Utlåtande, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående visst understöd åt en f. d. befattningshavare hos ett enskilt med statslån understött j ärnvägsaktiebolag.
1933-06-13 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1933:58, Utlåtande, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående visst understöd åt en f. d. befattningshavare hos ett enskilt med statslån understött j ärnvägsaktiebolag.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 58.
3
Nr 58.
Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1933 kl. 12.30 e. m.
Utlåtande, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning angående visst understöd åt en f. d. befattningshavare
hos ett enskilt med statslån understött
j ärnvägsaktiebolag.
I skrivelse den 2 februari 1933 liänsköto fullmäktige i riksgäldskontoret
till Kungl. Majit för prövning tre särskilda hos fullmäktige gjorda framställningar
örn beredande av understöd eller pension dels åt två befattningshavare
vid Ruda—Finsjö—Oskarshamns och Kilda—Älghults järnvägsaktiebolag,
dels ock åt förre lokomotivmästaren vid Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag
Anton Larsson. Framställningen remitterades av Kungl. Majit
till järnvägsstyrelsen och statskontoret, vilka i utlåtanden den 24 februari
respektive den 31 mars 1933 avstyrkte densamma.
Sedan fullmäktige erfarit, att ärendet ej komme att av Kungl. Majit föreläggas
innevarande års riksdag, hava fullmäktige — som i betraktande av
föreliggande synnerligen ömmande omständigheter beträffande förre lokomotivmästaren
Larsson ansett frågan örn pension eller understöd åt honom örn
möjligt böra underställas den nu församlade riksdagen — återkallat sin framställning
hos Kungl. Majit och i stället i skrivelse den 18 maj 1933 hänskjutit
ärendet, i vad detsamma rör bemälde Larsson, till bankoutskottets
prövning.
I framställningen till Kungl. Majit anförde fullmäktige till en början bland
annat följande:
Varberg—Ätrans järnvägsaktiebolag avträdde i oktober 1931 sina tillgångar
till konkurs, varefter exekutiv auktion å bolagets järnväg förrättades den
18 april 1932. Järnvägen inropades då av riksgäldskontoret och har sedermera
med Kungl. Majits tillstånd från och med den 1 juli 1932 utarrenderats
till ett av Halmstad—Nässjö järnvägsaktiebolag för ändamålet bildat bolag,
Varberg—Kinnareds Trafikaktiebolag.
Med undantag för Larsson hava samtliga befattningshavare vid. ifrågavarande
järnväg, frånsett viss extra personal, kunnat beredas anställning hos
Varberg—Kinnareds Trafikaktiebolag.
Vid inköp å exekutiv auktion eller eljest av enskilda järnvägar för statens
räkning torde under tidigare år hela den vid sådana järnvägar anställda
personalen utan undantag hava övertagits av statens järnvägar respektive
det enskilda företag, till vilket vederbörande järnväg efter statsförväryet
blivit försåld. Under de allra senaste åren hava emellertid vid statsförvärv
av enskilda järnvägar och dessas övertagande av statens järnvägar mera
restriktiva bestämmelser tillämpats i fråga om personalen av innebörd, att
icke-ordinarie personal och sådan, som blivit ordinarie under viss kortare
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 58.
tid _ före statsförvärvet, ej garanterats fortsatt anställning, varemot all äldre
ordinarie personal erhållit sådan anställning eller förtidspensionerats med
belopp, svarande mot den pension, de skulle äga uppbära vid uppnådd
pensionsålder, varjämte statens järnvägar åtagit sig erläggande av de pensionsavgifter,
som det ålåge såväl de anställda som järnvägsförvaltningarna
att inbetala. De i framställningen ifrågavarande järnvägarna hade visserligen
efter statsförvärvet ej övertagits av statens järnvägar, utan i det ena
fallet försålts till annat enskilt järnvägsföretag och i det andra utarrenderats
till enskild järnvägsförvaltning. Enligt fullmäktiges uppfattning vore det
emellertid obilligt, örn dessa förhållanden skulle föranleda till, att de i framställningen
omförmälda befattningshavare, som den nye ägaren respektive
arrendatorn ej kunnat bereda anställning, skulle lämnas utan pension eller
understöd. Fullmäktige anse sig därför böra föreslå, att staten träder emellan
genom att bevilja vissa pensioner.
Beträffande förre lokomotivmästaren Anton Larsson anförde fullmäktige i
framställningen till Kungl. Majit huvudsakligen följande:
Förre lokomotivmästaren Anton Larsson, som är född den 22 maj 1879 och
sedan år 1912 varit anställd vid Varberg—Ätrans järnväg, har Iros fullmäktige
gjort framställning, att pension måtte tillerkännas honom av statsmedel till belopp
av 3,600 kronor för år att utgå intill dess Larsson bleve berättigad till
ålderspension eller invalidpension från Enskilda järnvägarnes pensionskassa,
samt att staten måtte därutöver åtaga sig att under samma tid till kassan
inbetala erforderliga pensionsavgifter, 1,062 kronor för år.
