Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10
1933-04-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1933:10, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1933 kl. 4 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i
anledning av väckt motion, II: 402, angående användandet
av postsparbankens medel.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 402, har herr Petersson i Lerbäcksbyn
m. fl. hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsammast utreda, huruledes landsortens
och särskilt landsbygdens sparmedel må kunna i större utsträckning
göras tillgängliga för tillgodoseende av de lokala kreditbehoven genom att
viss del av postsparbankens medel insättes i de enskilda sparbankerna, samt
därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen må giva anledning.
Beträffande motivering hänvisas till motionen.
Över motionen har yttrande avgivits av generalpoststyrelsen, vilket yttrande
såsom bilaga fogats vid detta utlåtande.
Därjämte har yttrande i frågan avgivits av styrelsen för Svenska sparbanksföreningen,
som därvid förklarat sig finna den gjorda framställningen värd det
största beaktande och därför tillstyrkt utredning i motionens syfte. Föreningens
styrelse har dessutom anfört, att den funne det nödvändigt, att de
medel, som enligt förslaget skulle av postsparbanken tillföras enskild sparbank,
insättas hos vederbörande sparbank å motboksräkning och mot den för dylik
räkning av sparbanken vid varje särskild tidpunkt tillämpade inlåningsräntan.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades
av andra kammaren, anförde i sitt utlåtande nr 5 följande.
”Den i föreliggande motion framförda uppfattningen, att postsparbanken bedriver
en mindre önskvärd och övermäktig konkurrens om insättarnas sparmedel
med de enskilda sparbankerna, torde vara så vida spridd, att en undersökning
härutinnan torde få anses vara fullt motiverad, även örn åtskilliga av
de uttalanden, som gjorts i motionen, icke kunna helt godtagas. I sistnämnda
avseende får utskottet hänvisa till den ingående kritik av motionen, som lämnats
i generalpoststyrelsens yttrande över densamma.
Emellertid åsyftar motionen icke direkt ett närmare klarläggande av den i
densamma påtalade konkurrensen utan fastmera vidtagandet av åtgärder ägnade
att eliminera de enligt motionärernas mening skadliga följderna av postsparbankens
verksamhet. I motionen föreslås sålunda, att postsparbankens
medel i viss utsträckning skola genom insättning i de enskilda sparbankerna
göras tillgängliga för tillgodoseende av landsortens och särskilt landsbygdens
kreditbehov.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 12 sami. 2 avd. Nr 10—12.
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Fr 10.
Syftet med detta förslag finner utskottet för sin del behjärtansvärt och anser
därför i likhet med motionärerna, att en utredning i frågan bör komma till
stånd. Med avseende på riktlinjerna för en dylik utredning torde man dock ej,
såsom i motionen föreslås, böra på förhand binda sig, vare sig i princip eller
för en viss lösning av frågan. Utredningen bör sålunda enligt utskottets mening
göras objektiv och förutsättningslös, såsom generalpoststyrelsen för sin
del förordat. Utskottet ansluter sig vidare till generalpoststyrelsens mening
jämväl därutinnan, att vid utredningen bör tagas tillbörlig hänsyn till angelägenheten
att åt postsparbankens medel gives möjligast riskfria och samtidigt
möjligast inkomstbringande placering. I anslutning till att motionärerna särskilt
fäst uppmärksamheten på jordbrukets kreditbehov må till slut framhållas,
att den ifrågasatta utredningen synes böra taga sikte även på tillgodoseendet
av andra legitima kreditbehov.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att andra kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta skyndsammast utreda, huruvida och
på vad sätt landsortens och särskilt landsbygdens sparmedel i postsparbanken
må kunna i större utsträckning göras tillgängliga för tillgodoseende av de
lokala kreditbehoven, exempelvis genom att viss del av bankens medel insattes
i de enskilda sparbankerna, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
må giva anledning.”
Andra kammaren biföll, vad dess tillfälliga utskott sålunda hemställt.
Första kammaren har, efter delgivning av andra kammarens beslut, hänvisat
ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.
