Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1928

1933-02-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1933:15, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1928

Dokumentets text

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.

13

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 17 lebruari 1933 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1928

(nr 212).

(2:a avd.)

I en tili riksdagen den 20 januari 1933 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 49, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda

i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att till 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skall

fogas ett nytt moment, betecknat 3 morn., av följande lydelse:

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1

mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning

eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas

av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning

å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan

örn tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Beträffande avverknings tillstånd.

som sökts före nämnda dag, skall äldre lag äga tillämpning.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i

den mån redogörelse härför ej lämnas här nedan, hänvisa till de vid propositionen

fogade protokollen.

Skogsvårdslagen bygger på grundtanken, att den enskilde skogsägaren

skall vara pliktig att utnyttja honom tillhörig skogsmark till produktion.

För tillgodoseende av detta syfte stadgas bland annat, att yngre skog som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.

regel ej får avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring (3 §), samt att avverkning i äldre skog ej får så bedrivas,

att återväxten äventyras (5 § första stycket). Ej heller får, med vissa

undantag, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrivas avverkning av

äldre skog i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma

att för framtiden lida brist på husbehovsskog'' efter ortens förhållanden

(5 § andra stycket). Utan hinder av stadgandet i 3 § får efter tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen avverkning av yngre skog ske dels till husbehov

i vissa fall dels ock där avverkningen är avsedd att ingå såsom ett led

i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god

skogsvård (4 § 1 morn.).

Kostnad för undersökning eller utredning, som skogsvårdsstyrelsen låter

verkställa för prövning av fråga, varom i 4 eller 5 § sägs, skall, enligt

stadgande i 7 § 1 mom. andra stycket, utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen

förvaltas; dock skall sökande utgöra nödig hantlangning ävensom,

därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva

ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år

fastställas. Berörda bestämmelse angående ersättning för utsyning eller

utstämpling förekom icke i det förslag till skogsvårdslag, som av Kungl.

Majit förelädes 1923 års riksdag. Bestämmelsen i fråga tillsattes av riksdagen

efter hemställan av det särskilda riksdagsutskott, som hade lagförslaget

till behandling. Såsom motivering anfördes allenast, att en något

större ersättningsskyldighet än av Kungl. Majit föreslagits syntes böra

åläggas en sökande i det fall, att vid undersökning, som enligt 7 § förekomma,

tillika verkställdes av sökanden begärd utsyning eller utstämpling.

Enligt skogsvårdslagens 8 §, som handlar örn avverkningsförbud till

förekommande eller avbrytande av olaglig skogsavverkning, får, sedan

dylikt förbud meddelats av skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänsteman, avverkning

av träd, vilka omfattas av förbudet, ej ske utan styrelsens till

stånd.

Vid skogsvårdslagens tillämpning har rått tvekan, huruvida på grund

av stadgandet i 7 § kostnad borde av sökanden gäldas för utsynings- eller

stämplingsförrättning, som av skogsvårdsstyrelsen verkställdes vid meddelande

av tillstånd efter avverkningsförbud enligt 8 §.

Denna fråga har varit föremål för domstols prövning i en rättegång,

refererad i Nytt Juridiskt Arkiv 1931 avd. I sid. 425. Av referatet framgår

följande:

Sedan en skogsägare verkställt vissa utstämplingar av barrträd å sin

fastighet, meddelade skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förbud att utan

styrelsens tillstånd å fastigheten bedriva avverkning av barrskog för annat

ändamål än fastighetens eller därmed samhrukad fastighets husbehov.

På begäran av skogsägaren, att de träd, vilka blivit utstämplade i strid

mot skogsvårdslagens föreskrifter, måtte »återmärkas», verkställde styrelsen

dylik förrättning, varefter styrelsen medgav vederbörande rätt att.

utan hinder av avverkningsförbudet, avverka de utstämplade träden med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.

15

undantag av dem, som sålunda återmärkts. Styrelsen stämde därefter

skogsägaren till Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt och yrkade

ersättning för förrättningskostnaderna. Styrelsens talan bifölls av häradsrätten.

