Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ämnet väckta motioner.
1933-05-23 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1933:95, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
1
Nr 95.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1933 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ämnet
väckta motioner.
I en till riksdagen den 28 april 1933 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 247, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna ett såsom bilaga A till nämnda statsrådsprotokoll
fogat förslag till ändringar i gällande kontrakt mellan staten
och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., därvid dock 4 § mom. 2 skall,
såvitt angår inköpen 1934, hava den av departementschefen i statsrådsprotokollet
tillstyrkta lydelsen.
Det såsom bilaga A betecknade förslaget lyder sålunda:
Förslag till ändringar
i kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. överenskommes
härigenom, att det mellan staten och föreningen ingångna, uti
Kungl. Majits brev till generaltullstyrelsen den 29 maj 1931 (Sv. förf. sami.
nr 120) omförmälda kontrakt, sådant detsamma lyder efter däri vidtagna,
i Kungl. Majits brev till statens spannmålsnämnd den 20 maj 1932 (Sv.
förf. sami. nr 147) angivna ändringar, skall i nedan intagna delar erhålla
ändrad lydelse samt i sålunda ändrat skick hava förlängd giltighet, allt på
sätt av det följande framgår.
2 $.
Föreningen förbinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas, varje
år, detta kontrakt gäller, under tiden från och med den 1 juni till och med
den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och
råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid normal
skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes föreningen före
den 1 juni det år, inköpet skall äga rum.
Leveransterminen — — — leveranstiden.
De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa,
skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse anvisas.
Bihang lill riksdagens protokoll 19113. 10 sami. Nr 95. 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
Föreningen skall söka fördela leveranserna så rättvist som möjligt samt
med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas. Vid fördelningen
skall gälla, att leverantör är berättigad att få fullgöra leveransen
inom det av följande elva områden, som ur fraktsynpunkt är för honom
gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms stad och län, 2) Östergötlands län,
3) Kalmar län, 4) Gotlands län, 5) Blekinge län, 6) Kristianstads och Malmöhus
län, 7) Hallands län, 8) Göteborgs och Bohus län, 9) Skaraborgs
län, 10) örebro län samt 11) Västmanlands län. Föreningen äger dock
kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så önskar, därest föreningen
gäldar den härav föranledda merfrakten, därvid såsom merfrakt
skall räknas den ökning i transportkostnaden, som uppkommer vid fortsatt
transport i hela fartyg, pråmar eller järnvägsvagnar från den inom vederbörande
uppsamlingsområde belägna hamnplats eller gränsjärnvägsstation,
över vilken varan på billigaste sätt kan fraktas till bestämmelseorten.
3 §.
Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar,
efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni det år, detta kontrakt upphör
att gälla, även under andra tider än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp
av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet,
örn och i den] mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt
7 § b) av föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda
inköpt spannmål eller andra lagringsutrymmen stå till förfogande.
4 §.
Mom. 1. Vid föreningens inköp under tiden 1 juni—31 juli skall för
fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med en kvalitetsvikt av
77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund) för vete och 72.2 kilogram
per hektoliter (121 holländska skålpund) för råg betalas fritt anvisat
uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit för vete
respektive råg av nämnda kvaliteter finner skäligt bestämma.
Till ovan angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för varje fulla
100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum
senare än den 1 juni.
Mom. 2. Vid leverans till kustkvarn eller till annat uppsamlingsställe
å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden förklarats hänförlig till kustkvarn,
finnes, skall utöver de i mom. 1 stadgade pris betalas 50 öre för
varje 100 kilogram.
Mom. 3. Beträffande — — — prisregleringsskalor.
Mom. 4. Från de — — — ursäktlig.
Mom. 5. Vid inköp — — — tillämpas.
Mom. 6. Uppkommer — — — besluta.
3
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
7 $.
Föreningens — — — marknadspris.
Marknadspriset för gammal skörd skall därvid under juni, juli och augusti
månader, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra minst det
pris, som föreningen jämlikt 4 § skulle haft att erlägga vid inköp av samma
spannmål för leverans vid den tid, föreningens leverans enligt försäljningsavtalet
sker.
Vid försäljning — — — skörden.
Statens spannmålsnämnd — — — foderämneshandeln.
Föreningen — — — bestämmelser.
8 §.
Till täckande — — — stadgas.
Beloppet — — — förlänges.
Beträffande---godkännes av Kungl. Maj:t.
För fastställande — — — beslutet.
Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en tid
av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp skall,
när fråga är örn sänkning av detsamma, tillkännagivas minst 14 dagar
innan beslutet skall tillämpas.
Vid gottgörelsens--- — blandningen.
9 §•
Den, som till riket infört vete, råg eller spannmålsblandning, vari vete
eller råg ingår, eller vetemjöl, rågmjöl eller gryn av vete och visar, att
ban ur riket utfört samma spannmål, mjöl eller gryn, äger rätt att av
föreningen återbekomma den gottgörelse ban för samma varor erlagt och
icke redan vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.
Likaledes äger den, som till riket infört förutnämnda varuslag, rätt att,
örn han visar, att ban ur riket utfört av de införda produkterna framställt
mjöl eller gryn eller spis- eller knäckebröd, återfå den gottgörelse, han erlagt
till föreningen för motsvarande myckenheter spannmål eller mjöl, och
som han icke vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.
I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga tillämpningsföreskrifter
fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av
föreningens styrelse.
13 §.
Detta kontrakt gäller för tiden till och med den 31 december 1934.
14 $.
Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1934 icke förslå till
återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning,
skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på de i
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§ av detta kontrakt stadgade villkor
äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel av
spannmål, mjöl och gryn.
De av — — — upphöra.
Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt
efter den 31 december 1934, efter tillsägelse därom minst två månader
förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid övertaga
föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska förpliktelser
och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet
och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild medlem
eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och har därigenom
förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet, varom ovan sägs,
sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist härom skall avgöras
av domstol.
Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens
styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Majit minst två månader
förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1935 eller den
senare tidpunkt, styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens övertagande
av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt föreningens
trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.
15 §.
Skulle tvist — — — överrätt.
Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer,
dock senast den 1 juni 1933. överenskommelsen är för kontrahenterna
bindande från dagen för undertecknandet, under förutsättning att den godkännes
av 1933 års riksdag.
I fråga örn 4 § mom. 2 i kontraktet har departementschefen, såvitt angår
inköpen av 1933 års skörd, tillstyrkt följande ändrade lydelse i
»Efter förslag av statens spannmålsnämnd äger Kungl. Majit förordna,
att utöver det enligt mom. 1 bestämda pris vid leverans till kustkvarn
eller till annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden
förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, skall betalas
ytterligare ett belopp, ej överstigande 50 öre för 100 kilogram.
Innan spannmålsnämnden framlägger förslag i sådant hänseende,
skall nämnden hava berett ledamöter i föreningen, företrädande såväl
kust- som inlandskvarnar, tillfälle att uttala sig i frågan.
Till grund för dylikt förslag skall ligga en undersökning angående
spannmålens kvantitet och kvalitet, varav den antagliga genomsnittliga
inmalningsprocenten för ifrågavarande spannmålsslag under konsumtionsåret
låter sig beräknas, och förutsättes för att förslag skall kunna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
5
av spannmålsnämnden framställas, beträffande vete, att sagda procent
ej överstiger 70, och, beträffande råg, att procenten ej överstiger 60.»
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Majits förslag,
får utskottet, i den mån därför ej nedan redogöres, hänvisa till det vid
propositionen fogade statsrådsprotokollet.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) de före propositionens avlåtande väckta likalydande motionerna
1:142 av herr Trygger m. fl. och II: 67 av herr huldman m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville dels för sin del godkänna en förlängning av
avtalet med svenska spannmålsföreningen för ytterligare ett år med i
huvudsak samma bestämmelser, som gälla för innevarande år; dels i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa att Kungl. Majit skyndsamt föranstaltar
örn förlängning av samma avtal; dels ock uttala, att en viss utjämning
mellan inlösningspriserna för råg och vete bör vidtagas, dock med
iakttagande utav att genomsnittet av de inlösningspriser, som fastställts
för 1932 års skörd, icke sänkas;
2) de likaledes före propositionens avlåtande väckta likalydande motionerna
1:143 av herrar Löfvander och Nilsson, Alexander, samt 11:290 av
herr Nilsson i Hörby m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att stöd skall lämnas spannmålsodlingen under konsumtionsåret 1933/1934
efter samma grunder, som gälla för innevarande år;
3) den i anledning av propositionen väckta motionen lii 524 av herr
Herou m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majits
proposition nr 247;
4) den i anledning av propositionen väckta motionen lii 525 av herrar
Aronson och Andersson i Busjön, vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Majits proposition nr 247 måtte besluta sådan ändring
av andra paragrafen i förslaget till kontrakt mellan staten och
Svenska spannmålsföreningen, att spannmålsleverantör berättigas att
fullgöra leverans förutom inom i kontraktsförslaget nämnda områden
jämväl inom Kopparbergs län;
5) den i anledning av propositionen väckta motionen 11:526 av herr
Heiding, vari hemställts, 1) att riksdagen måtte uttala sig för att skillnaden
mellan inlösningspriserna för vete och råg utjämnas genom höjning
av rågpriset samt 2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla, att Kungl. Majit ville utfärda bestämmelser örn inmalningstvång
för havre vid gryntillverkning i huvudsaklig överensstämmelse
med jordbruksutredningens förslag.
Som skäl för framläggandet av motionerna 1:142 och lii 67 har i desamma
angivits, att av årets trontal icke med visshet framginge, huruvida
Kungl. Majit komme att till årets riksdag framlägga förslag till
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
åtgärder för fortsatt stödjande av spannmålsodlingen och ej heller vad
eventuella förslag kunde komma att innehålla.
Liknande skäl hava angivits för framläggandet av motionerna 1:143
och II: 290.
Över nyssnämnda fyra motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
yttrande av statens spannmålsnämnd, som därvid hänvisat till
innehållet i sin här nedan vidare omförmälda skrivelse av den 25 januari
1933.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandena i motionerna
11:524, 11:525 och 11:526, hänvisas till motionerna. Utskottet återkommer
emellertid i det följande till innehållet i sistnämnda motion, i vad
densamma rör inmalningstvång för havre.
Utskottet vill till en början i korthet redogöra för de åtgärder, som
under de senare åren blivit av statsmakterna vidtagna i syfte att stödja
råg- och veteodlingen.
Sedan vid 1930 års riksdag (prop. nr 108; E. skr. nr 376) beslutats
vissa åtgärder i syfte att genom inmalnings- och inblandningstvång
befordra avsättningen av svenskt vete och svensk råg, utfärdade Kungl.
Majit, i anslutning till riksdagens beslut, den 13 juni 1930 förordning
(nr 249) örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning
av mjöl m. m., i det följande benämnd inmalningsförordningen.
Enligt denna förordning åligger det envar, som driver kvarn och därvid
använder utländskt vete eller utländsk råg, att tillika vid framställning
av vetemjöl och rågmjöl använda svenskt vete och svensk råg i sådan
omfattning, att det svenska vetet respektive den svenska rågen i
genomsnitt under varje fastställd förmalningsperiod uppgår till viss
procent av allt det vete respektive den råg, som under perioden förmales
vid kvarnen (inmalningsprocent). Vid framställning av vetemjöl
skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss procent
av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent). Vidare stadgas i
förordningen såsom allmän regel, att den, som till riket inför vetemjöl,
skall vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så att det
svenska mjölet kommer att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent
och ej för någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent,
samt att vad sålunda föreskrivits skall, såvitt angår inblandning intill gällande
inmalningsprocent, äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl.