Utskottet. Utskottet är icke övertygat därom, att penningknappheten hos de lokala
sparbankerna är av den betydelse för jordbrukets kreditbehov, som motionärerna
framhållit. Under förutsättning, att den föreslagna utredningen kommer
att göras objektiv och förutsättningslös, vill utskottet, som i likhet med
andra kammarens utskott anser den behandlade frågan vara av den allmänna
betydelse, att en utredning är motiverad, hemställa,
att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut.
Stockholm den 6 april 1938.
På utskottets vägnari
EDWIN BERLING.
Närvarande! herrar Berling, Rydberg, Thorén, Hjalmarsson, von Heland, Velander*
och Jacob Hansson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
3
Till riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott.
Sedan Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen att avgiva yttrande över
den inom andra kammaren väckta motionen nr 402 angående användandet av
postsparbankens medel, får styrelsen i ämnet anföra följande.
Motionärerna hava inledningsvis givit uttryck åt den uppfattningen, att postsparbanken
alltjämt har en stor uppgift att fylla och att de flesta av de skäl,
som på sin tid anfördes för inrättande av en postsparbank, i stort sett alltjämt
hava sitt berättigande. Generalpoststyrelsen delar denna motionärernas uppfattning.
Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att man vid
bedömande av postsparbankens existensberättigande icke gärna bör dröja endast
vid de skäl, som för nära 50 år sedan ansågos motivera inrättandet av en postsparbank.
Samfundsförhållandena och det ekonomiska livet hava under det sistförfluten
halva seklet undergått så stora förändringar, att frågan, huruvida
postsparbanken numera har någon uppgift att fylla, icke rimligen kan besvaras
med beaktande enbart av de synpunkter, som vid postsparbankens inrättande
anlades på ämnet. Generalpoststyrelsen anser sig icke behöva dröja vid denna
sida av saken i annan mån än att styrelsen vill understryka, att postsparbanksrörelsens
kraftiga utveckling från tiden för postsparbankens omorganisation
och den stora popularitet, postsparbanken numera åtnjuter bland allmänheten,
måste anses giva vid handen, att postsparbanken säkerligen i högre grad nu än
förr har en betydelsefull uppgift att fylla. Det lärer icke heller med fog kunna
göras gällande, att postsparbankens ökade klientel vunnits från de övriga sparbankerna
eller att de i postsparbanken innestående medlen till någon större
del överförts från dessa sparbanker eller undandragits dem. Av de siffror motionärerna
själva anföra å sidan 3 i motionen framgår det, att postsparbankens
insättarbehållning under perioden 31 december 1922—31 december 1931 ökats
med i runt tal 263 milj., medan insättarbehållningen i övriga sparbanker under
samma tid stegrats med 808 milj. eller mera än tre gånger ökningen i postsparbanken.
Intet hållbart skäl kan anföras för den uppfattningen, att större delen
av de i postsparbanken innestående medlen verkligen skulle ha blivit sparad,
om postsparbanken icke funnits. Det torde med rätta kunna sägas, att den propaganda
för sparandet, som postsparbanken bedrivit, varit mera till gagn än till
skada också för övriga sparinrättningar. Enligt generalpoststyrelsens uppfattning
bör i detta sammanhang beaktas ett betydelsefullt förhållande, som ofta
förbises. De enskilda sparbankerna få lika litet som postsparbanken vara något
självändamål, utan ändamålet för såväl de förras som den senares verksamhet
bör vara sparintressets tillgodoseende under former, som åstadkomma en lämplig
fördelning av sparmedlen för tillgodoseendet av olika kreditbehov. Det är
givetvis av den största betydelse, att det lokala kreditbehovet fylles, såsom i
den förevarande motionen framhålles, men å andra sidan får man icke heller
förbise vikten av att det överskott, som å vissa orter uppstår, sedan orternas
egen efterfrågan å kredit blivit fyllt, kan vinna en lönande och ur hela landets
synpunkt lämplig och önskvärd placering. Innan generalpoststyrelsen ingår på
denna punkt, nödgas styrelsen något uppehålla sig vid vissa övriga delar av
motionen.
