Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade.

1933-05-12 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1933:90, Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Nr 90.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1933 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall

av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade.

(3:e avd.)

I en inom första kammaren av herr J. A. Larsson i Brålanda väckt motion,

nr 36, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn den ändring av kungl, förordningen den 2 juni 1911

angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten

förenade, att de däri förekommande orden »före den 1 april

1911» uteslutas.

Skulle emellertid detta ej kunna bifallas, har hemställts, att nämnda

tidsbestämning måtte utbytas emot annan lämplig sådan, exempelvis den

1 april 1933.

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Vid 1931 års riksdag väcktes i första kammaren motion, nr 42, angående

inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten

förenade.

Riksdagens statsutskott, till vars förberedande behandling motionen

hänvisades, inhämtade i vederbörlig ordning yttrande från kungl, kammarkollegiet,

intaget i statsutskottets utlåtande nr 105.

Kungl, kollegiet har i berörda yttrande anfört, bland annat, följande.

Med största säkerhet torde kunna sägas, att vid utgången av år 1932

skattefrälseräntor till ganska avsevärda belopp ännu komme att kvarstå

oinlösta. Det av statsrådet och chefen för finansdepartementet i utsikt

ställda tvångsinlösningsförfarandet torde fördenskull efter all sannolikhet

komma att behöva tillgripas. Såsom ovan berörts, torde vara att

emotse inom finansdepartementet verkställd utredning med förslag i ämnet.

Vid upptagandet av huvudspörsmålet örn definitiva åtgärder till avveckling

av hela skattefrälseränteinstitutionen torde komma under övervägande

huruvida icke även sådana skattefrälseräntor, som med motionen

avsåges, kunde bliva föremål för inlösning. Vid sådant förhållande avstyrkte

kollegiet bifall till motionen.

Med anledning av kollegiets yttrande inkom motionären till statsutskottet

med en promemoria (Bilaga I). Statsutskottet hemställde örn avslag

å motionen, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90. 9

Kollegiet hade sålunda med sin ovan uttalade uppfattning att verkställd

utredning med förslag örn tvångsinlösning av skattefrälseräntor

vore att emotse inom finansdepartementet icke ingått i sakligt yttrande

över motionen.

Kollegiets berörda uppgift är emellertid vilseledande, enär varken vid

avgivandet av kollegiets nämnda yttrande eller sedermera någon av kollegiet

åsyftad utredning inom finansdepartementet pågått.

Vid angivna förhållande kommer den i motionen påtalade orättvisan

allt fortfarande att kvarstå oavhjälpt.

Av statsrådsprotokollet över finansärenden den 24 mars 1911 inhämtas,

hurusom departementschefen yttrat: Som bekant ansåges frälseräntan såsom

fast egendom, en åskådning, som fick uttrycklig bekräftelse genom

nådiga förordningen den 10 april 1810 och för närvarande ägde sitt stöd

i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra.

Hade ränta i enlighet med nämnda åskådning lagfarits såsom ett självständigt

rättsobjekt, kunde den icke förlora denna egenskap endast därigenom

att samma person bleve ägare även av jorden. Särskilt tydligt

vore detta, örn räntan besvärades av inteckning. — Skildes en sådan ränta

åter från fastigheten syntes det knappt kunna bestridas, att räntan efter

frånskiljandet vore densamma som före föreningens inträde. Räntan

hade bevarat sin natur av skattefrälseränta, och någon befogad invändning

mot att medgiva dess inlösen för statsverkets räkning lika med andra

dylika räntor torde ieke kunna göras. — Goda skäl syntes tala för att,

såsom kammarkollegium och lagberedningen ifrågasatt, i huvudsak eftergiva

omförmälda villkor (att räntan icke blivit förenad med jordäganderätten)

för skattefrälseräntors inlösbarhet.

Med hänsyn till ovannämnda, av statsrådet gjorda uttalanden, synes

den till förebyggande av »missbruk» vidtagna åtgärden att i propositionen

till nådiga förordningen den 2 juni 1911 insätta orden »före den 1 april

1911» knappast hava varit av omständigheterna påkallad, helst statsrådet

i statsrådsprotokollet jämväl yttrar: »Ben förökning i utgift, som skulle

förorsakas statsverket genom att man sålunda toge steget fullt ut i stället

för att anlita den såsom principiellt riktig förut angivna utvägen, vore

säkerligen icke av större betydelse. De fall, i vilka det skulle behörigen

utredas, såväl att ränta och jord varit med varandra förenade som ock

att ränta förlorat egenskapen av skattefrälseränta, torde nämligen icke

vara särdeles många.

Då riksdagen emellertid antagit omförmälda proposition, torde riksdagen

icke hava beaktat de menliga konsekvenserna för ägaren till ett

skattefrälsehemman, varom nu är fråga, som blivit en följd av orden:

»före den 1 april 1911». Ha jord och ränta blivit efter den 31 mars 1911

skilda, kan nämligen jordägaren icke begagna sig av den övriga ägare

av skattefrälsehemman lagligen tillkommande rätt att av staten utfå ersättning

för utbetalad frälseränta.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Utskottet.

En annan ännu större orättvisa, som drabbar jordägaren i följd av de

omnämnda orden »före den 1 april 1911», framgår av följande.

Ägare av skattefrälseränta, som varit med fastigheten förenad efter

den 31 mars 1911, men blivit därifrån skild, är ej förlustig rätten att få

sin ränta ersatt. Lagen örn avlösning av vissa frälseräntor den 8 november

1912 innehåller nämligen härom bestämmelser. Enligt 1 § i sagda lag

må frälseränta, som ej, efter vad särskilt vore stadgat, får inlösas för

statsverkets räkning, i enlighet med vad i författningen bestämmes, avlösas

med ersättning i penningar, örn räntans ägare eller ägaren av den

fastighet, av vilken räntan utgår, det begär.

