Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn ni. m. ävensom i ämnet väckt motion.

1933-03-30 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1933:65, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad rätt till ersättning för skada av björn ni. m. ävensom i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

3

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1933 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad

rätt till ersättning för skada av björn ni. m. ävensom

i ämnet väckt motion.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 23 december 1932 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 10, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att medgiva, dels att även i fall, där björn å annan mark

än kronan tillhörig förorsakar skada å tamdjur, vilka för betning må dit

inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,

sådan skada må ersättas av statsverket, dels ock att renvårdande

lapp må utan hinder av gällande bestämmelser å sådan annan kronomark

än nationalpark, varest han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt

till renbete i Sverige äger jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som

anfallit människa eller tamdjur.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en

i anledning av propositionen inom andra kammaren väckt, till utskottet

hänvisad motion, nr 56, av herr Holmgren, vari hemställts, att riksdagen

ville avslå propositionen i vad rör utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd

döda björn.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får

utskottet, i den mån därför ej nedan redogöres, hänvisa till det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet.

I fråga om de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas

till motionen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttrande

av domänstyrelsen.

Gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i huvudsak

dels i lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt, sådan denna

lag lyder enligt lagen den 25 november 1927 (nr 434), dels i jaktstadgan

den 25 november 1927 (nr 439), dels ock i lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)

angående nationalparker med däri genom lagen den 25 november 1927 (nr

435) vidtagna ändringar.

Lagen örn rätt till jakt, i dess lydelse enligt förenämnda lag den 25

november 1927 (nr 434), innehåller, såvitt här är av betydelse, följande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

stadganden. Enligt 1 § tillkommer jakträtt som regel envar jordägare

på honom tillhörigt område. Är jord upplåten åt någon till brukande,

äger, enligt 6 §, brukaren — med vissa undantag för jakt å älg — där ej

annorledes avtalats nyttja den jakt, som hör till jorden. Enligt 12 § skall

björn, som dödas eller fångas, alltid tillkomma kronan, örn ej av Konungen

annorledes förordnas. Även fallvilt av björn skall, enligt stadgande

i 16 §, tillkomma kronan.

Jaktstadgan föreskriver i dess 2 § 1 morn., att björn å kronans mark

icke må under någon tid av året jagas, dödas eller fångas utan Kungl.

Maj:ts tillstånd. Enligt 2 § 2 mom. får dock björn, som anfallit människa

eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.

Den, som dödat eller fångat björn, är, enligt 12 §, pliktig att

därom ofördröjligen underrätta vederbörande polismyndighet eller jägmästare.

Enligt 10 § skall, örn inom kronans område av björn förorsakas

skada å tamdjur, vilka för betning må dit inkomma, och skadan icke klätt

tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan skada ersättas av

statsverket. Slutligen föreskrives, såvitt bär är i fråga, i jaktstadgans

25 §, att föreskrifterna i nämnda stadga icke skola äga tillämplighet beträffande

nationalpark, i den mån särskilda bestämmelser äro stadgade

för sådan park.

Enligt 1 § lagen angående nationalparker är det förbjudet att å kronan

tillhörigt område, som avsatts till nationalpark, jaga, fånga eller avsiktligt

döda djur av vad slag det vara må, då det ej sker till försvar mot angrepp

å person eller egendom. Enligt lagens 2 §, sådan denna lyder enligt

lagen den 25 november 1927 (nr 435), gäller berörda förbud i fråga

örn jakt å björn även för lapparna. Tillika föreskrives emellertid i

sistnämnda paragraf, att örn inom nationalparks område av björn förorsakas

skada å renar, vilka där må föras å bete, sådan skada skall,

örn den ej är beroende av vårdslöshet vid renarnas bevakning, ersättas av

statsverket. Enligt 3 § äger med avseende å varje särskild nationalpark

Konungen i särskilt reglemente föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgas,

som må finnas nödiga bland annat för utövande av den jakt, som prövas

utan olägenhet kunna medgivas. — Genom reglementet rörande nationalparkernas

förvaltning den 22 december 1911 (nr 156) efter däri genom

kungörelsen den 27 november 1927 (nr 438) vidtagen ändring är medgiven

rätt för vetenskapsakademien att, där inom nationalpark viss djurart nått

en för naturlivets jämvikt störande utveckling, beträffande sådan djurart

upplåta rätt till jakt inom parken med den inskränkning, att jakt å

björn och lo ej må äga rum utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

