Konstitutionsutskottets memorial Nr 18
1933-04-06 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1933:18, Konstitutionsutskottets memorial Nr 18
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1933 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de
i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet kava på därom kos vederkörande gjord framställning
klivit överlämnade de under tiden från ock med den 11 januari
1932 till ock med den 9 januari 1933 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över
justitiedepartementsärenden från ock med den 12 januari 1932 till ock
med den 3 januari 1933;
justitieärenden från ock med den 29 januari 1932 till ock med den 30
decemker samma år;
utrikesdepartementsärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock
med den 3 januari 1933;
för sv ar sär enden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3
januari 1933;
socialärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3 januari
1933;
kommunikationsärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med
den 3 januari 1933;
finansärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3 januari
1933;
ecklesiastikärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den
3 januari 1933;
jordbruksärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3
januari 1933;
handelsärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3 januari
1933.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
Bihang till riksdagens protokoll 19.13. 5 sami. Nr 18.
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet
funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att
böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen
anmälas.
l:o.
(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 6 augusti
1932 och över finansärenden den 31 mars 1932.)
I anledning av ärendet i protokollet över justitiedepartementsärenden
den 6 augusti 1932 angående förutvarande statsministern C. G. Ekmans
entledigande från statsrådsämbetet har konstitutionsutskottet i skrivelse
den 31 januari 1933 infordrat de till ärendet hörande handlingar, vilka
visade sig icke omfatta annat än Ekmans avskedsansökan. Sedermera har
Kungl. Majit den 3 mars innevarande år, i anledning av framställningar
från utskottet den 24 februari och den 1 mars samma år, dels anbefallt
Överståthållarämbetet att ställa till utskottets förfogande alla av Stockholms
polisledning omhänderhavda handlingar och anteckningar i ämnen,
som kunde ställas i samband med och tjäna till belysning av Ekmans entledigande
från statsrådsämbetet, dels ock i skrivelse till förvaltarna i
Ivar Kreugers urarva konkursbo och aktiebolaget Kreuger och Tolls konkurs
tillkännagivit, att de, i den mån de innehade handlingar och anteckningar
i förevarande ämne, ägde överlämna desamma till utskottet. Utöver
de handlingar och anteckningar, som i följd härav tillhandahållits
utskottet, har utskottet för sitt konstitutionella bedömande av omständigheterna
i samband med Ekmans entledigande jämväl beaktat ärendet i
protokollet över finansärenden den 31 mars 1932 angående stöd åt Skandinaviska
Krcditaktiebolaget m. m. samt innehållet i bankoutskottets utlåtande
nr 40 vid 1932 års riksdag angående verkställd granskning av
riksbankens styrelse och förvaltning och kamrarnas förhandlingar i ämnet
den 7 maj sistnämnda år, så ock av Ekman offentligen gjorda uttalanden
angående hans ekonomiska mellanhavanden med Ivar Kreuger.
Utskottet har av handlingarna inhämtat bland annat följande: Våren
1931 hade riksbanken vid två skilda tillfällen lämnat rediskonteringskredit
för vissa till Kreugerkoncernen anslutna företags behov å ett belopp av
intill 32 miljoner kronor respektive ett kronbelopp motsvarande 20 miljoner
dollars. Såsom framgår av Ekmans yttranden i kamrarna den 7 maj 1932
ägde regeringen kännedom örn de sålunda lämnade krediterna sensommaren
1931. Sedan fullmäktige i riksbanken den 22 oktober 1931 avslagit en
låneansökning från vissa av Kreugerkoncernens företag, beviljades dessa
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
3
företag likväl av fullmäktige påföljande dag, efter överläggningar med
stats- och finansministrarna och sedan vissa utfästelser gjorts å regeringens
vägnar, ånyo en kredit intill ett belopp 40 miljoner kronor. Sedan fullmäktige
i riksbanken den 23 februari 1932 ånyo avslagit en ansökan örn kredit
till förmån för visst till Kreugerkoncernen anslutet företag, biföllo emellertid
fullmäktige senare samma dag, sedan statsministern i finansministerns
frånvaro tillkallats och efter överläggning gjort viss utfästelse,
en ansökan örn riksbankens deltagande, jämte två andra banker, i en
kredit åt förevarande företag å tillhopa 16.68 miljoner kronor. Den 31
mars 1932 avläts proposition, nr 248, till riksdagen angående stöd åt
Skandinaviska Kreditaktiebolaget m. m., föranledd bland annat av Ekmans
nämnda utfästelse till fullmäktige i riksbanken, och åsyftande att
från riksbanken avlasta krediter, som lämnats Kreugerkoncernens företag.
Av handlingarna framgår tillika, att Ekman, vilken under den tid han
innehaft statsministerämbetet jämväl varit ordförande i Frisinnade Landsföreningen,
mottagit åtskilliga gåvor, vilka synas lämnade för befrämjande
av föreningens och denna närstående sammanslutningars verksamhet.
Sålunda har Ekman bland annat av Ivar Kreuger mottagit gåvor dels den
1 oktober 1931 å 50,000 kronor och dels den 13 februari 1932 å likaledes
50,000 kronor. Ekman, som i början av juli 1932 vidgått den första av
dessa Kreugergåvor, bar såväl genom offentliga uttalanden som senare
inför konkursförvaltarna i Ivar Kreugers urarva konkursbo, i trots av
gällande bestämmelse örn återvinning i konkurs, förnekat emottagandet
av den andra Kreugergåvan och jämväl bestritt äktheten av sin namnteckning
bland annat på den check, medelst vilken gåvan överlämnats.
Vid övervägande av vad sålunda förekommit, finner utskottet det synnerligen
anmärkningsvärt, att Ekman, som haft kännedom örn att statligt
stöd tidigare lämnats Kreugerkoncernen och själv medverkat till
kreditgivningen i oktober 1931, likväl den 13 februari 1932 mottagit den
andra Kreugergåvan, vilket skett kort före den samma månad under Ekmans
medverkan beviljade andra riksbankskrediten, samt att Ekman
sedermera upprepade gånger offentligt förnekat och genom sanningslösa
uppgifter sökt fördölja samma gåva. Härigenom har Ekman försatt sig
i ett läge, som enligt grunderna för 4 § regeringsformen uppenbarligen
gjort bans avgång från statsrådsämbetet ofrånkomlig. Ekmans förhållande
i denna sak finner utskottet vara för rikets anseende och bästa så
menligt, att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att härom hos
riksdagen göra
anmälan.
Närvarande: Herrar Renterskiöld, Hallén, Strömberg, K. J. Ekman, greve Spens, Hellberg,
Sandegård, Sundberg, Björkman, Källman, Nils Andersson, Magnusson i Tumhult, Andersson
i Igelboda*, Gustafson i Kasenberg, Fast, Olsson i Mora, Pehrsson i Göteborg", Petersson i
broaryd, Andersson i Malmö oell Nordström.
Ej närvarande vid justeringen.
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
2:o.
(Protokoll över socialärenden den 4 mars 1932.)
Kungl. Maj:t beviljade den 4 mars 1932 på föredragning oell hemställan
av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sam. Larsson, viss
statlig befattningshavare tjänstledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag
från och med den 7 mars 1932 intill då pågående riksdags slut,
med »rätt» för vederbörande, att i de fall, då omständigheterna därtill föranleda,
handlägga på vederbörande befattningshavares prövning ankommande
ärenden samt med »skyldighet---att, därest tidigare än riks
dagens
avslutande dess ständiga arbete upphör, omedelbart därefter inträda
i tjänstgöring».
Till grund för förevarande beslut låg en av vederbörande befattningshavare
till socialstyrelsen ingiven skrift med anhållan örn tjänstledighet
för fullgörande av riksdagsmannauppdrag under tiden 7 mars 1932 till
då pågående riksdags slut med rätt likväl för vederbörande att under
nämnda tid företaga handläggningen av de ärenden, vartill omständigheterna
kunde föranleda. Socialstyrelsen tillstyrkte den begärda ledighetens
beviljande med enahanda rätt och skyldighet för vederbörande befattningshavare,
som kom att föreskrivas i Kungl. Maj:ts beslut.
En undersökning av frågan, huru i andra fall må hava förfarits vid beviljande
av tjänstledighet åt statliga befattningshavare för fullgörande
av riksdagsmannauppdrag, utvisar, att någon fullt enhetlig praxis icke
föreligger på området vare sig hos Kungl. Majit eller hos vederbörande
ämbetsmyndigheter.
Vissa av Kungl. Majit under de närmast föregående tio åren fattade
beslut i likartade fall överensstämma med ovanberörda beslut av
den 4 mars 1932. Formuleringen torde kunna härledas från förhållandena
under världskriget, då riksdagen under några år, ehuru det löpande
riksdagsarbetet fullbordats, likvisst formellt avslutades först avsevärd tid
därefter. Den i följd härav av Kungl. Majit, såvitt bekant första gången
i december 1916, i beslutet örn ledighet föreskrivna skyldigheten för statlig
befattningshavare, att, därest tidigare än riksdagens avslutande dess
ständiga arbete upphör, omedelbart därefter inträda i tjänstgöring, var
dock knuten till förutsättningen, att det ständiga riksdagsarbetet upphört
»på sätt under sistförflutna riksdag varit fallet». Sistnämnda betingelse
för skyldigheten att återinträda i tjänstgöringen redan före riksdagens
avslutande återfinnes emellertid icke längre i de av Kungl. Majit beviljade
tjänstledigheterna för statliga befattningshavare i och för deltagande
i 1921 och följande års riksdagar.
Ehuru med en från de föregående fallen avvikande formulering, har
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
5
Kungl. Majit i andra fall till tjänstledigheten knutit skyldighet på visst
sätt för vederbörande att under vissa förutsättningar helt eller delvis återinträda
i tjänstgöring före riksdagens avslutande. Sålunda har Kungl.
Majit under år 1932 beviljat statlig befattningshavare ledighet i ett fall
till riksdagens slut med »rätt och skyldighet» för honom att, därest omständigheterna
icke till annat föranleda, före utgången av nämnda tid
återinträda i tjänstgöring, och i ett annat fall intill viss dag med »skyldighet»
för honom att, i den mån omständigheterna sådant »påkalla och
medgiva», under tiden för ledigheten handlägga de till tjänstebefattningen
hörande göromål, som chefen för vederbörande verk bestämmer.
I åter andra fall har ingen skyldighet att återinträda i tjänstgöring
under riksdagstiden knutits till beviljandet av tjänstledighet.
Beträffande beslut i förevarande ämne av ämhetsmyndigheter, har utskottet
inhämtat, att socialstyrelsen vid beviljandet av ledighet åt tjänstemän
för deltagande i riksdagsarbetet åtminstone i vissa fall avfattat
sina beslut i en form, som helt ansluter sig till den av Kungl. Majit i det
först anförda beslutet av den 4 mars 1932 begagnade. Statens järnvägars
befattningshavare, som tillika äro riksdagsmän, pläga endast anmäla sig
förhindrade att under riksdagstiden fullgöra sin tjänst; denna anmälan
föranleder intet styrelsens beslut ifråga örn tjänstledighet.
I § 4 riksdagsordningen stadgas: »Ej må någon riksdagsman förmenas
att sin riksdagsmannabefattning utöva; dock gäller under krigstid undantag
härutinnan för militärpersoner, då de av Konungen i rikets tjänst
beordras».
Bestämmelsen, att riksdagsman icke får förmenas utöva sin riksdagsmannabefattning
— från förhållandena i krigstid kan här bortses — är
icke tillkommen i den enskilde riksdagsmannens intresse utan i offentligt
intresse. Stadgandet undanröjer de hinder, som i tjänstebefattning eljest
skulle kunna anses föreligga för riksdagsmannauppdrags fullgörande.
Statlig befattningshavare behöver på grund av förevarande grundlagsbestämmelse
icke vederbörandes tillstånd att emottaga valet till riksdagsman
och kan icke vägras begärd tjänstledighet för den tid hail
själv anser nödig för att kunna behörigen utöva uppdraget som riksdagsman,
Kungl. Majit eller vederbörande ämbetsmyndighet obetaget att
för riksdagstiden å sin sida föreskriva tjänstledighet, där sådan finnes
för förvaltningens ostörda fortgång nödig eller lämplig.
Tillstyrkandet av Kungl. Majits förevarande beslut den 4 mars 1932 står
därför icke i god överensstämmelse med grundlagens stadgande. Vederbörande
riksdagsman ålägges genom beslutet skyldighet att inträda i
tjänstgöring före riksdagens avslutning icke blott, såsom under världskriget.
för do utomordentliga fall, då riksdagen utan att avslutas dock
faktiskt icke längre sammanträder, i trots av att det löpande riksdags
-
6 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
arbetet avslutats, utan även för de normala fall, då riksdagens åtskiljande
följer omedelbart efter riksdagsarbetets slut. klen vid vilken tidpunkt
före riksdagsavslutningen, riksdagens »ständiga arbete» upphör och därmed
skyldigheten uppstår att återinträda i tjänstgöring, är med hänsyn till
den i det tillstyrkta beslutet begagnade terminologien tveksamt. Även örn
berörda tidpunkt skulle anses sammanfalla med tidpunkten för de sista
gemensamma voteringarna kan denna tidpunkt icke erkännas såsom avgörande;
ej ens statsregleringens godkännande utgör en för alla fall
användbar tidsbestämning i detta avseende.
Då förevarande beslut, såsom redan påvisats, står i överensstämmelse
med en tidigare i viss utsträckning tillämpad regel, bär föredragande departementschefen
följaktligen endast formellt ansvaret för utformningen
av beslutet i detta fall. Men då det synes utskottet angeläget, att den
praxis, som följes av Kungl. Majit — och även av underlydande ämbetsmyndigheter
— icke kommer på något sätt i strid med grundlag, har
utskottet funnit sig böra därom göra anmärkning, vilket utskottet skolat
för riksdagen
anmäla.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, Oscar G. Karlsson*, greve Spens, Hellberg,
Sandegård, Björkman, Källman, Rydberg*, P. Sandström*, Borg, Andersson i Igelboda.
Gustafson i Kasenberg, Fast*, Olsson i Mora, Vougt, Lindmark*, Petersson i Broaryd och
Lundqvist i Rotebro.
* Ej närvarande vid justeringen.
3:o.
(Protokoll över ecklesiastikärenden.)
Kungl. Majit har genom beslut under granskningsåret 1932 på föredragning
och hemställan av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Städener och efter ansökning av vederbörande lärjungar, respektive
målsmän förklarat ett antal lärjungar, vilka underkänts i den
muntliga- prövningen i studentexamen, hava undergått godkänd studentexamen
samt anbefallt skolöverstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder
för att betyg över sådan examen bleve för dem utfärdade. Av 25
i protokollen förekommande ansökningar av detta slag har Kungl. Majit
bifallit 7. I flertalet av dessa 7 fall hava lärjungarna godkänts av vederbörande
lärare men underkänts av flertalet censorer. Av de sålunda bifallna
ansökningarna har skolöverstyrelsen avstyrkt 6.
Kungl. Majits stadga för rikets allmänna läroverk av den 24 september
1928 (nr 412) föreskriver beträffande studentexamen bland annat följande:
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 7
Studentexamen avser att ådagalägga, huruvida lärjungarna inhämtat
det mått av kunskaper, vilket i de stadgade undervisningsplanerna är angivet
som mål för gymnasiets och lyceets undervisning, samt vunnit den
mogenhet, som erfordras för bedrivande av studier vid universitet eller
högre fackutbildningsanstalt. I ledningen av examen deltaga censorer,
vilka efter förslag av skolöverstyrelsen för varje år förordnas av Kungl.
Majit. Vid fullgörandet av sitt uppdrag hava censorerna att ställa sig till
efterrättelse den av Kungl. Majit för dem utfärdade instruktionen. Prövningen
är dels skriftlig, dels muntlig. Har lärjunge erhållit minst vitsordet
Godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet samt
för två andra skriftliga prov, av vilka minst ett i ämne tillhörande de i
hans ämnesgrupp ingående fasta ämnena, äger han undergå muntlig prö\ - ning. Lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för förmåga att
skriftligen behandla modermålet samt för endast ett annat skriftligt
prov, må det oaktat kunna förklaras berättigad att undergå muntlig
prövning, därest sistnämnda prov blivit avlagt i något av de till hans
ämnesgrupp hörande fasta ämnena och minst två tredjedelar av de
lärare, som under sista terminen undervisat honom i de ämnen, i vilka
han anmält sig önska undergå examen, anse medgivande härtill hora
lämnas honom. Inom två veckor, sedan de till den skriftliga prövningen
hörande arbetena blivit av lärjungarna avslutade, skola dessa arbeten
tillika med det vid deras bedömande förda protokollet jämte uppgift enligt
fastställt formulär å de åt lärjungarna under de tre näst föregående
lästerminerna tilldelade vitsorden ävensom uppgift å de lärare, vilka i de
olika ämnena skola förrätta den muntliga prövningen, av rektor insändas
till skolöverstyrelsen för att hållas vederbörande censorer tillhanda. Vid
den muntliga prövningen skola till censorernas kännedom tillhandahållas
bland annat lärjungarnas under senaste läsåret utförda skriftliga arbeten.
