Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18

1933-04-06 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1933:18, Konstitutionsutskottets memorial Nr 18

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1933 kl. 3 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de

i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet kava på därom kos vederkörande gjord framställning

klivit överlämnade de under tiden från ock med den 11 januari

1932 till ock med den 9 januari 1933 i statsrådet förda protokoll, nämligen

över

justitiedepartementsärenden från ock med den 12 januari 1932 till ock

med den 3 januari 1933;

justitieärenden från ock med den 29 januari 1932 till ock med den 30

decemker samma år;

utrikesdepartementsärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock

med den 3 januari 1933;

för sv ar sär enden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3

januari 1933;

socialärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3 januari

1933;

kommunikationsärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med

den 3 januari 1933;

finansärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3 januari

1933;

ecklesiastikärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den

3 januari 1933;

jordbruksärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3

januari 1933;

handelsärenden från ock med den 15 januari 1932 till ock med den 3 januari

1933.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse

med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

Bihang till riksdagens protokoll 19.13. 5 sami. Nr 18.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot

av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att

böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen

anmälas.

l:o.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 6 augusti

1932 och över finansärenden den 31 mars 1932.)

I anledning av ärendet i protokollet över justitiedepartementsärenden

den 6 augusti 1932 angående förutvarande statsministern C. G. Ekmans

entledigande från statsrådsämbetet har konstitutionsutskottet i skrivelse

den 31 januari 1933 infordrat de till ärendet hörande handlingar, vilka

visade sig icke omfatta annat än Ekmans avskedsansökan. Sedermera har

Kungl. Majit den 3 mars innevarande år, i anledning av framställningar

från utskottet den 24 februari och den 1 mars samma år, dels anbefallt

Överståthållarämbetet att ställa till utskottets förfogande alla av Stockholms

polisledning omhänderhavda handlingar och anteckningar i ämnen,

som kunde ställas i samband med och tjäna till belysning av Ekmans entledigande

från statsrådsämbetet, dels ock i skrivelse till förvaltarna i

Ivar Kreugers urarva konkursbo och aktiebolaget Kreuger och Tolls konkurs

tillkännagivit, att de, i den mån de innehade handlingar och anteckningar

i förevarande ämne, ägde överlämna desamma till utskottet. Utöver

de handlingar och anteckningar, som i följd härav tillhandahållits

utskottet, har utskottet för sitt konstitutionella bedömande av omständigheterna

i samband med Ekmans entledigande jämväl beaktat ärendet i

protokollet över finansärenden den 31 mars 1932 angående stöd åt Skandinaviska

Krcditaktiebolaget m. m. samt innehållet i bankoutskottets utlåtande

nr 40 vid 1932 års riksdag angående verkställd granskning av

riksbankens styrelse och förvaltning och kamrarnas förhandlingar i ämnet

den 7 maj sistnämnda år, så ock av Ekman offentligen gjorda uttalanden

angående hans ekonomiska mellanhavanden med Ivar Kreuger.

Utskottet har av handlingarna inhämtat bland annat följande: Våren

1931 hade riksbanken vid två skilda tillfällen lämnat rediskonteringskredit

för vissa till Kreugerkoncernen anslutna företags behov å ett belopp av

intill 32 miljoner kronor respektive ett kronbelopp motsvarande 20 miljoner

dollars. Såsom framgår av Ekmans yttranden i kamrarna den 7 maj 1932

ägde regeringen kännedom örn de sålunda lämnade krediterna sensommaren

1931. Sedan fullmäktige i riksbanken den 22 oktober 1931 avslagit en

låneansökning från vissa av Kreugerkoncernens företag, beviljades dessa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

3

företag likväl av fullmäktige påföljande dag, efter överläggningar med

stats- och finansministrarna och sedan vissa utfästelser gjorts å regeringens

vägnar, ånyo en kredit intill ett belopp 40 miljoner kronor. Sedan fullmäktige

i riksbanken den 23 februari 1932 ånyo avslagit en ansökan örn kredit

till förmån för visst till Kreugerkoncernen anslutet företag, biföllo emellertid

fullmäktige senare samma dag, sedan statsministern i finansministerns

frånvaro tillkallats och efter överläggning gjort viss utfästelse,

en ansökan örn riksbankens deltagande, jämte två andra banker, i en

kredit åt förevarande företag å tillhopa 16.68 miljoner kronor. Den 31

mars 1932 avläts proposition, nr 248, till riksdagen angående stöd åt

Skandinaviska Kreditaktiebolaget m. m., föranledd bland annat av Ekmans

nämnda utfästelse till fullmäktige i riksbanken, och åsyftande att

från riksbanken avlasta krediter, som lämnats Kreugerkoncernens företag.

Av handlingarna framgår tillika, att Ekman, vilken under den tid han

innehaft statsministerämbetet jämväl varit ordförande i Frisinnade Landsföreningen,

mottagit åtskilliga gåvor, vilka synas lämnade för befrämjande

av föreningens och denna närstående sammanslutningars verksamhet.

Sålunda har Ekman bland annat av Ivar Kreuger mottagit gåvor dels den

1 oktober 1931 å 50,000 kronor och dels den 13 februari 1932 å likaledes

50,000 kronor. Ekman, som i början av juli 1932 vidgått den första av

dessa Kreugergåvor, bar såväl genom offentliga uttalanden som senare

inför konkursförvaltarna i Ivar Kreugers urarva konkursbo, i trots av

gällande bestämmelse örn återvinning i konkurs, förnekat emottagandet

av den andra Kreugergåvan och jämväl bestritt äktheten av sin namnteckning

bland annat på den check, medelst vilken gåvan överlämnats.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit, finner utskottet det synnerligen

anmärkningsvärt, att Ekman, som haft kännedom örn att statligt

stöd tidigare lämnats Kreugerkoncernen och själv medverkat till

kreditgivningen i oktober 1931, likväl den 13 februari 1932 mottagit den

andra Kreugergåvan, vilket skett kort före den samma månad under Ekmans

medverkan beviljade andra riksbankskrediten, samt att Ekman

sedermera upprepade gånger offentligt förnekat och genom sanningslösa

uppgifter sökt fördölja samma gåva. Härigenom har Ekman försatt sig

i ett läge, som enligt grunderna för 4 § regeringsformen uppenbarligen

gjort bans avgång från statsrådsämbetet ofrånkomlig. Ekmans förhållande

i denna sak finner utskottet vara för rikets anseende och bästa så

menligt, att utskottet ansett sig icke kunna underlåta att härom hos

riksdagen göra

anmälan.

Närvarande: Herrar Renterskiöld, Hallén, Strömberg, K. J. Ekman, greve Spens, Hellberg,

Sandegård, Sundberg, Björkman, Källman, Nils Andersson, Magnusson i Tumhult, Andersson

i Igelboda*, Gustafson i Kasenberg, Fast, Olsson i Mora, Pehrsson i Göteborg", Petersson i

broaryd, Andersson i Malmö oell Nordström.

Ej närvarande vid justeringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

2:o.

(Protokoll över socialärenden den 4 mars 1932.)

Kungl. Maj:t beviljade den 4 mars 1932 på föredragning oell hemställan

av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sam. Larsson, viss

statlig befattningshavare tjänstledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag

från och med den 7 mars 1932 intill då pågående riksdags slut,

med »rätt» för vederbörande, att i de fall, då omständigheterna därtill föranleda,

handlägga på vederbörande befattningshavares prövning ankommande

ärenden samt med »skyldighet---att, därest tidigare än riks
dagens

avslutande dess ständiga arbete upphör, omedelbart därefter inträda

i tjänstgöring».

Till grund för förevarande beslut låg en av vederbörande befattningshavare

till socialstyrelsen ingiven skrift med anhållan örn tjänstledighet

för fullgörande av riksdagsmannauppdrag under tiden 7 mars 1932 till

då pågående riksdags slut med rätt likväl för vederbörande att under

nämnda tid företaga handläggningen av de ärenden, vartill omständigheterna

kunde föranleda. Socialstyrelsen tillstyrkte den begärda ledighetens

beviljande med enahanda rätt och skyldighet för vederbörande befattningshavare,

som kom att föreskrivas i Kungl. Maj:ts beslut.

En undersökning av frågan, huru i andra fall må hava förfarits vid beviljande

av tjänstledighet åt statliga befattningshavare för fullgörande

av riksdagsmannauppdrag, utvisar, att någon fullt enhetlig praxis icke

föreligger på området vare sig hos Kungl. Majit eller hos vederbörande

ämbetsmyndigheter.

Vissa av Kungl. Majit under de närmast föregående tio åren fattade

beslut i likartade fall överensstämma med ovanberörda beslut av

den 4 mars 1932. Formuleringen torde kunna härledas från förhållandena

under världskriget, då riksdagen under några år, ehuru det löpande

riksdagsarbetet fullbordats, likvisst formellt avslutades först avsevärd tid

därefter. Den i följd härav av Kungl. Majit, såvitt bekant första gången

i december 1916, i beslutet örn ledighet föreskrivna skyldigheten för statlig

befattningshavare, att, därest tidigare än riksdagens avslutande dess

ständiga arbete upphör, omedelbart därefter inträda i tjänstgöring, var

dock knuten till förutsättningen, att det ständiga riksdagsarbetet upphört

»på sätt under sistförflutna riksdag varit fallet». Sistnämnda betingelse

för skyldigheten att återinträda i tjänstgöringen redan före riksdagens

avslutande återfinnes emellertid icke längre i de av Kungl. Majit beviljade

tjänstledigheterna för statliga befattningshavare i och för deltagande

i 1921 och följande års riksdagar.

Ehuru med en från de föregående fallen avvikande formulering, har

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

5

Kungl. Majit i andra fall till tjänstledigheten knutit skyldighet på visst

sätt för vederbörande att under vissa förutsättningar helt eller delvis återinträda

i tjänstgöring före riksdagens avslutande. Sålunda har Kungl.

Majit under år 1932 beviljat statlig befattningshavare ledighet i ett fall

till riksdagens slut med »rätt och skyldighet» för honom att, därest omständigheterna

icke till annat föranleda, före utgången av nämnda tid

återinträda i tjänstgöring, och i ett annat fall intill viss dag med »skyldighet»

för honom att, i den mån omständigheterna sådant »påkalla och

medgiva», under tiden för ledigheten handlägga de till tjänstebefattningen

hörande göromål, som chefen för vederbörande verk bestämmer.

I åter andra fall har ingen skyldighet att återinträda i tjänstgöring

under riksdagstiden knutits till beviljandet av tjänstledighet.

Beträffande beslut i förevarande ämne av ämhetsmyndigheter, har utskottet

inhämtat, att socialstyrelsen vid beviljandet av ledighet åt tjänstemän

för deltagande i riksdagsarbetet åtminstone i vissa fall avfattat

sina beslut i en form, som helt ansluter sig till den av Kungl. Majit i det

först anförda beslutet av den 4 mars 1932 begagnade. Statens järnvägars

befattningshavare, som tillika äro riksdagsmän, pläga endast anmäla sig

förhindrade att under riksdagstiden fullgöra sin tjänst; denna anmälan

föranleder intet styrelsens beslut ifråga örn tjänstledighet.

I § 4 riksdagsordningen stadgas: »Ej må någon riksdagsman förmenas

att sin riksdagsmannabefattning utöva; dock gäller under krigstid undantag

härutinnan för militärpersoner, då de av Konungen i rikets tjänst

beordras».

Bestämmelsen, att riksdagsman icke får förmenas utöva sin riksdagsmannabefattning

— från förhållandena i krigstid kan här bortses — är

icke tillkommen i den enskilde riksdagsmannens intresse utan i offentligt

intresse. Stadgandet undanröjer de hinder, som i tjänstebefattning eljest

skulle kunna anses föreligga för riksdagsmannauppdrags fullgörande.

Statlig befattningshavare behöver på grund av förevarande grundlagsbestämmelse

icke vederbörandes tillstånd att emottaga valet till riksdagsman

och kan icke vägras begärd tjänstledighet för den tid hail

själv anser nödig för att kunna behörigen utöva uppdraget som riksdagsman,

Kungl. Majit eller vederbörande ämbetsmyndighet obetaget att

för riksdagstiden å sin sida föreskriva tjänstledighet, där sådan finnes

för förvaltningens ostörda fortgång nödig eller lämplig.

Tillstyrkandet av Kungl. Majits förevarande beslut den 4 mars 1932 står

därför icke i god överensstämmelse med grundlagens stadgande. Vederbörande

riksdagsman ålägges genom beslutet skyldighet att inträda i

tjänstgöring före riksdagens avslutning icke blott, såsom under världskriget.

för do utomordentliga fall, då riksdagen utan att avslutas dock

faktiskt icke längre sammanträder, i trots av att det löpande riksdags
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

arbetet avslutats, utan även för de normala fall, då riksdagens åtskiljande

följer omedelbart efter riksdagsarbetets slut. klen vid vilken tidpunkt

före riksdagsavslutningen, riksdagens »ständiga arbete» upphör och därmed

skyldigheten uppstår att återinträda i tjänstgöring, är med hänsyn till

den i det tillstyrkta beslutet begagnade terminologien tveksamt. Även örn

berörda tidpunkt skulle anses sammanfalla med tidpunkten för de sista

gemensamma voteringarna kan denna tidpunkt icke erkännas såsom avgörande;

ej ens statsregleringens godkännande utgör en för alla fall

användbar tidsbestämning i detta avseende.

Då förevarande beslut, såsom redan påvisats, står i överensstämmelse

med en tidigare i viss utsträckning tillämpad regel, bär föredragande departementschefen

följaktligen endast formellt ansvaret för utformningen

av beslutet i detta fall. Men då det synes utskottet angeläget, att den

praxis, som följes av Kungl. Majit — och även av underlydande ämbetsmyndigheter

— icke kommer på något sätt i strid med grundlag, har

utskottet funnit sig böra därom göra anmärkning, vilket utskottet skolat

för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, Oscar G. Karlsson*, greve Spens, Hellberg,

Sandegård, Björkman, Källman, Rydberg*, P. Sandström*, Borg, Andersson i Igelboda.

Gustafson i Kasenberg, Fast*, Olsson i Mora, Vougt, Lindmark*, Petersson i Broaryd och

Lundqvist i Rotebro.

* Ej närvarande vid justeringen.

3:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden.)

Kungl. Majit har genom beslut under granskningsåret 1932 på föredragning

och hemställan av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Städener och efter ansökning av vederbörande lärjungar, respektive

målsmän förklarat ett antal lärjungar, vilka underkänts i den

muntliga- prövningen i studentexamen, hava undergått godkänd studentexamen

samt anbefallt skolöverstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder

för att betyg över sådan examen bleve för dem utfärdade. Av 25

i protokollen förekommande ansökningar av detta slag har Kungl. Majit

bifallit 7. I flertalet av dessa 7 fall hava lärjungarna godkänts av vederbörande

lärare men underkänts av flertalet censorer. Av de sålunda bifallna

ansökningarna har skolöverstyrelsen avstyrkt 6.

Kungl. Majits stadga för rikets allmänna läroverk av den 24 september

1928 (nr 412) föreskriver beträffande studentexamen bland annat följande:
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 7

Studentexamen avser att ådagalägga, huruvida lärjungarna inhämtat

det mått av kunskaper, vilket i de stadgade undervisningsplanerna är angivet

som mål för gymnasiets och lyceets undervisning, samt vunnit den

mogenhet, som erfordras för bedrivande av studier vid universitet eller

högre fackutbildningsanstalt. I ledningen av examen deltaga censorer,

vilka efter förslag av skolöverstyrelsen för varje år förordnas av Kungl.

Majit. Vid fullgörandet av sitt uppdrag hava censorerna att ställa sig till

efterrättelse den av Kungl. Majit för dem utfärdade instruktionen. Prövningen

är dels skriftlig, dels muntlig. Har lärjunge erhållit minst vitsordet

Godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet samt

för två andra skriftliga prov, av vilka minst ett i ämne tillhörande de i

hans ämnesgrupp ingående fasta ämnena, äger han undergå muntlig prö\ - ning. Lärjunge, som erhållit minst vitsordet Godkänd för förmåga att

skriftligen behandla modermålet samt för endast ett annat skriftligt

prov, må det oaktat kunna förklaras berättigad att undergå muntlig

prövning, därest sistnämnda prov blivit avlagt i något av de till hans

ämnesgrupp hörande fasta ämnena och minst två tredjedelar av de

lärare, som under sista terminen undervisat honom i de ämnen, i vilka

han anmält sig önska undergå examen, anse medgivande härtill hora

lämnas honom. Inom två veckor, sedan de till den skriftliga prövningen

hörande arbetena blivit av lärjungarna avslutade, skola dessa arbeten

tillika med det vid deras bedömande förda protokollet jämte uppgift enligt

fastställt formulär å de åt lärjungarna under de tre näst föregående

lästerminerna tilldelade vitsorden ävensom uppgift å de lärare, vilka i de

olika ämnena skola förrätta den muntliga prövningen, av rektor insändas

till skolöverstyrelsen för att hållas vederbörande censorer tillhanda. Vid

den muntliga prövningen skola till censorernas kännedom tillhandahållas

bland annat lärjungarnas under senaste läsåret utförda skriftliga arbeten.

