Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen ävensom i ämnet väckta motioner.

1934-04-12 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1934:49, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen ävensom i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1934 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen

ävensom i ämnet väckta motioner.

Genom en den 9 februari 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 98, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat, nedan

intaget förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

I samband med denna proposition har utskottet förehaft de i anledning

av propositionen väckta, likalydande motionerna nr 304 i första kammaren

av herr Johan Larsson och nr 542 i andra kammaren av herr Elmroth

m. fl.

I motionerna yrkas, att riksdagen för sin del måtte besluta följande

ändrade lydelse av § 1 i lagen den 11 juni 1915 örn avbetalningsköp:

Med avbetalningsköp--------blivit erlagd.

Har avtalet--------ägare därav.

Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres

av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål i vilka sådana pärlor eller

stenar äro infattade, eller av smycken utav guld, silver och platina, eller

av fick- eller armbandsur eller av beklädnadspersedlar eller skodon, överstiger

sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet bär

att erlägga (avbetalningspriset), icke fyrahundra kronor, vare villkoret

ej heller gällande.

Lagen äger icke tillämpning, när avbetalningspriset överstiger tretusen

kronor.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan hänvisa till det propositionen

bilagda utdraget av i statsrådet fört protokoll. Beträffande motiveringen

till motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 9 sami. i avd. Nr 49.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Avbetalningsköp m. m.

Vid olika tillfällen ha anmärkningar riktats mot det sätt på vilket det

s. k. avbetalningssystemet utvecklats i vårt land.

Genom en motion i andra kammaren (nr 272) bragtes saken år 1927

under riksdagens behandling. Motionären — som emot avbetalningssystemet

anförde bland annat, att det lätt uppmuntrade till lyxkonsumtion

och obetänksamma inköp samt därigenom motverkade sparverksamheten

— hemställde att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att utredning måtte verkställas rörande avbetalningssystemets

omfattning och verkningssätt samt att resultatet av denna utredning jämte

därav eventuellt föranledda förslag måtte delgivas riksdagen.

I skrivelse (nr 183) som riksdagen i anledning av motionen avlät till

Kungl. Maj:t uttalades, att avbetalningssystemet enligt riksdagens mening

utvecklat sig på ett sådant sätt att det kunde befaras medföra allvarliga

vådor av den art att åtgärder i reglerande syfte från det allmännas sida

kunde befinnas av behovet påkallade. För ett allsidigt bedömande av hithörande

frågor syntes emellertid en utredning sådan som i motionen ifrågasatts

först böra verkställas. Riksdagen hade därför funnit sig böra tillstyrka

att åtgärder vidtoges i motionens syfte. Riksdagen framhöll i skrivelsen

vidare att den vore fullt på det klara med att stora svårigheter komme

att möta en dylik utredning i det att det måhända ej vore möjligt att

erhålla uttömmande uppgifter angående avbetalningssystemets omfattning

och verkningssätt. Tillräckligt omfattande material syntes dock utan

större svårigheter kunna erhållas för ett bedömande av frågan huruvida

ett ingripande från det allmännas sida borde komma till stånd. På vad

sätt dylikt ingripande skulle kunna ske utan att menligt inverka på den

lojala avbetalningshandeln vore svårt att bedöma. Förslag hade framkommit

att söka inskränka avbetalningsköp av lyxartiklar genom att begränsa

den tid på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas. Ett av de

allvarligaste klagomålen mot avbetalningsrörelsen riktade sig mot agentverksamheten

och agentkårens sammansättning. Då det syntes sannolikt

att flertalet av de med systemet förenade olägenheterna i viss mån bottnade

däri att såsom agenter understundom användes mindre lämpliga och

föga ansvarskännande personer, skulle bestämmelser angående agentverksamheten

säkerligen medföra ett bättre sakernas tillstånd över huvud taget

inom avbetalningshandeln. En utveckling till det bättre vore troligen att

emotse statsingripande förutan så snart rörelsen vunnit erforderlig stadga

i organisatoriskt hänseende, men föreskrifter angående agentverksamheten

kunde förväntas påskynda en sådan utveckling. Under åberopande

av vad i skrivelsen anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta

örn utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och

verkningssätt.

Den av riksdagen begärda utredningen igångsattes hösten 1927 inom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

handelsdepartementet och inriktades i överensstämmelse med riksdagens

hemställan på att söka utröna avbetalningssystemets omfång och verkningar.

Därvid framgick, att avbetalningsaffärerna under de senare av

utredningen berörda åren visat en mycket utpräglad ansvällning. Deras

totalbelopp skulle uppgått -— i runda tal — till 5 miljoner kronor år 1913,

22 miljoner kronor år 1920, 34 miljoner kronor år 1924 och 59 miljoner kronor

år 1927. Starkaste ökningen företedde avbetalningsaffärer som gällde

motorfordon, dammsugare, grammofoner, separatorer, lantbruksmaskiner,

böcker och konfektionsvaror. Enligt från fångvårdsanstalterna införskaffade

uppgifter företedde jämväl den med avbetalningsaffärerna sammanhängande

brottsligheten en stark stegring under de senare åren.

Genom beslut av Kungl. Maj :t den 12 september 1930 överlämnades ärendet

till kommerskollegium. Kollegiet utremitterade därefter en i

ärendet upprättad promemoria till åtskilliga myndigheter, med flera. Sedan

yttranden däröver inkommit har kollegiet i skrivelse till Kungl. Majit

den 21 februari 1933 anfört, bland annat:

Innan kollegium överginge till ett övervägande av de olika möjligheterna

att råda bot på de brister som i avseende på avbetalningshandeln gjort

sig gällande, ville kollegium understryka den tveksamhet som givetvis

gjorde sig gällande i frågan huruvida ett ingripande från statens sida

överhuvudtaget kunde förväntas medföra åsyftade verkningar på förevarande

område. Huru än ett sådant ingripande lades, syntes alltid såväl ur

principiella som praktiska synpunkter erinringar kunna resas mot åtgärden,

och med hänsyn till de begränsningar som ett dylikt ingripande måste

få kunde givetvis påvisas gränsfall vilkas rättsliga bedömande bleve olika,

alltefter de råkade falla på den ena eller andra sidan örn den uppställda

gränsen. Kollegium hyste också den uppfattningen, att de olägenheter som

med avbetalningshandeln varit och alltjämt vore förenade komme att så

småningom i det väsentliga reglera sig själva. Den avbetalningsfirma, som

uteslutande såge på att driva upp omsättningen utan att tillbörligt beakta

kundernas betalningsförmåga, skulle snart nog komma underfund med att

en dylik försäljningspolitik bleve en dålig affär. Och bland avbetalningsagenterna

syntes även så småningom ett visst naturligt urval ske på så

sätt att de som tillförde sina firmor förlustbringande försäljningar bleve

avkopplade. Trots den skeptiska uppfattning kollegium sålunda hyste örn

behovet och möjligheterna av ett ingripande, hade kollegium dock i anledning

av det kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga

ett förslag som trots att det, kollegium veterligt, vore behäftat med

vissa svagheter dock kunde förväntas i någon mån leda till ett undanröjande

av de olägenheter som gjorde sig gällande.

Såsom kollegium i den remitterade promemorian framhållit hade i fråga

örn avbetalningshandelns reformering uppmärksamheten i första hand

kommit att riktas på åtgärder för främjande av en bättre agentorganisation.

Kollegium hade i detta sammanhang påpekat att möjligen genom

handelskamrarnas försorg en registrering av avbetalningsagenterna kunde

komma till stånd. En sådan ordning liksom ock det från annat

håll framförda men av kollegium avstyrkta förslaget med en registrering

av agenterna hos offentlig myndighet hade icke i do avgivna yttrandena

vunnit något bifall, tvärtom hade nästan alla som yttrat sig i denna

punkt ansett denna linje icke framkomlig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Ej heller hade den av kollegium i promemorian påpekade men icke förordade

utvägen, att rätten att driva försäljning på avbetalning skulle göras

beroende av offentlig myndighets tillstånd (koncession, enligt ett i

Norge i viss omfattning prövat system), i de avgivna yttrandena vunnit

någon mera allmän anslutning. Bland handelskamrarna hade denna anordning

förordats av handelskamrarna i Borås, Sundsvall och Luleå. Till

förmån för en sådan linje hade också uttalat sig länsstyrelsen i Umeå

samt några enskilda sammanslutningar inom affärslivet.

