Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929

1933-05-16 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1933:93, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Ar 93.

1

Nr 93.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1933 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om

ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27

juni 1929 (nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(l:a avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 10 februari 1933 dagtecknad proposition

(nr 100) har Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen

fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag.

föreslagit riksdagen att godkänna följande

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 8 § 1 mom. allmänna resereglementet

den 27 juni 1929 skola i nedan angivna delar erhålla följande

ändrade lydelse:

2 i

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass lil

Avgift för 1 plats

i I klass

Avgift för 1 plats

i II klass

Avgift för 1 plats

i III klass

Avgift för enskild bytt

med högst 2 liggplatser

j Avgift för hyttplats

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

85 öre per km.

35 öre per km.

35 öre per km.

80 öro per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

Järnväg

Fartyg.....

Luftfartyg

Spårväg ..

Omnibus ..

Taxeautomobil.

Annan automobil och häst-^

skjuts ................./

Annat färdsätt än ovani

nämnts..................../

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 6 sami. Nr 93.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Vid resa — —- — verkligen använts.

Med fartyg —--verkligen använts.

Till omnibus — — — persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil---kunnat ifrågakomma.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad

till högre belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående

bestämmelser tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad

han visar sig hava utgivit.

8 *.

1 mom. Hava vid---båtar m. m.

Eesekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar

och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän

av främste förrättningsmannen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1934.

Uti tvenne likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren

av herr J. Johansson i Friggeråker (nr 252) och den andra inom

andra kammaren av herr I. Pettersson i Kosta m. fl. (nr 421) har hemställts,

att riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,

att Kungl. Majit måtte i den utsträckning som kan befinnas lämplig föreskriva,

att kilometerpenningar icke skola utgå till i motionen omnämnda

grupper av befattningshavare, dels ock besluta, att den i 2 § i allmänna

resereglementet upptagna ersättningen för färd med annan automobil

sänkes från 35 öre till 30 öre per kilometer.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,

får utskottet hänvisa till motionen Ii 252.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling jämväl upptagit

av riksdagens år 1932 församlade revisorer under §§ 28 och 29 i deras

berättelse gjorda uttalanden angående dels utlämnande av reseförskott

och kontrollen över deras återbetalning dels ock statsverkets kostnader

för tjänsteresor.

I berörda proposition nr 100 har departementschefen framhållit, att i

samband med det förslag till upphävande av stadgan örn skjutsväsendet,

som förelagts innevarande års riksdag, jämväl erfordrades vissa ändringar

i allmänna resereglementet den 27 juni 1929. Det av departementschefen

framlagda förslaget till dessa ändringar innebär i huvudsak,

att resekostnadsersättning för hästskjuts bestämmes till 35 öre per

kilometer utan tillägg av kilometerpenningar eller alltså efter enahanda

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

grunder, som nu gälla för bestämmande av ersättning för resa med annan

automobil än taxeautomobil. Den i resereglementets 2 § 1 mom. ingående

tabellen föreslås sålunda skola undergå den ändringen, att rubrikerna för

dessa två färdsätt ersättas med den gemensamma rubriken: »Annan

automobil och hästskjuts.» Förslaget innefattar därjämte dels av den sålunda

föreslagna ändringen påkallad redaktionell ändring av nyssnämnda

moments sista stycke, dels ock att ordet »åkdonslega» skall utgå

ur resereglementets 8 § 1 morn.

Beträffande ovanberörda av riksdagens revisorer gjorda anmärkningar

får utskottet lämna följande redogörelse.

Under finansdepartementet, § 28, hava revisorerna meddelat, att de

verkställt en detalj granskning beträffande inom vissa myndigheter utlämnade

reseförskott och deras kontroll över återbetalningen av desamma

(Del I, sid. 86—90). I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande

uttalande:

Den sålunda verkställda granskningen har givit revisorerna anledning

att framhålla vikten av att ovan intagna bestämmelser sorgfälligt iakttagas

samt att noggrann kontroll utövas över att icke onödigt höga förskott

lämnas av vederbörande myndigheter. Otvivelaktigt föreligga för

närvarande på detta område anmärkningsvärda missförhållanden. Revisorerna

bortse härvid icke från att det ofta i praktiken kan möta svårigheter

att i förväg exakt bedöma resornas omfattning och de kostnader,

som därav föranledas, men enligt deras uppfattning har man alltför ofta

icke ingått i ett bedömande av förskottens lämpliga avvägning, utan

allenast utanordnat, vad befattningshavaren själv uppgivit sig behöva i

reseförskott.

Revisorerna vilja även ifrågasätta, huruvida icke sådana bestämmelser

böra meddelas, att för framtiden icke nytt förskott utbetalas, innan

redovisning verkställts för tidigare lämnat förskott. Vidare torde allmänna

resereglementets föreskrifter böra även i så måtto kompletteras,

att bestämmelser meddelas därom, att befattningshavare, som önska tillfälligt

reseförskott, skall uppgiva tidpunkten för den tilltänkta resans

anträdande samt att, för den händelse en befattningshavare med hänsyn

till tilltänkt resa uppburit tillfälligt förskott, men av någon anledning

icke kommit att företaga resan på avsedd tidpunkt, förskottet skall återbetalas,

därest det icke inom exempelvis en månad erfordrats för resan

i fråga.

Revisorerna hava också uppmärksammat, att hos en del myndigheter

rescförskotten avföras under särskild förskottstitel, medan hos andra

myndigheter förskotten utlämnas från och redovisas direkt å vederbörande

myndighets reseanslag. I anledning härav vilja revisorerna

framhålla, att, för den händelse det av praktiska skäl anses lämpligt att

omedelbart avföra lämnat förskott å ett anslag, förskotten i varje fall

böra upptagas i en förskottsliggare eller ock på annat sätt särskilt redovisas,

så att en fullständig översikt kan erhållas över vid varje tillfälle

utestående förskott samt tidpunkten för förskottens redovisning.

Vad särskilt beträffar vattenfallsstyrelsen hava revisorerna icke kunnat

finna det av styrelsen tillämpade förfaringssättet att låta inräkna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

förskotten i kassabehållningen och icke särskilt bokföra dessa vara ur

kontrollsynpunkt tillfredsställande och i övrigt lämpligt. Detta förfaringssätt,

som enligt revisorernas åsikt är av anmärkningsvärd beskaffenhet,

bör omedelbart upphöra.

De erfarenheter, som sålunda vunnits, hava revisorerna ansett sig böra

framlägga för riksdagen såsom resultat av den verkställda undersökningen

rörande tillämpningen av gällande bestämmelser örn reseförskott.

Förklaringar hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket

och vattenfallsstyrelsen (Del lil, sid. 174—178).

Vidare hava revisorerna under finansdepartementet, § 29, behandlat

frågan örn statsverkets höga kostnader för tjänsteresor och föreslagit

vissa åtgärder för nedbringandet av desamma (Del I, sid. 90—98). Revisorerna

hava därvid gjort följande allmänna uttalande:

Statsverkets kostnader för tjänsteresor torde kunna beräknas till i runt

tal 10,000,000 kronor för år. För nedbringande av dessa kostnader har,

bland annat, verkställts en sänkning av automobiltaxan och kilometerpenningarna.

Genom dessa åtgärder hava visserligen, såvitt revisorerna

kunnat finna, för tillfället förhindrats en ytterligare stegring av nämnda

utgifter. Däremot torde för nedbringande av de nuvarande höga kostnaderna

andra mera effektiva åtgärder böra vidtagas. Frånsett en allmän

sänkning av de i riksstaten för reseersättningar avsedda anslagen vilja

revisorerna ifrågasätta, huruvida icke dessa anslag eller anslagsposter

böra uppföras med bestämda belopp att för avsett ändamål fördelas mellan

olika myndigheter eller personer. Härvid torde viss del böra av Kungl.

Maj:t eller vederbörande myndighet disponeras för sådana fall, då det åt

viss befattningshavare anvisade särskilda beloppet av en eller annan anledning

befinnes otillräckligt.

Även andra utvägar böra sökas för åstadkommande av här avsedda besparingar.

