Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

1933-06-09 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1933:52, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1933 kl. 3.SO e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.

I en den 26 maj 1933 dagtecknad proposition nr 260, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under

åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken

må för tiden från och med den 16 juni till och med den 30 september

1933 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av

banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för

riksbanken att, örn förhållandena därtill giva anledning, före utgången

av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I den föreliggande propositionen har föredragande departementschefen

till behandling upptagit frågan örn riktlinjerna för vårt lands penningpolitik.

Därvid har till en början erinrats örn vissa tidigare yttranden i denna

fråga. Bland annat hava återgivits 1932 års bankoutskotts i utlåtande

nr 40 gjorda, av riksdagen godkända uttalanden, vilka gingo ut på att

ett hindrande av prisfallet och en viss återhämtning av prisnivån borde

eftersträvas. Vidare har i propositionen lämnats en redogörelse för utvecklingen

av kronans yttre värde, den inhemska prisnivåns förändringar

efter guldmyntfotens övergivande samt den förda diskontopolitiken

m. m. I nu angivna hänseenden får utskottet hänvisa till propositionen

(sid. 2—11).

I skrivelse den 22 maj 1933 med hemställan örn fortsatt befrielse från

sedelinlösningsskyldigheten hava fullmäktige i riksbanken anfört bland

annat följande:

Alla torde vara eniga örn att det är synnerligen angeläget, att prisfallet

hejdas och att en måttlig prisstegring måtte inträda. Vid en uppgång av

priserna på världsmarknaden bör vårt land därför ej genom penningpolitiska

åtgärder söka förhindra en prisstegring även hos oss, så länge levnadskostnaderna

ej mera kännbart påverkas därav. Möjligheterna att i

ett litet land som Sverige, vilket därtill är i hög grad beroende av sin utrikeshandel,

genom penningpolitiken åstadkomma en självständig och vederbörligen

reglerad prisstegring äro däremot enligt fullmäktiges mening

Bihang till riksdagens protokoll 1933. S sami. Nr 52. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

mycket begränsade. Denna uppfattning bör ej förhindra, att de åtgärder

vidtagas, sorn. kunna bereda näringslivet lättnad och befrämja återhämtningen

av priserna. Men förutsättningen är, att åtgärderna äro sådana,

att de ej medföra menliga verkningar på längre sikt. Framförallt böra

sådana åtgärder ej tillgripas, som rubba förtroendet för statens finanser

eller för den svenska valutan.

Vissa länder hava i syfte att åstadkomma en intern prisstegring och

vinna fördelar för sin export avsiktligt försämrat den egna valutans notering

i främmande mynt. Fullmäktige anse det vara av vikt att framhålla,

att en dylik valutadepreciering möjligen under en kortare tid kan bereda

vissa grenar av näringslivet en fördel men i varje fall i längden torde

kunna medföra betänkliga verkningar såväl för det egna landet som

internationellt. Här må endast erinras, att i ett land, som begagnar sig

av nämnda utväg, krav på ytterligare depreciering snart nog framträda,

framförallt på grund av konkurrensen med länder, som på enahanda sätt

sökt finna en väg ur svårigheterna. En konkurrens med valutadepreciering

såsom vapen motverkar direkt strävandena efter en internationell

stabilisering.

Förutsättningen för en förbättring av de ekonomiska förhållandena i

världen torde kunna angivas sålunda, att förtroendet till möjligheterna

att driva en lönande, verksamhet allmänt återställes inom näringslivet.

Företagaren måste finna, att han åter kan uppgöra hållbara kalkyler.

Härför erfordras framförallt stabilitet inom penningväsendet såväl inom

de enskilda länderna som internationellt. En återgång till guldmyntfoten

bör i det nuvarande läget ej äga rum. Ej heller är en faktisk anknytning

till någon av de ledande valutorna för närvarande att tillråda.

Fullmäktige vilja emellertid uttala den förhoppningen, att den ekonomiska

världskonferensen särskilt i detta avseende måtte leda till en så avsevärd

förbättring av de internationella förbindelserna, att förutsättningar

skapas för en faktisk stabilisering snarast möjligt av det inbördes

förhållandet mellan de viktigaste valutorna. När en sådan åstadkommits,

har därigenom åvägabragts ett utgångsläge för en mera allmän stabilisering

av valutorna.