Fastställande av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent
ankommer enligt förordningen på Kungl. Majit.
Inmalningsförordningen trädde enligt kungörelse den 14 augusti 1930
(nr 330) i kraft den 1 september samma år. Den 14 augusti 1930 utfärdades
tillika kungörelse (nr 331) med tillämpningsföreskrifter till inmalningsförordningen.
Genom en den 15 augusti 1930 utfärdad förbindelse
förbundo sig därefter samtliga större handelskvarnar i riket att
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95. 7
under konsumtionsåret 1 september 1930—31 augusti 1931 vid inköp av
svenskt vete och svensk råg tillämpa betalning efter en successivt stigande
skala,, så att under september 1930 skulle betalas för vete minst
18 kronor och för råg minst 15 kronor, allt för 100 kilogram, samt under
maj—augusti 1931 skulle erläggas för vete minst 20 kronor och för råg
minst 17 kronor. Priserna skulle gälla kvarnar, belägna inne i landet
(inlandskvarnar). Av kvarnar som läge vid kusten (kustkvarnar) skulle
betalas priser, som med minst 50 öre för 100 kilogram överstege de nyss
angivna.
Vid 1931 års riksdag (prop. nr 216; K. skr. nr 288) beslötos vissa åtgärder
till tryggande av att de vid slutet av konsumtionsåret 1930—1931 av
odlare och spannmålshandlare icke avyttrade förråden av svensk brödspannmål
skulle vinna avsättning till de enligt förenämnda kvarnförbindelse
för samma konsumtionsårs sista månader utfästa priserna. I samband
därmed fattades beslut örn åtgärder för spannmålsodlingens stödjande
under konsumtionsåret 1931—1932. Besluten, vilka förutsatte, att
inmalningsförordningen fortfarande skulle gälla, inneburo i huvudsak
följande.
Enligt ett mellan staten och en för ändamålet bildad ekonomisk förening
av kvarnar, Svenska spannmålsföreningen u. p. a., ingånget, den 24
april 1931 dagtecknat kontrakt (intaget i Sv. förf.-saml. nr 120/1931) tillförsäkrade
staten föreningen för tiden till och med den 31 december 1932,
att annan än föreningen ej skulle äga laglig rätt att, utan föreningens
medgivande, till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning,
vari vete eller råg inginge, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller
gryn av vete. Tillika berättigades de till föreningen anslutna kvarnarna
att vid sin förmälning under sagda tid tillämpa en inmalnings- och minimiproroent
för vete, som understege den enligt inmalningsförordningen
fastställda med 10 enheter. I gengäld förband sig föreningen att under
tiden juni—juli vartdera året 1931 och 1932 inköpa all inom landet odlad,
salubjuden spannmål av vete och råg, som var av fullgod (torr, frisk och
oskadad) kvarnduglig beskaffenhet och hembjöds föreningen före den 1
juni det år, inköpet skulle ske. Inköpet skulle äga rum, vad beträffar spannmål
av 1930 års skörd, till de priser, som fastställts i kvarnförbindelsen,
samt i fråga örn 1931 års skörd till det för hela riket enhetliga pris, som
för spannmål av normalkvalitet bestämdes av Kungl. Majit. Priset för
spannmål av annan kvalitet skulle, med utgångspunkt från det av Kungl.
Majit bestämda priset, regleras enligt grunder, som fminos angivna i
kontraktet bilagda efter förslag av delegationen för svensk spannmålsnotering
uppgjorda kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor. Då
statens spannmålsniimnd så påfordrade, skulle det åligga 1 öreningen att
efter anvisningar av nämnden även under andra tider än de förut omförmälda
vidtaga inköp av svenskt vete och svensk råg, örn och i den
mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt föreningens stadgar
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
voro skyldiga att mottaga och lagra sålunda inköpt spannmål. Föreningens
försäljning av svensk brödspannmål skulle ske till pris, icke understigande
marknadspriset. Till täckande av sina kostnader samt förluster
vid utövandet av verksamheten skulle föreningen äga att av importörer
av brödspannmål samt mjöl och gryn därav uppbära gottgörelse med belopp
ställt i relation till kvantiteten av den spannmål, det mjöl eller det
gryn, som infördes. Vid export skulle den erlagda gottgörelsen under
vissa förutsättningar restitueras. — Enligt föreningens stadgar, vilka ej
fingo ändras utan Kungl. Maj:ts tillstånd, skulle medlemskap i föreningen
tillkomma varje enskild eller juridisk person, som drev handelskvarn,
och som inom viss tid gjorde ansökan örn inträde. Medlems delaktighet
i föreningen skulle bestämmas efter storleken av medlemmens förmälning
av vete och råg. Med medlemskap följde skyldighet att, efter vissa med
hänsyn till medlemmarnas lagringsutrymmen bestämda grunder, för föreningens
räkning mottaga och lagra ävensom att av föreningen övertaga
den svenska hrödspannmål, föreningen inköpte. Sist berörda skyldighet
skulle åvila medlemmarna i förhållande till deras insatser. Medlem, som
uppfyllde honom enligt stadgarna åvilande förpliktelser, skulle äga att
genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje fall
angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål.
Föreningens styrelse skulle bestå av åtta ledamöter med samma
antal suppleanter. Ordförande och två ytterligare ledamöter jämte suppleanter
för dem skulle utses av Kungl. Majit.