Censorerna bestämma — efter vissa grunder — i vilka läroämnen
varje lärjunge skall undergå förhör, ordning för den muntliga prövningen
samt uppgifter för förhören. Sedan den muntliga prövningen förrättats,
avgivas över lärjunges insikter i läroämnena vitsord av vederbörande
lärare. Härvid skall i fråga örn ämnet modersmålet iakttagas,
att vitsordet skall avse lärjunges insikter i svenska språket och litteraturen
ävensom att beträffande samtliga ämnen hänsyn skall tagas såväl
till den skriftliga prövningen, där sådan i ämnet förekommit, som företrädesvis
till lärjunges förut och huvudsakligen under de båda sista läsåren
ådagalagda kunskaper. För att examinand skall i studentexamen
godkännas fordras, att han i den muntliga prövningen erhållit vitsordet
Godkänd eller därutöver i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen
och att mer än halva antalet censorer finner honom böra godkännas. Har
lärjunge i don muntliga prövningen erhållit minst vitsordet Godkänd i
samtliga nyssnämnda ämnen utom ett, må han kunna i examen godkännas.
under förutsättning dels att han i de läroämnen, i vilka han sålunda
8 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
undfått vitsordet Godkänd eller därutöver, erhållit en betygssumma, som
med sammanlagt minst två betygsenheter överstiger sistnämnda ämnens
antal, dock i varje fall vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver i
minst ett ämne, dels ock att minst två tredjedelar av vederbörande lärare
och mer än halva antalet av censorerna finner honom på grund av hans
allmänna ståndpunkt böra godkännas. Har lärjunge blivit av censorerna
underkänd, skola skälen härtill upptagas i examensprotokollet.
I fråga örn studentexamen för lärjungar från enskild undervisning (s. k.
privatister) stadgas en något avvikande ordning.
Av Kungl. Maj:ts instruktion för censorer vid studentexamen den 6 februari
1931 (nr 13) inhämtas bland annat, att censor skall tillse, att den
muntliga prövningen i studentexamen fortgår i överensstämmelse med
gällande föreskrifter. Han skall ock ställa sig till efterrättelse vad läroverksstadgan
i övrigt föreskriver angående studentexamen. Vid bedömandet.
aV examinands kunskaper och mogenhet skall censor taga hänsyn
såväl till den skriftliga och muntliga prövningen som till examinands
under de båda sista läsåren ådagalagda kunskaper. Finner därvid censor,
att lärjunge, som på grund av de honom av vederbörande lärare tilldelade
vitsord eljest skolat godkännas, saknar de insikter och den mogenhet, som
för examens godkännande äro erforderliga, åligger det honom att underkänna
dennes prov; ägande dock censor icke att grunda examens underkännande
allenast på av examinand i den skriftliga prövningen, i överensstämmelse
med gällande föreskrifter, utfört prov, som blivit av vederbörande
lärare godkänt. I den män omständigheterna sådant påkalla, bör
censor låta sig angeläget vara att vid examens bedömande samråda med
rektor och vederbörande lärare för att vinna närmare kännedom örn examinands
förut ådagalagda kunskaper och övriga förhållanden.
Gällande bestämmelser innehålla icke något besvärsinstitut och giva
ej heller i övrigt stöd åt uppfattningen, att Kungl. Maj:t skulle till
prövning upptaga ansökningar örn godkännande av enligt läroverksstadgans
föreskrifter underkända studentexamina.
Till jämförelse torde i detta sammanhang kunna hänvisas till Kungl.
Maj.ts beslut den 15 april 1829 angående bland annat frågan, huruvida fakulteters
och lärares omdömen över examina och disputationer måtte kunna
i besvärsväg vara högre prövning underkastade. Kungl. Majit förklarade,
under hänvisning till vad i ämnet anförts av kommittén till överseende
av rikets undervisningsverk, att besvär, åsyftande förändring uti
fakulteters och offentliga lärares avgivna omdömen över de inför dem
avlagda kunskapsproven, icke måtte äga rum. Nyssnämnda kommitté
hade bland annat ansett, att verkställbarheten av en prövning i besvärsväg
berodde av den omständigheten, huruvida vid universiteten förvärvade
kunskaper och högre lärdom kunde genom förhör tillförlitligare
prövas av andra auktoriteter än universitetens fakulteter.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
9
Under åren närmast före 1932 har Kungl. Majit endast i sällsynta
undantagsfall godkänt studentexamina, som blivit underkända vid prövning
enligt gällande föreskrifter. Samtidigt har Kungl. Majit avslagit
ett förhållandevis stort antal dylika ansökningar. Då Kungl. Majit under
granskningsåret 1932 bifallit icke mindre än 7 av 25 ansökningar av
detta slag, synes en helt ny praxis kunna vinna insteg på förevarande
område.
Olägenheterna av att Kungl. Majit utom i särskilda undantagsfall bifaller
ansökningar av detta slag torde vara uppenbara. Ett dylikt system
kan sålunda icke undgå att i längden förminska censorernas auktoritet.
Risken härför och omsorgen örn censorernas självständighet synes
utskottet vara av den ömtåliga art, att Kungl. Majit allenast med den
allra största försiktighet borde begagna sig av möjligheten att godkänna
studentexamina, som vid den normala prövningen underkänts.
Föredragande departementschefen kan endast grunda sina slutsatser
beträffande lärjungarnas kunskaper och mognad på föreliggande protokoll
och handlingar, varför de icke i detta hänseende kunna bliva lika tillförlitliga
som censorernas omdömen, vilka grundats bland annat på personlig
kontakt med lärare och lärjungar. Däremot lärer Kungl. Majit
på grundval av tillgängligt material kunna och höra bedöma, huruvida
prövningen förlupit i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Begränsas
Kungl. Majits prövning av förevarande ansökningsmål väsentligen
till att avse nyssnämnda förhållanden, synes därigenom hava ernåtts
god överensstämmelse med den uppfattning, som ligger till grund
för Kungl. Majits i det föregående återgivna beslut av den 15 april 1829
på ett detta spörsmål närliggande område. Ifrågavarande beslut äger
fortfarande tillämpning vid universiteten.
Då en praxis av den art, som kommit till uttryck i Kungl. Majits ifrågavarande
beslut under granskningsåret 1932, icke synes riktig, har utskottet
ansett sig icke kunna underlåta att i ärendet hos riksdagen göra
anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet Städener,
vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, K. J. Ekman, Oscar G. Karlsson*, greve
Spens, Sandegård, Björkman, Ehrnberg*, Johansson-Dahr*, Nils Andersson, Borg, Magnusson
i Tumhult, Fast, Olsson i Mora, Pehrsson i Göteborg, Vougt, Lindmark*, Petersson i Broaryd
och Nordström.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm den 6 april 1933.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
Särskilda yttranden.
I.
Vid punkten l:o i utskottets memorial:
av herrar Hallén och Fast, som anfört:
Vi hava ansett, att utskottet i sitt yttrande under förevarande punkt bort
med stöd av de infordrade handlingarna giva riksdagen en fylligare framställning
av vad i ärendet förekommit.
II.
Vid punkten 3:o i utskottets memorial:
av herr Nordström, som anfört:
Jag har deltagit i det under förevarande punkt upptagna ärendets behandling
inom utskottet men icke ansett mig höra deltaga i beslutet.
Reservationer.
A) Vid särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid punkten 2:o i utskottets memorial:
1) av herrar greve Spens, Björkman, Gustafson i Kasenberg, Olsson i
Mora och Petersson i Broaryd, vilka ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärd
icke vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet
att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
2) av herr Fast, som anfört:
Enligt min mening har i förevarande ärende icke funnits tillräckliga
skäl att mot statsrådet Larsson göra anmärkning enligt § 107 regeringsformen.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
n.
11
Vid punkten 3:o i utskottets memorial:
1) av herr Ekman som anfört:
I sak instämmer jag till fullo med utskottet. Men jag'' har ansett, att
utskottets slutliga uttalande i ärendet bort, i enlighet med den praxis,
som sedan gammalt i regeln följts beträffande avfattningen av utskottets
anmälningar enligt regeringsformen § 107, givas följande lydelse:
Då en praxis av den art, som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts ifrågavarande
beslut under granskningsåret 1932, icke synes riktig, har utskottet
ansett sig böra i ärendet hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Städener.
2) av herrar Johansson-Dahr och Pehrsson i Göteborg, som anfört:
Förevarande anmärkning riktar sig mot det förmenta förhållandet, att
Kungl. Maj:t, som tidigare endast i sällsynta undantagsfall godkänt studentexamina,
vilka blivit underkända vid prövning enligt gällande föreskrifter,
under 1932 skulle hava begynt tillämpa en helt ny praxis, i det
under sagda år av 25 inkomna ansökningar örn sådant godkännande icke
mindre än 7 bifallits.
Vi hava på skäl, som här nedan angivas, icke funnit oss kunna biträda
den sålunda gjorda anmärkningen.
Först och främst må erinras, att året 1932 intog en särställning med
avseende å studentexamen. Då tillämpades nämligen för första gången
i sin fulla utsträckning de nya bestämmelser rörande denna examen, vilka
blivit intagna i läroverksstadgan av år 1928.
Enär ifrågavarande nya bestämmelser i viktiga avseenden skilde sig
från förut gällande, inträffade det, att i åtskilliga avseenden tveksamhet
rörande sättet för bestämmelsernas riktiga tillämpning gjorde sig gällande,
och att i följd härav också tillämpningen kom att förete ej oväsentliga
skiljaktigheter från fall till fall. I ljuset av detta förhållande bör
den omständigheten betraktas, att antalet ansökningar örn godkännande
av examina, som av vederbörande censorer underkänts, detta år blevo
långt flera än tidigare något år varit fallet. Medan under de 6 åren 1926
—1931 hela antalet dylika ansökningar uppgick till blott 29, alltså i medeltal
mindre än 5 varje år, uppgick motsvarande antal enbart för 1932
till 25.
Vid granskningen av sist omförmälda ansökningar fann statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angeläget, att åtgärder omedelbart
vidtoges i syfte att för framtiden i möjligaste mån undanröja orsakerna
till nyss berörda förhållanden, vilka framträtt i samband med och som
följd av studentexamina våren 1932. Såsom av de till konstitutionsutskottet
inkomna handlingarna i ärendet framgår, hemställde han därför till
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
Kungl. Maj:t, att skolöverstyrelsen måtte anbefallas att redan före den
1 november 1932 inkomma med förslag till anvisningar, som skulle tillställas
vederbörande examinatorer och censorer i syfte att giva dessa nödig
vägledning för en enhetlig och riktig tillämpning av de nya bestämmelserna.
De redan föreliggande ansökningarna måste emellertid behandlas, men
borde därvid uppenbarligen beaktas de synpunkter, på vilka vederbörande
examinatorers och censorers uppmärksamhet genom nyss omförmälda anvisningar
skulle fästas, och för vilka statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i sin berörda hemställan till Kungl. Maj:t redogjort. Enligt
vad av handlingarna i ärendet kan slutas underkastades fördenskull
dessa ansökningar en särdeles ingående granskning, för vilken icke blott
anlitades inom departementet tillgängliga, med dylika ärenden väl förtrogna
arbetskrafter, utan även inhämtades råd från en utomstående expert
med stor pedagogisk erfarenhet och sakkunskap. Syftet var att —
i den mån sadant under förhandenvarande förhållanden var möjligt —
åstadkomma ett enhetligt bedömande av ansökningarna i överensstämmelse
med de nya bestämmelserna rörande studentexamen. Granskningen ledde
till det resultat, att — såsom här ovan omförmälts — inalles 7 av de 25
ansökningarna funnos kunna bifallas. De 7 ifrågavarande lärjungarna
hade i övrigt av sina respektive lärare så gott som utan undantag enhälligt
godkänts.
På detta resultat grundades Kungl. Maj:ts beslut i ärendet.
I betraktande av här anförda omständigheter synes fog icke förefinnas
för de klandrande omdömen, som av konstitutionsutskottet uttalats såsom
grund för anmärkningen. Kungl. Majit kan icke sägas hava begynt tilllämpa
en helt ny praxis vid behandlingen av ärenden av ifrågavarande
art. I stället har Kungl. Majit i ett extra ordinärt fall, som uppkommit
utan Kungl. Majits förvållande, vidtagit åtgärder till förebyggande av
ett upprepande av något liknande för framtiden. Vad angår resultatet av
Kungl. Majits behandling av de ifrågavarande ansökningarna, har utskottet
icke påstått, än mindre ådagalagt, att detta resultat står i mindre god
överensstämmelse med de numera gällande föreskrifterna rörande studentexamen
än det resultat, som framgått direkt ur den vid respektive läroverk
anställda prövningen.
Vi hänvisa i övrigt till en till handlingarna i ärendet hörande P. M.
angående studentexamen etc., vilken P. M. har följande lydelse:
»Vid tillämpningen i allmänhet av nu gällande bestämmelser örn studentexamen
(1928 års läroverksstadga §§ 91—118) böra de avsikter och syften i
fråga örn undervisningen å gymnasiet, som blivit angivna av 1927 års
riksdag i dess skrivelse till Kungl. Majit av den 2 juni 1927, i främsta rummet
bliva bestämmande. Riksdagen yttrade (sid. 81): ’De brister hos det
nuvarande gymnasiet, vilka man under den senare tidens skoldiskussion påpekat,
torde kunna i korthet betecknas så: den nuvarande gymnasieorga
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
13
nisationen medför mångläseri samt innebär brist på koncentration och individualisering
med därav föranledd oförmåga hos lärjungarna av självständigt
arbete---. Riktigheten av de sålunda framställda anmärk
ningarna
kan enligt riksdagens mening icke bestridas. Det torde kunna
sägas, att en god och ändamålsenlig gymnasieorganisation icke kan åvägabringas,
utan att nämnda brister bliva i möjligaste mån undanröjda’.
---''Riksdagen ansluter sig emellertid till de i statsrådsprotokollet
framkomna strävandena att mera än nu koncentrera och individualisera
studierna på gymnasiet. En dylik strävan är likväl ej möjlig att förverkliga,
så länge lärjungarnas intresse och arbete blir så splittrat som nu genom
ämnenas mångfald och heterogena karaktär.’
Enligt de av riksdagen sålunda givna riktlinjerna böra alltså i fråga
örn gymnasieundervisningen i främsta rummet eftersträvas koncentration
och individualisering. Dessa synpunkter ha också vid utarbetandet av nu
gällande läroverksstadga (inklusive bestämmelsen örn studentexamen) varit
de bestämmande.
Vad då först beträffar strävandena efter koncentrationen, ha dessa lett
till en, i överensstämmelse med av riksdagen givna riktlinjer, verkställd
inskränkning av de i gymnasiets båda översta ringar samtidigt förekommande
läroämnen. Förutvarande 11 ämnen ha i dessa ringar inskränkts
till oblig. 7 (8). För främjande av koncentrationen har vidare möjlighet
beretts att sammanföra besläktade eller samliöriga ämnen till mera
slutna ämnesgrupper inom de båda stora bildningslinjerna, latinlinjen
och den reala. Slutligen har för främjande av koncentrationen antalet
ämnen i den muntliga studentprövningen inskränkts, på samma gång
längre tid beretts till förhöret i de särskilda ämnena.
Vad beträffar individualiseringen, yttrar riksdagen: ''Gymnasiet har,
såsom förut anförts, två huvuduppgifter. Det skall giva lärjungarna den
allmänbildning, som en högre elementarundervisning kan meddela och som
med fog kan fordras av den, som genomgått ett högre allmänt läroverk.
Men då gymnasiet ock har att förbereda sina lärjungar för deras kommande
levnadskall, måste det giva dem tillfälle att åtminstone i någon
mån inrikta sina studier mot de mångskiftande utbildningsvägar, vilka
öppnas genom avgångsbetyg från högre läroverk, och det måste därför
ock lämna en viss specialutbildning---. När det gäller att tillse, hur
denna specialisering skulle ordnas, bör man ihågkomma, att densamma
har till syfte ej blott att giva lärjungarna tillfälle att förbereda den fackutbildning,
som kan vara erforderlig för deras blivande levnadskall, utan
även att friimja en individualisering av studierna, som kan verka utvecklande
på lärjungarna samt deras personliga anlag och intressen. Sistnämnda
synpunkt är enligt riksdagens förmenande så viktig, att särskilt
beaktande bör givas densamma, då det gäller att utforma undervisningsplan
för gymnasiet.’
