Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912

1933-02-17 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1933:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

Sr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 17 lebruari 1933 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11

oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, m. m.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 23 december 1932 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 9, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till dels förordning

örn ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr

275) örn skogsvårdsavgift, dels ock förordning örn vissa ändringar i för

ordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län.

Förslagen äro av följande lydelse.

»Förslag

'' till

förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912

(nr 275) örn skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 oktober 1912 örn skogsvårdsavgift,

sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 6 juni

1924 (nr 184), skall erhålla följande ändrade lydelse:

5 §.

Denna förordning gäller icke virke, som avverkats å kronohemman och

krononybyggen, beträffande vilka förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden äger tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.»

Hiliana till riksdagens protokoll 1933. 10 sami. Nr 13—19■

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

»Förslag

till

förordning om vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331)

angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

Härigenom förordnas, dels att andra stycket i § 6 förordningen den 18

juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län skall upphöra att gälla, dels ock att § 14 förordningen skall i nedan

angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

§ 14.

Avkastningen---reglementet.

Av skogens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för skogsindelning

och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning

och bevakning, för underhåll av den för allmänningsskogen särskilt anställda

personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårds

arbeten ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller

särskilda föreskrifter föranledda kostnader.

Angående---reglementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får

utskottet, i den mån därför ej nedan redogöres, hänvisa till det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet.

Gällande bestämmelser om skogsvårdsavgifter.

Enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) skall uppsikt över

lagens efterlevnad för varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning,

utövas av den skogsvårdsstyrelse, som där skall finnas. I fråga

örn skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i lagen och belägen

inom område för stad, som icke deltager i landsting, ntövas tillsynen av

skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav staden omgives.

Förutom den uppsiktsskyldighet, som med anledning härav åligger skogsvårdsstyrelserna,

tillkommer det dem i främsta rummet, enligt förordningen

den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser, att befrämja

den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel,

beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur

samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad

skogshushållning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

3

De medel, vilka för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet stå till deras förfogande,

äro framför allt skogsvårdsavgifter och statsanslag.

Gällande bestämmelser örn skogsvårdsavgifter återfinnas i förordningen

den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift. Avgiften skall erläggas

av den, som enligt lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis

är skyldig att för det avverkade virket utgöra dylik accis, samt

debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med kronoutskylderna.

Av de genom avgiften inom varje landstingsområde inflytande medel

skall sådan del, som erlagts från skyddsskogar, överlämnas till domänstyrelsen

samt av vad som erlagts från andra skogar 90 procent tillhandahållas

skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och 10 procent redovisas

till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov

fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Förordningen

gäller emellertid icke virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmarker eller å sådana utom lappmarkerna belägna skogar,

som äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18 juni

1915 (nr 251) angående utsyning ä viss skog inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden, den s. k. lappmarkslagen.

Skogsvårdsavgift utgår även från skogar, å vilka skogsvårdslagen icke

äger tillämpning. Från tillämpningen av skogsvårdslagen undantagas

nämligen —- förutom de skogar, som äro underkastade bestämmelserna i

nyssnämnda lappmarkslag —- allmänningsskogar i Västerbottens och

Norrbottens län, skogar, underkastade bestämmelserna i lagen den 5 juni

1909 (nr 53, s. 1) angående busbebovsskogar inom vissa områden, städers

och åtskilliga andra menigbeters skogar ävensom ecklesiastika skogar

samt i övrigt så gott som alla allmänna skogar i riket.

Lappmarkslagen äger tillämpning å alla skatte- och frälsehemman

samt lägenheter av skatte- och frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs

län, dock med undantag för husbehovs- oell allmänningsskogar. Husbehovsskogarna

äro underkastade bestämmelserna i förutnämnda lag den

5 juni 1909, och för allmänningsskogarna gäller förordningen den 18 juni

1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län eller, beträffande allmänningsskog i Särna och Idre socknar, s. k.

besparingsskog, särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. Lappmarkslagen

avser vidare vissa allmänna skogar, nämligen skogar å sådana

under stadgad åborätt upplåtna kronohemman och krononybygge^ vilka

äro belägna inom de sex norra länen.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna

i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem

underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning

i förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och av

domänstyrelsen. Lappmarkslagen bygger på principen örn utsyningstvång,

vilket innebär, att avverkning som regel icke får företagas annat

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

än efter utsyning oell stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman.

