Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10

1933-04-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1933:10, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1933 kl. 4 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i

anledning av väckt motion, II: 402, angående användandet

av postsparbankens medel.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 402, har herr Petersson i Lerbäcksbyn

m. fl. hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsammast utreda, huruledes landsortens

och särskilt landsbygdens sparmedel må kunna i större utsträckning

göras tillgängliga för tillgodoseende av de lokala kreditbehoven genom att

viss del av postsparbankens medel insättes i de enskilda sparbankerna, samt

därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen må giva anledning.

Beträffande motivering hänvisas till motionen.

Över motionen har yttrande avgivits av generalpoststyrelsen, vilket yttrande

såsom bilaga fogats vid detta utlåtande.

Därjämte har yttrande i frågan avgivits av styrelsen för Svenska sparbanksföreningen,

som därvid förklarat sig finna den gjorda framställningen värd det

största beaktande och därför tillstyrkt utredning i motionens syfte. Föreningens

styrelse har dessutom anfört, att den funne det nödvändigt, att de

medel, som enligt förslaget skulle av postsparbanken tillföras enskild sparbank,

insättas hos vederbörande sparbank å motboksräkning och mot den för dylik

räkning av sparbanken vid varje särskild tidpunkt tillämpade inlåningsräntan.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades

av andra kammaren, anförde i sitt utlåtande nr 5 följande.

”Den i föreliggande motion framförda uppfattningen, att postsparbanken bedriver

en mindre önskvärd och övermäktig konkurrens om insättarnas sparmedel

med de enskilda sparbankerna, torde vara så vida spridd, att en undersökning

härutinnan torde få anses vara fullt motiverad, även örn åtskilliga av

de uttalanden, som gjorts i motionen, icke kunna helt godtagas. I sistnämnda

avseende får utskottet hänvisa till den ingående kritik av motionen, som lämnats

i generalpoststyrelsens yttrande över densamma.

Emellertid åsyftar motionen icke direkt ett närmare klarläggande av den i

densamma påtalade konkurrensen utan fastmera vidtagandet av åtgärder ägnade

att eliminera de enligt motionärernas mening skadliga följderna av postsparbankens

verksamhet. I motionen föreslås sålunda, att postsparbankens

medel i viss utsträckning skola genom insättning i de enskilda sparbankerna

göras tillgängliga för tillgodoseende av landsortens och särskilt landsbygdens

kreditbehov.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 12 sami. 2 avd. Nr 10—12.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Fr 10.

Syftet med detta förslag finner utskottet för sin del behjärtansvärt och anser

därför i likhet med motionärerna, att en utredning i frågan bör komma till

stånd. Med avseende på riktlinjerna för en dylik utredning torde man dock ej,

såsom i motionen föreslås, böra på förhand binda sig, vare sig i princip eller

för en viss lösning av frågan. Utredningen bör sålunda enligt utskottets mening

göras objektiv och förutsättningslös, såsom generalpoststyrelsen för sin

del förordat. Utskottet ansluter sig vidare till generalpoststyrelsens mening

jämväl därutinnan, att vid utredningen bör tagas tillbörlig hänsyn till angelägenheten

att åt postsparbankens medel gives möjligast riskfria och samtidigt

möjligast inkomstbringande placering. I anslutning till att motionärerna särskilt

fäst uppmärksamheten på jordbrukets kreditbehov må till slut framhållas,

att den ifrågasatta utredningen synes böra taga sikte även på tillgodoseendet

av andra legitima kreditbehov.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att andra kammaren

för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsammast utreda, huruvida och

på vad sätt landsortens och särskilt landsbygdens sparmedel i postsparbanken

må kunna i större utsträckning göras tillgängliga för tillgodoseende av de

lokala kreditbehoven, exempelvis genom att viss del av bankens medel insattes

i de enskilda sparbankerna, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen

må giva anledning.”

Andra kammaren biföll, vad dess tillfälliga utskott sålunda hemställt.

Första kammaren har, efter delgivning av andra kammarens beslut, hänvisat

ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

Utskottet. Utskottet är icke övertygat därom, att penningknappheten hos de lokala

sparbankerna är av den betydelse för jordbrukets kreditbehov, som motionärerna

framhållit. Under förutsättning, att den föreslagna utredningen kommer

att göras objektiv och förutsättningslös, vill utskottet, som i likhet med

andra kammarens utskott anser den behandlade frågan vara av den allmänna

betydelse, att en utredning är motiverad, hemställa,

att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet

fattade beslut.

