Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sådan ändring i grundlag, att förtroendeämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen.
1933-03-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1933:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sådan ändring i grundlag, att förtroendeämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen.
Dokumentets text
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr lb.
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1933 kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående sådan ändring i grundlag, att förtroendeämbetsmän
icke må vara valbara till riksdagen.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 51 i
första kammaren av herr Per Gustafsson m. fl. och nr 59 i andra kammaren
av herr Westman m. fl. hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj .t anhålla örn utredning och förslag rörande sadan ändring av grundlagen,
att förtroendeämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
I § 35 regeringsformen stadgas: »Statsrådets ledamöter, presidenter och
chefer för kollegier eller de i dessas ställe inrättade verk, justitiekansleren,
cheferna för fångvården, lantmäteriet, statens järnvägstrafik, lots-, post-, telegraf-
och tullverken samt skogsväsendet, expeditionschefer i statsdepartementen,
överståthållaren, understathallaren och polismästaren i huvudstaden,
landshövdingar, fältmarskalkar, generaler och amiraler av alla grader, generaladjutanter,
överadjutanter, stabsadjutanter, kommendanter i fästningarna,
överstar för regementena, sekundcheferna för gardesregementena till häst och
fot och för livregementets kårer samt cheferna för övriga särskilt för sig bestående
militära kårer eller bataljoner, cheferna för artilleriet, fortifikations-,
fältmätnings- och sjömätningsväsendet, ministrar, sändebud och agenter för
handeln hos främmande makter, samt de ämbets- och tjänstemän, som uti
Konungens kabinett för utrikes brevväxlingen och vid beskickningarna nyttjas,
hava förtroendesysslor, varifrån Konungen må dem entlediga, när han
prövar rikets tjänst det fordra. Konungen kungöre dock sådana beslut i
statsrådet, vars ledamöter vare skyldige att däremot göra underdåniga föreställningar,
örn de finna sig därtill skäl äga.»
Då statsråden tillhöra de i § 35 regeringsformen uppräknade förtroendeämbetsmännen,
innebär alltså det i motionerna framförda förslaget bland annat,
att ledamot av statsrådet icke längre bör vara valbar till riksdagen.
Vissa av de franska revolutionsförfattningarna och ursprungligen även Norges
grundlag hava tidigare intagit ståndpunkten, att ledamotskap av regeringen
är oförenligt med säte i representationen. I Förenta staternas författning
gäller ännu samma regel. Grundvalen härför är att söka i vissa äldre
statsrättsliga teorier, som till sin grundläggande princip äro oförenliga med ett
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr lh.
7
demokratiskt-parlamentariskt statsskick. Detta senare är uppbyggt på uppfattningen,
att ett organiskt samband bör föreligga mellan regering och representation,
vilket åstadkommes på så sätt, att regeringen utväljes ur representationen,
för vars majoritet den bör framstå såsom ledare.
Några praktiska olägenheter i fråga örn riksdagsarbetets behöriga bedrivande
hava ej heller påvisats bliva en följd av att regeringens medlemmar hava
säte i riksdagen. Visserligen medgiver deras krävande och ansvarsfulla arbete
i allmänhet icke, att de ägna större uppmärksamhet åt inom riksdagen
väckta frågor av mindre betydelse eller endast av lokalt intresse. Vederbörande
statsråds erfarenhet och insikter i viktigare frågor är dock av den betydelse
för riksdagsarbetet i dess helhet, att riksdagen icke synes böra berövas
dem. Skulle en riksdagsman genom utnämningen till statsråd förlora sitt säte
i riksdagen, skulle denna i vissa fall för en kanske lång följd av år kunna
komma att berövas en för riksdagsarbetet ofta betydelsefull kraft. För att
förhindra detta, skulle visserligen kunna införas en motsvarighet till den i
norsk statsrätt numera gällande regeln, att suppleant skall inkallas till tjänstgöring
tills vidare för stortingsman, som utsetts till statsrådsledamot. Men
införandet hos oss av en dylik regel skulle förutsätta en omläggning av vårt
valsystem.
