Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912
1933-02-17 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1933:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912
Dokumentets text
1
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
Sr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 17 lebruari 1933 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11
oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, m. m.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 23 december 1932 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 9, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till dels förordning
örn ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr
275) örn skogsvårdsavgift, dels ock förordning örn vissa ändringar i för
ordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län.
Förslagen äro av följande lydelse.
»Förslag
'' till
förordning om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) örn skogsvårdsavgift.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 11 oktober 1912 örn skogsvårdsavgift,
sådan denna paragraf lyder enligt förordningen den 6 juni
1924 (nr 184), skall erhålla följande ändrade lydelse:
5 §.
Denna förordning gäller icke virke, som avverkats å kronohemman och
krononybyggen, beträffande vilka förordningen den 18 juni 1915 (nr 251)
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden äger tillämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.»
Hiliana till riksdagens protokoll 1933. 10 sami. Nr 13—19■
I
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
»Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331)
angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.
Härigenom förordnas, dels att andra stycket i § 6 förordningen den 18
juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län skall upphöra att gälla, dels ock att § 14 förordningen skall i nedan
angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
§ 14.
Avkastningen---reglementet.
Av skogens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för skogsindelning
och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning
och bevakning, för underhåll av den för allmänningsskogen särskilt anställda
personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårds
arbeten ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller
särskilda föreskrifter föranledda kostnader.
Angående---reglementet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.»
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån därför ej nedan redogöres, hänvisa till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet.
Gällande bestämmelser om skogsvårdsavgifter.
Enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) skall uppsikt över
lagens efterlevnad för varje landstingsområde, där lagen äger tillämpning,
utövas av den skogsvårdsstyrelse, som där skall finnas. I fråga
örn skogsmark, som är underkastad bestämmelserna i lagen och belägen
inom område för stad, som icke deltager i landsting, ntövas tillsynen av
skogsvårdsstyrelsen inom det landstingsområde, varav staden omgives.
Förutom den uppsiktsskyldighet, som med anledning härav åligger skogsvårdsstyrelserna,
tillkommer det dem i främsta rummet, enligt förordningen
den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser, att befrämja
den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel,
beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur
samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad
skogshushållning.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
3
De medel, vilka för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet stå till deras förfogande,
äro framför allt skogsvårdsavgifter och statsanslag.
Gällande bestämmelser örn skogsvårdsavgifter återfinnas i förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift. Avgiften skall erläggas
av den, som enligt lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis
är skyldig att för det avverkade virket utgöra dylik accis, samt
debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med kronoutskylderna.
Av de genom avgiften inom varje landstingsområde inflytande medel
skall sådan del, som erlagts från skyddsskogar, överlämnas till domänstyrelsen
samt av vad som erlagts från andra skogar 90 procent tillhandahållas
skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och 10 procent redovisas
till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov
fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Förordningen
gäller emellertid icke virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmarker eller å sådana utom lappmarkerna belägna skogar,
som äro underkastade bestämmelserna i förordningen den 18 juni
1915 (nr 251) angående utsyning ä viss skog inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, den s. k. lappmarkslagen.
Skogsvårdsavgift utgår även från skogar, å vilka skogsvårdslagen icke
äger tillämpning. Från tillämpningen av skogsvårdslagen undantagas
nämligen —- förutom de skogar, som äro underkastade bestämmelserna i
nyssnämnda lappmarkslag —- allmänningsskogar i Västerbottens och
Norrbottens län, skogar, underkastade bestämmelserna i lagen den 5 juni
1909 (nr 53, s. 1) angående busbebovsskogar inom vissa områden, städers
och åtskilliga andra menigbeters skogar ävensom ecklesiastika skogar
samt i övrigt så gott som alla allmänna skogar i riket.