Svea hovrätt, där skogsägaren sökte ändring, upphävde emellertid

häradsrättens dom och ogillade styrelsens talan under anförande,

att av utredningen i målet framginge, att styrelsen funnit ifrågavarande

förrättningar erforderliga för lämnande av tillstånd till avverkning av

vissa utav de träd, beträffande vilka omförmälda avverkningsförbud meddelats,

samt att skogsägaren vid sådant förhållande lagligen ej kunde förpliktas

att återgälda styrelsen kostnaderna för förrättningarna. Styrelsen

sökte revision. Genom dom den 24 juli 1931 fastställde högsta domstolen,

efter förslag av nedre justitierevisionen, hovrättens dom.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som tidigare i skri

velse till Kungl. Maj:t den 29 november 1927 hemställt, att åtgärder måtte

vidtagas för skogsvårdslagens komplettering med en bestämmelse av innehåll,

att skogsvårdsstyrelse ägde rätt att av vederbörande fordra ersättning

för av styrelsen verkställd utsyning eller anvisning, då förrättningen

ägde rum i samband med tillstånd till avverkning i skog, beträffande vilken

skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddelat avverkningsförbud, har med

anledning av högsta domstolens omförmälda dom i skrivelse till chefen

för jordbruksdepartementet den 31 augusti 1931 hemställt, att åtgärder

måtte vidtagas för ett genomförande så snart ske kunde av den ändring,

vilken förordats i skrivelsen den 29 november 1927.

Centralrådets hemställan örn ändring i skogsvårdslagen har biträtts

dels i infordrade utlåtanden över centralrådets skrivelse den 29 november

1927 av domänstyrelsen (utlåtande 4 januari 1927) och statskontoret (utlåtande

19 januari 1928), dels ock efter remiss av centralrådets skrivelse

den 31 augusti 1931 av Sveriges skogsägareförbund (yttrande 20 oktober

1931).

Såsom stöd för kravet på en lagändring har anförts bland annat, att,

enär ett avverkningsförbud utfärdades först sedan en överträdelse av

lagen skett eller planerats, med den av högsta domstolen tillämpade lagtolkningen,

kostnaderna för skogens beståndsvård bleve överflyttade från

lagbrytaren på skogslagens väktare. Särskilt bleve förhållandet i ögonen

fallande, då det gällde yngre skog, där nämligen ett avverkningsförbud

kunde räcka många år och flera utsyning^!* således kunde erfordras. Den

försumlige eller brottslige skogsägaren kunde alltså få beståndsvården i

sin skog så gott som kostnadsfritt ordnad, varigenom skogsvårdsstyrelsernas

budget onödigt betungades och lagbrott uppmuntrades.

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom jordbruksdepartementet

uppgjorts ett förslag till ändring av 8 § skogsvårdslagen, vilket

förslag remitterats för yttrande till Sveriges skogsägareförbund och centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Berörda förslag avsåg närmast

att under ett nytt moment i 8 § stadga skyldighet för sökande av

avverkningstillstånd efter avverkningsförbud att utgöra nödig hantlang
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.

ning ävensom att ersätta kostnaderna för utsyning eller stämpling, som

skogsvårdsstyrelsen funne erforderligt verkställa för tillståndets medde

lande, varvid den föreslagna ersättningen till skogsvårdsstyrelsen avsågs

skola, i likhet med vad som sker i de i 7 § åsyftade fall, utgå efter grunder,

som av styrelsen för varje år fastställdes.

I yttrande den 10 december 1932 har Sveriges skogsägareförbund icke

haft något annat mot omförmälda ändringsförslag att erinra, än att förbundet

hemställt, att grunderna för ersättning för skogsvårdsstyrelses förrättning

å skog, vilken belagts med avverkningsförbud, måtte prövas och

fastställas av Kungl. Majit. Till stöd härför har förbundet anfört, att,

när en skog lagts under förbud, skogsvårdsstyrelsen onekligen befunne

sig i visst motsatsförhållande till skogsägaren. En viss frestelse kunde

då finnas för skogsvårdsstyrelsen att använda sin befogenhet att fastställa

ersättningen för den förrättning, som måste föregå varje avverkning

å skogen, på sådant sätt, att däri inrymdes ett visst mått av straff

för skogsägaren. Ett sådant förfarande vore emellertid enligt förbundets

mening mindre lämpligt.