Härvid synes en nedsättning i gottgörelsen för färd i taxeautomobil

vara synnerligen befogad. Automobiltaxorna äro fortfarande

så höga, att genom överenskommelse rabatt å taxorna ofta kan erhållas, i

synnerhet örn samma fordon mera stadigvarande användes. Då möjlighet

till ett billigt ordnande av tjänsteresor i första hand kan utnyttjas av förrättningsman

med begränsat distrikt och ofta återkommande resor, synes

för sådana personalgrupper kilometerpenningarna vid färder inom eget

distrikt (län) utan olägenhet kunna indragas. I samband härmed bör även

ersättningen för annan automobil sänkas för nämnda kategori befattningshavare.

För det undantagsfall att ersättning enligt automobiltaxan icke

skulle täcka med resan förenade särskilda utgifter torde jämlikt 2 § 1

mom. sista stycket i allmänna resereglementet gottgörelse härför kunna

utgå.

Det billiga färdsättet med omnibus synes böra i viss utsträckning göras

obligatoriskt även vid längre resor. Vidare synes skäl saknas att påföra

statsverket resekostnad i sådana fall, där befattningshavare av statsunderstödd

institution åtnjuter förmånen av kostnadsfri resa.

Såsom revisorerna i det föregående påvisat har planläggningen av resorna

i flera fall varit bristfällig. Revisorerna vilja med anledning härav

understryka betydelsen av noggrann kontroll på hithörande område.

Vad angår resor eller förrättningar, som taga mindre tid än 6 timmar

i anspråk, vill det förefalla att de härmed förenade utgifterna för mat

och logi, örn sådana utgifter överhuvudtaget förekomma, äro så obetyd
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 93. 5

liga, att särskild traktamentsersättning icke bör ifrågakomma. Som en

jämförelse må erinras örn att tjänstemän vid ämbetsverken i Stockholm

hava sig ålagda 7 timmars tjänstgöring å tjänsterummet. Örn de, som

ofta är fallet, äro bosatta på längre avstånd från arbetsplatsen, hava de

därför icke möjlighet att intaga sin frukostmåltid (lunch) i hemmet utan

äro nödsakade vidkännas särskild kostnad för detta mål utan att ersättning

i någon form härför utgår. Vidare torde böra beaktas att redan nu

stora grupper befattningshavare icke äro berättigade till traktamentsersättning

vid resor eller förrättningar, som omfatta mindre tid än sex

timmar.

Slutligen hava revisorerna i detta sammanhang ansett sig böra något

beröra frågan örn det allmänna resereglementets tillämplighetsområde.

Revisorerna hava fäst sig vid den åtskillnad, som föreligger i fråga örn

traktamentsersättningens karaktär. För de flesta förrättningsmän är traktamentet

endast avsett att utgöra ersättning för den merkostnad vederbörande

fått vidkännas på grund av att han nödgas vistats utom bostadsorten.

För andra åter måste traktamentet jämväl anses utgöra ersättning

för det under förrättningen utförda arbetet. Med hänsyn till den

skillnad, som sålunda föreligger i fråga örn traktamentets ändamål, torde

det vara uppenbart att åtgärder i besparande syfte i hög grad försvåras

därigenom att för samtliga förrättningsmän stadgats gemensamma bestämmelser

i nu nämnt hänseende. Det vill därför synas revisorerna att

skäl tala för att ur allmänna resereglementet utbryta sådana grupper förrättningsmän,

för vilka traktamentsersättningen utgör ersättning jämväl

för det under förrättningen utförda arbetet.

Utskottet har med stöd av § 46 riksdagsordningen införskaffat yttrande

från riksräkenskapsverket över den av riksdagens revisorer under § 29

gjorda framställningen, vilket yttrande är såsom bilaga A här bifogat.

Beträffande först de av revisorerna under § 28 meddelade uppgifterna

rörande utlämnandet av reseförskott och kontrollen över dessa förskotts

återbetalning är utskottet av den uppfattningen, att vissa kompletterande

bestämmelser måhända kunna anses erforderliga för att ernå en fullständig

kontroll över reseförskotten. De av revisorerna gjorda erfarenheterna

synas nämligen giva vid handen, att i vissa fall berättigade anmärkningar

kunna framställas mot sättet för reseförskottens utlämnande och redovisning.

Utskottet, som förutsätter att såväl vederbörande myndigheter som

Kungl. Majit ägna de av revisorerna berörda spörsmålen sin uppmärksamhet,

har dock icke ansett påkallat, att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller

örn vidtagande av säivskilda åtgärder i anledning av vad revisorerna

anfört.

Revisorernas yttrande under § 29, som avhandlar statsverkets kostnader

för tjänsteresor, har utskottet ansett sig böra behandla i samband med de

av Kungl. Majit i föreliggande proposition ävensom i ovannämnda motioner

och av riksräkenskapsverket i dess yttrande framlagda förslag till vissa

jämkningar i allmänna resereglementets särskilda paragrafer.

Vad då först beträffar de föreslagna ändringarna i 2 § av allmänna resereglemente!,

iir utskottet i likhet med motionärerna och riksräkenskapsver
-

Utskot tet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

ket av den uppfattningen, att en nedsättning av ersättningen vid användandet

av »annan automobil» (än omnibus och taxeautomobil) är befogad.

Jämväl enligt utskottets mening bör ersättningen icke bestämmas till

högre belopp än 30 öre per kilometer. Ej heller kan utskottet finna nödvändigt,

att ersättningen för hästskjuts fastställes till högre belopp än som

föreslagits vid användandet av egen automobil. Utskottet ansluter sig

därför till riksräkenskapsverkets uppfattning, att även ersättningen för

hästskjuts bör bestämmas till 30 öre per kilometer. Vidkommande frågan

örn ersättning vid användande av »annat färdsätt än ovan nämnts» — i

första rummet motorcykel och velociped samt fotvandring — delar utskottet

riksräkenskapsverkets mening, att ifrågavarande fortskaffningssätt

kunna i och för sig vara fullt gottgjorda med 20 öre per kilometer. Uppmärksammas

må dock, att, därest vid användande av motor- och roddbåt

verkliga kostnaden skulle komma att överstiga den sålunda fastställda

summan, i resereglementet är stadgat, att vederbörande äger åtnjuta ersättning

för vad han visar sig hava utgivit.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket förordat, vill utskottet jämväl

föreslå sådan jämkning i allmänna resereglementet, att rätten att vid

färd å järnväg uppbära ersättning för l:a klass å dagtåg begränsas till

fall, då i omedelbart samband med färden dylik plats i sovvagn användes.

I samband med ändringarna i 2 § har utskottet ansett sig böra yttra sig

över det i motionerna framförda yrkandet, att riksdagen skulle i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte i den utsträckning,

som kunde befinnas lämplig, föreskriva, att kilometerpenningar icke skulle

utgå till vissa grupper befattningshavare, som hava på visst sätt begränsade

tjänstgöringsdistrikt och ofta där företaga resor. Utskottet har icke

funnit sig böra särskilt upptaga detta yrkande, som jämväl framförts av

revisorerna, men har å andra sidan ansett, att riksdagen bör i skrivelse

till Kungl. Majit fästa uppmärksamheten på önskvärdheten av att en allmän

utredning sker rörande såväl detta spörsmål som vissa andra här

nedan angivna eller i övrigt föreliggande frågor, vilka beröra allmänna

resereglementet och de s. k. besparingsreglementena.

Vad därefter beträffar riksräkenskapsverkets förslag i avseende å borttagande

av de nu i 4 § intagna bestämmelserna örn inskränkning i skyldigheten

att använda omnibus, måste utskottet ställa sig tveksamt mot detta

förslag. Utskottet är dock av den uppfattningen, att anledning icke finnes

att motsätta sig införandet av skyldighet för befattningshavare att

i något större utsträckning än för närvarande använda omnibus. Jämväl

detta spörsmål synes emellertid böra underkastas ytterligare övervägande.

Vidkommande förslaget örn sådan ändring i 12 § att, där ersättning för

väntpengar åtnjutes, reseersättningen jämväl i övrigt skall utgå efter den

verkliga kostnad, som förrättningsmannen styrker sig hava fått vidkännas

för det använda fortskaffningsmedlet, ansluter sig utskottet till riksräkenskapsverkets

uppfattning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Vad beträffar den av såväl revisorerna som riksräkenskapsverket berörda

frågan om särskilda förrättningsarvoden vid vissa slag av förrättningar,

där traktamentet för närvarande skall utgöra ersättning för visst

utfört arbete, är utskottet, i anslutning till vad som tidigare i denna sak anförts

från riksdagens sida, av den meningen, att detta spörsmål bör närmare

undersökas och utredas. Jämväl torde böra ytterligare övervägas

de spörsmål, som stå i samband med frågan örn förbättrad planläggning av

tjänsteresor, vilken fråga behandlats såväl av revisorerna som riksräkenskapsverket.