Censorerna bestämma — efter vissa grunder — i vilka läroämnen

varje lärjunge skall undergå förhör, ordning för den muntliga prövningen

samt uppgifter för förhören. Sedan den muntliga prövningen förrättats,

avgivas över lärjunges insikter i läroämnena vitsord av vederbörande

lärare. Härvid skall i fråga örn ämnet modersmålet iakttagas,

att vitsordet skall avse lärjunges insikter i svenska språket och litteraturen

ävensom att beträffande samtliga ämnen hänsyn skall tagas såväl

till den skriftliga prövningen, där sådan i ämnet förekommit, som företrädesvis

till lärjunges förut och huvudsakligen under de båda sista läsåren

ådagalagda kunskaper. För att examinand skall i studentexamen

godkännas fordras, att han i den muntliga prövningen erhållit vitsordet

Godkänd eller därutöver i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen

och att mer än halva antalet censorer finner honom böra godkännas. Har

lärjunge i don muntliga prövningen erhållit minst vitsordet Godkänd i

samtliga nyssnämnda ämnen utom ett, må han kunna i examen godkännas.

under förutsättning dels att han i de läroämnen, i vilka han sålunda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

undfått vitsordet Godkänd eller därutöver, erhållit en betygssumma, som

med sammanlagt minst två betygsenheter överstiger sistnämnda ämnens

antal, dock i varje fall vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver i

minst ett ämne, dels ock att minst två tredjedelar av vederbörande lärare

och mer än halva antalet av censorerna finner honom på grund av hans

allmänna ståndpunkt böra godkännas. Har lärjunge blivit av censorerna

underkänd, skola skälen härtill upptagas i examensprotokollet.

I fråga örn studentexamen för lärjungar från enskild undervisning (s. k.

privatister) stadgas en något avvikande ordning.

Av Kungl. Maj:ts instruktion för censorer vid studentexamen den 6 februari

1931 (nr 13) inhämtas bland annat, att censor skall tillse, att den

muntliga prövningen i studentexamen fortgår i överensstämmelse med

gällande föreskrifter. Han skall ock ställa sig till efterrättelse vad läroverksstadgan

i övrigt föreskriver angående studentexamen. Vid bedömandet.

aV examinands kunskaper och mogenhet skall censor taga hänsyn

såväl till den skriftliga och muntliga prövningen som till examinands

under de båda sista läsåren ådagalagda kunskaper. Finner därvid censor,

att lärjunge, som på grund av de honom av vederbörande lärare tilldelade

vitsord eljest skolat godkännas, saknar de insikter och den mogenhet, som

för examens godkännande äro erforderliga, åligger det honom att underkänna

dennes prov; ägande dock censor icke att grunda examens underkännande

allenast på av examinand i den skriftliga prövningen, i överensstämmelse

med gällande föreskrifter, utfört prov, som blivit av vederbörande

lärare godkänt. I den män omständigheterna sådant påkalla, bör

censor låta sig angeläget vara att vid examens bedömande samråda med

rektor och vederbörande lärare för att vinna närmare kännedom örn examinands

förut ådagalagda kunskaper och övriga förhållanden.

Gällande bestämmelser innehålla icke något besvärsinstitut och giva

ej heller i övrigt stöd åt uppfattningen, att Kungl. Maj:t skulle till

prövning upptaga ansökningar örn godkännande av enligt läroverksstadgans

föreskrifter underkända studentexamina.

Till jämförelse torde i detta sammanhang kunna hänvisas till Kungl.

Maj.ts beslut den 15 april 1829 angående bland annat frågan, huruvida fakulteters

och lärares omdömen över examina och disputationer måtte kunna

i besvärsväg vara högre prövning underkastade. Kungl. Majit förklarade,

under hänvisning till vad i ämnet anförts av kommittén till överseende

av rikets undervisningsverk, att besvär, åsyftande förändring uti

fakulteters och offentliga lärares avgivna omdömen över de inför dem

avlagda kunskapsproven, icke måtte äga rum. Nyssnämnda kommitté

hade bland annat ansett, att verkställbarheten av en prövning i besvärsväg

berodde av den omständigheten, huruvida vid universiteten förvärvade

kunskaper och högre lärdom kunde genom förhör tillförlitligare

prövas av andra auktoriteter än universitetens fakulteter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

9

Under åren närmast före 1932 har Kungl. Majit endast i sällsynta

undantagsfall godkänt studentexamina, som blivit underkända vid prövning

enligt gällande föreskrifter. Samtidigt har Kungl. Majit avslagit

ett förhållandevis stort antal dylika ansökningar. Då Kungl. Majit under

granskningsåret 1932 bifallit icke mindre än 7 av 25 ansökningar av

detta slag, synes en helt ny praxis kunna vinna insteg på förevarande

område.

Olägenheterna av att Kungl. Majit utom i särskilda undantagsfall bifaller

ansökningar av detta slag torde vara uppenbara. Ett dylikt system

kan sålunda icke undgå att i längden förminska censorernas auktoritet.

Risken härför och omsorgen örn censorernas självständighet synes

utskottet vara av den ömtåliga art, att Kungl. Majit allenast med den

allra största försiktighet borde begagna sig av möjligheten att godkänna

studentexamina, som vid den normala prövningen underkänts.

Föredragande departementschefen kan endast grunda sina slutsatser

beträffande lärjungarnas kunskaper och mognad på föreliggande protokoll

och handlingar, varför de icke i detta hänseende kunna bliva lika tillförlitliga

som censorernas omdömen, vilka grundats bland annat på personlig

kontakt med lärare och lärjungar. Däremot lärer Kungl. Majit

på grundval av tillgängligt material kunna och höra bedöma, huruvida

prövningen förlupit i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Begränsas

Kungl. Majits prövning av förevarande ansökningsmål väsentligen

till att avse nyssnämnda förhållanden, synes därigenom hava ernåtts

god överensstämmelse med den uppfattning, som ligger till grund

för Kungl. Majits i det föregående återgivna beslut av den 15 april 1829

på ett detta spörsmål närliggande område. Ifrågavarande beslut äger

fortfarande tillämpning vid universiteten.

Då en praxis av den art, som kommit till uttryck i Kungl. Majits ifrågavarande

beslut under granskningsåret 1932, icke synes riktig, har utskottet

ansett sig icke kunna underlåta att i ärendet hos riksdagen göra

anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet Städener,

vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, K. J. Ekman, Oscar G. Karlsson*, greve

Spens, Sandegård, Björkman, Ehrnberg*, Johansson-Dahr*, Nils Andersson, Borg, Magnusson

i Tumhult, Fast, Olsson i Mora, Pehrsson i Göteborg, Vougt, Lindmark*, Petersson i Broaryd

och Nordström.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 6 april 1933.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

Särskilda yttranden.

I.

Vid punkten l:o i utskottets memorial:

av herrar Hallén och Fast, som anfört:

Vi hava ansett, att utskottet i sitt yttrande under förevarande punkt bort

med stöd av de infordrade handlingarna giva riksdagen en fylligare framställning

av vad i ärendet förekommit.

II.

Vid punkten 3:o i utskottets memorial:

av herr Nordström, som anfört:

Jag har deltagit i det under förevarande punkt upptagna ärendets behandling

inom utskottet men icke ansett mig höra deltaga i beslutet.

Reservationer.

A) Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

1) av herrar greve Spens, Björkman, Gustafson i Kasenberg, Olsson i

Mora och Petersson i Broaryd, vilka ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärd

icke vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet

att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

2) av herr Fast, som anfört:

Enligt min mening har i förevarande ärende icke funnits tillräckliga

skäl att mot statsrådet Larsson göra anmärkning enligt § 107 regeringsformen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

n.

11

Vid punkten 3:o i utskottets memorial:

1) av herr Ekman som anfört:

I sak instämmer jag till fullo med utskottet. Men jag'' har ansett, att

utskottets slutliga uttalande i ärendet bort, i enlighet med den praxis,

som sedan gammalt i regeln följts beträffande avfattningen av utskottets

anmälningar enligt regeringsformen § 107, givas följande lydelse:

Då en praxis av den art, som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts ifrågavarande

beslut under granskningsåret 1932, icke synes riktig, har utskottet

ansett sig böra i ärendet hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Städener.

2) av herrar Johansson-Dahr och Pehrsson i Göteborg, som anfört:

Förevarande anmärkning riktar sig mot det förmenta förhållandet, att

Kungl. Maj:t, som tidigare endast i sällsynta undantagsfall godkänt studentexamina,

vilka blivit underkända vid prövning enligt gällande föreskrifter,

under 1932 skulle hava begynt tillämpa en helt ny praxis, i det

under sagda år av 25 inkomna ansökningar örn sådant godkännande icke

mindre än 7 bifallits.

Vi hava på skäl, som här nedan angivas, icke funnit oss kunna biträda

den sålunda gjorda anmärkningen.

Först och främst må erinras, att året 1932 intog en särställning med

avseende å studentexamen. Då tillämpades nämligen för första gången

i sin fulla utsträckning de nya bestämmelser rörande denna examen, vilka

blivit intagna i läroverksstadgan av år 1928.

Enär ifrågavarande nya bestämmelser i viktiga avseenden skilde sig

från förut gällande, inträffade det, att i åtskilliga avseenden tveksamhet

rörande sättet för bestämmelsernas riktiga tillämpning gjorde sig gällande,

och att i följd härav också tillämpningen kom att förete ej oväsentliga

skiljaktigheter från fall till fall. I ljuset av detta förhållande bör

den omständigheten betraktas, att antalet ansökningar örn godkännande

av examina, som av vederbörande censorer underkänts, detta år blevo

långt flera än tidigare något år varit fallet. Medan under de 6 åren 1926

—1931 hela antalet dylika ansökningar uppgick till blott 29, alltså i medeltal

mindre än 5 varje år, uppgick motsvarande antal enbart för 1932

till 25.

Vid granskningen av sist omförmälda ansökningar fann statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet angeläget, att åtgärder omedelbart

vidtoges i syfte att för framtiden i möjligaste mån undanröja orsakerna

till nyss berörda förhållanden, vilka framträtt i samband med och som

följd av studentexamina våren 1932. Såsom av de till konstitutionsutskottet

inkomna handlingarna i ärendet framgår, hemställde han därför till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

Kungl. Maj:t, att skolöverstyrelsen måtte anbefallas att redan före den

1 november 1932 inkomma med förslag till anvisningar, som skulle tillställas

vederbörande examinatorer och censorer i syfte att giva dessa nödig

vägledning för en enhetlig och riktig tillämpning av de nya bestämmelserna.

De redan föreliggande ansökningarna måste emellertid behandlas, men

borde därvid uppenbarligen beaktas de synpunkter, på vilka vederbörande

examinatorers och censorers uppmärksamhet genom nyss omförmälda anvisningar

skulle fästas, och för vilka statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

i sin berörda hemställan till Kungl. Maj:t redogjort. Enligt

vad av handlingarna i ärendet kan slutas underkastades fördenskull

dessa ansökningar en särdeles ingående granskning, för vilken icke blott

anlitades inom departementet tillgängliga, med dylika ärenden väl förtrogna

arbetskrafter, utan även inhämtades råd från en utomstående expert

med stor pedagogisk erfarenhet och sakkunskap. Syftet var att —

i den mån sadant under förhandenvarande förhållanden var möjligt —

åstadkomma ett enhetligt bedömande av ansökningarna i överensstämmelse

med de nya bestämmelserna rörande studentexamen. Granskningen ledde

till det resultat, att — såsom här ovan omförmälts — inalles 7 av de 25

ansökningarna funnos kunna bifallas. De 7 ifrågavarande lärjungarna

hade i övrigt av sina respektive lärare så gott som utan undantag enhälligt

godkänts.

På detta resultat grundades Kungl. Maj:ts beslut i ärendet.

I betraktande av här anförda omständigheter synes fog icke förefinnas

för de klandrande omdömen, som av konstitutionsutskottet uttalats såsom

grund för anmärkningen. Kungl. Majit kan icke sägas hava begynt tilllämpa

en helt ny praxis vid behandlingen av ärenden av ifrågavarande

art. I stället har Kungl. Majit i ett extra ordinärt fall, som uppkommit

utan Kungl. Majits förvållande, vidtagit åtgärder till förebyggande av

ett upprepande av något liknande för framtiden. Vad angår resultatet av

Kungl. Majits behandling av de ifrågavarande ansökningarna, har utskottet

icke påstått, än mindre ådagalagt, att detta resultat står i mindre god

överensstämmelse med de numera gällande föreskrifterna rörande studentexamen

än det resultat, som framgått direkt ur den vid respektive läroverk

anställda prövningen.

Vi hänvisa i övrigt till en till handlingarna i ärendet hörande P. M.

angående studentexamen etc., vilken P. M. har följande lydelse:

»Vid tillämpningen i allmänhet av nu gällande bestämmelser örn studentexamen

(1928 års läroverksstadga §§ 91—118) böra de avsikter och syften i

fråga örn undervisningen å gymnasiet, som blivit angivna av 1927 års

riksdag i dess skrivelse till Kungl. Majit av den 2 juni 1927, i främsta rummet

bliva bestämmande. Riksdagen yttrade (sid. 81): ’De brister hos det

nuvarande gymnasiet, vilka man under den senare tidens skoldiskussion påpekat,

torde kunna i korthet betecknas så: den nuvarande gymnasieorga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

13

nisationen medför mångläseri samt innebär brist på koncentration och individualisering

med därav föranledd oförmåga hos lärjungarna av självständigt

arbete---. Riktigheten av de sålunda framställda anmärk
ningarna

kan enligt riksdagens mening icke bestridas. Det torde kunna

sägas, att en god och ändamålsenlig gymnasieorganisation icke kan åvägabringas,

utan att nämnda brister bliva i möjligaste mån undanröjda’.

---''Riksdagen ansluter sig emellertid till de i statsrådsprotokollet

framkomna strävandena att mera än nu koncentrera och individualisera

studierna på gymnasiet. En dylik strävan är likväl ej möjlig att förverkliga,

så länge lärjungarnas intresse och arbete blir så splittrat som nu genom

ämnenas mångfald och heterogena karaktär.’

Enligt de av riksdagen sålunda givna riktlinjerna böra alltså i fråga

örn gymnasieundervisningen i främsta rummet eftersträvas koncentration

och individualisering. Dessa synpunkter ha också vid utarbetandet av nu

gällande läroverksstadga (inklusive bestämmelsen örn studentexamen) varit

de bestämmande.

Vad då först beträffar strävandena efter koncentrationen, ha dessa lett

till en, i överensstämmelse med av riksdagen givna riktlinjer, verkställd

inskränkning av de i gymnasiets båda översta ringar samtidigt förekommande

läroämnen. Förutvarande 11 ämnen ha i dessa ringar inskränkts

till oblig. 7 (8). För främjande av koncentrationen har vidare möjlighet

beretts att sammanföra besläktade eller samliöriga ämnen till mera

slutna ämnesgrupper inom de båda stora bildningslinjerna, latinlinjen

och den reala. Slutligen har för främjande av koncentrationen antalet

ämnen i den muntliga studentprövningen inskränkts, på samma gång

längre tid beretts till förhöret i de särskilda ämnena.

Vad beträffar individualiseringen, yttrar riksdagen: ''Gymnasiet har,

såsom förut anförts, två huvuduppgifter. Det skall giva lärjungarna den

allmänbildning, som en högre elementarundervisning kan meddela och som

med fog kan fordras av den, som genomgått ett högre allmänt läroverk.

Men då gymnasiet ock har att förbereda sina lärjungar för deras kommande

levnadskall, måste det giva dem tillfälle att åtminstone i någon

mån inrikta sina studier mot de mångskiftande utbildningsvägar, vilka

öppnas genom avgångsbetyg från högre läroverk, och det måste därför

ock lämna en viss specialutbildning---. När det gäller att tillse, hur

denna specialisering skulle ordnas, bör man ihågkomma, att densamma

har till syfte ej blott att giva lärjungarna tillfälle att förbereda den fackutbildning,

som kan vara erforderlig för deras blivande levnadskall, utan

även att friimja en individualisering av studierna, som kan verka utvecklande

på lärjungarna samt deras personliga anlag och intressen. Sistnämnda

synpunkt är enligt riksdagens förmenande så viktig, att särskilt

beaktande bör givas densamma, då det gäller att utforma undervisningsplan

för gymnasiet.’