Stockholm den 6 april 1938.

På utskottets vägnari

EDWIN BERLING.

Närvarande! herrar Berling, Rydberg, Thorén, Hjalmarsson, von Heland, Velander*

och Jacob Hansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

3

Till riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott.

Sedan Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen att avgiva yttrande över

den inom andra kammaren väckta motionen nr 402 angående användandet av

postsparbankens medel, får styrelsen i ämnet anföra följande.

Motionärerna hava inledningsvis givit uttryck åt den uppfattningen, att postsparbanken

alltjämt har en stor uppgift att fylla och att de flesta av de skäl,

som på sin tid anfördes för inrättande av en postsparbank, i stort sett alltjämt

hava sitt berättigande. Generalpoststyrelsen delar denna motionärernas uppfattning.

Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att man vid

bedömande av postsparbankens existensberättigande icke gärna bör dröja endast

vid de skäl, som för nära 50 år sedan ansågos motivera inrättandet av en postsparbank.

Samfundsförhållandena och det ekonomiska livet hava under det sistförfluten

halva seklet undergått så stora förändringar, att frågan, huruvida

postsparbanken numera har någon uppgift att fylla, icke rimligen kan besvaras

med beaktande enbart av de synpunkter, som vid postsparbankens inrättande

anlades på ämnet. Generalpoststyrelsen anser sig icke behöva dröja vid denna

sida av saken i annan mån än att styrelsen vill understryka, att postsparbanksrörelsens

kraftiga utveckling från tiden för postsparbankens omorganisation

och den stora popularitet, postsparbanken numera åtnjuter bland allmänheten,

måste anses giva vid handen, att postsparbanken säkerligen i högre grad nu än

förr har en betydelsefull uppgift att fylla. Det lärer icke heller med fog kunna

göras gällande, att postsparbankens ökade klientel vunnits från de övriga sparbankerna

eller att de i postsparbanken innestående medlen till någon större

del överförts från dessa sparbanker eller undandragits dem. Av de siffror motionärerna

själva anföra å sidan 3 i motionen framgår det, att postsparbankens

insättarbehållning under perioden 31 december 1922—31 december 1931 ökats

med i runt tal 263 milj., medan insättarbehållningen i övriga sparbanker under

samma tid stegrats med 808 milj. eller mera än tre gånger ökningen i postsparbanken.

Intet hållbart skäl kan anföras för den uppfattningen, att större delen

av de i postsparbanken innestående medlen verkligen skulle ha blivit sparad,

om postsparbanken icke funnits. Det torde med rätta kunna sägas, att den propaganda

för sparandet, som postsparbanken bedrivit, varit mera till gagn än till

skada också för övriga sparinrättningar. Enligt generalpoststyrelsens uppfattning

bör i detta sammanhang beaktas ett betydelsefullt förhållande, som ofta

förbises. De enskilda sparbankerna få lika litet som postsparbanken vara något

självändamål, utan ändamålet för såväl de förras som den senares verksamhet

bör vara sparintressets tillgodoseende under former, som åstadkomma en lämplig

fördelning av sparmedlen för tillgodoseendet av olika kreditbehov. Det är

givetvis av den största betydelse, att det lokala kreditbehovet fylles, såsom i

den förevarande motionen framhålles, men å andra sidan får man icke heller

förbise vikten av att det överskott, som å vissa orter uppstår, sedan orternas

egen efterfrågan å kredit blivit fyllt, kan vinna en lönande och ur hela landets

synpunkt lämplig och önskvärd placering. Innan generalpoststyrelsen ingår på

denna punkt, nödgas styrelsen något uppehålla sig vid vissa övriga delar av

motionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Forsla kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