Liksom ledamot av statsrådet i motionerna föreslås böra uteslutas från valbarhet
till riksdagen, framställes jämväl förslag i samma riktning beträffande
övriga i § 35 regeringsformen åsyftade ämbetsmän. Däremot föreslå motionärerna
icke uteslutande från riksdagen av andra chefer, som icke äro hänförliga
till de i nämnda paragraf avsedda förtroendeämbetsmännen, ej heller
för det fall att de enligt gällande avlöningsreglementen tillsättas medelst förordnande
allenast för viss tid.
En del äldre utländska författningar såsom Förenta staternas och vissa av
Frankrikes tidigare författningar förklara innehav av statsämbete oförenligt
med ledamotskap av representationen. Grunden för bestämmelserna härom
har varit samma äldre statsrättsliga teorier, enligt vilka regeringens medlemmar
icke borde få taga säte i representationen. I Englands konstitutionella
rätt infördes i början av 1700-talet en regel örn att ett flertal ämbetsmän icke
skulle vara valbara till parlamentet och att parlamentsledamot, som erhölle
statsämbete av ifrågavarande slag, skulle vara obehörig att vidare sitta i
underhuset. Regeln var här betingad av historiska skäl och närmast av en strävan
att förhindra regeringens tidigare inflytande över parlamentet. I någon
mån likartade synpunkter ligga till grund för den i nu gällande fransk statsrätt
förefintliga regeln, att innehav av avlönat statsämbete och ledamotskap
av deputeradekammaren i allmänhet äro oförenliga. Bestämmelsen är nämligen
delvis föranledd av en strävan att icke äventyra representationens kontroll
över regeringen genom att av denna beroende ämbetsmän sitta i kammaren.
Dessa synpunkter kunna emellertid icke tillerkännas giltighet för vårt lands
vidkommande vad ämbetsmän i allmänhet beträffar med hänsyn till den självständiga
ställning, som dessa sedan gammalt intaga i förhållande till regeringen.
Yad speciellt förtroendeämbetsmännen och vissa andra kategorier av
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11,..
verkschefer beträffar, är förhållandet visserligen formellt ett annat, eftersom
de kunna entledigas även utan att något tjänstefel behöver vara lagligen konstaterat.
Men gällande bestämmelse härom kommer numera knappast i tilllämpning.
Även dessa kategorier av ämbetsmän äro därför faktiskt lika
självständiga i förhållande till regeringen som övriga statsfunktionärer. Det
skulle hos oss vara otänkbart, att en förtroendeämbetsman med säte i riksdagen
skulle entledigas med hänsyn till den kritiska inställning till regeringens
allmänna politik, som han inom riksdagen företrätt.
Till grund för den i fransk konstitutionell rätt gällande regel, att ämbetsmän
i allmänhet icke äro behöriga sitta i deputeradekammaren, ligger även
uppfattningen, att ledamotskap av folkrepresentationen och innehav av statsämbete
var för sig äro så krävande allmänna uppgifter, att oförenlighet dem
emellan bör föreligga. Denna synpunkt kan hava sin alldeles särskilda betydelse
i ett land, där representationen i regel är samlad större delen av
året. Ehuru riksdagens arbete hos oss i regel är begränsat till omkring fem
månader av året, kan det dock icke förnekas, att ett statsämbete, vare sig det
är fråga örn en förtroendesyssla eller icke, i vissa fall kan bliva lidande på
att vederbörande befattningshavare samtidigt innehar säte i riksdagen. Men
att med hänsyn härtill uppställa en regel örn förbud för ämbetsmän i allmänhet
och för förtroendeämbetsmän i synnerhet att sitta i riksdagen finnes
ej anledning, allra helst som det icke lärer vara möjligt att generellt
utan endast för det konkreta fallet avgöra, örn ledamotskapet av riksdagen
kommer att inverka menligt för ämbetet därför, att icke lämplig vikarie kan
stå till buds eller av annan anledning. I vissa fall torde det för övrigt
icke enbart vara riksdagsmannauppdraget, som verkat hindrande eller ofördelaktigt
på ämbetets utövande, utan fastmera ledamotskapet av riksdagen
tillsammans med fullgörandet av ett flertal andra offentliga uppdrag vid sidan
av tjänsten, vilka törhända tilldelats vederbörande i följd av hans riksdagsmannaskap.