Utöver vad i sagda framställning anförts vilja fullmäktige meddela, att
Larsson är delägare i pensionskassan för ett belopp av 4,700 kronor för år,
att i anledning därav utgående pensionsavgifter till kassan erlagts av järnvägsbolaget
med kronor 46:41 och av Larsson med kronor 42:19 för månad;
att jämlikt reglementet för kassan Larsson skulle äga åtnjuta pension vid
uppnådda 63 levnadsår eller, örn de nödiga förutsättningarna härför då föreligga,
vid 60 års ålder till belopp av 3,290 kronor; att Larsson från konkursförvaltningen,
som han även efter järnvägens utarrendering biträtt med
vissa arbeten, uppburit avlöning till den 1 februari innevarande år; samt att
det bland annat med hänsyn till Larssons hälsotillstånd ej varit riksgäldskontoret
möjligt att oaktat upprepade försök anvisa honom någon lämplig
anställning.
Fullmäktige vilja för sin del föreslå, att understöd av statsmedel beredes
Larsson dels genom tillerkännande åt honom av pension till belopp av 3,290
kronor för år, dels och genom årlig utbetalning till enskilda järnvägarnes
pensionskassa av kronor 1,063: 20 för vidmakthållande av hans rätt till pension
hos kassan. Understödet torde böra utgå från och med den 1 februari
1933 till den dag, då rätt till pension från nämnda kassa för honom inträder
eller han dessförinnan möjligen tillträtt anställning i enskild järnvägs tjänst.
Därjämte torde böra stadgas, att understöd icke må utgå till Larsson efter
fyllda 60^ år, med mindre han styrker sig icke hava kunnat erhålla pension
enligt § 6 mom. 1 b) i reglementet för kassan.
I sitt utlåtande över denna framställning anförde järnvägsstyrelsen bland
annat:
Då ifrågavarande personer, såvitt handlingarna utmärka, aldrig varit anställda
i statens tjänst, synes det innebära ett med hänsyn till konsekvenserna
synnerligen betänkligt frångående av hittills tillämpade principer, örn
pension eller annat understöd av statsmedel skulle beviljas. Visserligen
Ilar sådan personal vid f. d. Härnösand—Sollefteå järnväg, som ej bibehål
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 58.
5
lits i statens järnvägars tjänst, förtidspensionerats, men härvid är att märka
— förutom att vederbörande dock någon tid varit anställda hos statens
järnvägar — att sagda pensionering grundade sig på statens järnvägars kontraktsenliga
skyldigheter, sådana de fastställts i avtalet om statens inlösen
av banan. I själva verket är här alltså fråga örn en del av det pris, staten
jämlikt det frivilliga avtalet haft att gälda för banan.
Helt annorlunda ställer sig givetvis saken då, såsom i nu förevarande
fall, understöd ifrågasättes för personal vid järnvägar, som staten nödgats
endast för skyddande av sina fordringar förvärva i exekutiv ordning. Mot
sådana personer har ju staten inga särskilda vare sig juridiska eller moraliska
förpliktelser i berörda hänseende, då det icke kunnat beredas dem
fortsatt anställning. Staten intager nämligen i detta fall ingen annan ställning
än vilken som helst kreditgivare i motsvarande situation.
Det synes för övrigt föreligga så mycket mindre skäl för beviljande av
understöd i förevarande fall som de ifrågavarande banorna icke drivas av
staten.
Styrelsen kan alltså för sin del icke tillstyrka statsunderstöd.
Därest emellertid de principiella betänkligheter, varåt styrelsen givit
uttryck, icke skulle tillmätas avgörande betydelse, synes det styrelsen, att
i varje fall understöd bör utgå allenast i sådant fall, att trängande behov kan
anses vara förhanden och blott med därav betingat belopp.
Yad angår förre lokomotivmästaren Larsson, synes det styrelsen, att
högre belopp, utöver vad som åtgår för pensionsavgifter, än 500 kronor örn
året icke bör ifrågakomma.
Statskontoret yttrade bland annat:
Såsom förutsättning för beviljande av pension eller understöd av statsmedel
har plägat fordras, att vederbörande varit anställd i statens tjänst.
Så är emellertid ej fallet beträffande nu ifrågavarande befattningshavare.
Ett avsteg från berörda princip i detta fall synes statskontoret så mycket
betänkligare som det med hänsyn till de enskilda järnvägarnas alltmera försämrade
ekonomiska ställning torde vara ganska sannolikt, att staten inom
den närmaste framtiden ser sig nödsakad att på liknande sätt övertaga ytterligare
ett antal dylika järnvägar. Statskontoret kan för sin del icke finna
skäl föreligga för statsverket, som lidit betydande kapitalförluster å utlämnade
lån till de enskilda järnvägarna, att åtaga sig ytterligare utgifter för
understöd åt personal, som under sådana omständigheter, som i detta fall
äro förhanden, blivit överflödig.
