Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt mation om ändrad lydelse av 59 § lagen angående väghållningsbesvärcts utgörande på landet.

1933-05-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1933:90, Utlåtande i anledning av väckt mation om ändrad lydelse av 59 § lagen angående väghållningsbesvärcts utgörande på landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.

1

Nr 90.

Ankom lill riksdagens kansli den 13 maj 1933 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt mation om ändrad lydelse av 59 §

lagen angående väghållningsbesvärcts utgörande på landet.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 359, av herr Andersson i Leabo m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte

antaga det av 1929 års vägsakkunniga framlagda förslaget om ändrad lydelse

av 59 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet samt besluta att denna ändring skall träda i kraft

den 1 januari 1934.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, hänvisas

till motionen.

Enligt 59 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 28 september

1928 (S. F. S. nr 411) och lag den 13 juni 1930 (S. F. S. nr 263), skall vägskatt

utgå efter vägfyrk med iakttagande därav, att jordbruksfastighet påföres

en vägfyrk för varje etthundra kronor av taxeringsvärdet, att annan

fastighet påföres en vägfyrk för varje etthundrafemtio kronor av taxeringsvärdet,

samt att inkomst påföres en vägfyrk för varje femton kronor därav;

dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Den nuvarande fördelningen av vägskattebördan, som i huvudsak infördes

år 1927, innebär, att fastigheterna och särskilt jordbruksfastigheterna äro

avsevärt högre beskattade än den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

inkomsten. Repartitionstalet i fråga örn den kommunala fastighetsskatten,

om man sätter repartitionstalet för inkomst till 1, är (bortsett från

jordbruksfastighets skogsvärde) 0,05, d. v. s. man skattar som örn man

haft en inkomst av 5 procent på fastighetens taxeringsvärde. Enligt väglagens

ovan angivna repartitionsbestämmelser blir den inkomst från fastighet,

som enligt kommunalskattelagen anses beskattad genom fastighetsskatt,

i fråga örn vägskatt beskattad för jordbruksfastighet tre gånger och för

annan fastighet två gånger hårdare än i fråga om vanlig inkomst. Före år

1927 var vägskatten för jordbruksfastigheterna förhållandevis ännu högre.

1929 års vägsakkunniga hava i sitt den 31 augusti 1932 avgivna betänkande

mod förslag till lag örn allmänna vägar och lag örn vägdistrikt m. m.

(statens offentliga utredningar 1932:21) uttalat, att de nu gällande reparti
Ilihang

tdl riksdagens protokoll 1933. 10 sami. Nr 90.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 90.

tionsgrunderna icke kunde anses svara mot rättvisans och billighetens krav.

I betraktande av vägarnas stora betydelse för alla grupper av skattebetalare,

såväl fastighetsägare som andra, framstode fördelningen av vägbördan som

en uppenbar orättvisa mot de förra. Vägtrafiken utgjordes numera till allra

största delen av automobiltrafik, och torde denna trafik icke tillgodose fastighetsägarnas

intressen i stort högre grad än övriga medborgares. Vägarna

användes allt mer i genomgångstrafik, ofta av yrkesmässig art. Genom dessa

förändringar i trafikförhållandena hade fastighetsägareintresset med avseende

å vägarna mer och mer trängts i bakgrunden. Jordbruksfastigheternas

hårda belastning hade vid vägskattefrågans tidigare behandling motiverats

icke blott därmed, att vägarna ansetts äga synnerlig betydelse för dessa

fastigheter, utan även och i icke obetydlig grad med den omständigheten, att

jordbrukarna fått utgöra sin andel av väghållningsbesväret huvudsakligen

in natura. Då även i sistnämnda hänseende numera inträtt helt ändrade förhållanden,

förelåge häri ett ytterligare skäl för jämkning av repartitionstalen.

De sakkunniga hava uppgivit, att de vid behandling av frågan om grunderna

för vägskattens utgörande funnit sig böra taga i noggrant övervägande

det från jordbrukarhåll med alltjämt växande styrka framförda kravet på

vägbördans fördelning så, att full likställighet vunnes mellan jordbruksfastighet,

annan fastighet och inkomst, varmed torde åsyftas vägskattens

utgörande efter de grunder, som gälla i fråga örn den allmänna kommunalskatten.