Från andra håll hade emellertid detta uppslag avstyrkts, så bland annat

av handelskammaren i Stockholm, Sveriges industriförbund, Kooperativa

förbundet m. fl.

Kollegium ville för sin del vidhålla den ståndpunkt kollegium i den remitterade

promemorian intagit och avstyrkte följaktligen koncessionssystemets

tillämpning på avbetalningsliandeln.

De missbruk som förekommit i avseende på avbetalningshandeln hade

till stor del bestått däri att försäljning på avbetalning skett till personer

i svag ekonomisk ställning, varvid köparna sedermera avkänt sig eller pantsatt

det på avbetalning inköpta godset och därmed gjort sig skyldiga till

förskingring. Ville man skydda en obetänksam avbetalningsköpare mot

risken att på dylikt sätt begå brottslig gärning, kunde det synas ligga närmast

till hands att undanröja förskingringsstraffet i fråga örn gods som

köpts på avbetalning.

En dylik linje som kollegium givetvis haft under övervägande hade i de

avgivna yttrandena alternativt ifrågasatts av Kooperativa förbundet och

i ett inlägg i frågan i Svensk Juristtidning (1933 sid. 55) hade även polisassessor

K. G. Sandström uttalat sig för en sådan lösning av frågan.

Kollegium kunde emellertid ej finna den sålunda ifrågasatta vägen

framkomlig. Det vore uppenbart att det skulle verka för allmänhetens

rättskänsla i hög grad stötande, örn förskingringsstraffet undanröjdes i

fråga örn allt gods som köpts på avbetalning. Att t. ex. den som köpte

en lyxbil på avbetalning och sedermera sålde eller pantsatte den skulle

vara straffri, torde stå i bestämd strid mot rådande rättsuppfattning och

även stämma illa överens med strafflagens konstruktion av förskingringsbrottet

överhuvudtaget, i det att likartade förfaranden med annan

person tillhörigt gods (t. ex. försäljning eller pantsättning av förhyrt eller

lånat gods) alltfort skulle vara kriminaliserat.

Nu kunde visserligen undantaget från förskingringsstraffet för försäljning

eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning begränsas

på visst sätt, t. ex. genom att straffrihet medgåves allenast örn avbetalningspriset

uppginge till högst 300 kronor och endast under förutsättning

att t. ex. hälften av avbetalningspriset gäldats av köparen. Emellertid

skulle dylika begränsningar införa en osäkerhet i brottrekvisiten som

kunde leda till olägenheter i den praktiska tillämpningen, och alltfort

skulle kvarstå den förut anmärkta oegentligheten att vissa närbesläktade

förfaranden skulle bli att anse som förskingring och att således försäljning

eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning skulle komma

i en i viss mån privilegierad ställning. Denna synpunkt ledde närmast

till att man borde angripa frågan från dess civilrättsliga sida. Örn

äganderättsförbehållet vid avbetalningsköp förklarades ogiltigt och alltså

äganderätten i och med avtalet eller i varje fall i och med godsets överlämnande

till köparen överginge till denne, behövde man ej göra något

avsteg från den straffrättsligt grundläggande regeln att den som försålde

eller pantsatte annan tillhörigt gods straffades för förskingring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Straffansvaret komme i så fall ej i fråga av den anledningen, att det

vore sin egen tillhörighet som avbetalningsköparen försålde eller pantsatte.

Det vore närmast överväganden av denna innebörd som föranlett kollegium

att i den remitterade promemorian föreslå en viss begränsning i

äganderättsförbehållets giltighet. Att göra denna begränsning generell,

d. v. s. att frånkänna äganderättsförbehållet giltighet för alla de fall

där lagen örn avbetalningsköp ägde tillämplighet, ansåge dock kollegium

ej önskvärt. Av skäl som närmare angåves i promemorian hade den inskränkning

i äganderättsförbehållets giltighet som förslaget åsyftade

begränsats till vissa konsumtionsvaror, vissa lyxartiklar och varor för

vilka avbetalningspriset understege 200 kronor. En annan ändring som

i promemorian ifrågasatts gällde värdegränsen för lagens tillämplighet.

Denna, som för närvarande utgjorde 3,000 kronor, hade föreslagits höjd

till 5,000 kronor. I anslutning härtill hade upprättats ett preliminärt förslag

till ändrad lydelse av 1 § i lagen den 11 juni 1915 örn avbetalningsköp,

som skulle i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med avbetalningsköp----blivit erlagd.

Har avtalet---ägare därav.

Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av kläder,

skodon eller liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk, eller ock där det utgöres

av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar

äro infattade, eller smycken av guld, silver eller platina eller andra dylika lyxvaror,

överstiger sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att

erlägga (avbetalningspriset) icke tvåhundra kronor, vare villkoret ej heller gällande.

Lagen äger icke tillämpning, när avbetalningspriset överstiger femtusen kronor.

Såsom av de inkomna yttrandena framginge hade länsstyrelsen i Göteborg

samt poliskammaren i samma stad förordat en mera ingående omarbetning

av lagen samt länsstyrelsen i Mariestad föreslagit att frågan

örn avbetalningsköpens begränsning gjordes till föremål för ytterligare

utredning. Handelskammaren i Borås hade förordat att avbetalningssystemet

inskränktes till att omfatta »rena produktionsvaror». Handelskammaren

i örebro hade utdömt systemet i dess helhet och tillstyrkt att

äganderättsförbehållet berövades sin giltighet vid all avbetalningshandel.

Av samtliga övriga länsstyrelser och handelskammare ävensom

Överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska handelsagenters förening

och Sveriges elektriska entreprenörsförening m. fl. hade förslagets

grundprinciper tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Härjämte hade

emellertid från ifrågavarande länsstyrelser, handelskammare och sammanslutningar

ett flertal yrkanden örn jämkningar i förslaget framförts.

Kooperativa förbundet hade ansett förslaget vara ett steg i rätt riktning,

men i första hand yrkat äganderättsförbehållets ogiltighets förklarande

vid »köp av alla varor». Alternativt hade förbundet, såsom tidigare redan

berörts, föreslagit borttagande av det kriminella ansvaret för förskingring

av på avbetalning köpt gods (genom tillägg till 22 kap. .11 § strafflagen).

Ett flertal yrkanden hade i yttrandena framställts örn ett tydligare, angivande

av de slag av varor i fråga örn vilka äganderättsförbehållet icke

skulle tillerkännas giltighet. För tillmötesgående av dessa önskemål hade

kollegium funnit det preliminära förslaget böra undergå en viss omformulering

och föresloge, att första satsen i det tillagda tredje stycket i

1 § i berörda lag erbölle följande ändrade lydelse:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av äkta

pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar äro infattade,

eller av smycken utav guld, silver och platina, eller av fick- eller armbandsur eller

av beklädnadspersedlar eller skodon.

Såvitt anginge lyxvaror, äkta pärlor, ädla stenar m. m. anslöte sig den

valda avfattningen nära till ordalagen i 1 § förordningen den 17 maj 1923

om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller

införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. På grund av de framställda

anmärkningarna hade orden »eller andra dylika lyxvaror» för att undanröja

svårigheter vid tillämpningen uteslutits. Av samma skäl hade

heteckningen »liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk» fått utgå

samt orden »kläder, skodon» utbytts mot »beklädnadspersedlar eller

skodon», vilken beteckning anslöte sig till ordalydelsen i 1 § förordningen

den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. På

grund av ett flertal yrkanden hade angivna lyxvaror dessutom kompletterats

med »fick- eller armbandsur», vilka ofta syntes vara föremål för

förskingring i samband med avbetalningsaffärer.

Mot de föreslagna värdegränserna 200 och 5,000 kronor hade åtskilliga

anmärkningar framställts. Kollegium ansåge sig på de i kollegii promemoria

angivna skäl böra vidhålla den föreslagna övre värdegränsen

men föresloge i överensstämmelse med vad från åtskilliga håll yrkats att

den nedre värdegränsen höjdes till 500 kronor.

Beträffande det föreslagna tillägget såvitt anginge den ifrågasatta

nedre värdegränsen, hade i ett flertal yttranden framställts den erinran

att varje avbetalningsköpeavtal endast borde få avse en vara för att icke

genom kumulation den nedre värdegränsen skulle kunna överskridas.

