Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utfärdande av föreskrifter om ursprungsbeteckning för importerad fisk.
1933-03-02 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1933:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utfärdande av föreskrifter om ursprungsbeteckning för importerad fisk.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1933 kl. 11 f. m
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utfärdande av
föreskrifter om ursprungsbeteckning för importerad fisk.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:4 av herr von Heland m. fl. och 11:3 av herr Andersson
i Dunker m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla örn utfärdande av föreskrifter om ursprungsbeteckning för importerad
fisk i enlighet med jordbruksutredningens i november 1931 framlagda förslag.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Jordbruksutredningen avgav i november 1931 till Kungl. Maj:t betänkande
och förslag rörande ursprungsbeteckning av vissa slag av importerade lantmanna-
och trädgårdsprodukter samt fisk. Beträffande frågan örn ursprungsbeteckning
för importerad fisk hade jordbruksutredningen vid utarbetandet av
sitt förslag inhämtat yttranden från ett flertal sammanslutningar av fiskare
och fiskhandlare. Dessa hade med vissa undantag uttalat den uppfattningen,
att ursprungsbeteckning i fråga örn importerad fisk borde genomföras. Avvikande
mening hade uttalats av styrelsen för Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening,
som ansett, att ursprungsbeteckning icke borde ifrågakomma för
färsk fisk, huvudsakligen av det skälet, att åtgärden med all säkerhet skulle
hava till följd liknande bestämmelser i de länder, dit svensk fisk exporterades.
Dylika farhågor ifråga om åtgärdens konsekvenser för den svenska fiskexporten
hade även uttalats av styrelsen för Malmöhus läns havsfiskeförening.
Jordbruksutredningen förklarade sig för sin del ha kommit till den uppfattningen,
att genomförandet av ursprungsbeteckning ifråga om vissa slag
av importerad fisk skulle beteckna en ur skilda synpunkter lämplig och behövlig
åtgärd. Farhågorna beträffande åtgärdens följder för fiskexporten fann
jordbruksutredningen icke böra hindra ifrågavarande anordnings genomförande
i vårt land. Jordbruksutredningens betänkande innefattar förslag örn ursprungsbeteckning
för samtliga de för importhandeln viktigaste fisksorterna (utom
färsk sill) ävensom för vissa skaldjur, nämligen hummer, kräftor och räkor.
Beträffande innehållet i övrigt i jordbruksutredningens förslag i nu ifrågavarande
avseende hänvisas till det i förevarande motioner lämnade referatet.
Kungl. Maj:t har över jordbruksutredningens förslag infordrat yttrande från
generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen oell kommerskollegium.
Bihang till riksdagens protokoll 1983. 10 sami. Nr 25—20.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
Generaltullstyrelsen har i ärendet hört tulldirektören och tullbehandlingsinspektionen
i Stockholm, tulldirektören i Göteborg, tulldirektören samt tullbehandlings-
och tullbevakningsinspektionerna i Malmö ävensom tullkamrarna i
Lysekil och Storlien.
Av de hörda tullmyndigheterna hava åtskilliga anmärkningar och erinringar
av såväl allmän som mera speciell natur framställts. I förstnämnda hänseende
hava sålunda tullmyndigheterna i Malmö framhållit såsom en brist i utkastet,
att däri icke angivits, vad som vore att förstå med »fiskvaror av utländskt ursprung».
De anmärkningar av mera speciell natur, som framförts av de hörda tullmyndigheterna,
äro i huvudsak följande.
