Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 57 § sista stycket sjömanslagen.

1934-02-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1934:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 57 § sista stycket sjömanslagen.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1934 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse

av 57 § sista stycket sjömanslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

127, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindberg i Stockholm

hemställt, att riksdagen måtte antaga följande ändrade lydelse av 57 § sista

stycket sjömanslagen:

»Besättningens kosthåll må icke av någon övertagas på entreprenad.»

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

motionen.

Före tillkomsten av sjömanslagen den 15 juni 1922 funnos de grundläggande

bestämmelserna angående det kosthåll, som skulle tillkomma besättning

å fartyg, i 45 § sjölagen. Detta lagrum innehöll ursprungligen allenast,

att befälhavaren skulle tillse att besättningen erhölle god och tillräcklig

kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg fastställda

spisordning, samt att befälhavaren, örn han under resa funne nödvändigt

att nedsätta kosten, ägde rätt därtill, dock att besättningen skulle undfå skälig

ersättning därför, vilken i händelse av tvist skulle bestämmas av skiljemän.

Inom den s. k. sjöfartssäkerhetskommittén, som år 1910 framlade förslag

till ändring i vissa delar av sjölagen, uppkom emellertid fråga i vad mån

befälhavaren borde bibehållas vid den möjlighet att själv övertaga kosthållet

på entreprenad som lagrummet medgåve. Härutinnan anförde två reservanter,

att befälhavaren som ägde att utöva tillsyn över kosthållet icke borde

av eget intresse frestas att på ett partiskt sätt fullgöra detta åliggande,

varför befälhavaren å vissa fartyg, beträffande vilka olägenheter i berörda

avseende framträtt, borde förbjudas att vara ekonomiskt intresserad i kosthållningen.

I anslutning till detta uttalande föreslogs i propositionen nr

116 till 1914 års senare riksdag, med förslag till lag örn ändring i vissa

delar av sjölagen, att i 45 § sjölagen måtte jämte vissa andra ändringar införas

förbud för befälhavaren att övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.

Till närmare motivering för detta förslag anförde chefen för justitiedepartementet

bland annat, att skäl syntes finnas för att alldeles förbjuda

redaren att utlämna kosthållet på entreprenad vare sig åt befälhavaren eller

annan, men att i brist på fullständig utredning för bedömandet av verkningarna

därav en sådan bestämmelse icke ansetts för det dåvarande kunna

föreslås. Yad däremot icke syntes tarva vidare utredning utan läge i själva

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

sakens natur vore det förhållande, att den som hade laga skyldighet att tillse

iakttagandet av besättningens rätt till visst kosthåll, icke själv borde tilllåtas

vara entreprenör för detsamma med utsikt till vinst eller förlust allteftersom

födan vore bättre eller sämre. Genom förbud för befälhavaren att

såsom entreprenör ha intresse av kostens beskaffenhet hade man väl icke

rått bot för den olägenhet som kunde föreligga däri att i den inskränktare

farten (företrädesvis kust- och skärgårdstralik) befälhavarens hustru eller

släkting ofta nog rådde för kosthållet och att befälhavaren sålunda kunde

äga ekonomiskt intresse däri. Men då dessa fartyg i allmänhet vore passagerarefartyg

hade ostridigt någon fara för besättningens rätt icke av berörda

förhållande yppat sig, varför hänsyn därtill för det dåvarande icke

syntes behöva tagas. Ifrågavarande förslag bifölls av riksdagen.

Från 45 § sjölagen har berörda stadgande sedermera överflyttats till 57 §

sjömanslagen. Denna paragraf är i sin helhet av följande lydelse:

»Befälhavaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig

kost i enlighet med de föreskrifter, som Konungen meddelar.

Finner befälhavaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten, äger besättningen

därför undfå skälig ersättning.

Befälhavaren äger att med avseende å klimat och hälsoförhållanden föreskriva

lämplig omväxling i kosten, dock må besättningens rätt icke därigenom

inskränkas.

Ager utvikt av proviant rum, må befälhavaren ej förvägra besättningen

att kontrollera vikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.»

Närmare bestämmelser angående kosthållet ha meddelats genom spisordning,

som fastställts genom kungl, kungörelse den 16 oktober 1925.

Ifrågavarande paragraf i sjömanslagen samt spisordningen äro tillämpliga

vare sig kosthållet å fartyget upplåtits på entreprenad eller ej.

Beträffande personal, som är anställd hos den, vilken erhållit kosthållet

å ett fartyg på entreprenad, är uppenbart, att densamma kommer att befinna

sig i ett annat rättsligt läge än den av redaren anställda personalen ombord.

Enligt 71 § sjömanslagen skola dock åtskilliga särskilt uppräknade

stadganden i samma lag äga tillämpning jämväl å nu ifrågavarande personal.

Sålunda åligger det befälhavaren att, när någon som tillhör denna personal

är sjuk eller skadad, sörja för att han erhåller nödig vård ombord eller i

land. Till bestämmelser i sjömanslagen, som äro tillämpliga jämväl å den

av entreprenören anställda personalen, hör för övrigt den nu ifrågavarande

57 § i lagen. Föreskriften i 28 § sjömanslagen, att kostnaden för sjömans

sjukvård skall bestridas av redaren så länge sjömannen är kvar i tjänsten,

är däremot icke tillämplig å ifrågavarande personal. Ej heller är redaren

beträffande någon av entreprenörens personal, som blir sjuk eller skadad,

skyldig att såsom för andra sjömän bekosta hans vård under viss tid efter

anställningens upphörande. Entreprenörens personal är vidare icke berättigad

att enligt 41 § sjömanslagen erhålla ersättning av redaren för förlust

av effekter vid fartygets förolyckande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 7

I motionen anföres blanc! annat:

»De olägenheter som tidigare förefunnos vad det gällde kosthållet ombord

finnas i stor utsträckning ännu kvar, med den skillnaden dock, att befälhavaren

aldrig själv är entreprenör för kosthållet. Numera anställa rederierna

själva entreprenör för kosthållet, och att därvid befälhavaren närstående

personer kunna bli antagna faller av sig självt.