Kollegium biträdde icke denna anmärkning. Det avgörande borde vara

huruvida det i avtalet bestämda avbetalningspriset — utan avseende på

örn avtalet gällde en eller flera varor — över- eller understege den angivna

värdegränsen.

Några av de hörda sammanslutningarna hade förordat införandet av

bestämmelser örn begränsning av den tidrymd inom vilken köparen vid

avbetalningsköp hade att fullgöra sin betalningsskyldighet. Kollegium

funne sig icke böra tillstyrka en sådan föreskrift, då det icke syntes vara

lämpligt att ytterligare komplicera lagstiftningen på förevarande område.

I ett flertal yttranden hade vidare föreslagits utfärdandet av föreskrifter

örn att viss del av köpeskillingen skulle erläggas före överlämnandet

av den inköpta varan. Kollegium ansåge sig böra avstyrka införandet

av en dylik bestämmelse, då det syntes möta svårigheter att effektivt

kontrollera att densamma vunne efterföljd.

Under åberopande av det anförda hemställde kollegiet, att Kungl. Maj:t

måtte för riksdagen framlägga förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 §

lagen om avbetalningsköp i huvudsaklig överensstämmelse med det inom

kollegiet utarbetade förslaget.

Vid kollegiets utlåtande fanns bland annat fogad denna bilaga:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

7

Antal ander åren 1916—1930 från statens fångvårdsanstalten frigivna och vid utgången

av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar, vilka ådömts straff fSr

bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsaffärer.1 2

År då vederbörande blivit

dömda

Anta

bedrägeri

1 fångar straffade

förskingring

för

bedrägeri och

förskingring

Summa

män

kvinnor

män

kvinnor

män

kvinnor

män

kvinnor

1914.............................

i

_

_

_

-

_

i

_

1915 ..............................

i

—

2

—

—

—

3

—

1916..............................

—

—

3

—

—

—

3

—

1917..............................

2

—

1

2

1

—

4

2

1918..............................

1

—

2

—

—

—

3

—

1919.............................

2

—

4

—

1

—

7

—

1920 ..............................

1

—

4

—

2

—

7

—

1921 ..............................

5

—

10

—

4

—

19

—

1922 .............................

3

—

6

—

3

—

12

—

1923 ..............................

1

—

11

—

1

—

13

— -

1924 ..............................

8

—

18

1

2

2

28

3

1925 ..............................

8

—

32

—

4

—

44

—

1926 ..............................

18

1

40

—

8

1

66

2

1927 ..............................

10

2

77

4

28

—

115

6

1928 .............................

27

2

77

2

13

1

117

5

1929 ..............................

11

—

97

—

20

_

128

—'' «

1930*..............................

8

3

77

1

12

—

97

4

Summa

107

8

461

10

99

4

667

22

I propositionen anmärkes, att den 11 mars 1930 till handelsdepartementet

inkommit en skrivelse från styrelsen för Föreningen Sveriges

landsfiskaler, däri föreslagits, att rätten att väcka åtal för förskingring

av gods som förvärvats på avbetalning måtte förbehållas målsäganden.

I skrivelsen omnämndes att frågan varit föremål för behandling å

föreningens årsmöte 1929. I en för årsmötet framlagd motion bade anförts

följande.

Under de senaste tio åren hade genom tillkomsten av lagen örn avbetalningsköp

och bruket att göra äganderättsförbehåll vid auktionsförsäljningar

åklagarnas arbetsbörda icke oväsentligt ökats. Förskingring

av gods som med dylikt förbehåll anskaffats vore ett brott som folie under

allmänt åtal. Då säljaren icke lyckades inkräva sin fordran, anlita
1

Uppgifter saknas angående åren 1928 — 1930 från kronohäktena i Haparanda, Hudiksvall

och Visby frigivna samt vid utgången av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar

vilka dömts för brott av här ifrågavarande slag.

2 I siffrorna för 1930 ingå ej de personer, som dömts nämnda år men icke före årets utgång

intagits å fångvårdsanstalt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

de han ofta utvägen att genom anmälan få offentligt åtal till stånd, men

lika ofta återkallade han sitt ansvarsyrkande örn vederbörande efter polisingripandet

likviderade sin skuld. Det kunde ifrågasättas huruvida

icke nämnda åtalsmöjlighet i viss mån gåve näring åt den osunda vitt

utbredda avbetalningshandeln. Det läge knappast i det allmännas intresse

att polis- och åklagarmyndigheterna skulle användas för kostnadsfri

inkassering av enskildas fordringar, ofta tillkomna med användande

av mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. I det allmännas intresse

läge däremot att en bedräglig köpare näpstes och att den enskilde, som

genom sin verksamhet icke överskrede det tillbörligas gränser, hade nödigt

rättsskydd. För tillgodoseende av dessa intressen vore det emellertid

ej behövligt att lägga brottet under allmänt åtal, utan borde lämpligen

stadgas att i sådana mål talan endast finge anhängiggöras av målsägande.

Efter att hava omnämnt att föreningens styrelse fått i uppdrag att

framlägga motionärens synpunkter, anförde styrelsen för egen del huvudsakligen

följande.

Ingen finge bättre inblick i de missförhållanden som rådde i avseende

å avbetalningshandeln än landsfiskalerna, vilka hade till åliggande att

meddela handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp. Mycket ofta

kunde det påvisas, att samvetslösa agenter genom enträgna övertalningar

och bedrägliga uppgifter förmådde fattigt folk att rekvirera obehövliga

föremål och gods som vore avsett för omedelbar förbrukning, och ej

sällan kunde det ledas i bevis att köparen hållits i okunnighet örn förefintligheten

av gällande äganderättsförbehåll. Senare tvingades han

under hot örn åtal för förskingring att uppfylla de merendels hårda villkoren.

Uppenbarligen hade förskingringsbrottens antal ökats i samma

mån som avbetalningshandeln tilltagit. En begränsning av åtalsplikten

måste såsom motionären framhållit genomföras. Beivrandet av brott

som det förenämnda kunde näppeligen betingas av något mera allmänt

intresse och ej heller motivera arbetskrävande utredningar och betydande

kostnader för statens rättsvårdande organ. Åtminstone borde allmän

åklagare fritagas från skyldighet att åtala sådana brott som bestode i

obehörigt förfogande över gods påtagligen avsett för förbrukning, förädling

eller omedelbart tillgodogörande, såsom fallet vore med färdiga kläder,

tyger, spannmål och foderämnen. Slutligen kunde bringas under

diskussion huruvida icke i avbetalningslagen borde införas stadgande

därom att när det gällde rena lyxartiklar äganderättsförbehåll ej skulle

gälla med mindre köpeskillingen uppginge till visst i lagen angivet lägsta

belopp. Därigenom skulle missbruk kunna i avsevärd mån förhindras.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 22 kap. 21 § strafflagen kunde

förskingringsbrott varom förmäles i 11 § samma kap. åtalas endast av

målsägande. Genom lag den 9 juni 1893 ändrades denna åtalsbestämmelse

så att allmän åklagare ägde tala å brottet där det av målsäganden

angivits till åtal. Den sålunda stadgade inskränkningen i åtalsrätten

upphävdes genom lag den 1 juni 1923 och förskingringsbrottet kom alltså

att lyda under allmänt åtal.

Den senast vidtagna ändringen av åtalsrätten beträffande förskingring

— vilken ändring tillkom på förslag av Kungl. Maj:t — var när
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49. 9

mast föranledd av den starka ökningen under åren efter världskriget av

antalet penningförskingringar. I den proposition (nr 201) varigenom

ändringsförslaget förelädes 1923 års riksdag framhölls, att under

den diskussion som framkallats genom de många förskingringsfallen givits

uttryck åt den iakttagelsen, att bestämmelserna angående förskingringsbrottets

beivrande tydligen icke förmådde i någon högre grad stävja

brottsligheten. Följderna av åtalsrättens begränsning hade blivit att ett

stort antal brottsfall undandroges domstols prövning och den brottslige

ginge fri från det straff lagen utsatte. Örn för honom denna verkan

skulle kunna uppnås, bleve mestadels en penningfråga. Genom att, så

långt det krävdes och vore för honom möjligt, ekonomiskt förnöja dem

vilkas förtroende han svikit, friköpte han sig från stränga straffpåföljder.