4 Forsla kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Motionärerna anse, att postsparbankens uppgift att betjäna den rörliga delen
av befolkningen hade större betydelse förr än nu och att postsparbanken numera
har sin kanske största uppgift genom att postsparbanksböckerna tjäna
såsom resekreditiv inom landet. Generalpoststyrelsen vill häremot invända, att
rörligheten inom befolkningen säkerligen är betydligt större nu än för femtio
år sedan och att postsparbanken ur ifrågavarande synpunkt sett därför bör
vara mera betydelsefull nu än tidigare. Att postsparbanken numera skulle
hava sin ”kanske största uppgift” såsom förmedlare av resekreditiv, måste
generalpoststyrelsen dock bestämt betvivla. Av postsparbankens omkring 11/a
milj. i kraft varande motböcker torde endast en mycket ringa del användas såsom
resekreditivböcker, ehuru möjligheten att å en postsparbanksbok uttaga
medel vid varje rikets postanstalt givetvis är till gagn för det mindretal, som
verkligen behöver utnyttja postsparbanken på detta sätt. ,
I sitt omnämnande av postsparbankens skolsparverksamhet yttra motionärerna,
att postsparbanken härutinnan tidigare gjort ”en icke oväsentlig insats
genom försäljning av s. k. sparmärken till skolbarnen”. De meddela även, att
denna försäljning efter några år nedgick och slutligen helt upphörde genom att
sparmärkena avskaffades. ”Till jämförelse”, meddela motionärerna, ”att de enskilda
sparbankernas skolsparverksamhet numera utvisar en årlig ökning av
2V* & 3 milj. kronor.” Det förefaller nästan, som ville motionärerna med denna
jämförelse göra gällande, att postsparbanken tidigare icke så effektivt, som
kunnat eller bort ske, vårdat sig örn skolsparrörelsen. Fortsättningsvis påstå
emellertid motionärerna, att postsparbanken ”efter den år 1923 företagna omorganisationen
visat tendens att vilja uttränga de enskilda sparbankerna från
skolsparverksamheten”. Motionärerna foga till detta påstående följande reflexion:
”Även örn från allmänna synpunkter postsparbankens propaganda för ungdomens
sparverksamhet framstår såsom ytterst behjärtansvärd, kan man icke
förbise, att denna propaganda kan medföra avbräck för de provinsiella sparbankernas
framtida möjligheter att kunna tillgodose de lokala kreditbehoven.”
Det torde, med anledning av vad motionärerna sålunda anfört, vara befogat
att här ägna några ord åt postsparbankens skolsparrörelse, sådan den numera
bedrives. Den daterar sig från år 1928, vilket år Kungl. Majit och riksdagen
medgåvo, att postsparbanken finge intill ett belopp av högst 50,000 kronor till
skolungdom i riket utdela postsparbanksböcker med därå insatta belopp, ej överstigande
två kronor för bok. Medgivandet i fråga har upprepats Tinder de följande
åren med den ändring dock, att det årliga anslagsbeloppet från och med
år 1930 yarit bestämt till 60,000 kronor. Genom dessa medgivanden har postsparbanken
beretts möjlighet att under åren 1928—1932 till barn i skolorna utdela
inalles 140,000 postsparbanksböcker med ett sammanlagt insättningsbelopp
av 280,000 kronor. Utdelningen har skett nästan uteslutande till barn i folkskolorna
(även nomadskolor och anstalter för lytesbehäftade barn samt uppfostringsanstalter
hava dock i begränsad omfattning tillgodosetts). Utdelningen
har verkställts på grundval av anmälningar från skolråd eller lärarpersonal. I
de fall då från skolmyndigheter meddelats, att de önskat för skolsparverksamheten
anlita annan sparbank än postsparbanken, har denna senare städse respekterat
ett sådant önskemål. Örn i motsatt fall någon skola från att tidigare hava
anlitat enskild sparbank övergått till att använda postsparbanken, har denna
självfallet och för övrigt i överensstämmelse med riksdagens uttalande icke
kunnat avvisa skolan i fråga. Några åtgärder med syfte att undantränga de enskilda
sparbankerna från skolsparrörelsen hava icke förekommit från postsparbankens
sida.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 5
Postsparbankens utdelning av postsparbanksböcker sker utan att därmed förknippas
något villkor om fortsatt sparande. För underlättande av frivillig
sparrörelse i skolor, som sådant önska, tillhandahåller emellertid postsparbanken,
liksom väl de flesta enskilda sparbanker med skolsparverksamhet på
sitt program, s. k. skolsparbössor. Någon propaganda för att förmå lärarpersonalen
att rekvirera sådana sparbössor övas ej. Postsparbanken endast upplyser
vid de tillfällen postsparbankens ”gåvoböcker” utsändas, om de möjligheter
till rekvisition av sparbössor, som finnas. Postsparbanken övar ingen
kontroll över resultaten av den frivilliga sparrörelsen i de skolor, där sådan
förekommer. Den lärare eller lärarinna, som åtagit sig att handhava rörelsen,
låter insätta de sparade beloppen på barnens postsparbanksböcker i vanlig ordning,
d. v. s. vid postanstalt.