Motionärerna anse, att postsparbankens uppgift att betjäna den rörliga delen

av befolkningen hade större betydelse förr än nu och att postsparbanken numera

har sin kanske största uppgift genom att postsparbanksböckerna tjäna

såsom resekreditiv inom landet. Generalpoststyrelsen vill häremot invända, att

rörligheten inom befolkningen säkerligen är betydligt större nu än för femtio

år sedan och att postsparbanken ur ifrågavarande synpunkt sett därför bör

vara mera betydelsefull nu än tidigare. Att postsparbanken numera skulle

hava sin ”kanske största uppgift” såsom förmedlare av resekreditiv, måste

generalpoststyrelsen dock bestämt betvivla. Av postsparbankens omkring 11/a

milj. i kraft varande motböcker torde endast en mycket ringa del användas såsom

resekreditivböcker, ehuru möjligheten att å en postsparbanksbok uttaga

medel vid varje rikets postanstalt givetvis är till gagn för det mindretal, som

verkligen behöver utnyttja postsparbanken på detta sätt. ,

I sitt omnämnande av postsparbankens skolsparverksamhet yttra motionärerna,

att postsparbanken härutinnan tidigare gjort ”en icke oväsentlig insats

genom försäljning av s. k. sparmärken till skolbarnen”. De meddela även, att

denna försäljning efter några år nedgick och slutligen helt upphörde genom att

sparmärkena avskaffades. ”Till jämförelse”, meddela motionärerna, ”att de enskilda

sparbankernas skolsparverksamhet numera utvisar en årlig ökning av

2V* & 3 milj. kronor.” Det förefaller nästan, som ville motionärerna med denna

jämförelse göra gällande, att postsparbanken tidigare icke så effektivt, som

kunnat eller bort ske, vårdat sig örn skolsparrörelsen. Fortsättningsvis påstå

emellertid motionärerna, att postsparbanken ”efter den år 1923 företagna omorganisationen

visat tendens att vilja uttränga de enskilda sparbankerna från

skolsparverksamheten”. Motionärerna foga till detta påstående följande reflexion:

”Även örn från allmänna synpunkter postsparbankens propaganda för ungdomens

sparverksamhet framstår såsom ytterst behjärtansvärd, kan man icke

förbise, att denna propaganda kan medföra avbräck för de provinsiella sparbankernas

framtida möjligheter att kunna tillgodose de lokala kreditbehoven.”

Det torde, med anledning av vad motionärerna sålunda anfört, vara befogat

att här ägna några ord åt postsparbankens skolsparrörelse, sådan den numera

bedrives. Den daterar sig från år 1928, vilket år Kungl. Majit och riksdagen

medgåvo, att postsparbanken finge intill ett belopp av högst 50,000 kronor till

skolungdom i riket utdela postsparbanksböcker med därå insatta belopp, ej överstigande

två kronor för bok. Medgivandet i fråga har upprepats Tinder de följande

åren med den ändring dock, att det årliga anslagsbeloppet från och med

år 1930 yarit bestämt till 60,000 kronor. Genom dessa medgivanden har postsparbanken

beretts möjlighet att under åren 1928—1932 till barn i skolorna utdela

inalles 140,000 postsparbanksböcker med ett sammanlagt insättningsbelopp

av 280,000 kronor. Utdelningen har skett nästan uteslutande till barn i folkskolorna

(även nomadskolor och anstalter för lytesbehäftade barn samt uppfostringsanstalter

hava dock i begränsad omfattning tillgodosetts). Utdelningen

har verkställts på grundval av anmälningar från skolråd eller lärarpersonal. I

de fall då från skolmyndigheter meddelats, att de önskat för skolsparverksamheten

anlita annan sparbank än postsparbanken, har denna senare städse respekterat

ett sådant önskemål. Örn i motsatt fall någon skola från att tidigare hava

anlitat enskild sparbank övergått till att använda postsparbanken, har denna

självfallet och för övrigt i överensstämmelse med riksdagens uttalande icke

kunnat avvisa skolan i fråga. Några åtgärder med syfte att undantränga de enskilda

sparbankerna från skolsparrörelsen hava icke förekommit från postsparbankens

sida.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 5

Postsparbankens utdelning av postsparbanksböcker sker utan att därmed förknippas

något villkor om fortsatt sparande. För underlättande av frivillig

sparrörelse i skolor, som sådant önska, tillhandahåller emellertid postsparbanken,

liksom väl de flesta enskilda sparbanker med skolsparverksamhet på

sitt program, s. k. skolsparbössor. Någon propaganda för att förmå lärarpersonalen

att rekvirera sådana sparbössor övas ej. Postsparbanken endast upplyser

vid de tillfällen postsparbankens ”gåvoböcker” utsändas, om de möjligheter

till rekvisition av sparbössor, som finnas. Postsparbanken övar ingen

kontroll över resultaten av den frivilliga sparrörelsen i de skolor, där sådan

förekommer. Den lärare eller lärarinna, som åtagit sig att handhava rörelsen,

låter insätta de sparade beloppen på barnens postsparbanksböcker i vanlig ordning,

d. v. s. vid postanstalt.