I 19 § nämnda lag stadgas, bland annat: »Begäres avlösning av frälseränta,

som varit med fastigheten förenad men blivit åter därifrån skild,

och har föreningen inträtt eller fortfarit efter den 31 mars 1911, skall ej

någon del av ersättningen gäldas av statsmedel. D. v. s. fastighetsägaren

måste, örn ränteägaren enligt sistnämnda paragraf berättigas avlösa en

skattefrälseränta, gälda hela avlösning sbeloppet.

Sist omförmälda paragraf i lagen den 8 november 1912 har veterligen

aldrig blivit tillämpad å skattefrälseräntor. Ränteägaren har tydligen

funnit det motbjudande att genom tillämpning av denna paragraf påbörda

fastighetsägaren en utgift, som det uppenbarligen rättvisligen borde

åligga staten att betala.

Av ovanstående torde framgå, att nådiga förordningen den 2 juni 1911

bör så till vida ändras, att orden »före den 1 april 1911» därur uteslutas.

Skulle emellertid detta icke kunna bifallas, bör åtminstone tidsbestämningen

utbytas mot annan sådan, exempelvis den 1 april 1933.

Säkerligen finnes endast ett fåtal frälseräntor av nu ifrågavarande slag,

vadan deras inlösande icke torde komma att bliva av nämnvärd betydelse

för statsverket. Däremot kunna de, som drabbas av den påtalade orättvisa

bestämmelsen, endast vinna rättelse genom den nu föreslagna författningsändringen.

»

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

kammarkollegiets yttrande, vilket såsom bilaga närslutes detta utlåtande

(Bil. II).

I avgivet yttrande över den i förevarande motion omnämnda, vid 1931

års riksdag väckta motionen, I: 42, uttalade kammarkollegium, att frågan

örn inlösen av skattefrälseräntor, som efter den 31 mars 1911 varit med

jordäganderätten förenade, borde ses i ett större sammanhang, nämligen

i samband med spörsmålet örn fullständig avveckling av skattefrälseränteinstitutet.

I utlåtande över sistnämnda motion hemställde statsutskottet,

under hänvisning till vad kammarkollegium anfört, att motionen icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan bifölls

av riksdagen. Erinras må ock, att i en till 1932 års riksdag avlåten propo
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

sition, nr 142, angående utsträckning av tiden för inlösen av skattefrälseräntor

till utgången av år 1935 konstaterades, att sådana räntor till avsevärt

värde kvarstode oinlösta. Departementschefen fann emellertid, att

det statsfinansiella läget syntes göra det mindre lämpligt att då förverkliga

tanken på en tvångsinlösen av de återstående skattefrälseräntorna.

I enlighet med vad kammarkollegium sålunda år 1931 uttalade, anser

utskottet, att frågan örn inlösen av skattefrälseräntor av i motionen avsedd

natur bör upptagas till övervägande i samband med spörsmålet örn

skattefrälseränteinstitutets definitiva avveckling. Då utskottet förutsätter,

att Kungl. Majit, så snart det statsfinansiella läget det medgiver,

för riksdagen framlägger förslag i berörda hänseende samt därvid till

prövning upptager frågan örn inlösen av skattefrälseräntor, som efter den

31 mars 1911 varit med jordäganderätten förenade, finner sig utskottet

icke kunna tillstyrka ifrågavarande motion.

I likhet med vad kammarkollegium i yttrandet över förevarande motion

anfört, finner utskottet en undersökning påkallad, huruvida 19 §, 2

stycket, i lagen den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor

bör upphävas. Utskottet anser emellertid, att jämväl denna fråga bör

upptagas till prövning i samband med spörsmålet örn en definitiv avveckling

av skattefrälseränteinstitutet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Larssons i Brålanda förevarande motion,

I: 36, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 maj 1933.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtandet nr 89.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

Bilaga /.

P. M.

i anledning av kammarkollegiets utlåtande den 9 april

1931 över en inom första kammaren väckt motion nr 42

angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som

varit med jordäganderätten förenade.

Kammarkollegiet har förklarat sig böra se det i motionen berörda spörsmålet

»i ett större sammanhang», nämligen i samband med frågan örn en

fullständig avveckling av skattefrälseränteinstitutet, vilken kollegiets uppfattning

baft till följd, att kollegiet icke yttrat sig över det i motionen

framförda förslag. Kollegiet synes liava intresserat sig mera för frågan

örn nämnda avveckling än för den i motionen påtalade orättvisan, att

staten icke inlöser oell icke utbetalar ersättning för skattefrälseränta allenast

därför att jord och ränta blivit skilda efter den 31 mars 1911, och

icke före den 1 april 1911.

Den av kollegiet berörda, tidigare ifrågasatta men två gånger på grund

av statsfinansiella skäl avvisade och ännu olösta frågan örn tvångsinlösen

av skattefrälseräntorna bar icke något som helst samband med förevarande

spörsmål. Med ett tvångsinlösensförfarande avser man allenast,

att staten skall utan föregående anbud från frälseränteägaren verkställa

inlösen av sådana skattefrälseräntor, som äro av beskaffenhet att i enlighet

fried gällande grunder kunna inlösas. Någon utsträckning av rätten

att få skattefrälseränta inlöst till andra grupper av frälseräntor har i

detta sammanhang icke varit på tal.

Då kollegiets utlåtande kan giva anledning till den missuppfattningen,

att frälseräntor av beskaffenhet, varom motionen handlar, med nu gällande

bestämmelser icke kunna upphöra, får påpekas, att detta alls icke

är fallet. De falla nämligen under bestämmelserna i lagen den 29 november

1912 och skola fördenskull avlösas. De behandlas sålunda för närvarande

såsom frälseskatteräntor. Till följd härav kan ämnet i motionen

icke betraktas »allenast såsom en detalj i spörsmålet örn skattefrälseräntornas

fullständiga inlösning». Motionen går ut på en ändring av nu

gällande bestämmelser i syfte att de må kunna inlösas av statsverket i

stället för att avlösas.

