Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion arn upphävande av § 113 regeringsformen.

1933-03-07 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1933:11, Utlåtande i anledning av väckt motion arn upphävande av § 113 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.

Jir 11.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1933 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion arn

upphävande av § 113 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 10 hava herrar Wallén och

Johanson i Hallagården hemställt, »att riksdagen, såsom vilande till vidare

grundlagsenlig behandling, ville besluta, att § 113 regeringsformen

måtte upphävas».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I §§ 110—113 regeringsformen finnas bestämmelser rörande skydd för

riksdagen, enskilda riksdagsmän, riksdagens ämbets- och tjänstemän,

dess verk och inrättningar m. m. I berörda § 113 stadgas, att taxeringsman,

som riksdagens bevillningsföreskrifter å dess vägnar tillämpa,

skola ej för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas.

Denna bestämmelse, som infördes i regeringsformen 1809, avsåg att

skydda riksdagens beskattningsmakt mot Kungl. Maj:t och kronan. Före

1809 plägade ett vart av de fyra riksstånden åtaga sig viss allmän bevillning,

varefter ständernas sålunda åtagna bevillning med däri införda

noggranna regler angående densammas fördelning mellan olika yrkesgrupper

och enskilda personer m. m. utfärdades i form av en stadga eller

förordning. Avgiften kunde emellertid icke bestämmas för var och en

av de skattskyldiga särskilt utan tillämpningen av bestämmelserna i bevillningsförordningarna

överlämnades åt taxeringsman, som skulle bestämma

avgifterna efter »de fastställda generella grunderna och befintliga

särskilda omständigheter». Dessa taxeringsman, som valdes inom

varje pastorat, ansågos såsom ständernas förtroendemän. Vad de bestämt

skulle gälla och fick deras beslut sålunda icke överklagas. Dock voro

de Kungl. Majit och kronan ansvariga, örn det kunde befinnas, att genom

efterlåtenhet från dem kronan kommit i saknad av något, som likmätigt

förordningen påföras och utgöras bort.

År 1809 borttogs emellertid detta taxeringsmännens ansvar gentemot

kronan och infördes då bestämmelsen i § 113 regeringsformen för att förhindra

att kronan utkrävde ansvar gentemot riksdagens taxeringsman.

Sedermera infördes även fullständiga bestämmelser örn rätt såväl för kronan

som de skattskyldige att överklaga taxeringsmännens beslut. I bevillningsförordningarna

under 1800-talet infördes även bestämmelser, vari

taxeringsmännen tillförsäkrades samma säkerhet och straffskydd mot över
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.

9

grepp, som gällde för riksdagsmän. Under 1800- och 1900-talet har Kungl.

Marits och ämbetsverkens makt och inflytande på taxeringsarbetet i hög

grad ökats. Det straffskydd, som sålunda införts för taxeringsmännen

och varom numera finnes stadgande i 10 kap. 3 § strafflagen, enligt vilket

ledamot i taxeringsnämnd m. fl. i eller för utövandet av sådan befattning

åtnjuter samma straffskydd som Konungens ämbetsmän, har uppenbarligen

varit avsett att utgöra ett skydd mot övergrepp icke från Kungl.

Majit utan från allmänhetens sida.

På grund av den utveckling taxeringsinstitutionen undergått med ett

allt större inflytande på taxeringsarbetet för kronans ombud, har det

skydd, som § 113 regeringsformen stadgar, icke längre visat sig vara av

större betydelse såvitt det riktar sig mot kronan. Däremot har paragrafen

tolkats så, att taxeringsmännen jämväl äro skyddade för att ställas

till ansvar från de skattskyldigas sida för felaktigheter vid debitering

och taxering.

Ifrågavarande bestämmelse i § 113 regeringsformen torde dock icke

skydda taxeringsman för ansvar för andra åtgärder än sådana, som röra

debiterings och taxerings bestämmande; således finnas exempelvis ansvarsbestämmelser

i taxeringsförordningen för ledamot av taxeringsnämnd,

som utan tillstånd offentliggör deklarationer m. m.

Det skydd, som tillförsäkrats taxeringsmännen i sistberörda paragraf,

synes emellertid alltfort vara av betydelse. Taxeringsmyndigheterna böra

kunna verkställa det dem anförtrodda grannlaga arbetet utan att riskera

att bliva ställda till ansvar för att vid något tillfälle en förment för hög

eller för låg taxering ägt rum. Ett borttagande av bestämmelsen torde

i varje fall icke kunna verka fördelaktigt på taxeringsarbetet och ej heller

hava påvisats några olägenheter eller missförhållanden, vilka kunna

hava sin grund i ifrågavarande bestämmelse och motivera en ändring av

densamma. Då bestämmelsen därjämte såsom förut påvisats sammanhänger

med riksdagens beskattningsrätt och i sin mån alltjämt betonar taxeringens

karaktär av självförvaltningsverksamliet bör densamma bibehållas

oförändrad. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1933.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 5 sami. Nr 10 — 12.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén*, K. J. Ekman, greve Spens, Hellberg, Sandegård,

Sundberg, Larsén, Björkman*, Källman*, Karl A. Johanson, Borg, Magnusson i

Tumhult*, Andersson i Igelboda, Fast, Olsson i Mora, Lindmark, Petersson i

broaryd, Nordström och Lundquist 1 Rotebro*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.