Med tillämpning av nu angivna synpunkter skulle enligt riksdagens
14 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
mening läroämnena på gymnasiet lämpligen så anordnas, att kring en
kärna av kvalitetsämnen’, som vore obligatoriska, genom lärjungarnas
fria tillval grupperades sådana ämnen, som mera återspeglade de individuella
anlagen och kunde ha betydelse för en blivande levnadsba
na---•
Riksdagen fortsätter: ''Undersöker man, hur långt man kan
gå i fråga örn det fria tillvalet, eller, vilket innebär detsamma, huru ’ämneskärnorna’
böra vara beskaffade, torde svaret på denna fråga i första
hand böra bestämmas av de synpunker rörande gymnasieundervisningens
allmänna läggning och mål, som i det föregående antytts. I enlighet härmed
bör den fasta ärnneskärnan tydligen bestå av ämnen, som giva vederbörande
linje dess särskilda karaktär, men ej heller utesluta ämnen, som
äro av mer personligt utvecklande och allmänbildande natur.’ — -—■.— ’En
organisation av gymnasiet i enlighet med de grunddrag, som nu ifråga örn
berörda alternativ anförts, skulle enligt riksdagens mening kunna giva
tillräckligt utrymme åt lärjungarnas personliga önskningar och behov
med tanke på deras framtida verksamhet och jämväl tillgodose individuella
studieintressen, samtidigt som garantier funnes för att de allmänna
krav på gymnasieundervisningens omfattning bleve fyllda, vilka med rätta
kunna ställas på densamma. Av det anförda torde ock framgå, varför
riksdagen ej ansett det erforderligt, att en fast nyspråklig linje anordnas
på gymnasiet. Enligt såväl det ena som det andra av de av riksdagen
skisserade alternativen skulle tydligen en ämneskombination kunna lätteligen
göras, som upptager de tre främmande levande språken och således
reellt motsvarade en nyspråklig linje.’
Gymnasiet skall alltså enligt den nya ordningen bereda lärjungen tillfälle
att inhämta på en gång allmänbildning och specialbildning allt efter
lärjungens läggning och behov. Den förra, allmänbildningen, skall i främsta
rummet tillgodoses genom de fasta ämnena, den senare genom de tillvalda
ämnena. Det är emellertid uppenbart, att även de fasta ämnena
kunna för vissa lärjungar motsvara deras behov av specialbildning, liksom
också de tillvalda ämnena kunna lämna betydelsefulla tillskott till
allmänbildning. Det är därför oriktigt att söka fastslå någon för alla lärjungar
gällande uppdelning av ämnen i viktiga ämnen eller huvudämnen
och mindre viktiga eller biämnen. Vad som för en lärjunge är ett huvudämne
kan för en annan vara ett biämne och tvärtom. Allra oriktigast klätt
vilja värdera de olika ämnenas vikt efter antalet av de åt dem anslagna
veckotimmarna. Det är ju givet, att antalet veckotimmar bestämmes
efter det större eller mindre kunskapsmått man vill uppnå, men det
får ej förglömmas, att det bestämmes även i hög grad av ämnets egen natur,
av dess svårighetsgrad o. dyl. Det bestämmes vidare av huruvida ett
ämne inträder tidigare eller senare på undervisningsplanen. Så är det
uppenbart, att ett ämne sådant som historia, som lästs ända sedan första
klassen i realskolan, på överstadiet ej skall behöva ett så stort antal timmar
som t. ex. grekiska, som inträder först i näst högsta ringen. Likväl
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 15
torde man vara berättigad säga att det kunskapsmått, som uppnås i historia,
kan vara för abiturienten lika värdefullt som det lian uppnår i
grekiska. Slutresultaten i de olika ämnena äro ofta likvärdiga, även om
veckotimantalen varit olika. Vad som i främsta rummet gör ett ämne till
ett viktigt ämne är dess betydelse för den enskilde lärjungens personliga,
rent individuella utveckling. Ur denna synpunkt kan ett tillvalt ämne,
t. ex. psykologi i en rationellt vald ämnesgrupp, för en viss lärjunge bli
ett huvudämne av rang. Får en lärjunge tillfälle att ägna sig åt studiet
av ett sådant individuellt ämne, utökar lian helt säkert även på egen hand
den tid, han ägnar ämnet. Härmed skall givetvis icke vara sagt, att de
övriga ämnena skulle kunna få åsidosättas, så att allmänbildningen i någon
högre grad vedervågades. Men anspråken på dessa andra ämnen
måste i samma mån maka åt sig, som lärjungen ägnar sina studier åt vad
jag skulle vilja kalla sina anlags- och intresseämnen. Det var detta den
gamla skolan ofta förbisåg, och därför kom också livet ofta att jäva skolans
dom
Den nu framhållna omständigheten bör särskilt beaktas därför, att nu
föreliggande handlingar i åtskilliga fall ge vid handen, att vederbörande
bedömare låtit sig allt för mycket påverkas av synpunkter, som varit för
den gamla ordningen bestämmande, där det i främsta rummet kommit an
på ett universalvetande, i stort sett tillskuret efter samma mått för alla,
som valt samma stora bildningslinje (latin- eller reallinjen). Man möter
också i dessa handlingar en i vissa fall ensidig uppskattning av ämnena
efter antalet av dem tilldelade veckotimmar.
Ett beaktande av vad som i det föregående anförts är framför allt av
vikt, när det gäller att bedöma den kompensation, som kan ifrågakomma
för att en examinand, som i den muntliga studentexamen blivit underkänd
i ett ämne, ändå må kunna godkännas. Den rent formella bestämmelse i
läroverksstadgans § 105 mom. 2 lyder sålunda: ''Har lärjunge i den muntliga
prövningen erhållit minst vitsordet Godkänd i samtliga i mom. 1 omförmälda
ämnen utom ett, må han kunna i examen godkännas, under förutsättning
dels att han i de läroämnen, i vilka han sålunda undfått vitsordet
Godkänd eller därutöver, erhållit en betygssumma, som med sammanlagt
minst två betygsenheter överstiger sistnämnda ämnens antal,
dock i varje fall vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver i minst ett
ämne, dels ock att minst två tredjedelar av vederbörande lärare och mer
än halva antalet av censorerna finna honom på grund av hans allmänna
ståndpunkt böra godkännas’. Det är uppenbart att vid den diskretionära
prövning, som här överlåtits åt examinator och censor, bestämd hänsyn
måste tagas till den nya gymnasieundervisningens syfte och mål och att
det alltså icke får stanna vid ett rent kvantitativt tillvägagående. Örn sålunda
brister förefinnas i kunskaperna på någon för allmänbildningen
eller specialbildningen viktigare punkt, synes det icke vara nog med att på
spridda, mera heterogena punkter räkna samman ett eller annat överbetyg
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
för att med nöd och näppe få fram den erforderliga kompensationen. Å
andra sidan synes ett av den nuvarande gymnasieundervisningens viktigare
syften främjas genom godtagande av en kompensation, då denna
genom goda vitsord är förlagd till en för lärjungens personliga utveckling
betydelsefull ämneskombination. Sålunda ba fall förekommit, då man
på grund av svagbeter i de främmande levande språken ej ansett sig kunna
erkänna en god kompensation på en matematisk-naturvetenskaplig specialämnesgrupp.
På samma sätt har det inträffat, att man i utmärkta betyg
i levandespråksgruppen ej velat godtaga en kompensation för brister på
annat båll.
Det är uppenbart att man vid godtagande av kompensation på nu antytt
sätt måste gå fram med stor försiktighet för att ej vedervåga allmänbildningsresultatet
och respekten för studentexamen. Sålunda torde
man endast i det fall, att specialämnesgruppen företer verkliga goda
vitsord, böra godtaga densamma och fall kunna inträffa då den förhandenvarande
bristen är så stor, att kompensation även med goda vitsord
ej bör ifrågakomma.
Det är av synnerlig vikt, att nu angivna synpunkter i fråga örn kompensation
verkligen iakttagas. Genom ett kompensationsförfarande, som ej
står i överensstämmelse med den gymnasieorganisations anda och mening,
kan man komma att göra den nya studentexamen betydligt lättare
än den gamla och därmed också bidraga till ett studentproletariat, som
bör undvikas.
Redan i de gamla bestämmelserna örn studentexamen förekommo
vissa föreskrifter, som avsågo att förebygga, att examensprövningen
bleve allt för mycket beroende av tillfälligheter. Dessa föreskrifter
lia i den nya bestämmelsen blivit ytterligare skärpta och därjämte
utökade. Huvudtanken i dem alla är, att vid bedömandet
av examensresultatet avseende skall fästas icke blott vid det vid
examenstillfället konstaterade kunskapsresultatet utan att jämväl bestämd
hänsyn skall tagas till examinandens tidigare ådagalagda kunskaper.
I främsta rummet bar givetvis denna bestämmelse tillkommit
för att skydda examinanden mot ett bedömande, byggt uteslutande på en
kunskapsredovisning, som avgives i en för många examinander nervös
situation och som ofta kan föranleda ett underskattande av examinandens
verkliga kunskaper. Men det är uppenbart, att det måste stå bedömaren
fritt att även använda tillbakablicken såsom ett hjälpmedel att
utforska examinandens verkliga kunskaper i ett sådant fall, då en uppenbar
tillfällighet givit ett prov ett oväntat gynnsamt förlopp, eller med
andra ord, då examinanden ''haft tur’. Särskilt kan i sådana fall, då bedömaren
finner det muntliga examensresultatet mindre gott, det vara av
betydelse för honom att t. ex. av tidigare skriftliga arbeten hämta en
allsidigare kännedom örn examinandens prestationer än den, som själva
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
17
examensögonblicket kan skänka. Skulle bedömaren därvid finna sig
kunna åberopa underhaltiga tidigare prestanda som stöd för ett underkännande,
bör han givetvis vara oförhindrad därtill, dock under förutsättning
att bestämd hänsyn tages därtill att ett dokumenterat konstant
framåtskridande måste anses upphäva tidigare misslyckanden.
Mot ett sådant förfarande har invänts, att läroverkens egna lärjungar
skulle därigenom komma i en sämre belägenhet än privatister, örn vilkas
föregående prestationer man ingenting känner. Däremot kan dock
invändas, att privatisterna äro i en än svårare belägenhet än läroverkets
egna lärjungar därigenom att vid deras bedömande i ett ogynnsamt fall
ingen utjämnande hänsyn kan tagas till deras tidigare prestationer. Därtill
kommer, att privatisternas examen är så ofantligt mera rigorös än de
egna lärjungarnas.
I fråga örn det retrospektiva bedömande, som sålunda skall förekomma,
är det särskilt en punkt, som förtjänar beaktande: bedömandet av
examinandens förmåga att skriftligen behandla modersmålet. Utslagsgivande
skall enligt bestämmelsen i läroverksstadgan § 98 vara icke blott
studentskrivningen i modersmålet utan tillika lärjungens under det löpande
läsåret i övrigt ådagalagda förmåga att skriftligen behandla modersmålet,
så att en examinand kan, även örn han underkännes på studentprovet,
på grund av förut avlagda skriftliga skolprov ändå godkännas.
Studentskrivningsprovet ingår alltså som ett prov i serien av andra
likartade prov. Här uppstår nu frågan, huru dessa olika prov skola betraktas
i förhållande till varandra. Skola de alla anses likvärdiga eller
.skall större betydelse tilläggas studentskrivningsprovet än de föregående?
Man synes i detta fall böra förfara på samma sätt som man förfar,
då man i allmänhet bedömer en ung människa, som är stadd i utveckling
och söker sin utbildning. Man försöker se till i vad mån man kan konstatera
en utveckling till det bättre. I den mån man kan detta, bör
större hänsyn tagas till de senare eller senaste prestationerna och i samma
mån mindre avseende fästas vid de tidigare. Har sålunda en examinand
presterat ett prov i den skriftliga prövningen, som utan tvekan förtjänar
betyget godkänd, så bör han i regel godkännas. Är resultatet
tveksamt, bör det ses tillsammans med de tidigare resultaten och deras
stigande eller fallande tendens. Är studentskrivningsprovet underkänt,
bör det bero på en avvägning mellan graden av provets underhaltighet
och beskaffenheten av de tidigare skrivningarna, huruvida examinanden
bör godkännas eller ej. Ju lägre studentskrivningsprovet ligger,
desto större krav måste ställas på de tidigare skriftliga skolproven.
Man skulle kunna uttrycka saken så, att genom den nya ordningen den
till en viss kortare tidpunkt förlagda studentexamen upphört att ensam
utgöra examensprövning. Tiden för den avgörande prövningen har erhållit
en stark utvidgning tillbaka- Studentprövningen begynner redan
i näst högsta ringen, där den nya ämneskombinationsanordningen inträ
Bihang
till riksdagens protokoll 1933. 5 sami. Nr 18. 2
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
der, vinner i styrka vid inträdet i högsta ringen (särskilt modersmålet)
och avslutas genom studentprovet. De betyg, som vid slutprovet sättas,
skola bygga på en hel serie bakomliggande prov. En följd härav är att
censorernas arbete väsentligen försvåras, då de nödgas att genom ingående
studier av examinandernas tidigare prestationer komplettera sina
vid själva examenstillfället gjorda erfarenheter och att de i varje fall
äro mer hänvisade till att inhämta omdömen av de examinerande lärarna.
En annan följd av den nya ordningen är åter att åt lärarna
måste inrymmas ett större inflytande på examinandens bedömande. Lärarna
ha i motsats till censorerna tillfälle att under en längre tid följa
examinandernas studier och därom bilda sig en föreställning. Allt detta
borde mana till, att det i censorsinstruktionen § 5 omförmälda samrådandet
mellan censorer och lärare örn examinandens förut ådagalagda kunskaper
och övriga förhållanden i största möjliga utsträckning komme
till stånd. Slutligen nödvändiggör den nya ordningen, att lärarkontinuiteten
inom de olika ämnena i de håda högsta ringarna väl tillgodoses.»
B. Reservationsvis framställda yrkanden.
«) Ingressuttalande.
III.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 30 juni 1932.)
av herr Sundberg, som med instämmande av herrar Reuterskiöld, greve
Spens och Gustafson i Kasenberg ansett, att utskottet i ingressen hort göra
följande uttalande:
»Sedan 1931 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anmält, att riksdagen
för budgetåret 1931/1932 anvisat ett extra anslag å 190,000 kronor
att utgå till Nordiska museets nämnd att användas för museets ändamål,
beslöt Kungl. Majit den 5 juni 1931, efter föredragning av t. f. chefen för
ecklesiastikdepartementet, statsrådet Holmbäck, att ställa anslaget till
förfogande mot villkor bland annat att Nordiska museet icke utnyttjade
den rätt till allmän spritutskänkning å Skansen, vilken museet erhållit
genom aktiebolaget Stockholmssystemets beslut den 26 september 1930. I
anledning härav gjorde konstitutionsutskottet i sitt memorial nr 13 till
1932 års riksdag angående granskning av de i statsrådet förda protokoll
anmälan mot statsrådet Holmbäck, under påvisande, att Kungl. Majit,
från konstitutionell synpunkt sett, icke ägt knyta nämnda av riksdagen
icke beslutade villkor till ett anslag, som riksdagen avsett för bekostande
av museiförvaltningen och icke för Skansen som allmän rekreationsplats.
Andra villkor borde ej kunna uppställas än sådana som ägde samband
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
19
med anslagets disponerande. Utskottet vill bringa till riksdagens kännedom,
att Kungl. Maj :t jämväl vid anvisande av det av 1932 års riksdag
beslutade anslaget till Nordiska museet genom beslut den 30 juni 1932, på
tillstyrkan av statsrådet Holmbäck, såsom t. f. chef för ecklesiastikdepartementet
uppställt ett liknande villkor nämligen att inom Skansens område
och byggnader utskänkning icke äger rum i större utsträckning än
som överensstämmer med hittills gällande grunder».
fl) Anmärknings yrkanden.
IV.
(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 16 september 1932.)
av herr Reuterskiöld, som anfört:
I konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1932 yttrade utskottet jämte
det utskottet tillstyrkte riksdagens godkännande av då till prövning
framlagd traktat med Turkiet, åtföljd av svensk översättning från utrikesdepartementet,
bland annat:
»Inom utskottet hava emellertid anmärkningar framställts mot denna
översättnings riktighet; utskottet vill i anledning härav framhålla vikten
av en fullt tillfredsställande översättning ej minst med hänsyn till
traktatens publicering i ''Sveriges överenskommelser med främmande
makter’.»
Vid utlåtandets behandling den 23 april 1932 lämnade ledamöter av
konstitutionsutskottet uppgifter angående innebörden av de sålunda
framställda anmärkningarna (se kamrarnas protokoll den 23 april, första
kammaren nr 29 sid. 79, andra kammaren nr 37 sid. 3). Anmärkningarna
besvarades av t. f. chefen för utrikesdepartementet, statsrådet Gyllenswärd.
