar, som äro föremål för beskattning. Vissa av de i förordningen

upptagna tillställningarna förekomma numera knappast, medan å

andra sidan under de senaste åren uppkommit nya slag av nöjestillställningar,

som borde vara föremål för skatten, men på grund av nämnda

förhållande icke träffades av densamma. En revision av förordningen

vore därför påkallad. På en punkt syntes det emellertid angeläget, att

utan avvaktande av resultatet av en sådan utredning en komplettering av

förordningen omedelbart komme till stånd. De större motorfordonstävlingar,

som tid efter annan anordnats, bade alltmer visat sig vara nöjestillställningar

med stark dragningskraft å publiken. Emellertid vore dessa

tillställningar, som av kommunerna tidigare allmänt ansetts böra påföras

nöjesskatt, enligt ett av regeringsrätten den 4 december 1931 (Årsbok ref.

76) meddelat utslag icke underkastade ifrågavarande beskattning. Då något

bärande skäl för att fritaga dessa nöjen från beskattning icke förefunnes

samt kommunerna under nuvarande svåra ekonomiska förhållanden

mer än eljest vore i behov av skattemedel, borde åtgärder vidtagas

för åstadkommande av rättelse i sistnämnda hänseende.

I motionen nr 343 i andra kammaren har under hänvisning till nuvarande

utomordentligt svåra statsfinansiella läge föreslagits, att den kommunala

nöjesskatten måtte åtminstone till viss del ombildas till statsskatt.

Enligt statistiska uppgifter framginge att, medan städerna med ytterst

få undantag numera infört nöjesskatt, åtskilliga köpingar och municipalsamhällen

samt ett stort antal landskommuner icke uttoge nöjesskatt. Av

rikets omkring 2,400 landskommuner bade sålunda år 1930 allenast 930

infört denna skatt. Även örn sedan dess en icke obetydlig förskjutning

inträtt, vore antalet kommuner, som ej infört nöjesskatt, fortfarande mycket

ansenligt. Bland dessa kommuner funnes åtskilliga av den storleksordning

och karaktär i övrigt, att frånvaron av nöjesskatt näppeligen

kunde misstänkas hava sin grund i frånvaron av tjänliga skatteobjekt

utan måste härledas ur andra bevekelsegrunder. Vid en omläggning av

skatten borde emellertid skälig hänsyn tagas till de kommuner, vilka infört

nöjesskatt. Skattens omläggning syntes sålunda icke böra träda i

tillämpning förrän i och med övergången till nästa kommunala budgetår

och indragningen borde endast avse en del av skatten, förslagsvis 30 procent.

Vidare borde inom de båda högsta skatteklasserna skattebeloppet

förböjas, nämligen för biograftillställning med 5 öre per biljett, vars pris

överstege 50 öre men ej 1 krona; och med 10 öre per biljett, som betingade

ett pris av mer än 1 krona, samt för danstillställningar och liknande

nöjen med ett belopp motsvarande hälften av nu fastställda skattesatser.

Av förslaget att skatten skulle delvis utgöras till staten följde att den
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 63. 5

samma borde vara obligatorisk ävensom att den kommunerna i förordningens

6 § medgivna rätt att — med bibehållande av det inbördes förhållandet

mellan de olika skattesatserna — besluta örn tillämpning av lägre

skattesatser borde bortfalla.

Såsom i motionen nr 339 i andra kammaren anförts, kan mot nöjesskatteförordningen

göras den erinran, att åtskilliga slag av nöjestillställningar,

som enligt förordningens allmänna syfte borde träffas av skatt,

icke finnas omnämnda i förordningen. I viss mån sammanhänger detta

förhållande med omständigheterna vid förordningens tillkomst. I det

föregående har antytts, att bestämmelserna rörande nöjesskatt ursprungligen

utformades med avsikt att åstadkomma en statlig beskattning. Med

hänsyn härtill kom man, vid övervägande av de slag av nöjestillställningar,

som borde inordnas under beskattningen, att skjuta de fiskaliska

synpunkterna i förgrunden. Man tog därför närmast sikte på sådana

slag av tillställningar, som vid tiden för förordningens tillkomst mera

allmänt förekommo och vid vilka publiktillströmningen plägade vara mera

betydande. Däremot upptogos icke bland de i förordningen uppräknade

tillställningarna flera, ur statsfinansiell synpunkt måhända mindre viktiga

slag av nöjen, vilka dock den kommun, inom vars område tillställningen

anordnades, kunde hava ett icke oväsentligt intresse att beskatta.