I skrivelse till Kungl. Majit den 18 februari 1928 bar Norrbottens läns

jaktvårdsförening hemställt, att sådana ändringar måtte vidtagas i gällande

författningar, att full ersättning av statsmedel erbölles för av björn

förorsakad skada å tamdjur, vare sig skadan skedde å enskild eller å kro
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

,7ordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

5

nans mark, samt att rätt till dödande av björn utan att länsstyrelsens

tillstånd därtill behövde inhämtas medgåves i de fall, då människa eller

tamdjur bevisligen anfallits.

Vad först angår frågan om utvidgad rätt till ersättning för skada av

björn har nyssnämnda jaktvårdsförening till stöd för sitt yrkande, att ersättningsrätten

måtte utvidgas att gälla skada å tamdjur å all mark, anfört,

att i de glest befolkade trakter upp emot fjällen, där björn huvudsakligen

förekomma, utgjorde den enskilda marken endast en ringa del

av den sammanlagda arealen. De enskilda ägorna låge vanligen som

små avskilda områden, helt omgivna av kronomark. Då kronan skyddade

rovdjuren och beredde dem en fristad på all kronomark, borde kronan

tillse, att detta skyddande ej medförde skada och förlust för enskilda.

Då skada å tamdjur förorsakades, borde kronan till fullo ersätta

skadan, oavsett var densamma inträffade. Ehuru rätt att döda björn å

annan mark än kronomark förelåge, vore möjligheterna härtill mycket

små med hänsyn till vad nyss sagts angående den enskilda markens belägenhet

och förhållandevis ringa areal. Härtill bomme att även om

den skadegörande björnen dödades å enskild mark, bytet av björnen ej

utgjorde någon ersättning för förlusten av dödade tamdjur, enär enligt

gällande bestämmelser björnen skulle tillkomma kronan. Det kunde väntas,

att på grund av rådande fridlysning rovdjuren, åtminstone på vissa

avlägsna trakter, komme att kraftigt öka i antal. Björn syntes redan på

vissa håll i Norrbottens län förekomma i ganska stort antal.

Förslaget, att ersättning för skada av björn å tamdjur skall utgå av

statsmedel, även då skadan förorsakats på enskild mark, har tillstyrkts

av nära nog samtliga, vilka däröver avgivit yttrande.

Vidkommande därefter frågan om utvidgad rätt att döda björn har

framställning örn ändrade bestämmelser gjorts — förutom av Norrbottens

läns jaktvårdsförening -— jämväl av 1928 års riksdag, som i skrivelse nr

211, under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning

av en inom riksdagen väckt motion, II: 301, anhållit örn utarbetande

av ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn, i syfte att renvårdande

lapp bleve utan särskilt tillstånd för tryggande av sin näring tillerkänd

dylik rätt, samt örn framläggande för riksdagen, i den mån så

kunde befinnas erforderligt, av förslag i ämnet.

Anmärkas må, att lapparna före 1927 års författningsändringar å annan

kronomark än nationalpark obehindrat fingo jaga björn inom område, där

de ägde uppehålla sig med sina renar.

De i anledning av riksdagens framställning hörda myndigheterna hava

i allmänhet uttalat sig i tillstyrkande riktning. Sålunda har domänstyrelsen

i utlåtande den 17 januari 1929 tillstyrkt sådan ändring av 2 §

jaktstadgan, att renvårdande lapp erhölle rätt att utan särskilt tillstånd

för tryggande av sin näring döda björn å sådan annan kronomark än

nationalpark, där lapparna enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

renbete i Sverige vore berättigade till jakt. Däremot bär vetenskapsakademien

i utlåtande den 13 februari 1929 åberopat ett av dess naturskyddskommitté

den 6 i samma månad avgivet yttrande, vari förslaget avstyrkts,

enär detsamma i realiteten skulle innebära helt upphävande av björnens

fridlysning.

Departementschefen har funnit de skäl, som åberopats till stöd för den

föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning för skada av björn, vara

bärande samt beträffande frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp

att döda björn anfört i huvudsak följande.