Därest emellertid Kungl. Majit skulle finna omständigheterna i förevarande
fall böra föranleda beviljande av något understöd av statsmedel, anser statskontoret,
att dylikt understöd bör utgå med högst det belopp, som vederbörande
befattningshavare har att erlägga i pensionsavgifter till de enskilda
järnvägarnas pensionskassa, och detta allenast i fall, då trängande behov
kan anses föreligga.
I sin nu föreliggande skrivelse till bankoutskottet hava fullmäktige beträffande
f. d. lokomotivmästaren Larsson anfört bland annat följande:
Av bifogade intyg framgår bland annat, att Larsson på grund av sviter
efter magsår är oförmögen till kroppsarbete, att hans hustru på grund av
svårt hjärtfel är oförmögen till allt arbete och att Larsson icke äger kapital,
livränta, understöd eller annat, som kan bidraga till hans och hans hustrus
försörjning.
Enligt vad i dagarna meddelats, är Larsson, som hittills ej lyckats förskaffa
sig något liimpligt arbete, nu så utblottad, att han och hans hustru
Utskottet.
6 Bankoutskottets utlåtande Nr 58.
måste omhändertagas av fattigvården, såvida ej statsunderstöd kan utverkas.
Oaktat vad järnvägsstyrelsen och statskontoret anfört måste fullmäktige
vidhålla såsom sin uppfattning, att det vore obilligt, örn staten, som numera
är ägare till Tarberg—Ätrans järnväg, skulle lämna bemälde Larsson utan
något understöd, då han uppenbarligen är i trängande behov därav. I framställningen
till Kungl. Maj:t föreslogo fullmäktige understöd åt Larsson dels
genom pension av 3,290 kronor för år, dels ock genom årlig utbetalning till
Enskilda järnvägarnas pensionskassa av kronor 1,063: 20 för vidmakthållande
av hans rätt till pension hos kassan. Fullmäktige skulle givetvis helst se,
örn understödet kunde bestämmas i enlighet med berörda förslag. Därest
detta ej skulle låta sig göra, vilja fullmäktige giva uttryck åt den förhoppningen,
att Larsson i varje fall måtte beviljas en pension till sådant belopp,
att det förslår till nödtorftig bärgning för honom och hans hustru, samt att
Larssons pensionsavgifter betalas av statsmedel. Såvitt fullmäktige kunna
finna, kan Larsson räkna med att erhålla pension från Enskilda järnvägarnas
pensionskassa vid fyllda 60 år, varför pension av statsmedel ej behöver utgå
och pensionsavgifter erläggas under längre tid än omkring sex år.
Av skäl, som framgå av järnvägsstyrelsens och statskontorets utlåtanden,
måste självfallet stor tvekan råda, huruvida årligt understöd från statens
sida i ett fall som det föreliggande bör ifrågakomma. På ett ståndpunktstagande
i denna fråga, vars bedömande i första hand bör ankomma på
Kungl. Majit, anser sig utskottet emellertid icke behöva ingå. Av vad tillgängliga
handlingar innehålla rörande Larssons hälsotillstånd vill det nämligen
förefalla, som om Larsson sannolikt skulle uppfylla, stadgade förutsättningar
för erhållande av avkortad invalidpension enligt bestämmelserna
i § 6 mom. 1 c) i gällande reglemente för enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Erågan örn Larssons rätt till sådan pension synes utskottet böra
underkastas prövning i vederbörlig ordning. För att icke Larssons pensionsrätt
skall förverkas genom försummad avgiftsbetalning har utskottet
emellertid, i betraktande av att Larsson synes befinna sig i utblottat tillstånd,
ansett sig böra förorda, att staten åtager sig att tillsvidare erlägga
de för Larssons delägarskap stadgade avgifterna, dock längst intill den 1
juli 1934. Avgiftsbeloppen torde böra gäldas av riksgäldskontoret samt
bestridas från förslagsanslaget till kontorsexpenser, inlösningsprovisioner
och andra omkostnader för statsskulden.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande framställning, må bemyndiga fullmäktige att
från förslagsanslaget till kontorsexpenser, inlösningsprovisioner
och andra omkostnader för statsskulden bestrida för f. d. lokomotivmästaren
vid Tarberg—Ätrans järnväg Anton Larssons
delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade avgifter
till kassan, intill dess rätt till pension från kassan må
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 58.
hava medgivits Larsson, dock icke för tid efter utgången av
juni månad 1934.
Stockholm den 13 juni 1933.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Akerberg, Gustafsson i Stensholm, Ström i
Lidköping*, Berling*, Bjurström*, Bodin och Bengtsson;
från andra kammaren: herrar Leffler*, Bäcklund, Lovén, Paulsen, Wikström*,
Andersson i Falkenberg, Svedman och Pettersson i Rosta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.