Det är ett önskemål, att räntorna inom landet hållas på den lägsta

nivå, som är möjlig med hänsyn till de kapitaltillgångar, som finnas

till förfogande. Fullmäktige hava under det gångna året strävat att

åstadkomma en nedsättning av ränteläget i landet. Strävandena i denna

riktning fortgå. Låga räntor minska svårigheterna för företagen

och skapa i sin mån ökad möjlighet att bibehålla nuvarande och igångsätta

ny produktion. Under i övrigt gynnsamma förutsättningar torde

de stimulera till en ökad företagsamhet, som eljest icke skulle hava kommit

till stånd.

För att erhålla tillfälle att vid beredning av frågan örn riktlinjerna för

vårt lands penningpolitik samråda med representanter för näringslivet och

personer med praktisk och teoretisk sakkunskap på penningväsendets område

har chefen för finansdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallat följande personer att såsom sakkunniga stå till förfogande för

överläggning och biträde i övrigt vid behandling av penningpolitiska spörsmål,

nämligen professorn Gustav Cassel, direktören i aktiebolaget Gasaccumulator

Gustaf Dalén, direktören i Korsnäs sågverks aktiebolag Wilhelm

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

3

Ekman, professorn Eli Heckscher, direktören i Svenska cellulosaaktiebolaget

T. Hernod, ordföranden bland fullmäktige i riksgäldskontoret Karl

Hildebrand, direktören i Finspångs metallverks aktiebolag Ivar Olsson,

överdirektören i aktiebolaget Svenska kullagerfabriken Björn Prytz, riksbankschefen

Ivar Booth, bankdirektören Helmer Stén, agronomen H. Sylvan,

Svalöv, och bankdirektören Jacob Wallenberg.

Efter ingående överläggningar hava de sakkunniga enat sig örn ett den

22 maj 1933 avgivet yttrande rörande riktlinjerna för Sveriges penningpolitik.

Riksbankschefen Rooth bär dock under hänvisning till sin ställning

såsom förste deputerad i riksbanken ansett sig icke böra deltaga i yttrandet.

De sakkunnigas yttrande är av följande lydelse:

»Då det gäller att i nuvarande läge utforma direktiv för vår penningpolitik,

har man först att överväga, huruvida dessa direktiv närmast skola

avse kronans inhemska köpkraft eller dess utlandsvärde. I full överensstämmelse

med de officiella uttalanden som gjordes såväl vid Sveriges övergång

till pappersmyntfot i september 1931 som vid sistlidna riksdag äro

sakkunniga av den uppfattningen, att politiken fortfarande bör taga sikte

på en för det svenska näringslivet gynnsam reglering av kronans inhemska

köpkraft och en i överensstämmelse därmed fortgående anpassning av valutans

utlandsvärde. En därav oberoende nedpressning av den svenska

kronans utländska värdering, i syfte att vinna handelspolitiska fördelar, bör

Sverige enligt de sakkunnigas bestämda mening icke inlåta sig på.

En för det svenska näringslivet gynnsam utveckling av kronans inhemska

köpkraft skulle sannolikt lättast och fördelaktigast komma till stånd genom

en stegring av världsprisnivån. Sverige bör därför åsyfta att följa med i

en sådan utveckling ävensom vid den stundande ekonomiska världskonferensen

giva sin anslutning åt strävanden med detta syftemål. Örn en

stabilisering av de viktigaste växelkurserna kommer till stånd i samband

med en åsyftad stegring av världsprisnivån, bör det icke möta någon betänklighet

för vårt land att binda sina växelkurser och sålunda låta utlandsvärdet

ånyo bliva normerande för landets penningväsende.