För utsyning och stämpling ävensom för av skogsstatstjänsteman företagen

undersökning av skogsmark för utrönande av markens lämplighet

för uppodling till åker eller äng skall sökanden gälda vissa avgifter till

statsverket. Kostnaderna för lagens kandhavande bestridas av domänfonden,

som erhåller ersättning härför dels genom inflytande avgifter,

som nyss nämnts, utsyningsavgifter, dels ock genom statsanslag.

Sedan i proposition (nr 217) till 1932 års riksdag framlagts förslag till

ny lappmarkslag, samt detta förslag antagits av riksdagen, har Kungl.

Majit den 10 juni 1932 (nr 180) utfärdat lag örn vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Genom denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1934, upphäves

1915 års lappmarkslag, utom i vad densamma angår skogar å kronohemman

och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex norra

länen. En av de mest framträdande ändringar, som genom den nya

lappmarkslagen föranledas i hittills bestående förhållanden, är, att uppsikten

över de skogar, varå lagen skall äga tillämpning, överflyttas från

domänstyrelsen till vederbörande skogsvårdsstyrelse. Utsyningstvång har

bibehållits i viss utsträckning, därvid emellertid de åligganden, som nu

tillkomma skogsstatens tjänstemän, anförtrotts skogsvårdsstyrelserna och

dessas personal. Vad angår kostnaderna för förrättningar, som enligt den

nya lagen verkställas av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, skola de såsom

regel utgå av medel, som styrelserna förvalta, dock att sökanden i

allmänhet skall utgöra hantlangning.

Förslaget till ändring i skogsvårdsavgifIsförordningen.

I det av 1927 års skogssukkunniga för lappmarken avgivna, betänkande

(stat. off. utr. 1931:10), vilket låg till grund för propositionen nr 217

till 1932 års riksdag, anförde de sakkunniga, vid behandling av frågan

örn anskaffande av medel till skogsvårdsstyrelsernas av den nya lappmarkslagen

föranledda kostnader, att skäl syntes föreligga för ett bibehållande

av hittills gällande praxis, att skogsägarna själva till viss grad

skulle bidraga till administrationens upprätthållande. Sakkunniga förmenade,

att det då läge närmast till hands, att beträffande nu ifrågakomna

förhållanden följa de bestämmelser, vilka gällde för skogarna under

skogsvårdslagen. Sakkunniga ansågo sig sålunda böra föreslå, att

förordningen örn skogsvårdsavgift utsträcktes att gälla även för de skogar,

beträffande vilka den nya lagen skulle äga tillämpning, samt att

som följd därav gottgörelse till statsverket för utsyning å ifrågavarande

skogar icke vidare skulle utgå. För de merkostnader, vilka icke täcktes

genom inflytande skogsvårdsavgifter, borde ersättning beredas genom

ökat statsanslag.

I anslutning till sin nu angivna ståndpunkt hava sakkunniga, vilka ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

gingo från att den nya lagen skulle bliva tillämplig beträffande samtliga

skogar, för vilka 1915 års lappmarkslag gäller, framlagt förslag till förordning

örn upphävande av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 örn

skogsvårdsavgift.

Domänstyrelsen, som vid upprepade tillfällen gjort sig till tolk för den

uppfattningen, att då skogsvårdsavgifter icke finge användas till någon

del för kronans skogar, denna extra utgift vore främmande för statens

skogsväsende och icke skäligen borde påläggas denna del av statens affärsverksamhet,

har i skrivelse till Kungl. Majit den 26 september 1932 hemställt

örn sådan ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen, att virke, som

avverkades såväl å domänfondens skogar som å övriga skogar, vilka icke

stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, befriades från skogsvårdsavgift

från och med den 1 januari 3934.

Departementschefen har anfört, att det utan vidare torde stå klart, att

antagandet av den nya skogslagen för lappmarkerna samt Särna och Idre

socknar medförde, att skogsvårdsavgiftsförordningen måste utsträckas

att gälla beträffande de skogar, vilka omfattades av sagda lag, något, som

statsmakterna även förutsatt vid lagförslagets behandling. Beträffande

frågan, örn skogsvårdsavgift borde utgöras jämväl från de skogar, som

icke stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, har departementschefen

erinrat, att statsmakterna tidigare haft frågan örn de allmänna skogarnas

befriande från skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift under omprövning

utan att likväl taga slutlig ställning till frågan. Efter påpekande

av att det vore ganska avsevärda belopp, som genom skogsvårdsavgifterna

från de allmänna skogarna tillfördes skogsvårdsstyrelserna, har departementschefen

vidare anfört.