Centralrådet för skog svår dsstyrelsernas förbund har i yttrande den 20

december 1932 förklarat, att centralrådet ansåge den ifrågasatta ändringen

i 8 § skogsvårdslagen påkallad av ett trängande behov. Tillika har inom

centralrådet framhållits, att det syntes befogat, att sökande av avverkningstillstånd

i fall, varom nu vore fråga, medgåves rätt att hos vederbörande

länsstyrelse och i sista hand hos Kungl. Majit påkalla prövning,

huruvida de av skogsvårdsstyrelsen fastställda grunderna för här avsedd

ersättning vore skäliga. Utan hinder av att dylik prövning påkallades

borde dock sökanden vara pliktig att gälda ersättning enligt sagda grunder

med rätt för honom att, örn ersättningen sedermera av högre myndighet

nedsattes, återfå vad han för mycket betalat. Centralrådet har ansett,

att vad sålunda erinrats mot förslagets utformning borde komma

under övervägande vid förslagets fortsatta behandling.

Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande.

»Verkställes genom skogsvårdsstyrelsens försorg utsyning eller utstämp

ling i samband med meddelande av tillstånd till avverkning efter ett

å fastigheten lagt avverkningsförbud enligt 8 § skogsvårdslagen, torde

på frågan örn skyldighet för tillståndssökande att ersätta kostnaderna

för ifrågavarande förrättning böra anläggas delvis andra synpunkter

än de, vilka kunna åberopas då eljest för avverkning fordras skogsvårds

styrelsens tillstånd. Förpliktelsen att, innan avverkningen företages, inhämta

dylikt tillstånd är här icke såsom i de övriga fall, då tillstånd kräves,

ett i lagen ovillkorligen föreskrivet, fastigheten, oberoende av ägarens

eller avverkningsrättsinnehavarens åtgöranden, åvilande onus. Det

är icke tilltalande, att, på sätt för närvarande synes vara fallet, den som

begär tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud skall vara fritagen

från skyldighet att ersätta skogsvårdsstyrelsen kostnaderna för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15. 17

»tsynings- eller stämplingsförrättning, som styrelsen finner, erforderlig

för tillståndets meddelande. Visserligen torde ej sällan inträffa, att tillstånd

till avverkning måste sökas på grund av ett förbud, sorn ej vållats

av sökanden. Förbudet kan sålunda hava meddelats redan under någon,

föregående ägares innehav av fastigheten. Dels finnes emellertid möjlighet

att vid förvärv av en fastighet övertyga sig örn, huruvida avverkningsförbud

åvilar densamma, dels torde kunna förväntas att,, därest

skogsvårdsstyrelsen finner, att en ändamålsenlig skogsvård kan antagas

komma att bedrivas av den nye ägaren, förbudet av styrelsen, upphäves

eller ägaren med förbudets bibehållande eljest medgives nödig rörelsefrihet.

Jag ansluter mig alltså till den princip, varå förenämnda inom

departementet upprättade förslag till ändring av 8 § bygger, eller att, då

skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter av-,

verkningsförbud finner erforderligt, att utsyningsförrättning genom styrelsens

försorg verkställes, kostnaderna för förrättningen skola gäldas av

den, som ansökt örn tillståndet. Utsyning torde nästan undantagslöst

vara förenad nied ett stämplingsför farande. Även stämplingskostnaderna

skola naturligtvis av sökanden betalas. Sådan förrättning, varigenom,

sedan avverkningsförbud meddelats, träd, vilka tidigare utstämplas av

skogsägare eller avverkningsrättsinnehavare, återstämplats genom skogsvårdsstyrelsens

försorg, torde böra räknas lika med vanlig utsyningseller

stämplingsförrättning.

I överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 7 § torde erforderlig

hantiangning alltid böra av tillståndssökande utgöras. Dylik skyldighet

bär sålunda åvila honom ej blott vid utsyning eller stämpling, som

skogsvårdsstyrelsen för tillståndets meddelande finner erforderlig, utan

vid all undersökning å marken, som anses behövlig för ansökningens

prövning.