Den nu förekommande införseln av levande fisk skulle genom de föreslagna
bestämmelserna i hög grad försvåras eller rent av omöjliggöras. Levande fisk
infördes dels i bassänger med järnvägsvagn eller fartyg, dels i fisksumpar, från
vilka försäljningen skedde efter hand. Tillämpning å levande fisk av bestämmelsen
i utkastets 15 § örn förpackning av oemballerad vara såsom villkor för
varans utlämnande från tullverket skulle möta oöverstigliga hinder. Märkning
av levande fisk genom uthuggning av hål i stjärtfenan skulle enligt av sakkunnig
person lämnad uppgift medföra fiskens snara död och göra den så gott
som värdelös. Gent emot förslaget örn sådan märkning av annan än levande fisk
har erinrats, att saltad fisk, särskilt lax, ävensom torkad långa och torsk oftast
inkomme med stjärtfenan borttagen; att färsk hälleflundra stundom infördes
styckad tvärsöver i två eller tre delar; att bestämmelsen vore ägnad att föranleda
dröjsmål med expeditionen av sändningarna, vilket ofta kunde föranleda
försämring av varan; samt att det över huvud taget skulle medföra betydande
svårigheter eller stundom visa sig ogörligt att iakttaga föreskriften. Torkad
långa och torsk ävensom torkad sej inkomme i allmänhet oemballerade i buntar,
sammanhållna med järntråd, eller i emballage av väv; förpackning av sådana
varor i kärl, som kunde märkas, skulle bliva så betungande för handeln, att en
dylik åtgärd syntes icke böra föreskrivas. Än vidare har framhållits, att tvekan
kunde uppstå, huruvida gråsej, en till torsksläktet hörande fisk, varav en betydande
import förekomme, skulle beröras av ifrågavarande bestämmelser, samt
att benämningen »flundra» borde, till undvikande av ovisshet rörande bestämmelsernas
omfattning och tillämpning, utbytas mot benämningen »flundreartade
fiskar». Slutligen har av tullmyndigheterna i Malmö anförts, att tillsynen
å efterlevnaden av de ifrågasatta författningsbestämmelserna kunde komma
att ställa vissa krav på tillhandahållande av tullpersonal, vilka icke utan
särskild kostnad för tullverket skulle kunna tillgodoses.
För egen del har generaltullstyrelsen i utlåtande den 7 april 1932 anfört
följande.
»De anmärkningar och erinringar, som sålunda framställts mot utkastet i
nu förevarande del, synas generaltullstyrelsen synnerligen beaktansvärda. I
första rummet torde det vara av vikt, att i en blivande författning angives vad
som avses med uttrycket ''fiskvaror av utländskt ursprung’. Strängt taget synes
ali fisk, som fångats å internationellt vattenområde, böra anses såsom utländsk
vara, oavsett huruvida den fångats av svenska eller utländska fiskare. Av vissa
uttryck i jordbruksutredningens betänkande vill det dock synas, som örn fisk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
o
fj
fångacl å internationellt vattenområde, skulle anses såsom svensk vara, örn den
fångats av svenska fiskare, men i annat fall såsom utländsk vara. En sådan
uppfattning skulle dock, såsom tullmyndigheterna i Malmö erinrat, leda till
svårigheter, i synnerhet med anledning av den danska fiskare enligt förordning
den 25 maj 1917 (nr 255) tillerkända rätt att utan hinder av bestämmelserna i
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 med sina fiskefartyg
ingå till svensk tullplats eller kustpostering för att där avyttra färsk,
från fartyget fångad och därå medförd fisk. Enligt styrelsens mening måste,
därest fiskvaror skola falla under bestämmelserna, nu nämnda frågor avgöras
i författningen eller i sammanhang med dess utfärdande, varvid tillika frågan,
huruvida skillnad traktatsenligt kan göras mellan ’svenskfångad’ fisk och fisk,
fångad av danska fiskare, vilka från fiskeplatsen direkt ingå till svensk ort för
fiskens avyttrande, lärer böra tagas under övervägande. Något sakligt skäl för
en sådan åtskillnad torde knappast kunna anses föreligga.
Av vad tullmyndigheterna anfört torde vidare framgå, att de föreslagna bestämmelserna
örn ursprungsbeteckning å utländsk fisk skulle medföra svåra
olägenheter och hinder för handeln med denna vara samt i många fall icke ens
kunna tillämpas.»