Sedermera utarbetades inom utrikesdepartementet en utförlig P. M.,
som, åtföljd av åtskilliga införskaffade sakkunnigyttranden, jämlikt departementschefens
hemställan bifogades statsrådsprotokollet för den 16
september 1932 i syfte att läggas »till grund för utformningen av den
översättning, som i händelse av traktatens ikraftträdande skall» offentliggöras
i serien »Sveriges överenskommelser med främmande makter».
Något sådant offentliggörande har ej skett, då ratifikationerna ännu ej
torde vara behörigen utväxlade. Det synes därför vara befogat att, i
anledning av den sålunda verkställda utredningen, några erinringar göras.
Till en början må, örn än helt i förbigående, beträffande beteckningen
»Tjeckoslovakien» i stället för det riktigare »Tjeckoslovakiet», framhållas,
att frågan örn namnformen icke är blott och icke ens främst en
språkfråga, utan en historisk-geografisk fråga: örn en stats namn har
ett faktiskt historiskt-geografiskt underlag, lärer formen kunna var så
-
20
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
dan sorn t. cx. »Italien», men då sådant underlag saknas, vilket just är
fallet med nu omhandlade stat, liksom med exempelvis Turkiet, bör namnet
hava formen »Tjeckoslovakiet».
Beträffande översättningen av den turkiska traktaten, är det självklart,
att departementet gör densamma i enlighet med det sätt, varpå
departementet fattat avsikten med bestämmelserna i traktaten, men örn
denna översättning blir objektivt oriktig, inträffar ej blott att departementet
godtagit en originaltext, som, objektivt tolkad, icke motsvarar
vad den skolat motsvara, utan därjämte att denna originaltext, som enson!
äger vitsord, blir avgörande, alldeles oavsett örn översättningen
riktigt återger det avsedda innehållet, men felaktigt det i texten
fixerade innehållet.
Vad härefter angår de till traktaten fogade noterna kan »mesures conservatoires»
aldrig objektivt betyda »förebyggande åtgärder», då i »förebyggande»
ligger något helt annat och mera än i »conservatoires»; det
förra avser åtgärder mot möjliga eller tänkbara ändringar, det senare
åtgärder blott örn och när en ändring verkligen försökes. Att »compris»
hänför sig, objektivt sett, till »différend» innebär, att, vilken än innebörden
av domstolsstadgans artikel 41 — med avseende å vilken tillägget
icke finnes, då det gäller fasta domstolen själv — må vara, får densamma
icke av ett »tribunal d’arbitage» användas å andra tvister än dem traktaten
avser.
Uttrycket »quinze jours» anser departementet fortfarande betyda 15
dagar; det måste då frågas: hur bör det svenska uttrycket »fjorton dagar»
översättas i fransk text? Kan det översättas annorlunda än med
— »quinze jours»? Och örn så icke är fallet, efter vilka grunder har man
då att avgöra, huruvida en text objektivt avser vårt »14 dagar» eller
special tiden »15 dagar»?
Är departementets översättning av »contestations» i artikel 24 med »meningskiljaktigheter»
riktig, så borde, såsom jag framhållit, bestämmelsen
hava föranlett yrkande örn avslag å propositionen, enär en sådan bestämmelse
efter min mening icke bör accepteras. Endast örn översättningen,
såsom syntes troligt, varit felaktig — och den franska texten ger
objektivt ej anledning till annat antagande — kunde och borde artikel
24 godkännas.
Att översättningen av »conditions de 1’arrangement» med »överenskommelsens
innebörd» — när departementet är ense med mig, att fråga
ej är örn tolkning — skulle vara att föredraga, får givetvis stå för departementets
räkning, men såvitt som klarhet är att föredraga framför
oklarhet även i diplomatiska översättningar, lärer den meningen icke
kunna godkännas.
Beträffande användningen av uttrycket »rättstvister» vid översättningen
av traktatstexter, ger jag departementet rätt i att uttrycket ej
bör användas i andra fall än då det är exakt, men jag kan däremot ty
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
21
värr icke medgiva, att departementet i sin P. M. visat sig kunna avgöra,
när det är exakt.
Det måste vidhållas, att en grundlig revision av den svenska officiella
översättningen är önskvärd och i vissa stycken nödvändig, försåvitt man
vill att införandet i publikationen »Sveriges överenskommelser med främmande
makter» skall erhålla någon som helst betydelse för svenska myndigheter,
vilka eljes kunna, örn de blott följa en felaktig översättning,
komma till resultat, som vore beklagliga. Departementets traktatöversättningar
äro ju, sedan långt tillbaka, kända för sin bristfällighet. Jag
kanske blott behöver erinra örn den gamla officiella översättningen av
artikel 16 i folkförbundsakten beträffande uttrycket »nationaux», som
översatts med »innebyggare», en översättning, som medförde att när ordet
»nationaux» sedermera skulle utbytas mot »personnes résidants sur le
territoire», så hade den svenska översättningen gått ändringen i förväg
— men utan en aning härom.
V.
(Protokoll över socialärenden den 14 oktober 1932.)
av herrar greve Spens, Sundberg, Mellén, Sandström, Magnusson i Tumhult,
Petersson i Broaryd, Holmström och Lundqvist i Rotebro, vilka ansett,
att utskottet bort uttala följande:
»Riksdagen år 1922 yttrade i skrivelse nr 22 beträffande fastställande av
lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena, numera kallade reservarbetena,
bland annat:
»Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena, synes det
riksdagen, som örn dessa löner på de särskilda orterna borde mera smidigt
anpassas efter nu rådande lönenivå, än som på sina håll hittills torde hava
varit fallet, samt håller riksdagen vidare före, att kommissionen för varje
särskilt fall torde böra fastställa, med huru mycket en nödhjälpsarbetares
löneförmåner skola understiga de löner, som äro gällande för grovarbetare
på den öppna arbetsmarknaden, med skälig hänsyn därvid tagen till vederbörandes
möjligheter att bereda sig uppehälle på den sålunda fastställda
nödhjälpslönen.»
I anledning av riksdagens uttalande i nämnda skrivelse hade arbetslöshetskommissionen
genom särskild undersökning låtit å respektive orter
utröna den öppna arbetsmarknadens gängse grovarbetarlöner samt med
ledning av därvid konstaterade lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd
omfattning kunde beredas, bestämt nödhjälpslönens storlek. I de fall, där
framställning gjorts örn ändring i de sålunda fastställda nödhjälpslönerna,
hade kommissionen verkställt kontrollundersökning i syfte att, örn skäl
därtill prövades föreligga, vidtaga erforderlig rättelse. Mot detta kom
-
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
missionens förfaringssätt hade riksdagen i sin skrivelse nr 291 samma årintet
att anmärka. Vidare anförde riksdagen i sistnämnda skrivelse:
»Riksdagen vill tillika för sin del godkänna det av kommissionen fastställda
förhållandet mellan de sålunda konstaterade lönerna oell nödhjälpslönerna
med de mindre modifikationer, som blivit av Kungl. Majit vidtagna,
samt vill tillägga, att uppmärksamhet även framdeles, med beaktande
av ovan anförda skälighetssynpunkter, måste ägnas åt nödhjälpslönernas
anpassning efter de alltjämt pågående löneändringarna på öppna
arbetsmarknaden.»
1932 års riksdag yttrade, i anledning av propositionen angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten, bland annat.
»Enligt den föreliggande propositionen skulle statens hjälpverksamhet
för arbetslösa under nästkommande budgetår utövas efter i huvudsak samma
linjer som hittills. Detta förslag får riksdagen bifalla.
Såsom av statsrådsprotokollet framgår, bar arbetslöshetskommissionen
i sin skrivelse till Kung]. Majit elen 15 april 1932 anmält, att kommissionen,
med hänsyn till statsmakternas direktiv rörande löneläget vid reservarbetena,
beaktat den förskjutning i nedåtgående riktning, som för närvarande
pågår beträffande den allmänna lönenivån samt att kommissionen
därför gått i författning örn att undersöka gällande grovarbetarlöner
På den öppna arbetsmarknaden och att den komme att verkställa de justeringar
av lönenivån vid reservarbetena, vartill undersökningens resultat
gåve anledning. Riksdagen vill med avseende härå framhålla angelägenheten
av att därvid tillbörlig hänsyn tages till löneförhållandena inom
jord- och skogsbruk.
I övrigt vill riksdagen framhålla, att verksamheten bör, så långt ske
kan, inriktas på att inom ramen av tillgängliga anslag bereda arbete åt
största möjliga antal arbetslösa.»
De av riksdagen givna direktiven kunna sammanfattas sålunda att reservarbetslönerna
skola fastställas på följande sätt.
Först inhämtar arbetslöshetskommissionen från vederbörande orter uppgifter
örn där på den öppna arbetsmarknaden gällande löner för olika slag
av giovarbete. Det lägsta för varje ort konstaterade löneläge, som tilllämpas
för ett större antal grovarbetare, betecknas såsom »ortens grovaibetarlön».
Sedan denna blivit fastställd, bestämmes ortens reservarbetslön
på sådant sätt, att den för kommuner med de högsta lönerna ligger
cirka 20 procent under grovarbetarlönen men för andra kommuner närmar
sig grovarbetarlönen i samma mån som denna är lägre. Allenast vid detta
sista bestämmande får hänsyn tagas till vederbörandes möjligheter att bereda
sig uppehälle på lönen.
De kommuner i riket, för vilka reservarbetslön i mars 1932 var fastställd,
fördela sig efter reservarbetslönens höjd på följande sätt:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
23
Grovarbetarlön,
kr. per dag -.. 9:— 8: 5o i
8: — 7: 50 7: —
6: 5 0 6: —
5: 50
5: —
4: 50 4: —
3: 50
Reservarbetarlön,
kr. per dag • •• 7: — 6: 7 5
6: 40 6:10 5:75
5: 4 0 5: 06
4: 70
4: 30
4: — 3: 70
3: 4 5
Antal kommu-
9 _
ner............... -
3 — 5
17 45
54
156
98 101
10
Tablån utvisar, att reservarbetslönerna i anslutning till de olika faktiska
grovarbetarlönerna samt levnadskostnaderna äro av mycket olika höjd.
Ben lägsta reservarbetslönen är sålunda ej fullt hälften av den högsta.
De lägsta reservarbetslönerna förekomma naturligen pa landsbygden, däi
de statliga reservarbetena nästan undantagslöst äro förlagda; de högsta
reservarbetslönerna gälla i industrisamhällen och större städer, från vilka
ett stort antal arbetslösa överföras till reservarbeten.
Arbetslöshetskommissionen har i juli 1932 fattat beslut rörande de grovarbetarlöner,
som fr. o. m. den 1 augusti 1932 skulle ligga till grund föi
beräkning av reservarbetslönen vid statligt eller statskommunalt reservarbete
inom de särskilda kommunerna samt av maximum för kontantunderstöd
med statsbidrag. Till grund för kommissionens beslut hava legat
dels erhållna ingående upplysningar såsom gällande kollektivavtal
m. m., dels ock från de kommunala arbetslöshetskommittéerna infordrade
löneuppgifter ävensom förslag rörande det belopp, vartill den lägsta giovarbetarlön,
för vilken arbete i avsevärd omfattning beredes, borde för
varje kommuns vidkommande sättas. Sådana förslag har lämnats från
445 kommuner. Grovarbetarlönen fastställdes för 518 kommuner, därav
för Malmö till 6 kronor 50 öre per arbetsdag. Reservarbetarlönen för
Malmö blev till följd härav 5 kronor 40 öre per arbetsdag.
Sedan grovarbetarlönerna sålunda fastställts, bär Malmö aibetarkommun
och Malmö fackliga centralorganisation inkommit till Kungl. Majit
med anhållan att Kungl. Majit måtte, med undanröjande av arbetslöslietskommissionens
ifrågavarande beslut rörande den genomsnittliga grovarbetarlönen
i Malmö, fastställa denna till det belopp per dag och arbetare,
sora stadens arbetslöshetskommitté föreslagit. Malmö arbetslöshetskommitté
hade vid sammanträde den 11 maj 1932 föreslagit, att lönen ifråga
skulle sättas till 9 kronor 20 öre per dag. Detta beslut fattades med sex
röster mot tre.
Över ovannämnda framställning av Malmö arbetarkommun och Malmö
fackliga centralorganisation avgav arbetslöshetskommissionen utlåtande
och yttrade bland annat:
»Rörande lönen för manliga grovarbetare i Malmö har kommissionen
inhämtat följande uppgifter ur gällande kollektivavtal. Inom mekaniska
verkstadsindustrien är minimitimlönen för grovarbetare, som fyllt 20 år,
fastställd till 60 öre, vartill är fogad den bestämmelsen, att arbetare, som
icke till huvudsaklig del kan beredas arbete på ackord, erhåller en timlön,
som med minst 10 öre överstiger minimilönen. Byggnadsämnesindustriens
24
Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.
avtal upptager för Malmö en timlön av 90 öre för arbetare, som fyllt 19 år.
Vid. snickeri- och möbelfabriker gäller för hjälp- och diversearbetare, som
fyllt 18 år, en minimitimlön av 97 öre. Enligt riksavtalet för textilindustrien
är timlönen för arbetare, som fyllt 21 år, 80 öre. Inom denna industri
utgår utöver timlönen familjebidrag från 5 kronor upp till 20 kronor
per månad, det lägsta beloppet vid försörjningsplikten av en person, det
högsta vid försörjningsplikt av 6 eller flera personer. Vid skofabriker
är timlönen för arbetare, som fyllt 19 år, 95 öre. Samma timlön gäller
inom gödningsämnesindustrien. Husbyggnadsfackets grovarbetartimlön
är 121 öre. Hjälparbetare inom rörledningsbranscken, som arbetat två år
i facket, åtnjuta en minimitimlön av 96 öre, övriga hjälparbetare 80 öre.
Utgående timlöner för dessa arbetare äro i avtal fixerade till respektive
102 och 80 öre. Grovarbetarlönen vid Malmö stads arbeten är 115 öre. För
ban- och byggnadsarbetare är timlönen vid statens järnvägar 114 öre, vid
enskilda järnvägar 93 öre. Vid statens järnvägars verkstäder är minimitimlönen
72 öre för arbetare, som fyllt 18 år, och 87 öre för arbetare, som
fyllt 21 år. Motsvarande minimitimlöner vid enskilda järnvägars verkstäder
äro resp. 68 och 83 öre.
Inom vissa fack, såsom textilindustrien oell mekaniska verkstadsindustrien,
äro i kollektivavtalen fixerade grovarbetarelöner för flera åldersgrupper.
För dessa industrier äro här ovan angivna endast timlöner för de
högsta åldersgrupperna, d. v. s. arbetare som fyllt 20 eller 21 år. För arbetare
i 18 och 19 års åldern äro timlönerna avsevärt lägre. Kommissionen
har funnit sig icke böra taga hänsyn till sistnämnda lönesatser vid
konstaterandet av den grovarbetarlön, varom här är fråga. Observeras
må emellertid, att kommissionens hjälpverksamhet omfattar personer från
och med 15-års åldern, vad beträffar kontantunderstödsverksamhet, och
från och med 18-års åldern i fråga örn anställning vid reservarbete.
Eikännas må, att det faktiska löneläge, som arbetslöshetskommissionen
Ilai att taga i betraktande, knappast kan för en större stads vidkommande
konstateras i enbart räknemässig väg, detta närmast av det skälet, att
vederbörande grovarbetarlön i gällande direktivs bemärkelse icke utan
vidare är liktydig med den lägsta lön, som överhuvud förekommer i orten,
utan skall vara den lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd omfattningkan
beredas. Härtill kommer, att arbetslöshetskommissionen vid sitt
ståndpunktstagande av ofrånkomliga praktiska skäl -— måste anpassa
sig efter avjämnade 50-öres-intervaller.
De föreliggande uppgifterna örn de faktiskt förekommande lägsta grovarbetarlönerna
i Malmö peka emellertid enligt kommissionens mening
tydligt på att den lön, kommissionen har att taga i betraktande, närmast
ligger vid den nivå, som 6 kronor 50 öre-gränsen angiver.;
Vid föredragning i konselj den 14 oktober yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller:
»Den av kommissionen fastställda grovarbetarlönen understiger i fråga
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 25
om ej mindre än 374 av dessa kommuner vederbörande arbetslöshetskommittés
förslag, därav i 19 fall med minst tre kronor, i 67 fall med belopp
av lägst två men mindre än tre kronor, i 152 fall med belopp av lägst en
men mindre än två kronor, i 118 fall med belopp av lägst 50 öre men mindre
än en krona och i 18 fall med belopp under 50 öre, allt per 8-timmars arbetsdag.