Något skäl att sammankoppla de bägge frågorna med varandra finnes

icke. Örn, såsom i motionen gjorts gällande, en orättvisa föreligger därutinnan,

att i densamma avsedda frälseräntor icke kunna inlösas, är det

svårt att förstå, varför denna orättvisa (sålunda berörande ett enskilt intresse)

icke skall kunna avhjälpas annat än i sammanhang med frågan

örn tvångsinlösen, vilken senare fråga berör ett statsintresse. Även örn

det i motionen berörda spörsmål »torde komma under övervägande vid

upptagandet av huvudspörsmålet örn definitiva åtgärder till avveckling

av hela skattefrälseränteinstitutet», vilket ju icke alls är säkert, särskilt

icke örn motionen i enlighet med kollegiets hemställan utan vidare avslås,

bär man ingen säkerhet för, att den utredning, som enligt kollegiets uppgift

skulle pågå inom finansdepartementet, kommer att resultera i något

positivt förslag. Troligen föreligga samma skäl som tidigare för dess

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

13

skjutande på framtiden. Då frågan om tvångsinlösen väl torde vara en

ganska delikat fråga och tarva åtskilligt övervägande, kan i allt fall sådant

förslag komma att låta vänta på sig. Under tiden kvarstår den i

motionen påtalade orättvisan oavhjälpt.

Kollegiet synes tro, att den i motionen påyrkade rättelsen skulle kräva

vidlyftig »lagstiftning». Detta är ju icke alls fallet, ty orättvisan kan

avhjälpas genom en obetydlig ändring av förordningen den 2 juni 1911,

t. ex. genom uteslutande ur författningen av orden »före den 1 april 1911».

Kollegiet lär hava inhämtat yttranden i ärendet från flertalet länsstyrelser.

Vad dessa myndigheter haft för mening i frågan lämnas utskottet

i okunnighet örn.

Då, såsom nämnts, denna fråga icke har något sammanhang med tvångsinlösningen

utan lösningen av förstnämnda fråga allenast skulle onödigtvis

fördröjas genom frågornas sammankoppling, synes man hava haft

rätt att förvänta ett uttalande av kollegiet örn det rättmätiga eller orättmätiga

i yrkandet i motionen. I allt fall skulle ett sådant uttalande haft

värde för den händelse riksdagen i olikhet med kollegiet anser frågan

böra lösas nu. Det kan därför ifrågasättas, örn icke motionen bör återremitteras

för att kollegiet må bliva i tillfälle att avgiva ett sakligt utlåtande.

Karl Mellén.

Bilaga II.

Till riksdagens statsutskott.

Genom Kungl. Majtts remiss den 24 februari 1933 har kammarkollegiet

anbefallts avgiva yttranden över dels en inom första kommaren av herr

J. A. Larsson väckt motion, nr 36, angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor,

som varit med jordäganderätten förenade, dels ock en inom

andra kammaren av herr J. Nilsson i Hörby med flera väckt motion, nr 170,

angående avlösning enligt bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa

avgifter till Lunds domkyrka samt s. k. hospitalsränta. Kollegiet avgiver

denna dag särskilt yttrande över den senare motionen. Den förra avser

upphävande av det i kungl, förordningen den 2 juni 1911 (nr 73) angående

inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten

förenade, stadgade förbehåll, att skattefrälseränta icke är föremål

för inlösen, därest densamma den 1 april 1911 eller senare varit med jordäganderätten

förenad. Med anledning av remissen å denna motion får

kollegiet anföra följande.

Frälseräntor äro som bekant av huvudsakligen två slag, skattefrälseräntor

och frälseskatteräntor. De förra hava uppkommit därigenom, att

kronan till enskild överlåtit sin rätt till den från ett skattehemman under

äldre tid utgående grundräntan, de senare därigenom, att ägare av frälsehemman

avhänt sig jordäganderätten med förbehåll att för sig och efterkommande

av hemmanet åtnjuta viss ränta eller ock — undantagsvis —

med bibehållande av jordäganderätten till annan upplåtit rätt till viss

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

ränta av hemmet. Frälseränta har, på grund av uttrycklig lagbestämmelse

sedan 1810, karaktär av fast egendom.

Vid 1884 års riksdag förekom till behandling frågan örn inlösning av

skattefrälseräntor. Riksdagen ansåg, att jämväl oberoende av frågan örn

grundskatternas avskrivning rättvisa och billighet påkallade, att räntegivarna

genom deras utskylders inlösen till staten och fixering i penningar

bereddes samma förmåner, som redan kommit övriga grundskattegivare

till del. Ett beslut örn inlösen av ifrågavarande utskylder, vilken åtgärd

kunde tänkas såsom för ränteägaren antingen obligatorisk eller frivillig,

syntes emellertid böra föregås av en närmare utredning angående de villkor

och föreskrifter, som i ena eller andra fallet erfordrades, än som kunde

inom riksdagen åstadkommas. Riksdagen anhöll därför i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 11 maj 1884, att Kungl. Maj:t måtte efter förutgången

utredning vidtaga åtgärder för att de räntor å skattefrälsehemman,

vilka genom köp, byte eller gåva kommit från kronan i enskild persons

hand och icke blivit med jordäganderätten förenade

måtte mot full ersättning till ränteägarna varda till statsverket inlösta

samt därefter omsatta enligt föreskrifterna i kungörelsen den 11 maj 1855

(angående de uti ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och

förenkling), och förordningen den 23 juli 1869 (angående förändring av

grundräntor och tionde). Med anledning härav anbefalldes kammarkollegiet

att avgiva utlåtande. Den 6 februari 1885 avgav kollegiet sådant

utlåtande, vari kollegiet utgick från ett inlösningsförfarande, byggt på

frivilliga anbud från ränteägarna. Kollegiet erinrade, att frälseränta

ägde karaktär av fast egendom och följaktligen kunde för gäld intecknas.