Lappmarkslagen äger tillämpning å alla skatte- och frälsehemman
samt lägenheter av skatte- och frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs
län, dock med undantag för husbehovs- oell allmänningsskogar. Husbehovsskogarna
äro underkastade bestämmelserna i förutnämnda lag den
5 juni 1909, och för allmänningsskogarna gäller förordningen den 18 juni
1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens
län eller, beträffande allmänningsskog i Särna och Idre socknar, s. k.
besparingsskog, särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. Lappmarkslagen
avser vidare vissa allmänna skogar, nämligen skogar å sådana
under stadgad åborätt upplåtna kronohemman och krononybygge^ vilka
äro belägna inom de sex norra länen.
Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna
i de revir, där de under lagen lydande skogarna äro belägna, samt dem
underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning
i förevarande avseende utövas av vederbörande Överjägmästare och av
domänstyrelsen. Lappmarkslagen bygger på principen örn utsyningstvång,
vilket innebär, att avverkning som regel icke får företagas annat
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
än efter utsyning oell stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman.
För utsyning och stämpling ävensom för av skogsstatstjänsteman företagen
undersökning av skogsmark för utrönande av markens lämplighet
för uppodling till åker eller äng skall sökanden gälda vissa avgifter till
statsverket. Kostnaderna för lagens kandhavande bestridas av domänfonden,
som erhåller ersättning härför dels genom inflytande avgifter,
som nyss nämnts, utsyningsavgifter, dels ock genom statsanslag.
Sedan i proposition (nr 217) till 1932 års riksdag framlagts förslag till
ny lappmarkslag, samt detta förslag antagits av riksdagen, har Kungl.
Majit den 10 juni 1932 (nr 180) utfärdat lag örn vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Genom denna lag, som skall träda i kraft den 1 januari 1934, upphäves
1915 års lappmarkslag, utom i vad densamma angår skogar å kronohemman
och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex norra
länen. En av de mest framträdande ändringar, som genom den nya
lappmarkslagen föranledas i hittills bestående förhållanden, är, att uppsikten
över de skogar, varå lagen skall äga tillämpning, överflyttas från
domänstyrelsen till vederbörande skogsvårdsstyrelse. Utsyningstvång har
bibehållits i viss utsträckning, därvid emellertid de åligganden, som nu
tillkomma skogsstatens tjänstemän, anförtrotts skogsvårdsstyrelserna och
dessas personal. Vad angår kostnaderna för förrättningar, som enligt den
nya lagen verkställas av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, skola de såsom
regel utgå av medel, som styrelserna förvalta, dock att sökanden i
allmänhet skall utgöra hantlangning.
Förslaget till ändring i skogsvårdsavgifIsförordningen.
I det av 1927 års skogssukkunniga för lappmarken avgivna, betänkande
(stat. off. utr. 1931:10), vilket låg till grund för propositionen nr 217
till 1932 års riksdag, anförde de sakkunniga, vid behandling av frågan
örn anskaffande av medel till skogsvårdsstyrelsernas av den nya lappmarkslagen
föranledda kostnader, att skäl syntes föreligga för ett bibehållande
av hittills gällande praxis, att skogsägarna själva till viss grad
skulle bidraga till administrationens upprätthållande. Sakkunniga förmenade,
att det då läge närmast till hands, att beträffande nu ifrågakomna
förhållanden följa de bestämmelser, vilka gällde för skogarna under
skogsvårdslagen. Sakkunniga ansågo sig sålunda böra föreslå, att
förordningen örn skogsvårdsavgift utsträcktes att gälla även för de skogar,
beträffande vilka den nya lagen skulle äga tillämpning, samt att
som följd därav gottgörelse till statsverket för utsyning å ifrågavarande
skogar icke vidare skulle utgå. För de merkostnader, vilka icke täcktes
genom inflytande skogsvårdsavgifter, borde ersättning beredas genom
ökat statsanslag.