Man torde icke med rätta kunna göra gällande, att den skolsparverksamhet,

som postsparbanken bedriver under ovan angivna former, skulle hava vare sig

till syfte eller resultat, att de enskilda sparbankerna undanträngas från detta

slags verksamhet. Att postsparbanken i stället haft och har att på detta område

väsentligen göra en rent kompletterande insats, framgår därav, att postsparbankens

utdelning av postsparbanksböcker till mycket stor del skett till skolor

inom norrlandslänen eller över huvud sådana trakter, där enskilda sparbanker

antingen icke finnas eller också icke funnit lämpligt att utöva skolsparverksamhet,

medan däremot sådan utdelning icke alls eller till endast mycket obetydlig

omfattning ägt rum inom län, där den enskilda sparverksamheten varit

kraftigt utvecklad. Härutinnan har ingen förskjutning inträtt under årens

lopp. Det är för övrigt svårt att finna, huru postsparbanken på just detta område

skulle kunna hota de enskilda sparbankerna. Postsparbanken utdelar ett

belopp av 2 kronor per postsparbanksbok. De enskilda sparbankerna kunna

ofta locka med väsentligen högre belopp (fall där 10 kronor insatts per bok har

förekommit). Postsparbanken meddelar räntegottgörelse för medel å ”skolsparböcker”

efter samma låga räntesats, som gäller för postsparbanksböcker i allmänhet.

Do enskilda sparbankerna tillämpa ofta beträffande skolsparmedel en

relativt hög räntesats (högre än resp. sparbankers vanliga inlåningsränta).

Statsgaranti eller icke för insatta medel lär icke kunna tillmätas någon betydelse

i fråga örn val av sparinrättning för insättning av sådana medel, varom nu

är fråga. Ej heller lärer den större bekvämlighet, postsparbanken anses kunna

bereda allmänheten, i detta fall kunna öva något avgörande inflytande. Postsparbanken

har icke ens möjlighet att erbjuda lärarpersonalen någon ersättning

för dess besvär med skolspargöromålen.

Till vad som nu anförts rörande skolsparverksamheten, vågar generalpoststyrelsen

på grund av vunnen erfarenhet foga det påståendet, att postsparbankens

skolsparrörelse icke oväsentligt stimulerat de enskilda sparbankerna att

i högre grad än tidigare skett upptaga och ägna sig åt denna verksamhet.

Vad motionärerna i övrigt uttalat i motiveringen till sitt förslag föranleder

endast ett par anmärkningar. Motionärerna hava meddelat, ”alt postsparbanken

hädanefter tydligen ämnar giva postverket en viss ersättning” för användningen

av postverkets arbetslokaler och personal. Styrelsen vill härtill

i korthet erinra, att sådan inom generalpoststyrelsen uträknad och av Kungl.

Maj:t fastställd ersättning årligen utgått från och med tiden för postsparbankens

omorganisation. Storleken av denna ersättning för varje år från och med

året för postsparbankens omorganisation framgår av bifogade uppställning.

Motionärerna hava vidare yttrat, att postsparbankens propaganda sker med

”statsunderstöd”. 1 anledning härav får generalpoststyrelsen upplysa, att

statsverket icke gör några uppoffringar för detta ändamål. Propagandautgif
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

terna inom ramen för det av Kungl. Maj:t anvisade anslaget äro att anse såsom

en vanlig affärsomkostnad, vilken liksom löner, lokalkostnader och liknande

täckes av bankens inkomster och som visat sig vara ur ren affärssynpunkt

val motiverad. Postsparbankens propagandaverksamhet kan omöjligen anses

innebära ”en mindre lojal konkurrens från den statliga sparbankens sida”, ett

av motionärerna i visst sammanhang använt uttryck.