»För sina renbeten begagna sig lapparna, så vitt angår de trakter där

skadegörelse genom björn plägar inträffa, huvudsakligen av kronans

marker. De säregna omständigheter, varunder lapparna därstädes leva

och driva sin näring, torde berättiga till att för lapparnas del avsteg

sker från de principer, som i fråga örn den bofasta befolkningen ansetts

riktiga. Beträffande nationalparkerna synes dock någon ändring

i gällande bestämmelser ej böra vidtagas.---Beträffande

åter annan kronomark än nationalpark förefaller det mig som skulle

någon lättnad i nuvarande föreskrifter skäligen kunna medgivas lapparna.

Såsom nämnts medförde, vad sådan mark angår, 1927 års

författningsändringar, att lapparna förlorade den befogenhet, de förut

ägt, att å sagda mark utan tillstånd idka jakt å björn, varemot i stället

medgavs dem rätt till ersättning för skada, som av björn förorsakades.

För att underlätta för lapparna att skydda sina renar mot björn synas

1927 års bestämmelser böra något uppmjukas. Jag anser mig sålunda

böra förorda, att renvårdande lapp gives befogenhet att, utan inhämtande

av särskilt tillstånd, å annan kronomark än nationalpark döda björn,

som anfallit människa eller tamdjur. Däremot kan jag ej tillstyrka en

så allmänt hållen bestämmelse som den i ärendet ifrågasatta, att de renvårdande

lapparna skulle äga rätt att utan tillstånd döda björn till skyddande

av sin näring. Farhågan för att med stöd av ett dylikt stadgande

lapparna skulle anse sig befogade att döda varje björn, som befunne sig

inom de områden, varest lapparna bruka uppehålla sig med sina renar,

är säkerligen välgrundad. Rätten att utan särskilt tillstånd döda skådetorn

torde vidare, såsom domänstyrelsen framhållit, böra begränsas till

att avse sådan kronan tillhörig mark, med undantag för nationalpark,

varest lapparna enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige äro berättigade att jaga.»

Departementschefen har vidare framhållit, att de föreslagna utvidgningarna

såväl av rätten till ersättning för skada av björn som av lapparnas

rätt att döda björn föranledde vissa ändringar i jaktstadgan, vilka ansetts

icke böra vidtagas, innan riksdagen beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.

I den i anledning av propositionen väckta motionen har motionären uttalat

farhågor för att det föreslagna medgivandet för lapparna att döda

björn skulle resultera i björnens utrotning i alla av lappväsendet berörda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65. 7

marker, enär lapparna skulle betrakta varje björn såsom en angripare på

deras tamdjur.

Domänstyrelsen bär i sitt yttrande över motionen uppgivit, att anledningen

till att domänstyrelsen i sitt ovannämnda utlåtande den 17 januari

1929 tillstyrkt en utvidgning av lapparnas rätt att döda björn varit

den påstådda ökningen under senare år av björnstammen inom Lapplands

fjälltrakter oell den skada på renar, som björnen med anledning härav

ansetts orsaka. Domänstyrelsen har vidare anfört.

»På grund av den skyndsamhet, varmed ärendet av styrelsen måste handläggas,

gavs icke tid att närmare undersöka, huru härmed förhölle sig.

Under de fyra år som förflutit, sedan ovan nämnda utlåtande avgavs, har

styrelsen emellertid kommit till den uppfattningen att, örn man överhuvud

taget kan tala örn någon ökning av björnstammen inom Lappland, densamma

är synnerligen obetydlig och att björnen, örn den för framtiden

skall kunna bevaras för den svenska faunan, alltjämt är i behov av ett

effektivt skydd. Ej ens inom Stora Sjöfallets och Sarjeks nationalparker,

där björnen dock borde äga synnerligen goda betingelser att öka i antal,

har någon påtaglig tillväxt av björnstammen kunnat förmärkas.