Det hade ej sällan inträffat, att frälseränta och den fastighet, från

vilken den utgått, genom köp eller annat laga fång kommit i samma ägares

hand, varigenom fastigheten på grund av stadgande i Kungl. Maj:ts

brev den 9 (19) oktober 1691 och 11 punkten i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723 iklätt sig fullkomlig frälsenatur. Med jordäganderätten

förenad frälseränta hade därigenom mist sin egenskap av

utskyld, och skäl funnes för att inlösen av sådan frälseränta icke borde

äga rum. Därest det skulle visa sig, att i vissa fall inlösningen icke

skulle på frivillighetens väg kunna genomföras, torde det bliva nödigt

att vidtaga särskilda åtgärder i fråga örn de kvarstående skattefrälseräntorna

antingen under form av deras exproprierande eller också på det

sätt, att staten övertoge de skattskyldigas förpliktelser gent emot ränteägaren,

i vilket senare fall man naturligen också kunde bereda de skattskyldiga

den åsyftade förmånen, ehuru ett dylikt tillvägagående, som

innefattade att liksom göra statsverket för all framtid skattskyldigt till

enskilda personer, såväl därför som ur administrativ synpunkt vore

mindre lämpligt än frälseräntornas inlösen av staten.

Då ärendet den 20 februari 1885 anmäldes inför Kungl. Majit, anförde

vederbörande departementschef bland annat, att de överlåtelser, varigenom

ifrågavarande räntor kommit i enskild ägo, icke varit beroende av

räntegivarens samtycke, och att denne, örn sådan överlåtelse ej ägt rum,

icke skulle haft att utgöra sina omförmälda utskylder efter markegång

eller in natura utan redan skulle vara i åtnjutande av samma förmån, som

genom grundskatternas omsättning till penningar i senare tider kommit

övriga räntegivare till del. Departementschefen ansåge därför lika med

riksdagen rättvisa och billighet påkalla, att åtgärder vidtoges för att bereda

ifrågavarande räntegivare den av riksdagen åsyftade förmån. Det

förslag, Kungl. Majit redan avlåtit till 1885 års riksdag örn nedsättning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr VO.

15

med 30 procent i de av viss jord utgående grundskatter, gjorde det än

mera angeläget, att den i riksdagens skrivelse väckta fråga vunne skyndsam

behandling för att icke den ogynnsamma ställning, vari de, som hade

att utgöra sina grundräntor till enskilda, redan befunne sig, skulle bliva

ännu mera försämrad i förhållande till de villkor, som efter en nedsättning

i grundskatten skulle gälla för övriga ägare av skattehemman.

En av Kungl. Majit avlåten proposition (nr 30) i ämnet bifölls av riksdagen,

och genom förordningen den 11 september 1885 förordnades, att de

räntor å skattefrälsehemman, vilka genom köp, byte eller gåva kommit

från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo

och icke blivit med jordäganderätten förenade, finge i mån som vederbörande

ägare därom framställde anhild, sedan behörig utredning örn utskyldernas

rätta natur och belopp ägt ruin, för statsverkets räkning inlösas.

Kort förut eller den 5 juni 1885 hade, sedan riksdagen godkänt, av

Kungl. Majit därom framlagt förslag, utfärdats kungörelse angående nedsättning

av de på viss jord vilande grundskatter (nr 22 sid. 1). Enligt

denna kungörelse skulle nedsättning av den kronan behållna grundskatt

å hemman och lägenheter av skattenatur äga rum med 30 procent av

grundskattens belopp, vilken nedsättning skulle inträda från och med

år 1886.

Riksdagens beslut örn inlösen för statsverket av skattefrälseräntorna

hade huvudsakligen föranletts av åsikten, att frälserän tegivarn a,

vilkas räntor oberoende av deras samtycke överlåtits från kronan i enskild

ägo, borde komma i åtnjutande av samma lindring, som under senaré

tider kommit övriga räntegivare till del. Ägare av skattefrälsehemman,

vars ränta blivit av staten inlöst, blev därigenom och då hemmanet därmed

erhöll skattenatur dels berättigad erlägga räntan efter dess omsättning

i penningar och fixering samt dels i åtnjutande av den beslutade avskrivningen

med 30 procent å grundskatterna. Riksdagen beslöt därför

1887 till utjämnande i görligaste mån av olikheten mellan de bägge slagen

av räntegivare, att innehavare av skattefrälsehemman, vilkas räntor,

ehuru varande av beskaffenhet, som avsåges i § 1 av 1885 ars förordning,

icke blivit av staten inlösta, skulle av staten erhålla ersättning motsvarande

30 procent av värdet av de skattefrälseräntor, de till ränteägarna

utbetalt. Detta beslut promulgerades genom kungörelse den 3 februari

1888 (nr 1 sid. 3). Den 2 december 1892 utfärdades lagen angående avskrivning

av de å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger

sammanhang (nr 106, sid. 1) och förordnades därigenom (4 §), att den ersättning,

som jämlikt kungörelsen den 3 februari 1888 borde utgå till ägare

av skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta, ehuru varande av den beskaffenhet,

som avsåges i förordningen den 11 september 1885, icke blivit

av statsverket inlöst, skulle med iakttagande i övrigt av bestämmelserna

i nämnda kungörelse, utgå fr. o. m. år 1893 med 40 procent, fr. o. m. år 1894

med 50 procent, fr. o. m. år 1896 med 60 procent, fr. o. m. år 1898 mod 70 procent.

fr. o. m. år 1900 med 80 procent och fr. o. m. år 1902 med 90 procent

av räntans belopp samt fr. o. m. år 1904 med en summa motsvarande räntans

hela belopp.

Vad sålunda förekommit synes giva vid handen, att uteslutandet år

1885 från inlösen av skattefrälseränta, som en gång varit med jordäganderätten

förenad, föranletts av uppfattningen, att räntan genom en sådan

förening sammansmält med vederbörande fastighet till en rättslig enhet

och följaktligen förlorat den natur av offentlig utskyld, som den

före föreningen ägt, och vilken natur utgjorde förutsättningen flir att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

räntegivarna skulle erhålla samma förmån, som de grundskatteskyldiga

jordägarna vunne genom den påbörjade grundskatteavskrivningen. Såsom

en allmän förutsättning för inlösen gällde, att räntan faktiskt utgjordes

av jordägaren.