I 64 kommuner har kommissionen godtagit från kommunen lämnade
förslag, och i 7 kommuner slutligen har kommissionen höjt grovarbetarlönen
över arbetslöshetskommitténs förslag med minst 10 högst 50
öre. I förhållande till förut gällande löner inom dem av ifrågavarande
445 kommuner, där sådan lön tidigare varit fastställd, innebär kommissionens
beslut nedsättning i 308 fall, därav i 5 fall med 1 krona 50 öre,
i 79 fall med 1 krona och 224 fall med 50 öre. I 78 fall har lönen lämnats
oförändrad, i 3 fall slutligen har en höjning skett, därav i 1 fall med
1 krona och i övrigt med 50 öre.
Vad särskilt angår Malmö har arbetslöshetskommissionen där reducerat
den tidigare gällande grovarbetarlönen från 7 kronor till 6 kronor 50 öre
per 8-timmars arbetsdag samt förklarat, att i överensstämmelse härmed
reservarbetslönen skall utgöra 5 kronor 40 öre per 8-timmars arbetsdag.
Majoriteten inom stadens arbetslöshetskommitté hade föreslagit, att grovarbetarlönen
skulle bestämmas till 9 kronor 20 öre. En minoritet inom
kommittén hade ansett grovarbetarlönen böra för stadens vidkommande
bestämmas till 7 kronor 20 öre utan ackordsförtjänst och 8 kronor med
sådan förtjänst.
Vid den företagna reduktionen av grovarbetarlönerna har arbetslöshetskommissionen,
såsom framgår av det anförda, till ledning för sina beslut
haft dels de lokala arbetslöshetskommittéernas förslag till sådana löner
samt av dem meddelade uppgifter på skiftande arbetslöner för grovarbetare
inom olika arbetsområden, dels ock på annat sätt införskaffade
löneuppgifter. Bland de löner, å vilka kommissionen sålunda erhållit uppgift,
ingå i regel även timlön och daglön för lantarbetare eller skogsarbetare.
Arbetslöshetskommissionen torde ha ansett sig i allmänhet böra
fastställa grovarbetarlönerna till belopp, som ligga i underkant av de sålunda
uppgivna lant- och skogsarbetarlönerna, därvid tagande särskilt
hänsyn till riksdagens nyss återgivna uttalande därom, att man borde beakta
löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. Detta uttalande bör
emellertid givetvis ses i sammanhang med 1922 års riksdags yttrande att
vid bestämmande av nödhjälpsarbetarnas löneförmåner skälig hänsyn bör
tagas till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle på nödhjälpslönen.
Därvid bör även beaktas, att på landsbygden bofasta arbetare på
grund av där rådande levnadsförhållanden anses kunna bereda sig försörjning
för en lägre kontant inkomst än grovarbetare i allmänhet. I betraktande
härav torde vid tillämpningen av 1932 års riksdags uttalande försiktighet
böra iakttagas, då en sänkning av förut gällande grovarbetarlön
skulle innebära, att kommunens förslag till sådan lön i större grad under
-
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
skrides eller att över huvud sådant förslag underskrides i fall, då detsamma
synes vara baserat på ortens lant- eller skogsarbetarlöner. Tillika
bör bållås i sikte, att gällande direktiv även innebära, att grovarbetarlönen
bör fastställas till det lägsta belopp, för vilket arbete inom kommunen
kan i avsevärd omfattning beredas.
Vad angår Malmö vill det av den förebragta utredningen synas, som
örn de av arbetslösbetskommissionen i utlåtandet den 4 oktober 1932 anförda
skälen knappast utgjort tillräcklig anledning att bestämma den
grovarbetarlön, som skall ligga till grund för lönebestämningen vid reservarbetena,
till ett belopp, A7ilket så avsevärt understiger vad stadens
arbetslösbetskommitté föreslagit. Även i andra fall bar jag av vad som
förekommit icke kunnat bliva övertygad, att arbetslösbetskommissionen
vid den företagna lönebestämningen tagit tillräcklig hänsyn till den innebörd,
som, enligt vad nyss anförts, torde böra inläggas i gällande direktiv.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte dels med anledning av förevarande framställning till arbetslöshetskommissionen
för ny behandling återförvisa frågan örn fastställande
av grovarbetarlönen för Malmö, dels oek förklara, att kommissionen
skall liava att med beaktande av bär anförda synpunkter skyndsamt
till nytt övervägnde företaga frågan om grovarbetarlönen jämväl inom
övriga ifrågavarande kommuner.»
Kungl. Majit beslöt i enlighet med statsrådet Möllers hemställan.
I anledning av Kungl. Majlis berörda beslut bar arbetslöshetskommissionen
företagit ändringar i de fastställda grovarbetarlönerna att gälla
fr. o. m. den 1 november 1932. Denna revision har berört 523 kommuner.
Grovarbetarlönen bar därvid höjts i 252 kommuner med 50 öre och i 11
kommuner med 1 krona samt sänkts i 1 kommun med 50 öre. I 254 kommuner
har den fastställts med oförändrat belopp. Dessutom bar grovarbetarlönen
fastställts för första gången i 5 kommuner. Då grovarbetarlönen
höjts bar detta i regel skett till samma belopp, som gällt före den 1 augusti
1932.
Beträffande de ekonomiska verkningarna av arbetslöshetskommissionens
beslut att ändra ifrågavarande löner från och med den 1 november
1932 har kommissionen i till konstitutionsutskottet avgivet utlåtande
anfört:
»Vad angår frågan örn de ekonomiska verkningar som Kungl. Majlis
beslut medfört beträffande de olika bjälpformerna, får kommissionen
hänvisa till nedan uppgjorda tablå, i vilken uträknats kostnadsökningens
fördelning på stat och kommuner inom respektive hjälpformer med
avseende på november månad 1932.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 27
Statliga
reservarbeten
Statskommu- nala reserv- arbeten
Understöds-
verksamhet
Summa
Staten......................
................. kr.
45,473
18,605
38,827
102,905
Kommunerna ..........
................. kr.
—
13,474
22,457
35,931
Summa kr.
45,473
32,079
61,284
138,836
Beräkningen har såväl beträffande de statliga som de statskommunala
reservarbetena skett på sådant sätt, att ökningen av reservarbetslönerna,
uttryckt i kronor per dagsverke för envar av berörda arbetsplatser, multiplicerats
med respektive arbetsplatsers dagsverksantal. Hänsyn har
icke kunnat tagas till de i verkligheten uppnådda ackordsförtjänsterna
eller ortstilläggen. Emellertid torde verkningarna på ortstilläggen icke
hava varit av någon större betydelse på grund av att de reviderade lönerna
i vissa fall verkat böjande men i andra fall sänkande på ortstillläggens
storlek. Vid fastställandet av understödsverksamhetens ökade
kostnader hava totalsiffrorna framgått av en granskning utav varje enskild
kommuns understödsbelopp.
Med avsende på de statliga reservarbetena faller kostnadsökningen belt
och hållet på staten. Vidkommande återigen de statskommunala reservarbetena
har merkostnaden i fråga örn statens andel beräknats approximativt
uppgå till cirka 58 procent.
Kommissionen har nödgats begränsa undersökningen till att allenast
omfatta november månad, enär en utöver en längre tidsperiod sträckt undersökning,
som även skulle bliva mycket tidskrävande, icke kunnat medhinnas
på den korta tid, som stått till förfogande.
Erforderlig ledning för en tämligen rättvisande beräkning av kostnadsökningens
storlek för tiden december 1932—januari 1933 torde erbjudas
av nedanstående uppgifter rörande antalet vid statliga och statskommunala
reservarbeten anställda samt genom kontant understöd hjälpta
under tiden november 1932—januari 1933. De härvid anförda siffrorna,
som anknyta till läget den sista i varje månad, torde ungefärligen representera
medeltalet anställda respektive genom understöd hjälpta.
^--—-----
30 november
31 december
31 januari
1932
1932
1933
Statliga reservarbeten .......................................
15,713
14,590
16,253
Statskommunala reservarbeten ..........................
7,975
8,494
8,483
Kontant understödsverksamhet...........................
28,269
35,475
43,110
Utskottet anser, att genom ovannämnda beslut den 14 oktober 1932 de
av riksdagen utfärdade direktiven för fastställande av grovarbetarlönerna
blivit åsidosatta.
Då riksdagen år 1922 ålagt arbetslöshetskommissionen att även fram
-
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
deles ägna sin uppmärksamhet åt reservarbetslönernas anpassning efter
de alltjämt pågående förändringarna å arbetsmarknaden, bar kommissionen
icke kunnat undgå att, sedan den nu pågående internationella krisen
sträckt sina verkningar även till vårt land samt livsmedelspriserna och
levnadskostnaderna avsevärt minskats, under år 1932 företaga en ny undersökning
av grovarbetarlönerna å den öppna marknaden. Vid prövningen
av det därvid hållna materialet konstaterade kommissionen, att
den öppna marknadens grovarbetarlöner, särskilt inom jord- och skogsbruket,
bade gått betydligt nedåt.
Med hänsyn härtill måste - enligt såväl 1922 som 1932 års riksdagars
direktiv — lönerevisionen medföra en sänkning av grovarbetarlönen i
ett flertal kommuner. Härför talar ytterligare, enligt utskottets mening,
att en mycket stor minskning av verksamheten inom stenindustrien i
Bohuslän och Blekinge ägt rum, att en stor del av våra industriella verk
och inrättningar på grund av förkortad arbetstid per vecka icke kunde
bereda arbetarna full arbetsförtjänst, samt att arbetslösheten inom landet
nått en omfattning, som kunde sägas vara nästan lika stor som år
1922.
Såsom skäl för beslutet den 14 oktober 1932 att underkänna arbetslösbetskommissionens
åtgärder härutinnan har föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, huvudsakligen anfört, dels att vid bestämmande
av reservarbetarnas förmåner skälig hänsyn borde enligt riksdagens
direktiv tagas till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle,
dels ock att grovarbetarlönen enligt direktiven borde fastställas till det
belopp, för vilket arbete inom kommunen kunde beredas i avsevärd omfattning.
Vid den av arbetslöshetskommissionen i juli 1932 företagna lönerevisionen
uraktlät kommissionen emellertid icke att taga hänsyn till de arbetslösas
möjligheter att bereda sig uppehälle på de fastställda reservarbetarlönerna.
Detta framgår därav, att kommissionen icke ändrade
det förutvarande procentuella förhållandet mellan grovarbetar- och reservarbetarlönerna,
ehuru levnadskostnadsindex fallit från 195 år 1922
till 157 under andra kvartalet år 1932. Det kan här nämnas, att då
Kungl. Majit fattade det anmärkta beslutet, hade levnadskostnadsindex
ytterligare nedgått till 156 den 1 oktober 1932.
Vid fastställande av grovarbetarlönen hade kommissionen, enligt riksdagens
direktiv, icke att taga hänsyn till de arbetslösas möjlighet att
försörja sig på sin lön. Kommissionen kunde ju därför icke med hänsyn
till försörjningssynpunkten angiva löneläget högre än vad det i verkligheten
var. Hänsyn till försörjningssynpunkten hade kommissionen, såsom
nyss antytts, först att taga, när själva reservarbetarlönen skulle
fastställas, d. v. s. när kommissionen skulle bestämma, med vilket belopp
reservarbetarlönen skulle understiga den öppna marknadens grovarbetarlön,
för vilket arbete i avsevärd omfattning kunde beredas.
29
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
Vidare är att marka, att de verkliga arbetsförtjänsterna genomsnittligt
ligga 10 å 12 procent över den fastställda reservarbetarlönen. Utom
den kontanta lönen åtnjuta reservarbetarna förmåner in natura såsom
fritt logis, resor till och från arbetsplatsen samt i fråga örn familjeförsörjare
jämväl ortstillägg, utgående med skillnaden mellan hemortens och
arbetsplatsens reservarbetarlön.
Att den tolkning av riksdagens direktiv, som genom det anmärkta beslutet
lämnats av regeringen, avviker från den förut tillämpade och av
riksdagen godkända tolkningen, är så mycket mera påfallande som den
icke fäster avseende vid marknadens lägsta grovarbetarlöner, även då
dessa äro fastställda i gällande kollektiva avtal.
Av kommissionens här ovan intagna yttrande över framställningen
från Malmö framgår, att kommissionen vid fastställandet i juli 1932 av
de nedsatta grovarbetarlönerna icke underlåtit att taga hänsyn till det
belopp, för vilket arbete inom kommunen kunde beredas i avsevärd omfattning.
Såsom anmärkningsvärt bör framhållas, att regeringen synes hava an
sett, att vid fastställande av lägsta grovarbetarlönen huvudvikten borde
läggas vid de från arbetslöshetskommittéerna infordrade förslagen.
Detta är uppenbarligen felaktigt, då ju dessa organ i de flesta fall synas
hava uppfattat saken så, att förslaget skulle avse icke det faktiska löneläget,
utan det som de helst önskade få fastställt.
Den av regeringen anbefallda och av kommissionen verkställda lönerevisionen
har alltså kommit att vila på irrationella grunder och genom
de förhöjningar av lönerna, som den medfört, haft till följd, att riksdagens
åläggande till kommissionen att inom ramen av tillgängliga anslag
bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa icke efterkommits.
De förhöjda lönerna torde även innebära en lockelse för arbetare i yrken
med lägre löner att söka sig till reservarbetena, något som ju i sin
ordning måste vara ägnat att motverka bekämpandet av arbetslösheten.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig föranlåtet att
hos riksdagen göra anmälan mot föredragande departementschefen statsrådet
Möller.»
VI.
(Protokoll över kommunikationsärenden den 30 augusti 1932.)
av herrar Reuterskiöld, Sundberg, Mellén, Magnusson i Tumhult och
Lundqvist i Rotebro, som ansett utskottet böra uttala följande:
»I skrivelse den 22 augusti 1932 har Ostkustbanans aktiebolag hemställt,
att Kungl. Majit måtte bevilja bolaget ett lån å 300,000 kronor att användas
som rörelsemedel och att återbetalas i den mån överskott uppkomma
å driften, varvid förutsattes, att bolaget berättigades verkställa inbetal
-
30 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
ningar å detta lån, innan förfallna räntor å bolagets förut erhållna statslån
gäldades.
I anledning av bolagets skrivelse avgavs yttrande av riksgäldsfullmäktige,
statskontoret, järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Kungl. Maj:t beslöt den 30 augusti 1932 (nr 9) efter gemensam beredning
inom kommunikations- och finansdepartementen på hemställan av t. f. departementschefen,
statsminister Hamrin, bland annat, att under vissa villkor
bevilja bolaget ett lån på 300,000 kronor att utgå av förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter i allmänhet.
För budgetåret 1932/1933 har riksdagen uppfört ett förslagsanslag å
1,500,000 kronor att stå till Kungl. Maj:ts förfogande, bland annat
»för bestridande av utgifter, vilka äro av så brådskande art, att frågan
ej hinner underställas riksdagen, under följande villkor, nämligen:
att utgiften är av den storlek, att vederbörande huvudtitels anslag till
extra utgifter med hänsyn till därå förefintliga behållningar icke lämpligen
kan för ändamålet anlitas,
att utgiften är av beskaffenhet att ej kunna bestridas av andra till
Kungl. Maj:ts förfogande stående medel,
att utgiften icke heller är av den art, som omförmäles i 63 § regeringsformen,
samt att genast vid riksdagens början en särskild, specificerad anmälan
göres till riksdagen örn de utgifter, Kungl. Majit under det senaste
året beslutat anvisa till utgående från anslaget.» (Statsutskottets utlåtande
nr 131/1932.)
Ostkustbanan har ett aktiekapital av 33,290,100 kronor, varav staten
tecknat 15,000,000 kronor. Statens lånefordran uppgick den 30 juni 1932
till 19,116,330 kronor 31 öre, därav den icke förfallna skulden utgjorde
17,593,315 kronor 90 öre och den förfallna skulden 1,523,014 kronor 41 öre,
huvudsakligen upplupen icke betald ränta.
Ostkustbanan öppnades den 1 november 1927 i sin helhet för trafik och
driften hade åren 1928—1931 lämnat överskott över de direkta driftkostnaderna
med resp. 495,547 kronor, 700,285 kronor, 584,315 kronor och 311,292
kronor. Åren 1928 och 1929 hade räntorna å bolagets statslån tillfullo betalts.
År 1930 utgjorde räntorna 863,996 kronor, varav 413,863 kronor betaltes.
Därefter har ingen räntebetalning kunnat verkställas.
Bolaget anför i sin ovannämnda skrivelse:
Under ar 1932 hade vid Ostkustbanan liksom vid landets järnvägar i
övrigt inträtt en våldsam nedgång i trafiken. Till följd därav och på
grund av vissa andra särskilda omständigheter hade inkomsterna av järnvägsrörelsen,
vilka för tiden januari—juni 1931 uppgått till 1,854,010 kro
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
31
nor, för samma tili år 1932 nedgått till 1,483,291 kronor d. y. s. med 370,719
kronor eller 20 procent. Denna trafikminskning hade möjliggjort en viss
reducering av driftkostnaderna, ehuru självfallet icke i samma grad som
inkomstminskningen. De direkta driftkostnaderna hade nämligen under
första halvåret 1931 utgjort 1,757,124 kronor och under 1932 års första halvår
1,578,141 kronor, vilket innebure en minskning med 178,983 kronor eller
10.19 procent.