Omförmälda kontrakt trädde, enligt förordnande av Kungl. Majit den
29 maj 1931 (se Sv. förf.-saml. nr 120/1931), i kraft den 1 juni samma år.
Frågan örn införseln av de varor, kontraktet omfattade, reglerades närmare
genom en av Kungl. Maj it den 29 maj 1931 i anslutning till riksdagens
beslut utfärdad förordning (nr 119) angående reglering av införseln
av vissa slag av omalen och malen spannmål. Beträffande föreningens
inköp av spannmål av 1931 års skörd under tiden juni—juli 1932 förordnade
Kungl. Majit den 19 augusti 1931 (Sv. förf.-saml. nr 314/1931), att
priset skulle vara för vete 18 kronor 50 öre och för råg 16 kronor 50 öre,
räknat per 100 kilogram.
Enligt beslut av 1932 års riksdag (prop. nr 138; R. skr. nr 241) har avtalet
mellan staten och föreningen blivit, efter vissa ändringar i såväl
kontrakt som stadgar, förlängt att gälla till och med den 31 december
1933 och att således avse även 1932 års skörd. Den mellan staten och föreningen
träffade nya överenskommelsen, dagtecknad den 20 maj 1932,
trädde i kraft den 1 juni 1932 (se Sv. förf.-saml. nr 147/1932). Följande
mera betydelsefulla detaljändringar i det ursprungliga avtalet hava härigenom
skett.
Spannmålsleverantör har förklarats berättigad att vid försäljning
till föreningen under månaderna juni—juli fullgöra leveransen inom det
av följande sju uppsamlingsområden, som ur fraktsynpunkt är för ho
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
9
nom gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms stad och län; 2) Östergötlands
län; 3) Kalmar län; 4) Malmöhus län och Kristianstads län; 5) Hallands
län; 6) Göteborgs och Bohus län samt 7) Skaraborgs län, föreningen
likväl obetaget att kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så
önskar, därest föreningen gäldar den härav föranledda merfrakten. Föreningens
skyldighet att verkställa inköp av svensk hrödspannmål under
annan tid än juni—juli, s. k. stödköp, har utvidgats dels därigenom att
föreningsmedlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra sålunda inköpt
spannmål genom ändring i stadgarna ökats, så att numera för dylik
spannmål kunna disponeras intill hälften av medlemmarnas lagringsutrymmen,
dels ock därigenom att även andra lagringsutrymmen, som kunna
stå till föreningens förfogande, skola tagas i anspråk för ändamålet.
För föreningens inköp under sommaren 1933 har upptagits den enligt
kvarnförbindelsen den 15 augusti 1930 gällande bestämmelsen, att priset
vid kustkvarn skall för 100 kilogram vara 50 öre högre än vid inlandskvarn.
De vid kontraktet i dess ursprungliga lydelse fogade kvalitetsbestämmelserna
och prisregleringsskalorna hava uteslutits och ersatts med
en hänvisning till särskilda mellan statens spannmålsnämnd och föreningens
styrelse härutinnan överenskomna bestämmelser.
Stadgeändringarna heslötos å föreningsstämma den 18 december 1931
och den 20 januari 1932 samt godkändes av Kungl. Majit den 20 maj sistnämnda
år. Kontrakt och stadgar sådana dessa handlingar lyda efter de
vidtagna ändringarna finnas såsom bilaga C och bilaga D fogade vid
propositionen.
Genom beslut den 28 juli 1932 (Sv. förf.-saml. nr 377/1932) har Kungl.
Majit bestämt inlösningspriset under juni—juli 1933 för vete till 19 kronor
och för råg till 17 kronor 50 öre, allt räknat per 100 kilogram och leverans
fritt anvisat uppsamlingsställe. Vid leverans till kustkvarn eller till
annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden
förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, tillkommer enligt kontraktet
50 öre för varje fulla 100 kilogram.
I anslutning till kontraktets bestämmelse härutinnan har statens
spannmålsnämnd den 10 augusti 1932 utfärdat kungörelse (Sv. förf.-saml.
nr 399/1932) örn kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor vid föreningens
inköp av vete och råg. Denna kungörelse har i vissa delar ändrats
genom spannmålsnämndens kungörelse den 17 november 1932 (Sv.
förf.-saml. nr 525/1932). Vidare må nämnas, att föreningens styrelse den
29 augusti 1932 beslutat (se Sv. förf.-saml. nr 471/1932), att Gotlands, Blekinge,
Örebro och Västmanlands län skulle vara att likställa med de i
kontraktet angivna sju uppsamlingsområdena, därvid, när föreningen i
förekommande fall hade att gälda merfrakt, som sådan skulle räknas den
ökning i transportkostnaden, som hänförde sig till den fortsatta transporten
från inom länet belägen hamnplats respektive järnvägsstation för
transport i hela fartyg eller pråmar respektive hela järnvägsvagnar.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
Den 7 oktober 1932 anbefallde Kungl. Maj:t statens spannmålsnämnd
att verkställa allsidig utredning av frågan, huruvida och i vilken ordning
åtgärder för brödspannmålsodlingens stödjande borde vidtagas för
konsumtionsåret 1933—1934, samt att därmed och med det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit, varvid nämnden
särskilt borde överväga, på vad sätt de med nuvarande prisregleringssystem
förenade svårigheter för återgång till friare marknadsförhållanden
kunde avlägsnas.
Statens spannmålsnämnd har i skrivelse den 25 januari 1933 inkommit
med den anbefallda utredningen ävensom med därå grundade förslag.