Genom särskilda riksdagsbeslut har tiden för anmälan örn inlösen av

skattefrälseräntor utsträckts, senast genom kungörelsen den 10 juni 1932

(nr 197), t. o. m. år 1935.

Genom förordningen den 2 juni 1911 (nr 73. sid. 1) utsträcktes såväl

inlösnings- och ersättningsförfarandet till skattefrälseräntor, som vid

något tillfälle, dock icke efter den 31 mars 1911, varit med jordäganderätten

förenade. Föreställningen, att en förening av jord och ränta alltid

innebar en rättslig sammansmältning av desamma (fusion) uppgavs

härmed.

Kollegiet, som yttrat sig under förarbetena till sistnämnda förordning,

hade därvid ifrågasatt, huruvida ej inlösen enligt 1885 års förordning

bort från början omfatta alla skattefrälseräntor, som kommit från kronan

i enskild ägo och vid den tid, inlösen komme att ske, utginge av jord,

till vilken ränteägaren ej innehade äganderätt. Att döma av motiven

till bestämmelsen syntes det kollegiet, som örn meningen varit, att skattefrälseräntorna

skolat härutinnan alldeles likställas med kronotionde,

som finge inlösas. Emellertid hade under inlösningens fortgång den uppfattningen

allt dittills gjort sig gällande, att så snart i fråga örn en

statsverket till inlösen hembjuden frälseränta vid anställd undersökning

i jordeböcker eller andra för kollegium tillgängliga handlingar anträffats

någon anteckning eller spårats något förhållande, på grund varav

antagas kunnat att jordäganderätten vid något tillfälle, örn än aldrig

så avlägset i tiden, varit nied rätten till räntan förenad, den hembjudna

frälseräntan ej vore av beskaffenhet att kunna för statsverkets räkning

inlösas, vadan i sådana fall gjorda hembud avslagits.

---Ehuru efter utfärdandet av Kungl. Maj:ts särskilda nådiga brev

den 31 december 1888 i frågor örn inlösen till statsverket av ett flertal

frälseräntor inom Stockholms och Uppsala län en mindre sträng tillämpning

av den nämnda föreskriften i 1885 års förordning gjort sig gällande,

hade likväl efterhand något hundratal hembud å inlösen för statsverkets

räkning av frälseräntor blivit på antydda grunder avslagna.

Med den angivna tolkningen av åberopade förordning hade det visat sig

vara rätt vanskligt och förenat med stor osäkerhet att i de särskilda fallen

utmärka gränsen mellan lösningsbara och icke lösningsbara frälseräntor.

Behovet av fullt objektiva grunder för bestämmande av denna

skillnad syntes än mer göra sig gällande, därest på sätt blivit ifrågasatt

någon åtgärd vidtoges för avlyftande av de icke lösningsbara frälseräntorna.

På grund härav och då genom lösningsrättens utsträckning

i enlighet med vad sålunda antytts de olägenheter, som vore förenade med

frälseräntornas tillvaro, skulle till avsevärd del försvinna, hade kollegiet

hemställt, att till förtydligande av berörda stadgande i 1885 års förordning

måtte uttryckligen förklaras, att lösningsrätten utsträcktes på ovan

angivet sätt, — Lagberedningen hade uttalat sig för att 1885 års förordning

borde underkastas sådan jämkning att en ränta, som eljest skulle

kunnat inlösas enligt förordningen, icke därifrån uteslötes blott på den

grund att räntan vid något tillfälle, innan förordningen trädde i kraft,

varit förenad på samma liand med jordäganderätten. Såsom en allmän

förutsättning synes dock hava uppställts, att ränta, som fortfarande innehades

av jordägaren, ej borde inlösas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

17

Till statsrådsprotokollet den 24 mars 1911 vid beslutet om framläggande

av den till grund för 1911 års förordning liggande proposition nr 61

uttalade vederbörande departementschef bland annat följande: Den enligt

1885 års förordning gällande grundsatsen, att skattefrälseräntor icke

inlösas av statsverket, örn rätten till ränta oell äganderätten till den

jord, av vilken räntan utginge, någon gång varit förenad i samma hand,

vore utan tvivel för vissa fall berättigad. Genom sådan förening kunde

nämligen hava föranletts en faktisk och rättslig sammanläggning av

räntan och jorden till en enhet. Örn i dylika fall genom något förfarande

av jordens ägare, i allmänhet genom förbehåll vid försäljning av jorden,

en ränta sedermera ånyo lagts på densamma, vore denna ränta av

enskild natur, och någon principiell anledning att behandla den på annat

sätt än övriga frälseskatteräntor funnes icke. — Lika otvivelaktigt vore

emellertid, att förening av rätten till ränta och jord i samma hand

icke alltid medförde räntans sammanläggning med jorden. Som bekant

ansåges frälseränta såsom fast egendom, en åskådning, som fått uttrycklig

bekräftelse genom nådiga förordningen den 10 april 1810 och för närvarande

ägde sitt stöd i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom är att hänföra. Hade ränta i enlighet med nämnda åskådning

lagfarits såsom ett självständigt rättsobjekt, kunde den icke förlora denna

egenskap endast därigenom att samma person bleve ägare även av

jorden. Särskilt tydligt vore detta, örn räntan besvärades av inteckning

Skulle i sådant fall föreningen med jorden utan vidare omintetgöra räntans

självständiga tillvaro, ginge inteckningshavarens säkerhet förlorad

eller ock finge ansvaret för inteckningen anses vara överflyttad på

jorden, vilket, örn denna förut vore intecknad, kunde föranleda olösliga

svårigheter. — Det vore sålunda långt ifrån uteslutet, att en skattefrälseränta,

som förvärvats av fastighetens ägare, fortbestode såsom föi''- ut, utan att föreningen med fastigheten medförde annan förändring, än

att de i räntan ingående förmåner tillsvidare icke utkrävdes eller erlades.

