Utlåtande i anledning av väckt mation om ändrad lydelse av 59 § lagen angående väghållningsbesvärcts utgörande på landet.
1933-05-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1933:90, Utlåtande i anledning av väckt mation om ändrad lydelse av 59 § lagen angående väghållningsbesvärcts utgörande på landet.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.
1
Nr 90.
Ankom lill riksdagens kansli den 13 maj 1933 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt mation om ändrad lydelse av 59 §
lagen angående väghållningsbesvärcts utgörande på landet.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 359, av herr Andersson i Leabo m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte
antaga det av 1929 års vägsakkunniga framlagda förslaget om ändrad lydelse
av 59 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt besluta att denna ändring skall träda i kraft
den 1 januari 1934.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, hänvisas
till motionen.
Enligt 59 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 28 september
1928 (S. F. S. nr 411) och lag den 13 juni 1930 (S. F. S. nr 263), skall vägskatt
utgå efter vägfyrk med iakttagande därav, att jordbruksfastighet påföres
en vägfyrk för varje etthundra kronor av taxeringsvärdet, att annan
fastighet påföres en vägfyrk för varje etthundrafemtio kronor av taxeringsvärdet,
samt att inkomst påföres en vägfyrk för varje femton kronor därav;
dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.
Den nuvarande fördelningen av vägskattebördan, som i huvudsak infördes
år 1927, innebär, att fastigheterna och särskilt jordbruksfastigheterna äro
avsevärt högre beskattade än den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten. Repartitionstalet i fråga örn den kommunala fastighetsskatten,
om man sätter repartitionstalet för inkomst till 1, är (bortsett från
jordbruksfastighets skogsvärde) 0,05, d. v. s. man skattar som örn man
haft en inkomst av 5 procent på fastighetens taxeringsvärde. Enligt väglagens
ovan angivna repartitionsbestämmelser blir den inkomst från fastighet,
som enligt kommunalskattelagen anses beskattad genom fastighetsskatt,
i fråga örn vägskatt beskattad för jordbruksfastighet tre gånger och för
annan fastighet två gånger hårdare än i fråga om vanlig inkomst. Före år
1927 var vägskatten för jordbruksfastigheterna förhållandevis ännu högre.
1929 års vägsakkunniga hava i sitt den 31 augusti 1932 avgivna betänkande
mod förslag till lag örn allmänna vägar och lag örn vägdistrikt m. m.
(statens offentliga utredningar 1932:21) uttalat, att de nu gällande reparti
Ilihang
tdl riksdagens protokoll 1933. 10 sami. Nr 90.
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 90.
tionsgrunderna icke kunde anses svara mot rättvisans och billighetens krav.
I betraktande av vägarnas stora betydelse för alla grupper av skattebetalare,
såväl fastighetsägare som andra, framstode fördelningen av vägbördan som
en uppenbar orättvisa mot de förra. Vägtrafiken utgjordes numera till allra
största delen av automobiltrafik, och torde denna trafik icke tillgodose fastighetsägarnas
intressen i stort högre grad än övriga medborgares. Vägarna
användes allt mer i genomgångstrafik, ofta av yrkesmässig art. Genom dessa
förändringar i trafikförhållandena hade fastighetsägareintresset med avseende
å vägarna mer och mer trängts i bakgrunden. Jordbruksfastigheternas
hårda belastning hade vid vägskattefrågans tidigare behandling motiverats
icke blott därmed, att vägarna ansetts äga synnerlig betydelse för dessa
fastigheter, utan även och i icke obetydlig grad med den omständigheten, att
jordbrukarna fått utgöra sin andel av väghållningsbesväret huvudsakligen
in natura. Då även i sistnämnda hänseende numera inträtt helt ändrade förhållanden,
förelåge häri ett ytterligare skäl för jämkning av repartitionstalen.
De sakkunniga hava uppgivit, att de vid behandling av frågan om grunderna
för vägskattens utgörande funnit sig böra taga i noggrant övervägande
det från jordbrukarhåll med alltjämt växande styrka framförda kravet på
vägbördans fördelning så, att full likställighet vunnes mellan jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst, varmed torde åsyftas vägskattens
utgörande efter de grunder, som gälla i fråga örn den allmänna kommunalskatten.