I anslutning till sin nu angivna ståndpunkt hava sakkunniga, vilka ut
-
5
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
gingo från att den nya lagen skulle bliva tillämplig beträffande samtliga
skogar, för vilka 1915 års lappmarkslag gäller, framlagt förslag till förordning
örn upphävande av 5 § i förordningen den 11 oktober 1912 örn
skogsvårdsavgift.
Domänstyrelsen, som vid upprepade tillfällen gjort sig till tolk för den
uppfattningen, att då skogsvårdsavgifter icke finge användas till någon
del för kronans skogar, denna extra utgift vore främmande för statens
skogsväsende och icke skäligen borde påläggas denna del av statens affärsverksamhet,
har i skrivelse till Kungl. Majit den 26 september 1932 hemställt
örn sådan ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen, att virke, som
avverkades såväl å domänfondens skogar som å övriga skogar, vilka icke
stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, befriades från skogsvårdsavgift
från och med den 1 januari 3934.
Departementschefen har anfört, att det utan vidare torde stå klart, att
antagandet av den nya skogslagen för lappmarkerna samt Särna och Idre
socknar medförde, att skogsvårdsavgiftsförordningen måste utsträckas
att gälla beträffande de skogar, vilka omfattades av sagda lag, något, som
statsmakterna även förutsatt vid lagförslagets behandling. Beträffande
frågan, örn skogsvårdsavgift borde utgöras jämväl från de skogar, som
icke stöde under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, har departementschefen
erinrat, att statsmakterna tidigare haft frågan örn de allmänna skogarnas
befriande från skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift under omprövning
utan att likväl taga slutlig ställning till frågan. Efter påpekande
av att det vore ganska avsevärda belopp, som genom skogsvårdsavgifterna
från de allmänna skogarna tillfördes skogsvårdsstyrelserna, har departementschefen
vidare anfört.
»Det torde emellertid vara uppenbart, att därest skogsvårdsstyrelserna
gå förlustiga den inkomst, de åtnjutit genom inflytande skogsvårdsavgifter
från de allmänna skogarna, ersättning härför måste i någon
form beredas dem. Närmast skulle väl därvid en ökning av anslagsbeloppet
ifrågakomma, ett förfarande, vilket dock under förhandenvarande omständigheter
torde möta vissa svårigheter och i varje fall måste betraktas
såsom mindre önskvärt. Örn det också ur principiell synpunkt kunde förefalla
tilltalande, att de allmänna skogarna befriades från skogsvårdsavgift,
anser jag mig med hänsyn till det nu anförda icke böra tillstyrka,
att någon dylik åtgärd för det närvarande företages. Godtages denna
min uppfattning, torde skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift böra bibehållas
jämväl för övriga från skogsvårdsstyrelsernas tillsyn undantagna
skogar, beträffande vilka ifrågavarande förordning nu gäller.
Skogsvårdsavgiftsförordningens utsträckande att gälla virke, som avverkas
från skogarna under den nya lappmarkslagen, torde, med utgångspunkt
från vad jag i det föregående anfört, böra medföra, att förordningen
förlänas giltighet även beträffande de i lappmarkerna belägna ali
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
B
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
manna skogarna, dock med visst undantag, som jag i det följande skall
angiva. Ett dylikt förfarande överensstämmer med den grundregel, som
följts, då skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift införts i övriga delar
av riket. Emellertid torde sådan avgift icke böra uttagas från de allmänna
skogar, beträffande vilka den gamla lappmarkslagen fortfarande
skall gälla. Sistberörda skogar utgöras av inom de sex norra länen belägna
skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt. Vid
framläggandet av förslaget till den nya lagen uttalade föredragande departementschefen,
att någon nyreglering rörande skogsvården av fastigheter
under stadgad åborätt icke borde komma till stånd, förrän en närmare
utredning rörande förutsättningarna härför verkställts. I avbidan
på den förändring, som nämnda fastigheter således framdeles kunna bliva
underkastade i skogligt hänseende, synes det mig lämpligt, att skogarna
å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt i de sex norra
länen liksom hittills undantagas från skogsvårdsavgiftsförordningens
tillämpning.