Skildes en sådan ränta åter frän fastigheten, syntes det knappt

kunna bestridas, att räntan efter frånskiljandet vore densamma som före

föreningens inträdande. Räntan hade bevarat sin natur av skattefrälseränta,

och någon befogad invändning mot att medgiva dess inlösen för

statsverkets räkning lika med andra dylika räntor torde icke kunna göras.

—• Departementschefen delade därför den meningen, att det i 1885

års förordning gjorda undantaget för skattefrälseräntor, som blivit förenade

med jordäganderätten, ginge för långt. Skulle i fråga örn rätten

att få ränta inlöst hänsyn tagas till en sådan, sedermera upphörd förening,

torde det riktiga vara, att inlösningen gjordes beroende av en i

varje särskilt fall företagen prövning, huruvida föreningen rubbat räntans

egenskap av skattefrälseränta. —• Tillämpningen av en bestämmelse

i sist angivna riktning skulle emellertid bliva förbunden med synnerliga

svårigheter. — Vid sådant förhållande syntes goda skäl tala för att, såsom

kammarkollegiet och lagberedningen ifrågasatt, i huvudsak eftergiva

omförmälda villkor för skattefrälseräntors inlösbarhet. Otvivelaktigt

skulle man härigenom komma ett rättvist resultat väsentligt närmare

än med då gällande bestämmelse. — Kammarkollegiet hade föreslagit,

att ränta skulle få inlösas, örn densamma vid den tid, då inlösen

ifrågakomma, icke vore i jordägarens hand. varemot lagberedningen ansett,

att ränta icke borde vara utesluten från inlösen blott därför, att den

vid något tillfälle, innan 1885 års förordning trädde i kraft, varit förenad

med jordäganderätten. Att inlösen skulle få ske, ehuru räntan vid den

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. Ii sami. Nr SS—91. il

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

tid, då dylik åtgärd komme i fråga, innehades av jordägaren, hade icke

från något håll förordats. Även departementschefen funné uppenbart,

att inlösen i sistnämnda fall icke borde medgivas. Syftet för statsverkets

åtagande att inlösa skattefrälseräntor vore ju att bereda ägarna av

skattefrälsejord samma lättnad, som ägarna av skattejord vunnit genom

grundskatternas avskrivning. Detta syfte påkallade icke inlösen av räntor,

som upphört att utgå. I övrigt syntes det vara önskvärt att giva

räntornas avlyftande största möjliga omfattning. Annan begränsning

torde därför icke böra stadgas än den, som erfordrades på det icke en

jordägare, som innehade även räntan, skulle föranlåtas att ånyo frånskilja

denna för att få densamma inlöst av statsverket. Att av detta

skäl stanna redan vid den tidpunkt, då 1885 års förordning trädde i kraft,

syntes knappt vara befogat, då bestämmelserna i denna förordning icke

kunde förmodas hava givit jordägare anledning till dylika åtgärder. Ä

andra sidan förefölle det tydligt, att rätten till inlösen icke utan våda för

missbruk kunde göras beroende av förhållandet vid den tid, då inlösen

begärdes. Den begränsning, som läge närmast till hands, vore val den,

att inlösen skulle vara utesluten, örn förening mellan räntan och jorden

inträtt eller fortfarit efter det den ändrade bestämmelse, som föreslagits,

trätt i kraft. Även ett sådant stadgande skulle dock kunna föranleda

missbruk, i det att under den tid. som förflöte mellan det förslaget bleve

känt och bestämmelsens ikraftträdande, räntor frånskildes i berörda syfte.

Gränsen syntes därför böra sättas till en tid. som ungefär sammanfölle

med den, då förslaget kunde komma att framläggas för riksdagen. Mot

dessa uttalanden gjorde riksdagen ingen erinran (skr. nr 148).

Anledningen till att förening mellan jord och ränta icke ansågs böra

utgöra hinder för räntans inlösen har således varit den omständigheten

att genom föreningen i regel någon rättslig fusion av jord och ränta icke

inträdde utan att räntan bevarade sin natur av skattefrälseränta. Principiellt

borde endast räntor av nämnda beskaffenhet inlösas men då en föreskrift,

som från inlösen undantoge räntor, vilkas natur av skattefrälseränta

genom föreningen rubbats, vore svår att tillämpa med hänsyn till

svårigheten att med säkerhet konstatera att en fusion ägt rum, uppgavs

även för sådana räntor villkoret örn icke inträdd förening. Då emellertid

staten icke borde inlösa räntor, som upphört att utgå, och en föreskrift

att staten inlöste räntor, som vore skilda från jordäganderätten, då inlösen

skedde, kunde giva en jord- och ränteägare anledning att frånskilja räntan

blott för att få den inlöst av statsverket, tillkom den i anslutning till

tiden för propositionens framläggande bestämda tidsbegränsningen med

avseende å inträdd förening av jord och ränta.

Därmed är emellertid icke sagt, att räntor, vilka först efter den i 1911

års förordning bestämda dagen blivit skilda från jordäganderätten, förlorat

sin natur av skattefrälseräntor. Såsom av det föregående framgår

är den nuvarande begränsningen i ränteinlösen icke grundad å något principiellt

skäl utan i önskemålet att ränta, som vore förenad med jordäganderätten,

icke skildes från denna allenast för att möjliggöra en inlösen av

räntan. Anledningen till begränsningen har sålunda varit av praktisk

art såsom avseende att förekomma en åtgärd, som betraktades såsom ett

missbruk. Det sätt, på vilket jord och ränta efter föreningen — måhända

genom tvångsförsäljning utan ägarens förvållande — blivit åtskilda och

tiden härför, är utan betydelse för frågan örn räntans natur av skattefrälseränta.

Inlöseninstitutet är avsett att bereda ägare av skattefrälseränteskyldig

jord samma förmån som tillgodokommit ägare av skattejord

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

19

genom grundskatternas avskrivning, nämligen befrielse från den på jorden

vilande ränteplikten eller ersättning härför. Genom den i 1911 års

förordning införda tidsbegränsningen kommer ägare av jord, som blivit

skild från räntan efter den 31 mars 1911, icke i åtnjutande av denna förmån.