Nu anförda förhållanden och framför allt den omständigheten,

att förordningen icke på ett mera allmänt sätt definierat de skattepliktiga

nöjena, har medfört, att förordningen blivit i viss omfattning föråldrad,

oaktat densamma vid flera olika tillfällen utvidgats att omfatta nya slag

av nöjen.

I det förslag till förordning örn nöjesskatt, som av Kungl. Majit framlades

för 1919 års riksdag, hade i fråga örn uppvisningar i sport och idrott

inga andra nöjen upptagits än uppvisning i professionell idrott samt annan

liknande tillställning ävensom kapplöpning, travkörning och uppstigning

i luftballong eller flygmaskin. 1919 års riksdag beslöt att till

skattepliktiga nöjen hänföra jämväl uppvisning i boxning. Genom beslut

av 1920 års riksdag kom även uppvisning i icke professionell idrott att

underkastas beskattning, dock efter en lägre skattesats än övriga skattepliktiga

uppvisningar i sportsliga och idrottsliga övningar. Då emellertid

till idrott icke ansetts hänförliga sådana kroppsövningar, vid vilkas

utövande använda redskap eller djur hava en mera huvudsaklig betydelse

och desamma i regel äro jämförelsevis dyrbara såsom exempelvis i fråga

örn tävlingar med motorfordon, motorbåtar eller segelbåtar ävensom prishoppningar

och prisridningar, synas dessa slag av nöjen icke ansetts

kunna träffas av nöjesskatt i andra än ovannämnda särskilt uppräknade

fall. Uppenbarligen saknas emellertid fog för att undantaga sistnämnda

tillställningar från skatt, samtidigt med att de egentliga idrottsövning
-

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.

arna samt vissa slag av sportsliga tävlingar såsom kapplöpningar äro

underkastade beskattning.

Med hänsyn till det sålunda anförda och då under årens lopp jämväl

andra slag av nöjen än de i förordningen omförmälda uppkommit, har

utskottet ansett önskvärt, att en omarbetning av förordningen kommer

till stånd. En dylik omarbetning bör dock lämpligen ske genom Kungl.

Maj:ts försorg. Vid en sådan revidering torde böra tillses, att de olika

slagen av nöjestillställningar angivas så allmänt och omfattande som möjligt

med hänsyn till deras art och att de särskilt uppräknade tillställningarna

endast tjäna som förtydligande exempel. Härigenom synes det bliva

möjligt åstadkomma, att även de nya slag av nöjen, som framdeles kunna

komma att uppstå, i förekommande fall träffas av nöjesskatt.

Vid denna utredning bör uppmärksamhet ägnas jämväl andra än nu

omförmälda delar av förordningen. Utskottet har i detta sammanhang

velat erinra att, enligt vad av ett nyligen av regeringsrätten meddelat utslag

framgår, svårighet kan uppkomma att avgöra vilken kommun, som

bör äga rätt att upptaga nöjesskatt, då nöjestillställningen försiggår å

område, beläget inom mer än en kommun.

Vad angår det i motionen nr 339 i andra kammaren framställda yrkandet,

att motorfordonstävlingar skola underkastas nöjesskatt, har utskottet,

med avseende å dessa tävlingars natur samt det betydande ekonomiska

intresse kommun, inom vars område dylik tävling anordnas, måste anses

hava av att tävlingar med automobil och motorcykel träffas av skatt, utan

avvaktan på utredningen föreslagit ett tillägg till förordningen i överensstämmelse

med yrkandet i motionen.

Vidkommande motionen nr 343 i andra kammaren, synas flera skäl tala

för att nöjesskatten så till vida göres obligatorisk, att varje kommun, inom

vars område nöjestillställning av skattepliktig art förekommer, skall vara

skyldig uttaga nöjesskatt. Detta spörsmål torde därför böra upptagas till

undersökning i samband med den av utskottet förordade revisionen av

förordningen. Utskottet har emellertid ansett önskvärt, att kommunernas

rätt att, med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de olika

skattesatserna, besluta örn tillämpning av lägre skattesatser icke rubbas.

Det torde därför bliva erforderligt, att särskilda minimibelopp fastställas

för skatten inom de olika skatteklasserna. Jämväl torde bestämmelsen

örn kommuns rätt att använda skattebeloppet för det ändamål, till vars

främjande tillställningen må hava anordnats, böra bibehållas.