Utskottet har uppgjort såsom bilaga B vid utlåtandet fogat förslag till

ändringar i vissa paragrafer av resereglementet.

Slutligen vill utskottet uttala, att utskottet förväntar, att, då utskottet

nu föreslår en ytterligare undersökning och utredning av vissa spörsmål,

som beröra befattningshavarnas resor, allmänna resereglementet skall,

sedan jämväl denna utredning verkställts, erhålla en sådan avfattning, att

icke ändringar däri skola behöva åtminstone under de närmaste åren vidtagas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

samt motionerna I: 252 och II: 421

a) godkänna vid utlåtandet fogat förslag till kungörelse

angående ändring i vissa delar av allmänna

resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Majit ville taga under övervägande vad utskottet här

ovan anfört beträffande ytterligare utredning angående

vissa allmänna resereglementet och besparingsreglementena

berörande spörsmål.

Stockholm den 16 maj 1933.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Kvarnzelius, Lindblad, Widell, Nilsson i Malmö, Oscar

Olsson, Asplund, Ernfors, Nilsson i Fredrikstad Thelin, Björck och Nordborg samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Strindlund, Persson i

Fritorp, Eriksson i Stockholm, Jeppsson, Andersson i Höör, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna,

Andersson i Prästbol, Nilsson i Hörby och Norsell.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Bilaga A.

Till riksdagens statsutskott.

På grund av Kungl. Marits beslut den 24 mars 1933 åligger det riksräkenskapsverket

att till statsutskottet avgiva utlåtande över den av riksdagens

revisorer i deras berättelse om den år 1932 verkställda granskningen

av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932 under § 29 behandlade frågan

örn statsverkets kostnader för tjänsteresor. Då riksräkenskapsverket nu

går att fullgöra detta åliggande, vill ämbetsverket förutskicka, att verket

ansett sig företrädesvis hava dels att yttra sig angående de av statsrevisorerna

ifrågasatta åtgärderna i syfte att nedbringa statens utgifter

för tjänsteresor, dels ock att angiva de ändringar i allmänna resereglemente!

(1929:210, 1931:241), vilka, enligt ämbetsverkets egen, tidigare

vunna erfarenhet kunna anses lämpliga för vinnande av den utav revisorerna

avsedda utgiftsbesparingen.

Statsrevisorerna hava i första hand ifrågasatt, huruvida icke vederbörande

riksstatsanslag och anslagsposter för reseersättningar böra uppföras

med bestämda belopp, att för avsett ändamål fördelas mellan olika

myndigheter eller personer. I anledning av detta förslag är från riksräkenskapsverkets

sida endast att framhålla, att utvecklingen redan gått

i denna riktning, i det att alltflera verk erhållit begränsade specialanslag

för resekostnaders bestridande. Vid den allmänna översyn av uppställningen

av riksstatens utgiftssida, vilken av Kungl. Majit uppdragits åt

statskontoret och riksräkenskapsverket, torde komma att uppmärksammas,

huru denna fråga allmänt budgettekniskt bör lösas beträffande övriga förvaltningsgrenar.

Statsrevisorerna hava ock yttrat sig angående allmänna resereglementets

tillämplighetsområde. Revisorerna hava härvid bland annat anfört, att

skäl tala för att ur allmänna resereglemente! utbryta sådana grupper förrättningsmän,

för vilka traktamentsersättningen utgör ersättning jämväl

för det under förrättningen utförda arbetet.

Det synes riksräkenskapsverket uppenbart, att förhållandena i nu förevarande

avseende måste ställa sig väsentligt olika för sådana förrättningsmän,

som åtnjuta lön eller särskilt förrättningsarvode, samt för sådana,

vilka ej uppbära annan gottgörelse för tidsspillan under resa och deltagande

i förrättning än ersättningen enligt resereglementet. Såsom framgår

av statsrevisorernas återgivna uttalande, gäller emellertid särställningen

väsentligen själva traktamentsersättningen. Beträffande ersättningen

för resekostnaden ställer sig saken däremot annorlunda.

Det ur alla synpunkter riktigaste och ändamålsenligaste vore tvivelsutan

att för alla förrättningar fastställa särskilt dagarvode, att utgå där

ej vederbörande på grund av tjänstebefattning har att deltaga i förrättning.

Riksräkenskapsverket vill ock i första hand uttala sig för en omläggning

i sådan riktning. Denna kan emellertid icke genomföras utan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

en tämligen tidskrävande utredning, då det här gäller ett flertal förvaltningsgrenar

av vitt skilda slag.

Därest nian emellertid redan nu vill åstadkomma en i och för sig motiverad

åtstramning av reglerna för ersättning enligt resereglementet utan

att alltför hårt träffa förrättningsmän, vilka ej åtnjuta lön eller arvode,

synes den utvägen närmast stå till buds att genom särskilt beslut fastslå,

att inskränkningarna i traktamentsberäkningen icke eller endast delvis

skola gälla nämnda förrättningsmän.

Beträffande ersättningen för resekostnaderna finnes det däremot enligt

riksräkenskapsverkets mening icke anledning att försätta nu omhandlade

förrättningsmän i någon särställning i förhållande till förrättningsmän i

allmänhet. I de fall då särskild gottgörelse för arbetet icke utgår, förhåller

det sig oftast så, att vederbörande är bosatt i närheten av — i varje

fall inom samma län som -— den ort, där förrättningen utföres. Med hänsyn

till kännedomen örn de lokala förhållandena har förrättningsmannen

därför i viss mån samma möjligheter att ordna sina resor relativt billigt

som tjänstemän med mindre arbetsdistrikt, för vilka s. k. besparingsreglementen

gälla. Att beträffande de omhandlade, oavlönade förrättningsmännen

ifrågasätta särskilda besparingsbestämmelser med avseende å resekostnadsersättningen

kan emellertid icke anses skäligt. Dessa förrättningsmän

synas därför böra i reseersättningshänseende jämställas med andra,

för vilka speciella besparingsregler icke gälla.

Då riksräkenskapsverket nu övergår till att behandla de olika bestämmelser

i allmänna resereglementet, i vilka ändring kan anses befogad eller

ifrågasättas, utgår riksräkenskapsverket sålunda från den förutsättningen,

att reglementets ersättningsbestämmelser endast äro avsedda att täcka

resekostnaderna samt bestrida merutgifterna för uppehället under resa

och förrättning. Riksräkenskapsverket upptager nu till diskussion resereglementets

olika stadganden i den ordning de förekomma i reglementet.

2 §.

1 inom. av förevarande paragraf avhandlar de olika färdsiitten samt

den ersättning, som utgår i de särskilda reseklasserna (I—III). Vad dessa

bestämmelser angår, kunna eventuella besparingssträvanden åsyfta dels

minskad bekvämlighet för den resande, dels ock nedsatt gottgörelse för

utgifterna utöver de verkligen erlagda. Delvis får emellertid sistnämnda

spörsmål behandlas i samband med vissa efterföljande paragrafer.

Bland färdmedlen upptages främst järnväg. Rätten att erhålla ersättning

för biljett till I—III klassens järnvägsvagn är i verkligheten avgörande

för indelningen i reseklasser enligt reglementet. Den enda förändring,

som här synes böra sättas i fråga, är att begränsa rätten för

förrättningsmän tillhörande reseklass I att åtnjuta ersättning för plats

i I klass vagn å dagtåg. I detta avseende är att erinra följande.