Från den enskilda jordägarens synpunkt måste den olika behandlingen

tvivelsutan förefalla obillig och orättvis. Man tänke sig att en

person, som äger ett hemman jämte en av hemmanet utgående skattefrälseränta,

före den 1 april 1911 försäljer hälften av hemmanet till en

person samt några dagar efter sagda dag den andra hälften till en annan.

Köparen av den förstnämnda hälften av hemmanet erhåller ersättning av

statsverket för den på hans hälft belöpande frälseräntan, vilken också

av staten inlöses, under det staten icke bereder köparen av den andra hälften

någon ersättning eller inlöser räntan. Någon i sakens natur grundad

anledning till att den förre men icke den senare jordägaren får sin fastighet

befriad från ränta genom statens försorg föreligger enligt kollega mening

icke.

Såsom vederbörande departementschef år 1911 anförde, synes det vara

önskvärt att giva räntornas avlyftande, varmed i detta sammanhang förstås

deras inlösen av statsverket, största möjliga omfattning. Av förevarande

motion framgår, att skattefrälseräntor av ifrågavarande beskaffenhet

fortfarande utgå. 1911 års förordning kan icke förmodas hava givit

jordägare anledning att efter den 31 mars 1911 ånyo utsätta ränta i syfte

att få räntan inlöst av statsverket, eftersom staten enligt gällande föreskrifter

icke inlöser sådan ränta. I själva verket föreligger således enahanda

skäl, som ligga till grund för 1911 års förordning, för en framflyttning

av den däri stadgade tidpunkten, då föreliggande förening av jord

och ränta utgör hinder för räntans inlösen. Kollegium, som finner, atthen

ränta, som är förenad med jordäganderätten, fortfarande icke bör bliva

föremål för inlösen, samt att tillfredsställande garanti bör skapas mot att

dylik ränta icke skiljes från fastigheten för att därigenom kunna göras

till föremål för inlösen, anser att nämnda tidpunkt bör framflyttas och

vill i sådant avseende föreslå tiden till exempelvis den 1 januari 1931, vid

vilket års riksdag motion i ämnet första gången väcktes. Såsom i motionen

framhållits lära de fall, då vid ett dylikt medgivande ränteinlösen

kan väntas förekomma, icke bliva talrika, och torde följaktligen den ifrågasatta

ändringen icke komma att medföra någon större kostnad för statsverket.

Kollegium tillstyrker således bifall till motionen på det sätt, att tidsbestämningen

»den 1 april 1911» i 1911 års förordning ändras till »den 1 januari

1931».

Kollegiet anser sig med anledning av vissa i motionen gjorda uttalanden

böra ytterligare erinra följande.

Då kollegiet den 9 april 1931 avgav sitt yttrande till utskottet över motion

nr 42 i första kammaren i nu förevarande ämne, förelåg i finansdepartementet

ett av kollegiet och statskontoret den 24 oktober 1922 på Kungl.

Majlis uppdrag avgivet förslag till de lagbestämmelser, vilka kunde anses

erforderliga för genomförande av vissa av statsrådet och chefen för

finansdepartementet ifrågasatta ändringar beträffande inlösen av skattefrälseräntor,

i syfte att åt staten inrymma befogenhet att påkalla inlösen

av skattefrälse ränta. Kollegiets uppgift den 9 april 1931, att inom finansdepartementet

verkställd utredning med förslag i ämnet vore att emotse,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

kail sålunda icke — såsom i nu förevarande motion skett — karaktäriseras

såsom »vilseledande». Sedan nämnda uppgift meddelats, anhöll riksdagen

år 1932 (skr. nr 186), att Kungl. Majit måtte verkställa utredning örn sådan

ändring av gällande bestämmelser rörande inlösning för statsverkets räkning

av skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ till dylik inlösning

utsträcktes att gälla jämväl räntegivare, samt för riksdagen, så snart ske

kunde, framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan

kollegiet anbefallts inkomma med utlåtande och förslag i ämnet, bar kollegiet,

på anförda skäl, i utlåtande den 27 oktober 1932 föreslagit, att med

vidare åtgärder i anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse måtte

för närvarande anstå, men förordade att frågan måtte så snart tidsförhållandena

sådant medgåve upptagas till ny behandling. För det fall emellertid

att Kungl. Majit skulle anse skäl för närvarande föreligga för den

av riksdagen åsyftade lagstiftningen, har kollegiet preliminärt föreslagit

vissa grunder för en lagstiftning åsyftande tvångsinlösen för statsverkets

räkning av vissa skattefrälseräntor.

Motionären har erinrat örn vissa stadganden i lagen den 8 november

1912 örn avlösning av vissa frälseräntor. Enligt denna lag kan frälseränta,

som ej må inlösas för statsverkets räkning, avlösas mot ersättning

i penningar till räntans ägare, där denne eller ägaren av den ränteskyldiga

fastigheten begär detta. Av ersättningen gäldas en fjärdedel och

förskjutas tre fjärdedelar av statsmedel. Förskottet jämte ränta å de

förskjutna medlen återbetalas av fastighetsägaren genom årliga, lika stora

annuiteter under en tid av 40 år. Begäres emellertid avlösning av frälseränta,

som varit med fastigheten förenad men blivit åter därifrån skild,

och har föreningen inträtt eller fortfarit efter den 31 mars 1911, skall enligt

19 § 2 stycket sagda lag ej någon del av ersättningen till ränteägaren

gäldas av statsmedel, men skall ersättningen i sin helhet förskjutas av

dylika medel, och äga i övrigt stadgandena i lagen motsvarande tillämpning.