I den mån åter förutsättningarna för anslutning till en internationell

utveckling av penningväsendet saknas, bär Sverige att även i fortsättningen

fullfölja en självständig penningpolitik. I så fall gäller det till en början

och framför allt att hejda och utjämna den tendens till prisfall, som har

framträtt i vårt land under det senaste halvåret. Men därutöver bör som

mål för en självständig svensk penningpolitik — i likhet med vad som skett

i officiella uttalanden i andra länder, bland annat inom det brittiska riket —

sättas en måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån. Då i levnadskostnaderna

till stor del ingå av partiprisstegringen oberoende kostnadselement

och detaljpriserna endast långsamt följa partiprisernas ändringar,

bör det kunna förväntas, att ingen kännbar stegring skall inträda i levnadskostnaderna

som en helhet betraktade.

Bland de medel riksbanken Ilar till sitt förfogande för att tillgodose de

nu angivna målen bör diskonto- och över huvud kreditpolitiken i främsta

rummet framhållas. Därtill komma vidare de möjligheter riksbanken äger

att aktivt ingripa i samma syfte. Örn mot förmodan en isolerad svensk

prisstegring skulle taga större omfattning än avsett är, böra de nu nämnda

medlen användas i motsatt riktning för sitt behärska den svenska kronans

värde.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

Syftet med den penningpolitik som här förordas skulle i väsentlig grad

befordras, örn bättre jämvikt kunde åstadkommas såväl mellan priserna på

olika produktionsfaktorer som mellan dessa och produktpriserna.

Vid finansieringen av statens och kommunernas utgifter i anledning av

arbetslösheten liksom för andra ändamål bör hänsyn tagas till att syftet

med en effektiv kreditpolitik efter förmåga befordras och icke motarbetas.

Framför allt måste det undvikas, att sparandet genom sättet för finansieringen

dragés från den enskilda produktionen och att till skada för näringslivet

stramhet skapas på kapitalmarknaden. Detta resultat förutsätter bland

annat, att statens utgifter icke onödigtvis springa i höjden.

Riksbanken bör icke erhålla något annat penningpolitiskt direktiv än det

som består i att penningpolitikens mål fastslås. Valet av medlen till detta

mål bör helt och hållet ligga i riksbankens hand, och riksbanken bör äga

härför nödig handlingsfrihet. Gent emot statsfinansiella krav på riksbanken

bör dess fulla självständighet upprätthållas.

Framgången av olika åtgärder i det nuvarande svåra läget beror i hög

grad av att de ske i samförstånd mellan alla därav berörda offentliga och

enskilda institutioner.

Det bör till sist understrykas, att det nu framlagda programmet för Sveriges

penningpolitik endast har kunnat taga sikte på läget sådant det för

närvarande ter sig. Förändringar i världsläget kunna snart nödga Konung

och riksdag att taga landets penningpolitik under ny omprövning.»

I propositionen har vidare meddelats en av de sakkunniga godkänd sammanfattning

av de olika meningar, som framförts vid de sakkunnigas

överläggningar örn hithörande frågor. Härutinnan hänvisas till propositionen

(sid. 17—24).

Departementschefen har för egen del anfört följande:

;>I likhet med bankofullmäktige och de särskilt tillkallade sakkunniga

anser jag det för närvarande uteslutet att binda den svenska kronan i

ett fast förhållande till någon främmande valuta, vare sig till en guldvaluta

eller till någon av de fria valutorna. Så länge erforderliga förutsättningar

för en återgång till de utländska växelkurserna som normerande

för vår penningpolitik icke föreligga, bör den svenska kronans

värde fortfarande regleras närmast med hänsyn tagen till dess inhemska

köpkraft och till det svenska näringslivets behov. Kronans yttre värde

torde sålunda böra i stort sett få anpassa sig efter dess inhemska köpkraft.

I överensstämmelse med vad såväl bankofullmäktige som de sakkunniga

betonat anser jag icke rådligt att oberoende av denna inre

köpkraft söka nedpressa kronans utlandsvärde för vinnande av handelspolitiska

fördelar.