Med tillämpning av nu angivna synpunkter skulle enligt riksdagens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

mening läroämnena på gymnasiet lämpligen så anordnas, att kring en

kärna av kvalitetsämnen’, som vore obligatoriska, genom lärjungarnas

fria tillval grupperades sådana ämnen, som mera återspeglade de individuella

anlagen och kunde ha betydelse för en blivande levnadsba
na---•

Riksdagen fortsätter: ''Undersöker man, hur långt man kan

gå i fråga örn det fria tillvalet, eller, vilket innebär detsamma, huru ’ämneskärnorna’

böra vara beskaffade, torde svaret på denna fråga i första

hand böra bestämmas av de synpunker rörande gymnasieundervisningens

allmänna läggning och mål, som i det föregående antytts. I enlighet härmed

bör den fasta ärnneskärnan tydligen bestå av ämnen, som giva vederbörande

linje dess särskilda karaktär, men ej heller utesluta ämnen, som

äro av mer personligt utvecklande och allmänbildande natur.’ — -—■.— ’En

organisation av gymnasiet i enlighet med de grunddrag, som nu ifråga örn

berörda alternativ anförts, skulle enligt riksdagens mening kunna giva

tillräckligt utrymme åt lärjungarnas personliga önskningar och behov

med tanke på deras framtida verksamhet och jämväl tillgodose individuella

studieintressen, samtidigt som garantier funnes för att de allmänna

krav på gymnasieundervisningens omfattning bleve fyllda, vilka med rätta

kunna ställas på densamma. Av det anförda torde ock framgå, varför

riksdagen ej ansett det erforderligt, att en fast nyspråklig linje anordnas

på gymnasiet. Enligt såväl det ena som det andra av de av riksdagen

skisserade alternativen skulle tydligen en ämneskombination kunna lätteligen

göras, som upptager de tre främmande levande språken och således

reellt motsvarade en nyspråklig linje.’

Gymnasiet skall alltså enligt den nya ordningen bereda lärjungen tillfälle

att inhämta på en gång allmänbildning och specialbildning allt efter

lärjungens läggning och behov. Den förra, allmänbildningen, skall i främsta

rummet tillgodoses genom de fasta ämnena, den senare genom de tillvalda

ämnena. Det är emellertid uppenbart, att även de fasta ämnena

kunna för vissa lärjungar motsvara deras behov av specialbildning, liksom

också de tillvalda ämnena kunna lämna betydelsefulla tillskott till

allmänbildning. Det är därför oriktigt att söka fastslå någon för alla lärjungar

gällande uppdelning av ämnen i viktiga ämnen eller huvudämnen

och mindre viktiga eller biämnen. Vad som för en lärjunge är ett huvudämne

kan för en annan vara ett biämne och tvärtom. Allra oriktigast klätt

vilja värdera de olika ämnenas vikt efter antalet av de åt dem anslagna

veckotimmarna. Det är ju givet, att antalet veckotimmar bestämmes

efter det större eller mindre kunskapsmått man vill uppnå, men det

får ej förglömmas, att det bestämmes även i hög grad av ämnets egen natur,

av dess svårighetsgrad o. dyl. Det bestämmes vidare av huruvida ett

ämne inträder tidigare eller senare på undervisningsplanen. Så är det

uppenbart, att ett ämne sådant som historia, som lästs ända sedan första

klassen i realskolan, på överstadiet ej skall behöva ett så stort antal timmar

som t. ex. grekiska, som inträder först i näst högsta ringen. Likväl

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 15

torde man vara berättigad säga att det kunskapsmått, som uppnås i historia,

kan vara för abiturienten lika värdefullt som det lian uppnår i

grekiska. Slutresultaten i de olika ämnena äro ofta likvärdiga, även om

veckotimantalen varit olika. Vad som i främsta rummet gör ett ämne till

ett viktigt ämne är dess betydelse för den enskilde lärjungens personliga,

rent individuella utveckling. Ur denna synpunkt kan ett tillvalt ämne,

t. ex. psykologi i en rationellt vald ämnesgrupp, för en viss lärjunge bli

ett huvudämne av rang. Får en lärjunge tillfälle att ägna sig åt studiet

av ett sådant individuellt ämne, utökar lian helt säkert även på egen hand

den tid, han ägnar ämnet. Härmed skall givetvis icke vara sagt, att de

övriga ämnena skulle kunna få åsidosättas, så att allmänbildningen i någon

högre grad vedervågades. Men anspråken på dessa andra ämnen

måste i samma mån maka åt sig, som lärjungen ägnar sina studier åt vad

jag skulle vilja kalla sina anlags- och intresseämnen. Det var detta den

gamla skolan ofta förbisåg, och därför kom också livet ofta att jäva skolans

dom

Den nu framhållna omständigheten bör särskilt beaktas därför, att nu

föreliggande handlingar i åtskilliga fall ge vid handen, att vederbörande

bedömare låtit sig allt för mycket påverkas av synpunkter, som varit för

den gamla ordningen bestämmande, där det i främsta rummet kommit an

på ett universalvetande, i stort sett tillskuret efter samma mått för alla,

som valt samma stora bildningslinje (latin- eller reallinjen). Man möter

också i dessa handlingar en i vissa fall ensidig uppskattning av ämnena

efter antalet av dem tilldelade veckotimmar.

Ett beaktande av vad som i det föregående anförts är framför allt av

vikt, när det gäller att bedöma den kompensation, som kan ifrågakomma

för att en examinand, som i den muntliga studentexamen blivit underkänd

i ett ämne, ändå må kunna godkännas. Den rent formella bestämmelse i

läroverksstadgans § 105 mom. 2 lyder sålunda: ''Har lärjunge i den muntliga

prövningen erhållit minst vitsordet Godkänd i samtliga i mom. 1 omförmälda

ämnen utom ett, må han kunna i examen godkännas, under förutsättning

dels att han i de läroämnen, i vilka han sålunda undfått vitsordet

Godkänd eller därutöver, erhållit en betygssumma, som med sammanlagt

minst två betygsenheter överstiger sistnämnda ämnens antal,

dock i varje fall vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver i minst ett

ämne, dels ock att minst två tredjedelar av vederbörande lärare och mer

än halva antalet av censorerna finna honom på grund av hans allmänna

ståndpunkt böra godkännas’. Det är uppenbart att vid den diskretionära

prövning, som här överlåtits åt examinator och censor, bestämd hänsyn

måste tagas till den nya gymnasieundervisningens syfte och mål och att

det alltså icke får stanna vid ett rent kvantitativt tillvägagående. Örn sålunda

brister förefinnas i kunskaperna på någon för allmänbildningen

eller specialbildningen viktigare punkt, synes det icke vara nog med att på

spridda, mera heterogena punkter räkna samman ett eller annat överbetyg

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

för att med nöd och näppe få fram den erforderliga kompensationen. Å

andra sidan synes ett av den nuvarande gymnasieundervisningens viktigare

syften främjas genom godtagande av en kompensation, då denna

genom goda vitsord är förlagd till en för lärjungens personliga utveckling

betydelsefull ämneskombination. Sålunda ba fall förekommit, då man

på grund av svagbeter i de främmande levande språken ej ansett sig kunna

erkänna en god kompensation på en matematisk-naturvetenskaplig specialämnesgrupp.

På samma sätt har det inträffat, att man i utmärkta betyg

i levandespråksgruppen ej velat godtaga en kompensation för brister på

annat båll.

Det är uppenbart att man vid godtagande av kompensation på nu antytt

sätt måste gå fram med stor försiktighet för att ej vedervåga allmänbildningsresultatet

och respekten för studentexamen. Sålunda torde

man endast i det fall, att specialämnesgruppen företer verkliga goda

vitsord, böra godtaga densamma och fall kunna inträffa då den förhandenvarande

bristen är så stor, att kompensation även med goda vitsord

ej bör ifrågakomma.

Det är av synnerlig vikt, att nu angivna synpunkter i fråga örn kompensation

verkligen iakttagas. Genom ett kompensationsförfarande, som ej

står i överensstämmelse med den gymnasieorganisations anda och mening,

kan man komma att göra den nya studentexamen betydligt lättare

än den gamla och därmed också bidraga till ett studentproletariat, som

bör undvikas.

Redan i de gamla bestämmelserna örn studentexamen förekommo

vissa föreskrifter, som avsågo att förebygga, att examensprövningen

bleve allt för mycket beroende av tillfälligheter. Dessa föreskrifter

lia i den nya bestämmelsen blivit ytterligare skärpta och därjämte

utökade. Huvudtanken i dem alla är, att vid bedömandet

av examensresultatet avseende skall fästas icke blott vid det vid

examenstillfället konstaterade kunskapsresultatet utan att jämväl bestämd

hänsyn skall tagas till examinandens tidigare ådagalagda kunskaper.

I främsta rummet bar givetvis denna bestämmelse tillkommit

för att skydda examinanden mot ett bedömande, byggt uteslutande på en

kunskapsredovisning, som avgives i en för många examinander nervös

situation och som ofta kan föranleda ett underskattande av examinandens

verkliga kunskaper. Men det är uppenbart, att det måste stå bedömaren

fritt att även använda tillbakablicken såsom ett hjälpmedel att

utforska examinandens verkliga kunskaper i ett sådant fall, då en uppenbar

tillfällighet givit ett prov ett oväntat gynnsamt förlopp, eller med

andra ord, då examinanden ''haft tur’. Särskilt kan i sådana fall, då bedömaren

finner det muntliga examensresultatet mindre gott, det vara av

betydelse för honom att t. ex. av tidigare skriftliga arbeten hämta en

allsidigare kännedom örn examinandens prestationer än den, som själva

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

17

examensögonblicket kan skänka. Skulle bedömaren därvid finna sig

kunna åberopa underhaltiga tidigare prestanda som stöd för ett underkännande,

bör han givetvis vara oförhindrad därtill, dock under förutsättning

att bestämd hänsyn tages därtill att ett dokumenterat konstant

framåtskridande måste anses upphäva tidigare misslyckanden.

Mot ett sådant förfarande har invänts, att läroverkens egna lärjungar

skulle därigenom komma i en sämre belägenhet än privatister, örn vilkas

föregående prestationer man ingenting känner. Däremot kan dock

invändas, att privatisterna äro i en än svårare belägenhet än läroverkets

egna lärjungar därigenom att vid deras bedömande i ett ogynnsamt fall

ingen utjämnande hänsyn kan tagas till deras tidigare prestationer. Därtill

kommer, att privatisternas examen är så ofantligt mera rigorös än de

egna lärjungarnas.

I fråga örn det retrospektiva bedömande, som sålunda skall förekomma,

är det särskilt en punkt, som förtjänar beaktande: bedömandet av

examinandens förmåga att skriftligen behandla modersmålet. Utslagsgivande

skall enligt bestämmelsen i läroverksstadgan § 98 vara icke blott

studentskrivningen i modersmålet utan tillika lärjungens under det löpande

läsåret i övrigt ådagalagda förmåga att skriftligen behandla modersmålet,

så att en examinand kan, även örn han underkännes på studentprovet,

på grund av förut avlagda skriftliga skolprov ändå godkännas.

Studentskrivningsprovet ingår alltså som ett prov i serien av andra

likartade prov. Här uppstår nu frågan, huru dessa olika prov skola betraktas

i förhållande till varandra. Skola de alla anses likvärdiga eller

.skall större betydelse tilläggas studentskrivningsprovet än de föregående?

Man synes i detta fall böra förfara på samma sätt som man förfar,

då man i allmänhet bedömer en ung människa, som är stadd i utveckling

och söker sin utbildning. Man försöker se till i vad mån man kan konstatera

en utveckling till det bättre. I den mån man kan detta, bör

större hänsyn tagas till de senare eller senaste prestationerna och i samma

mån mindre avseende fästas vid de tidigare. Har sålunda en examinand

presterat ett prov i den skriftliga prövningen, som utan tvekan förtjänar

betyget godkänd, så bör han i regel godkännas. Är resultatet

tveksamt, bör det ses tillsammans med de tidigare resultaten och deras

stigande eller fallande tendens. Är studentskrivningsprovet underkänt,

bör det bero på en avvägning mellan graden av provets underhaltighet

och beskaffenheten av de tidigare skrivningarna, huruvida examinanden

bör godkännas eller ej. Ju lägre studentskrivningsprovet ligger,

desto större krav måste ställas på de tidigare skriftliga skolproven.

Man skulle kunna uttrycka saken så, att genom den nya ordningen den

till en viss kortare tidpunkt förlagda studentexamen upphört att ensam

utgöra examensprövning. Tiden för den avgörande prövningen har erhållit

en stark utvidgning tillbaka- Studentprövningen begynner redan

i näst högsta ringen, där den nya ämneskombinationsanordningen inträ
Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 5 sami. Nr 18. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

der, vinner i styrka vid inträdet i högsta ringen (särskilt modersmålet)

och avslutas genom studentprovet. De betyg, som vid slutprovet sättas,

skola bygga på en hel serie bakomliggande prov. En följd härav är att

censorernas arbete väsentligen försvåras, då de nödgas att genom ingående

studier av examinandernas tidigare prestationer komplettera sina

vid själva examenstillfället gjorda erfarenheter och att de i varje fall

äro mer hänvisade till att inhämta omdömen av de examinerande lärarna.

En annan följd av den nya ordningen är åter att åt lärarna

måste inrymmas ett större inflytande på examinandens bedömande. Lärarna

ha i motsats till censorerna tillfälle att under en längre tid följa

examinandernas studier och därom bilda sig en föreställning. Allt detta

borde mana till, att det i censorsinstruktionen § 5 omförmälda samrådandet

mellan censorer och lärare örn examinandens förut ådagalagda kunskaper

och övriga förhållanden i största möjliga utsträckning komme

till stånd. Slutligen nödvändiggör den nya ordningen, att lärarkontinuiteten

inom de olika ämnena i de håda högsta ringarna väl tillgodoses.»

B. Reservationsvis framställda yrkanden.

«) Ingressuttalande.

III.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 30 juni 1932.)

av herr Sundberg, som med instämmande av herrar Reuterskiöld, greve

Spens och Gustafson i Kasenberg ansett, att utskottet i ingressen hort göra

följande uttalande:

»Sedan 1931 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anmält, att riksdagen

för budgetåret 1931/1932 anvisat ett extra anslag å 190,000 kronor

att utgå till Nordiska museets nämnd att användas för museets ändamål,

beslöt Kungl. Majit den 5 juni 1931, efter föredragning av t. f. chefen för

ecklesiastikdepartementet, statsrådet Holmbäck, att ställa anslaget till

förfogande mot villkor bland annat att Nordiska museet icke utnyttjade

den rätt till allmän spritutskänkning å Skansen, vilken museet erhållit

genom aktiebolaget Stockholmssystemets beslut den 26 september 1930. I

anledning härav gjorde konstitutionsutskottet i sitt memorial nr 13 till

1932 års riksdag angående granskning av de i statsrådet förda protokoll

anmälan mot statsrådet Holmbäck, under påvisande, att Kungl. Majit,

från konstitutionell synpunkt sett, icke ägt knyta nämnda av riksdagen

icke beslutade villkor till ett anslag, som riksdagen avsett för bekostande

av museiförvaltningen och icke för Skansen som allmän rekreationsplats.

Andra villkor borde ej kunna uppställas än sådana som ägde samband

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

19

med anslagets disponerande. Utskottet vill bringa till riksdagens kännedom,

att Kungl. Maj :t jämväl vid anvisande av det av 1932 års riksdag

beslutade anslaget till Nordiska museet genom beslut den 30 juni 1932, på

tillstyrkan av statsrådet Holmbäck, såsom t. f. chef för ecklesiastikdepartementet

uppställt ett liknande villkor nämligen att inom Skansens område

och byggnader utskänkning icke äger rum i större utsträckning än

som överensstämmer med hittills gällande grunder».

fl) Anmärknings yrkanden.

IV.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 16 september 1932.)

av herr Reuterskiöld, som anfört:

I konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1932 yttrade utskottet jämte

det utskottet tillstyrkte riksdagens godkännande av då till prövning

framlagd traktat med Turkiet, åtföljd av svensk översättning från utrikesdepartementet,

bland annat:

»Inom utskottet hava emellertid anmärkningar framställts mot denna

översättnings riktighet; utskottet vill i anledning härav framhålla vikten

av en fullt tillfredsställande översättning ej minst med hänsyn till

traktatens publicering i ''Sveriges överenskommelser med främmande

makter’.»

Vid utlåtandets behandling den 23 april 1932 lämnade ledamöter av

konstitutionsutskottet uppgifter angående innebörden av de sålunda

framställda anmärkningarna (se kamrarnas protokoll den 23 april, första

kammaren nr 29 sid. 79, andra kammaren nr 37 sid. 3). Anmärkningarna

besvarades av t. f. chefen för utrikesdepartementet, statsrådet Gyllenswärd.