Vad beträffar det i sistnämnda motion framställda yrkandet, att viss

del av skatten skall överföras till statsverket, har utskottet på enahanda

skäl, som anförts, av bevillningsutskottet åren 1921, 1923, 1927, 1929 och 1932.

icke ansett sig böra biträda detta förslag. Då de nuvarande skattesatserna

synas vara i stort sett väl avvägda, har utskottet icke heller velat

föreslå en höjning av desamma. För övrigt torde en utredning rörande

en jämkning av dessa skattesatser lämpligen kunna ske i samband med

den av utskottet föreslagna revideringen av förordningen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 63. 7

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna

II: 339 av herr Cruse m. fl. och II: 343 av herr Petersson

i Lerbäcksbyn m. fl., i skrivelse hos Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning

angående revision av förordningen den 30 maj

1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild, avgift

vid vissa offentliga nöjestillställningar och därvid beakta

vad i detta betänkande anförts samt för riksdagen

framlägga de förslag, som kunna av utredningen

föranledas;

2) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II:

339 av herr Cruse m. fl., antaga följande förslag till

F ö rordning

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 30 maj

1919 (nr 256) örn rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga

nöjestillställningar. 1

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 30

maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild

avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar skall i

nedan angiven del hava följande ändrade lydelse.

1 §.

e) kapplöpning, travkörning, motorf or donstävling

och uppstigning i luftballong eller flygmaskin; samt

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.

1 Senaste lydelse se 1923:447. 3

3) att motionen II: 343 av herr Petersson i Lerbäcksbyn

m. fl., i den mån densamma icke kan anses

besvarad genom vad utskottet under punkten 1 hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 maj 1933.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg, Örne, Boman, Ericson i Oberga, Jönsson i

Slätåker, Månsson i Furuvik, Jönsson i Boa, Lövgren i Boden, Olsson i Gävle,

Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Lithander, Wijkström, Larsson i Örbyhus,

Hjalmarsson, Sjödahl, Werner i Hultsfred, Heiding och Brännström.

Reservation

av herrar Boman, Ericson i Oberga, Jönsson i Slätåker, Jönsson i Boa,

Olsson i Kamsta, Wijkström, Heiding och Brännström, vilka ansett, att utskottets

yttrande och hemställan hort hava följande lydelse:

»Såsom i motionen nr 389 ---böra bibehållas.

Vad beträffar det i sistnämnda motion framställda yrkandet, att viss

del av skatten skall överföras till statsverket, har motionären till stöd

härför anfört vissa skäl, vilka utskottet — även örn utskottet på skäl, som

anförts av bevillningsutskottet åren 1921, 1923, 1927, 1929 och 1932 alltjämt

är tveksamt angående lämpligheten av en dylik anordning — likväl finner

böra tagas under närmare övervägande. En ovillkorlig förutsättning för

att någon del av nämnda skatt ombildas till statsskatt är emellertid, att

skatten göres obligatorisk. I anslutning härtill och då hinder ej torde

möta, att den nyss förordade utredningen tager sikte jämväl på den nu

berörda frågan, har utskottet ansett sig böra föreslå, att även detta spörsmål

upptages till undersökning.

Då de nuvarande skattesatserna synas vara i stort sett väl avvägda, har

utskottet icke heller velat föreslå en höjning av desamma. För övrigt

torde en utredning rörande en jämkning av dessa skattesatser lämpligen

kunna ske i samband med den av utskottet föreslagna revideringen av

förordningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, 1 2

1) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna

II: 339 av herr Cruse m. fl. och II: 343 av herr Petersson

i Lerbäcksbyn m. fl., i skrivelse hos Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning

angående revision av förordningen den 30 maj

1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift

vid vissa offentliga nöjestillställningar och därvid beakta

vad i detta betänkande anförts samt för riksdagen

framlägga de förslag, som kunna av utredningen

föranledas;

2) att riksdagen måtte, med bifall till motionen II:

339 av herr Cruse m. fl., antaga följande förslag till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 63.

9

F örordning

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 30 maj

1919 (nr 256) om rätt för kommun att upptaga

särskild avgift vid vissa offentliga

nöjestillställningar.1

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 30

maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild

avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar skall i

nedan angiven del hava följande ändrade lydelse.

1 $.

e) kapplöpning, travkörning, motorfordonstävling

och uppstigning i luftballong eller flygmaskin; samt

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.»

1 Senaste lydelse se 1923:447.

Bihang lill riksdagens protokoll 1!)33. 7 sami. Nr 63.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.