Utom de skogar, vilka omfattas av den nya lappmarkslagen, samt allmänna
skogar finnas i lappmarkerna allmänningsskogar, lydande under
förordningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län, samt husbehovsskogar, lydande under lagen den 5
juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden. Allmänningsskogar,
lydande under 1920 års förordning, finnas även i Västerbottens och
Norrbottens läns kustland. I samband med den s. k. dimensionslagens
upphävande och inordnandet av de skogar, beträffande vilka sistnämnda
lag var gällande, under 1923 års skogsvårdslag blevo genom förordningen
den 6 juni 1924 (nr 184) allmänningsskogarna i kustlanden, vilka tidigare
varit fritagna från skyldighet att utgöra skogsvårdsavgift, underkastade
dylik skyldighet. I överensstämmelse med den princip, som sålunda kom
mit till uttryck, torde skogsvårdsavgiftsförordningen nu böra göras tilllämplig
jämväl beträffande allmänningsskogarna i lappmarken. Det må
i detta sammanhang erinras, att skogsvårdsavgifter redan före år 1924 utgått
från de såsom besparingsskogar betecknade allmänningsskogarna
inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Vad husbehovsskogarna beträffar
finnas sådana icke utanför lappmarkerna. Det synes riktigt att, såsom
föreslagits av 1927 års skogssakkunniga för lappmarken, i samband
med att utgörande av skogsvårdsavgift föreskrives för de allmänna skogarna
och allmänningsskogarna i lappmarken dylik förpliktelse stadgas
även för husbehovsskogarna. Den enhetlighet, som härigenom vinnes,
torde vara ägnad att underlätta tillämpningen av hithörande bestämmelser.
På grund av det anförda torde 5 § förordningen örn skogsvårdsavgift
böra sålunda ändras, att från förordningens tillämpning allenast bliva
undantagna de skogar, vilka kvarstå under 1915 års lappmarkslag. Ändringen
torde böra träda i kraft samma dag som den nya lappmarkslagen
eller således den 1 januari 1934.»
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13. 7
Förslaget till ändring i förordningen angående allmänning sskog ar i Västerbottens
och Norrbottens län.
Enligt förenämnda förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län skall dylik skog stå under skogsstatens uppsikt
och kontroll samt, där ej särskild förvaltare för densamma blivit i
viss ordning anställd, jämväl under skogsstatens vård och förvaltning.
Enligt stadgande i förordningens § 6 första stycket skall all avverkning
ske efter utsyning därvid träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller
mera i genomskärning, skola särskilt stämplas. För utsyning och stämpling
av virke å allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning,
skall, enligt andra stycket i samma paragraf, till statsverket gäldas
gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Förslaget till
ändring i förordningen angående allmänningsskogar i Västerbottens och
Norrbottens län avser att befria innehavarna av nämnda skogar från
dessa utsyningsavgifter.
Som skäl för ändringen har departementschefen anfört.
»I sin motivering till förslaget angående den nya lappmarkslagen fram
höll föredragande departementschefen, att det skulle innebära en obillig
het att, såsom lagförslaget gestaltats, uttaga såväl skogsvårdsavgifter som
särskild ersättning för utsyningar och övriga i lagen föreskrivna förrätt
ningar. I anslutning till detta uttalande har i lagen stadgats, att vid
förrättning, som nyss nämnts, sökanden visserligen skall utgöra nödig
hantlangning, men att, med vissa undantag, som här icke behöva närmare
beröras, övriga kostnader skola utgå av skogsvårdsstyrelsens medel.
De synpunkter, vilka sålunda vunnit beaktande, torde vara förtjänta att
tillämpas jämväl i fråga örn allmännings- och husbehovsskogarna.»