Då 1925 års provisoriska allmänna resereglemente tillkom, förefanns icke

möjlighet att resa i I klass järnvägsvagn utan att avgift till sovplats

samtidigt lösts. Numera hava emellertid I klass-avdelningar inforts även

å vissa dagtåg på de sydliga statsbanelinjerna. Något verkligt behov av

att å dagtåg färdas i I klass avdelning synes riksräkenskapsverket icke

förefinnas. Det må erinras, att statsrådets ledamöter innehava fribiljett

till I klass å statens järnvägar, varför de icke skulle drabbas av en inskränkning

i avseende å rätten till ersättning för färd i I klass vagn.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Riksräkenskapsverket tillstyrker fördenskull, att rätten att vid färd å

järnväg uppbära ersättning för avgift till I klass plats å dagtåg begränsas

till fall, då i omedelbart samband med färden dylik plats i sovvagn

användes. — En konsekvens av en dylik föreskrift synes vara, att vissa

jämkningar böra vidtagas i avseende å fribiljetterna för vissa tjänstemän

vid statens järnvägar med flera.

Beträffande färd med fartyg skulle kunna sättas ifråga att föreskriva,

att förrättningsman tillhörande reseklass I icke må använda hytt med 2

liggplatser, därest hytt med 1 plats finnes tillgänglig. En sådan inskränkning

torde emellertid ur besparingssynpunkt vara av så ringa värde, att

riksräkenskapsverket ej anser sig böra förorda någon ändring i dylik riktning.

Vid färd med omnibus erhåller förrättningsman utom ersättning för

avgift för 1 plats jämväl kilometerpenningar av 5 öre. I vad mån jämkning

här bör göras — närmast genom slopande av kilometerpenningarna

— sammanhänger nära med behandlingen av ersättningen för begagnande

av taxeautomobil.

Ersättningen vid färd med taxeautomobil är reglerad enligt enahanda

grund, som gäller för resa med omnibus.

Beträffande färd med automobil uppställer sig frågan, örn kilometerpenningarna

böra bibehållas. Statsrevisorerna hava framkastat ett förslag,

att denna tilläggsersättning skulle slopas för förrättningsmän med

begränsade distrikt och ofta återkommande resor. Enligt vad riksräkenskapsverket

erfarit, har ock i vissa under innevarande år inom vederbörande

departement utarbetade förslag till besparingsreglementen kilometerpenningarna

borttagits. Då det gäller förrättningsmän tillhörande berörda

kategori — vilka på grund av kännedomen örn de lokala förhållandena

kunna utnyttja förefintliga möjligheter att erhålla skjuts med taxeautomobil

till lägre pris än gällande taxa — kan en dylik indragning vara

berättigad. Mot att generellt indraga rätten till kilometerpenningar tala

de skäl, sorn, då förslag i sådant syfte på sin tid framlades av statens

organisationsnämnd, anfördes mot detta förslag och på grund av vilka

Kungl. Majit och rikdagen år 1931 stannade vid att nedsätta kilometerpenningarna

från 10 till 5 öre.

Ett förhållande, som är av vida större betydelse än kilometerpenningarna

i avseende å kostnaderna för färd med taxeautomobil, är läget av

själva taxan. Såsom statsrevisorerna framhållit, förekommer det i stor

utsträckning, att rabatt å gällande taxa erhålles, särskilt då samma fordon

mera stadigvarande användes liksom vid längre resor. Frågan örn

automobiltaxornas nedsättning kan emellertid icke upptagas till omprövning

i nu förevarande sammanhang, då dessa taxor fastställas av vederbörande

länsstyrelser.

Riksräkenskapsverket anser alltså, att någon ändring i allmänna resereglemente!

icke bör vidtagas beträffande bestämmelserna örn ersättning

för färd med taxeautomobil.

Vid nu angivna förhållande saknas anledning att beträffande omnibus

vidtaga någon ändring i fråga örn kilometerpenningarna, helst som

användningen av detta fortskaffningsmedel bör i möjligaste mån understödjas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår ersättningen lör färd med annan

automobil (än omnibus och taxeautomobil) med 35 öre per kilometer.

Detta ersättningsbelopp fastställdes år 1931. Dessförinnan var ersättningen

40 öre per kilometer.

Beträffande frågan örn möjligheten att ytterligare nedsatta gottgorelsen

för användningen av annan — vanligen egen — automobil, tillåter, sig

riksräkenskapsverket åberopa vad statskontoret i detta ämne yttrat i ett

utlåtande den 18 mars 1933 med anledning av .remiss å förslag till kungörelse

örn resekostnads- och traktamentsersättning ät statens fattigvardsoch

barnavårdskonsulenter. Ämbetsverket anför:

»Vad därefter beträffar den föreslagna nedsättningen av ersättning tor

färd med annan automobil än taxeautomobil från 35 till 30 öre per kilometer

vill statskontoret framhålla, att, enligt vad ämbetsverket underhand

inhämtat, den föreslagna ersättningen av 30 öre per. kilometer torde

få anses fullt tillräcklig, även örn hänsyn tages till de icke oväsentliga

fasta årliga kostnader, som automobilägare få vidkännas, såsom t. ex. för

försäkring, skatt, garagehyra, m. m. I detta sammanhang torde böra

framhållas, att enligt gällande normaltaxor för länstrafik med vanlig personautomobil

föreskrivits en avgift av 40 öre per kilometer för befordran

vid enkel resa av 1—2 personer. Vid tur- och returresa eller rundresa tillbaka

till utgångspunkten utgår i regel ersättning med 70 procent av a.vgiften

vid enkel resa för den sammanlagda väglängden eller sålunda allenast

28 öre per kilometer. Sistnämnda ersättning är avsedd att täcka icke

blott de egentliga driftkostnaderna utan även avlöning åt chaufför och

dessutom lämna någon vinst åt bilens ägare. Härjämte bör beaktas, att

befattningshavare, som vid sina tjänsteresor begagna sig av taxeautomobil,

ej sällan kunna träffa avtal med någon automobilägare örn än lägre

ersättning än den, som skulle utgå enligt nyssberörda taxebestämmelser.

Det vill under sådana förhållanden synas, som örn en ersättning, av 30

öre per kilometer för färd med annan automobil än taxeautomobil icke

kan anses vara för låg. Statskontoret får därför tillstyrka föreliggande

förslag jämväl i nu förevarande del. . ...

Ämbetsverket anser sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida^ icke en

dylik nedsättning lämpligen borde bliva allmän samt ändring i sådant

syfte alltså vidtagas i allmänna resereglementet. Även örn en dylik åtgärd

i vissa fall kunde föranleda, att vederbörande i stället för detta färdsätt

använder sig av taxeautomobil, skulle den dock i betraktande av den

utsträckning, i vilken tjänsteresor företagas med annan automobil än

taxeautomobil (jfr sid. 92—95 i del I av statsrevisorernas berättelse år

1932), för statsverket medföra högst avsevärda besparingar. Såsom ovan

framhållits innebär användandet av taxeautomobil icke alltid högre kostnader

för statsverket. Erinras må, att förslag örn dylik nedsättning motionsvis

förelagts innevarande års riksdag (mot. 1:252 och 11:421).»

Riksräkenskapsverket vill för sin del, på de av statskontoret anförda

skälen, förorda en omedelbar nedsättning beträffande samtliga förrättningsmän

av ersättningen för användning av egen automobil. Någon

nämnvärd kostnadsskillnad mellan användningen av sådan automobil inom

större eller mindre förrättningsområden torde ej förefinnas. Det må

erinras, att då det nu gällande ersättningsbeloppet fastställdes, detsamma

av föredragande departementschefen (prop. 1931:199 sid. 16) angavs ligga

något i överkant. Riksräkenskapsverket anser en nedsättning av gottgörd

seli för egen automobil lill 30 öre per kilometer vara fullt motiverad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Därest en sänkning av automobiltaxorna i allmänhet skulle komma till

stånd, kan en ytterligare nedsättning av gottgörelsen för användning av

egen automobil sättas ifråga. Det bör vid bedömandet av denna fråga

beaktas, att innehavaren av egen automobil ej kan anses hava anspråk på,

att staten skall gottgöra honom hela hans kostnad för hållandet av automobil

eller ens någon större del därav. Staten skall endast ersätta den

kostnad, som kan beräknas belöpa å tjänsteresorna. Den synnerligen betydande

utsträckning, vari enligt statsrevisorernas berättelse privatautomobil

numera användes, visar, att den nuvarande ersättningen för användningen

av sådan bil i statens ärenden varit rikligt tilltagen.

Riksräkenskapsverket tillstyrker alltså, att ändring av resereglementet

vidtages därhän, att ersättningen för färd med annan automobil (än omnibus

och taxeautomobil) bestämmes till 30 öre per kilometer.