Man torde icke med rätta kunna göra gällande, att den skolsparverksamhet,
som postsparbanken bedriver under ovan angivna former, skulle hava vare sig
till syfte eller resultat, att de enskilda sparbankerna undanträngas från detta
slags verksamhet. Att postsparbanken i stället haft och har att på detta område
väsentligen göra en rent kompletterande insats, framgår därav, att postsparbankens
utdelning av postsparbanksböcker till mycket stor del skett till skolor
inom norrlandslänen eller över huvud sådana trakter, där enskilda sparbanker
antingen icke finnas eller också icke funnit lämpligt att utöva skolsparverksamhet,
medan däremot sådan utdelning icke alls eller till endast mycket obetydlig
omfattning ägt rum inom län, där den enskilda sparverksamheten varit
kraftigt utvecklad. Härutinnan har ingen förskjutning inträtt under årens
lopp. Det är för övrigt svårt att finna, huru postsparbanken på just detta område
skulle kunna hota de enskilda sparbankerna. Postsparbanken utdelar ett
belopp av 2 kronor per postsparbanksbok. De enskilda sparbankerna kunna
ofta locka med väsentligen högre belopp (fall där 10 kronor insatts per bok har
förekommit). Postsparbanken meddelar räntegottgörelse för medel å ”skolsparböcker”
efter samma låga räntesats, som gäller för postsparbanksböcker i allmänhet.
Do enskilda sparbankerna tillämpa ofta beträffande skolsparmedel en
relativt hög räntesats (högre än resp. sparbankers vanliga inlåningsränta).
Statsgaranti eller icke för insatta medel lär icke kunna tillmätas någon betydelse
i fråga örn val av sparinrättning för insättning av sådana medel, varom nu
är fråga. Ej heller lärer den större bekvämlighet, postsparbanken anses kunna
bereda allmänheten, i detta fall kunna öva något avgörande inflytande. Postsparbanken
har icke ens möjlighet att erbjuda lärarpersonalen någon ersättning
för dess besvär med skolspargöromålen.
Till vad som nu anförts rörande skolsparverksamheten, vågar generalpoststyrelsen
på grund av vunnen erfarenhet foga det påståendet, att postsparbankens
skolsparrörelse icke oväsentligt stimulerat de enskilda sparbankerna att
i högre grad än tidigare skett upptaga och ägna sig åt denna verksamhet.
Vad motionärerna i övrigt uttalat i motiveringen till sitt förslag föranleder
endast ett par anmärkningar. Motionärerna hava meddelat, ”alt postsparbanken
hädanefter tydligen ämnar giva postverket en viss ersättning” för användningen
av postverkets arbetslokaler och personal. Styrelsen vill härtill
i korthet erinra, att sådan inom generalpoststyrelsen uträknad och av Kungl.
Maj:t fastställd ersättning årligen utgått från och med tiden för postsparbankens
omorganisation. Storleken av denna ersättning för varje år från och med
året för postsparbankens omorganisation framgår av bifogade uppställning.
Motionärerna hava vidare yttrat, att postsparbankens propaganda sker med
”statsunderstöd”. 1 anledning härav får generalpoststyrelsen upplysa, att
statsverket icke gör några uppoffringar för detta ändamål. Propagandautgif
-
6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
terna inom ramen för det av Kungl. Maj:t anvisade anslaget äro att anse såsom
en vanlig affärsomkostnad, vilken liksom löner, lokalkostnader och liknande
täckes av bankens inkomster och som visat sig vara ur ren affärssynpunkt
val motiverad. Postsparbankens propagandaverksamhet kan omöjligen anses
innebära ”en mindre lojal konkurrens från den statliga sparbankens sida”, ett
av motionärerna i visst sammanhang använt uttryck.