Vad husbehovsskogarna angår, har något förslag icke förelagts riksdagen
till antagande, enär innehavarna av husbehovsskogarna kunna befrias
från de utsynings- och undersökningsavgifter, vilka det nu åligger
dem att gälda, genom ändring i kungörelsen den 8 oktober 1918 (nr 915)
angående utsyning och stämpling å vissa husbehovsskogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, vilken kungörelse tillkommit i
administrativ ordning.
Ifrågasatt ändring av bestämmelserna örn redovisning och fördelning av
skogsvårdsavgifter.
Ett visst samband med de nu framlagda förslagen äger en utredning,
som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund låtit verkställa angående
en ifrågasatt ändring av bestämmelserna örn redovisning och för
delning av skogsvårdsavgifter. Denna utredning föranleddes av en skri
velse (nr 321) från 1927 års riksdag, vari riksdagen, efter hemställan av
jordbruksutskottet (utlåtande nr 79), anhållit, att Kungl. Majit måtte låta
verkställa utredning angående sådan ändring i förordningen örn skogs
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr lä.
Utskottet.
vårdsavgift, att, i stället för nu stadgade 10 procent av samtliga inom
vederbörande lanstingsområde inflytande skogsvårdsavgift^*, till stats
kontoret skulle redovisas de skogsvärdsavgifter, som inom landstingsområdet
inflöte från därinom belägna allmänna skogar, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Med
ändringen avsågs att vinna en rättvisare fördelning skogsvårdsstyrelserna
emellan av inflytande skogsvärdsavgifter.
Departementschefen har örn resultatet av den verkställda utredningen
anfört.
»Av den utredning, som centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
låtit verkställa, torde framgå, att fördelarna av den ifrågasatta ändringen
skulle bliva tämligen obetydliga. Det totalbelopp, som bomme att redovisas
till statskontoret, skulle bliva i det närmaste oförändrat. Även för
de enskilda skogsvårdsstyrelserna bomme, med få undantag, resultatet att
bliva detsamma som enligt nu tillämpade regler. Å andra sidan skulle
vissa besvärligheter uppstå vid virkestaxeringen liksom också vid debiteringen,
uppbörden och redovisningen av skogsvårdsavgifterna, varjämte
extra kostnader komme att förorsakas det allmänna. Centralrådet har
med hänsyn till det anförda ansett sig icke böra tillstyrka ändringens
genomförande. Jämväl statskontoret och domänstyrelsen hava uttalat sig
i avstyrkande riktning. För egen del biträder jag den uppfattning, vartill
myndigheterna sålunda kommit.»
Da genom den nya lappmarkslagen uppsikten över de skogar, varå la
gen skall äga tillämpning, överflyttas från domänstyrelsen till vederbörande
skogsvårdsstyrelse samt skogarna i samband därmed befrias från
hittills utgående utsyningsavgifter, böra givetvis från oell med ikraftträdandet
av den nya lagen de däri angivna skogarna icke längre vara
intagna från skyldighet att utgiva skogsvårdsavgift. Utskottet finner
alltså den av Kungl. Majit föreslagna utsträckningen av skogsvårdsavgiftsförordningens
tillämpningsområde till dessa skogar vara en given
följd av den nya lappmarkslagens antagande. Eftersom den gamla lappmarkslagen
skall bibehålla giltighet beträffande skogar å kronohemman
och krononybygge!! under stadgad åborätt inom de sex norra länen, synes
däremot virke från sådana skogar fortfarande böra vara fritt från
skogsvårdsavgift. Vad därefter angår de inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker belägna skogar, som icke äro underkastade vare
sig den nya eller den gamla lappmarkslagens bestämmelser, d. v. s. dels
alla allmänna skogar utom skogar å åbohemman av nyssnämnt slag, dels
ock allmännings- och husbehovsskogarna, skola dessa framdeles liksom
hittills vara undantagna från skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Emellertid synas dessa skogar icke böra undantagas från skogsvårdsavgiftsförordningens
tillämpningsområde under annan förutsättning än att
sådan omändring av gällande bestämmelser företages, att området för
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13. 9
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och skogs vårdsavgiftsiörordningens tilllämpning
även i övriga delar av landet bringas till överensstämmelse. Beträffande
lämpligheten av en sådan omändring får utskottet anföra följande.