Då målsäganden oftast vore benägen att behandla frågan ur synpunkten

av sitt enskilda intresse, stöde fältet öppet för en köpslagan, vars

utfall i allmänhet vore beroende av den offervillighet, som kunde påräknas

hos personer, vilka stöde den brottslige nära eller av skilda orsaker

ville förebygga att saken droges inför offentligheten. Uppenbarligen

befunne sig härutinnan icke alla förskingrare i samma ställning. Det

pris straffriheten under dessa förhållanden betingade kunde icke gäldas

av annan än den som ägde förbindelser med personer i sådan förmögenlietsställning

att det för dem vore möjligt att träda emellan. För den fattige

vore merendels denna väg stängd. Den olika behandling av samma

brott som härav bleve en följd måste vara för rättskänslan stötande. I

särskild grad bleve detta fallet, då de som undginge åtal tydligen i allmänhet

tillhörde de i ekonomiskt hänseende bättre lottade samhällsklasserna

och därför merendels icke kunde såsom förmildrande omständighet

åberopa att saknaden av livets nödtorft drivit dem till brottet.

I avgivet utlåtande, nr 20, över propositionen anförde första lagutskottet,

bland annat:

Enligt vad erfarenheten visat kan man ej lita på att målsäganden, då

fråga är örn brott av denna art, alltid skall på ett tillfredsställande sätt

tillvarataga det allmännas intresse av brottets beivrande. Naturligt är

också, att för den, som av annan tillskyndats förmögenlietsförlust, kravet

på gottgörelse för den lidna skadan framstår såsom det väsentliga,

under det att fordran på den brottsliges befordrande till straff får träda

tillbaka. Därest den skyldige, tack vare mellankomst av intresserade personer,

kan ställa i utsikt gottgörelse helt eller delvis av målsägandeus förlust,

för den händelse angh-else icke sker, torde målsäganden ej sällan

underlåta att påkalla åklagarens ingripande. Även hänsyn till den brottsliges

personliga förhållanden samt motvilja mot att framträda såsom angivare

lära understundom avhålla målsäganden från att draga det begångna

brottet inför offentligheten.

Denna målsägandens alltför ofta förefintliga obenägenhet att på ett för

samhället tillfredsställande sätt fullfölja dess straffanspråk kan medföra

beklagliga följder. För en person med förmögna släktingar eller vänner

blir det möjligt att genom erbjudande av ekonomisk gottgörelse undgå

de juridiska påföljderna av ett förövat brott. Det. är givetvis för rätts
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

känslan, stötande, att den felande på detta sätt kan friköpa sig från följderna

av sitt handlingssätt, och att frågan om samhällets ingripande skall

bliva beroende av offervilligheten hos brottslingen närstående personer.

Än mera upprörande är emellertid den ojämnhet i rättstillämpningen,

som därigenom framkallas. Tack vare medverkan från personer, som av

en eller annan grund önska nedtysta saken, kan den ene förskingraren

draga sig undan det hotande straffet, under det att den andre, mindre lyckligt

lottad i fråga örn personliga förbindelser, får för enahanda brott undergå

ett långvarigt frihetsstraff. Särskilt stötande framträder denna

olikhet inför lagen, då, såsom departementschefen erinrat, de, som på

nyssnämnda sätt undgå åtal, merendels tillhöra de i ekonomiskt hänseende

bättre ställda samhällskretsarna och därför i regel icke kunna såsom

förmildrande omständighet åberopa, att saknaden av livets nödtorft drivit

dem till brottet. Att denna olikhet i behandlingen av samma brott

är ägnad att minska förtroendet för lagens och rättsskipningens opartiskhet

torde vara uppenbart.

Förbises får icke heller, att insikten örn den utväg, som genom andras

ekonomiska uppoffringar kan beredas för ernående av straffrihet, är ägnad

att förringa lagens straffhot och förslappa ansvarskänslan. En ökning

av de nu ifrågavarande brottens förekomst skulle vara så mycket

betänkligare, som det ekonomiska livets utveckling medfört, att den enskilde

i allt större utsträckning nödgas anlita annans biträde för ordnande

av sina angelägenheter. I vida högre grad än i äldre tider är det därför

ett samhällets intresse, att givet förtroende icke missbrukas.

Slutligen bör även märkas, att straffanspråket i målsägandens hand ofta

begagnas såsom påtryckningsmedel för tillvaratagande av enskilda intressen

på ett sätt, som icke överensstämmer med straffets karaktär av

ett samhällets tvångsmedel.

Föredragande departementschefen anför i nu förevarande proposition:
»Den

i anledning av riksdagens hemställan verkställda utredningen rörande

avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt har bestyrkt

att systemet såsom det utvecklats kommit att medföra avsevärda olägenheter.

Den allvarligaste är kanske den som framträder i de under utredningen

införskaffade — visserligen ej fullständiga men dock i sak upplysande

— uppgifterna angående förbrytelser begångna i sammanhang

med avbetalningsaffärer. Det framstår såsom en angelägenhet av särskild

vikt att söka vidtaga åtgärder till motverkande av denna brottslighet.

Härför erfordras dock att orsakerna till ifrågavarande förbrytelser

— framför allt är här fråga örn förskingringsbrott — såvitt möjligt

klarläggas. Först sedan detta skett lärer det bliva möjligt att tillfredsställande

bedöma vilka botemedel som kunna tänkas ifrågakomma.

För avbetalningsköpet är utmärkande att köpeskillingen erlägges i särskilda

poster samt att äganderätten förbehålles säljaren till dess betalningen

blivit helt eller delvis gulden. Uppdelningen av köpeskillingen

medför att ett stort antal köpare icke i tillräcklig grad förmå överblicka

de ekonomiska konsekvenserna av köpeavtalet. Många föranledas

därför att på avbetalning förvärva egendom vars värde icke står i

rimlig proportion till deras ekonomiska ställning. Då i sådant fall efter

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49. 11

någon tids förlopp trycket av de regelbundet återkommande avbetalningarna

varder alltmera kännbart, inträffar det icke sällan att köparen

— till återvinnande av ekonomisk jämvikt — undandrager sig

fortsatt betalning och skaffar sig gottgörelse för lidet ekonomiskt avbräck

genom godsets försäljning. Än vanligare lärer vara att köparen

försäljer godset för att erhålla medel till betalning av någon förfallen

avbetalningspost samt därefter underlåter att erlägga ytterligare avbetalning

i en oklar och måhända icke alltid helt omotiverad känsla att han

blivit bedragen av säljaren. Men även personer som på förevarande sätt

förskaffat sig endast sådant gods som kan sägas ha motsvarat deras behov

och betalningsförmåga göra sig ej sällan skyldiga till förskingring. I

sådana fall förhåller det sig mången gång så att under betalningstiden

inträtt en icke förutsedd försämring i köparens ekonomi — han har exempelvis

blivit arbetslös — och att hans åtgärd att avhända sig godset är

föranledd av det iråkade ekonomiska nödläget. Det kan i detta sammanhang

förtjäna framhållas att fall lära förekomma då säljaren, ehuru förhållandena

bort giva honom anledning att fästa köparens uppmärksamhet

på tillvaron — t. ex. i ett vidlyftigt tryckt kontrakt — av äganderättsförbehåll

eller att lämna köparen upplysning örn äganderättsförbehållets

innebörd, underlåter detta. Där så är händelsen, torde köparen väl. åtminstone

i vissa fall, kunna undgå ansvar för förskingring, men säljaren

har med nu gällande åtalsregel möjlighet att få till stånd polisundersökning

och måhända även åtal mot köparen.