Denna ståndpunkt är väl förenlig med vad bankoutskottet vid 1932 års

riksdag uttalade och vad bankofullmäktige i sin nu ingivna skrivelse

understrukit, nämligen att penningpolitiken icke kan schematiskt bindas

vid vissa indextal. Över huvudtaget synes man vid nu ifrågavarande

övervägande av vår penningpolitik kunna anknyta till de av

1932 års riksdag godtagna riktlinjerna. Det yttrande av särskilt tillkallade

sakkunniga, som nu föreligger, utgör icke heller någon brytning

med dessa riktlinjer. Men det får anses innehålla en klarare utformning

av tankegången i nämnda riktlinjer och ger framför allt en önskvärd

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

D

och behövlig precisering av de medel, som stå till buds för att uppnå

syftet med 1932 års direktiv likaväl som med det nu avsedda programmet,

nämligen att vinna en lättnad i den svåra depressionen genom en

måttlig stegring av den inhemska partiprisnivån.

Liksom det nu förefaller tydligt, att man vid upphävandet av guldmyntfoten

hösten 1931 underskattade styrkan av de pristryckande tendenserna

i den allmänna värld skonjunkturen och därför inriktade hela

sin uppmärksamhet på att förebygga en befarad inflation, torde man

ännu på våren 1932 ha varit bunden av föreställningen, att man endast

behövde lätta något på ett med penningpolitiska medel utövat tryck för

att se en viss återhämtning hos priserna inträda. I bankoutskottets

förenämnda uttalande har i överensstämmelse med denna tankegång

framhållits, att en dylik återhämtning borde tillåtas. Den följande utvecklingen

har givit vid handen, att diskontosänkningar och lättnader å

kapitalmarknaden icke i och för sig äro tillräckliga för att åvägabringa

en höjning av priserna. Denna erfarenhet synes ligga bakom vad bankofullmäktige

i sin nu föreliggande skrivelse anfört därom, att möjligheterna

skulle vara mycket begränsade att i ett land som vårt förverkliga

önskemålet örn en måttlig prisstegring.

Av de sakkunnigas gemensamma yttrande oell ännu mer av den förut

återgivna sammanfattningen av vid de sakkunnigas överläggningar

framförda uppfattningar synes man kunna draga den slutsatsen, att

även de sakkunniga äro höjda för att i nuvarande svåra depression

anse de vanliga diskonto- och kreditpolitiska medlen otillräckliga för att

hejda ett pågående prisfall eller för att åstadkomma en höjning av prisnivån.

De sakkunniga erinra emellertid örn att riksbanken icke saknar

möjligheter att mera aktivt ingripa och anknyta därvid till de olika

utvägar, som erbjuda sig vid finansieringen av offentliga arbeten till

motverkande av arbetslösheten. Med beaktande av vad de sakkunniga

härutinnan anfört finner jag för min del, att möjligheterna att utöva ett

väsentligt inflytande på gestaltningen av den inhemska prisnivån torde

vara större än bankofullmäktige antytt. Dessa möjligheter böra utnyttjas

i all den utsträckning, som kan erfordras för att nå det förut angivna

målet, nämligen en måttlig stegring i den inhemska partiprisnivån.

Då jag här starkt betonat angelägenheten av att med till buds stående

penningpolitiska medel ernå en återhämtning av priserna, vill jag

emellertid icke underlåta att också understryka sakens motsatta sida,

vilken icke heller förbisetts av de sakkunniga, nämligen att uppmärksamheten

även måste vara inriktad på att förhindra en prisstegring utöver

de åsyftade gränserna. Örn man, såsom förut antytts, på hösten

1931 avgjort underskattade de pristryckande tendenserna, är det icke

omöjligt, att man nu frestas att ej tillräckligt beakta de tendenser i inflationistisk

riktning, som ett omslag i den allmänna världskonjunkturen

skulle kunna lösgöra.

Det är naturligt, att de sakkunniga ansett sig icke kunna på ett mera

noggrant sätt än som i yttrandet skett angiva gränserna för den prisstegring,

som hör eftersträvas. Liksom skedde i bankoutskottets uttalande

vid 1932 års riksdag, torde det vara tillräckligt om begränsningen uttryckes

så, att den åsyftade prisstegringen icke bör mera kännbart påverka

levnadskostnaderna.