Enligt proposition till innevarande års riksdag (nr 100) örn ändring i

vissa delar av allmänna resereglementet skall ersättning för hästskjuts

utgå såsom för egen automobil. Det har vid den förberedande behandlingen

av denna proposition framförts den uppfattningen, att en ersättning

av 35 öre per kilometer för hästskjuts vore för låg och att densamma

skulle medföra, att det alltför ofta bleve nödvändigt att tillämpa bestämmelserna

i resereglementet 2 § 1 mom. sista stycket angående ersättning

för styrkta, verkliga kostnader. Dessa erinringar skulle måhända kunna

anses äga än större giltighet, örn ersättningen reduceras till 30 öre per

kilometer. De av statsrevisorerna gjorda statistiska undersökningarna

utvisa emellertid — något som man ej torde hava haft full insikt örn tidigare

— att färdsättet hästskjuts numera förekommer mycket sällan och

är statt i snabb avskrivning. Detta färdsätt torde alltmera begränsas till

de fall, då förrättningsmannen själv äger skjutsen.

Det kan givetvis icke ifrågakomma, att det mindre effektiva och sällsynt

förekommande färdmedlet hästskjuts skulle bliva avgörande för bestämmandet

av ersättningen för egen automobil. Ej heller kan det anses

lämpligt, att hästskjutsen ersättes högre än den egna automobilen. Med

hänsyn till hästskjutsens sparsamma förekomst såsom färdsätt enligt resereglementet

synes riksräkenskapsverket ingen olägenhet kunna uppstå,

örn undantagsregeln örn ersättning efter de verkliga kostnaderna allmänt

skulle komma att tillämpas vid användning av annan än förrättningsmannen

själv tillhörig hästskjuts.

Riksräkenskapsverket anser alltså, att hästskjuts bör liksom »annan

automobil» ersättas med 30 öre per kilometer.

Sist bland färdsätten upptages i resereglementet »annat färdsätt

än ovan nämnts» med ett ersättningsbelopp av 30 öre per kilometer.

Till ifrågavarande kategori räknas främst motorcykel och velociped samt

fotvandring. Även motor- och roddbåt hör hit, men för dessa jämförelsevis

sällan förekommande färdmedel torde undantagsbestämmelsen örn ersättning

med den verkliga kostnaden i fall av behov få komma i tillämpning.

De övriga nu ifrågavarande fortskaffningssätten kunna i och för

sig vara fullt gottgjorda med 20 öre per kilometer. Detta gäller jämväl

motorcykel, för vilken bland de så att säga normala färdmedlen inom

ifrågavarande kategori den verkliga kostnaden lärer vara högst. Riksräkenskapsverket

vill alltså förorda, att för gruppen »annat färdsätt än

ovan nämnts» ersättningen bestämmes till 20 öre per kilometer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

2 mom. Beträffande de i förevarande moment upptagna traktamentsbeloppen

synes det riksräkenskapsverket icke vara skäl att vidtaga, ändring.

Beloppen torde i och för sig icke vara för höga. De inskränkningar

beträffande rätten till åtnjutande av traktamentsersättmng, vilka kunna

anses befogade, böra enligt riksräkenskapsverkets mening vidtagas dels

genom besparingsreglementen för särskilda grupper av förrattmngsman,

dels ock genom ett lämpligt avmätande av traktamentet under frånvaro

från bostads- eller tjänstgöringsorten under del av dygnet. lill denna

fråga återkommer ämbetsverket under 17 §.

4 §.

Under 4 § tredje och fjärde styckena finnas upptagna vissa inskränkningar

i skyldigheten att använda omnibus. Dessa stadganden lyda:

»I fall, där järnväg kan användas i stället för omnibus, är förrättningsmannen

berättigad att begagna sig av förstnämnda färdsätt, därest icke

härigenom traktamentsersättningen blir högre än örn omnibus anvants.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags

resor icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att

färdas med omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser fran

en ort, dit återkommer.»

Det har av statsrevisorerna påvisats,.att det billiga färdmedlet omnibus

använts i jämförelsevis ringa utsträckning. Av den ritav revisorerna meddelade

sammanställningen av resekostnaderna under viss tid i Skaraborgs

och Västerbottens län inhämtas sålunda, att av den samlade reseersättningen

inom vederbörande län allenast l.o respektive 1.6 procent faller pa

färder med omnibus. Revisorerna hava ock uttalat sig för, att användningen

av omnibus i viss utsträckning göres obligatorisk även vid längre

1CÖU1. . , , ,

Riksräkenskapsverket hyser för sin del den uppfattningen, att de inskränkande

bestämmelserna beträffande skyldigheten att använda o^nnibus

utan vidare böra upphävas. Det är att märka, att bortsett tran lu

fartyg — där särskilda synpunkter varit avgörande — några undantag

eljest icke förefinnas från den allmänna regeln i 4 § första stycket, att

resekostnads- och traktamentsersättning ej må tillgodonjutas med högre

belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig

av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för

åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad

eller eljest varit lämpligast.

Vid avgörandet enligt vanliga regler, huruvida omnibus bor begagnas

eller icke i stället för annat färdsätt, måste givetvis tagas hänsyn till de

allmänna förhållanden, som enligt 4 § första stycket böra tillmätas betydelse

vid bedömandet rörande skyldigheten att använda visst färdsätt.

I fråga örn omnibus måste sålunda exempelvis beaktas, att avgångs- och

ankomsttider falla så, att icke oskälig tidsspillan för den resande uppstår.

Aven utan särskild bestämmelse därom kan det näppeligen krävas, att

omnibus skall anlitas vid färder under en så lång frånvaro från hemorten,

att förrättningsmannen enligt gällande föreskrifter (kungörelsen 1930:68)

vid resa med järnväg eller fartyg äger utfå ersättning för kostnad för befordran

av effekter. Däremot skulle ett upphävande av de inskränkande

bestämmelserna medföra, att under några fa dagars resa en förrättningsman,

som i ena riktningen använder taxeautomobil och i andra riktningen

lämpligen kan använda omnibus, för ena Järden erhåller ersättning alle
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

nast efter omnibustaxa. Sistnämnda ofta praktiska och naturliga förfaringssätt

är förrättningsman nu ej skyldig att tillämpa på grund av bestämmelsen

i 4 § fjärde stycket. Då givetvis vid bedömandet av skyldigheten

att anlita omnibus viss hänsyn även bör kunna tagas till fordonens

beskaffenhet, finner riksräkenskapsverket inga som helst betänkligneter

kunna hysas mot att stadgandena i tredje och fjärde styckena av förevarande

paragraf nu upphävas.

7 §.

Enligt 7 § må, örn till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan

dylik biljett kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna,

resekostnadsersättning icke utgå med högre belopp än som vid användande

av sådan biljett skolat tillkomma förrättningsmannen.

Vid detta stadgandes avfattande förefanns ännu icke en biljettform,

som på senare tid tillkommit och som bringar viss oreda och tveksamhet

i fråga örn beräknandet av resekostnadsersättning å järnväg. Numera

kan nämligen inköpas legitimationskort, vilka medföra viss rabatt vid

järnvägsresor. Korten, som betinga en årsavgift av 200 kronor, berättiga

innehavaren att erhålla biljett till II och III klass vagn för halv avgift.

Fråga lärer vara, örn resande, som privat anskaffat nu nämnt legitimationskort,

är berättigad att vid resa för statens räkning uppbära högre

ersättning än den (halva) biljettkostnad, som han verkligen fått vidkännas

för resan ifråga. Spörsmålet örn dessa legitimationskorts användning

har av statskontoret upptagits till behandling i skrivelse till Kungl. Majit

den 28 december 1931, vari ämbetsverket förordat anskaffande på statens

bekostnad av legitimationskort i sådana fall, då resekostnad för viss befattningshavare

överstiger 400 kronor per år.

I häröver den 29 februari 1932 avgivet utlåtande har riksräkenskapsverket

på anförda skäl i första hand uttalat, att användning av på statens

bekostnad anskaffade legitimationskort icke är att förorda, i varje fall

icke obligatoriskt för alla förvaltningsgrenar. Därest i allt fall en sådan

ordning skulle införas, har riksräkenskapsverket ansett det böra bestämmas,

att på statlig bekostnad anskaffade legitimationskort ej borde få användas

vid privata resor. Å andra sidan borde ej heller privatanskaffade

kort få användas för uttagande av rabatt vid tjänsteresor.