I den förut omnämnda skrivelsen från styrelsen för Föreningen Sveriges

landsfiskaler har anförts, att det mycket ofta förekommit att samvetslösa

agenter förmått fattiga personer att på avbetalning inköpa för

dem obehövliga föremål eller konsumtionsartiklar samt, sedan köparen

förfogat över det inköpta på sådant sätt att det ej kunnat återställas och

han jämväl blivit urståndsatt att erlägga resterande betalning, under

hot örn åtal för förskingring tvingat honom att fullgöra de ej sällan

hårda kontraktsvillkoren. Det torde icke vara oberättigat antaga att den

likgiltighet, säljaren i dylika fall ansett sig kunna visa för köparens förmåga

att fullgöra betalningen, i ej ringa grad haft sin grund i gällande bestämmelser

angående förskingringsbrott. Örn köparen avhänder sig godset

—- en åtgärd som med hänsyn till köparens svaga ekonomiska ställning

måste för säljaren framstå såsom ej osannolik — får säljaren genom det då

föreliggande straffhotet i själva verket ett starkare grepp örn köparen än

han tidigare haft. Genom hot örn angivelse för förskingring eller, örn hotet

ej medför åsyftat resultat, genom begäran örn polisundersökning har säljaren

möjlighet att kraftigare än förut pressa köparen och eventuellt

honom närstående att fullgöra likviden. Det är att märka att, enär förskingringsbrottet

är föremål för allmänt åtal, undersökning och eventuellt

åtal utföres utan kostnad för säljaren oell utan risk för honom att bliva

föremål för rekonventionstalan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Såsom i den nyssnämnda skrivelsen anmärkes, kan det icke anses tillfredsställande

att polis- och åklagarmyndigheterna på dylikt sätt kunna

användas för kostnadsfri inkassering av enskildas fordringar, ej sällan

uppkomna genom mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. Tydligen

är det angeläget att gällande bestämmelser, i den mån de på sätt här

förut antytts kunna antagas bidraga till att osunda avbetalningsaffärer

komma till stånd, utan dröjsmål underkastas erforderlig revision. Härvid

äro åtskilliga möjligheter tänkbara.

Till en början kunde ifrågasättas huruvida icke åklagarna såsom skett

i Norge borde erhålla rätt att, när det gäller förskingringsbrott, i varje

särskilt fall med hänsyn till brottets beskaffenhet pröva huruvida det

kan anses överensstämma med det allmännas intresse att åtal kommer

till stånd. En bestämmelse örn sådan prövningsrätt för åklagarna torde

emellertid näppeligen kunna begränsas att gälla allenast ett visst slags

brott, och den vittutseende frågan örn en allmän rätt till eftergift av

åtal lärer böra vinna sin lösning i annat och större sammanhang.

Kommerskollegium har i sitt förut omnämnda utlåtande ställt sig tveksamt

till behovet och möjligheterna av ett ingripande beträffande avbetalningshandeln.

Trots detta bar kollegium emellertid i anledning av det

kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga ett förslag

vilket, ehuru det vore behäftat med vissa svagheter, dock kunde förväntas

i någon mån leda till ett undanröjande av de olägenheter som gjorde

sig gällande. Kollegium har sålunda, efter att hava avvisat andra under

utredningen föreslagna åtgärder, ifrågasatt att äganderättsförbehåll

vid avbetalningsköp icke skulle tillerkännas giltighet, örn det försålda

utgjordes av vissa förnödenheter eller lyxvaror eller örn avbetalningspriset

icke överstege 500 kronor. Förverkligades detta uppslag,

skulle därav otvivelaktigt följa att antalet förskingringsbrott i sammanhang

med avbetalningsaffärer avsevärt minskades. Örn ett äganderättsförbehåll

icke vore gällande, skulle äganderätten till det köpta

godset övergå till köparen omedelbart vid avtalet, oavsett örn betalning

erlagts eller ej. Och den som är ägare till viss egendom kan rättsligen ej

göra sig skyldig till förskingring med avseende å densamma. Såsom i kommerskollegii

utlåtande jämväl anmärkes kunna emellertid mot förslaget

riktas vägande anmärkningar. Uppenbarligen är det ett mycket beaktansvärt

önskemål att de regler som gälla angående äganderättens övergång

i sammanhang med köp äro enkla och klara. Ur denna synpunkt måste

det anses olämpligt, örn i förevarande hänseende skulle gälla olika regler

för olika slags varor och olika regler allt efter det köpeskillingen övereller

understiger 500 kronor. Särskilt torde konsekvenserna av sådana

regler i straffrättsligt hänseende ingiva betänkligheter. Det kan knappast

anses rimligt att — för att taga ett praktiskt exempel — den som

avhänt sig en på avbetalning inköpt nyttighetsartikel skulle kunna dömas

för förskingring under det att den som avhänt sig en på liknande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49. 13

sätt inköpt lyxvara alltid skulle gå fri från straff. Ej heller kan det anses

tillfredsställande, att frågan huruvida en person gjort sig skyldig till ett

brott eller ej skulle vara beroende därav, huruvida det avtalade priset

för den egendom varmed han tagit befattning överstigit 500 kronor. Det

må jämväl erinras, att av den omständigheten att priset i avbetalningskontraktet

bestämts till visst belopp icke följer att köparen, örn han avhänder

sig godset, måste anses hava förskingrat egendom till motsvarande

värde. Förutom att priset icke alltid överensstämmer med värdet, är att

märka, att köparen, när han avhänder sig godset, kan hava betalat en

stor del av köpeskillingen, i vilket fall den säljaren tillskyndade förlusten

i själva verket icke uppgår till mera än återstoden av köpeskillingen.

Ett av de uppslag som avvisats av kommerskollegium gick ut på att

till 22 kap. 11 § strafflagen skulle fogas ett tillägg av innebörd att från

förskingringsbrotten undantoges sådana fall, då en person avhänt sig gods

som han inköpt på avbetalning; för sträf frihet i dessa fall skulle dock

kunna uppställas särskilda villkor, såsom att avbetalningspriset icke

överstege ett i lagen angivet belopp och att någon viss del av köpeskillingen

blivit gulden. Kommerskollegium har häremot anfört bland annat

att ett dylikt undantag torde stämma illa överens med strafflagens konstruktion

av förskingringsbrottet. Den som avhänt sig gods som han innehade

på grund av avbetalningsköp skulle gå fri från straff, men likartat

förfarande med t. ex. förhyrt eller lånat gods skulle alltjämt vara kriminaliserat.

Mot vad kollegium sålunda anfört torde visserligen kunna

göras den invändningen, att mellan det fall att någon förskingrar avbetalningsgods

och det att någon förskingrar exempelvis förhyrt gods föreligger

den måhända icke alldeles betydelselösa skillnaden, att i det förra

fallet icke från början förelegat någon ovillkorlig skyldighet för innehavaren

att återställa godset till ägaren — enligt avtalet har det varit avsett

att äganderätten skulle övergå till köparen — men i det senare fallet

varit klart att godset under alla förhållanden skulle återlämnas till den

som hyrt ut detsamma. I allt väsentligt torde emellertid vad kommerskollegium

anfört beträffande det ifrågasatta tillägget till den förevarande

strafflagsbestämmelsen få anses riktigt.

Av styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har väckts det förförslag,

att förskingring av avbetalningsgods icke skulle lyda under allmänt

åtal utan hänföras till målsägandebrott. Med hänsyn till det sätt

på vilket med stöd av den nu gällande åtalsregeln polis- och åklagarmyndigheterna

i stor utsträckning utnyttjas av säljarna av avbetalningsgods,

torde det få anses naturligt att från deras sida yrkande örn lagändring

i detta hänseende framställcs. Enligt vad som uppgivits har

också på sina håll beträffande åtal för sådan förskingring, varom nu är

fråga, utbildats den praxis, att åtal icke anställes örn målsäganden förklarar

sig avstå från talan samt att åklagarna i ömmande fall dröja med

åtal för att lämna gärningsmannen tillfälle att anskaffa medel till gäl
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

• Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

dande av resterande köpeskilling och, om hans ansträngningar i sådant

hänseende lyckas, låta frågan om åtal förfalla. Vad sålunda förekommer

torde bottna i en känsla hos åklagarna att strafflagens nu förevarande

bestämmelser i många fall vid tillämpning å förskingring av avbetalningsgods

kunna leda till obilliga resultat.

Att beivrandet av ifrågavarande brott i de flesta fall icke kan sägas

vara av någon egentlig betydelse för det allmänna torde jämväl vara

obestridligt. Det synes då naturligt att låta frågan huruvida åtal skall

komma till stånd bliva belt beroende av målsäganden. Denne bar, örn

åtalet får ankomma på honom, att mot vart annat väga å ena sidan rättskränkningens

storlek och betydelse för honom och å andra sidan de kostnader

och det obehag — bland annat faran för rekonventionstalan — som

anställande av åtal skulle medföra.