Att ränteägare ej sökt att genom tillämpning av stadgandet påbörda

fastighetsägaren dylik utgift är så mycket naturligare, som jämlikt

10 § i lagen denne ej, utan att han själv begärt avlösning, är skyldig underkasta

sig densamma, där det befinnes, att vad han skulle bliva pliktig

att årligen erlägga såsom avbetalning och ränta å det av statsmedel förskjutna

beloppet överstiger vad han är skyldig utgiva såsom frälseränta

varje år. Detta fall kommer regelmässigt att inträfa vid avlösning av

ränta, som avses i 19 § 2 stycket. Då det emellertid torde vara av allmänt

intresse, att alla frälseräntor komma att upphöra, kan det ifrågasättas,

huruvida icke statsverket bör bidraga till avlösning jämväl av i nämnda

lagrum angivna räntor. En undersökning huruvida sagda lagrum hör

upphävas torde därför vara påkallad.

I detta yttrande hava, förutom undertecknade, deltagit kammarråden

friherre von Otter och Nyborg samt t. f. kammarrådet Skoglund. Protokollsutdrag

innefattande vid ärendets föredragning uttalad särskild mening

bifogas.

Stockholm den 24 mars 1933.

LENNART BERGLÖF.

Erik Schalling

föredragande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

21

Utdrag av Kungl. Maj:ts otdi rikets kammarkollegii

protokoll, hållet i Stockholm den 24 mars 1933.

68 §.

Kammarrådet Schalling föredrager handlingarna till Kungl. Maj:ts remiss

den 24 februari 1933 i fråga örn två motioner, nr 36 i första, kammaren

angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med

jordäganderätten förenade, samt nr 170 i andra kammaren angående av - lösning av vissa avgifter till Lunds domkyrka samt s. k. hospitalsräntor;

och beslutas skrivelser till riksdagens statsutskott enligt registraturet

samt till finansdepartementet.

Från heslutet i avseende å förstnämnda motion är föredraganden, med

vilken kammarrådet friherre von Otter instämmer, skiljaktig och yttrar:

»De motiv, som ligga till grund för gällande lagstiftning tala enligt

min mening direkt emot en utsträckning till tiden efter den 31 mars 1911

av den 1911 stadgade tidsbegränsningen för skattefrälseräntors inlöslighet,

och redan denna omständighet synes utgöra ett skäl för att ställa sig

avvisande mot den nu ifrågavarande motionens syfte.

Förevarande fråga synes mig icke böra ses ur synpunkten av förhållandet

mellan kronan och ränteägaren. Inlösningsinstitutet har, såsom betonats

även vid framläggande av 1911 års proposition, ej tillkommit för

ränteägarens skull utan för att bereda ägaren av den ränteskyldiga fastigheten

motsvarande förmån som ägare av skattejord. Under det kronans

ställning till ränteägaren är köparens till säljaren, är dess förhållande

till jordägaren givarens till gåvotagaren. Inlösningen avser därför

i princip en förmån blott för jordägaren. Grunden härför är det på

billighet grundade anspråk han, såsom betalande en — till enskild överläten

— offentlig utskyld, kan ställa på staten att ej pä grund av

denna överlåtelse, vari han spelat en helt passiv roll, bliva behandlad

sämre än ägaren till den skattejord, vars ränta blivit kvar i statsverkets

hand, utan bliva fri från sin räntebetalningsskyldigliet (eller erhålla

vederlag därför i form av årlig ersättning).

Utsträckningen år 1911 av inlösningsförfarandet till en gång med jordäganderätten

förenade men på nytt utsatta räntor, vid vilkas utsättande

jordägaren-räntegivaren måste hava spelat en aktiv roll, förutsatte att

avskiljandet från jorden i regel skett före år 1885, då grundskatt ännu utgick.

Propositionen år 1911 står, såvitt jag kan finna, principiellt på den

av lagberedningen därvid intagna ståndpunkten, att förening, som fortfarit

efter ikraftträdandet av 1885 års förordning, skulle utgöra hinder

för inlösen, och frångår denna ståndpunkt blott av praktiska skäl — enär

förordningen icke kunde förmodas hava givit jordägare, som ägde även

vederbörande ränta, anledning att frånskilja denna för att fa den inlöst

av statsverket. Är 1885, då grundskatt fortfarande utgjordes, kunde man

med skäl hävda, att en skattefrälseränta, som varit förenad med jordäganderätten

men därifrån skildes, fortfarande ägde karaktär av utskyld,

och från denna synpunkt kan det göras gällande, att 1911 års lagstiftning

ej i princip bröt med 1885 års förutsättning för inlösen och ersättning, att

räntan fortfarande hade kvar sin utskyldskaraktär. En sådan fiktion

torde vara otänkbar, sedan grundskatteavskrivningen år 1904 fullbordats.

En med jordäganderätten förenad frälseränta, som ånyo utsatts efter den

31 mars 1911, har i sak, örn också icke i form, fått karaktär av a v k o m s t
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 90.

rätt. En sådan börda bör ej avlyftas på statens bekostnad utan något

bidrag av jordägaren. De förutsättningar, som lågo till grund för 1911

års förordning, synas mig alltså ej vara tillämpliga å den i föreliggande

motion åsyftade författningsändringen, och jag anser mig förty icke kunna

tillstyrka bifall till motionen.

Det lärer dock vara ett allmänt intresse, att även frälseräntor, som varit

med jordäganderätten förenade efter den 31 mars 1911 men därifrån skilts,

upphöra. Räntor av denna art vare sig av skattefrälse eller frälseskatte

natur kunna för närvarande ej bringas att upphöra under andra villkor

än som omförmälas i 19 § 2 stycket lagen den 8 november 1912 örn avlösning

av vissa frälseräntor, nämligen att jordägaren återgäldar hela avlösningssumman.

Man torde kunna antaga, att ytterst få räntor komma

att försvinna på denna väg. Jag ifrågasätter fördenskull för tillgodoseende

i viss mån av motionens syfte, huruvida ej statens intresse av räntornas

upphörande är så stort, att statsverket bör liksom vid avlösning

av andra frälseräntor gälda en fjärdedel av avlösningsbeloppet. Skäl synas

mig därför föreligga för en undersökning, huruvida ej 19 § 2 stycket

avlösningslagen bör upphävas.»

Vid protokollet:

Ernst P. Pehrzander.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.