»Det torde emellertid vara uppenbart, att därest skogsvårdsstyrelserna

gå förlustiga den inkomst, de åtnjutit genom inflytande skogsvårdsavgifter

från de allmänna skogarna, ersättning härför måste i någon

form beredas dem. Närmast skulle väl därvid en ökning av anslagsbeloppet

ifrågakomma, ett förfarande, vilket dock under förhandenvarande omständigheter

torde möta vissa svårigheter och i varje fall måste betraktas

såsom mindre önskvärt. Örn det också ur principiell synpunkt kunde förefalla

tilltalande, att de allmänna skogarna befriades från skogsvårdsavgift,

anser jag mig med hänsyn till det nu anförda icke böra tillstyrka,

att någon dylik åtgärd för det närvarande företages. Godtages denna

min uppfattning, torde skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift böra bibehållas

jämväl för övriga från skogsvårdsstyrelsernas tillsyn undantagna

skogar, beträffande vilka ifrågavarande förordning nu gäller.

Skogsvårdsavgiftsförordningens utsträckande att gälla virke, som avverkas

från skogarna under den nya lappmarkslagen, torde, med utgångspunkt

från vad jag i det föregående anfört, böra medföra, att förordningen

förlänas giltighet även beträffande de i lappmarkerna belägna ali
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

manna skogarna, dock med visst undantag, som jag i det följande skall

angiva. Ett dylikt förfarande överensstämmer med den grundregel, som

följts, då skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift införts i övriga delar

av riket. Emellertid torde sådan avgift icke böra uttagas från de allmänna

skogar, beträffande vilka den gamla lappmarkslagen fortfarande

skall gälla. Sistberörda skogar utgöras av inom de sex norra länen belägna

skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. Vid

framläggandet av förslaget till den nya lagen uttalade föredragande departementschefen,

att någon nyreglering rörande skogsvården av fastigheter

under stadgad åborätt icke borde komma till stånd, förrän en närmare

utredning rörande förutsättningarna härför verkställts. I avbidan

på den förändring, som nämnda fastigheter således framdeles kunna bliva

underkastade i skogligt hänseende, synes det mig lämpligt, att skogarna

å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra

länen liksom hittills undantagas från skogsvårdsavgiftsförordningens

tillämpning.

Utom de skogar, vilka omfattas av den nya lappmarkslagen, samt allmänna

skogar finnas i lappmarkerna allmänningsskogar, lydande under

förordningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län, samt husbehovsskogar, lydande under lagen den 5

juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden. Allmänningsskogar,

lydande under 1920 års förordning, finnas även i Västerbottens och

Norrbottens läns kustland. I samband med den s. k. dimensionslagens

upphävande och inordnandet av de skogar, beträffande vilka sistnämnda

lag var gällande, under 1923 års skogsvårdslag blevo genom förordningen

den 6 juni 1924 (nr 184) allmänningsskogarna i kustlanden, vilka tidigare

varit fritagna från skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift, underkastade

dylik skyldighet. I överensstämmelse med den princip, som sålunda kom

mit till uttryck, torde skogsvårdsavgiftsförordningen nu böra göras tilllämplig

jämväl beträffande allmänningsskogarna i lappmarken. Det må

i detta sammanhang erinras, att skogsvårdsavgifter redan före år 1924 utgått

från de såsom besparingsskogar betecknade allmänningsskogarna

inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Vad husbehovsskogarna beträffar

finnas sådana icke utanför lappmarkerna. Det synes riktigt att, såsom

föreslagits av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken, i samband

med att utgörande av skogsvårdsavgift föreskrives för de allmänna skogarna

och allmänningsskogarna i lappmarken dylik förpliktelse stadgas

även för husbehovsskogarna. Den enhetlighet, som härigenom vinnes,

torde vara ägnad att underlätta tillämpningen av hithörande bestämmelser.

På grund av det anförda torde 5 § förordningen örn skogsvårdsavgift

böra sålunda ändras, att från förordningens tillämpning allenast bliva

undantagna de skogar, vilka kvarstå under 1915 års lappmarkslag. Ändringen

torde böra träda i kraft samma dag som den nya lappmarkslagen

eller således den 1 januari 1934.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13. 7

Förslaget till ändring i förordningen angående allmänning sskog ar i Västerbottens

och Norrbottens län.

Enligt förenämnda förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län skall dylik skog stå under skogsstatens uppsikt

och kontroll samt, där ej särskild förvaltare för densamma blivit i

viss ordning anställd, jämväl under skogsstatens vård och förvaltning.