Ur ren principsynpunkt kan det synas tilltalande att, såsom domänstyrelsen
vid flera tillfällen påyrkat, från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift
undantaga de skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelsernas
uppsikt, och alltså befria dessa från avgifter, som upptagas till främjande
av skogsvården å andra skogar. En sådan ändring skulle även
medföra större rättvisa i fråga örn avgifternas fördelning på de olika
skogsvårdsstyrelserna. Sistnämnda förhållande påkallar emellertid icke
i och för sig någon ändring i gällande bestämmelser, enär förefintliga
ojämnheter i angivna avseende lätt kunna utjämnas vid fördelningen mellan
skogsvårdsstyrelserna av statsanslaget och den till statskontoret redovisade
delen av skogsvårdsavgifterna. Vad angår synpunkten, att avgifter,
som upptagas till främjande av skogsvården å vissa skogar, icke
böra uttagas jämväl från andra, synes en viss skillnad böra göras
mellan statsskogarna och de skogar, som tillhöra städer och menigheter
m. fl. Då det är ifrågasatt att vid förändring i lagstiftningen beträffande
sistnämnda slag av skogar utsträcka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
även till dessa, synes i avbidan på utvecklingen härutinnan någon
förändring i fråga örn skyldigheten att erlägga skogsvårdsavgift icke
böra vidtagas. Beträffande statsskogarna kan man visserligen med säkerhet
antaga, att de aldrig bliva underställda skogsvårdsstyrelsernas tillsyn.
En befrielse från skogsvårdsavgift skulle emellertid icke medföra
någon vinst för staten, enär ersättning för minskningen i skogsvårdsavgifter
måste beredas skogsvårdsstyrelserna och detta icke synes kunna
ske annorledes än genom en höjning av anslaget till skogsvårdens befrämjande.
Fördelen av statsskogarnas befrielse från skogsvårdsavgift skulle
alltså bliva av rent bokföringsmässig art, närmast innebärande överflyttandet
av en utgift från domänstyrelsens affärsverksamhet till anslaget
till skogsvårdens befrämjande. För en förändring av skogsvårdsavgifts
förordningen i detta hänseende skulle emellertid, som i ärendet framhållits,
erfordras en omläggning av taxerings- och uppbördsförfarandet, som
skulle medföra kostnader för det allmänna samt ökat arbete för myndigheter
och enskilda. Fördelen med förändringen torde därför icke uppväga
de med densamma förenade olägenheterna. Det torde även kunna
befaras, att ökningen av statens inkomster från statsskogarna icke skulle
komma att uppgå till samma belopp som minskningen i skogsvårdsstyrelsernas
inkomster av skogsvårdsavgifter oell den därav föranledda höjningen
av anslaget till skogsvårdens befrämjande. Virke från statsskogarna
säljes nämligen i mycket stor omfattning på rot, varvid skyldigheten
att erlägga skogsvårdsavgift åvilar de enskilda skogsavverkarna. Det
förefaller högst tvivelaktigt, örn dessa vid skogsvårdsavgif tens bortfal
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
lande skola i motsvarande mån höja sina anbud för avverkningsrättens
förvärvande. Utskottet anser sig av dessa skäl icke kunna förorda, att
skogar, som utan att stå under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt äro under
kastade skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift, befrias från dylik skyl
dighet.
På grund av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet det framlagda
förslaget till ändring i förordningen örn skogsvårdsavgift. Mot det framlagda
förslaget örn ändring i förordningen angående allmänningsskogar i
Västerbottens och Norrbottens län har utskottet icke något att erinra.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.
Stockholm den 17 februari 1933.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr t.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1933:66 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle. a1 i texten