Till grund för motionärernas förslag, att postsparbanken skulle ställa medel
till de enskilda sparbankernas förfogande ligger antagandet, att postsparbanken
till förfång för dessa banker i stor utsträckning mottager insättarmedel
från landsbygden utan att i motsvarande mån tillgodose eller kunna tillgodose
landsbygdens kreditbehov — att postsparbankens expansion, såsom motionärerna
uttrycka sig, sker ”på de enskilda sparbankernas bekostnad”. Såsom
redan i början av generalpoststyrelsens yttrande framhållits, har postsparbankens
verksamhet med all säkerhet verkat stimulerande på sparintresset över
huvud taget och varit till gagn för övriga sparbanker. Den ganska vanliga
uppfattningen att postsparbanken drager insättarmedel från landsbygden torde
till stor del bero på en bristande kännedom örn postsparbanksrörelsens fördelning
på olika landsdelar. Postsparbanken bär och har städse haft sin ojämförligt
största klientel inom städer och stadsliknande samhällen. En för åren
1927- 1929 på anmodan av det särskilda utskottet vid 1930 års riksdag gjord
undersökning har visat bl. a., att i runt tal 60 procent av det under resp. år
i postsparbanken insatta beloppet influtit från insättare i städerna, 20 procent
härrörde från ”industri- och övriga kommuner”, knappa 3 å 4 procent hade
insatts inom ”jordbrukskommuner”, medan återstoden hade influtit från
”skogskommuner” och ”blandade kommuner”. Omkring 30 procent av postsparbankens
årliga insättningsbelopp beräknas inflyta enbart från insättare i
Stockholm. Örn härtill lägges det belopp, som inflyter från övriga större städer
samt från sådana landsändar, där den enskilda sparbanksverksamheten är föga
utvecklad, torde man knappast vara berättigad antaga, att postsparbankens
inlåning från de delar av landsbygden, där de enskilda sparbankerna företrädesvis
finnas, är av beskaffenhet att draga ifrån dessa några medel, som
eljest skulle hava placerats i vederbörande orts näringsliv.
Vad postsparbankens utlåning angår, bör beaktas, att vid 1932 års utgång
ej mindre än 126,7 milj. kronor hade av postsparbanken placerats i kommunlån.
en summa, som motsvarar 28 procent av bankens insättarbehållning vid
samma års slut. Generalpoststyrelsen föreställer sig, att detta slags utlåning
är till nytta även för landsbygden. Motionärerna anföra beträffande kommunlanen,
att såvitt känt är kunna sådana lånebehov mycket väl tillgodoses av
andra kreditgivare och till räntor, som ofta understiga postsparbankens”.
Generalpoststyrelsen vill på intet sätt bestrida, att i särskilda fall kommuner
kunna finna det fördelaktigare att låna hos andra än hos postsparbanken. Den
omständigheten, att postsparbanken i tävlan med andra långivare dock fått
till kommuner utlåna över 126 milj., synes emellertid tyda på, att de villkor
postsparbanken kunnat bjuda i en viss utsträckning av kommunerna befunnits
vara fördelaktiga. I detta sammanhang torde böra upplysas, att initiativet
till underhandlingar örn lån i postsparbanken undantagslöst tagits av de lånsökande,
icke av banken, och att propaganda för utlåningen aldrig i någon
form drivits hos kommuner.
Med förestående har generalpoststyrelsen icke velat ställa sig avvisande
mot motionärernas förslag om viss utredning. Styrelsen har endast velat beriktiga
vissa uppgifter och antaganden och även velat förbereda på, att resultatet
av en dylik utredning möjligen icke kan bliva sådant som motionärerna
Första hammarens andril tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 7
föreställt sig. Skall en utredning komma till stånd, måste dock enligt styrelsens
mening krävas, att den blir objektiv och förutsättningslös med beaktande
sålunda även av andra möjligheter för postsparbanken att i ökad omfattning
tillgodose landsbygdens kapitalbehov än den av motionärerna anvisade utvägen
samt att därvid tages tillbörlig hänsyn till angelägenheten, att åt postsparbanksmedlen
givas möjligast riskfria och samtidigt möjligast inkomstbringande
placering. Därest nu angivna villkor beaktas, har generalpoststyrelsen
intet att invända mot ett bifall till motionärernas hemställan.