Banans bruttoinkomster under år 1932 hade. sålunda ej räckt till för
täckandet av dess driftkostnader, utan måste nödiga medel anskaffas för
att driften vid järnvägen skulle kunna upprätthållas.
Slutligen erfordrades medel till mindre kapitalinvesteringar för nyanläggningar,
vilka investeringar för år 1932 beräknades komma att uppgå
till sammanlagt omkring 110,000 kronor. Därav hade under första halvåret
utbetalats ett belopp av 30,000 kronor.
Nu nämnda omständigheter hade medfört, att bolagets rörelsemedel,
vilka vid årets början uppgått till 234,769 kronor, icke komme att bliva
tillräckliga för bestridande av de löpande utgifterna under år 1932, utan
erfordrades härför enligt beräkning ett tillskott av 300,000 kronor, nämligen
den 1 september 75,000 kronor, den 1 oktober 100,000 kronor, den 1
november 100,000 kronor och den 1 december 25,000 kronor.
Bolagets kapitalinvesteringar under år 1932 har utgjort för banavdelningen
29,552 kronor, för maskinavdelningen 28,036 kronor och för automobillinjen
53,865 kronor eller sammanlagt 111,453 kronor.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört bland annat:
Under en följd av år hade fullmäktige tillstyrkt och statsmakterna godkänt
en sådan politik gent emot svaga järnvägsbolag med statslån, att
deras uraktlåtenhet att erlägga annuiteter icke föranlett något ingripande
från riksgäldskontorets sida, under förutsättning att de med egna
medel kunnat bestrida driftutgifterna och att av riksgäldskontoret anordnad
utredning ådagalade, att uraktlåtenhet vore bevisligen nödtvungen.
När Ostkustbanans aktiebolag ej kunde nied egna medel uppehålla
driften, utan nödgades ansöka örn rörelsekapital, skulle det vara konsekvent,
örn fullmäktige sökte bolaget i konkurs.
Med hänsyn till statens omfattande delägareskap och i övrigt betydande
ekonomiska intressen i Ostkustbanans aktiebolag torde emellertid
en dylik åtgärd nu örn möjligt böra undvikas, önskvärt vore därför, om
Kungl. Majit kunde bevilja det begärda lånet oell sålunda bereda rådrum
för undersökningar rörande annan lämplig utväg. Genom lånet
skulle driften vara säkerställd åtminstone till årsskiftet och intill dess
kunde måhända de nödiga utredningarna vara färdiga.
En grundlig utredning syntes vara så mycket nödvändigare som beviljandet
av det av bolaget xiii begärda länet endast innebure en tillfällig
hjälp. Försåvitt ej nytt kapital kunde tillföras Ostkustbanans aktiebolag
av enskilda, kommuner eller staten, tillräckligt stort att tjäna till
rörelsekapital under den närmaste framtiden — och några utsikter därtill
torde ej finnas — återstode tydligen blott den utvägen, att banan införlivades
i statens järnvägars nät, oberoende av örn bolaget gånge i
konkurs eller icke.
Under åberopande av vad sålunda anförts hava fullmäktige uttalat
önskvärdheten av att Kungl. Majit kunde bevilja det begärda lånet samt
32
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
hemställt, att Kungl. Majit måtte snarast anordna en utredning av det
slag, som fullmäktige skisserat.
Mot vad sökandebolaget föreslagit rörande formerna för ett eventuellt
låns återbetalning hava fullmäktige förklarat sig icke hava något att
erinra.
Statskontoret har framhållit, att, därest Kungl. Majit skulle finna skäl
bevilja det begärda lånet, andra medel än förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter i allmänhet ej torde stå till Kungl. Majits förfogande. Ifrågavarande
anslag vore visserligen avsett för direkta utgifter och ej för
utlämnande av lån, men då Kungl. Majit torde vara oförhindrad att anlita
anslaget för att till sökandebolaget utlämna ett bidrag, syntes hinder
ej bör möta att taga anslaget i anspråk för det nu ifrågasatta lånet. Vid
lånets beviljande borde föreskrivas, att detsamma skulle återbetalas i första
hand och alltså innan annuiteten å tidigare till bolaget utlämnade lån
gäldades. Vidare borde låneränta, i likhet med vad som gällde beträffande
övriga lån till bolaget, fastställas till 5 procent.
Därjämte har statskontoret föreslagit, att riksgäldskontoret skulle omhänderhava
det nu ifrågasatta lånet i likhet med bolagets övriga statslån.
Järnvägsstyrelsen har anfört bland annat i
Det begärda lånet, vilket formellt skulle utgöra en försträckning av
rörelsemedel,^ skulle enligt _ föreliggande uppgifter till övervägande del
komma att åtgå för täckning av löpande driftkostnader. En sådan användning
av statslånemedel kunde givetvis icke undgå att framkalla de
allvarligaste betänkligheter. Såsom fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit,
hade ett minimikrav gentemot de med statslån understödda enskilda
järnvägarna hittills varit, att de med egna medel kunde bestrida
de egentliga driftsutgifterna. — Skulle under en ekonomiskt särskilt svår
tid något brista härutinnan, borde enligt järnvägsstyrelsens uppfattning
hjälp i första hand lämnas icke av staten utan av de landsting, kommuner
och eventuellt trafikanter, som i första hand hade ekonomiskt intresse
av järnvägsdriftens uppehållande i berörda landsdelar. Att järnvägsstyrelsen
trots sagda principiella inställning ansåge sig icke böra avstyrka
bifall till föreliggande ansökan vore helt beroende på den fullkomligt
enastående ställning inom landets järnvägsnät, som Ostkustbanan intoge.
Styrelsen syftade därvid på statsverkets exceptionellt stora insats
i egenskap av långivare och aktietecknare, vilken, såsom inkomstgivningen
gestaltat sig, kommit att medföra, att banan kunde sägas förvaltad
blott i halvenskild regi och på statens bekostnad. Ett bifall till föreliggande
framställning syntes vid sådant förhållande icke rimligen kunna
åberopas såsom prejudikat från andra understödsbehövande enskilda järnvägars
sida.
I likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret har järnvägsstyrelsen under
förhanden varande omständigheter sålunda funnit önskvärt, att ett
låneunderstöd kunde beviljas i sådan omfattning, att rådrum erhölles för
verkställande av den utredning och undersökning angående lämpliga utvägar
för framtida ordnande av Ostkustbanans förvaltning och drift, vil
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
33
ken Kungl. Majit kunde finna påkallad, ävensom för vidtagande av eventuella
av sagda utrednings resultat föranledda åtgärder.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har, med instämmande i vad fullmäktige
i riksgäldskontoret anfört, tillstyrkt sökandebolagets framställning.
Departementschefen har vid ärendets föredragning i betraktande av
den särställning bland de enskilda järnvägarna, som Ostkustbanan intoge
i förhållande till staten, kommit till den uppfattningen, att en sådan utredning
beträffande järnvägen, som av fullmäktige i riksgäldskontoret
och järnvägsstyrelsen ifrågasatts, skyndsamt borde verkställas ävensom
att, på sätt dessa myndigheter förordat, staten i samband därmed för att
hålla skilda möjligheter till frågans lösning öppen borde bereda bolaget
utväg att i avvaktan på utredningens resultat uppehålla järnvägsdriften.
Departementschefen ansåg sig kunna tillstyrka, att lån beviljades bolaget
med det belopp, som beräknats erforderligt för driftens säkerställande till
1932 års utgång, eller med 300,000 kronor, och att detta lån i enlighet med
statskontorets förslag bestredes av anslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet.
»Departementschefen framhöll tillika, att därest bolaget komme att omedelbart
på riksgäldskontorets föranstaltande eller på egen begäran försättas
i konkurs, riksgäldskontoret torde få vidkännas kostnader för järnvägsdriftens
uppehållande under konkurstiden i den mån för sådant ändamål
nytt rörelsekapital skulle erfordras, och att även i detta fall statsmedel
alltså skulle behöva tagas i anspråk. Beträffande villkoren för
lånets åtnjutande gjordes ingen erinran mot vad riksgäldsfullmäktige
och statskontoret i sådant hänseende förordat, varemot det syntes departementschefen
lämpligast att lånet omhänderhades av statskontoret, örn än
bolaget borde hålla riksgäldskontoret underrättat örn de belopp av lånet,
som bolaget i statskontoret lyfte eller dit återbetalade.»
Departementschefen hemställde, att Kungl. Majit måtte
»dels för beredande av rörelsemedel för aktiebolaget Ostkustbanan bevilja
bolaget ett lån å tillhopa högst 300,000 kronor att på rekvisition i
mån av behov lyftas i statskontoret under följande villkor i
att årlig ränta skall utgå å lyftade lånebelopp efter 5 procent till dess
full betalning sker;
att återbetalning av lyftat lånebelopp jämte upplupen ränta skall ske
i statskontoret i den mån överskott å driften å bolagets järnväg uppkommer
samt innan annuitet å tidigare till bolaget utlämnade statslån erlägges;
att,
innan någon del av ifrågavarande lån får lyftas, bolaget skall till
statskontoret hava avlämnat skuldebrev utfärdat av bolaget och av beskaffenhet
att kunna av statskontoret godkännas; samt
att bolaget skall vara skyldigt att lämna riksgäldskontoret meddelande
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 5 sami. Nr 18. 3
34
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
angående de belopp av ifrågavarande lån, som bolaget i statskontoret lyfter
eller dit återbetalar;
dels ock anbefalla statskontoret att på rekvisition under ovan angivna
villkor till bolaget utbetala ifrågavarande lån å tillhopa högst 300,000
kronor samt för sådant ändamål taga i anspråk förslagsanslaget till oförutsedda
utgifter i allmänhet, att, i den mån återbetalning av ifrågavarande
lån jämte ränta därå sker, tillgodoföra nyssnämnda anslag sådan återbetalning
ävensom att tillsvidare för redovisning upptaga lånet under
särskild titel benämnd ''Försträckning till Ostkustbanans aktiebolag’.»
Kungl. Majit beslöt i enlighet med departementschefens hemställan.
Utskottet vill ingalunda förneka, att departementschefen haft starka
skäl för sin uppfattning, att bolaget borde, örn möjligt, erhålla nödig hjälp
att fortsätta järnvägsdriften och undgå konkurs, även örn det kan ifrågasättas,
huruvida ej en tillfällig väsentlig inskränkning i järnvägens tågplan
och en tidigare hänvändelse till Kungl. Majit varit både möjlig och
lämplig och därigenom det tvångsläge kunnat undvikas, vari departementschefen
nu genom omständigheternas makt synes hava blivit försatt.
Vad utskottet däremot finner betänkligt är anlitandet av det utom huvudtitlarna
i riksstaten uppförda förslagsanslaget för oförutsedda utgiftei1
till täckande av det lån, som beviljades bolaget. I likhet med statskontoret
finner utskottet det visserligen icke vara någon väsentlig skillnad
mellan ett bidrag ur sagda anslag och ett formellt lån därur, men utskottet
kan icke dela statskontorets mening att ens ett bidrag av nu angivna
art — till driftkostnader i ett enskilt bolag, även örn staten däri är både
genom lån och aktieinnehav starkt intresserad — konstitutionellt kan eller
bör täckas ur anslaget för oförutsedda utgifter: att något annat anslag
icke heller fanns, som kunnat användas, är möjligt, men örn så varit förhållandet,
torde också hava varit riktigare att avslå framställningen.
Av handlingarna framgår, att departementschefen ansett kostnaderna
för järnvägsdriftens upprätthållande i händelse av bolagets konkurs komma
att belasta riksgäldskontoret och att i sådan händelse statsmedel lika
fullt måst tagas i anspråk. I sådant fall hade emellertid icke blivit fråga
örn andra statsmedel än dem, riksgäldskontoret under riksdagen haft
att förvalta, och icke såsom nu tillika örn medel, som förvaltas av statskontoret
under Kungl. Majit. Departementschefen har fullt riktigt också
ansett, att det beviljade lånet nu skulle omhänderhavas av statskontoret.
Det måste anses olämpligt, att, då statsverkets medel, ur vilka anslaget i
riksstaten till oförutsedda utgifter utgår, principiellt äro skilda från riksgäldskontorets
medel, Kungl. Majit skulle såsom här skett, för riksgäldskontorets
skull och i dess intresse, ingripa genom en medelsanvisning, som,
vare sig den skett i bidragets eller i lånets form, bort bliva en riksdags
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
35
fråga. Anslaget för oförutsedda utgifter är visserligen avsett för utgifter
av så brådskande natur, att frågan ej hinner underställas riksdagen,
men utgiften förutsättes vara en verklig statsutgift för ett statsändamål,
som bör med statsmedel från riksstaten tillgodoses. Och detta
är här ingalunda fallet.
I äldre rätt gällde, för användningen av de s. k. huvudtitlarnas allmänna
besparingsfonder, i vilkas ställe nu trätt det för huvudtitlarna gemensamma
anslaget för oförutsedda utgifter, bland annat att de endast
finge användas för. tillfälliga av riksdagen icke prövade behov. Även
örn denna bestämmelse icke formellt är gällande beträffande anslaget för
oförutsedda utgifter, ligger det dock i sakens natur, att en användning
av detta anslag utan beaktande av denna princip knappast kan anses riktig.
I föreliggande fall synes det utskottet uppenbart, att, när det begärda
lånet eller bidraget beviljades, det samma måste förutsättas kunna leda
till fortsättningar och sålunda icke vara av tillfällig natur. I allt fall
torde det vara lika uppenbart, att, trots det starka betonandet i avgivna
yttranden av det föreliggande fallets »enastående» beskaffenhet, beviljandet
av lånet eller bidraget kan komma att få karaktären av ett precedensfall
med nu oöverskådliga verkningar, då ju det örn ett annat fall skulle
med fog kunna sägas att det vore »enastående», även örn det allmännas
intresse däri vore grundat i andra förhållanden. Efter utskottets mening
är anslaget för oförutsedda utgifter icke, med nu givna bestämmelser örn
dess användning, avsett för andra behov än sådana som över huvud måste''
tillgodoses med statsmedel under Kungl. Maj:ts disposition, och till dessa
höra icke understöd till enskilda företags fortsatta drift.
Då utskottet ansett principfrågan här vara det väsentliga och det bör
förhindras att åtgärdens vidtagande erhåller icke önskliga följdverkningar,
har utskottet, som icke vill klandra den nu vidtagna åtgärden såsom
en enstaka företeelse, men befarar att den kan bliva något annat och
mera, funnit sig icke böra underlåta att härom, jämlikt RF § 107, göra
anmärkning, vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.»
vn.
(Protokoll över kommunikationsärenden.)
av herrar greve Spens, Sandström, Holmström och Lundqvist i Rotebro,
vilka ansett, att utskottet bort uttala följande:
»Kungörelsen den 16 maj 1930 (nr 162) angående fördelning av automobilskattemedlen
innehåller bland annat följande:
36 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
»Av skattemedel, som enligt 3 § 1 mom. b) och 2 mom. i gällande förordning
örn fördelning av automobilskattemedel tilldelats visst län, må bidrag
utgå dels till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga
vägar och broar inom länet, dels, ock till underhåll av sådana av vederbörande
vägkassa underhållna vägar och broar, vilkas underhåll på grund
av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras, ävensom till sådan vinterväghållning,
som är till särskilt gagn för automobiltrafiken (extra underhållsbidrag).
Bidrag må ej sättas till högre belopp än att det sammanlagt med det
bidrag av statsmedel, som eljest må utgå till samma arbete, motsvarar
tre fjärdedelar av den för arbetet beräknade kostnaden, där ej Kungl.
Majit med hänsyn till arbetets vikt och omfattning samt väghållningsdistriktets
ekonomiska bärkraft eller på grund av andra skäl finner högre
bidrag böra beviljas.»
Kungörelsen den 16 maj 1930 angående statsbidrag till allmänna vägars
byggande m. m. (nr 163) innehåller föreskrift därom, att statsbidrag må
utgå till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar å
landsbygden att utgå av automobilskattemedlens länsfonder med högst */4
av den beräknade kostnaden, »där ej på grund av särskilda skäl högre bidrag
prövas böra beviljas». Statsbidrag beviljas av vederbörande länsstyrelse,
dock att bland annat ärenden angående bidrag av automobilskattemedel
eller av sådana jämte andra statsmedel med högre belopp än
3/4 av den beräknade kostnaden samt bidrag till vägföretag, vilka med
hänsyn till den genomgående trafiken eller eljest äro av särskild betydelse
och beträffande vilka i flerårsplanen förbehåll därom gjorts, skola
underställas Kungl. Majits prövning.