Sedermera utarbetades inom utrikesdepartementet en utförlig P. M.,

som, åtföljd av åtskilliga införskaffade sakkunnigyttranden, jämlikt departementschefens

hemställan bifogades statsrådsprotokollet för den 16

september 1932 i syfte att läggas »till grund för utformningen av den

översättning, som i händelse av traktatens ikraftträdande skall» offentliggöras

i serien »Sveriges överenskommelser med främmande makter».

Något sådant offentliggörande har ej skett, då ratifikationerna ännu ej

torde vara behörigen utväxlade. Det synes därför vara befogat att, i

anledning av den sålunda verkställda utredningen, några erinringar göras.

Till en början må, örn än helt i förbigående, beträffande beteckningen

»Tjeckoslovakien» i stället för det riktigare »Tjeckoslovakiet», framhållas,

att frågan örn namnformen icke är blott och icke ens främst en

språkfråga, utan en historisk-geografisk fråga: örn en stats namn har

ett faktiskt historiskt-geografiskt underlag, lärer formen kunna var så
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

dan sorn t. cx. »Italien», men då sådant underlag saknas, vilket just är

fallet med nu omhandlade stat, liksom med exempelvis Turkiet, bör namnet

hava formen »Tjeckoslovakiet».

Beträffande översättningen av den turkiska traktaten, är det självklart,

att departementet gör densamma i enlighet med det sätt, varpå

departementet fattat avsikten med bestämmelserna i traktaten, men örn

denna översättning blir objektivt oriktig, inträffar ej blott att departementet

godtagit en originaltext, som, objektivt tolkad, icke motsvarar

vad den skolat motsvara, utan därjämte att denna originaltext, som enson!

äger vitsord, blir avgörande, alldeles oavsett örn översättningen

riktigt återger det avsedda innehållet, men felaktigt det i texten

fixerade innehållet.

Vad härefter angår de till traktaten fogade noterna kan »mesures conservatoires»

aldrig objektivt betyda »förebyggande åtgärder», då i »förebyggande»

ligger något helt annat och mera än i »conservatoires»; det

förra avser åtgärder mot möjliga eller tänkbara ändringar, det senare

åtgärder blott örn och när en ändring verkligen försökes. Att »compris»

hänför sig, objektivt sett, till »différend» innebär, att, vilken än innebörden

av domstolsstadgans artikel 41 — med avseende å vilken tillägget

icke finnes, då det gäller fasta domstolen själv — må vara, får densamma

icke av ett »tribunal d’arbitage» användas å andra tvister än dem traktaten

avser.

Uttrycket »quinze jours» anser departementet fortfarande betyda 15

dagar; det måste då frågas: hur bör det svenska uttrycket »fjorton dagar»

översättas i fransk text? Kan det översättas annorlunda än med

— »quinze jours»? Och örn så icke är fallet, efter vilka grunder har man

då att avgöra, huruvida en text objektivt avser vårt »14 dagar» eller

special tiden »15 dagar»?

Är departementets översättning av »contestations» i artikel 24 med »meningskiljaktigheter»

riktig, så borde, såsom jag framhållit, bestämmelsen

hava föranlett yrkande örn avslag å propositionen, enär en sådan bestämmelse

efter min mening icke bör accepteras. Endast örn översättningen,

såsom syntes troligt, varit felaktig — och den franska texten ger

objektivt ej anledning till annat antagande — kunde och borde artikel

24 godkännas.

Att översättningen av »conditions de 1’arrangement» med »överenskommelsens

innebörd» — när departementet är ense med mig, att fråga

ej är örn tolkning — skulle vara att föredraga, får givetvis stå för departementets

räkning, men såvitt som klarhet är att föredraga framför

oklarhet även i diplomatiska översättningar, lärer den meningen icke

kunna godkännas.

Beträffande användningen av uttrycket »rättstvister» vid översättningen

av traktatstexter, ger jag departementet rätt i att uttrycket ej

bör användas i andra fall än då det är exakt, men jag kan däremot ty
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

21

värr icke medgiva, att departementet i sin P. M. visat sig kunna avgöra,

när det är exakt.

Det måste vidhållas, att en grundlig revision av den svenska officiella

översättningen är önskvärd och i vissa stycken nödvändig, försåvitt man

vill att införandet i publikationen »Sveriges överenskommelser med främmande

makter» skall erhålla någon som helst betydelse för svenska myndigheter,

vilka eljes kunna, örn de blott följa en felaktig översättning,

komma till resultat, som vore beklagliga. Departementets traktatöversättningar

äro ju, sedan långt tillbaka, kända för sin bristfällighet. Jag

kanske blott behöver erinra örn den gamla officiella översättningen av

artikel 16 i folkförbundsakten beträffande uttrycket »nationaux», som

översatts med »innebyggare», en översättning, som medförde att när ordet

»nationaux» sedermera skulle utbytas mot »personnes résidants sur le

territoire», så hade den svenska översättningen gått ändringen i förväg

— men utan en aning härom.

V.

(Protokoll över socialärenden den 14 oktober 1932.)

av herrar greve Spens, Sundberg, Mellén, Sandström, Magnusson i Tumhult,

Petersson i Broaryd, Holmström och Lundqvist i Rotebro, vilka ansett,

att utskottet bort uttala följande:

»Riksdagen år 1922 yttrade i skrivelse nr 22 beträffande fastställande av

lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena, numera kallade reservarbetena,

bland annat:

»Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena, synes det

riksdagen, som örn dessa löner på de särskilda orterna borde mera smidigt

anpassas efter nu rådande lönenivå, än som på sina håll hittills torde hava

varit fallet, samt håller riksdagen vidare före, att kommissionen för varje

särskilt fall torde böra fastställa, med huru mycket en nödhjälpsarbetares

löneförmåner skola understiga de löner, som äro gällande för grovarbetare

på den öppna arbetsmarknaden, med skälig hänsyn därvid tagen till vederbörandes

möjligheter att bereda sig uppehälle på den sålunda fastställda

nödhjälpslönen.»

I anledning av riksdagens uttalande i nämnda skrivelse hade arbetslöshetskommissionen

genom särskild undersökning låtit å respektive orter

utröna den öppna arbetsmarknadens gängse grovarbetarlöner samt med

ledning av därvid konstaterade lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd

omfattning kunde beredas, bestämt nödhjälpslönens storlek. I de fall, där

framställning gjorts örn ändring i de sålunda fastställda nödhjälpslönerna,

hade kommissionen verkställt kontrollundersökning i syfte att, örn skäl

därtill prövades föreligga, vidtaga erforderlig rättelse. Mot detta kom
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

missionens förfaringssätt hade riksdagen i sin skrivelse nr 291 samma årintet

att anmärka. Vidare anförde riksdagen i sistnämnda skrivelse:

»Riksdagen vill tillika för sin del godkänna det av kommissionen fastställda

förhållandet mellan de sålunda konstaterade lönerna oell nödhjälpslönerna

med de mindre modifikationer, som blivit av Kungl. Majit vidtagna,

samt vill tillägga, att uppmärksamhet även framdeles, med beaktande

av ovan anförda skälighetssynpunkter, måste ägnas åt nödhjälpslönernas

anpassning efter de alltjämt pågående löneändringarna på öppna

arbetsmarknaden.»

1932 års riksdag yttrade, i anledning av propositionen angående anslag

till bekämpande av arbetslösheten, bland annat.

»Enligt den föreliggande propositionen skulle statens hjälpverksamhet

för arbetslösa under nästkommande budgetår utövas efter i huvudsak samma

linjer som hittills. Detta förslag får riksdagen bifalla.

Såsom av statsrådsprotokollet framgår, bar arbetslöshetskommissionen

i sin skrivelse till Kung]. Majit elen 15 april 1932 anmält, att kommissionen,

med hänsyn till statsmakternas direktiv rörande löneläget vid reservarbetena,

beaktat den förskjutning i nedåtgående riktning, som för närvarande

pågår beträffande den allmänna lönenivån samt att kommissionen

därför gått i författning örn att undersöka gällande grovarbetarlöner

På den öppna arbetsmarknaden och att den komme att verkställa de justeringar

av lönenivån vid reservarbetena, vartill undersökningens resultat

gåve anledning. Riksdagen vill med avseende härå framhålla angelägenheten

av att därvid tillbörlig hänsyn tages till löneförhållandena inom

jord- och skogsbruk.

I övrigt vill riksdagen framhålla, att verksamheten bör, så långt ske

kan, inriktas på att inom ramen av tillgängliga anslag bereda arbete åt

största möjliga antal arbetslösa.»

De av riksdagen givna direktiven kunna sammanfattas sålunda att reservarbetslönerna

skola fastställas på följande sätt.

Först inhämtar arbetslöshetskommissionen från vederbörande orter uppgifter

örn där på den öppna arbetsmarknaden gällande löner för olika slag

av giovarbete. Det lägsta för varje ort konstaterade löneläge, som tilllämpas

för ett större antal grovarbetare, betecknas såsom »ortens grovaibetarlön».

Sedan denna blivit fastställd, bestämmes ortens reservarbetslön

på sådant sätt, att den för kommuner med de högsta lönerna ligger

cirka 20 procent under grovarbetarlönen men för andra kommuner närmar

sig grovarbetarlönen i samma mån som denna är lägre. Allenast vid detta

sista bestämmande får hänsyn tagas till vederbörandes möjligheter att bereda

sig uppehälle på lönen.

De kommuner i riket, för vilka reservarbetslön i mars 1932 var fastställd,

fördela sig efter reservarbetslönens höjd på följande sätt:

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

23

Grovarbetarlön,

kr. per dag -.. 9:— 8: 5o i

8: — 7: 50 7: —

6: 5 0 6: —

5: 50

5: —

4: 50 4: —

3: 50

Reservarbetarlön,

kr. per dag • •• 7: — 6: 7 5

6: 40 6:10 5:75

5: 4 0 5: 06

4: 70

4: 30

4: — 3: 70

3: 4 5

Antal kommu-

9 _

ner............... -

3 — 5

17 45

54

156

98 101

10

Tablån utvisar, att reservarbetslönerna i anslutning till de olika faktiska

grovarbetarlönerna samt levnadskostnaderna äro av mycket olika höjd.

Ben lägsta reservarbetslönen är sålunda ej fullt hälften av den högsta.

De lägsta reservarbetslönerna förekomma naturligen pa landsbygden, däi

de statliga reservarbetena nästan undantagslöst äro förlagda; de högsta

reservarbetslönerna gälla i industrisamhällen och större städer, från vilka

ett stort antal arbetslösa överföras till reservarbeten.

Arbetslöshetskommissionen har i juli 1932 fattat beslut rörande de grovarbetarlöner,

som fr. o. m. den 1 augusti 1932 skulle ligga till grund föi

beräkning av reservarbetslönen vid statligt eller statskommunalt reservarbete

inom de särskilda kommunerna samt av maximum för kontantunderstöd

med statsbidrag. Till grund för kommissionens beslut hava legat

dels erhållna ingående upplysningar såsom gällande kollektivavtal

m. m., dels ock från de kommunala arbetslöshetskommittéerna infordrade

löneuppgifter ävensom förslag rörande det belopp, vartill den lägsta giovarbetarlön,

för vilken arbete i avsevärd omfattning beredes, borde för

varje kommuns vidkommande sättas. Sådana förslag har lämnats från

445 kommuner. Grovarbetarlönen fastställdes för 518 kommuner, därav

för Malmö till 6 kronor 50 öre per arbetsdag. Reservarbetarlönen för

Malmö blev till följd härav 5 kronor 40 öre per arbetsdag.

Sedan grovarbetarlönerna sålunda fastställts, bär Malmö aibetarkommun

och Malmö fackliga centralorganisation inkommit till Kungl. Majit

med anhållan att Kungl. Majit måtte, med undanröjande av arbetslöslietskommissionens

ifrågavarande beslut rörande den genomsnittliga grovarbetarlönen

i Malmö, fastställa denna till det belopp per dag och arbetare,

sora stadens arbetslöshetskommitté föreslagit. Malmö arbetslöshetskommitté

hade vid sammanträde den 11 maj 1932 föreslagit, att lönen ifråga

skulle sättas till 9 kronor 20 öre per dag. Detta beslut fattades med sex

röster mot tre.

Över ovannämnda framställning av Malmö arbetarkommun och Malmö

fackliga centralorganisation avgav arbetslöshetskommissionen utlåtande

och yttrade bland annat:

»Rörande lönen för manliga grovarbetare i Malmö har kommissionen

inhämtat följande uppgifter ur gällande kollektivavtal. Inom mekaniska

verkstadsindustrien är minimitimlönen för grovarbetare, som fyllt 20 år,

fastställd till 60 öre, vartill är fogad den bestämmelsen, att arbetare, som

icke till huvudsaklig del kan beredas arbete på ackord, erhåller en timlön,

som med minst 10 öre överstiger minimilönen. Byggnadsämnesindustriens

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr IS.

avtal upptager för Malmö en timlön av 90 öre för arbetare, som fyllt 19 år.

Vid. snickeri- och möbelfabriker gäller för hjälp- och diversearbetare, som

fyllt 18 år, en minimitimlön av 97 öre. Enligt riksavtalet för textilindustrien

är timlönen för arbetare, som fyllt 21 år, 80 öre. Inom denna industri

utgår utöver timlönen familjebidrag från 5 kronor upp till 20 kronor

per månad, det lägsta beloppet vid försörjningsplikten av en person, det

högsta vid försörjningsplikt av 6 eller flera personer. Vid skofabriker

är timlönen för arbetare, som fyllt 19 år, 95 öre. Samma timlön gäller

inom gödningsämnesindustrien. Husbyggnadsfackets grovarbetartimlön

är 121 öre. Hjälparbetare inom rörledningsbranscken, som arbetat två år

i facket, åtnjuta en minimitimlön av 96 öre, övriga hjälparbetare 80 öre.

Utgående timlöner för dessa arbetare äro i avtal fixerade till respektive

102 och 80 öre. Grovarbetarlönen vid Malmö stads arbeten är 115 öre. För

ban- och byggnadsarbetare är timlönen vid statens järnvägar 114 öre, vid

enskilda järnvägar 93 öre. Vid statens järnvägars verkstäder är minimitimlönen

72 öre för arbetare, som fyllt 18 år, och 87 öre för arbetare, som

fyllt 21 år. Motsvarande minimitimlöner vid enskilda järnvägars verkstäder

äro resp. 68 och 83 öre.

Inom vissa fack, såsom textilindustrien oell mekaniska verkstadsindustrien,

äro i kollektivavtalen fixerade grovarbetarelöner för flera åldersgrupper.

För dessa industrier äro här ovan angivna endast timlöner för de

högsta åldersgrupperna, d. v. s. arbetare som fyllt 20 eller 21 år. För arbetare

i 18 och 19 års åldern äro timlönerna avsevärt lägre. Kommissionen

har funnit sig icke böra taga hänsyn till sistnämnda lönesatser vid

konstaterandet av den grovarbetarlön, varom här är fråga. Observeras

må emellertid, att kommissionens hjälpverksamhet omfattar personer från

och med 15-års åldern, vad beträffar kontantunderstödsverksamhet, och

från och med 18-års åldern i fråga örn anställning vid reservarbete.

Eikännas må, att det faktiska löneläge, som arbetslöshetskommissionen

Ilai att taga i betraktande, knappast kan för en större stads vidkommande

konstateras i enbart räknemässig väg, detta närmast av det skälet, att

vederbörande grovarbetarlön i gällande direktivs bemärkelse icke utan

vidare är liktydig med den lägsta lön, som överhuvud förekommer i orten,

utan skall vara den lägsta lön, för vilken arbete i avsevärd omfattningkan

beredas. Härtill kommer, att arbetslöshetskommissionen vid sitt

ståndpunktstagande av ofrånkomliga praktiska skäl -— måste anpassa

sig efter avjämnade 50-öres-intervaller.

De föreliggande uppgifterna örn de faktiskt förekommande lägsta grovarbetarlönerna

i Malmö peka emellertid enligt kommissionens mening

tydligt på att den lön, kommissionen har att taga i betraktande, närmast

ligger vid den nivå, som 6 kronor 50 öre-gränsen angiver.;

Vid föredragning i konselj den 14 oktober yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Möller:

»Den av kommissionen fastställda grovarbetarlönen understiger i fråga

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 25

om ej mindre än 374 av dessa kommuner vederbörande arbetslöshetskommittés

förslag, därav i 19 fall med minst tre kronor, i 67 fall med belopp

av lägst två men mindre än tre kronor, i 152 fall med belopp av lägst en

men mindre än två kronor, i 118 fall med belopp av lägst 50 öre men mindre

än en krona och i 18 fall med belopp under 50 öre, allt per 8-timmars arbetsdag.