På sätt framhållits såväl av Sveriges skogsägareförbund som inom centralrådet

för skogs vårdsstyrelsernas förbund synes det ej lämpligt att i

skogsvårdsstyrelsens egna händer, utan möjlighet till jämkning, överlämna

fastställandet av de grunder, efter vilka ersättning till styrelsen

skall utgå för sådan utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrelsen

vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud

finner erforderligt verkställa. Varken det av skogsägareförbundet

eller det av centralrådet framförda förslaget har emellertid synts mig

innebära en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Efter

övervägande av olika möjligheter härutinnan har jag stannat för den

meningen, att i lagtexten allenast bör inflyta föreskrift därom, att ersättningen

skall utgå med skäligt belopp. Anser den ersättningsskyldige

beloppet vara för högt tilltaget, får tvisten slitas inför allmän domstol, på

samma sätt som när skogsvårdsstyrelsens krav över huvud bestrides.

För att vederbörande skola hava möjlighet att i förväg någorlunda kunH

i hana lill riksdagens protokoll 193,1. II) sami. Nr 13—19. ‘j

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottet,

na bedöma storleken av den ersättning, varom i förekommande fall kan

bliva fråga, torde emellertid vara lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna för

varje år fastställa och tillkännagiva de grunder, som styrelserna vid ersättningens

debitering avse att tillämpa. Då olika grunder torde tillämpas

av olika skogsvårdsstyrelser, erhålles också härigenom ett material,

som kan bliva av viss betydelse för prövningen av ersättningsbeloppens

skälighet. Någon skyldighet för skogsvårdsstyrelserna i angivet hänseende

torde dock ej lämpligen böra föreskrivas i lagen. Därest de av

mig förordade bestämmelserna vinna statsmakternas bifall, torde framdeles

kunna i administrativ ordning tillses, att nyssnämnda åtgärder bliva

av styrelserna vidtagna.

De av mig tillstyrkta bestämmelserna torde böra sammanföras under

ett nytt moment, betecknat 3 morn., i 8 §. Bestämmelserna torde böra

träda i kraft den 1 juli 1933. Med allmänna rättsgrundsatser synes bäst

överensstämma, att de ej erhålla tillämplighet i sådana fall, där avverkningstillståndet

sökts före nämnda dag. Till undvikande av varje tveksamhet

torde uttryckligt stadgande härutinnan böra meddelas.»

Lagförslaget har vid granskning av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Utskottet finner den föreslagna lagändringen innebära en välmotiverad

komplettering av gällande bestämmelser. Det kan sålunda icke vara rimligt,

att en skogsägare, som ådragit sig ett avverkningsförbud och därefter

gör ansökan örn tillstånd till avverkning, skall vara befriad från

sådana kostnader, som andra skogsägare måste vidkännas vid ansökan

utan föregående avverkningsförbud örn skogsvårdsstyrelsens yttrande

beträffande rätt till avverkning. Å andra sidan böra självfallet kostnaderna

för en förrättning, avseende avverlcningstillstånd efter förbud, icke

bestämmas till högre belopp än kostnaderna för en motsvarande förrättning

i sådana fall, där förbud ej föregått. Departementschefen har förutsatt,

att skogsvårdsstyrelserna varje år skola fastställa och tillkännagiva

de grunder, som styrelserna vid ersättningens debitering avse att

tillämpa. Därvid måste givetvis samma grunder fastställas för alla förrättningar

av likartad beskaffenhet, oavsett örn avverkningsförbud föregått

eller ej. Genom att i det föreslagna tillägget till skogsvårdslagens

8 § endast intagits föreskrift att skälig ersättning skall gäldas av sökanden

för förrättning, som där avses, beredes emellertid, såsom departementschefen

framhållit, sökanden möjlighet att, örn han vill bestrida

skogsvårdsstyrelsens krav, få ersättningens skälighet prövad av domstol.

Sökanden synes härigenom fullt tillfredsställande tryggad mot att skogsvårdsstyrelsen,

såsom Sveriges skogsägarförbund befarat, skulle bestämma

ersättningen till särskilt högt belopp med hänsyn till den försummelse,

skogsägaren kan hava gjort sig skyldig till i samband med avverkningsförbudets

meddelande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 15. 19

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition.

Stockholm den 17 februari 1933.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 4.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:67 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 a1 i texten