Bland de sakkunniga hade å ena sidan den meningen gjorts gällande,

att en dylik fördelning av vägskattebördan vore i princip befogad,

medan å andra sidan ansetts, att fastigheterna allt fort ägde ett visst särintresse

med avseende å vägarna, som motiverade en något drygare vägskattebelastning

å dessa än å andra skatteobjekt. Då vägskattens utgörande

enligt de allmänna kommunalskattegrunderna skulle medföra en plötslig,

synnerligen genomgripande förändring i bestående skatteförhållanden, något

som anses böra undvikas, hava de sakkunniga emellertid enhälligt stannat

vid att föreslå en till sina verkningar mindre långt gående ändring av vägskattegrunderna.

I de sakkunnigas förslag till lag om vägdistrikt har i nu ifrågavarande

avseende föreskrivits, att vägskatt skall utgöras i förhållande till antalet påförda

särskilda vägskattekronor och vägskatteören. Dylika skattekronor och

skatteören skola påföras på grundval av antalet kommunala skattekronor

respektive skatteören sålunda, att för varje skattekrona och skatteöre, som

påförts någon såsom underlag för kommunal fastighetsskatt, påföras honom

en och en halv vägskattekrona respektive ett och ett halvt vägskatteöre samt

att för varje skattekrona och skatteöre, som påförts någon såsom underlag

för kommunal inkomstskatt, påföres honom en vägskattekrona respektive

ett vägskatteöre. De i fråga om vägskatten föreslagna repartitionsgrunderna

innebära alltså, att fastigheterna få bära en icke oväsentligt större andel i

vägskattebördan än i den kommunala skattebördan. Vid jämförelse däremot

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.

3

med den nuvarande vägbeskattningen komma fastigheterna i åtnjutande

av en högst betydande skattelindring.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den nya lagen örn vägdistrikt träda

i kraft den 1 januari 1936. För att emellertid den förändring med avseende

å vägskattebördans fördelning på olika beskattningsföremål i utjämnande

riktning, som enligt förslaget skulle inträda, må komma till stånd snarast

möjligt, hava de sakkunniga ansett påkallat, att förändringen i vägskattegrunderna

inträder tidigare. I sådant syfte föreslå de sakkunniga den ändringen

i 59 § av nu gällande väglag, att i stället för att jordbruksfastighet

nu påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet och annan

fastighet en vägfyrk för varje 150 kronor av samma värde all fastighet skall

påföras en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet. De sakkunniga

framhålla att genom denna ändring praktiskt taget samma fördelning av vägskattebördan

vinnes, som enligt de härutinnan föreslagna bestämmelserna i

lagen om vägdistrikt, och föreslå att ändringen av 59 § väglagen skall träda

i kraft den 1 januari 1934.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av, bland andra,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegium, statskontoret, domänstyrelsen,

riksräkenskapsverket, chefen för generalstaben, lantbruksstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, svenska järnvägsföreningen,

lotsstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser (efter

hörande av landstingens förvaltningsutskott, vägingenjören, magistrater,

stadsstyrelser och stadsfullmäktige ävensom vägstyrelser och väghållningsskyldige

å vägstämma) samt svenska vägstyrelsernas förbund.

I flertalet av de avgivna yttrandena har någon erinran icke framställts

mot de sakkunnigas förslag ifråga örn grunderna för vägbeskattningen. Åtskilliga

myndigheter hava uttryckligen förklarat sig finna de sakkunnigas

förslag vara väl avvägt. Lantbruksstyrelsen har i sådant hänseende framhållit,

att det otvivelaktigt förelåge reella skäl för att fastighetsägarna skulle

bära en relativt något högre andel i kostnaderna för vägunderhållet än andra

skattskyldiga, men att det å andra sidan måste anses billigt, att jordbruksfastigheterna,

som förr på ganska naturliga grunder fått bära en relativt

mycket hög andel av kostnaden för vägunderhållet, rättvisligen borde få

tillgodonjuta lindring i detta avseende. Liknande synpunkter hava framhållits

av, bland andra, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Kopparbergs

län. Riksräkenskapsverket har funnit den av de sakkunniga föreslagna

nedsättningen av fastigheternas andel av vägskattebördan tillsvidare

böra godtagas. En liknande ståndpunkt har intagits av kammarkollegium,

som ansett, att den gamla uppfattningen örn vägarnas nytta och behövlighet

huvudsakligen för fastigheterna icke längre kunde med fog försvaras men

att det icke utan fog kunde göras gällande, att en nedsättning av fastigheternas

vägskattebörda till likställighet med inkomst borde, för undvikande

av alltför genomgripande förändringar i bestående skatteförliållanden, ske i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.