Med fog torde kunna antagas att en begränsning av åtalsrätten på sätt

föreslagits skulle högst väsentligt minska ej allenast antalet åtal för förskingring

av avbetalningsgods utan jämväl antalet förskingringar av dylikt

gods. Otvivelaktigt skulle nämligen ändringen beträffande åtalsrätten

komma att tvinga säljarna till en viss försiktighet, då det gäller att

anskaffa köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet

såsom det hos oss utvecklats. Örn säljarna icke längre

kunna påräkna att polismyndigheten står till förfogande för undersökning

angående köparens förfarande med det sålda godset och de dessutom

själva få bära kostnaden och obehaget av en eventuell rättegång mot

köparen, torde det bliva nödvändigt för dem att innan köpeavtal slutes

skaffa sig kännedom örn köparens ekonomi och övriga förhållanden som

kunna vara av betydelse. Detta torde i sin tur leda till att avbetalningsköp

icke komma att avslutas med andra personer än sådana, som själva

äro solventa eller som på grund av ställd borgen eller av annan anledning

kunna med någorlunda stor säkerhet antagas komma att fullgöra sin betalningsskyldighet.

Härmed skulle vinnas att sådana försäljningar till

insolventa köpare som för närvarande i stor utsträckning giva upphov

till förskingringsbrott icke skulle komma till stånd, åtminstone icke i tillnärmelsevis

den omfattning som nu.

Naturligen förekomma fall då en köpare av avbetalningsgods gör sig

skyldig till sådant förfarande emot sin kontrahent, att det måste anses

önskvärt att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens

sida kommer till stånd. Så är t. ex. händelsen örn köparen ingått avtalet,

oaktat han måste räkna med att han ej kan fullgöra det, och sedermera

avhänder sig godset. I dylika fall torde emellertid, örn icke klart bedrägeri

föreligger, förfarandet dock stå så nära sådant brott att polismyndigheten

måste anses berättigad och skyldig att upptaga saken till undersökning

för att kunna konstatera huruvida bedrägeri föreligger. Skulle

så vara fallet, ankommer det nämligen på allmän åklagare att utföra

åtal. I själva verket torde polismyndigheten, örn den föreslagna änd
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

15

ringen av åtalsrätten beträffande förskingring av avbetalningsgods genomföres,

erhålla just den rörelsefrihet som måste anses önskvärd; den

kan avvisa de enkla förskingringsfallen och kan på nyss angivet skäl,

därest en köpare av avbetalningsgods gjort sig skyldig till ett förfarande

av mera grov beskaffenhet, upptaga saken till undersökning och därigenom

lämna säljaren den hjälp varpå han skäligen kan göra anspråk.

Mot förslaget att ändra åtalsrätten på angivet sätt kan anmärkas att

det ej stämmer väl överens med rättsutvecklingen, vilken tenderar mot en

utvidgning av den offentliga åtalsrätten. Riktigheten härav kan icke bestridas,

men anmärkningen torde ej böra tillerkännas avgörande betydelse,

då en ändring på förevarande punkt med all sannolikhet kan förväntas

bliva till verkligt gagn. Vad angår de tidigare vidtagna ändringarna i

åtalsrätten beträffande förskingringsbrott är att märka, att vid dessa

ändringar uppmärksamheten tydligen varit riktad på andra former av

förskingring än den varom nu är fråga.

Att förfaranden hänförliga under en viss straffbestämmelse i en del fall

höra under allmänt åtal men i andra äro förbehållna målsägandens åtalsrätt

är ingen nyhet för strafflagen. En dylik uppdelning av åtalsrätten

förekommer redan nu, bland annat i 22 kap. 21 §.

Därest åtalsrätten vid förskingring av avbetalningsgods skall inskränkas,

uppkommer fråga huruvida anledning finnes att göra skillnad mellan

''små’ och ''stora’ avbetalningsaffärer, för vilken händelse den i lagen

örn avbetalningsköp gällande tretusenkronorsgränsen väl läge närmast

till hands. Emot införandet av en sådan gräns när det gäller åtalsrätten

tala emellertid samma skäl som kunna åberopas emot förslaget att

låta straffbarheten bero därav, huruvida det överenskomna priset för det

förskingrade avbetalningsgodset under- eller överstigit ett visst angivet

belopp.

Vad som anförts angående förslaget att åtalsrätten vid förskingring av

avbetalningsgods skulle förbehållas målsäganden torde giva vid handen

att förslaget, om det genomföres, kan förväntas komma att medföra mycket

beaktansvärda fördelar. Det förefaller icke ens uteslutet att de anmärkta

olägenheterna vid avbetalningshandeln härigenom skola i så avsevärd

mån avlägsnas att ytterligare åtgärder i sådant syfte skola befinnas

ej erforderliga. I varje fall synes det befogat att någon tid avvakta

verkningarna av den nu ifrågasatta lagändringen innan andra och mera

vittgående åtgärder vidtagas. Jag anser således anledning icke föreligga

att nu upptaga till behandling de av kommerskollegium och de flesta i

ärendet hörda avstyrkta förslagen att meddela särskilda bestämmelser som

reglera agentverksamheten och att låta rätten att driva försäljning på

avbetalning bliva beroende av offentlig myndighets tillstånd. Ej heller

torde finnas skäl att nu närmare än som skett beröra övriga framkomna

uppslag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Den särskilda åtalsregeln — vilken skall införas i 22 kap. 21 § strafflagen

— synes böra givas den lydelse, att brott varom i 11 § förmäles ej

må åtalas av annan än målsägande, där gärningsmannen kommit i besittning

av godset på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå

å honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd.

Till avtal som sålunda omförmälas skola tydligen hänföras ej allenast avtal

som av parterna själva betecknats såsom avbetalningsköp, utan jämväl

avtal som erhållit annan benämning, t. ex. hyresavtal, men i realiteten

innebära antingen köp eller ock köp i förening med annan rättshandling.

Dessutom är att märka, att det med den föreslagna lydelsen icke

blir en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet att den för det förskingrade

godset avtalade betalningen skolat erläggas i särskilda poster.

Åtalsrätten förbehålles målsäganden ensam jämväl i ett sådant fall att

avtalet — såsom ej torde vara ovanligt vid försäljning på auktion —

allenast innehållit, att betalning skolat erläggas inom viss tid samt att

äganderätten till dess betalning erlagts skulle förbliva hos säljaren. Anledning

synes icke föreligga att i det hänseende varom nu är fråga göra

skillnad mellan dylika avtal och rena avbetalningsköp. — Såsom förut

angivits skall den i lagen örn avbetalningsköp upptagna tretusenkronorsgränsen

icke äga tillämpning beträffande begränsningen av åtalsrätten.

Jämväl i fall då priset överstigit 3,000 kronor skall sålunda åtalsrätten

vara förbehållen målsäganden ensam.

Den nya åtalsregeln föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1934. Särskilt

övergångsstadgande synes ej vara erforderligt. Bestämmelsen i 14 §

strafflagens promulgationsförordning torde nämligen kunna analogisk!

tillämpas. Enligt denna bestämmelse må allmän åklagare tala å brott

av ifrågavarande slag som förövats innan den nya åtalsregeln blivit gällande

endast örn åtalet anställts före den 1 juli 1934.»

I motionerna anföres, att det kunde sättas i fråga huruvida den av

Kungl. Maj:t förordade åtgärden med avseende å avbetalningsköpen komme

att i tillräcklig utsträckning verka hämmande på avbetalningshandeln.

Motionärerna föreslå fördenskull i viss anslutning till kommerskollegiets

förslag, att äganderättsförbehåll vid avbetalningsköp måtte förklaras ogiltigt

där godset utgöres av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka

sådana pärlor eller stenar äro infattade eller av smycken av guld, silver

och platina, eller av fick- eller armbandsur eller av beklädnadspersedlar

eller skodon. När sammanlagda beloppet av de poster som köparen enligt

avtalet hade att erlägga icke överstege 400 kronor, skulle äganderättsförbehållet

ej heller vara gällande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

17

Brukande av mått eller vikt, som icke behörigen justerats, m. m.

Förevarande proposition innebär förutom ändring i åtalsrätten beträffande

förskingring jämväl vissa förslag, som föranletts av den i utskottets

utlåtande nr 33 innevarande år behandlade propositionen nr 97 med

förslag till lag örn mått och vikt.