I 64 kommuner har kommissionen godtagit från kommunen lämnade

förslag, och i 7 kommuner slutligen har kommissionen höjt grovarbetarlönen

över arbetslöshetskommitténs förslag med minst 10 högst 50

öre. I förhållande till förut gällande löner inom dem av ifrågavarande

445 kommuner, där sådan lön tidigare varit fastställd, innebär kommissionens

beslut nedsättning i 308 fall, därav i 5 fall med 1 krona 50 öre,

i 79 fall med 1 krona och 224 fall med 50 öre. I 78 fall har lönen lämnats

oförändrad, i 3 fall slutligen har en höjning skett, därav i 1 fall med

1 krona och i övrigt med 50 öre.

Vad särskilt angår Malmö har arbetslöshetskommissionen där reducerat

den tidigare gällande grovarbetarlönen från 7 kronor till 6 kronor 50 öre

per 8-timmars arbetsdag samt förklarat, att i överensstämmelse härmed

reservarbetslönen skall utgöra 5 kronor 40 öre per 8-timmars arbetsdag.

Majoriteten inom stadens arbetslöshetskommitté hade föreslagit, att grovarbetarlönen

skulle bestämmas till 9 kronor 20 öre. En minoritet inom

kommittén hade ansett grovarbetarlönen böra för stadens vidkommande

bestämmas till 7 kronor 20 öre utan ackordsförtjänst och 8 kronor med

sådan förtjänst.

Vid den företagna reduktionen av grovarbetarlönerna har arbetslöshetskommissionen,

såsom framgår av det anförda, till ledning för sina beslut

haft dels de lokala arbetslöshetskommittéernas förslag till sådana löner

samt av dem meddelade uppgifter på skiftande arbetslöner för grovarbetare

inom olika arbetsområden, dels ock på annat sätt införskaffade

löneuppgifter. Bland de löner, å vilka kommissionen sålunda erhållit uppgift,

ingå i regel även timlön och daglön för lantarbetare eller skogsarbetare.

Arbetslöshetskommissionen torde ha ansett sig i allmänhet böra

fastställa grovarbetarlönerna till belopp, som ligga i underkant av de sålunda

uppgivna lant- och skogsarbetarlönerna, därvid tagande särskilt

hänsyn till riksdagens nyss återgivna uttalande därom, att man borde beakta

löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. Detta uttalande bör

emellertid givetvis ses i sammanhang med 1922 års riksdags yttrande att

vid bestämmande av nödhjälpsarbetarnas löneförmåner skälig hänsyn bör

tagas till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle på nödhjälpslönen.

Därvid bör även beaktas, att på landsbygden bofasta arbetare på

grund av där rådande levnadsförhållanden anses kunna bereda sig försörjning

för en lägre kontant inkomst än grovarbetare i allmänhet. I betraktande

härav torde vid tillämpningen av 1932 års riksdags uttalande försiktighet

böra iakttagas, då en sänkning av förut gällande grovarbetarlön

skulle innebära, att kommunens förslag till sådan lön i större grad under
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

skrides eller att över huvud sådant förslag underskrides i fall, då detsamma

synes vara baserat på ortens lant- eller skogsarbetarlöner. Tillika

bör bållås i sikte, att gällande direktiv även innebära, att grovarbetarlönen

bör fastställas till det lägsta belopp, för vilket arbete inom kommunen

kan i avsevärd omfattning beredas.

Vad angår Malmö vill det av den förebragta utredningen synas, som

örn de av arbetslösbetskommissionen i utlåtandet den 4 oktober 1932 anförda

skälen knappast utgjort tillräcklig anledning att bestämma den

grovarbetarlön, som skall ligga till grund för lönebestämningen vid reservarbetena,

till ett belopp, A7ilket så avsevärt understiger vad stadens

arbetslösbetskommitté föreslagit. Även i andra fall bar jag av vad som

förekommit icke kunnat bliva övertygad, att arbetslösbetskommissionen

vid den företagna lönebestämningen tagit tillräcklig hänsyn till den innebörd,

som, enligt vad nyss anförts, torde böra inläggas i gällande direktiv.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte dels med anledning av förevarande framställning till arbetslöshetskommissionen

för ny behandling återförvisa frågan örn fastställande

av grovarbetarlönen för Malmö, dels oek förklara, att kommissionen

skall liava att med beaktande av bär anförda synpunkter skyndsamt

till nytt övervägnde företaga frågan om grovarbetarlönen jämväl inom

övriga ifrågavarande kommuner.»

Kungl. Majit beslöt i enlighet med statsrådet Möllers hemställan.

I anledning av Kungl. Majlis berörda beslut bar arbetslöshetskommissionen

företagit ändringar i de fastställda grovarbetarlönerna att gälla

fr. o. m. den 1 november 1932. Denna revision har berört 523 kommuner.

Grovarbetarlönen bar därvid höjts i 252 kommuner med 50 öre och i 11

kommuner med 1 krona samt sänkts i 1 kommun med 50 öre. I 254 kommuner

har den fastställts med oförändrat belopp. Dessutom bar grovarbetarlönen

fastställts för första gången i 5 kommuner. Då grovarbetarlönen

höjts bar detta i regel skett till samma belopp, som gällt före den 1 augusti

1932.

Beträffande de ekonomiska verkningarna av arbetslöshetskommissionens

beslut att ändra ifrågavarande löner från och med den 1 november

1932 har kommissionen i till konstitutionsutskottet avgivet utlåtande

anfört:

»Vad angår frågan örn de ekonomiska verkningar som Kungl. Majlis

beslut medfört beträffande de olika bjälpformerna, får kommissionen

hänvisa till nedan uppgjorda tablå, i vilken uträknats kostnadsökningens

fördelning på stat och kommuner inom respektive hjälpformer med

avseende på november månad 1932.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 27

Statliga

reservarbeten

Statskommu- nala reserv- arbeten

Understöds-

verksamhet

Summa

Staten......................

................. kr.

45,473

18,605

38,827

102,905

Kommunerna ..........

................. kr.

—

13,474

22,457

35,931

Summa kr.

45,473

32,079

61,284

138,836

Beräkningen har såväl beträffande de statliga som de statskommunala

reservarbetena skett på sådant sätt, att ökningen av reservarbetslönerna,

uttryckt i kronor per dagsverke för envar av berörda arbetsplatser, multiplicerats

med respektive arbetsplatsers dagsverksantal. Hänsyn har

icke kunnat tagas till de i verkligheten uppnådda ackordsförtjänsterna

eller ortstilläggen. Emellertid torde verkningarna på ortstilläggen icke

hava varit av någon större betydelse på grund av att de reviderade lönerna

i vissa fall verkat böjande men i andra fall sänkande på ortstillläggens

storlek. Vid fastställandet av understödsverksamhetens ökade

kostnader hava totalsiffrorna framgått av en granskning utav varje enskild

kommuns understödsbelopp.

Med avsende på de statliga reservarbetena faller kostnadsökningen belt

och hållet på staten. Vidkommande återigen de statskommunala reservarbetena

har merkostnaden i fråga örn statens andel beräknats approximativt

uppgå till cirka 58 procent.

Kommissionen har nödgats begränsa undersökningen till att allenast

omfatta november månad, enär en utöver en längre tidsperiod sträckt undersökning,

som även skulle bliva mycket tidskrävande, icke kunnat medhinnas

på den korta tid, som stått till förfogande.

Erforderlig ledning för en tämligen rättvisande beräkning av kostnadsökningens

storlek för tiden december 1932—januari 1933 torde erbjudas

av nedanstående uppgifter rörande antalet vid statliga och statskommunala

reservarbeten anställda samt genom kontant understöd hjälpta

under tiden november 1932—januari 1933. De härvid anförda siffrorna,

som anknyta till läget den sista i varje månad, torde ungefärligen representera

medeltalet anställda respektive genom understöd hjälpta.

^--—-----

30 november

31 december

31 januari

1932

1932

1933

Statliga reservarbeten .......................................

15,713

14,590

16,253

Statskommunala reservarbeten ..........................

7,975

8,494

8,483

Kontant understödsverksamhet...........................

28,269

35,475

43,110

Utskottet anser, att genom ovannämnda beslut den 14 oktober 1932 de

av riksdagen utfärdade direktiven för fastställande av grovarbetarlönerna

blivit åsidosatta.

Då riksdagen år 1922 ålagt arbetslöshetskommissionen att även fram
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

deles ägna sin uppmärksamhet åt reservarbetslönernas anpassning efter

de alltjämt pågående förändringarna å arbetsmarknaden, bar kommissionen

icke kunnat undgå att, sedan den nu pågående internationella krisen

sträckt sina verkningar även till vårt land samt livsmedelspriserna och

levnadskostnaderna avsevärt minskats, under år 1932 företaga en ny undersökning

av grovarbetarlönerna å den öppna marknaden. Vid prövningen

av det därvid hållna materialet konstaterade kommissionen, att

den öppna marknadens grovarbetarlöner, särskilt inom jord- och skogsbruket,

bade gått betydligt nedåt.

Med hänsyn härtill måste - enligt såväl 1922 som 1932 års riksdagars

direktiv — lönerevisionen medföra en sänkning av grovarbetarlönen i

ett flertal kommuner. Härför talar ytterligare, enligt utskottets mening,

att en mycket stor minskning av verksamheten inom stenindustrien i

Bohuslän och Blekinge ägt rum, att en stor del av våra industriella verk

och inrättningar på grund av förkortad arbetstid per vecka icke kunde

bereda arbetarna full arbetsförtjänst, samt att arbetslösheten inom landet

nått en omfattning, som kunde sägas vara nästan lika stor som år

1922.

Såsom skäl för beslutet den 14 oktober 1932 att underkänna arbetslösbetskommissionens

åtgärder härutinnan har föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, huvudsakligen anfört, dels att vid bestämmande

av reservarbetarnas förmåner skälig hänsyn borde enligt riksdagens

direktiv tagas till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle,

dels ock att grovarbetarlönen enligt direktiven borde fastställas till det

belopp, för vilket arbete inom kommunen kunde beredas i avsevärd omfattning.

Vid den av arbetslöshetskommissionen i juli 1932 företagna lönerevisionen

uraktlät kommissionen emellertid icke att taga hänsyn till de arbetslösas

möjligheter att bereda sig uppehälle på de fastställda reservarbetarlönerna.

Detta framgår därav, att kommissionen icke ändrade

det förutvarande procentuella förhållandet mellan grovarbetar- och reservarbetarlönerna,

ehuru levnadskostnadsindex fallit från 195 år 1922

till 157 under andra kvartalet år 1932. Det kan här nämnas, att då

Kungl. Majit fattade det anmärkta beslutet, hade levnadskostnadsindex

ytterligare nedgått till 156 den 1 oktober 1932.

Vid fastställande av grovarbetarlönen hade kommissionen, enligt riksdagens

direktiv, icke att taga hänsyn till de arbetslösas möjlighet att

försörja sig på sin lön. Kommissionen kunde ju därför icke med hänsyn

till försörjningssynpunkten angiva löneläget högre än vad det i verkligheten

var. Hänsyn till försörjningssynpunkten hade kommissionen, såsom

nyss antytts, först att taga, när själva reservarbetarlönen skulle

fastställas, d. v. s. när kommissionen skulle bestämma, med vilket belopp

reservarbetarlönen skulle understiga den öppna marknadens grovarbetarlön,

för vilket arbete i avsevärd omfattning kunde beredas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

Vidare är att marka, att de verkliga arbetsförtjänsterna genomsnittligt

ligga 10 å 12 procent över den fastställda reservarbetarlönen. Utom

den kontanta lönen åtnjuta reservarbetarna förmåner in natura såsom

fritt logis, resor till och från arbetsplatsen samt i fråga örn familjeförsörjare

jämväl ortstillägg, utgående med skillnaden mellan hemortens och

arbetsplatsens reservarbetarlön.

Att den tolkning av riksdagens direktiv, som genom det anmärkta beslutet

lämnats av regeringen, avviker från den förut tillämpade och av

riksdagen godkända tolkningen, är så mycket mera påfallande som den

icke fäster avseende vid marknadens lägsta grovarbetarlöner, även då

dessa äro fastställda i gällande kollektiva avtal.

Av kommissionens här ovan intagna yttrande över framställningen

från Malmö framgår, att kommissionen vid fastställandet i juli 1932 av

de nedsatta grovarbetarlönerna icke underlåtit att taga hänsyn till det

belopp, för vilket arbete inom kommunen kunde beredas i avsevärd omfattning.

Såsom anmärkningsvärt bör framhållas, att regeringen synes hava an

sett, att vid fastställande av lägsta grovarbetarlönen huvudvikten borde

läggas vid de från arbetslöshetskommittéerna infordrade förslagen.

Detta är uppenbarligen felaktigt, då ju dessa organ i de flesta fall synas

hava uppfattat saken så, att förslaget skulle avse icke det faktiska löneläget,

utan det som de helst önskade få fastställt.

Den av regeringen anbefallda och av kommissionen verkställda lönerevisionen

har alltså kommit att vila på irrationella grunder och genom

de förhöjningar av lönerna, som den medfört, haft till följd, att riksdagens

åläggande till kommissionen att inom ramen av tillgängliga anslag

bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa icke efterkommits.

De förhöjda lönerna torde även innebära en lockelse för arbetare i yrken

med lägre löner att söka sig till reservarbetena, något som ju i sin

ordning måste vara ägnat att motverka bekämpandet av arbetslösheten.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig föranlåtet att

hos riksdagen göra anmälan mot föredragande departementschefen statsrådet

Möller.»

VI.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 30 augusti 1932.)

av herrar Reuterskiöld, Sundberg, Mellén, Magnusson i Tumhult och

Lundqvist i Rotebro, som ansett utskottet böra uttala följande:

»I skrivelse den 22 augusti 1932 har Ostkustbanans aktiebolag hemställt,

att Kungl. Majit måtte bevilja bolaget ett lån å 300,000 kronor att användas

som rörelsemedel och att återbetalas i den mån överskott uppkomma

å driften, varvid förutsattes, att bolaget berättigades verkställa inbetal
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

ningar å detta lån, innan förfallna räntor å bolagets förut erhållna statslån

gäldades.

I anledning av bolagets skrivelse avgavs yttrande av riksgäldsfullmäktige,

statskontoret, järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kungl. Maj:t beslöt den 30 augusti 1932 (nr 9) efter gemensam beredning

inom kommunikations- och finansdepartementen på hemställan av t. f. departementschefen,

statsminister Hamrin, bland annat, att under vissa villkor

bevilja bolaget ett lån på 300,000 kronor att utgå av förslagsanslaget

till oförutsedda utgifter i allmänhet.

För budgetåret 1932/1933 har riksdagen uppfört ett förslagsanslag å

1,500,000 kronor att stå till Kungl. Maj:ts förfogande, bland annat

»för bestridande av utgifter, vilka äro av så brådskande art, att frågan

ej hinner underställas riksdagen, under följande villkor, nämligen:

att utgiften är av den storlek, att vederbörande huvudtitels anslag till

extra utgifter med hänsyn till därå förefintliga behållningar icke lämpligen

kan för ändamålet anlitas,

att utgiften är av beskaffenhet att ej kunna bestridas av andra till

Kungl. Maj:ts förfogande stående medel,

att utgiften icke heller är av den art, som omförmäles i 63 § regeringsformen,

samt att genast vid riksdagens början en särskild, specificerad anmälan

göres till riksdagen örn de utgifter, Kungl. Majit under det senaste

året beslutat anvisa till utgående från anslaget.» (Statsutskottets utlåtande

nr 131/1932.)

Ostkustbanan har ett aktiekapital av 33,290,100 kronor, varav staten

tecknat 15,000,000 kronor. Statens lånefordran uppgick den 30 juni 1932

till 19,116,330 kronor 31 öre, därav den icke förfallna skulden utgjorde

17,593,315 kronor 90 öre och den förfallna skulden 1,523,014 kronor 41 öre,

huvudsakligen upplupen icke betald ränta.

Ostkustbanan öppnades den 1 november 1927 i sin helhet för trafik och

driften hade åren 1928—1931 lämnat överskott över de direkta driftkostnaderna

med resp. 495,547 kronor, 700,285 kronor, 584,315 kronor och 311,292

kronor. Åren 1928 och 1929 hade räntorna å bolagets statslån tillfullo betalts.

År 1930 utgjorde räntorna 863,996 kronor, varav 413,863 kronor betaltes.

Därefter har ingen räntebetalning kunnat verkställas.