Generaltullstyrelsen har slutligen förklarat sig ur de synpunkter, som med
hänsyn till tullverkets uppgifter och verksamhetsområde torde få anses avgörande
vid bedömande av föreliggande fråga, bestämt avstyrka införande av
föreskrifter rörande ursprungsbeteckning å fiskvaror av utländskt ursprung.
Lantbruksstyrelsen har i avgivet utlåtande den 12 april 1932 först framhållit
följande.
»Jordbruksutredningen har uppenbarligen utgått därifrån, att de importerade
fiskvarorna skulle vara av sämre beskaffenhet än de svenskfångade. Genom
märkning av den utländska mindervärdiga fisken skulle alltså denna fisk
i marknaden få stå tillbaka för den svenskfångade och vår fiskerinäring således
gynnas. Emellertid torde såsom generell regel icke kunna påstås, att de
importerade fiskvarorna äro de svenska i kvalitativt avseende underlägsna. Utgångspunkten
för jordbruksutredningens förslag i denna del synes lantbruksstyrelsen
därför i stort sett ohållbar.
Härav synes följa, att den av märkningen väntade nyttan sannolikt skulle
utebliva. Jämväl här kan det tänkas, att i sådana fall, där utländsk vara är
den svenska överlägsen, såsom i fråga örn salt sill och vissa konserver, föreskriven
märkning av dessa varor komme att, särskilt örn den utländska varan
kan saluhållas till billigare pris, utgöra särskild reklam för sådana varor
till skada för den svenska fiskerinäringen.
Enligt lantbruksstyrelsens mening vore det säkerligen även här i stort sett
till större gagn, örn man sökte åstadkomma svenska produkter, som genom behandling
och förpackning vore de utländska överlägsna till kvalitet, och genom
märkning eller på annat sätt gjorde reklam för dessa varor. Anföras må,
att märkning i dylikt syfte i ett par fall redan införts i landet. Sålunda har
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län för detta län
med gott resultat infört en frivillig offentlig kontrollstämpling av svensk spillånga
och kabeljo.»
Beträffande frågan örn märkning av färsk fisk har lantbruksstyrelsen anfört
följande.
4
JordbruJcsutskottets utlåtande Nr 25.
»Till en början ina då framhållas, att svenska havsfiskare särskilt på västkusten
äro för sitt fiske i mycket hög grad beroende av att hava största möjliga
rörelsefrihet i främmande lands fiskehamnar, där de äro vana att avyttra
betydande mängder färsk fisk. Det kan utan överdrift påstås, att dessa försäljningsmöjligheter
nära nog äro ett livsvillkor för västkustfisket. Jordbruksutredningen
har i detta sammanhang berört vårt handelsutbyte av fiskevaror,
men synes därvid hava förbisett dels de betydande kvantiteter färsk fisk, som
av svenska fiskare försäljas i grannländernas hamnar och som icke återfinnas
i vår exportstatistik, dels ock det nämnda behovet för svenska fiskare att
så obehindrat som möjligt kunna anlöpa utländska hamnar för fångsternas avyttring.
Enligt handelsstatistiken uppgick importen under femårsperioden 1925—
1929 i genomsnitt per år till 11.2 miljoner kg färsk fisk med ett värde av
6.2 miljoner kronor. Exportmängden utgjorde under samma period 18 miljoner
kg, representerande ett värde av 6.3 miljoner kronor. För åren 1930 och 1931
äro nu endast preliminära uppgifter över kvantiteterna tillgängliga. År 1930
utgjorde emellertid importen och exporten av färsk fisk respektive 11.3 och 19.2
miljoner kg och 1931 10.5 och 15.4 miljoner kg. Till exporten bör även läggas
den direkt i utländska hamnar sålda fisken, som för åren 1928 och 1929 i genomsnitt
per år utgjorde 8.9 miljoner kg till ett värde av 3.5 miljoner kronor.
Den totala exporten av färsk fisk är alltså till kvantiteten ungefär 2.5 gånger
större än importen och till värdet mer än 1.5 gånger så stort.