Vidkommande frågan örn behovet av fortsatta stödåtgärder och vilken
form dessa lämpligen borde givas, har spannmålsnämnden förklarat sig
anse något annat näppeligen kunna ifrågasättas, än att inmalningsförordningen
borde äga gällande kraft jämväl under konsumtionsåret 1933—
1934. Till stöd härför har nämnden åberopat dels att det med hänsyn till
handelsbalansen torde få anses önskvärt att kunna begränsa importen av
utländskt vete och utländsk råg till det minsta möjliga, dels att under år
1932 de i de europeiska importländerna för brödspannmål vidtagna
skyddsåtgärderna för den egna brödsädesodlingen icke mildrats utan snarare
skärpts, dels ock att inmalningsförordningens bestämmelser icke med
större fog kunde betecknas såsom särskilt menliga vare sig för konsumenterna
eller för den fria handeln.
Nämnden har vidare framhållit, att de skäl, vilka föregående år ansetts
tala för statsmakternas beslut att vid sidan av inmalningstvånget
vidtaga särskilda stödåtgärder för spannmålsodlingen, alltjämt förelåge
med oförminskad tyngd. Det vore enligt nämndens mening uppenbart,
att sedan sådana stödåtgärder, varom här vore fråga, varit i tillämpning
under en avsevärd tid, de icke kunde utan vidare indragas. Ansåges en
avveckling böra komma till stånd, måste denna ske så småningom under
ett flertal år. Nämnden ansåge en förlängning på ytterligare ett år efter
i huvudsak oförändrade grunder av kontraktet mellan staten och Svenska
spannmålsföreningen vara den form för fortsatt stöd åt spannmålsodlingen,
som nu närmast borde ifrågakomma. I skrivelse till Kungl. Majit
den 21 april 1931 med framläggande av förslag till det första kontraktet
mellan staten och föreningen hade nämnden uttalat, att nämnden sökt
finna en form, som samtidigt med att jordbruket skänktes den erforderliga
hjälpen innebure en möjlighet till successiv avveckling. Vad nämnden
härvid närmast haft för ögonen hade varit den åt Kungl. Majit enligt
kontraktet tillerkända befogenheten att bestämma storleken av de
priser, vartill spannmålen av föreningen skulle inlösas. Örn dessa priser
undan för undan sänktes ned mot världsmarknadspriserna, inträdde tydligen
en småningom skeende avveckling av föreningens verksamhet, som
det läge i Kungl. Majits hand att leda.
Beträffande storleken av inlösningspriserna har spannmålsnämnden
ifrågasatt en reglering av prisläget mellan vete och råg.
Till utrönande av huruvida kvarnindustrien för sin del vore villig att
med vissa av spannmålsnämnden föreslagna jämkningar i kontrakt och
stadgar för ett år förlänga kontraktet har nämnden, enligt vad den i sin
skrivelse anför, utan att då ännu hava tagit ståndpunkt till frågan örn
förlängning av spannmålsföreningens verksamhet, fört underhandlingar
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
11
med föreningens styrelse. Sedan kvarnrepresentanterna i styrelsen tillstyrkt
såväl förlängningen av kontraktet som, i huvudsak, de ändringar,
nämnden föreslagit, har föreningen å ordinarie sammanträde den 16 december
1932 godkänt vad styrelsen tillstyrkt. Stadgeändringarna hava
sedermera bekräftats å extra föreningssammanträde den 30 mars 1933.
Spannmålsnämnden har på grund av vad nämnden sålunda anfört hemställt,
att Kungl. Majit måtte dels under förutsättning av riksdagens godkännande
träffa avtal med Svenska spannmålsföreningen u. p. a. örn förlängning
av kontraktet mellan staten och föreningen i överensstämmelse
med omförmälda förslag till kontraktsändringar, dels ock lämna föreningen
tillstånd att företaga ändringar av föreningens stadgar i enlighet med av
nämnden härutinnan överlämnat förslag.
De föreslagna kontraktsändringarna, som återgivits här ovan, äro delvis
uteslutande beroende på kontraktets förlängning samt innebära i övrigt
huvudsakligen förtydliganden eller stadfästande av redan tillämppad
praxis. Sålunda har spannmålsföreningens beslut att anse Gotlands,
Blekinge, Örebro och Västmanlands län som uppsamlingsområden intagits
som en kontraktsenlig bestämmelse. Angående innebörden av och
motiven till de föreslagna ändringarna hänvisar utskottet i övrigt till
spannmålsnämndens å sidan 9 i propositionen återgivna redogörelse.
Förslaget till stadgeändringar är såsom bilaga B fogat vid propositionen,
och spannmålsnämndens redogörelse för förslagets innebörd återfinnes
å sidan 10 i propositionen.
Spannmålsnämnden har sedermera i skrivelse den 20 april 1933 för departementschefen
anmält, att spannmålsföreningen å extra sammanträde
den 10 april 1933 beslutit i fråga örn inköpen av 1933 års skörd godkänna
ovan återgivna ändrade lydelse av 4 § mom. 2 i kontraktet. Beslutet innebär
en kompromiss mellan, å ena sidan, den för närvarande gällande
principen, att vid föreningens spannmålsköp under juni—juli skall vid
leverans till kustkvarn betalas ett pris, som med 50 öre för 100 kilogram
överstiger priset vid inlandskvarn, samt, å andra sidan, den av vissa föreningsmedlemmar
hävdade åsikten, att priserna borde vara lika vare sig
leveransen skedde vid kustkvarn eller vid inlandskvarn. Enligt bestämmelsens
nya lydelse har det lagts i Kungl. Majlis hand att på förslag av
spannmålsnämnden fastställa, örn och i så fall huru stor skillnad skall
finnas mellan priserna vid kust- och inlandskvarn, dock att prisskillnaden
ej får överstiga 50 öre för 100 kilogram.
Departementschef en har anfört i huvudsak följande.
»Genom de åtgärder, som av statsmakterna vidtagits för den svenska
brödsädesodlingens stödjande, har å ifrågavarande område åstadkommits
en prisbildning, väsentligt förmånligare för odlarna än den som därförutan,
med hänsyn till världsmarknadspriset, skulle kunnat upprätthållas.