Berörda spörsmål har ännu ej varit föremål för Kungl. Majits avgörande.

8 §.

1 morn. Beträffande de under 8 § 1 mom. meddelade allmänna bestämmelserna

örn s. k. samåkning har riksräkenskapsverket icke att föreslå

någon ändring. Ämbetsverket kan dock ej underlåta att påpeka, att samåkningsbestämmelsernas

nuvarande avfattning innebära, att ersättningen

vid samåkning i taxeautomobil, vilken beräknas efter den verkliga kostnaden,

kan bliva avsevärt lägre än ersättningen vid färd av enskild förrättningsman,

vilken har rätt att beräkna ersättning enligt taxa, även örn

han betalar avsevärt mindre.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att Västerbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott i skrivelse den 26 oktober 1932

hemställt, att Kungl. Majit måtte utfärda sådana bestämmelser, att samåkningsförfarandet

vid tjänsteresor jämväl må utsträckas att gälla i de

fall, att hushållningssällskap skall bekosta av sällskapet utsedd ledamots

resor. Vad förvaltningsutskottet sålunda föreslagit synes med enahanda

fog kunna och böra tillämpas jämväl beträffande av kommunala organ

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

15

och statsunderstödda institutioner utsedda representanter vid förrättning

gemensam för såväl statens som andra förrättningsmän. Den sålunda

framförda frågan synes emellertid icke böra föranleda ändring i allmänna

resereglementet utan snarast införande av ett stadgande i ämnet

uti de av Kungl. Majit fastställda tilläggsbestämmelserna till reglementet.

2 mani. Vid samåkning i automobil, som tillhör eller disponeras av någon

av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta gottgörelse såsom för

taxeautomobil. Bestämmelsen tillämpas så, att även bilägaren betraktas

såsom resande enligt taxan. Därigenom kan stundom avgiften komma att

beräknas enligt tariff för högre antal personer än fallet skulle bliva, örn

bilägaren-förrättningsmannen behandlades såsom förare. En omläggning

i sistangivna riktning synes i och för sig vara befogad. Det kan emellertid

sättas i fråga, örn nu berörda förhållande utgör tillräcklig anledning att

vidtaga ändring i en redan bestående föreskrift. Det må ock påpekas, att

i huvudsak samma syfte kan vinnas, därest den lägsta tariffen för taxeautomobil

omlägges till att omfatta icke 1—2 utan 1—3 personer. Med en

dylik omläggning skulle blott två tariffer erfordras, en för 1—3 och en

för 4_6 personer. Detta skulle mera motsvara de verkliga förhållandena,

enligt vilka sällan någon avgiftsförhöjning på grund av ökat personantal

uttages vid färder med taxeautomobil å landsbygden.

10 §.

Häri intagna bestämmelser örn ersättning för resa i och för erhållande

av nattkvarter synas böra kompletteras med ett stadgande av innehåll,

att där under förrättning utanför bostads- eller tjänstgöringsorten, som

sträcker sig utöver ett dygn, förrättningsmännen lämpligen kan tillbringa

nätterna i sitt hem och ersättningen för resa mellan förrättningsstället

och bostaden samt åter understiger traktamentet för natt, i stället för

sådant traktamente skall utgå resekostnadsersättning enligt resereglementet.

Behov av en dylik bestämmelse har vid olika tillfällen framträtt,

särskilt med avseende å förrättningar vid vissa militära förläggningar i

närheten av Stockholm.

12 §.

De i 12 § meddelade bestämmelserna angående ersättning för väntpenningar

förutsätta, att utgiften styrkts medelst kvitto. Som det såsom

nämnt alltjämt förekommer, att — särskilt beträffande förrättningsmän

som ofta företaga resor inom begränsade distrikt den resande kan

träffa ackord med bilförare örn lägre taxa än den officiella, möter det ofta

inga svårigheter att prestera ett kvitto å »väntpenningar», vilka i verkligheten

endast utgöra en del av ersättningen för själva körningen. Det

finnes givetvis ingen anledning att låta förrättningsmän uppbära särskilda

väntpenningar i fall, då den av honom betalade ersättningen inberäknat

väntpenningar ej ens uppgår till avgiften enligt taxan för körningen.

För att vinna reda inom hithörande område synes det riksräkenskapsverket

böra tillämpas samma regler, som gälla för fältarbete vid

rikets allmänna kartverk. Enligt resereglementet för kartverket (1930:

155) § 2 punkt 3 skall, där ersättning för väntpenningar åtnjutes, reseersättningen

jämväl i övrigt utgå efter den verkliga kostnad, som lorrättningsmannen

styrker sig hava fått vidkännas för det använda fortskaffningsinedlct.

Riksräkenskapsverket kan ej finna skäl föreligga att icke

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

utsträcka denna föreskrift till att gälla jämväl resor, som ersättas enligt

allmänna resereglementet.

Det bör till mötande av eventuella erinringar mot en dylik föreskrift —

se propositionen 1931:199 sid. 18 — framhållas, att något besvär därav

icke skulle förorsakas förrättningsmannen, då denne i allt fall måste förskaffa

sig kvitto av den skjutsande för att överhuvudtaget erhålla ersättning

för väntpenningar. Verkan av en bestämmelse i nu angiven riktning

torde emellertid väsentligen bliva, att ersättning för väntpenningar

alltmera sällan komma att krävas, då väntpenningarna i regel rymmas

inom den avtalade skjutsersättningen. Erfarenheten från allmänna kartverket

tyder härpå. Erinras må för övrigt att vid samåkning med taxeautomobil

väntpenningar ersättas efter nu förordade regel samt att väntpenningar

icke kunna ifrågakomma vare sig vid enskild färd med egen

automobil eller vid samåkning med anlitande av fortskaffningsmedel, som

tiilhandahålles av i färden deltagande förrättningsman.

Införandet av en bestämmelse, sådan som ovan förordats, skulle givetvis

medverka till att minska obenägenheten att använda omnibus, då möjligheterna

till förtjänst vid resa med taxeautomobil därigenom skulle

beskäras.

15 §.

Enligt förevarande paragraf utgår icke resekostnadsersättning, då förrättningsman

avgiftsfritt använder kronans transportmedel eller då han

eljest avgiftsfritt färdas å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus

liksom då — bortsett från samåkning — transportmedel enligt gällande

bestämmelser kostnadsfritt tiilhandahålles.

Statsrevisorerna hava uppmärksammat, att resekostnadsersättning debiterats

statsverket i flera fall, då sakägare eller icke statliga institutioner,

exempelvis hushållningssällskap och vägdistrikt, utan att därtill vara

skyldiga likväl tillhandahållit tjänsteman fortskaffningsmedel avgiftsfritt.

Revisorerna hava för egen del uttalat, att skäl synes saknas att påföra

statsverket resekostnad i sådana fall, där befattningshavare av statsunderstödd

institution åtnjuter förmånen av kostnadsfri resa.

Riksräkenskapsverket finner det av statsrevisorerna framförda uppslaget

beaktansvärt. Det må erinras, att 1901 års förslag till resereglemente

upptog ett stadgande av innehåll, att då vid tjänsteresa fortskaffningsmedlet

kostnadsfritt upplåtits åt förrättningsman, icke finge åtnjutas annan

resekostnadsersättning än gottgörelse för transport av reseffekter.

1907 års resereglemente begränsade emellertid de ifrågavarande fall, då

ersättning ej utgick, till avgiftsfri resa på fartyg eller järnväg. Praktiskt

sett vilar 1929 års resereglemente på samma grund. Att icke reseersättning

kunde debiteras, då sakägare ålagts att tillhandahålla fortskaffningsmedel

kostnadsfritt, ansågs självfallet även enligt 1907 års reglemente.

Den av statsrevisorerna ifrågasatta skärpningen avser tydligen främst

kostnadsfritt tillhandahållande av automobil utan att skyldighet därtill

föreligger. Med statsunderstödda institutioner böra enligt riksräkenskapsverkets

mening jämställas kommunala myndigheter ävensom personer

och inrättningar, vilkas anläggningar och dylikt äro föremål för inspektioner

av olika slag men som icke äro ålagda att tillhandahålla den inspekterande

fortskaffningsmedel. Vad särskilt inspektionsförrättningar

angår, synes det ur statens synpunkt vara önskligt, att den inspekterande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 93. 17

icke Ilar ekonomiskt intresse av att den inspekterade utan ersättning transporterar

förrättningsmannen.