Härom aniör föredragande departementschefen i nu förevarande

proposition, bland annat:

»I 1 mom. av 22 kap. 5 § strafflagen stadgas straff för den som

med uppsåt gör orätt i mätande, vägande eller räknande vid handel eller

eljest, då varor emottagas eller avlämnas, och i 2 mom. givas särskilda

straffbestämmelser för de fall att vissa offentliga funktionärer

beträdas med sådant brott som nu nämnts. Beträffande dessa moment

avser förslaget ej någon ändring. I 3 mom. av samma paragraf

stadgas: ''Brukar någon vid handel, eller eljest, då varor efter

mått eller vikt skola avlämnas eller emottagas, sådant mått eller vikt,

som ej är behörigen stämplat eller märkt; straffes, ändå att han örn ont

uppsåt ej övertygad varder med böter, högst etthundra riksdaler.’ Slutligen

stadgas i 4 morn.: ''Var måttet eller vikten behörigen stämplat eller

märkt, men ej omjusterat, där sådan åtgärd skolat äga rum; botes ock,

örn det oriktigt befinnes, efter ty nu sagt är.’ — Åtalsrätt för brott jämlikt

3 mom. tillkommer enligt 22 kap. 21 § strafflagen ej annan än målsägande,

där ej brottet skett ''i kronans magasiner, vid in- och utlastning å

fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas’

Förslaget till lag örn mått och vikt torde icke böra genomföras utan att

samtidigt vissa ändringar komma till stånd i 22 kap. 5 § strafflagen. Paragrafens

1 och 2 mom. synas härvid kunna kvarstå oförändrade. Härav följer,

att därest förutsättningarna iör tillämpning av nämnda moment föreligga,

stralibestämmelsen i lagen örn mått och vikt icke blir tillämplig. Innehållet

i 3 och 4 mom. lärer däremot icke stå väl i överensstämmelse med

den föreslagna nya lagstiftningen. Då det här är fråga örn rena ordningsförseelser,

kan jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag att dessa moment

upphävas; såsom jag redan nämnt har i stället i förslaget till lag örn

mått och vikt upptagits fullständiga straffbestämmelser. Därest nämnda

moment upphävas, bör den i 22 kap. 21 § strafflagen upptagna särskilda bestämmelsen

örn åtalsrätten vid förseelse enligt 3 mom. även utgå. Eftersom

förslaget till lag örn mått och vikt — i likhet med 1885 års förordning — icke

upptager några särskilda bestämmelser örn åtalsrätten, innebär detta en

utvidgning av den allmänna åtalsrätten. Med hänsyn till det sätt på vil
-

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 9 sami. 1 avd. Nr VJ.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

ket justeringsplikten i lagförslaget begränsats synes emellertid intet vara

att erinra häremot. — De nu föreslagna ändringarna torde liksom förslaget

till lag örn mått och vikt höra träda i kraft den 1 juli 1935.»

Lagrådet har lämnat det genom propositionen framlagda förslaget

i dess helhet utan anmärkning.

Utskottet upptager först till behandling förslaget i propositionen angående

åtalsrätten vid förskingring.

Såsom i propositionen framhålles, har den utveckling avbetalningshandeln

tagit i vårt land varit ägnad att väcka starka betänkligheter. Riksdagen

fann även år 1927 anledning att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

örn utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.

I samband därmed omnämnde riksdagen, att förslag hade

framkommit att söka inskränka avbetalningsköp av lyxartiklar genom

att begränsa den tid på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas. Tillika

framhöll riksdagen, att ett av de allvarligaste klagomålen mot avbetalningsrörelsen

riktade sig mot agentverksamheten och agentkårens sammansättning.

De olägenheter av avbetalningshandeln som föranledde riksdagens skrivelse

äro otvivelaktigt i huvudsak alltjämt bestående.

De förhoppningar, som på sina håll yppats därom att avbetalningshandeln

skulle reformera sig själv, synas icke ha infriats. Tvärtom förefaller

det antagligt att genom avbetalningsaffärerna i betydande omfattning

försäljas varor, vilka för köparen äro till föga nytta — understundom

alldeles oanvändbara. Då avbetalningarna skola fullgöras

vållas köparna avsevärda olägenheter och de tvingas ibland att avstå

från vad de verkligen behöva. Fortfarande kvarstå också allvarliga

klagomål mot det sätt, på vilket agentverksamheten bedrives och mot

agentkårens sammansättning.

Såsom medel mot här antydda och inom utskottet starkt betonade olägenheter

har departementschefen allenast förordat ett från landsfiskalsföreningen

framkastat uppslag att från allmänt åtal undantaga sådan förskingring,

där gärningsmannen kommit i besittning av godset på grund

av avtal, enligt vilket äganderätten skall övergå å honom sedan för godset

betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd.

Utskottet har vid sin granskning av detta förslag icke kunnat undgå

att uppmärksamma, att detsamma innebär ett anmärkningsvärt avsteg

från den numera i allmänhet tillämpade principen, att staten som regel

genom egna organ tillser, att dess straffanspråk icke blir åsidosatt. Förskingringsbrotten

voro före år 1893 målsägandebrott och därpå intill år

1923 angivelsebrott, varefter de varit underkastade allmänt åtal. För
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

slaget innebär sålunda — låt vara i begränsad omfattning — en återgång

till en ordning som avskaffats för mer än fyrtio år sedan.

Propositionen synes utgå från att den föreslagna inskränkningen i allmän

åklagares åtalsrätt kunde motiveras ur den synpunkten att de fall

av förskingring, som omfattas av densamma, i allmänhet skulle utgöra

allenast lindriga brott. I propositionen bär sålunda framhållits, att fall

väl kunde förekomma då en köpare av avbetalningsgods gjorde sig

skyldig till sådant förfarande emot sin medkontrahent att det måste anses

önskvärt att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens

sida bomme till stånd, men att förfarandet i dylika fall,

örn icke klart bedrägeri förelåge, dock syntes stå så nära sådant brott

att polismyndigheten måste anses berättigad och skyldig att upptaga saken

till undersökning för att konstatera huruvida bedrägeri förelåge.

Med anledning härav vill utskottet till en början erinra, att det uppenbarligen

i och för sig utgör en olägenhet, därest polismyndigheten i vissa

fall skall utreda saken och eventuellt väcka åtal för bedrägeri men, därest

det sedermera befinnes att gärningen i fråga rätteligen skall anses som

förskingring, vara nödsakad att nedlägga sin talan. Har åtal kommit

till stånd, kan åklagaren på den grund — därest han icke erhållit uppdrag

att föra och jämväl fört ansvarstalan för målsägandens räkning —■

understundom bliva skyldig att ersätta motpartens kostnader. Förhållandet

framstår särskilt anmärkningsvärt i betraktande av att den tilllämpliga

strafflatituden vid ifrågavarande förskingringsbrott är densamma

som vid andra förskingringar, vilka likväl alltjämt skulle vara

underkastade allmänt åtal.

Förutnämnda antagande, att de förfaranden i samband med avbetalningsköp,

som icke utgöra bedrägeri utan förskingring och sålunda enligt

propositionen skulle hänföras till målsägandebrott, i allmänhet utgöra

lindriga brott, torde icke heller vara med verkliga förhållandet

överensstämmande. Enligt utskottets uppfattning lärer ansvar för bedrägeri

i samband med avbetalningsköp icke kunna ådömas annat än i

de jämförelsevis sällsynta fall då omständigheterna tydligt ge vid handen,

att avbetalningsköparen redan vid avtalets ingående haft för avsikt

att utnyttja varan genom att avhända sig densamma. Under straffbudet

för förskingring är däremot hänförligt exempelvis det fall, att en

person, som förvärvat en dyrbar automobil eller andra lyxvaror genom

avbetalningsköp, någon tid därefter, medan han ännu avbetalt allenast

någon ringa del av köpeskillingen, säljer godset och förbrukar det därvid

erhållna vederlaget för egen räkning.

Ilen omständigheten, att sålunda obestridligen jämväl mycket svårarta

de rättskränkningar enligt förslaget endast skulle kunna åtalas av måls

äganden, är ägnad att öka de betänkligheter som i och för sig kunna

anföras mot det avsteg från moderna principer som förslaget innebär.

Det. har visserligen framhållits, att okunnighet örn äganderättsförbehål

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

let kan föreligga. Utskottet vill icke bestrida att sä understundom kan

vara förhållandet, men vill dock påpeka, att erfarenheten givit vid handen,

att utmätning av lös egendom i stor utsträckning mötes med invändning

att egendomen på grund av äganderättsförbehåll tillhör annan per

son än gäldenären.