Bland de sakkunniga hade å ena sidan den meningen gjorts gällande,
att en dylik fördelning av vägskattebördan vore i princip befogad,
medan å andra sidan ansetts, att fastigheterna allt fort ägde ett visst särintresse
med avseende å vägarna, som motiverade en något drygare vägskattebelastning
å dessa än å andra skatteobjekt. Då vägskattens utgörande
enligt de allmänna kommunalskattegrunderna skulle medföra en plötslig,
synnerligen genomgripande förändring i bestående skatteförhållanden, något
som anses böra undvikas, hava de sakkunniga emellertid enhälligt stannat
vid att föreslå en till sina verkningar mindre långt gående ändring av vägskattegrunderna.
I de sakkunnigas förslag till lag om vägdistrikt har i nu ifrågavarande
avseende föreskrivits, att vägskatt skall utgöras i förhållande till antalet påförda
särskilda vägskattekronor och vägskatteören. Dylika skattekronor och
skatteören skola påföras på grundval av antalet kommunala skattekronor
respektive skatteören sålunda, att för varje skattekrona och skatteöre, som
påförts någon såsom underlag för kommunal fastighetsskatt, påföras honom
en och en halv vägskattekrona respektive ett och ett halvt vägskatteöre samt
att för varje skattekrona och skatteöre, som påförts någon såsom underlag
för kommunal inkomstskatt, påföres honom en vägskattekrona respektive
ett vägskatteöre. De i fråga om vägskatten föreslagna repartitionsgrunderna
innebära alltså, att fastigheterna få bära en icke oväsentligt större andel i
vägskattebördan än i den kommunala skattebördan. Vid jämförelse däremot
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.
3
med den nuvarande vägbeskattningen komma fastigheterna i åtnjutande
av en högst betydande skattelindring.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle den nya lagen örn vägdistrikt träda
i kraft den 1 januari 1936. För att emellertid den förändring med avseende
å vägskattebördans fördelning på olika beskattningsföremål i utjämnande
riktning, som enligt förslaget skulle inträda, må komma till stånd snarast
möjligt, hava de sakkunniga ansett påkallat, att förändringen i vägskattegrunderna
inträder tidigare. I sådant syfte föreslå de sakkunniga den ändringen
i 59 § av nu gällande väglag, att i stället för att jordbruksfastighet
nu påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet och annan
fastighet en vägfyrk för varje 150 kronor av samma värde all fastighet skall
påföras en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet. De sakkunniga
framhålla att genom denna ändring praktiskt taget samma fördelning av vägskattebördan
vinnes, som enligt de härutinnan föreslagna bestämmelserna i
lagen om vägdistrikt, och föreslå att ändringen av 59 § väglagen skall träda
i kraft den 1 januari 1934.
Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av, bland andra,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegium, statskontoret, domänstyrelsen,
riksräkenskapsverket, chefen för generalstaben, lantbruksstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, svenska järnvägsföreningen,
lotsstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser (efter
hörande av landstingens förvaltningsutskott, vägingenjören, magistrater,
stadsstyrelser och stadsfullmäktige ävensom vägstyrelser och väghållningsskyldige
å vägstämma) samt svenska vägstyrelsernas förbund.
I flertalet av de avgivna yttrandena har någon erinran icke framställts
mot de sakkunnigas förslag ifråga örn grunderna för vägbeskattningen. Åtskilliga
myndigheter hava uttryckligen förklarat sig finna de sakkunnigas
förslag vara väl avvägt. Lantbruksstyrelsen har i sådant hänseende framhållit,
att det otvivelaktigt förelåge reella skäl för att fastighetsägarna skulle
bära en relativt något högre andel i kostnaderna för vägunderhållet än andra
skattskyldiga, men att det å andra sidan måste anses billigt, att jordbruksfastigheterna,
som förr på ganska naturliga grunder fått bära en relativt
mycket hög andel av kostnaden för vägunderhållet, rättvisligen borde få
tillgodonjuta lindring i detta avseende. Liknande synpunkter hava framhållits
av, bland andra, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Kopparbergs
län. Riksräkenskapsverket har funnit den av de sakkunniga föreslagna
nedsättningen av fastigheternas andel av vägskattebördan tillsvidare
böra godtagas. En liknande ståndpunkt har intagits av kammarkollegium,
som ansett, att den gamla uppfattningen örn vägarnas nytta och behövlighet
huvudsakligen för fastigheterna icke längre kunde med fog försvaras men
att det icke utan fog kunde göras gällande, att en nedsättning av fastigheternas
vägskattebörda till likställighet med inkomst borde, för undvikande
av alltför genomgripande förändringar i bestående skatteförliållanden, ske i
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.