Enligt stadgande i förordningens § 6 första stycket skall all avverkning

ske efter utsyning därvid träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller

mera i genomskärning, skola särskilt stämplas. För utsyning och stämpling

av virke å allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning,

skall, enligt andra stycket i samma paragraf, till statsverket gäldas

gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Förslaget till

ändring i förordningen angående allmänningsskogar i Västerbottens och

Norrbottens län avser att befria innehavarna av nämnda skogar från

dessa utsyningsavgifter.

Som skäl för ändringen har departementschefen anfört.

»I sin motivering till förslaget angående den nya lappmarkslagen fram

höll föredragande departementschefen, att det skulle innebära en obillig

het att, såsom lagförslaget gestaltats, uttaga såväl skogsvårdsavgifter som

särskild ersättning för utsyningar och övriga i lagen föreskrivna förrätt

ningar. I anslutning till detta uttalande har i lagen stadgats, att vid

förrättning, som nyss nämnts, sökanden visserligen skall utgöra nödig

hantlangning, men att, med vissa undantag, som här icke behöva närmare

beröras, övriga kostnader skola utgå av skogsvårdsstyrelsens medel.

De synpunkter, vilka sålunda vunnit beaktande, torde vara förtjänta att

tillämpas jämväl i fråga örn allmännings- och husbehovsskogarna.»

Vad husbehovsskogarna angår, har något förslag icke förelagts riksdagen

till antagande, enär innehavarna av husbehovsskogarna kunna befrias

från de utsynings- och undersökningsavgifter, vilka det nu åligger

dem att gälda, genom ändring i kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915)

angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker, vilken kungörelse tillkommit i

administrativ ordning.

Ifrågasatt ändring av bestämmelserna örn redovisning och fördelning av

skogsvårdsavgifter.

Ett visst samband med de nu framlagda förslagen äger en utredning,

som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund låtit verkställa angående

en ifrågasatt ändring av bestämmelserna örn redovisning och för

delning av skogsvårdsavgifter. Denna utredning föranleddes av en skri

velse (nr 321) från 1927 års riksdag, vari riksdagen, efter hemställan av

jordbruksutskottet (utlåtande nr 79), anhållit, att Kungl. Majit måtte låta

verkställa utredning angående sådan ändring i förordningen örn skogs

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr lä.

Utskottet.

vårdsavgift, att, i stället för nu stadgade 10 procent av samtliga inom

vederbörande lanstingsområde inflytande skogsvårdsavgift^*, till stats

kontoret skulle redovisas de skogsvärdsavgifter, som inom landstingsområdet

inflöte från därinom belägna allmänna skogar, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Med

ändringen avsågs att vinna en rättvisare fördelning skogsvårdsstyrelserna

emellan av inflytande skogsvärdsavgifter.

Departementschefen har örn resultatet av den verkställda utredningen

anfört.

»Av den utredning, som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund

låtit verkställa, torde framgå, att fördelarna av den ifrågasatta ändringen

skulle bliva tämligen obetydliga. Det totalbelopp, som bomme att redovisas

till statskontoret, skulle bliva i det närmaste oförändrat. Även för

de enskilda skogsvårdsstyrelserna bomme, med få undantag, resultatet att

bliva detsamma som enligt nu tillämpade regler. Å andra sidan skulle

vissa besvärligheter uppstå vid virkestaxeringen liksom också vid debiteringen,

uppbörden och redovisningen av skogsvårdsavgifterna, varjämte

extra kostnader komme att förorsakas det allmänna. Centralrådet har

med hänsyn till det anförda ansett sig icke böra tillstyrka ändringens

genomförande. Jämväl statskontoret och domänstyrelsen hava uttalat sig

i avstyrkande riktning. För egen del biträder jag den uppfattning, vartill

myndigheterna sålunda kommit.»

Da genom den nya lappmarkslagen uppsikten över de skogar, varå la

gen skall äga tillämpning, överflyttas från domänstyrelsen till vederbörande

skogsvårdsstyrelse samt skogarna i samband därmed befrias från

hittills utgående utsyningsavgifter, böra givetvis från oell med ikraftträdandet

av den nya lagen de däri angivna skogarna icke längre vara

intagna från skyldighet att utgiva skogsvårdsavgift. Utskottet finner

alltså den av Kungl. Majit föreslagna utsträckningen av skogsvårdsavgiftsförordningens