Utskottet.

etapper. Från ett flertal vägdistrikt hava krav framförts på en sådan fördelning

av vägbördan, att full likställighet vunnes mellan jordbruksfastighet,

annan fastighet och inkomst. Svenska vägstyrelsernas förbund har

också funnit anledning saknas att beskatta inkomst av fastighet högre än

annan inkomst. Åtskilliga länsstyrelser, såväl i Norrland som i södra Sverige,

hava förordat, att vägskatten borde utgå efter samma grunder som den

allmänna kommunalskatten utan någon förhöjning för fastigheterna. Under

det att sålunda många ansett de sakkunnigas förslag icke bereda fastigheterna

full rättvisa, har endast från enstaka håll ifrågasatts, huruvida icke

genom förslagets genomförande ett alltför stort övervältrande av skattebördan

på inkomsttagarna komme att ske. Länsstyrelsen i Blekinge län,

som funnit vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag tala för en

omläggning av vägskattebördan i den av de sakkunniga föreslagna riktningen,

har emellertid ifrågasatt, huruvida de anförda skälen utgjorde tillräcklig

grund för en så stor överflyttning av vägskattebördan, som de sakkunniga

föreslagit. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län, som funnit befogat, att

för vägskattebördans fördelning särskilda, från grunderna för kommunalskatten

till primärkommunerna avvikande regler skulle vara gällande, uttryckt

tvekan om lämpligheten av att redan nu, så kort efter genomförandet

av senaste ändring i grunderna för vägskattens utgörande, skrida till omläggning

av dessa grunder, synnerligast som frågan örn den kommunala

beskattningen vore föremål för utredning genom särskilda organ.

De sakkunnigas förslag till lag om ändrad lydelse av 59 § väglagen har

i regel icke föranlett något särskilt yttrande från de hörda myndigheternas

sida.

Sedan de över betänkandet infordrade yttrandena inkommit, är ärendet

för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet finner en omläggning av vägskattebördan i den riktning, som

1929 års vägsakkunniga föreslagit, vara starkt motiverad av billighetsskäl.

Så gott som samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas

förslag härutinnan, hava också tillstyrkt detsamma eller förordat ännu

längre gående reformer i fastighetsägarnas intresse. Med hänsyn till nu

rådande förhållanden inom jordbruksnäringen måste särskilt en snar jämkning

av jordbruksfastigheternas vägskattebelastning anses vara av behovet

påkallad. Då de sakkunnigas betänkande tydligen icke kan föranleda någon

proposition till årets riksdag, kan den föreslagna ändringen i 59 § väglagen

icke bliva genomförd till den 1 januari 1934 på annat sätt än genom bifall''

till motionen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, med bifall till motionen II: 359, måtte för

sin del antaga följande förslag till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 90.

5

LAG

om ändrad lydelse av 59 § lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skall

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande därav:

a) att fastighet påföres en vägfyrk för värjo tvåhundra

kronor av taxeringsvärdet; samt

b) att inkomst påföres en vägfyrk för varje femton kronor

därav;

dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel

vägfyrk bortfaller.

Vägfyrktalslängd i--— till vägstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Stockholm den 13 maj 1933.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Gabrielsson, Granath, Tjällgren, J.

Fritiof Gustafson, Dalberg, Elof B. Andersson och Alfred Andersson samt

ifrån andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Olsson

i Rödningsberg, Andersson i Löbbo, Bengtsson i Kullen, Ericsson i Sörsjön,

Danielsson oell Gustafson i Vimmerby.

Reservation

av herrar Johansson i Uppmälby, Granath, Dalberg, Alfred Andersson,

Olsson i Rödningsberg, Andersson i Löbbo och Ericsson i Sörsjön, som

ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:

»Utskottet finner, att starka skäl blivit anförda för en omläggning av vägskattebördans

nuvarande fördelning. Emellertid är enligt utskottets åsikt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.

möjligheten att på ett lyckligt sätt lösa frågan om införande av en ny lagstiftning

rörande allmänna vägar i icke ringa mån beroende på hur vägskatten

regleras. Dessa frågor torde därför örn möjligt böra lösas i ett sammanhang.

Då utskottet förväntar, att förslag till ny lagstiftning om allmänna

vägar med det snaraste kommer att föreläggas riksdagen till prövning,

anser utskottet, att lösningen av nu förevarande fråga till dess bör

anstå.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionen 11:359 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.»

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:249 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts poposition angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande. s. 2 i texten