Bolaget anför i sin ovannämnda skrivelse:

Under ar 1932 hade vid Ostkustbanan liksom vid landets järnvägar i

övrigt inträtt en våldsam nedgång i trafiken. Till följd därav och på

grund av vissa andra särskilda omständigheter hade inkomsterna av järnvägsrörelsen,

vilka för tiden januari—juni 1931 uppgått till 1,854,010 kro
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

31

nor, för samma tili år 1932 nedgått till 1,483,291 kronor d. y. s. med 370,719

kronor eller 20 procent. Denna trafikminskning hade möjliggjort en viss

reducering av driftkostnaderna, ehuru självfallet icke i samma grad som

inkomstminskningen. De direkta driftkostnaderna hade nämligen under

första halvåret 1931 utgjort 1,757,124 kronor och under 1932 års första halvår

1,578,141 kronor, vilket innebure en minskning med 178,983 kronor eller

10.19 procent.

Banans bruttoinkomster under år 1932 hade. sålunda ej räckt till för

täckandet av dess driftkostnader, utan måste nödiga medel anskaffas för

att driften vid järnvägen skulle kunna upprätthållas.

Slutligen erfordrades medel till mindre kapitalinvesteringar för nyanläggningar,

vilka investeringar för år 1932 beräknades komma att uppgå

till sammanlagt omkring 110,000 kronor. Därav hade under första halvåret

utbetalats ett belopp av 30,000 kronor.

Nu nämnda omständigheter hade medfört, att bolagets rörelsemedel,

vilka vid årets början uppgått till 234,769 kronor, icke komme att bliva

tillräckliga för bestridande av de löpande utgifterna under år 1932, utan

erfordrades härför enligt beräkning ett tillskott av 300,000 kronor, nämligen

den 1 september 75,000 kronor, den 1 oktober 100,000 kronor, den 1

november 100,000 kronor och den 1 december 25,000 kronor.

Bolagets kapitalinvesteringar under år 1932 har utgjort för banavdelningen

29,552 kronor, för maskinavdelningen 28,036 kronor och för automobillinjen

53,865 kronor eller sammanlagt 111,453 kronor.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört bland annat:

Under en följd av år hade fullmäktige tillstyrkt och statsmakterna godkänt

en sådan politik gent emot svaga järnvägsbolag med statslån, att

deras uraktlåtenhet att erlägga annuiteter icke föranlett något ingripande

från riksgäldskontorets sida, under förutsättning att de med egna

medel kunnat bestrida driftutgifterna och att av riksgäldskontoret anordnad

utredning ådagalade, att uraktlåtenhet vore bevisligen nödtvungen.

När Ostkustbanans aktiebolag ej kunde nied egna medel uppehålla

driften, utan nödgades ansöka örn rörelsekapital, skulle det vara konsekvent,

örn fullmäktige sökte bolaget i konkurs.

Med hänsyn till statens omfattande delägareskap och i övrigt betydande

ekonomiska intressen i Ostkustbanans aktiebolag torde emellertid

en dylik åtgärd nu örn möjligt böra undvikas, önskvärt vore därför, om

Kungl. Majit kunde bevilja det begärda lånet oell sålunda bereda rådrum

för undersökningar rörande annan lämplig utväg. Genom lånet

skulle driften vara säkerställd åtminstone till årsskiftet och intill dess

kunde måhända de nödiga utredningarna vara färdiga.

En grundlig utredning syntes vara så mycket nödvändigare som beviljandet

av det av bolaget xiii begärda länet endast innebure en tillfällig

hjälp. Försåvitt ej nytt kapital kunde tillföras Ostkustbanans aktiebolag

av enskilda, kommuner eller staten, tillräckligt stort att tjäna till

rörelsekapital under den närmaste framtiden — och några utsikter därtill

torde ej finnas — återstode tydligen blott den utvägen, att banan införlivades

i statens järnvägars nät, oberoende av örn bolaget gånge i

konkurs eller icke.

Under åberopande av vad sålunda anförts hava fullmäktige uttalat

önskvärdheten av att Kungl. Majit kunde bevilja det begärda lånet samt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

hemställt, att Kungl. Majit måtte snarast anordna en utredning av det

slag, som fullmäktige skisserat.

Mot vad sökandebolaget föreslagit rörande formerna för ett eventuellt

låns återbetalning hava fullmäktige förklarat sig icke hava något att

erinra.

Statskontoret har framhållit, att, därest Kungl. Majit skulle finna skäl

bevilja det begärda lånet, andra medel än förslagsanslaget till oförutsedda

utgifter i allmänhet ej torde stå till Kungl. Majits förfogande. Ifrågavarande

anslag vore visserligen avsett för direkta utgifter och ej för

utlämnande av lån, men då Kungl. Majit torde vara oförhindrad att anlita

anslaget för att till sökandebolaget utlämna ett bidrag, syntes hinder

ej bör möta att taga anslaget i anspråk för det nu ifrågasatta lånet. Vid

lånets beviljande borde föreskrivas, att detsamma skulle återbetalas i första

hand och alltså innan annuiteten å tidigare till bolaget utlämnade lån

gäldades. Vidare borde låneränta, i likhet med vad som gällde beträffande

övriga lån till bolaget, fastställas till 5 procent.

Därjämte har statskontoret föreslagit, att riksgäldskontoret skulle omhänderhava

det nu ifrågasatta lånet i likhet med bolagets övriga statslån.

Järnvägsstyrelsen har anfört bland annat i

Det begärda lånet, vilket formellt skulle utgöra en försträckning av

rörelsemedel,^ skulle enligt _ föreliggande uppgifter till övervägande del

komma att åtgå för täckning av löpande driftkostnader. En sådan användning

av statslånemedel kunde givetvis icke undgå att framkalla de

allvarligaste betänkligheter. Såsom fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit,

hade ett minimikrav gentemot de med statslån understödda enskilda

järnvägarna hittills varit, att de med egna medel kunde bestrida

de egentliga driftsutgifterna. — Skulle under en ekonomiskt särskilt svår

tid något brista härutinnan, borde enligt järnvägsstyrelsens uppfattning

hjälp i första hand lämnas icke av staten utan av de landsting, kommuner

och eventuellt trafikanter, som i första hand hade ekonomiskt intresse

av järnvägsdriftens uppehållande i berörda landsdelar. Att järnvägsstyrelsen

trots sagda principiella inställning ansåge sig icke böra avstyrka

bifall till föreliggande ansökan vore helt beroende på den fullkomligt

enastående ställning inom landets järnvägsnät, som Ostkustbanan intoge.

Styrelsen syftade därvid på statsverkets exceptionellt stora insats

i egenskap av långivare och aktietecknare, vilken, såsom inkomstgivningen

gestaltat sig, kommit att medföra, att banan kunde sägas förvaltad

blott i halvenskild regi och på statens bekostnad. Ett bifall till föreliggande

framställning syntes vid sådant förhållande icke rimligen kunna

åberopas såsom prejudikat från andra understödsbehövande enskilda järnvägars

sida.

I likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret har järnvägsstyrelsen under

förhanden varande omständigheter sålunda funnit önskvärt, att ett

låneunderstöd kunde beviljas i sådan omfattning, att rådrum erhölles för

verkställande av den utredning och undersökning angående lämpliga utvägar

för framtida ordnande av Ostkustbanans förvaltning och drift, vil
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

33

ken Kungl. Majit kunde finna påkallad, ävensom för vidtagande av eventuella

av sagda utrednings resultat föranledda åtgärder.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har, med instämmande i vad fullmäktige

i riksgäldskontoret anfört, tillstyrkt sökandebolagets framställning.

Departementschefen har vid ärendets föredragning i betraktande av

den särställning bland de enskilda järnvägarna, som Ostkustbanan intoge

i förhållande till staten, kommit till den uppfattningen, att en sådan utredning

beträffande järnvägen, som av fullmäktige i riksgäldskontoret

och järnvägsstyrelsen ifrågasatts, skyndsamt borde verkställas ävensom

att, på sätt dessa myndigheter förordat, staten i samband därmed för att

hålla skilda möjligheter till frågans lösning öppen borde bereda bolaget

utväg att i avvaktan på utredningens resultat uppehålla järnvägsdriften.

Departementschefen ansåg sig kunna tillstyrka, att lån beviljades bolaget

med det belopp, som beräknats erforderligt för driftens säkerställande till

1932 års utgång, eller med 300,000 kronor, och att detta lån i enlighet med

statskontorets förslag bestredes av anslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet.

»Departementschefen framhöll tillika, att därest bolaget komme att omedelbart

på riksgäldskontorets föranstaltande eller på egen begäran försättas

i konkurs, riksgäldskontoret torde få vidkännas kostnader för järnvägsdriftens

uppehållande under konkurstiden i den mån för sådant ändamål

nytt rörelsekapital skulle erfordras, och att även i detta fall statsmedel

alltså skulle behöva tagas i anspråk. Beträffande villkoren för

lånets åtnjutande gjordes ingen erinran mot vad riksgäldsfullmäktige

och statskontoret i sådant hänseende förordat, varemot det syntes departementschefen

lämpligast att lånet omhänderhades av statskontoret, örn än

bolaget borde hålla riksgäldskontoret underrättat örn de belopp av lånet,

som bolaget i statskontoret lyfte eller dit återbetalade.»

Departementschefen hemställde, att Kungl. Majit måtte

»dels för beredande av rörelsemedel för aktiebolaget Ostkustbanan bevilja

bolaget ett lån å tillhopa högst 300,000 kronor att på rekvisition i

mån av behov lyftas i statskontoret under följande villkor i

att årlig ränta skall utgå å lyftade lånebelopp efter 5 procent till dess

full betalning sker;

att återbetalning av lyftat lånebelopp jämte upplupen ränta skall ske

i statskontoret i den mån överskott å driften å bolagets järnväg uppkommer

samt innan annuitet å tidigare till bolaget utlämnade statslån erlägges;
att,

innan någon del av ifrågavarande lån får lyftas, bolaget skall till

statskontoret hava avlämnat skuldebrev utfärdat av bolaget och av beskaffenhet

att kunna av statskontoret godkännas; samt

att bolaget skall vara skyldigt att lämna riksgäldskontoret meddelande

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 5 sami. Nr 18. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

angående de belopp av ifrågavarande lån, som bolaget i statskontoret lyfter

eller dit återbetalar;

dels ock anbefalla statskontoret att på rekvisition under ovan angivna

villkor till bolaget utbetala ifrågavarande lån å tillhopa högst 300,000

kronor samt för sådant ändamål taga i anspråk förslagsanslaget till oförutsedda

utgifter i allmänhet, att, i den mån återbetalning av ifrågavarande

lån jämte ränta därå sker, tillgodoföra nyssnämnda anslag sådan återbetalning

ävensom att tillsvidare för redovisning upptaga lånet under

särskild titel benämnd ''Försträckning till Ostkustbanans aktiebolag’.»

Kungl. Majit beslöt i enlighet med departementschefens hemställan.

Utskottet vill ingalunda förneka, att departementschefen haft starka

skäl för sin uppfattning, att bolaget borde, örn möjligt, erhålla nödig hjälp

att fortsätta järnvägsdriften och undgå konkurs, även örn det kan ifrågasättas,

huruvida ej en tillfällig väsentlig inskränkning i järnvägens tågplan

och en tidigare hänvändelse till Kungl. Majit varit både möjlig och

lämplig och därigenom det tvångsläge kunnat undvikas, vari departementschefen

nu genom omständigheternas makt synes hava blivit försatt.

Vad utskottet däremot finner betänkligt är anlitandet av det utom huvudtitlarna

i riksstaten uppförda förslagsanslaget för oförutsedda utgiftei1

till täckande av det lån, som beviljades bolaget. I likhet med statskontoret

finner utskottet det visserligen icke vara någon väsentlig skillnad

mellan ett bidrag ur sagda anslag och ett formellt lån därur, men utskottet

kan icke dela statskontorets mening att ens ett bidrag av nu angivna

art — till driftkostnader i ett enskilt bolag, även örn staten däri är både

genom lån och aktieinnehav starkt intresserad — konstitutionellt kan eller

bör täckas ur anslaget för oförutsedda utgifter: att något annat anslag

icke heller fanns, som kunnat användas, är möjligt, men örn så varit förhållandet,

torde också hava varit riktigare att avslå framställningen.

Av handlingarna framgår, att departementschefen ansett kostnaderna

för järnvägsdriftens upprätthållande i händelse av bolagets konkurs komma

att belasta riksgäldskontoret och att i sådan händelse statsmedel lika

fullt måst tagas i anspråk. I sådant fall hade emellertid icke blivit fråga

örn andra statsmedel än dem, riksgäldskontoret under riksdagen haft

att förvalta, och icke såsom nu tillika örn medel, som förvaltas av statskontoret

under Kungl. Majit. Departementschefen har fullt riktigt också

ansett, att det beviljade lånet nu skulle omhänderhavas av statskontoret.

Det måste anses olämpligt, att, då statsverkets medel, ur vilka anslaget i

riksstaten till oförutsedda utgifter utgår, principiellt äro skilda från riksgäldskontorets

medel, Kungl. Majit skulle såsom här skett, för riksgäldskontorets

skull och i dess intresse, ingripa genom en medelsanvisning, som,

vare sig den skett i bidragets eller i lånets form, bort bliva en riksdags
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

35

fråga. Anslaget för oförutsedda utgifter är visserligen avsett för utgifter

av så brådskande natur, att frågan ej hinner underställas riksdagen,

men utgiften förutsättes vara en verklig statsutgift för ett statsändamål,

som bör med statsmedel från riksstaten tillgodoses. Och detta

är här ingalunda fallet.

I äldre rätt gällde, för användningen av de s. k. huvudtitlarnas allmänna

besparingsfonder, i vilkas ställe nu trätt det för huvudtitlarna gemensamma

anslaget för oförutsedda utgifter, bland annat att de endast

finge användas för. tillfälliga av riksdagen icke prövade behov. Även

örn denna bestämmelse icke formellt är gällande beträffande anslaget för

oförutsedda utgifter, ligger det dock i sakens natur, att en användning

av detta anslag utan beaktande av denna princip knappast kan anses riktig.

I föreliggande fall synes det utskottet uppenbart, att, när det begärda

lånet eller bidraget beviljades, det samma måste förutsättas kunna leda

till fortsättningar och sålunda icke vara av tillfällig natur. I allt fall

torde det vara lika uppenbart, att, trots det starka betonandet i avgivna

yttranden av det föreliggande fallets »enastående» beskaffenhet, beviljandet

av lånet eller bidraget kan komma att få karaktären av ett precedensfall

med nu oöverskådliga verkningar, då ju det örn ett annat fall skulle

med fog kunna sägas att det vore »enastående», även örn det allmännas

intresse däri vore grundat i andra förhållanden. Efter utskottets mening

är anslaget för oförutsedda utgifter icke, med nu givna bestämmelser örn

dess användning, avsett för andra behov än sådana som över huvud måste''

tillgodoses med statsmedel under Kungl. Maj:ts disposition, och till dessa

höra icke understöd till enskilda företags fortsatta drift.

Då utskottet ansett principfrågan här vara det väsentliga och det bör

förhindras att åtgärdens vidtagande erhåller icke önskliga följdverkningar,

har utskottet, som icke vill klandra den nu vidtagna åtgärden såsom

en enstaka företeelse, men befarar att den kan bliva något annat och

mera, funnit sig icke böra underlåta att härom, jämlikt RF § 107, göra

anmärkning, vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.»

vn.

(Protokoll över kommunikationsärenden.)

av herrar greve Spens, Sandström, Holmström och Lundqvist i Rotebro,

vilka ansett, att utskottet bort uttala följande:

»Kungörelsen den 16 maj 1930 (nr 162) angående fördelning av automobilskattemedlen

innehåller bland annat följande:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

»Av skattemedel, som enligt 3 § 1 mom. b) och 2 mom. i gällande förordning

örn fördelning av automobilskattemedel tilldelats visst län, må bidrag

utgå dels till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga

vägar och broar inom länet, dels, ock till underhåll av sådana av vederbörande

vägkassa underhållna vägar och broar, vilkas underhåll på grund

av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras, ävensom till sådan vinterväghållning,

som är till särskilt gagn för automobiltrafiken (extra underhållsbidrag).

Bidrag må ej sättas till högre belopp än att det sammanlagt med det

bidrag av statsmedel, som eljest må utgå till samma arbete, motsvarar

tre fjärdedelar av den för arbetet beräknade kostnaden, där ej Kungl.

Majit med hänsyn till arbetets vikt och omfattning samt väghållningsdistriktets

ekonomiska bärkraft eller på grund av andra skäl finner högre

bidrag böra beviljas.»

Kungörelsen den 16 maj 1930 angående statsbidrag till allmänna vägars

byggande m. m. (nr 163) innehåller föreskrift därom, att statsbidrag må

utgå till förbättring av för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar å

landsbygden att utgå av automobilskattemedlens länsfonder med högst */4

av den beräknade kostnaden, »där ej på grund av särskilda skäl högre bidrag

prövas böra beviljas». Statsbidrag beviljas av vederbörande länsstyrelse,

dock att bland annat ärenden angående bidrag av automobilskattemedel

eller av sådana jämte andra statsmedel med högre belopp än

3/4 av den beräknade kostnaden samt bidrag till vägföretag, vilka med

hänsyn till den genomgående trafiken eller eljest äro av särskild betydelse

och beträffande vilka i flerårsplanen förbehåll därom gjorts, skola

underställas Kungl. Majits prövning.