Detta har otvivelaktigt varit av stor betydelse för den del av vårt jordbruk,
för vilken nämnda odling spelar en mera framträdande roll. Det
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
torde emellertid endast råda en mening därom, att förevarande åtgärder
få betraktas såsom ett av krisen påkallat tillfälligt ingripande i prisbildningen,
vilket bör bortfalla, så snart omständigheterna det medgiva.
Ju längre spannmålsregleringen bibehålies, desto större svårigheter komma
att föreligga för en avveckling därav, enär allt flera förhållanden på
såväl det ekonomiska som det sociala området anpassa sig efter och bliva
beroende av densamma.
Ehuru vägande skäl sålunda kunna andragas för en omedelbar avveckling
av de av statsmakterna vidtagna åtgärderna till brödsädesodlingens
stödjande, torde likväl en sådan icke kunna genomföras. Dels
skulle härigenom ske en alltför stark rubbning av det ekonomiska underlaget
för ett stort antal jordbruk, med åtföljande svårigheter för näringslivet
i dess helhet. Dels bomme på grund av den stora kvantitet brödsäd
av 1932 års skörd, beträffande vilken inlösningsskyldighet föreligger, i
förening med ett till följd av regleringens upphörande påräkneligt kraftigt
prisfall, en avsevärd förlust att uppstå å den inlösta spannmålen.
Detta förhållande kan medföra ekonomiska uppoffringar från statsverkets
sida av den storlek, att de under nuvarande statsfinansiella situation
så vitt möjligt måste undvikas.
Den svenska skörden av vete och råg var nämligen under föregående år
såväl kvantitativt som kvalitativt synnerligen god. Inmalningsprocenterna
hava på grund härav, alltsedan skörderesultatet kunde tillförlitligen
bedömas, hållits höga. För närvarande utgör inmalningsprocenten beträffande
vete 95 och beträffande råg 97, därvid dock är att märka, att
i fråga örn vete de till spannmålsföreningen anslutna kvarnarna äga tilllämpa
en inmalningsprocent, som understiger den fastställda med 10 enheter.
Oaktat de höga inmalningsprocenterna torde, då föreningens inlösningsskyldighet
den 1 juni inträder, betydande spannmålspartier vara
oförbrukade. Ju större myckenheter spannmål föreningen måste övertaga
till de för inlösningen bestämda priserna, dess större kunna föreningens
förluster vid försäljningen av samma spannmål under höstmånaderna
väntas bliva. Ehuru den gottgörelse, föreningen enligt kontraktet
äger uppbära för till riket införd brödspannmål, för närvarande i
fråga örn vete utgår med ett så högt belopp som 5 kronor för 100 kilogram,
torde det, till följd av införselns förhållandevis ringa omfattning, vara
tvivelaktigt, huruvida vid kontraktstidens utgång den 31 december 1933
nyssnämnda förluster hunnit täckas. Jag erinrar, att staten ytterst är
ansvarig för förlust, som föreningen tillskyndas vid ett behörigt fullgörande
av kontraktets förpliktelser.
En avveckling torde följaktligen endast kunna ske så småningom. I
likhet med spannmålsnämnden håller jag före, att en dylik avveckling
lämpligen bör ske därigenom, att såvida ej å världsmarknaden en prisstegring
å spannmål inträder, inlösningspriserna steg för steg sänkas, till
dess priserna å vete och råg bringats att korrespondera med såväl mot
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
13
svarande priser å världsmarknaden som priserna å andra jordbruksprodukter.
Det torde ligga i sakens natur, att nyssnämnda anpassning bör
ske så varsamt som möjligt och utsträckas över en tillräckligt lång tid.
Sådan situationen för närvarande är, torde det nuvarande regleringssystemet
alltså få givas fortsatt tillämpning. Spannmålsnämndens förslag,
innebärande dels bibehållande av inmalningsbestämmelserna enligt 1930
års författningar, dels ock förlängning av kontraktet mellan staten och
spannmålsföreningen, synes sålunda böra godtagas.
Sedan då nyssberörda kontrakt underställdes 1931 års riksdag, framkomma
farhågor, att systemet skulle leda till en olämpligt stor produktion
av brödsäd inom landet. Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
(uti. nr 3) ansåg sig också böra uttala en mot jordbrukarna riktad
varning i sådant hänseende. Framhållas må, att en av förutsättningarna
för att ifrågavarande regleringssystem skall kunna ■upprätthållas är,
att produktionen icke överstiger konsumtionen. Å denna grund är hela
systemet byggt. Att döma av uppgifterna från årets brödsädesinventering
synas emellertid omförmälda farhågor vara på väg att besannas.
Fisken för överproduktion torde nu vara överhängande, och den är så
mycket mer allvarlig, som man ingår i nästa konsumtionsår med ett
högst betydande lager av äldre skörd. Även örn man måste medgiva, att
det stora saluöverskottet av 1932 års skörd i främsta rummet uppkommit
på grund av rekordartad hektarskörd, är det av stor vikt att noga uppmärksamma
frågan örn brödsädesarealens utveckling.
Med hänsyn till vad nyss sagts rörande spannmålsregleringens avveckling
torde man icke kunna räkna med, att prissänkning utgör tillräcklig
garanti för att icke en permanent överproduktion å brödsäd uppkommer
inom landet. Det synes mig därför föreligga starka skäl för att överväga
ytterligare garantier i detta avseende. Spannmålsnämnden kar
trott sig finna en dylik i utjämning av skillnaden mellan priserna å vete
och råg. Såsom framgår av resultatet av nyss nämnda inventering, synes
emellertid även den med råg besådda arealen hava undergått ökning
under innevarande år. Huruvida det här är fråga örn en tillfällig företeelse
eller en mera bestående, undandrager sig givetvis ännu bedömande.