Detta nja entreprenörsystem, som utvecklats sedan sjömanslagens tillkomst,

förorsakar lika många och lika stora olägenheter för besättningarna,

som det äldre, vid sjömanslagens tillkomst slopade systemet åstadkom. Då

rederierna anställa sina entreprenörer förvissar man sig sällan örn huruvida

och i vad mån dessa ha ekonomiska förutsättningar för fullgörandet

av de förpliktelser som följa denna syssla. I många fall komma entreprenörerna

på ekonomiskt obestånd redan från början, med påföljd att besättningen

blir lidande därigenom att de icke kunna erhålla ''god och tillräcklig

kost’ som lagen föreskriver eller tillförsäkrar dem.

I detta sammanhang må även erinras örn att entreprenör, som antagits

för kosthållet, även måste anställa och avlöna personal för skötandet av

viss del av under entreprenörsystem sorterande sysslor. Entreprenör kan

sålunda ha anställda flera personer i sin tjänst, för vilka han eller hon

måste svara på samma sätt som redaren måste svara för av befälhavaren

anställd personal. Entreprenör skall således bekosta och utgiva viss lagstadgad

ersättning till personal, som blivit sjuk eller drabbats av olycksfall

i tjänsten, vid fartygs haveri ersätta förlorade effekter m. m.»

Enligt ifrågavarande paragraf i sjömanslagen åligger det befälhavaren å

vederbörande fartyg att tillse att besättningen erhåller god och tillräcklig

kost. I vad mån en sådan tillsyn utgör en verklig garanti, att besättningens

berättigade krav icke skjutas åt sidan, är uppenbarligen i hög grad beroende

på befälhavarens personliga duglighet och omsorg om besättningen. Det

ligger i sakens natur, att tillsynen kan befaras bliva mindre effektiv om

befälhavaren är ekonomiskt intresserad av kosthållet. Med hänsyn härtill

var det uppenbarligen på synnerligen goda grunder, som år 1914 infördes

förbud för befälhavaren att själv övertaga kosthållet på entreprenad.

I förevarande motion åsyftas emellertid att gå väsentligt längre genom

att helt förbjuda kosthållets utlämnande på entreprenad. I likhet med vad

föredragande departementschefen anförde i samband med 1914 års lagstiftning

anser väl även utskottet, att vissa skäl kunna anföras för ett dylikt

generellt förbud för redaren att utlämna kosthållet på entreprenad. Det

synes dock utskottet som örn det skulle vara svårt att överblicka verkningarna

därav, såväl för besättningen som redaren. Yad angår besättningen

är det visserligen möjligt, att kosthållet genom det föreslagna förbudet understundom

skulle förbättras, men å andra sidan kan det lika väl tänkas, att en av

befälhavaren kontrollerad entreprenör åstadkommer en för besättningen fördelaktigare

kosthållning. För redarens del tillkomma särskilt svårigheterna att

övervaka, att vederbörande verkställer erforderliga inköp på ett lämpligt sätt

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

samt att de icke vid inköpen betinga sig provisioner eller eljest förfara oredligt

mot honom. Motionären har till stöd för sitt yrkande särskilt framhållit

den jämväl av departementschefen år 1914 beaktade olägenheten, att en befälhavaren

närstående person kunde tänkas bliva antagen såsom entreprenör

för kosthållet, varigenom befälhavaren trots det nuvarande förbudet bleve

ekonomiskt intresserad i saken. Enligt departementschefens uttalande vore

denna olägenhet dock begränsad till den inskränktare farten (företrädesvis

kust- och skärgårdstrafik) och då de fartyg som ginge i denna trafik i allmänhet

voro passagerarefartyg hade någon fara för besättningens rätt icke

av berörda förhållande yppat sig. Utskottet saknar närmare kännedom örn

den omfattning i vilken en sådan anordning för närvarande må tillämpas

men finner det antagligt, att olägenheterna av densamma måste bliva ganska

obetydliga, särskilt i betraktande av att sjömännen i allmänhet äro i tillfälle

att genom sina organisationer vaka över att de icke gå förlustiga de förmåner

som tillkomma dem.

Yad motionären i övrigt anfört örn den rättsliga ställning, entreprenörens

personal intager jämfört med besättningen i övrigt, anser utskottet icke

utgöra tillräckligt skäl för den föreslagna lagändringen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 9 februari 1934.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,

Bissmark, Larson i Lerdala, Norling, Öhman* och von Heland;

från andra kammaren: herrar Linnér* och K. A. Westman, fru Östlund, fröken

Wellin samt herrar Berg*, Björling och Hermansson.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Akerman, Klefbeck och von Heland, fru Östlund och herr Hermansson,

vilka förklarat sig anse att utskottet bort i anledning av motionen

hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville efter verkställd utredning taga under övervägande,

huruvida genom upphävande av den fartygsredare medgivna

befogenhet att å entreprenad upplåta kosthållet ombord

besättningen kan vinna ökad trygghet för tillgodonjutande av

sin rätt till god och tillräcklig kost, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.