1932 års riksdag gjorde slutligen i här förevarande fråga följande uttalande

i sin skrivelse nr 283:

»Departementschefen har vidare förutsatt, att man från länens automobilskattefonder

skulle kunna bevilja fyllnadsbidrag till nya väganläggningar

inom trakter, som mera kännbart betungas av arbetslöshet.

Enligt vad departementschefen angivit, vore endast fråga örn vissa icke

alltför betydande belopp, vadan ej någon olägenhet med hänsyn till medelsdipositionen

i övrigt kunde befaras uppkomma. I betraktande härav

har riksdagen ej velat motsätta sig förslaget.»

Inom utskottet verkställd undersökning har givit vid handen, att Kungl.

Majit fram till regeringsskiftet hösten 1932 vid beviljandet av förhöjda

statsbidrag av automobilskattemedel till underhåll och förbättring av

vägar m. m. i betydande omfattning särskilt beträffande vissa län frångått

de förslag, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit, utan att härvidlag

några enhetliga principer synas ha kommit till tillämpning. I

vissa fall t. ex. ha bidragen ökats, även då skäl därtill icke synas ha före
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

legat i högre eller ens samma grad som i andra fall, då endast en lägre

bidragsprocent beviljats. Olika grunder synas vidare — så långt av tillgängligt

bedömningsmaterial framgår — ha tillämpats beträffande olika

län, varvid särskilt för ett län, Blekinge län, procenttalet genomgående

satts anmärkningsvärt högt. Utskottet får i detta hänseende hänvisa

även till bär nedan intagna tvenne sammanställningar, avseende beviljade

förhöjda bidrag under åren 1931 och 1932.

Förhöjda bidrag åren 1931 och 1932.

Medgiv

na procenttal (antal fall)

Län

95 %

90 %

85 %

80 %

75 %

Summa

2

2

4

6

3

3

_

12

1

2

_

_

3

1

1

6

_

8

3

1

1

_

5

3

5

_

8

1

10

5

_

16

1

31

_

_

32

3

_

1 (77 %)

4

3

2

2

7

Göteborgs och Bohus...

10

2

5

8

13

(därav i ett

fall 82 %)

4

1 (77 %)

25

18

3

5

2

10

1

10

1

12

5

10

7

22

2

6

_

8

B

(därav i ett

fall 83 %)

5

5

_

_

5

11

5

3

_

19

10

i

2

_

13

5

2

2

_

9

Norrbottens ...............

1

10

3

17

—

31

Summa

12

106

93

63

2

276

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

De sammanlagda beräknade kostnaderna för ifrågavarande vägföretag

uppgingo till nedannämnda belopp:

Kronor Kronor

Stockholms län ............ 751,900 Älvsborgs län... 2,644,950

Uppsala » 1,149,850 Skaraborgs » .... 2,049,782

Södermanlands » 473,800 Värmlands » .... 1,357,600

Östergötlands » 563,200 Örebro » .... 2,534,365

Jönköpings » 729,400 Västmanlands » .... 607,300

Kronobergs » 2,674,750 Kopparbergs » .... 1,488,356

Kalmar » 3,673,430 Gävleborgs » .... 347,000

Blekinge » 6,730,379 Västernorrlands » .... 4,528,800

Kristianstads » 711,550 Jämtlands » .... 2,212,200

Hallands » 1,321,378 Västerbottens » .... 1,488,810

Göteborgs och Bohus län . .. 5,854,800 Norrbottens » .... 2,951,250

Summa 46,844,850.

Län

1 Beslut 18/is

1930

j Beslut 2S/i2

1931

Beslut 2/i2

1932

Stockholms ...................................................

300,000

325,000

410,000

Uppsala..........................................

75,000

95,000

120,000

Södermanlands....................................

209,000

220,000

260,000

Östergötlands ...............................................

187,000

190,000

205,000

Jönköpings .......................................

142,000

150,000

200,000

Kronobergs .........................................

65,000

75,000

150,000

Kalmar, norra...............................................

128,000

145,000

145,000

» , södra ...............................................

49,000

50,000

80,000

Gotlands .................................................

—

—

_

Blekinge.........................................................

90,000

230,000

200,000

Kristianstads..................................................

70,000

70,000

40,000

Malmöhus...............................................

330,000

370,000

400,000

Hallands ...........................................

160,000

180,000

200,000

Göteborgs och Bohus.......................................

359,000

430,000

555,000

Älvsborgs .................................................

281,000

305,000

355,000

Skaraborgs ...................................................

110,000

125,000

140,000

Värmlands......................................................

155,000

215,000

245,000

Örebro .....................................................

30,000

40,000

65,000

Västmanlands ................................................

96,000

100,000

110,000

Kopparbergs...................................................

111,000

125,000

165,000

Gävleborgs ...................................................

100,000

125,000

200,000

Västernorrlands .............................................

353,000

600,000

630,000

Jämtlands......................................................

371,000

390,000

375,000

Västerbottens ................................................

345,000

370,000

435,000

Norrbottens................................................

345,000

385,800

436,900

Summa kronor

4,461,000

5,310,800 |

6,121,900 1

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 39

Då de förhöjda bidragen utgå ur länens automobilskattefonder, är det

självfallet, att behållningen i dessa påverkas av Kungl. Maj:ts beslut om

bidragens storlek och att behållningen, därest höga bidrag genomgående

beviljas, fortare och effektivare minskas än eljest. På grund härav

och då det icke synes uteslutet, att behållningen i länsfonderna sedera

mera å sin sida kan hava inverkan på fördelningen länen emellan av

landsbygdens utjämningsandel, är det av intresse och betydelse för landets

olika delar, att Kungl. Majit vid beviljandet av förhöjda bidrag

av automobilskattemedel icke tillämpar olika principer för olika län.

Vidstående tablå belyser närmare fördelningen av landsbygdens utjämningsandel

för de tre senaste åren.

Vöre det så, att alla län kunde få t. ex. 90 eller 95 procent bidrag för

alla förekommande vägarbeten, så vore detta givetvis i och för sig synnerligen

glädjande. Då detta emellertid icke låter sig göra, är det uppenbarligen

angeläget, för att rättvisa i nu förevarande avseende så långt

möjligt skall skipas mellan olika landsändar, att enhetliga grunder tilllämpas

för de skilda länen. Såvitt av handlingarna framgår, måste

föredragande departementschefen anses ha brustit härutinnan.

De beslut av Kungl. Majit, mot vilka ur här ovan anförda synpunkter

befogade erinringar kunna göras, hava i vissa fall fattats efter föredragning

och tillstyrkan av tillförordnad departementschef. Då emellertid

den ordinarie departementschefen dels varit den oftast föredragande,

dels måste anses ansvarig för de principer, som inom departementet

följts, har utskottet funnit sig böra emot departementschefen, statsrådet

Jeppsson, göra anmärkning, vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.»

VIII.

(Nr 42 i protokollet över jordbruksärenden den 16 september 1932.)

a) av herr Reuterskiöld, som anförti

I prop. 255 till 1932 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen att antaga

en förordning angående upptagande av vissa avgifter på mjölk och

grädde m. m. Enligt förslaget ägde Kungl. Majit rätt att under vissa förutsättningar

förordna örn upptagande dels inom hela riket av en allmän

avgift, dels ock inom tillförselområdena till olika konsumtionsorter av en

lokal avgift.

Allmän avgift finge enligt 3 § av förslaget ej upptagas med mindre

mejerisammanslutning, som representerade minst 60 procent av den totala

invägda mjölkmängden vid rikets mejerier, gjorde framställning därom,

och denna framställning biträddes av visst antal medlemmar m. m.

Den allmänna avgiften upptages å inom riket saluförd mjölk samt å

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

mjölk, som kommer till användning för beredande bos mjölkproducenten

av grädde, smör eller ost för avsalu. Den allmänna avgiften uppbäres av

mejerisammanslutning och användes på visst angivet sätt.

I 7 § finnas bestämmelser under vilka förhållanden lokal avgift må

upptagas. Lokal avgift skall utgå å sådan inom vederbörande tillförselområde

saluförd mjölk och grädde, som ej är avsedd för beredande av

smör, ost eller annan mejeriprodukt. Lokal avgift uppbäres jämväl av

mejerisammanslutning och användes på särskilt bestämt sätt.

Vidare stadgas:

13 §''

För handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning

tillsätter Kungl. Maj:t en nämnd, statens mjölknämnd, med uppgift

att avgiva yttranden i de ärenden, som enligt denna förordning skola

avgöras av Kungl. Majit, att utöva kontroll qver utgörande och användning

av de i förordningen omförmälda avgifter samt att i övrigt följa

den verksamhet, varom här är fråga, ävensom att hos Kungl. Majit göra

de framställningar, vartill förhållandena kunna föranleda.

Närmare föreskrifter örn nämndens sammansättning och verksamhet

meddelas av Kungl. Majit.

14 §.

Erforderliga föreskrifter beträffande ordningen för allmän eller lokal

avgifts fastställande, erläggande och indrivande, så ock närmare bestämmeisel-1

avseende å förordningens tillämpning i övrigt meddelas av Kungl

Majit.

Ärendet remitterades till jordbruksutskottet, men behandlades, efter inbjudan

från detta till bevillningsutskottet, av ett sammansatt bevillningsoch

jordbruksutskott, som tillstyrkte propositionen i nu refererade delar

oförändrad. Riksdagen antog utskottets förslag.

Ifrågavarande förslag i proposition nr 255 innehåller allenast grunderna

för ifrågavarande mjölkavgifters genomförande. Tillämpningen skulle enligt

§ 14 ordnas av Kungl. Majit. I propositionen anföres härom: »Enligt förslaget

till förordning skall Kungl. Majit äga meddela de närmare bestämmelser,

som erfordras angående tillämpningen av föreskrifterna i förordningen.

Innan dylika bestämmelser utfärdas, erfordras givetvis ytterligare

överväganden i avseende å bland annat sådana spörsmål som sättet för

fastställande av den mjölkmängd, varå olika mjölkförsäljare hava att erlägga

avgift, skyldighet för avgiftspliktig att lämna uppgifter om sin

mjölkproduktion, förfarandet vid avgifters erläggande eller indrivande,

ordningen för klagomål över ålagd avgift samt kontrollen rörande organisationens

omhänderhavande av uppburna medel. Vad särskilt angår

frågan örn förfarandet vid avgifternas erläggande må framhållas, att förslag

till bestämmelser härom torde böra framläggas av vederbörande mejeriorganisation

samt att hithörande föreskrifter givetvis böra göras i

möjligaste mån enkla och praktiska.»

I anledning av propositionen väcktes motioner, bland andra I: 370 och

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

41

I: 371. I dessa motioner gjordes gällande att propositionens bestämmelser

stöde i strid med grundlagens bestämmelser rörande beskattning och allmänna

rättsprinciper.

Utskottet anförde härutinnan:

»Vad först angår de erinringar ur konstitutionell synpunkt, som framförts

mot propositionen, har utskottet visserligen funnit, att man här beträtt

en väg, vilken avviker från vad som under normala förhållanden plägar

följas, men att Kungl. Maj:ts förslag dock icke torde sakna förebilder.

Enligt utskottets mening föreligga icke sådana omständigheter, att riksdagen

av konstitutionella skäl bör vägra sin medverkan till den av Kungl.

Majit föreslagna anordningens genomförande.

Med avseende å frågan örn förslagets förenlighet med allmänna rättsprinciper

må framhållas, att de härutinnan framställda erinringarna främst

torde rikta sig mot den föreslagna rätten för mejeriorganisation att uttaga

avgifter jämväl av utanförstående. Med hänsyn ej minst därtill, att åtgärderna

avse att i en extraordinär situation bereda stöd åt en näringsgren

av vital betydelse för landet och därigenom såväl tjäna ett allmänt intresse

av stor vikt som även ytterst gagna samtliga mjölkproducenter,

från vilka avgifter skulle utgå, har utskottet icke ansett dessa erinringar

vara av den natur, att de böra lägga hinder i vägen för förslagets genomförande.

»

Utskottet framhöll vidare att propositionen förelåg i otillfredsställande

skick, särskilt beträffande påförande och uttagande av avgifterna; och

anförde beträffande denna angelägenhet:

»Det är vidare icke lätt att bedöma, vilka svårigheter som kunna möta

i tekniskt och administrativt avseende för stödaktionens ordnande på ett

i allo tillfredsställande sätt. Det hade därför enligt utskottets mening

varit önskvärt, att Kungl. Maj:ts förslag förelegat i mera genomarbetat

skick, så att exempelvis spörsmålen örn sättet för fastställande av avgiftspliktig

mjölkmängd samt örn avgifternas uppbörd och redovisning kunnat

av riksdagen närmare övervägas, men torde å andra sidan den enligt förslaget

Kungl. Majit medgivna friheten att reglera och ordna hithörande

förhållanden jämväl vara ägnad att medföra fördelar, i det att bestämmelserna

lättare kunna anpassas allt efter de skiftande förhållandena inom

olika försäljningsområden samt jämkas med ledning av vunna erfarenheter.

»

Under debatterna i kamrarna påpekades att svårigheter måste uppstå

bland annat beträffande frågan örn avgifternas indrivande och örn ett

sådant skulle kunna lagligen anordnas. Det gjordes gällande att avgiften

knappast borde kunna exekutivt uttagas.

Riksdagens båda kamrar antogo förslaget utan att ingå i prövning av

den, även av utskottet, undanskjutna frågan örn förslagets möjliga grundlag

sstridighet. Av regeringens yttranden i propositionen och under debatten

torde riksdagen också hava ansett det framgå, att förslagets genomförande,

varpå denna fråga ytterst berodde, skidle anordnas på ett

sätt, som åtminstone undanröjde de svåraste betänkligheterna ur konstitutionell

synpunkt.

Detta har emellertid så långt ifrån skett, att föredragande departements
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

chefen tvärtom icke synes ens hava vare sig riktat Kungl. Majits uppmärksamhet

på förhållandet eller försökt finna en utväg, som på samma

gång var »enkel och praktisk» och tillika i behörig grad beaktade nödvändigheten

att icke skärpa den av ingen bestridda motsättningen mellan

förordningen och gällande rättsprinciper.

Kungl. Majit utfärdade förordningen den 30 juni 1932 (S. F. S. nr 325).

Samma dag tillsatte Kungl. Majit även den s. k. statens mjölknämnd.

Ifrågavarande förordning förutsätter emellertid, såsom framgår av densamma,

ävensom av vad som förekommit vid dess behandling, en tillämpning

sförordning. Denna tillämpningsförordning utfärdades den 16 september

1932 på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet statsrådet

von Stockenström.

I denna tillämpningsförordning (S. F. S. nr 420) stadgas bland annat:

12 §.

Allmän eller lokal avgift skall, med användande av särskilt för ändamålet

avsett inbetalningskort, till mejerisammanslutning, som har att uppbära

avgiften, av avgiftsskyldig inbetalas genom insättning å sammanslutningens

postgirokonto.

Inbetalningskort, varom nu sagts, skola på vederbörande mejerisammanslutnings

bekostnad genom postverkets försorg tillhandahållas å postanstalterna

inom det område, där avgift skall upptagas; och har sammanslutningen

att tillställa sagda postanstalter erforderligt antal kort.

13 §.

Av avgiftsskyldig, som är ansluten till mejerisammanslutning, vilken

har att uppbära allmän eller lokal avgift, må sammanslutningen, utan hinder

av vad i 12 § stadgas, uppbära avgiften på sätt sammanslutningen

finner lämpligt.

14 §.

1. Avgiftsskyldig skall till mejerisammanslutning, som har att uppbära

allmän eller lokal avgift, för den tid, avgift skall av honom erläggas, och

inom den för avgiftens erläggande gällande tid avlämna på heder och

samvete avgiven deklaration enligt av statens mjölknämnd fastställt formulär

rörande de förhållanden, som äro av betydelse för beräknande av

avgiften.

Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger

vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, ombud och, för oskiftat

stärbhus, den som sitter i boet.

2. Å inbetalningskort, varom i 12 § sägs, skall finnas tryckt formulär till

deklaration, som i denna paragraf avses, och må deklarationsskyldighet

fullgöras genom ifyllande därav i samband med avgifts inbetalande.

15 §.

1. Anser mejerisammanslutning, som har att uppbära allmän eller lokal

avgift, att avgiftsskyldig i avlämnad deklaration upptagit för små myckenheter

avgiftspliktiga varor, eller underlåter någon, som avgivit deklaration,

att inom stadgad tid erlägga den avgift, som enligt deklarationens

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

innehåll skall utgå, äger sammanslutningen att därom göra skriftlig anmälan

till statens mjölknänmd, som efter verkställd undersökning och

hörande av den, som avgivit deklarationen, fastställer de myckenheter, för

vilka avgift skall erläggas, ävensom avgiftens belopp.