tillämpningsområde till dessa skogar vara en given

följd av den nya lappmarkslagens antagande. Eftersom den gamla lappmarkslagen

skall bibehålla giltighet beträffande skogar å kronohemman

och krononybygge!! under stadgad åborätt inom de sex norra länen, synes

däremot virke från sådana skogar fortfarande böra vara fritt från

skogsvårdsavgift. Vad därefter angår de inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker belägna skogar, som icke äro underkastade vare

sig den nya eller den gamla lappmarkslagens bestämmelser, d. v. s. dels

alla allmänna skogar utom skogar å åbohemman av nyssnämnt slag, dels

ock allmännings- och husbehovsskogarna, skola dessa framdeles liksom

hittills vara undantagna från skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Emellertid synas dessa skogar icke böra undantagas från skogsvårdsavgiftsförordningens

tillämpningsområde under annan förutsättning än att

sådan omändring av gällande bestämmelser företages, att området för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13. 9

skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och skogs vårdsavgiftsiörordningens tilllämpning

även i övriga delar av landet bringas till överensstämmelse. Beträffande

lämpligheten av en sådan omändring får utskottet anföra följande.

Ur ren principsynpunkt kan det synas tilltalande att, såsom domänstyrelsen

vid flera tillfällen påyrkat, från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift

undantaga de skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelsernas

uppsikt, och alltså befria dessa från avgifter, som upptagas till främjande

av skogsvården å andra skogar. En sådan ändring skulle även

medföra större rättvisa i fråga örn avgifternas fördelning på de olika

skogsvårdsstyrelserna. Sistnämnda förhållande påkallar emellertid icke

i och för sig någon ändring i gällande bestämmelser, enär förefintliga

ojämnheter i angivna avseende lätt kunna utjämnas vid fördelningen mellan

skogsvårdsstyrelserna av statsanslaget och den till statskontoret redovisade

delen av skogsvårdsavgifterna. Vad angår synpunkten, att avgifter,

som upptagas till främjande av skogsvården å vissa skogar, icke

böra uttagas jämväl från andra, synes en viss skillnad böra göras

mellan statsskogarna och de skogar, som tillhöra städer och menigheter

m. fl. Då det är ifrågasatt att vid förändring i lagstiftningen beträffande

sistnämnda slag av skogar utsträcka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet

även till dessa, synes i avbidan på utvecklingen härutinnan någon

förändring i fråga örn skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgift icke

böra vidtagas. Beträffande statsskogarna kan man visserligen med säkerhet

antaga, att de aldrig bliva underställda skogsvårdsstyrelsernas tillsyn.

En befrielse från skogsvårdsavgift skulle emellertid icke medföra

någon vinst för staten, enär ersättning för minskningen i skogsvårdsavgifter

måste beredas skogsvårdsstyrelserna och detta icke synes kunna

ske annorledes än genom en höjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande.

Fördelen av statsskogarnas befrielse från skogsvårdsavgift skulle

alltså bliva av rent bokföringsmässig art, närmast innebärande överflyttandet

av en utgift från domänstyrelsens affärsverksamhet till anslaget

till skogsvårdens befrämjande. För en förändring av skogsvårdsavgifts

förordningen i detta hänseende skulle emellertid, som i ärendet framhållits,

erfordras en omläggning av taxerings- och uppbördsförfarandet, som

skulle medföra kostnader för det allmänna samt ökat arbete för myndigheter

och enskilda. Fördelen med förändringen torde därför icke uppväga

de med densamma förenade olägenheterna. Det torde även kunna

befaras, att ökningen av statens inkomster från statsskogarna icke skulle

komma att uppgå till samma belopp som minskningen i skogsvårdsstyrelsernas

inkomster av skogsvårdsavgifter oell den därav föranledda höjningen

av anslaget till skogsvårdens befrämjande. Virke från statsskogarna

säljes nämligen i mycket stor omfattning på rot, varvid skyldigheten

att erlägga skogsvårdsavgift åvilar de enskilda skogsavverkarna. Det

förefaller högst tvivelaktigt, örn dessa vid skogsvårdsavgif tens bortfal

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.

lande skola i motsvarande mån höja sina anbud för avverkningsrättens

förvärvande. Utskottet anser sig av dessa skäl icke kunna förorda, att

skogar, som utan att stå under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt äro under

kastade skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift, befrias från dylik skyl

dighet.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet det framlagda

förslaget till ändring i förordningen örn skogsvårdsavgift. Mot det framlagda

förslaget örn ändring i förordningen angående allmänningsskogar i

Västerbottens och Norrbottens län har utskottet icke något att erinra.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition.

Stockholm den 17 februari 1933.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr t.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:66 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle. a1 i texten