Till grund för motionärernas förslag, att postsparbanken skulle ställa medel

till de enskilda sparbankernas förfogande ligger antagandet, att postsparbanken

till förfång för dessa banker i stor utsträckning mottager insättarmedel

från landsbygden utan att i motsvarande mån tillgodose eller kunna tillgodose

landsbygdens kreditbehov — att postsparbankens expansion, såsom motionärerna

uttrycka sig, sker ”på de enskilda sparbankernas bekostnad”. Såsom

redan i början av generalpoststyrelsens yttrande framhållits, har postsparbankens

verksamhet med all säkerhet verkat stimulerande på sparintresset över

huvud taget och varit till gagn för övriga sparbanker. Den ganska vanliga

uppfattningen att postsparbanken drager insättarmedel från landsbygden torde

till stor del bero på en bristande kännedom örn postsparbanksrörelsens fördelning

på olika landsdelar. Postsparbanken bär och har städse haft sin ojämförligt

största klientel inom städer och stadsliknande samhällen. En för åren

1927- 1929 på anmodan av det särskilda utskottet vid 1930 års riksdag gjord

undersökning har visat bl. a., att i runt tal 60 procent av det under resp. år

i postsparbanken insatta beloppet influtit från insättare i städerna, 20 procent

härrörde från ”industri- och övriga kommuner”, knappa 3 å 4 procent hade

insatts inom ”jordbrukskommuner”, medan återstoden hade influtit från

”skogskommuner” och ”blandade kommuner”. Omkring 30 procent av postsparbankens

årliga insättningsbelopp beräknas inflyta enbart från insättare i

Stockholm. Örn härtill lägges det belopp, som inflyter från övriga större städer

samt från sådana landsändar, där den enskilda sparbanksverksamheten är föga

utvecklad, torde man knappast vara berättigad antaga, att postsparbankens

inlåning från de delar av landsbygden, där de enskilda sparbankerna företrädesvis

finnas, är av beskaffenhet att draga ifrån dessa några medel, som

eljest skulle hava placerats i vederbörande orts näringsliv.

Vad postsparbankens utlåning angår, bör beaktas, att vid 1932 års utgång

ej mindre än 126,7 milj. kronor hade av postsparbanken placerats i kommunlån.

en summa, som motsvarar 28 procent av bankens insättarbehållning vid

samma års slut. Generalpoststyrelsen föreställer sig, att detta slags utlåning

är till nytta även för landsbygden. Motionärerna anföra beträffande kommunlanen,

att såvitt känt är kunna sådana lånebehov mycket väl tillgodoses av

andra kreditgivare och till räntor, som ofta understiga postsparbankens”.

Generalpoststyrelsen vill på intet sätt bestrida, att i särskilda fall kommuner

kunna finna det fördelaktigare att låna hos andra än hos postsparbanken. Den

omständigheten, att postsparbanken i tävlan med andra långivare dock fått

till kommuner utlåna över 126 milj., synes emellertid tyda på, att de villkor

postsparbanken kunnat bjuda i en viss utsträckning av kommunerna befunnits

vara fördelaktiga. I detta sammanhang torde böra upplysas, att initiativet

till underhandlingar örn lån i postsparbanken undantagslöst tagits av de lånsökande,

icke av banken, och att propaganda för utlåningen aldrig i någon

form drivits hos kommuner.

Med förestående har generalpoststyrelsen icke velat ställa sig avvisande

mot motionärernas förslag om viss utredning. Styrelsen har endast velat beriktiga

vissa uppgifter och antaganden och även velat förbereda på, att resultatet

av en dylik utredning möjligen icke kan bliva sådant som motionärerna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andril tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 7

föreställt sig. Skall en utredning komma till stånd, måste dock enligt styrelsens

mening krävas, att den blir objektiv och förutsättningslös med beaktande

sålunda även av andra möjligheter för postsparbanken att i ökad omfattning

tillgodose landsbygdens kapitalbehov än den av motionärerna anvisade utvägen

samt att därvid tages tillbörlig hänsyn till angelägenheten, att åt postsparbanksmedlen

givas möjligast riskfria och samtidigt möjligast inkomstbringande

placering. Därest nu angivna villkor beaktas, har generalpoststyrelsen

intet att invända mot ett bifall till motionärernas hemställan.