De sakkunniga hava betonat, att framgången av åtgärder i syfte att

förverkliga det uppställda programmet i hög grad beror av att dessa

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

Utskottet.

åtgärder vidtagas i samförstånd mellan därav berörda offentliga och enskilda

institutioner. För min del vill jag understryka detta yttrande.

Självfallet är en positiv medverkan från riksbankens och riksgäldskontorets

sida den första förutsättningen för programmets genomförande. I

anslutning till vad flertalet bland de sakkunniga yttrat vill jag också

betona angelägenheten av att åtgärder, som kunna främja det uppställda

programmets förverkligande, utan dröjsmål vidtagas.

De mål för vår penningpolitik, som i det föregående angivits, taga

sikte på den närmaste framtiden och ha utformats utifrån förutsättningen,

att vårt lands penningspolitik måste föras utan anknytning till

en på internationella överenskommelser grundad utveckling av

penningväsen och prisnivå i världen. Örn däremot det läge skulle inträda,

som de sakkunniga i början av sitt yttrande åsyfta, då de uttala

sig örn en stegring av världsprisnivån, måste tydligen frågan örn vår

penningpolitik upptagas från nya utgångspunkter. Det torde icke löna

sig att i detta ögonblick göra några mera bestämda eller långtgående uttalanden

i denna fråga än dem, som innehållas såväl i de sakkunnigas

yttrande som i bankofullmäktiges skrivelse. Jag delar sålunda den uppfattningen,

att det icke bör möta någon betänklighet för vårt land att

ånyo binda sina växelkurser vid de viktigaste främmande valutorna,

därest dessa inbördes stabiliseras och samtidigt förutsättningar skapas

för ett hejdande av deflationen och en återhämtning av priserna.»

Lika med departementschefen finner utskottet ett bindande av den

svenska kronan till guldet för närvarande vara uteslutet. Icke heller

torde det vara lämpligt att nu anknyta kronan i ett fast förhållande till

någon av de från guldet lösgjorda främmande valutorna. Förutsättningen

för en sådan anknytning synes, såsom departementschefen antytt,

böra vara att de viktigaste bland dessa valutor inbördes stabiliserats och

att samtidigt möjlighet beretts till en återhämtning av priserna.

Intill dess denna förutsättning inträtt, lärer, på sätt departementschefen

anfört, den svenska kronans värde böra fortfarande regleras med

hänsyn tagen till dess inhemska köpkraft och det svenska näringslivets

behov. En anpassning av kronans yttre värde, uttryckt i växelkurserna,

till den inhemska köpkraften bör eftersträvas. Att för vinnande av handelspolitiska

fördelar åvägabringa en depreciering av kronans utlandsvärde,

oberoende av dess inre köpkraft, bör icke ifrågakomma.

Såsom mål för den penningpolitik, vilken från här angivna utgångspunkter

bör föras under den närmaste framtiden, torde böra, såsom i propositionen

skett, uppställas en stegring av den inhemska partiprisnivån.

Att angiva gränserna för denna stegring i vidare mån än vad i propositionen

skett synes knappast kunna ifrågakomma. I likhet med departementschefen

finner utskottet alltså tillräckligt, örn begränsningen uttryckes

så, att stegringen icke bör mera kännbart påverka levnadskostnaderna.

Av vad nu anförts följer, att utskottet lika med departementschefen

finner uppmärksamheten böra vara inriktad jämväl på att förhindra

en prisstegring av utpräglat inflationistisk karaktär.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

7

Vad sålunda angivits i fråga om målet för penningpolitiken ansluter

sig väsentligen till de riktlinjer, vilka uppdrogos av 1932 års bankoutskott

och godkändes av riksdagen. Den klarare utformning av programmet

i denna del, som nu kommit till stånd icke minst tack vare de tillkallade

valutasakkunnigas arbete, har föranletts av att önskvärdheten av

en prisstegring och nödvändigheten av att tillgripa positiva åtgärder för

dess främjande framträtt starkare mot bakgrunden av det senaste årets

erfarenhet.