Den skada, som björnen säges vålla å renar, finner styrelsen^ också vara

betydligt överdriven. Att så är fallet bevisar bl. a. det förhållandet att

under de senast förflutna tio åren, 1923—1932, ersättning av statsmedel

för av björn å kronomark dödade renar utgått för endast 13 stycken djur

med ett sammanlagt belopp av 375 kronor. Svaga renar och framför allt

renkalvar självdö emellertid ofta. Detta inträffar isynnerhet efter vintrar,

då renarna haft svårighet att skaffa sig föda. Dessa självdöda djur

uppätas av rovdjur, däribland även av björn, som då förmodas hava dödat

det djur, han tillvaratager. Häri torde i de flesta fall förklaringen

vara att söka till de beskyllningar för skadegörelse å renar, för vilka

björnen utsättes.

Det är obestridligt att trots de skyddsbestämmelser, som gälla för bjorn

å kronomark, björnen jagas därstädes av lapparna. I vilken omfattning

beskattningen av björnstammen genom olovlig jakt sker, undandrager

sig givetvis bedömande. Så mycket kan emellertid sägas, att då gällande

bestämmelser försvåra öppen handel med björnskinn, lärer det förekomma

att lappar efter besök i Norge salubjuda björnskinn, som de uppgiva härröra

från inom norskt område skjutna björnar. Björn förekommer dock

icke i Norge norr örn Trondheims arnt, varför det synes vara uppenbart

att björnarna skjutits i Sverige och att jägaren icke haft möjlighet bevisa

deras lagliga åtkomst därstädes.

Lapparnas liksom andra naturfolks inställning till rovdjuren är primitivt

fientlig. De eftersträva därför dessa djurs fullständiga utrotande

och äro benägna att skylla även av andra orsaker föranledda skador å

tamdjuren på rovdjuren. Intresset att skydda vissa för sitt fortbestånd

hotade arter av rovdjur måste av denna anledning komma att stå i strid

med den uppfattning, lapparna hysa i detta avseende.»

Domänstyrelsen har funnit de av motionären uttalade farhågorna välgrundade

samt framhållit, att det dessutom kunde befaras att lapparna

skulle finna det lämpligt att mot ersättning låta andra jägare deltaga

i björnjakten samt att de under senare åren i stor omfattning förbättrade

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

kommunikationerna inom övre Norrland gjorde det möjligt även för avlägset

boende jägare att snabbt förflytta sig till tidigare så gott som otillgängliga

trakter. Med hänsyn till den risk för björnens utrotande, som

ett bifall till propositionen skulle innebära, har domänstyrelsen därför

i likhet med motionären hemställt att ifrågasatt utvidgad rätt för renvårdande

lapp att utan särskilt tillstånd döda björn icke måtte bifallas.

Domänstyrelsen har emellertid förordat en sådan ändring i jaktstadgan,

att tillstånd att döda björn, som anfallit människa eller tamdjur, må

kunna lämnas av vederbörande jägmästare. Till stöd härför har domänstyrelsen

anfört.

»Sådant tillstånd skall nu enligt jaktstadgan 2 § 2 mom. lämnas av

länsstyrelse. Denna bestämmelse synes i tillämpningen hava medfört en

viss tidsutdräkt i det länsstyrelsen, sedan framställning örn tillstånd att

döda björn ingått, varit nödsakad att genom landsfiskal låta verkställa

undersökning på ort och ställe och avvakta resultatet därav innan tillstånd

kunnat lämnas. Tidigare gällande bestämmelser erbjödo möjlighet

till ett snabbare förfarande vid oskadliggörande av björn, som vållat

skada. Kungl. kung. den 8 november 1912 angående grunder för tillgodogörande

av kronans jakträtt stadgade nämligen i punkt 4 att björn, som

anfallit människa eller husdjur, finge dräpas, även annorledes än i nödvärn,

efter tillåtelse av den tjänsteman vid skogsstaten, under vars tillsyn

marken vore ställd.

Med de förhållandevis goda kommunikationer, såväl i fråga örn vägar

som telefon, som numera äro förhanden även i Lappland, torde det icke

mota större svårighet för lapparna att sätta sig i förbindelse nied närmast

boende skogsstatstjänsteman i de sällsynta fall, då björn å kronomark

angripit människa eller tamdjur, liksom det för skogsstatstjänstemannen

låter sig göra att snabbt infinna sig för konstaterande av örn så

skett. Då skogsstatstjänstemännen i regel äga lämpliga skjutvapen och

äro förfarna i deras hanterande, kunna de samtidigt vara lapparna behjälpliga

vid björnens dödande.»