Då vårt handelsutbyte på detta område är särskilt livligt med Danmark,
må några uppgifter därom lämnas. För perioden 1925—1929 utgjorde importen
från Danmark av färsk fisk enligt handelsstatistiken i medeltal 3.3 miljoner
kg till ett värde av 1.5 miljoner kronor och motsvarande export 1.3 miljoner
kg till ett värde av 0.9 miljoner kronor. Till exporten måste här läggas
den i danska hamnar direkt försålda svenskfångade fisken, som för åren 1928
—1930 i genomsnitt per år utgjorde 4.5 miljoner kg med ett värde av 0.9 miljoner
kronor. Även i förhållande till Danmark hava vi således ett exportöverskott
av färsk fisk.
Jordbruksutredningen nämner, att vår export till Danmark avsåge framför
allt ål samt i övrigt huvudsakligen sill och makrill. Genom att bortse från
den i utländska hamnar direkt försålda svenskfångade fisken, kommer jordbruksutredningen
till nyssnämnda resultat. Den förbigår sålunda vid sina uppgifter
örn vår export till Danmark t. ex., att svenska fiskare direkt i danska
hamnar år 1929 sålde 1.4 miljoner kg kolja och 1930 0.9 miljoner kg rödspätta.
På grund av vad sålunda anförts, anser lantbruksstyrelsen sig icke kunna
förorda ursprungsbeteckning av färsk fisk och skaldjur. Härtill kommer, att,
då vårt land för sina viktigaste fisken är i avsevärd omfattning beroende av
våra grannländer, landet genom de föreslagna åtgärderna icke bör utsättas
för risken av motåtgärder från dessa länder.
Det må även nämnas, att Malmöhus läns havsfiskeförening och Göteborgs
och Bohus läns havsfiskeförening på nu angivna grunder avstyrkt ursprungsbeteckning
å färsk fisk.
Framhållas må också, att svenska fiskare försälja avsevärda mängder fisk,
särskilt makrill, i danska och norska hamnar till svenska uppköpare, som därefter
föra varan till Göteborgs fiskhamn, där den försäljes såsom importerad.
Det vore emellertid i sådant fall i själva verket oriktigt att stämpla den såsom
utländsk vara.»
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25. 5
Lantbruksstyrelsen Ilar därefter givit exempel på flera olägenheter, som
enligt styrelsens mening vore förbundna med märkningen, vilka omständigheter
för styrelsen varit ytterligare skäl för att avstyrka den föreslagna märkningen
av färsk fisk och skaldjur.
Vidkommande beredda eller konserverade fiskvaror har lantbruksstyrelsen
anfört bland annat, att utländska konserver, som infördes till Sverige, alltid
torde vara försedda med ursprungsbeteckning, att salt sill för närvarande icke
producerades i nämnvärd omfattning inom landet samt att importen av strömming
på grund av förbättrade tillverknings- och försäljningsmetoder under senare
år väsentligt nedgått.
Endast ifråga örn saltad och torkad fisk har det synts lantbruksstyrelsen förefinnas
anledning att införa märkningstvång. Härom har styrelsen anfört
bland annat följande.
»Anda till för ett par år sedan har spillånga producerats endast i Sverige.
På sista tiden har emellertid även Norge börjat framställa spillånga för export
till Sverige, som är det enda land, som praktiskt taget använder denna
vara. Såsom redan nämnts har man på västkusten för några år sedan börjat
kontrollera tillverkningen av spillånga samt märka och göra reklam för densamma.
För att därvid lättare kunna skilja den utländska varan från den
svenska, torde särskild märkning av den utländska kunna bliva till någon nytta.
Dylik märkning synes även kunna genomföras utan större svårighet, ehuru
det givetvis bleve ett betydligt ökat arbete för tullverket att kontrollera, att
varje fisk blivit märkt.»