Styrelsen anser sig dock till sist böra framhålla, att det för närvarande är

ytterst svårt att beräkna, huru postsparbankens inlåningsrörelse kommer att

ställa sig för framtiden. Blir depressionen långvarig och kommer nuvarande

stora marginal mellan postsparbankens och de enskilda sparbankernas inlaningsräntor

att uppehållas under någon längre tid, torde det, åtminstone av

hitintills vunnen erfarenhet att döma, knappast bliva postsparbanken möjligt

att i fortsättningen bedriva någon mera betydande utlåningsrörelse.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade, samtliga

tre postsparbanksfullmäktige, direktören K. Eriksson, riksgäldsfullmäktigen

H. S. Tamm och bankofullmäktigen A. Amnér.

Stockholm den 13 februari 1933.

Kungl. Generalpoststyrelsen

ANDERS ÖRNE.

Joh. Döss.

K. Wilhelmsson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

Postsparbankens driftkostnader och överskott under åren 1923—1982.

Ar

Driftkostnader

Överskott

Kr.

för postsparbanken

(den centrala för- valtningen och

bokföringen)

Kr.

Ersättning tili postverket

för postanstalternas be- styr med postsparbanks- göromålen (kostnader för

personal, lokaler, postbe- fordran m. m.)

Kr.

1923 ..................

987,030

300,000

1,175,936

1924 ..................

574,839

300,000

995,668

1925 ..................

548,096

300,000

1,277,907

1926 ..................

628,916

300,000

1,411,196

1927 ..................

720,701

750,000

1,848,667

1928 ..................

788,060

750,000

1,806,983

1929 ..................

888,351

750,000

1,367,155

1930 ..................

1,063,550

1,000,000

2,977,017

1931 ..................

1,274,319

1,250,000

3,665,922

1932 ..................

1,416,333

1,425,000

4,116,946 *)

*) I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 november 1932 med förslag till driftkostnadsstat

för postverket för år 1933 har generalpoststyrelsen rörande användningen av

postsparbankens överskottsmedel för år 1932 anfört bl. a. följande.

”Postverkets gottgörelse för postsparbanksgöromålens handläggning å postanstalterna

har tidigare grundats på statistiskt material, avseende postsparbanksrörelsens omfattning

under två eller flera år tidigare än det år, vilket ersättningen i varje fall avsett.

Verkställd beräkning har visat, att postverket härigenom i gottgörelse från postsparbanken

för de sistförflutna tio åren, 1923—1932, erhållit sammanlagt omkring 4,000,000

kronor mindre, än vad verket skulle ägt tillgodoräkna sig, därest till grund för ersättningens

beräkning legat postsparbanksrörelsens omfattning under respektive år, för vilka

ersättningen utgått.

Under tiden från postsparbankens omorganisation år 1923 hava å bankens rörelse

uppkomna vinstmedel i huvudsak använts till nedskrivning av det bokförda värdet av

postsparbankens innehav av räntebärande obligationer m. m. Bankens ekonomiska ställning

kan på grund härav vid nu gällande försäljningskurser å obligationer betecknas

såsom god. Den å postsparbanksrörelsen för år 1932 uppkommande vinsten beräknas

till omkring 4 milj. kronor. Detta års vinst skulle alltså komma att bliva ungefär lika

stor som förenämnda tilläggsersättning till postverket för åren 1923—1932.

Under sådana förhållanden och då det synts generalpoststyrelsen angeläget, att i nuvarande

statsfinansiella läge varje möjlighet att tillföra statsverket ökade inkomster

utnyttjas, har styrelsen ansett sig böra föreslå, att postsparbanken skall under budgetåret

1933/1934 till postverket såsom tilläggsersättning för postsparbanksgöromålens handläggande

å postanstalterna åren 1923—1932 erlägga ett belopp av 4 milj. kronor. Bifalles

detta, skulle alltså postsparbankens beräknade vinst för år 1932 utgå för ändamålet.”

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:188 Skrivelse till Konungen angående användandet av postsparbankens medel. s. 10 i texten