Helt naturligt skulle, såsom de sakkunniga anfört, det uppställda målet

lättast nås vid en stegring av världsprisnivån, som i önskvärd omfattning

bragtes att återverka på prisläget i Sverige. Därest denna förutsättning

icke skulle komma att inträda, böra oberoende av de utländska

förhållandena särskilda åtgärder vidtagas i syfte att hejda prisfallet och

förbyta det i en återhämtning. I fråga örn de medel, som därvid kunna

användas, må icke förbises att — även örn givetvis en låg räntenivå är

av stor betydelse för näringslivet — de vanliga penningpolitiska hjälpmedlen

måhända, såsom bankofullmäktige antytt, under nuvarande förhållanden

icke äro tillräckliga. I rådande läge torde emellertid även

andra utvägar böra prövas. Såsom de sakkunniga påpekat, torde i samband

med finansieringen av statens utgifter för arbeten till motverkande

av arbetslösheten erbjuda sig olika utvägar, ägnade att användas i det

ifrågavarande penningpolitiska syftet. Dessa möjligheter böra, på sätt

departementschefen anfört, utnyttjas i den utsträckning, som kan erfordras

för att nå det åsyftade målet.

I detta sammanhang anser sig utskottet böra understryka vad departementschefen

anfört örn angelägenheten av att åtgärder för förverkligande

av det uppställda programmet utan onödigt dröjsmål vidtagas och ske

i samförstånd mellan därav berörda offentliga och enskilda institutioner.

Särskilt är naturligen en samverkan mellan riksbanken och riksgäldskontoret

av den största betydelse. I avseende härå vill utskottet icke

underlåta att starkt framhålla vikten av att riksgäldsfullmäktige vid

upplåningens handhavande i möjligaste mån undvika åtgärder, som

verka åtstramande på kapitalmarknaden eller eljest medföra olägenheter

för det enskilda näringslivet och alltså äro ägnade att motverka

syftet med den av statsmakterna anbefallda penningpolitiken.

Men det bör också erinras, att även andra institutioner — framför

allt sparbanker och övriga penninginrättningar — kunna i sin verksamhet

på olika sätt bidraga till att underlätta det penningpolitiska programmets

genomförande. Det är angeläget, att detta genomförande icke försvåras

genom en olämplig hållning från dessa institutioners sida. De medel,

riksbanken äger att påverka ifrågavarande inrättningar, främst med avseende

å räntepolitiken, bör riksbanken icke underlåta att använda.

I anslutning till vad de sakkunniga yttrat beträffande riksbankens

ställning må slutligen här framhållas, att utskottet med det förut anför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 52.

da ingalunda åsyftat, att riksbankens handlingsfrihet skulle bindas i vidare

mån än som följer av fastställandet av målet för penningpolitiken.

Detta fastställande åligger givetvis statsmakterna, vilka fattat beslut örn

upphävande av riksbankens sedelinlösningsskyldighet. Bestämmandet

och avvägandet av de medel, vilka under olika förhållanden lämpligen

böra komma till användning för att nå målet, ankommer däremot på riksbanksledningen,

som i detta avseende har att ensam bära ansvaret.

Då utskottet, såsom framgår av det anförda, giver sin anslutning

till departementschefens på de sakkunnigas yttrande grundade uppfattning

i den föreliggande frågan, får utskottet, med åberopande i övrigt

av vad propositionen innehåller, hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av

riksdagen bifallas.

Stockholm den 9 juni 1933.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Gustafsson i Stensholm, Lindgren, Ström i

Lidköping, Johansson i Friggeråker, Stendahl, Bjurström och Lindström;

från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Laurén, Lovén, Paulsen, Johansson i

Sollefteå, Wikström och Pettersson i Hosta.

Reservationer:

av herr Stendahl mot vissa delar av utskottets motivering; samt

av herr Lovén, som ansett, att sista meningen av det stycke i utskottets

motivering å sid. 7, som börjar med orden »I detta sammanhang»,

bort hava följande lydelse:

»De medel, riksbanken äger att påverka ifrågavarande inrättningar,

främst med avseende å räntepolitiken, bör riksbanken låta sig angeläget

vara att använda för det avsedda syftets befrämjande.»

331708. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.