Kommerskollegium, som i ärendet införskaffat yttranden från i det närmaste
samtliga handelskamrarna i riket ävensom från ett stort antal sammanslutningar,
bland andra Svenska fiskhandelsförbundet och Stockholms fiskhandlareförening,
har i utlåtande den 21 april 1932 förklarat sig bestämt avstyrka
jordbruksutredningens förslag. Kommerskollegium har i sitt utlåtande
anfört, att de föreslagna bestämmelserna dels skulle i sin praktiska tillämpning
bliva ytterst besvärande för näringslivet, sannolikt utan att producenternas intressen
i avsedd utsträckning gagnades, dels i vissa fall utåt komme att verka
såsom maskerade importförbud och på den grund kunde befaras medföra för
de svenska exportintressena kännbara repressalier från andra länder, dels ock
kunde befaras medföra en med hänsyn till folkförsörjningen beklaglig minskning
av varutillgången och en ur vissa synpunkter icke önskvärd prisfördyring.
Beträffande förslaget örn stämpling eller märkning av den importerade varan
eller dess emballage har kommerskollegium funnit befogade invändningar kunna
resas mot det föreslagna stämplingssättet. Kommerskollegium har i sistnämnda
hänseende vidare anfört.
»Sådana invändningar synas i främsta rummet kunna riktas mot förslaget
att genom hålstämpling i stjärtfenan märka vissa fiskslag. För levande fisk
lärer sådan märkning på grund av det därmed förbundna djurplågeri icke böra
ifrågakomma. Vidare är såsom av Svenska fiskhandelsförbundet framhållits
märkningen i fråga överhuvud taget omöjlig att genomföra beträffande ål. I
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottet.
fråga om fisk, som importeras för konservfabrikerna, skulle märkningen medföra
ett oskäligt fördyrande av råvaran. Bestämmelsens genomförande skulle
förutsätta, att av de fiskslag, som skulle märkas, endast död fisk skulle komma
att införas. Till följd av fiskens snabba försämring i dött tillstånd komme
detta, såvitt angår färsk fisk, att innebära, att endast sekunda utländsk vara
skulle få föras i marknaden. Vidare kan, enligt vad fiskhandelsorganisationerna
påpekat, denna märkningsmetod å vissa fisksorter, såsom små makrill, infrusen
lax och amerikansk saltad lax, icke heller å död fisk utan stora, olägenheter utföras,
och överhuvud taget torde metoden vara så omständlig och betungande, att
densamma, såsom bl. a. Skånes handelskammare framhållit, sannolikt i stor
utsträckning skulle komma att innebära ett maskerat importförbud. Ifall detta
avsetts med förslaget, finner sig kollegium med hänsyn till den betydelse den
importerade fisken äger för tillförseln å fiskmarknaden — vad Stockholms fiskhandlareförening
härutinnan anfört synes kollegium vara värt synnerligt beaktande
— böra bestämt varna för märkningstvångets genomförande. Kollegium
vill också framhålla betydelsen av att Göteborgs och Bohusläns havsfiskeförening
i yttrande till jordbruksutredningen förklarat, att ursprungsbeteckning
icke bör ifrågakomna för färsk fisk, och att även Malmöhus läns havsfiskeförenings
styrelse ansett sig icke kunna förorda en sådan anordning.»
Utskottet har icke kunnat undgå att finna att, även örn vissa skäl tala för
åtgärder i det i motionerna angivna syfte, frågan, såsom ovan lämnade redogörelse
torde utvisa, är av svårlöst beskaffenhet. Med hänsyn härtill och då,
enligt vad utskottet inhämtat, sedan de infordrade yttrandena över jordbruksutredningens
förslag rörande ursprungsbeteckning för importerad fisk avgivits,
ärendet för närvarande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, anser sig utskottet
icke nu böra förorda någon åtgärd i ärendet från riksdagens sida.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att motionerna I: 4 och II: 3 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1933.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, N. August Nilsson, Carl E. Eriksson,
ron Stockenström, Granath, Tjällgren, J. Fritiof Gustafson, David Hjalmar Pettersson
samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Nilsson
i Landeryd, Andersson i Löbbo, Björk, Pehrsson i Bramstorp, Ericsson i Sörsjön,
Danielsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.