Utskottet.
etapper. Från ett flertal vägdistrikt hava krav framförts på en sådan fördelning
av vägbördan, att full likställighet vunnes mellan jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst. Svenska vägstyrelsernas förbund har
också funnit anledning saknas att beskatta inkomst av fastighet högre än
annan inkomst. Åtskilliga länsstyrelser, såväl i Norrland som i södra Sverige,
hava förordat, att vägskatten borde utgå efter samma grunder som den
allmänna kommunalskatten utan någon förhöjning för fastigheterna. Under
det att sålunda många ansett de sakkunnigas förslag icke bereda fastigheterna
full rättvisa, har endast från enstaka håll ifrågasatts, huruvida icke
genom förslagets genomförande ett alltför stort övervältrande av skattebördan
på inkomsttagarna komme att ske. Länsstyrelsen i Blekinge län,
som funnit vad de sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag tala för en
omläggning av vägskattebördan i den av de sakkunniga föreslagna riktningen,
har emellertid ifrågasatt, huruvida de anförda skälen utgjorde tillräcklig
grund för en så stor överflyttning av vägskattebördan, som de sakkunniga
föreslagit. Vidare har länsstyrelsen i Uppsala län, som funnit befogat, att
för vägskattebördans fördelning särskilda, från grunderna för kommunalskatten
till primärkommunerna avvikande regler skulle vara gällande, uttryckt
tvekan om lämpligheten av att redan nu, så kort efter genomförandet
av senaste ändring i grunderna för vägskattens utgörande, skrida till omläggning
av dessa grunder, synnerligast som frågan örn den kommunala
beskattningen vore föremål för utredning genom särskilda organ.
De sakkunnigas förslag till lag om ändrad lydelse av 59 § väglagen har
i regel icke föranlett något särskilt yttrande från de hörda myndigheternas
sida.
Sedan de över betänkandet infordrade yttrandena inkommit, är ärendet
för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet finner en omläggning av vägskattebördan i den riktning, som
1929 års vägsakkunniga föreslagit, vara starkt motiverad av billighetsskäl.
Så gott som samtliga de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas
förslag härutinnan, hava också tillstyrkt detsamma eller förordat ännu
längre gående reformer i fastighetsägarnas intresse. Med hänsyn till nu
rådande förhållanden inom jordbruksnäringen måste särskilt en snar jämkning
av jordbruksfastigheternas vägskattebelastning anses vara av behovet
påkallad. Då de sakkunnigas betänkande tydligen icke kan föranleda någon
proposition till årets riksdag, kan den föreslagna ändringen i 59 § väglagen
icke bliva genomförd till den 1 januari 1934 på annat sätt än genom bifall''
till motionen.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, med bifall till motionen II: 359, måtte för
sin del antaga följande förslag till
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 90.
5
LAG
om ändrad lydelse av 59 § lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet.
Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skall
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
59 §.
Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande därav:
a) att fastighet påföres en vägfyrk för värjo tvåhundra
kronor av taxeringsvärdet; samt
b) att inkomst påföres en vägfyrk för varje femton kronor
därav;
dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel
vägfyrk bortfaller.
Vägfyrktalslängd i--— till vägstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Stockholm den 13 maj 1933.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Gabrielsson, Granath, Tjällgren, J.
Fritiof Gustafson, Dalberg, Elof B. Andersson och Alfred Andersson samt
ifrån andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Olsson
i Rödningsberg, Andersson i Löbbo, Bengtsson i Kullen, Ericsson i Sörsjön,
Danielsson oell Gustafson i Vimmerby.
Reservation
av herrar Johansson i Uppmälby, Granath, Dalberg, Alfred Andersson,
Olsson i Rödningsberg, Andersson i Löbbo och Ericsson i Sörsjön, som
ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:
»Utskottet finner, att starka skäl blivit anförda för en omläggning av vägskattebördans
nuvarande fördelning. Emellertid är enligt utskottets åsikt
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 00.
möjligheten att på ett lyckligt sätt lösa frågan om införande av en ny lagstiftning
rörande allmänna vägar i icke ringa mån beroende på hur vägskatten
regleras. Dessa frågor torde därför örn möjligt böra lösas i ett sammanhang.
Då utskottet förväntar, att förslag till ny lagstiftning om allmänna
vägar med det snaraste kommer att föreläggas riksdagen till prövning,
anser utskottet, att lösningen av nu förevarande fråga till dess bör
anstå.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionen 11:359 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.»
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1933.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1933:249 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts poposition angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande. s. 2 i texten