Styrelsen anser sig dock till sist böra framhålla, att det för närvarande är
ytterst svårt att beräkna, huru postsparbankens inlåningsrörelse kommer att
ställa sig för framtiden. Blir depressionen långvarig och kommer nuvarande
stora marginal mellan postsparbankens och de enskilda sparbankernas inlaningsräntor
att uppehållas under någon längre tid, torde det, åtminstone av
hitintills vunnen erfarenhet att döma, knappast bliva postsparbanken möjligt
att i fortsättningen bedriva någon mera betydande utlåningsrörelse.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade, samtliga
tre postsparbanksfullmäktige, direktören K. Eriksson, riksgäldsfullmäktigen
H. S. Tamm och bankofullmäktigen A. Amnér.
Stockholm den 13 februari 1933.
Kungl. Generalpoststyrelsen
ANDERS ÖRNE.
Joh. Döss.
K. Wilhelmsson.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Postsparbankens driftkostnader och överskott under åren 1923—1982.
Ar
Driftkostnader
Överskott
Kr.
för postsparbanken
(den centrala för- valtningen och
bokföringen)
Kr.
Ersättning tili postverket
för postanstalternas be- styr med postsparbanks- göromålen (kostnader för
personal, lokaler, postbe- fordran m. m.)
Kr.
1923 ..................
987,030
300,000
1,175,936
1924 ..................
574,839
300,000
995,668
1925 ..................
548,096
300,000
1,277,907
1926 ..................
628,916
300,000
1,411,196
1927 ..................
720,701
750,000
1,848,667
1928 ..................
788,060
750,000
1,806,983
1929 ..................
888,351
750,000
1,367,155
1930 ..................
1,063,550
1,000,000
2,977,017
1931 ..................
1,274,319
1,250,000
3,665,922
1932 ..................
1,416,333
1,425,000
4,116,946 *)
*) I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 november 1932 med förslag till driftkostnadsstat
för postverket för år 1933 har generalpoststyrelsen rörande användningen av
postsparbankens överskottsmedel för år 1932 anfört bl. a. följande.
”Postverkets gottgörelse för postsparbanksgöromålens handläggning å postanstalterna
har tidigare grundats på statistiskt material, avseende postsparbanksrörelsens omfattning
under två eller flera år tidigare än det år, vilket ersättningen i varje fall avsett.
Verkställd beräkning har visat, att postverket härigenom i gottgörelse från postsparbanken
för de sistförflutna tio åren, 1923—1932, erhållit sammanlagt omkring 4,000,000
kronor mindre, än vad verket skulle ägt tillgodoräkna sig, därest till grund för ersättningens
beräkning legat postsparbanksrörelsens omfattning under respektive år, för vilka
ersättningen utgått.
Under tiden från postsparbankens omorganisation år 1923 hava å bankens rörelse
uppkomna vinstmedel i huvudsak använts till nedskrivning av det bokförda värdet av
postsparbankens innehav av räntebärande obligationer m. m. Bankens ekonomiska ställning
kan på grund härav vid nu gällande försäljningskurser å obligationer betecknas
såsom god. Den å postsparbanksrörelsen för år 1932 uppkommande vinsten beräknas
till omkring 4 milj. kronor. Detta års vinst skulle alltså komma att bliva ungefär lika
stor som förenämnda tilläggsersättning till postverket för åren 1923—1932.
Under sådana förhållanden och då det synts generalpoststyrelsen angeläget, att i nuvarande
statsfinansiella läge varje möjlighet att tillföra statsverket ökade inkomster
utnyttjas, har styrelsen ansett sig böra föreslå, att postsparbanken skall under budgetåret
1933/1934 till postverket såsom tilläggsersättning för postsparbanksgöromålens handläggande
å postanstalterna åren 1923—1932 erlägga ett belopp av 4 milj. kronor. Bifalles
detta, skulle alltså postsparbankens beräknade vinst för år 1932 utgå för ändamålet.”
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1933:188 Skrivelse till Konungen angående användandet av postsparbankens medel. s. 10 i texten