Visserligen är jag benägen att i sinom tid för Kungl. Majit förorda
ett närmande till varandra av inlösningspriserna å vete och råg, men jag
är icke övertygad örn att därigenom vinnes, att våra brödsädesskördar
hållas inom ramen för landets behov. Ytterligare åtgärder i detta syfte
torde därför vara erforderliga.
Från skilda håll hava uppslag framkommit örn åtgärder till brödsädesodlingens
begränsning. Sålunda har den tanken framförts, att inlösningspriset
skulle hänföra sig till en viss maximal brödsädesskörd. Konstaterades
vid skördetiden, att avkastningen överstege berörda maximum,
skulle inlösningspriserna reduceras i någon proportion till skördeökningen.
Detta förfaringssätt skulle följaktligen påverka jordbrukarna till att
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
begränsa brödsädesarealen för att undgå en prissänkning. Förutom att
detta förslag synes svårt att tekniskt genomföra, lider det av den olägenheten,
att prissänkningen kunde framkallas av orsaker, varöver jordbrukarna
själva icke hava makt att råda. En annan väg vore i så fall mera
framkomlig, nämligen att låta inlösningspriserna hänföra sig till en på
förhand bestämd maximiareal samt att dessa priser efter någon proportion
reducerades, örn det vid arealinventering befunnes, att odlingen utsträckts
utöver den sålunda bestämda arealen. Ett tredje system vore,
att allenast inmalningsbestämmelserna samt en importreglering i förening
med hållandet av vissa lägsta priser å importspannmål uppehölles,
medan inlösningsskyldigheten bortfölle. En förutsättning för gynnsamt
resultat av ett tillämpande av någon av nyssnämnda metoder torde dock
vara, att spannmålsodlarna så intimt samverkade, att ökningen av brödsädesarealen
verkligen upphörde. Skulle detta visa sig omöjligt, återstode
väl knappast någon annan utväg, än att från statens sida föreskreves
en reglering tvångsvis av brödsädesodlingen. Av vad nu anförts
torde framgå, att risken för en överproduktion av brödspannmål vid fortsatt
spannmålsreglering väl uppmärksammats men att det icke torde
vara möjligt att för årets riksdag framlägga förslag till lösning av detta
spörsmål. I stället torde en mera ingående utredning i saken böra företagas
i syfte att möjliggöra framställning till 1934 års riksdag. Det förefaller
sannolikt, att redan ett igångsättande av denna utredning och ett
tillkännagivande härom skall verka återhållande på jordbrukarna vid
sådden av brödsäd hösten 1933. I samband med nyssnämnda utredning
torde jämväl vissa andra spannmålsfrågan berörande spörsmål böra bliva
föremål för övervägande.»
Departementschefen har tillstyrkt de föreslagna kontrakts- och stadgeändringarna.
Vidare har departementschefen i fråga örn avsättningen av den gamla
skörden uttalat, att det torde, därest riksdagen intet har att häremot erinra,
få ankomma på Kungl. Maj:t att, örn förhållandena skulle finnas
därtill föranleda, lämna tillstånd till åtgärder av sådan art som export
av viss spannmålsmängd, spannmålens försäljning till foder eller dess
utdelande efter förmälning till nödlidande.
Slutligen har departementschefen redogjort för bestämmelserna örn utförselbevis.
Departementschefen har emellertid icke ansett sig böra föreslå,
att dessa bestämmelser gåves förlängd giltighet efter den nuvarande
giltighetstidens utgång den 31 juli 1933.
Utskottet övergår till den i motionen II: 526 behandlade frågan om införande
av inmalningstvång för havre vid gryntillverkning.
Jordbruksutredningen har i ett den 19 december 1930 dagtecknat betänkande
beträffande åtgärder för ökad användning av svensk havre vid
tillverkning av havregryn föreslagit i huvudsak, att landets grynkvarnar
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
15
måtte åläggas skyldighet att vid tillverkning av havregryn förmala
svensk havre i viss periodvis bestämd omfattning eller att motsvarande
åtgärder måtte vidtagas genom frivillig överenskommelse med grynkvarnarna,
samt att Kungl. Majit måtte bemyndigas att, örn så skulle visa
sig erforderligt, föreskriva viss skyldighet för importör av havregryn att
inköpa gryn, framställda av svensk råvara. Angående det närmare innehållet
i jordhruksutredningens förslag hänvisas till betänkandet, vilket
med tillhörande bilagor finnes fogat vid sammansatta hevillnings- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 3 till 1931 års riksdag.
Under åberopande av nyssnämnda utlåtande har 1931 års riksdag i anledning
av två likalydande motioner (1:183 och II: 304) i skrivelse till
Kungl. Majit (nr 288) anhållit, att Kungl. Majit, därest förhållandena
därtill gåve anledning, ville vidtaga åtgärder till den svenska havreodlingens
stödjande i huvudsaklig överensstämmelse med de av jordbruksutredningen
i dess betänkande den 19 december 1930 angivna riktlinjer.
I motionen 11: 526 har i detta hänseende anförts.
»Ifrågavarande riksdagsskrivelse synes icke lia föranlett någon Kungl.
Majits åtgärd, örn man undantar att en frivillig överenskommelse åstadkoms
sistlidna höst angående vissa inmalningsbestämmelser. Enligt denna
överenskommelse förbundo sig rikets havregrynskvarnar att under
tiden 1 december 1932—31 maj 1933 vid sin förmälning använda svensk
havre till minst 50 procent under första hälften av perioden och till minst
60 procent under den senare delen av perioden.