Vad härefter beträffar de verkningar, som skulle följa av förslagets

genomförande, kan utskottet icke dela den uppfattningen, att förslaget

skulle vara ägnat att i högre grad inskränka de mindre önskvärda formerna

av avbetalningshandeln. Det är nämligen att märka att olägen

heterna icke blott bestå däri, att ett antal köpare genom dylika affärer

förledas att begå förskingringsbrott utan att jämväl ekonomisk skada

förorsakas långt flera personer i svag ekonomisk ställning. Sistnämnda

förhållande synes vara nära förbundet med avbetalningsaffärernas natur

sådana de för närvarande bedrivas och det torde vara sannolikt, att

de firmor, vilka inriktat sin affärsverksamhet på avbetalningshandeln,

komma att fortsätta därmed i samma omfattning, även örn den av departementschefen

föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten genomföres.

Det är egentligen hotet örn åtal som kan anses verka främjande för indrivningen

av resterande fordringar. Sedan åtal skett äger åklagaren icke

nedlägga detsamma, därest det är lagligen grundat. En uppgörelse på

detta stadium är därför mindre sannolik. Men även efter en lagändring

i enlighet med propositionen har säljaren kvar möjligheten att genom hot

om åtal frampressa en uppgörelse och möjligheten att utöva tryck kvarstår

även sedan åtal väckts, enär detsamma när som helst kan återkallas

av målsäganden. Det finnes under dessa omständigheter icke någon som

helst anledning antaga att avbetalningsfirmorna skola ändra sina affärsmetoder

efter den föreslagna lagändringens genomförande.

Att, på sätt departementschefen torde ha förutsatt, målsägandena i

övervägande antalet fall icke skulle vilja ådraga sig de kostnader

som äro förenade med åtal, synes dock vara riktigt. Därav följer

emellertid, att de fall då åtal komme att ske bleve utvalda efter synnerligen

godtyckliga grunder. Därest förskingring av gods, som förvärvats

genom avbetalningsköp mera sällan skulle komma att åtalas, kan

därjämte befaras, att effektiviteten hos det straffhot, som 22 kap. 11 §

strafflagen innehåller, avsevärt förminskas, samt att till följd härav —

även örn förslaget skulle kunna medföra någon begränsning i avbetalningshandeln

— antalet förskingringar i samband med avbetalningsköp

komme att stiga såväl totalt som relativt.

En dylik utveckling vore uppenbarligen synnerligen beklaglig ur

straffrättslig synpunkt. Verkningarna därav skulle menligt drabba även

de grenar av avbetalningshandeln som äro till nytta för allmänheten.

Av det sagda torde framgå, att utskottet icke kunnat finna, att den av

riksdagen år 1927 begärda utredningen får anses avslutad genom den avdepartementschefen

nu framlagda redogörelsen. I stället måste möjlig
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

heterna att komma till rätta med avbetalningshandelns svåra olägenheter

skyndsamt på nytt undersökas. Därvid synes det icke uteslutet, att ett

ingripande mot agenter skulle kunna ske på sätt riksdagen nämnda år

ifrågasatt. Jämväl en inom utskottet framförd tanke att inskränka eller

upphäva nuvarande befogenhet för säljaren vid avbetalningsköp att utan

föregående dom erhålla handräckning för godsets återfående torde böra

övervägas. En dylik åtgärd skulle på ett helt annat sätt tvinga säljaren

till försiktighet vid valet av kunder än den i propositionen föreslagna

ändringen av åtalsrätten. Skulle det vid utredningen befinnas antagligt,

att nämnda eller andra på särskilda detaljer vid avbetalningsaffärerna

inriktade restriktioner icke leda till en verklig reformering av avbetalningshandeln,

torde själva grunderna för gällande lagstiftning böra upptagas

till prövning i förhållande till det behöriga kreditbehov denna affärsform

från början varit avsedd att tillgodose.

Vill man vinna något i syfte att söka begränsa åtalen vid förskingring

av avbetalningsgods torde det även kunna tagas under övervägande, huruvida

ej de ifrågavarande brotten kunde göras till s. k. angivelsebrott och

åt åklagaren kunde lämnas en viss frihet att bedöma, örn det allmännas

intresse krävde åtals anställande, i fråga örn åtminstone vissa grupper av

dylika brott. Huruvida en legalisering av en sådan opportunitetsprincip

i vidare eller mera begränsad omfattning särskilt vid angivelsebrott

är möjlig annat än i samband med åklagarväsendets omorganisation, därom

kan utskottet icke uttala någon bestämd mening.

På grund av vad sålunda anförts kan utskottet icke förorda till antagande

det i propositionen framlagda förslaget örn ändring i åtalsrätten beträffande

förskingring.

Utskottet övergår härefter till den i motionerna föreslagna ändringen

av lagen om avbetalningsköp. Departementschefen har i propositionen

påvisat vissa olägenheter, vilka skulle vara förenade med ett av kommerskollegium

efter enahanda principer utarbetat förslag. Av samma skäl

kan utskottet — under hänvisning tillika till den av utskottet här ovan

förordade utredningen — icke tillstyrka motionerna.

För utskottet återstår slutligen att behandla genom propositionen fram

lagt förslag om upphävande av 22 kap. 5 § 3 oell i momenten strafflagen

samt 21 § samma kapitel i vad den innehåller bestämmelse örn åtalsrätten

vid brott mot förstnämnda moment. Nu ifrågavarande förslag har föranletts

av den i utskottets utlåtande nr 33 behandlade propositionen nr 97

med förslag till lag örn mått och vikt. Utskottet har icke funnit anledning

till erinran mot förevarande proposition i denna del.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick

antagas, måtte för sin del antaga följande förslag till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 22 kap. 5 § 3 och 4 mom. strafflagen skola

upphöra att gälla, dels ock att 21 § i samma kapitel, vilket lagrum senast

ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 96), skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives:

21 §.

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och

20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande. Brott, som i 12

§ 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är om

brukande av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej

åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan

föryttring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det,

varuti han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, varom i 11 § förmäles, mö.

ej åtalas av annan än målsägande,

där gärningsmannen kommit i besittning

av godset på grund av avtal

enligt vilket äganderätten skall

övergå å honom sedan för godset

betingad betalning blivit helt eller

delvis erlagd.

Brott, som i 10 §---öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom.---— av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft, vad an- Denna lag träder i kraft den 1

går stadgandet i 21 § 2 morn., den juli 1935.

1 juli 1934 samt i övrigt den 1 juli

1935.

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

samt

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit ville till förnyad utredning

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

företaga frågan om verkningarna av avbetalningshandeln

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 12 april 1934.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

Irån första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Bissmark, Larson l Lerdala, Öhman,

Wagnsson*, Wijkström och von Heland*, samt

från andra kammaren: herrar Linnér* Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund, K. Å.

Westman*, Sjögren, Olsson i Mellerud, Björling och Hermansson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av henrat Akerman, Klefbeck, Larson i Lerdala, Wagnsson, Sjögren, Olsson

i Mellerud och Hermansson, vilka anfört:

Såsom departementschefen framhållit kan det icke anses tillfredsställande

att, på sätt nu i stor omfattning sker vid avbetalningsköp, polis- och

åklagarmyndigheterna användas för kostnadsfri inkassering av enskildas

fordringar, ej sällan uppkomna genom mer eller mindre förkastliga affärsmetoder.

Vi anse även goda skäl ha anförts för antagandet att den

genom propositionen föreslagna begränsningen av åtalsrätten skall tvinga

säljarna till en viss försiktighet i valet av köpare och därmed rikta sin

udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet såsom det hos oss utvecklats.

Beträffande de fall, då en köpare av avbetalningsgods gör sig skyldig

till sådant förfarande emot sin kontrahent att det måste anses önskvärt

att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens sida kommer

till stånd, har departementschefen framhållit, att förfarandet antingen

innefattar klart bedrägeri, då brottet faller under allmänt åtal, eller

också torde stå så nära dylikt brott att polismyndigheten är både berättigad

och skyldig att upptaga saken till undersökning. Då åklagaren har

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

lätt att erhålla målsägarens fullmakt, synas icke behöva befaras några

praktiska olägenheter av möjligheten att ett förfarande som åklagaren

ansett vara bedrägeri sedermera rätteligen finnes höra betraktas såsom

förskingring.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att Kungl. Maj:ts förslag måtte av riksdagen i oförändrat

skick antagas.

841 208, Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. a1 i texten