1932 års riksdag gjorde slutligen i här förevarande fråga följande uttalande
i sin skrivelse nr 283:
»Departementschefen har vidare förutsatt, att man från länens automobilskattefonder
skulle kunna bevilja fyllnadsbidrag till nya väganläggningar
inom trakter, som mera kännbart betungas av arbetslöshet.
Enligt vad departementschefen angivit, vore endast fråga örn vissa icke
alltför betydande belopp, vadan ej någon olägenhet med hänsyn till medelsdipositionen
i övrigt kunde befaras uppkomma. I betraktande härav
har riksdagen ej velat motsätta sig förslaget.»
Inom utskottet verkställd undersökning har givit vid handen, att Kungl.
Majit fram till regeringsskiftet hösten 1932 vid beviljandet av förhöjda
statsbidrag av automobilskattemedel till underhåll och förbättring av
vägar m. m. i betydande omfattning särskilt beträffande vissa län frångått
de förslag, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit, utan att härvidlag
några enhetliga principer synas ha kommit till tillämpning. I
vissa fall t. ex. ha bidragen ökats, även då skäl därtill icke synas ha före
-
37
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
legat i högre eller ens samma grad som i andra fall, då endast en lägre
bidragsprocent beviljats. Olika grunder synas vidare — så långt av tillgängligt
bedömningsmaterial framgår — ha tillämpats beträffande olika
län, varvid särskilt för ett län, Blekinge län, procenttalet genomgående
satts anmärkningsvärt högt. Utskottet får i detta hänseende hänvisa
även till bär nedan intagna tvenne sammanställningar, avseende beviljade
förhöjda bidrag under åren 1931 och 1932.
Förhöjda bidrag åren 1931 och 1932.
Medgiv
na procenttal (antal fall)
Län
95 %
90 %
85 %
80 %
75 %
Summa
2
2
4
6
3
3
_
12
1
2
_
_
3
1
1
6
_
8
3
1
1
_
5
3
5
_
8
1
10
5
_
16
1
31
_
_
32
3
_
1 (77 %)
4
3
2
2
7
Göteborgs och Bohus...
10
2
5
8
13
(därav i ett
fall 82 %)
4
1 (77 %)
25
18
3
5
2
10
1
10
1
12
5
10
7
22
2
6
_
8
B
(därav i ett
fall 83 %)
5
5
_
_
5
11
5
3
_
19
10
i
2
_
13
5
2
2
_
9
Norrbottens ...............
1
10
3
17
—
31
Summa
12
106
93
63
2
276
38
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
De sammanlagda beräknade kostnaderna för ifrågavarande vägföretag
uppgingo till nedannämnda belopp:
Kronor Kronor
Stockholms län ............ 751,900 Älvsborgs län... 2,644,950
Uppsala » 1,149,850 Skaraborgs » .... 2,049,782
Södermanlands » 473,800 Värmlands » .... 1,357,600
Östergötlands » 563,200 Örebro » .... 2,534,365
Jönköpings » 729,400 Västmanlands » .... 607,300
Kronobergs » 2,674,750 Kopparbergs » .... 1,488,356
Kalmar » 3,673,430 Gävleborgs » .... 347,000
Blekinge » 6,730,379 Västernorrlands » .... 4,528,800
Kristianstads » 711,550 Jämtlands » .... 2,212,200
Hallands » 1,321,378 Västerbottens » .... 1,488,810
Göteborgs och Bohus län . .. 5,854,800 Norrbottens » .... 2,951,250
Summa 46,844,850.
Län
1 Beslut 18/is
1930
j Beslut 2S/i2
1931
Beslut 2/i2
1932
Stockholms ...................................................
300,000
325,000
410,000
Uppsala..........................................
75,000
95,000
120,000
Södermanlands....................................
209,000
220,000
260,000
Östergötlands ...............................................
187,000
190,000
205,000
Jönköpings .......................................
142,000
150,000
200,000
Kronobergs .........................................
65,000
75,000
150,000
Kalmar, norra...............................................
128,000
145,000
145,000
» , södra ...............................................
49,000
50,000
80,000
Gotlands .................................................
—
—
_
Blekinge.........................................................
90,000
230,000
200,000
Kristianstads..................................................
70,000
70,000
40,000
Malmöhus...............................................
330,000
370,000
400,000
Hallands ...........................................
160,000
180,000
200,000
Göteborgs och Bohus.......................................
359,000
430,000
555,000
Älvsborgs .................................................
281,000
305,000
355,000
Skaraborgs ...................................................
110,000
125,000
140,000
Värmlands......................................................
155,000
215,000
245,000
Örebro .....................................................
30,000
40,000
65,000
Västmanlands ................................................
96,000
100,000
110,000
Kopparbergs...................................................
111,000
125,000
165,000
Gävleborgs ...................................................
100,000
125,000
200,000
Västernorrlands .............................................
353,000
600,000
630,000
Jämtlands......................................................
371,000
390,000
375,000
Västerbottens ................................................
345,000
370,000
435,000
Norrbottens................................................
345,000
385,800
436,900
Summa kronor
4,461,000
5,310,800 |
6,121,900 1
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 39
Då de förhöjda bidragen utgå ur länens automobilskattefonder, är det
självfallet, att behållningen i dessa påverkas av Kungl. Maj:ts beslut om
bidragens storlek och att behållningen, därest höga bidrag genomgående
beviljas, fortare och effektivare minskas än eljest. På grund härav
och då det icke synes uteslutet, att behållningen i länsfonderna sedera
mera å sin sida kan hava inverkan på fördelningen länen emellan av
landsbygdens utjämningsandel, är det av intresse och betydelse för landets
olika delar, att Kungl. Majit vid beviljandet av förhöjda bidrag
av automobilskattemedel icke tillämpar olika principer för olika län.
Vidstående tablå belyser närmare fördelningen av landsbygdens utjämningsandel
för de tre senaste åren.
Vöre det så, att alla län kunde få t. ex. 90 eller 95 procent bidrag för
alla förekommande vägarbeten, så vore detta givetvis i och för sig synnerligen
glädjande. Då detta emellertid icke låter sig göra, är det uppenbarligen
angeläget, för att rättvisa i nu förevarande avseende så långt
möjligt skall skipas mellan olika landsändar, att enhetliga grunder tilllämpas
för de skilda länen. Såvitt av handlingarna framgår, måste
föredragande departementschefen anses ha brustit härutinnan.
De beslut av Kungl. Majit, mot vilka ur här ovan anförda synpunkter
befogade erinringar kunna göras, hava i vissa fall fattats efter föredragning
och tillstyrkan av tillförordnad departementschef. Då emellertid
den ordinarie departementschefen dels varit den oftast föredragande,
dels måste anses ansvarig för de principer, som inom departementet
följts, har utskottet funnit sig böra emot departementschefen, statsrådet
Jeppsson, göra anmärkning, vilket utskottet skolat för riksdagen
anmäla.»
VIII.
(Nr 42 i protokollet över jordbruksärenden den 16 september 1932.)
a) av herr Reuterskiöld, som anförti
I prop. 255 till 1932 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen att antaga
en förordning angående upptagande av vissa avgifter på mjölk och
grädde m. m. Enligt förslaget ägde Kungl. Majit rätt att under vissa förutsättningar
förordna örn upptagande dels inom hela riket av en allmän
avgift, dels ock inom tillförselområdena till olika konsumtionsorter av en
lokal avgift.
Allmän avgift finge enligt 3 § av förslaget ej upptagas med mindre
mejerisammanslutning, som representerade minst 60 procent av den totala
invägda mjölkmängden vid rikets mejerier, gjorde framställning därom,
och denna framställning biträddes av visst antal medlemmar m. m.
Den allmänna avgiften upptages å inom riket saluförd mjölk samt å
40
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
mjölk, som kommer till användning för beredande bos mjölkproducenten
av grädde, smör eller ost för avsalu. Den allmänna avgiften uppbäres av
mejerisammanslutning och användes på visst angivet sätt.
I 7 § finnas bestämmelser under vilka förhållanden lokal avgift må
upptagas. Lokal avgift skall utgå å sådan inom vederbörande tillförselområde
saluförd mjölk och grädde, som ej är avsedd för beredande av
smör, ost eller annan mejeriprodukt. Lokal avgift uppbäres jämväl av
mejerisammanslutning och användes på särskilt bestämt sätt.
Vidare stadgas:
13 §''
För handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning
tillsätter Kungl. Maj:t en nämnd, statens mjölknämnd, med uppgift
att avgiva yttranden i de ärenden, som enligt denna förordning skola
avgöras av Kungl. Majit, att utöva kontroll qver utgörande och användning
av de i förordningen omförmälda avgifter samt att i övrigt följa
den verksamhet, varom här är fråga, ävensom att hos Kungl. Majit göra
de framställningar, vartill förhållandena kunna föranleda.
Närmare föreskrifter örn nämndens sammansättning och verksamhet
meddelas av Kungl. Majit.
14 §.
Erforderliga föreskrifter beträffande ordningen för allmän eller lokal
avgifts fastställande, erläggande och indrivande, så ock närmare bestämmeisel-1
avseende å förordningens tillämpning i övrigt meddelas av Kungl
Majit.
Ärendet remitterades till jordbruksutskottet, men behandlades, efter inbjudan
från detta till bevillningsutskottet, av ett sammansatt bevillningsoch
jordbruksutskott, som tillstyrkte propositionen i nu refererade delar
oförändrad. Riksdagen antog utskottets förslag.
Ifrågavarande förslag i proposition nr 255 innehåller allenast grunderna
för ifrågavarande mjölkavgifters genomförande. Tillämpningen skulle enligt
§ 14 ordnas av Kungl. Majit. I propositionen anföres härom: »Enligt förslaget
till förordning skall Kungl. Majit äga meddela de närmare bestämmelser,
som erfordras angående tillämpningen av föreskrifterna i förordningen.
Innan dylika bestämmelser utfärdas, erfordras givetvis ytterligare
överväganden i avseende å bland annat sådana spörsmål som sättet för
fastställande av den mjölkmängd, varå olika mjölkförsäljare hava att erlägga
avgift, skyldighet för avgiftspliktig att lämna uppgifter om sin
mjölkproduktion, förfarandet vid avgifters erläggande eller indrivande,
ordningen för klagomål över ålagd avgift samt kontrollen rörande organisationens
omhänderhavande av uppburna medel. Vad särskilt angår
frågan örn förfarandet vid avgifternas erläggande må framhållas, att förslag
till bestämmelser härom torde böra framläggas av vederbörande mejeriorganisation
samt att hithörande föreskrifter givetvis böra göras i
möjligaste mån enkla och praktiska.»
I anledning av propositionen väcktes motioner, bland andra I: 370 och
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
41
I: 371. I dessa motioner gjordes gällande att propositionens bestämmelser
stöde i strid med grundlagens bestämmelser rörande beskattning och allmänna
rättsprinciper.
Utskottet anförde härutinnan:
»Vad först angår de erinringar ur konstitutionell synpunkt, som framförts
mot propositionen, har utskottet visserligen funnit, att man här beträtt
en väg, vilken avviker från vad som under normala förhållanden plägar
följas, men att Kungl. Maj:ts förslag dock icke torde sakna förebilder.
Enligt utskottets mening föreligga icke sådana omständigheter, att riksdagen
av konstitutionella skäl bör vägra sin medverkan till den av Kungl.
Majit föreslagna anordningens genomförande.
Med avseende å frågan örn förslagets förenlighet med allmänna rättsprinciper
må framhållas, att de härutinnan framställda erinringarna främst
torde rikta sig mot den föreslagna rätten för mejeriorganisation att uttaga
avgifter jämväl av utanförstående. Med hänsyn ej minst därtill, att åtgärderna
avse att i en extraordinär situation bereda stöd åt en näringsgren
av vital betydelse för landet och därigenom såväl tjäna ett allmänt intresse
av stor vikt som även ytterst gagna samtliga mjölkproducenter,
från vilka avgifter skulle utgå, har utskottet icke ansett dessa erinringar
vara av den natur, att de böra lägga hinder i vägen för förslagets genomförande.
»
Utskottet framhöll vidare att propositionen förelåg i otillfredsställande
skick, särskilt beträffande påförande och uttagande av avgifterna; och
anförde beträffande denna angelägenhet:
»Det är vidare icke lätt att bedöma, vilka svårigheter som kunna möta
i tekniskt och administrativt avseende för stödaktionens ordnande på ett
i allo tillfredsställande sätt. Det hade därför enligt utskottets mening
varit önskvärt, att Kungl. Maj:ts förslag förelegat i mera genomarbetat
skick, så att exempelvis spörsmålen örn sättet för fastställande av avgiftspliktig
mjölkmängd samt örn avgifternas uppbörd och redovisning kunnat
av riksdagen närmare övervägas, men torde å andra sidan den enligt förslaget
Kungl. Majit medgivna friheten att reglera och ordna hithörande
förhållanden jämväl vara ägnad att medföra fördelar, i det att bestämmelserna
lättare kunna anpassas allt efter de skiftande förhållandena inom
olika försäljningsområden samt jämkas med ledning av vunna erfarenheter.
»
Under debatterna i kamrarna påpekades att svårigheter måste uppstå
bland annat beträffande frågan örn avgifternas indrivande och örn ett
sådant skulle kunna lagligen anordnas. Det gjordes gällande att avgiften
knappast borde kunna exekutivt uttagas.
Riksdagens båda kamrar antogo förslaget utan att ingå i prövning av
den, även av utskottet, undanskjutna frågan örn förslagets möjliga grundlag
sstridighet. Av regeringens yttranden i propositionen och under debatten
torde riksdagen också hava ansett det framgå, att förslagets genomförande,
varpå denna fråga ytterst berodde, skidle anordnas på ett
sätt, som åtminstone undanröjde de svåraste betänkligheterna ur konstitutionell
synpunkt.
Detta har emellertid så långt ifrån skett, att föredragande departements
-
42
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
chefen tvärtom icke synes ens hava vare sig riktat Kungl. Majits uppmärksamhet
på förhållandet eller försökt finna en utväg, som på samma
gång var »enkel och praktisk» och tillika i behörig grad beaktade nödvändigheten
att icke skärpa den av ingen bestridda motsättningen mellan
förordningen och gällande rättsprinciper.
Kungl. Majit utfärdade förordningen den 30 juni 1932 (S. F. S. nr 325).
Samma dag tillsatte Kungl. Majit även den s. k. statens mjölknämnd.
Ifrågavarande förordning förutsätter emellertid, såsom framgår av densamma,
ävensom av vad som förekommit vid dess behandling, en tillämpning
sförordning. Denna tillämpningsförordning utfärdades den 16 september
1932 på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet statsrådet
von Stockenström.
I denna tillämpningsförordning (S. F. S. nr 420) stadgas bland annat:
12 §.
Allmän eller lokal avgift skall, med användande av särskilt för ändamålet
avsett inbetalningskort, till mejerisammanslutning, som har att uppbära
avgiften, av avgiftsskyldig inbetalas genom insättning å sammanslutningens
postgirokonto.
Inbetalningskort, varom nu sagts, skola på vederbörande mejerisammanslutnings
bekostnad genom postverkets försorg tillhandahållas å postanstalterna
inom det område, där avgift skall upptagas; och har sammanslutningen
att tillställa sagda postanstalter erforderligt antal kort.
13 §.
Av avgiftsskyldig, som är ansluten till mejerisammanslutning, vilken
har att uppbära allmän eller lokal avgift, må sammanslutningen, utan hinder
av vad i 12 § stadgas, uppbära avgiften på sätt sammanslutningen
finner lämpligt.
14 §.
1. Avgiftsskyldig skall till mejerisammanslutning, som har att uppbära
allmän eller lokal avgift, för den tid, avgift skall av honom erläggas, och
inom den för avgiftens erläggande gällande tid avlämna på heder och
samvete avgiven deklaration enligt av statens mjölknämnd fastställt formulär
rörande de förhållanden, som äro av betydelse för beräknande av
avgiften.
Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger
vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, ombud och, för oskiftat
stärbhus, den som sitter i boet.
2. Å inbetalningskort, varom i 12 § sägs, skall finnas tryckt formulär till
deklaration, som i denna paragraf avses, och må deklarationsskyldighet
fullgöras genom ifyllande därav i samband med avgifts inbetalande.
15 §.
1. Anser mejerisammanslutning, som har att uppbära allmän eller lokal
avgift, att avgiftsskyldig i avlämnad deklaration upptagit för små myckenheter
avgiftspliktiga varor, eller underlåter någon, som avgivit deklaration,
att inom stadgad tid erlägga den avgift, som enligt deklarationens
43
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
innehåll skall utgå, äger sammanslutningen att därom göra skriftlig anmälan
till statens mjölknänmd, som efter verkställd undersökning och
hörande av den, som avgivit deklarationen, fastställer de myckenheter, för
vilka avgift skall erläggas, ävensom avgiftens belopp.