2. Har någon, som kan antagas vara skyldig erlägga allmän eller lokal

avgift, icke inom stadgad tid avgivit deklaration och bär han ej heller

efterkommit vederbörande mejerisammanslutnings anmaning örn deklarations

insändande, må efter anmälan av sammanslutningen statens mjölknämnd

anlita biträde av länsstyrelsen, som äger vid lämpligt vite förelägga

honom att inom viss tid till mejerisammanslutningen avlämna deklaration

eller en på heder och samvete avgiven skriftlig förklaring, att

för honom anledning saknats att avlämna deklaration. I enahanda ordning

må den, som avgivit ofullständig deklaration, föreläggas att inkomma

med fullständig sådan.

Underlåter den, som erhållit föreläggande, varom i detta moment sägs,

att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, eller har deklaration eller

förklaring, som nyss nämnts, avlämnats, men anser sammanslutningen,

att i deklarationen upptagits för små myckenheter avgiftspliktiga varor

eller att förklaringen icke är med verkliga förhållandet överensstämmande,

eller avgives deklaration utan att den avgift erlägges, som enligt deklarationens

innehåll skall utgå, skall angående prövningen av frågan, i vad

mån avgiftsskyldighet i det förevarande fallet föreligger, vad i 1 mom.

stadgas äga motsvarande tillämpning.

3. Den, som ej åtnöjes med beslut, som av statens mjölknämnd meddelats

med stöd av bestämmelserna i 1 eller 2 morn., må mot beslutet fullfölja

talan genom besvär, vilka, ställda till Kungl. Majit, skola inom den

tid och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd, till jordbruksdepartementet inkomma

vid påföljd, örn den tid försittes, att besvären ej varda till prövning upptagna.

Nämndens beslut skall så snart ske kan i rekommenderat brev med allmänna

posten översändas till den, som förklarats skyldig erlägga avgift,

ävensom till den mejerisammanslutning, som påkallat beslutet, tillika med

underrättelse örn vad den har att iakttaga, som vill överklaga detsamma.

Utan hinder av att besvär anförts lände nämndens beslut till efterrättelse

intill dess annorlunda förordnas; och skall avgift, som i enlighet med

nämndens beslut skall utgå, erläggas inom femton dagar efter det den

avgiftsskyldiga erhållit del av beslutet.

16 §.

Försummar avgiftsskyldig att erlägga allmän eller lokal avgift, som

skall utgå på grund av ett av statens mjölknämnd jämlikt 15 § 1 eller 2

mom. meddelat beslut, må för avgiftens uttagande utmätning äga rum.

Med avseende på sådan utmätning skall vad i gällande restindrivningsförordning

är stadgat beträffande indrivning av medel, som i § 1 under c)

samma förordning avses, äga motsvarande tillämpning med undantag

därav att till den, som uttagit medlen, skall utgå, i stället för i nyssnämnda

förordning stadgad ersättning, sex procent av den oguldna avgiftens

belopp, dock icke för något fall mer än 100 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts samma dag utfärdade instruktion för mjölknämnden

åligger det nämnden enligt 2 § 4—6 mom. bland annat:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

4) att, sedan mejerisammanslutning, som Ilar att uppbära lokal avgift

till nämnden ingivit framställning örn bestämmande jämlikt 2 § 2 mom.

kungörelsen av avgiftsbeloppens storlek, skyndsamt med eget utlåtande

överlämna framställningen till Kungl. Majit;

5) att, då mejerisammanslutning, som har att uppbära allmän eller lokal

avgift, till nämnden gjort skriftlig anmälan enligt 15 § 1 eller 2 mom.

kungörelsen, meddela beslut i de avseenden, som den gjorda anmälan

avser;

6) att utöva kontroll över utgörande och användning av ifrågavarande

avgifter och i övrigt följa den verksamhet, varom här är fråga 1;

Mjölknämnden, som uppgjort förslaget till tillämpningsförordning, bar

icke anfört några motiv för sitt förslag i avseende å uttagande av avgifterna.

Andra myndigheter hava icke hörts eller avgivit yttrande i anledning

av förslaget — ej ens justitiekanslern.

Frågan örn den av riksdagen prövade och godkända författningens

grundlagsstridighet torde utskottet, som ej har att granska och bedöma

riksdagens beslut ur konstitutionell synpunkt, böra i detta sammanhang

lämna därhän — varav följer att ingen anmärkning göres mot föredraganden

eller statsrådet i dess helhet för tillstyrkandet av samma författnings

utfärdande. Däremot lärer utskottet icke kunna undgå att ingå i

prövning av tillämpningsförfattningens innehåll, till vilket

riksdagen, såsom även av vederbörande utskotts betänkande år 1932 framgår,

hittills icke haft tillfälle att taga ställning, och att pröva i vad

mån föredraganden vid ärendets beredning och handläggning iakttagit

den omsikt och varsamhet ett så ömtåligt ämne ovillkorligen kräver.

Och detta desto mera som med denna författnings utfärdande för första

gången, så vitt man kan se, blivit knäsatta principer, som hittills varit

för svensk rätt främmande och som därför såsom precedensfall kunna

erhålla en nu oöverskådlig räckvidd med hänsyn till sina följder.

Till en början måste då sägas, att ärendets beredning icke kan, även

med små anspråk, anses tillfredsställande, då föredraganden icke ens synes

hava gjort klart för sig själv rättsfrågans verkliga betydelse och innebörd.

Någon undersökning, huruvida andra framkomliga vägar funnes än den

som i författningen valdes, har till synes icke ägt rum; att sådana vägar

finnas är emellertid visst och skall i det följande påvisas. Föredraganden

har sålunda utan vidare tillstyrkt den väg, som sist av alla bort och

aldrig behövt beträdas.

Vad härefter angår själva saken bör först erinras, att de avgifter, varom

nu är fråga, icke äro skatteavgifter eller — trots beteckningen »allmän

avgift», som i författningen endast brukas som motsättning till »lokal avgift»

— s. k. allmänna avgifter av annat slag, d. v. s. avgifter till det all
-

Jfr den av riksdagen godkända § 13, här ovan sid. 40, och där kursiverade ord.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

45

märna. R. F. § 73 ger klart ock otvetydigt besked om sättet för sådana

avgifters påläggande, vilket sammanfaller med sättet för bevillningars

givande; och detta sätt är här icke använt — det har icke ens ifrågasatts,

att den av riksdagen godkända författningen eventuellt skolat kunna medels

gemensam votering beslutas. Ej heller äro avgifterna menighetsavgifter,

varom talas i R.F. § 57, då dessa icke kunna påläggas annorledes

än i kommunallagarna föreskrives. Fullt riktigt har också departementschefen

beaktat detta, då han tillstyrkt, att avgifternas uttagande genom

utmätning (§ 16) icke får ske såsom örn utskylder och avgifter till kronan

och i samband med kronouppbörden förfallande avgifter är i restindrivningsförordningen

av 1931 (S. F. S. nr 394) § 1 a) stadgat, och ej heller

såsom örn kommunalutskylder m. m. är i samma förordnings § 1 b) föreskrivet,

utan endast såsom örn de i sagda § 1 c) angivna »övriga avgifter

eller andra liknande medel» är bestämt. Dessa, i § 1 c) av 1931 års restindrivningsförordning

åsyftade, avgifter karaktäriseras genomgående därav,

att de äro avgifter till allmänna kassor eller inrättningar såsom enskilda

subjekt med privat rätt gentemot de betalning sskyldige; utmätning

av dylika avgifter förutsätter framställning från det berättigade subjektet

till utmätningsmannen i orten (§ 2 mom. 3 i restindrivningsförordningen)

och denna regel är också i tillämpningsförordningen rörande mjölkregleringen

fullt riktigt beaktad (§§ 15 mom. 3 andra stycket, 216). Häremot

kan ingen konstitutionell erinran göras. Men därmed är också fastslaget, att

mjölkavgifterna icke heller få — ens där så kunde synas önskligt för försvaret

av bestämmelserna — i andra avseenden behandlas eller betraktas

som s. k. allmänna avgifter, en fråga som blir särskilt betydelsefull, då det

gäller att bestämma rättsgrunden för de utom organisationerna (= mejerisammanslutningarna)

ståendes betalningsskyldighet. Dessas betalningsplikt

kan, då den sålunda icke beror av avgiftens i själva författningarna

underkända skattenatur, icke grundas på annat än viss myndighets beslut

därom, såsom t. ex. den betalningsplikt, som i familjerättsligt avseende

kan åläggas en enligt lag underhållspliktig person — det är blott den

skillnad, att myndigheten i detta sistnämnda fall är domstol och handlar

med stöd av lag, men i fråga örn mjölkavgifterna är det den nya kristidsinstitution,

som kallas statens mjölknämnd, utan stöd av annat än den

visserligen av riksdagen godkända, men ej som lag antagna, författning

om mjölkregleringen, vilken Kungl. Majit administrativt utfärdat.

Att denna avgift från personer utanför mejerisammanslutningarna

måste anses som en avgift till dessa sammanslutningar är också, och alldeles

riktigt, erkänt i tillämpningsförfattningen själv, vars texter här

äro otvetydiga: mejerisammanslutningens anspråk på avgifter har därför,

trots att det riktas mot utomstående, alldeles samma karaktär som

de i restindrivningsförordningens § 1 c) omförmälda kassors och inrättningars

gentemot de till dem betalningsskyldige, d. v. s. privaträttslig

karaktär. Ännu tydligare framstår detta, örn man besinnar den av riks
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

dagen godtagna författningens egen rubrik, som anger, att avgifternas

syfte just är »åstadkommande av förbättrad organisation vid avsättningen

av mjölk och mejeriprodukter», d. v. s. ett organisationens enskilda intresse,

må vara att samtidigt det allmänna bar ett intresse i att jordbruksnäringen

ej går under; men vad det här gäller är uppenbarligen

icke statshjälp, utan tvångshjälp till självhjälp.

Med dessa fakta som utgångspunkt måste mot författningen och föredraganden

först och främst anmärkas, att intet beaktande skänkts de betalning

sskyldig as anspråk på verkligt rättsskydd mot administrativ och

privat godtycklighet. Att frågorna örn deklarations framtvingande och

avgifts åläggande vid bestridande hänvisats till mjölknämnden — vartill

den av riksdagen godkända författningen så mycket mindre ger anledning,

som nämndens instruktion upptager denna uppgift såsom en vid

sidan av den i sagda författning angivna kontrollplikten, vilken i instruktionen

införts ordagrant ur riksdagsbeslutet och sålunda icke kan anses

i sig innesluta befogenhet att bestämma örn avgiften in casu (se sid.

40 och 44) — innebär i verkligheten icke något beaktande av den betalningsskyldiges

rättssäkerhetsintresse, utan grundar sig uteslutande på

behovet för mejerisammanslutningen att kunna åberopa något statsorgans

beslut som grund för utmätningsansökan. Däremot skulle kunna

ifrågasättas, örn ej besvärsrätten till Kungl. Majit i jordbruksdepartementet

innebure ett dylikt beaktande, åtminstone nödtorftigt. Men detta

är icke heller möjligt. Skulle besvären prövas av Kungl. Majit i statsrådet,

vilket är det enda rimliga enligt vanlig tolkning av här tillämpliga

författningar, bleve rättsskyddet illusoriskt, då eljest adminstrativa besvär,

där fråga är örn rätt, skola gå till regeringsrätten. Och örn man, vilket

dock ej kan försvaras, anser regeringsrätten här behörig på grund av

regeringsrättslagens § 2 punkten 5io (»skatt eller annan avgift», »utskylder

eller andra avgifter»), vilken punkt icke gör regeringsrätten kompetent

att pröva sådana privaträttsliga anspråk, varom här är fråga, så bör

erinras, att regeringsrättens egen sammansättning och administrativa

uppgift säkerligen utesluter densamma från möjligheten och befogenheten

att eventuellt pröva en författnings grundlagsenlighet eller grundlagsstridighet.

Rättsskyddet är sålunda icke blott helt minimalt, utan

praktiskt uteslutet på denna väg.

Därnäst måste anmärkas, visserligen icke att utmätningsrätt medgivits

— en sådan lärer vara oundviklig, örn man vill »enkelt och praktiskt»

giva författningen effektivitet men väl att de betalningsskyldige

icke beretts möjlighet att, örn de bestrida sin betalningsplikt och

påstå, såsom de med fog kunna göra, mjölknämndsbeslutets nullitet, ens

inom viss kort tid, utan att under tiden behöva utsättas för utmätnings

verkställande, till domstol instämma mejerisammanslutningen med yrkande

om sagda besluts ogiltighet. I stället för den värdelösa besvärsrätten

till Kungl. Majit i statsrådet eller eventuellt i regeringsrätten hade en

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18. 47

dylik hänvisning till domstol av frågan om mjölknämndsbeslutets bindande

kraft varit ett effektivt rättsmedel eller i allt fall det enda möjligen

effektiva. Naturligtvis finnes möjlighet, oberoende av författningen,

att få frågan under domstols prövning. Men det är också en väsentlig

skillnad mellan att få frågan prövad å ena sidan av domstol

utan att utmätning skett och å den andra antingen blott genom

besvär över utmätningen eller i efterhand genom domstol sedan

utmätning skett, vare sig utan att eller sedan däröver besvär

anförts. Erkännas skall, att en dylik anordning, som kunde anses tillfredsställa

minimala rättssäkerhetskrav, vore ovanlig — men den väg,

som nu valts, är minst lika ovanlig och därtill oduglig ur rättssäkerhetssynpunkt.

Ej heller den invändningen mot en dylik rätt kan godtagas,

att därigenom avgiftsbetalningen i allmänhet skulle fördröjas — tvärtom

kan med visshet sägas, att på sin höjd några få personer skulle taga

risken för att få ett prejudikat, och de övriga skulle i avvaktan på utgången

betala; men väl är sant, att, örn högsta domstolen godkände nullitetsyrkandet,

hela regleringen förfölle. Och härom kan blott erinras,

att i valet mellan en nyttig reglering på rättsstridig grund och denna

reglerings omläggning till rättsenlig ingen borde tveka därom, att valet

måste falla på det senare alternativet — och hade utan skada kunnat

göra det. Härtill kommer som det icke minst betydelsefulla i en anordning,

sådan som den här antydda, att genom den hade Kungl. Majit, såsom

riktigt varit och såsom även hade stått i full överensstämmelse med

den nu givna tillämpningsförfattningens eget innehåll i övrigt, erkänt

rättssäkerhetskravets berättigande och underlättat för domstolorna att

fullgöra den prövning, som på dem kan ankomma, men vars verkställande

ofta försvåras av den naturliga farhågan att komma i strid med vad

Kungl. Majit, må vara i annan gestalt än högsta domstolens, bestämt.

Därmed hade i verkligheten även skenet av konflikt mellan Kungl. Majit

och domstol undvikits.

Rättssäkerhetsintresset har alltså i synnerligt betänklig grad av föredraganden

lämnats obeaktat. Det är icke troligt, att så skett avsiktligt,

men desto starkare framhäver detta förhållande, att departementschefen

icke varit vuxen de svårigheter, vilka måst övervinnas, örn och när han

inlät sig på försöket att genom tv äng sav gifter av nu ifrågavarande ari

lämna jordbruket ett för detsamma alldeles nödvändigt stöd. Mot den

goda avsikten kan ingen erinran göras, men väl mot den bristande förmågan

att förverkliga denna inom rättens råmärken, oaktat detta, även

från elen av riksdagen godkända författningens synpunkt, hade varit

möjligt. Att författningen icke heller kan främja den mellan jordbrukarna

önskvärda enigheten, som aldrig lärer kunna vinnas, om eller när,

såsom här skett, för den enskilde, vilken med fog kan, vid objektivt betraktande,

anse sig vara föremål för en rättskränkning, rättsskyddets tagande

i anspråk försvåras i stället för att underlättas, är tydligt.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets memorial Nr 18.

Med stöd av vad sålunda anförts har jag inom utskottet yrkat, att anmärkning

skulle mot föredragande departementschefen, d. v. statsrådet

v. Stockenström, göras enligt R. F. § 107.

h) av herrar Hallén, Larsén, Karl A. Johanson, Nils Andersson,

Borg, Vougt, Johnsson i Norrahammar och Ström i Göteborg, som anfört:
Med

hänvisning till den utredning och motivering, som lämnats av

herr Reuterskiöld i denna fråga, hava vi, som funnit densamma i allt

väsentligt övertygande, instämt i anmärkningsyrkandet mot förutvaran

de statsrådet v. Stockenström.

381169. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.