Utskottet finner de skäl, som anförts till stöd för den föreslagna utvidgningen

av rätten till ersättning för skada av björn, vara bärande.

Vad angår frågan örn utvidgad rätt för renvårdande lapp att döda

björn finner utskottet Kungl. Maj:ts förslag vara så avvägt, att dess genomförande

näppeligen kan innebära någon allvarlig risk för björnens

utrotande. För övrigt anser sig utskottet vid denna frågas bedömande

böra taga mera hänsyn till den risk, för vilken lapparna äro utsatta genom

anfall av björn, än till risken för björnens utrotande. Utskottet har

ingenting att erinra mot domänstyrelsens förslag, att tillstånd att döda

björn, som anfallit människa eller tamdjur, må kunna lämnas av vederbörande

jägmästare i stället för av länsstyrelsen. Sistnämnda förslag

synes emellertid för lapparnas vidkommande icke innebära tillräckliga

möjligheter till skydd mot anfall av björn. Utskottet tillstyrker därför

bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

9

att riksdagen, med avslag å motionen II: 56, må bifalla

förevarande proposition.

Stockholm den 30 mars 1933.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från lörsta kammaren: herrar Sederholm, N. August Nilsson, Gabrielsson, Dalberg,

Norman, Elof B. Andersson, Henriksson och Halvarsson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Uddenberg,

Olsson i Rödingsberg, Carlström, Ericsson i Sörsjön, Liedberg och Gustafson i Vimmerby.

Reservation

av herrar Sederholm, Dalberg, Norman och Halvarsson, vilka ansett,

att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet har intet att erinra mot Kungl. Majlis förslag, att även i

fall, där björn å annan mark än kronan tillhörig förorsakar skada å tamdjur,

vilka för betning må dit inkomma, och skadan icke är att tillskriva

vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan skada må ersättas av statsverket.

Vad därefter angår förslaget, att renvårdande lapp må utan hinder av

gällande bestämmelser å sådan annan kronomark än nationalpark, varest

han enligt lagen örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äger

jaga, utan särskilt tillstånd döda björn, som anfallit människa eller tamdjur,

finner utskottet de synpunkter, som framförts i motionen och i domänstyrelsens

däröver avgivna yttrande, vara värda beaktande. Utskottet

kan alltså icke undgå att finna, att ett genomförande av vad Kungl.

Maj:t föreslagit skulle innebära allvarlig risk för björnens utrotande i

vårt land. Visserligen bör vid frågans bedömande lapparnas intresse av

att kunna skydda sig mot anfall av björn i första hand vinna beaktande,

och detta intresse synes icke tillbörligen tillgodosett genom den i 2 § 2

mom. jaktstadgan meddelade föreskriften, att björn, som anfallit män
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 65.

niska eller tamdjur, må dödas annorledes än i nödvärn endast efter tillstånd

av länsstyrelsen, eftersom anfall av björn å lapparnas renar i regel

inträffar på så avlägsna orter, att ett tillstånd av länsstyrelsen icke kan

inhämtas utan alltför stor tidsutdräkt. Det förefaller emellertid som

örn denna fråga skulle kunna lösas genom att, såsom domänstyrelsen föreslagit,

i sistnämnda stadgande utbyta orden »av länsstyrelsen» mot »av vederbörande

jägmästare». Enligt domänstyrelsens uppgift skulle nämligen

närmast boende skogsstatstjänsteman i regel kunna snabbt tillkallas

och infinna sig, så snart en skadebjörn uppträtt, samt vara lapparna behjälplig

vid björnens dödande. Med hänsyn till att sålunda från domänstyrelsens

sida föreligger ett förslag, varigenom till synes lapparnas rätt

kan tillgodoses utan risk för björnens utrotande, anser sig utskottet icke

böra förorda den av Kungl. Maj:t föreslagna ändringen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande proposition,

må i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla dels att

det i propositionen framställda förslaget angående utvidgad

rätt till ersättning för skada av björn icke föranlett

någon erinran från riksdagens sida, dels ock att

riksdagen funnit det i propositionen framlagda förslaget,

i vad rör utvidgad rätt att utan särskilt tillstånd

döda björn, icke böra genomföras,

2) att motionen II: 56 må anses besvarad genom utskottets

hemställan under 1).»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.