Det bör tillkomma regeringen att i detta fall se till, att statsämbetsmän
med säte i riksdagen icke anförtros dylika offentliga uppdrag
eller i varje fall icke i vidare mån än som anses nödigt.
Ehuru statstjänsten sålunda understundom ansetts lida sådant men av att
dess innehavare tillika sitter i representationen, så att bestämmelser införts örn
oförenlighet mellan statstjänst i allmänhet och ledamotskap av representationen,
har det dock befunnits vara av sådant värde för denna senare att i viss
mån omedelbart få tillgodogöra sig ämbetsmäns särskilda sakkunskap på t. ex.
lagtillämpningen och förvaltningens skilda områden, att ett flertal betydelsefulla
undantag i engelsk och fransk konstitutionell rätt uppställts från huvudregeln.
Denna synpunkt bör ej heller för vårt lands vidkommande frånkännas
betydelse. Ehuru riksdagen i första hand och till sin övervägande del
synes böra bestå av utövare av skilda praktiska yrken, bör den dock ej berövas
möjligheten att omedelbart även tillgodogöra sig den särskilda sakkunskapen
från vissa betydelsefulla områden hos insiktsfulla och erfarna ämbetsmän.
Då svensk rätt för närvarande icke utesluter några kategorier av ämbets
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr lh.
9
män från valbarhet i riksdagen, torde en av de synpunkter, som varit bestämmande
härför, även varit den, att de väljandes frihet att utse den person
de önska icke bör kringskäras i vidare mån än som redan skett genom gällande
valbarhetsbestämmelser.
Den ståndpunkt, som svensk konstitutionell rätt intager ifråga örn ämbetsmäns
behörighet att sitta i riksdagen, är icke heller enastående i sitt slag.
Dansk statsrätt står sålunda på samma ståndpunkt. Även norsk och finsk
rätt medgiva ämbetsmän på några få begränsade undantag när behörighet att
sitta i representationen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 mars 1933.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, K. J. Ekman, greve Spens, Hellberg,
Sandegård, Sundberg, Larsén, Björkman, Källman, Karl A. Johanson, Borg, Magnusson
i Tumhult*, Persson i Trången, Andersson i Igelboda, Fast*, Olsson i Mora,
Vougt*, Lindmark* och Lundquist i Eotebro.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
1) av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar K. J. Ekman och
Rersson i Trången, anfört följande:
»Det lärer icke kunna bestridas, att inom de län, vilkas landshövdingar sitta
i riksdagen, ett visst, mer eller mindre tillbakahållet, men verkligt missnöje
är rådande beträffande detta förhållande. Motsvarande gäller däremot icke
eller åtminstone icke i samma utsträckning beträffande övriga i R.F. § 35 omförmälda
förtroendeämbetsmän, vilket dock icke hindrar, att dessas säte och
stämma i riksdagen kan drabbas av samma invändningar i övrigt, som möjligen
böra riktas mot landshövdingars beklädande med riksdagsmannauppdrag.