Frånsett att inmalningsprocenten sattes alltför lågt, varför den avsedda
verkan icke torde ha uppnåtts, upphör denna överenskommelse att
gälla i och med maj månads utgång, och ingenting har försports angående
möjligheterna att få till stånd en ny frivillig överenskommelse. Med
nuvarande produktionsöverskott av havre och med hänsyn till önskvärdheten
av att havreodlingen uppmuntras, vilket skulle medföra en viss
begränsning av brödsädesproduktionen, torde tiden vara inne att realisera
det av 1931 års riksdag förordade inmalningssystemet för havre.»
Rådande förhållanden påkalla otvivelaktigt fortsatta åtgärder till spannmålsodlingens
stödjande. I sådant avseende anser utskottet, i likhet
med departementschefen, att inmalningsbestämmelserna för vete och
råg böra bibehållas. Något förslag i annan riktning har icke heller blivit
framställt. Däremot hava mot systemet med inlösningsskyldighet
för brödsäd i motionen lii 524 framställts vissa erinringar. Emellertid
lärer av skäl, som departementschefen angivit, en omedelbar avveckling
av det rådande systemet överhuvudtaget icke kunna ifrågakomma. Utskottet
kan alltså icke biträda motionen lii 524 utan tillstyrker Kungl.
Majits förslag örn förlängning av kontraktet mellan staten och Svenska
spannmålsföreningen u. p. a.
Mot de av Kungl. Majit föreslagna ändringarna i kontraktet har ut
-
rt skottet.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
skottet intet att erinra. Vad beträffar det i motionen II: 525 framställda
yrkandet örn en ytterligere ändring i kontraktets 2 § av innebörd, att
spannmålsleverantör berättigas fullgöra leverans jämväl inom Kopparbergs
län, synes utskottet vissa skäl tala för att även nämnda län bör
upptagas såsom uppsamlingsområde under förutsättning att inom länet
möjligheter beredas till uppsamling och lagring av brödsäd i någon större
utsträckning. Utskottet utgår därför från att spannmålsföreningen, som
tidigare respekterat de av statsmakterna uttryckta önskemålen i fråga
örn uppsamlingsområdena, jämväl kommer att under nyssnämnda förutsättning
beakta det i förevarande motion framförda önskemålet.
I ärendet anförda omständigheter finner utskottet böra påkalla en utjämning
av inlösningspriserna för vete och råg. Departementschefen
har ock förklarat sig benägen att för Kungl. Maj:t förorda åtgärder i
sådant syfte. Då det nuvarande inlösningspriset för vete icke torde vara
högre än som motsvarar en skälig ersättning för odlingskostnaden, anser
utskottet denna utjämning böra, i anslutning till vad motionsvis förordats,
ske genom en höjning av rågpriset.
Genom vad utskottet här ovan anfört torde jämväl motionerna 1:142
och II: 67 samt 1:143 och II: 290 få anses besvarade.
Vad departementschefen anfört angående avsättningen av det skördeöverskott,
som förefinnes, föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Utskottet vill emellertid påpeka, att en inom andra kammaren väckt motion,
nr 34, örn anslag för utdelning av brödspannmål till fattiga jordbrukare
hänvisats till särskilda utskottet.
Beträffande utförselbevisen har i propositionen icke framställts något
förslag örn förlängd giltighet av gällande bestämmelser. Förslag i sådant
hänseende har däremot upptagits i tre inom riksdagen väckta motioner
(1:115 och II: 66 samt II: 193). Då dessa hänvisats till bevillningsutskottet,
saknar jordbruksutskottet anledning att nu ingå på denna
fråga.
Vad slutligen angår det i motionen II: 526 framställda förslaget örn
införande av inmalningstvång för havre vid gryntillverkning i huvudsaklig
överensstämmelse med jordbruksutredningens förslag, har riksdagen
redan år 1931 hos Kungl. Majit anhållit örn vidtagande, därest förhållandena
därtill gåve anledning, av åtgärder till den svenska havreodlingens
stödjande i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, jordbruksutredningen
angivit. Bevillningsutskottet vid 1932 års riksdag erinrade
i sitt betänkande nr 41 härom och fann sig kunna utgå ifrån, att
Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet åt dessa spörsmål, i händelse skördeförhållandena
och tillgången på havre av årets skörd därtill skulle giva
anledning. På föranstaltande av Kungl. Majit har också tillkommit
en överenskommelse, varigenom rikets havregrynskvarnar förbundit sig
att under tiden den 1 december 1932—den 31 maj 1933 vid sin förmälning
använda svensk havre till minst 50 procent under första hälften
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 95.
17
av perioden och till minst 60 procent under den senare delen av perioden.
Utskottet anser sig icke böra förorda någon ny direkt hänvändelse
i ämnet till Kungl. Majit. Då emellertid inom landet förefinnas
avsevärda kvantiteter svensk havre av hög kvalitet, för vilkas avsättning
till skäligt pris betydande svårigheter möta, vill utskottet understryka
önskvärdheten av att Kungl. Majit vidtager de ytterligare åtgärder,
vartill Kungl. Majit för underlättande av den svenska havreskördens
avsättning kan finna anledning.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må, med avslag å motionen lii 524,
bifalla Kungl. Majits förevarande proposition; samt
2) att motionerna Ii 142 och lii 67, 1:143 och II>
290, lii 525 och lii 526, i den mån de icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet här ovan anfört
och hemställt, icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 23 maj 1933.
På jordbruksutskottets vägnar i
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm*, N. August Nilsson*, Carl E. Eriksson, Granath,
Tjällgren*, J. Fritiof Gustafson, David Hjalmar Pettersson* och Elof B. Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Andersson i
Grimbo, Andersson i Löbbo, Carlström, Liedberg, Karlsson i Munkedal och Lundbom*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 19.13. 10 sami. Nr .95.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.