Ändring av 15 § i nu omlinndlndö syfte torde emellertid knappast kunna

vidtagas utan en något mera ingående utredning.

17 %.

2 morn. stadgar, enligt lydelse den 19 juni 1931, att traktamentsersättning

icke utgår för dag eller natt, varav högst 1 timme tagits i anspråk

för resa eller förrättning, ävensom att för dag, varav mer än 1 timme

men högst 6 timmar tagits i anspråk, traktamentsersättning utgår med

hälften av det i 2 § 2 mom. upptagna beloppet. .....

Statsrevisorerna hava uttalat, att vad angår resor eller förrättningar,

Kuni taga mindre än 6 timmar i anspråk, det ville förefalla, att de därmed

förenade utgifterna för mat och logi, örn sådana utgifter överhuvudtaget

förekomma, äro så obetydliga, att särskild traktamentsersättning

icke hör ifrågakomma. Till stöd för denna uppfattning hava revisorerna

åberopat, dels att befattningshavare i ämbetsverken med en normalarbetstid

å tjänsterummet av 7 timmar ofta äro nödsakade intaga en måltid

utom hemmet utan att ersättning i någon form härför utgår, dels ock att

redan nu stora grupper av befattningshavare icke äro berättigade till

traktamentsersättning vid resor och förrättningar, som omfatta mindre

tid än 6 timmar.

Sistberörda förhållande har närmast avseende å lantmätare och lantbruksingenjörer

med tjänstebiträden samt statens folkskolinspektörer. För

dessa förrättningsmän gäller enligt senast meddelade bestämmelser (1932:

190 och 191 resp. 564) att — i regel vid förrättning inom vederbörande

distrikt — traktamentsersättning icke utgår för dag, varav högst 6 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning. Beträffande andra grupper

av befattningshavare tillämpas delvis än starkare restriktioner. Särskilt

gäller detta befattningshavare vid försvarsväsendet och skogsstaten.

I fråga örn kommunikationsverken äro förhållandena tämligen skiftande,

i det att under vissa förhållanden tillämpas strängare och under

andra mildare bestämmelser än de för lantmätare med flera gällande. 1

de för sistberörda grupper gällande besparingsreglementena äro traktamentena

ock reducerade för hel dag respektive natt.

I utlåtande den 28 juni 1930 angående planläggning av tjänsteresor, besparingsreglementen

m. m. framlade undertecknad Stridsberg bland annat

förslag till vissa s. k. allmänna besparingsregler för de grenar av

statsförvaltningen, inom vilka tjänsteresor för befattningshavare förekomma

i större utsträckning. Dessa bestämmelser voro avsedda att tilllämpas

vid sidan av de särskilda besparingsreglementena, där sådana

vöre eller förutsattes bliva gällande för vissa grupper befattningshavare

vid resor inom begränsade förrättningsområden.

Nämnda förslag innehöll under punkt 4 följande stadgande:

»Traktamente för dag utgår icke, därest befattningshavare varit frånvarande

från bostads- eller tjänstgöringsorten högst 3 timmar av dagen.

För dag, varunder frånvaro omfattat mer än 3 men högst 9 timmar, utgår

traktamentet med hälften av det i allmänna resereglementet 2 § 2 morn.

upptagna beloppet. .

För natt, varunder befattningshavare varit frånvarande från bostadsoller

tjänstgöringsorten mer än 1 timme men högst 3 timmar, utgår trak
Bihang

till riksdagens protokoll 1033. G sami. Nr OS. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

tamentet med hälften av det i allmänna resereglementet 2 § 2 mom. upptagna

beloppet.»

Statsrevisorerna synas hava avsett, att för alla förrättningsmän —- bortsett från sådana för vilka traktamentet jämväl utgör ersättning för

arbete — skulle tillämpas regeln, att för resa eller förrättning, som tager

högst 6 timmar i anspråk, traktamentsersättning ej bör utgå. Det torde

emellertid redan bär få påpekas, att medan revisorerna yttra sig örn

frånvaron såsom helhet, de ovan citerade bestämmelserna beträffande

lantmätare med flera endast aA’se frånvaro under del av dag.

Detta har betydelse, då det gäller frånvaro omfattande del av dag i samband

med natt. Med det av revisorerna använda uttrycket — vilket givetvis

icke varit avsett att kunna direkt intagas i en författningstext —

skulle sålunda efter en längre resa den resdag, varunder färden avslutas,

kunna medföra rätt till traktamente, även örn därav använts blott en

eller annan timme.

Resereglementet i dess nuvarande form sammanlägger icke frånvaro

under dag och under natt vid beräknande av traktamentet. Detta kan

bliva obilligt. För en bortovaro mellan klockan 4.55 och 7.05 beräknas ett

helt nattraktamente och halvt dagtraktamente, medan en bortovaro från

klockan 5.05 till 6.55 icke medför någon traktamentsersättning. Dessa fall

äro givetvis extrema och torde vara av mindre praktisk betydelse. Om

däremot frånvaro under dag intill 6 timmar ej skulle ersättas, blir frågan

mera invecklad, särskilt då det gäller början eller slutet av en längre

resa. Då ställer sig nämligen saken helt annorlunda, än örn det gäller en

fristående resa under del av dag örn högst 6 timmar. I de gällande besparingsreglementena

äro dessa spörsmål lösta på olika sätt. Det må ock

bär erinras örn det förslag, som i förevarande avseende innefattades i

propositionen 1929:40 angående allmänt resereglemente. Under 17 § 2

mom. upptogs följande stadgande:

»Traktamente för dag må endast beräknas för den tid, varunder förrättningsman

varit frånvarande från bostads- eller tjänstgöringsorten,

sålunda att frånvaro, som räckt mer än 6 men högst 18 dagtimmar, räknat

från tidpunkten för resas anträdande, ersättes med ett traktamente,

frånvaro, som räckt mer än 18 men högst 36 dagtimmar, med två traktamenten

o. s. v.»

Det vill synas riksräkenskapsverket, att det mest praktiska förfaringssättet

är att fortfarande räkna dag och natt var för sig. Under sådana

förhållanden torde den i ovanberörda förslag till allmänna besparingsregler

innefattade periodindelningen beträffande dag kunna anses tillfredsställande.

Visserligen skulle vid dagresa örn allenast 3 timmar halvt

traktamente utgå, men å andra sidan skulle helt traktamente beräknas

först vid frånvaro örn 9 timmar. Beträffande åter frånvaro under natten

synes knappast tillräcklig anledning föreligga att vidtaga ytterligare begränsning

i fråga örn det nuvarande beräkningssättet.

Skulle det av riksräkenskapsverket närmast förordade systemet komma

till användning, utesluter detta ej, att i vissa besparingsreglementen halvt

traktamente medgives först vid frånvaro örn 6 timmar samt helt traktamente

först efter 12 timmars frånvaro. Eli annan utväg är emellertid att

i dessa besparingsreglementen vidtaga en sådan reducering av traktamentsbeloppen

för hel dag respektive natt, att de allmänna tidsfristerna

för beräkningen av del utav dygn kunna tillämpas, något som givetvis

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

19

ur åtskilliga synpunkter vore förenat med fördelar. Beträffande andra

besparingsreglementen torde en omläggning av tidsberäkningen på sätt

ovan förordats böra föranleda vissa ändringar i skärpande riktning. Att

bär närmare ingå på dessa detaljer saknas emellertid anledning.

Vad angår traktamentsersättningen, torde i allmänna resereglemente!

allenast erfordras ytterligare en ändring, nämligen beträffande reducering

av traktamentet vid längre tids vistelse å samma plats.

I propositionen 1929:40 föreslogs under 17 § 3 mom. följande stadgande:

»Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre tid i

följd än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med sextonde

dygnet för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan

med två tredjedelar.

Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att förrättningsmannen

för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.»

Riksdagen ansåg emellertid, att en dylik bestämmelse hade sin plats i

vederbörliga besparingsreglementen.