Eörtroendeämbetet har sin väsentliga karaktär hos oss däri, att dess innehavare
i följd av sin ställning alltid bör handhava och utöva sitt ämbete i
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 5 sami. Nr 13—lif. 2
10
Konstituiionsutslcotteis utlåtande Nr 1-4.
nära anslutning till den sittande regeringens önskningar och avsikter beträffande
sådan ämbetets verksamhet, som icke utgör ren lagtillämpning, såsom
fallet är bl. a. i administrativa processmål och överexekutorsmål. Med den växling,
som numera ofta äger rum i avseende å regeringarnas sammansättning
och politiska färg, är det uppenbart lika olämpligt, att förtroendeämbetsmän,
även örn de praktiskt icke riskera avsättning, tillhöra ett regeringen motsatt
parti och inom riksdagen möjligen rent av måste bekämpa regeringens politik,
som att de tillhöra regeringspartiet och i riksdagen därför anses böra befrämja
samma politik. I båda fallen medför denna dubbelställning ett icke oväsentligt
avtrubbande av deras auktoritet och ställning och en möjlig motsättning
inom förvaltningen, som i längden måste med vår partirepresentation verka
desorganiserande.
Ej heller skulle med nödvändighet riksdagsarbetet bliva lidande, örn förtroendeämbetsmännen
ej tillhörde riksdagen; verk och myndigheter avfordras redan
nu i största utsträckning yttranden och det samma bleve säkerligen minst
lika mycket fallet, därest verks och myndigheters chefer icke hade tillfälle
att i riksdagen, utan blott i sina under ämbetsansvar avgivna yttranden framlägga
sina synpunkter.
Med det valsystem, som rader hos oss, kan än mindre den invändningen mot
den ifrågasätta reformen med fog göras, att valmännens rätt trädes för nära.
Redan nu har visat sig, att i åtskilliga fall t. ex. landshövdingar uppställts
som kandidater, men oaktat eller kanske emedan de värderats högt som sådana
fallit igenom, vilket a andra sidan icke är särdeles lämpligt med hänsyn
till deras upphöjda ställning inom respektive län. Under inga förhållanden
kan det anses lyckligt, att förtroendeämbetsmän med mera allmänna uppgifter,
såsom särskilt landshövdingarna, bliva engagerade i de politiska partistriderna.
Man har mot förtroendeämbetenas ställande i särklass beträffande riksdagsmannabehörighet
invänt, att örn de högsta ämbetena så behandlas, borde
än mera de dem underordnade uteslutas från valbarhet. Men denna invändning
är icke hos oss hållbar, då för alla statens ämbets- och tjänstemän i Sverige
gälla lika oavsättlighetsregler, med undantag allenast just för förtroendeämbetenas
innehavare. Den självständighet i förhållande till överordnad,
som bör förutsättas för riksdagsuppdragets erhållande, finnes lika hos alla
utom hos förtroendeämbetsmännen, vilka visserligen det oaktat faktiskt kunna
visa och ofta visa fullt lika stor självständighet i förhållande till regeringen,
men örn och i den mån sa sker, därmed också ställt sig i viss mån i en ställning,
som ej är med förtroendeämbetet städse alldeles förenlig: en sak är att
som förtroendeämbetsman handla utan all egen vilja -— den osjälvständigheten
torde icke kunna ifrågasättas hos förtroendeämbetets innehavare — en annan
att markera självständigheten i ett för alla iakttagbart politiskt motsatsförhållande
till regeringen.
Naturligtvis kan ifragasättas, örn den uppräkning av förtroendeämbeten,
som göres i R.F. § 35, är den lämpligaste och riktiga i våra dagar. Och likaså
kan ifrågasättas, örn ej statsråden, trots sin förtroendeställning, borde un
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 1-4.
11
dantagas från ett möjligt förbud att samtidigt vara riksdagsmän. Här kunna
skäl anföras både för och emot. Och det riktigaste torde då vara att, örn frågan
går till utredning, även dessa spörsmål komma under övervägande. I närvarande
läge synes en utredning vara särdeles önskvärd att erhålla.
Med stöd av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen i anledning av motionen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller örn verkställande av utredning och framläggande
av de förslag, vartill denna utredning måtte föranleda,
av frågan örn sådan förändring av grundlag, att innehav av
förtroendeämbete, varom i § 35 R.F. stadgas, med eller utan
vissa undantag icke bleve förenligt med uppdrag som riksdagsman.
»
2) av herr Källman.
3) av herr Lundquist i Rotebro.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.