2. Har någon, som kan antagas vara skyldig erlägga allmän eller lokal
avgift, icke inom stadgad tid avgivit deklaration och bär han ej heller
efterkommit vederbörande mejerisammanslutnings anmaning örn deklarations
insändande, må efter anmälan av sammanslutningen statens mjölknämnd
anlita biträde av länsstyrelsen, som äger vid lämpligt vite förelägga
honom att inom viss tid till mejerisammanslutningen avlämna deklaration
eller en på heder och samvete avgiven skriftlig förklaring, att
för honom anledning saknats att avlämna deklaration. I enahanda ordning
må den, som avgivit ofullständig deklaration, föreläggas att inkomma
med fullständig sådan.
Underlåter den, som erhållit föreläggande, varom i detta moment sägs,
att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, eller har deklaration eller
förklaring, som nyss nämnts, avlämnats, men anser sammanslutningen,
att i deklarationen upptagits för små myckenheter avgiftspliktiga varor
eller att förklaringen icke är med verkliga förhållandet överensstämmande,
eller avgives deklaration utan att den avgift erlägges, som enligt deklarationens
innehåll skall utgå, skall angående prövningen av frågan, i vad
mån avgiftsskyldighet i det förevarande fallet föreligger, vad i 1 mom.
stadgas äga motsvarande tillämpning.
3. Den, som ej åtnöjes med beslut, som av statens mjölknämnd meddelats
med stöd av bestämmelserna i 1 eller 2 morn., må mot beslutet fullfölja
talan genom besvär, vilka, ställda till Kungl. Majit, skola inom den
tid och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd, till jordbruksdepartementet inkomma
vid påföljd, örn den tid försittes, att besvären ej varda till prövning upptagna.
Nämndens beslut skall så snart ske kan i rekommenderat brev med allmänna
posten översändas till den, som förklarats skyldig erlägga avgift,
ävensom till den mejerisammanslutning, som påkallat beslutet, tillika med
underrättelse örn vad den har att iakttaga, som vill överklaga detsamma.
Utan hinder av att besvär anförts lände nämndens beslut till efterrättelse
intill dess annorlunda förordnas; och skall avgift, som i enlighet med
nämndens beslut skall utgå, erläggas inom femton dagar efter det den
avgiftsskyldiga erhållit del av beslutet.
16 §.
Försummar avgiftsskyldig att erlägga allmän eller lokal avgift, som
skall utgå på grund av ett av statens mjölknämnd jämlikt 15 § 1 eller 2
mom. meddelat beslut, må för avgiftens uttagande utmätning äga rum.
Med avseende på sådan utmätning skall vad i gällande restindrivningsförordning
är stadgat beträffande indrivning av medel, som i § 1 under c)
samma förordning avses, äga motsvarande tillämpning med undantag
därav att till den, som uttagit medlen, skall utgå, i stället för i nyssnämnda
förordning stadgad ersättning, sex procent av den oguldna avgiftens
belopp, dock icke för något fall mer än 100 kronor.
Enligt Kungl. Maj:ts samma dag utfärdade instruktion för mjölknämnden
åligger det nämnden enligt 2 § 4—6 mom. bland annat:
44
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
4) att, sedan mejerisammanslutning, som Ilar att uppbära lokal avgift
till nämnden ingivit framställning örn bestämmande jämlikt 2 § 2 mom.
kungörelsen av avgiftsbeloppens storlek, skyndsamt med eget utlåtande
överlämna framställningen till Kungl. Majit;
5) att, då mejerisammanslutning, som har att uppbära allmän eller lokal
avgift, till nämnden gjort skriftlig anmälan enligt 15 § 1 eller 2 mom.
kungörelsen, meddela beslut i de avseenden, som den gjorda anmälan
avser;
6) att utöva kontroll över utgörande och användning av ifrågavarande
avgifter och i övrigt följa den verksamhet, varom här är fråga 1;
Mjölknämnden, som uppgjort förslaget till tillämpningsförordning, bar
icke anfört några motiv för sitt förslag i avseende å uttagande av avgifterna.
Andra myndigheter hava icke hörts eller avgivit yttrande i anledning
av förslaget — ej ens justitiekanslern.
Frågan örn den av riksdagen prövade och godkända författningens
grundlagsstridighet torde utskottet, som ej har att granska och bedöma
riksdagens beslut ur konstitutionell synpunkt, böra i detta sammanhang
lämna därhän — varav följer att ingen anmärkning göres mot föredraganden
eller statsrådet i dess helhet för tillstyrkandet av samma författnings
utfärdande. Däremot lärer utskottet icke kunna undgå att ingå i
prövning av tillämpningsförfattningens innehåll, till vilket
riksdagen, såsom även av vederbörande utskotts betänkande år 1932 framgår,
hittills icke haft tillfälle att taga ställning, och att pröva i vad
mån föredraganden vid ärendets beredning och handläggning iakttagit
den omsikt och varsamhet ett så ömtåligt ämne ovillkorligen kräver.
Och detta desto mera som med denna författnings utfärdande för första
gången, så vitt man kan se, blivit knäsatta principer, som hittills varit
för svensk rätt främmande och som därför såsom precedensfall kunna
erhålla en nu oöverskådlig räckvidd med hänsyn till sina följder.
Till en början måste då sägas, att ärendets beredning icke kan, även
med små anspråk, anses tillfredsställande, då föredraganden icke ens synes
hava gjort klart för sig själv rättsfrågans verkliga betydelse och innebörd.
Någon undersökning, huruvida andra framkomliga vägar funnes än den
som i författningen valdes, har till synes icke ägt rum; att sådana vägar
finnas är emellertid visst och skall i det följande påvisas. Föredraganden
har sålunda utan vidare tillstyrkt den väg, som sist av alla bort och
aldrig behövt beträdas.
Vad härefter angår själva saken bör först erinras, att de avgifter, varom
nu är fråga, icke äro skatteavgifter eller — trots beteckningen »allmän
avgift», som i författningen endast brukas som motsättning till »lokal avgift»
— s. k. allmänna avgifter av annat slag, d. v. s. avgifter till det all
-
Jfr den av riksdagen godkända § 13, här ovan sid. 40, och där kursiverade ord.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
45
märna. R. F. § 73 ger klart ock otvetydigt besked om sättet för sådana
avgifters påläggande, vilket sammanfaller med sättet för bevillningars
givande; och detta sätt är här icke använt — det har icke ens ifrågasatts,
att den av riksdagen godkända författningen eventuellt skolat kunna medels
gemensam votering beslutas. Ej heller äro avgifterna menighetsavgifter,
varom talas i R.F. § 57, då dessa icke kunna påläggas annorledes
än i kommunallagarna föreskrives. Fullt riktigt har också departementschefen
beaktat detta, då han tillstyrkt, att avgifternas uttagande genom
utmätning (§ 16) icke får ske såsom örn utskylder och avgifter till kronan
och i samband med kronouppbörden förfallande avgifter är i restindrivningsförordningen
av 1931 (S. F. S. nr 394) § 1 a) stadgat, och ej heller
såsom örn kommunalutskylder m. m. är i samma förordnings § 1 b) föreskrivet,
utan endast såsom örn de i sagda § 1 c) angivna »övriga avgifter
eller andra liknande medel» är bestämt. Dessa, i § 1 c) av 1931 års restindrivningsförordning
åsyftade, avgifter karaktäriseras genomgående därav,
att de äro avgifter till allmänna kassor eller inrättningar såsom enskilda
subjekt med privat rätt gentemot de betalning sskyldige; utmätning
av dylika avgifter förutsätter framställning från det berättigade subjektet
till utmätningsmannen i orten (§ 2 mom. 3 i restindrivningsförordningen)
och denna regel är också i tillämpningsförordningen rörande mjölkregleringen
fullt riktigt beaktad (§§ 15 mom. 3 andra stycket, 216). Häremot
kan ingen konstitutionell erinran göras. Men därmed är också fastslaget, att
mjölkavgifterna icke heller få — ens där så kunde synas önskligt för försvaret
av bestämmelserna — i andra avseenden behandlas eller betraktas
som s. k. allmänna avgifter, en fråga som blir särskilt betydelsefull, då det
gäller att bestämma rättsgrunden för de utom organisationerna (= mejerisammanslutningarna)
ståendes betalningsskyldighet. Dessas betalningsplikt
kan, då den sålunda icke beror av avgiftens i själva författningarna
underkända skattenatur, icke grundas på annat än viss myndighets beslut
därom, såsom t. ex. den betalningsplikt, som i familjerättsligt avseende
kan åläggas en enligt lag underhållspliktig person — det är blott den
skillnad, att myndigheten i detta sistnämnda fall är domstol och handlar
med stöd av lag, men i fråga örn mjölkavgifterna är det den nya kristidsinstitution,
som kallas statens mjölknämnd, utan stöd av annat än den
visserligen av riksdagen godkända, men ej som lag antagna, författning
om mjölkregleringen, vilken Kungl. Majit administrativt utfärdat.
Att denna avgift från personer utanför mejerisammanslutningarna
måste anses som en avgift till dessa sammanslutningar är också, och alldeles
riktigt, erkänt i tillämpningsförfattningen själv, vars texter här
äro otvetydiga: mejerisammanslutningens anspråk på avgifter har därför,
trots att det riktas mot utomstående, alldeles samma karaktär som
de i restindrivningsförordningens § 1 c) omförmälda kassors och inrättningars
gentemot de till dem betalningsskyldige, d. v. s. privaträttslig
karaktär. Ännu tydligare framstår detta, örn man besinnar den av riks
-
46
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
dagen godtagna författningens egen rubrik, som anger, att avgifternas
syfte just är »åstadkommande av förbättrad organisation vid avsättningen
av mjölk och mejeriprodukter», d. v. s. ett organisationens enskilda intresse,
må vara att samtidigt det allmänna bar ett intresse i att jordbruksnäringen
ej går under; men vad det här gäller är uppenbarligen
icke statshjälp, utan tvångshjälp till självhjälp.
Med dessa fakta som utgångspunkt måste mot författningen och föredraganden
först och främst anmärkas, att intet beaktande skänkts de betalning
sskyldig as anspråk på verkligt rättsskydd mot administrativ och
privat godtycklighet. Att frågorna örn deklarations framtvingande och
avgifts åläggande vid bestridande hänvisats till mjölknämnden — vartill
den av riksdagen godkända författningen så mycket mindre ger anledning,
som nämndens instruktion upptager denna uppgift såsom en vid
sidan av den i sagda författning angivna kontrollplikten, vilken i instruktionen
införts ordagrant ur riksdagsbeslutet och sålunda icke kan anses
i sig innesluta befogenhet att bestämma örn avgiften in casu (se sid.
40 och 44) — innebär i verkligheten icke något beaktande av den betalningsskyldiges
rättssäkerhetsintresse, utan grundar sig uteslutande på
behovet för mejerisammanslutningen att kunna åberopa något statsorgans
beslut som grund för utmätningsansökan. Däremot skulle kunna
ifrågasättas, örn ej besvärsrätten till Kungl. Majit i jordbruksdepartementet
innebure ett dylikt beaktande, åtminstone nödtorftigt. Men detta
är icke heller möjligt. Skulle besvären prövas av Kungl. Majit i statsrådet,
vilket är det enda rimliga enligt vanlig tolkning av här tillämpliga
författningar, bleve rättsskyddet illusoriskt, då eljest adminstrativa besvär,
där fråga är örn rätt, skola gå till regeringsrätten. Och örn man, vilket
dock ej kan försvaras, anser regeringsrätten här behörig på grund av
regeringsrättslagens § 2 punkten 5io (»skatt eller annan avgift», »utskylder
eller andra avgifter»), vilken punkt icke gör regeringsrätten kompetent
att pröva sådana privaträttsliga anspråk, varom här är fråga, så bör
erinras, att regeringsrättens egen sammansättning och administrativa
uppgift säkerligen utesluter densamma från möjligheten och befogenheten
att eventuellt pröva en författnings grundlagsenlighet eller grundlagsstridighet.
Rättsskyddet är sålunda icke blott helt minimalt, utan
praktiskt uteslutet på denna väg.
Därnäst måste anmärkas, visserligen icke att utmätningsrätt medgivits
— en sådan lärer vara oundviklig, örn man vill »enkelt och praktiskt»
giva författningen effektivitet men väl att de betalningsskyldige
icke beretts möjlighet att, örn de bestrida sin betalningsplikt och
påstå, såsom de med fog kunna göra, mjölknämndsbeslutets nullitet, ens
inom viss kort tid, utan att under tiden behöva utsättas för utmätnings
verkställande, till domstol instämma mejerisammanslutningen med yrkande
om sagda besluts ogiltighet. I stället för den värdelösa besvärsrätten
till Kungl. Majit i statsrådet eller eventuellt i regeringsrätten hade en
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 47
dylik hänvisning till domstol av frågan om mjölknämndsbeslutets bindande
kraft varit ett effektivt rättsmedel eller i allt fall det enda möjligen
effektiva. Naturligtvis finnes möjlighet, oberoende av författningen,
att få frågan under domstols prövning. Men det är också en väsentlig
skillnad mellan att få frågan prövad å ena sidan av domstol
utan att utmätning skett och å den andra antingen blott genom
besvär över utmätningen eller i efterhand genom domstol sedan
utmätning skett, vare sig utan att eller sedan däröver besvär
anförts. Erkännas skall, att en dylik anordning, som kunde anses tillfredsställa
minimala rättssäkerhetskrav, vore ovanlig — men den väg,
som nu valts, är minst lika ovanlig och därtill oduglig ur rättssäkerhetssynpunkt.
Ej heller den invändningen mot en dylik rätt kan godtagas,
att därigenom avgiftsbetalningen i allmänhet skulle fördröjas — tvärtom
kan med visshet sägas, att på sin höjd några få personer skulle taga
risken för att få ett prejudikat, och de övriga skulle i avvaktan på utgången
betala; men väl är sant, att, örn högsta domstolen godkände nullitetsyrkandet,
hela regleringen förfölle. Och härom kan blott erinras,
att i valet mellan en nyttig reglering på rättsstridig grund och denna
reglerings omläggning till rättsenlig ingen borde tveka därom, att valet
måste falla på det senare alternativet — och hade utan skada kunnat
göra det. Härtill kommer som det icke minst betydelsefulla i en anordning,
sådan som den här antydda, att genom den hade Kungl. Majit, såsom
riktigt varit och såsom även hade stått i full överensstämmelse med
den nu givna tillämpningsförfattningens eget innehåll i övrigt, erkänt
rättssäkerhetskravets berättigande och underlättat för domstolorna att
fullgöra den prövning, som på dem kan ankomma, men vars verkställande
ofta försvåras av den naturliga farhågan att komma i strid med vad
Kungl. Majit, må vara i annan gestalt än högsta domstolens, bestämt.
Därmed hade i verkligheten även skenet av konflikt mellan Kungl. Majit
och domstol undvikits.
Rättssäkerhetsintresset har alltså i synnerligt betänklig grad av föredraganden
lämnats obeaktat. Det är icke troligt, att så skett avsiktligt,
men desto starkare framhäver detta förhållande, att departementschefen
icke varit vuxen de svårigheter, vilka måst övervinnas, örn och när han
inlät sig på försöket att genom tv äng sav gifter av nu ifrågavarande ari
lämna jordbruket ett för detsamma alldeles nödvändigt stöd. Mot den
goda avsikten kan ingen erinran göras, men väl mot den bristande förmågan
att förverkliga denna inom rättens råmärken, oaktat detta, även
från elen av riksdagen godkända författningens synpunkt, hade varit
möjligt. Att författningen icke heller kan främja den mellan jordbrukarna
önskvärda enigheten, som aldrig lärer kunna vinnas, om eller när,
såsom här skett, för den enskilde, vilken med fog kan, vid objektivt betraktande,
anse sig vara föremål för en rättskränkning, rättsskyddets tagande
i anspråk försvåras i stället för att underlättas, är tydligt.
48
Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.
Med stöd av vad sålunda anförts har jag inom utskottet yrkat, att anmärkning
skulle mot föredragande departementschefen, d. v. statsrådet
v. Stockenström, göras enligt R. F. § 107.
h) av herrar Hallén, Larsén, Karl A. Johanson, Nils Andersson,
Borg, Vougt, Johnsson i Norrahammar och Ström i Göteborg, som anfört:
Med
hänvisning till den utredning och motivering, som lämnats av
herr Reuterskiöld i denna fråga, hava vi, som funnit densamma i allt
väsentligt övertygande, instämt i anmärkningsyrkandet mot förutvaran
de statsrådet v. Stockenström.
381169. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.