Avsaknaden av föreskrifter i nu berörda avseende har vid olika tillfallen

visat sig oläglig. Betta sammanhänger bland annat med den

förefintliga svårigheten att skilja mellan s. k. tjänstgöringstraktamente

enligt avlöningsreglementena för nyreglerade verk samt traktamente enligt

resereglemente!. Tjänstgöringstraktamente skall reduceras efter 15

dygn, varför ojämnhet olika personalgrupper emellan uppstår, örn resetraktamentet

icke skall reduceras. Riksräkenskapsverket får fördenskull

tillstyrka, att till 17 § fogas ett 3 mom. av det innehåll, som innefattades

i 1929 års proposition. Påpekas må emellertid, att lämpligen samma dygnantal

bör tillämpas i 17 § och 19 §, i vilken senare förekommer en tidsperiod

örn 14 dygn.

Några ytterligare ändringar i allmänna resereglementet har riksräkenskapsverket

icke att föreslå. På grund av den begränsade tid, som

ämbetsverket kunnat avse för handläggningen av förevarande remiss, har

verket icke varit i tillfälle att så genomarbeta de upptagna spörsmålen,

att ämbetsverket kunnat framlägga några formulerade förslag till ändrade

stadganden i resereglementet. Vissa av uppslagen från såväl statsrevisorernas

som riksräkenskapsverkets sida torde ock, såsom i det föregående

framhållits, tarva närmare bearbetning, innan beslut örn ändring

i reglementet kan fattas. Beträffande andra möter det enligt riksräkenskapsverkets

mening icke svårighet att omedelbart fatta beslut. Detta

gäller främst följande spörsmål:

1) rätten att erhålla ersättning för I klass plats å dagtåg (2 § 1 morn.);

2) ersättningen för »annan automobil och hästskjuts (2 § 1 morn.);

3) ersättningen för »annat färdsätt» (2 § 1 moni.);

4) skyldigheten att färdas i omnibus (4 § 3 oell 4 styckena);

5) ersättningen vid hemresa för nattkvarter (10 §);

(!) beräkningen av reseersättning, då väntpenningar utgivits (12 §);

7) uppdelningen av dagtraktamentet (17 § 2 moni.);

S) reducering av traktamente vid längre vistelse på samma plats (tilllägg

till 17 §).

Jämväl vissa andra detaljspörsmål kunna måhända lösas utan ytterligare

utredning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Beträffande frågan, huru traktamentsersättningen skall regleras för

sådana fall, då traktamentet är avsett att utgöra gottgörelse till förrättningsman

jämväl för arbete eller tidsspillan, torde det icke ankomma på

riksräkenskapsverket att i förevarande sammanhang avgiva yttrande.

Statsrevisorerna hava jämväl något berört frågan örn en förbättrad

planläggning av tjänsteresor.

Riksräkenskapsverket vill erinra, att i det av undertecknad Stridsberg

den 28 juni 1930 avgivna, ovan berörda utlåtandet frågan örn tjänsteresornas

lämpliga ordnande var föremål för utredning och förslag. Däri förordades

sålunda att Kungl. Majit skulle utfärda ett cirkulär till myndigheterna

angående planläggning av tjänsteresor m. m. Detta cirkulär

upptog följande bestämmelser:

»1. Det åligger vederbörande förvaltningsmyndigheter att öva tillsyn

å att underlydande befattningshavares förrättningsresor så planläggas,

att samtidigt som resas ändamål tillgodoses kostnaderna därför i möjligaste

mån nedbringas. Där så lämpligen ske kan, bör härvid myndigheten

fastställa särskild resplan samt eljest i samband med beslut örn tjänsteresa

meddela de anvisningar örn resans planmässiga utförande, som på

förhand kunna lämnas.

2. Vid sådan planläggning av resa, varom ovan sagts, liksom vid

granskning av ingiven reseräkning skall vederbörande myndighet särskilt

ägna uppmärksamhet åt, att tidrymden för resa vederbörligen begränsas

genom anlitande av lämpliga fortskaffningsmedel, nattåg o. dyl.,

att omnibus vederbörligen användes — varvid bör tillses att taxeautomobil

icke onödigtvis anlitas i stället för omnibus —, att samåkning tilllämpas

i den utsträckning så ske kan och med användande av billigaste

färdsätt samt att av staten anskaffade överliggningslokaler utnyttjas.

3. Sker utbetalning av resekostnads- och traktamentsersättning av annan

myndighet än den, varunder befattningshavare lyder, bör genom sistnämnda

myndighets försorg reseräkning före dess ingivande till utbetalningsmyndigheten

granskas med hänsyn till resas ändamålsenliga utförande.

Räkning, som sålunda granskats, skall förses med påskrift därom,

utvisande jämväl de erinringar som må hava framkommit vid granskningen.

4. Där så finnes lämpligt för åstadkommande av kontroll å förrättningsresors

utförande, bör vederbörande myndighet ålägga befattningshavare,

som i mera avsevärd omfattning utför resor i tjänsten, att föra

dagbok eller eljest avgiva fortlöpande redogörelse rörande resornas fullgörande.

»

Det vill synas riksräkenskapsverket, att detta förslag lämpligen kan

läggas till grund för bestämmelser örn planläggning av tjänsteresor. I

ett avseende synes emellertid en viss utbyggnad av förslaget vara önskvärd.

Riksräkenskapsverket syftar här på behovet av en föreskrift, att

icke till tjänsteförrättningar må kommenderas eller förordnas flera personer

än som är nödvändigt. Särskilt av vissa militära inspektionsresor

har riksräkenskapsverket erhållit det intrycket, att en större stab medföljt

vederbörande chef än som varit strängt betingat av förhållandena.

De föreskrifter angående planläggning av tjänsteresor och vad därmed

sammanhänger, vilka må finnas vara erforderliga, synas riksräkenskapsverket

lämpligen böra intagas såsom en särskild avdelning i den av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Kungl. Majit utfärdade kungörelsen med tilläggsbestämmelser till allmänna

resereglementet (senast 1929: 211). ....

Frågan, huruvida och i vilken man för vissa förvaltningsgrenar särskilda

bestämmelser örn tjänsteresors ändamålsenliga planläggning kunna

vara önskvärda eller erforderliga, kan riksräkenskapsverket här icke

upptaga till prövning.

I övrigt har riksräkenskapsverket icke i anledning av den erhållna lemissen

funnit sig böra vidtaga utredning eller avgiva yttrande.

Stockholm den 11 april 1933.

ERIK STRIDSBERG.

'' /

H. Levin.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

Bilaga. B.

Förslag

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglemente!

den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 morn., 8 § 1 morn. och 12 § allmänna

resereglemente! den 27 juni 1929 skola i nedan angivna delar erhålla

följande ändrade lydelse:

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet

med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

1

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg ....................|

Avgift för 1 plats

i I klass

Avgift för 1 plats

i H klass

Avgift för 1 plats

i III klass

Fartyg........................j

Avgift för enskild hytt

med högst 2 liggplatser

| Avgift för hyttplats

Avgift för salongsplats

Luftfartyg ..................

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Spårväg .....................

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Omnibus .....................|

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 plats

samt 5 öre per km.

Taxeautomobil...............^

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 Öre per km.

Avgift för 1 person

samt 5 öre per km.

Annan automobil och häst-''!

skjuts .....................j

30 öre per km.

30 öre per km.

30 öre per km.

Annat färdsätt än ovan^

nämnts.....................j

20 öre per km.

20 öre per km.

20 öre per km. j

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass

än som verkligen använts. Ersättning för plats i I klass å dagtåg

må icke utgå i annat fall än då platsen användes i omedelbart samband

med begagnande av dylik plats i sovvagn.

Med fartyg —--verkligen använts.

Till omnibus ----- persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil---kunnat ifrågakomma.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad

till högre belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående

bestämmelser tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad

han visar sig hava utgivit.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 93. 23

8 §.

1 mom. Hava vid —---båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenningar

och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän

av främste förrättningsmannen.

12 i

Har resanden---fortskaffningsmedels anlitande.

Där ersättning för väntpenningar åtnjutes, skall jämväl i övrigt reseersättningen

utgå efter den verkliga kostnad, vilken den resande styrker

sig hava fått vidkännas för det använda fortskaffningsmedlet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1933:247 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929 s. 1 i texten