Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928

1934-03-08 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:13, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1934 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni

1928 (nr 302) örn vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus, ävensom i anledning därav väckta

motioner.

Genom en den 27 januari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr

66, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) om vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus skall införas en ny paragraf, betecknad 8 a §,

av följande lydelse:

8 a §.

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och

av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter

enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för

vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de

givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner

och befattningshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande i anledning av densamma inom riksdagen väckta likalydande motioner,

nämligen nr 293 i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard,

m. fl. och nr 526 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 13.

S0« 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

I motionerna har hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

propositionen. I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt

yrkande, får utskottet hänvisa till motionerna.

Till grund för bedömande av det i propositionen väckta förslaget anser

sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.

Enligt 1 § 1 stycket av lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus (S. F. S. 302/1928, andr. 13/1929 och 114/1932), nedan

kallad sjukhuslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1929, åligger det

landsting och stad, som ej deltager i landsting, att för dem, som hava sin

vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden, ombesörja anstaltsvård

för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager

försorg om sådan vård. I enahanda ordning bör anstaltsvård vid barnsbörd

ombesörjas. I 3 stycket av 1 § göres från huvudregeln det undantag, att

vad i lagen stadgas icke skall gälla anstaltsvård, varom föreskrifter finnas

meddelade i epidemilagen, samt ej heller anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa,

fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka eller konvalescenter. Sjukhus

anses drivet av landsting eller kommun, därest landstinget eller kommunen

eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager, helt eller till

viss kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden. Med sjukhus förstås

i lagen sjukvårdsanstalt, som drives av landsting eller kommun och som ej

är anordnad vid fattigvårdsanstalt eller lyder under militär myndighet. Sjukhus,

som ej är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes

i lagen lasarett, örn det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets

svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som inrättats

uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes sanatorium, örn det är

avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Den beslutande och den kontrollerande myndigheten beträffande förevarande

sjukvårdsanstalter är fördelad på ett flertal händer. Enligt 39 § i lagen den

20 juni 1924 om landsting åligger det landstings förvaltningsutskott, bland

annat, att handhava landstingets penningväsende, att hava överinseende över

de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers

ekonomiska förvaltning och därjämte utöva den befattning med förvaltningen

av landstingets anstalter och inrättningar, som enligt lag eller författning

ankommer å förvaltningsutskottet, att avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat

för landstinget samt att, i den mån annorlunda icke genom lag eller

författning eller landstingets beslut föreskrives, verkställa beredning av övriga

på landstingets handläggning ankommande ärenden. Enligt 3 § i sjukhuslagen

tillkommer det landstings förvaltningsutskott i egenskap av sjukhusberedning

att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets behov och utveckling

inom landstingsområdet, att till styrelse för sjukhus, för vars driftkost
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

liad landstinget i sista hand helt ansvarar, göra de framställningar och erinringar

rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning, som av omständigheterna

må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan styrelse erforderliga råd

och anvisningar. Förvaltningsutskottets befattning med ifrågavarande sjukhus

är sålunda av beredande och rådgivande karaktär. I 4 § sjukhuslagen stadgas,

att kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig kommunal

nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukhusberedning

med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende fullgöra den

verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende åligger dess sjukhusberedning.

Yad i sjukhuslagen finnes föreskrivet örn landsting, skall i

fråga om sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning, vari kommun

eller landsting deltager, tillämpas, såvitt angår landstinget som beslutande

myndighet, å den myndighet, som äger att besluta för kommunen

eller sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller sammanslutningen.

Högsta tillsynen över ifrågavarande sjukvårdsanstalter utövas

enligt 5 § i sjukhuslagen av medicinalstyrelsen, som särskilt har att ägna

uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Enligt 8 § skall sjukhuset förvaltas av en direktion, vilken utses av den, som

driver sjukhuset. Mellan direktionens sammanträden skall viss läkare vara

sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Lasaretts- och sanatorieläkare

utnämnas enligt 11 § av Konungen.

I kungl, sjukhusstadgan den 22 juni 1928 (S. F. S. 303/1928, ändr. 475/

1928 och 189/1931) ha meddelats vissa närmare bestämmelser för de olika

slagen av ifrågavarande sjukhus. Beträffande lasarett föreskrives sålunda i

6 §, att direktionen skall handhava lasarettets förvaltning samt för sådant

ändamål meddela de särskilda föreskrifter, som må finnas nödiga för tryggande

av god ordning vid lasarettet, samt för dettas ändamålsenliga skötsel.

Enligt 3 § skall jämte direktion och läkare vid varje lasarett finnas syssloman

samt sjukvårds- och ekonomipersonal, varjämte särskild kontorspersonal kan

anställas. Syssloman tillsättes och entledigas enligt 30 § av direktionen och

är enligt 37 § pliktig att ställa sig till efterrättelse vad direktionen jämlikt

stadgan anbefaller honom i tjänsten. Sjukvårdspersonal antages enligt 39 §

av vederbörande lasarettsläkare, vilken äger att bevilja till sjukvårdspersonalen

hörande befattningshavare liegärt entledigande. I annat fall ankommer

det på direktionen att entlediga sådan befattningshavare. Enligt 41 § antages

kontors- och ekonomipersonal av direktionen med rätt för direktionen

att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att på egen begäran

entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare. I 40—42 §§ föreskrives

skyldighet för all personal att ställa sig till efterrättelse de instruktioner,

direktionen jämlikt stadgan finner skäl utfärda, ävensom att visa

styresmannen och sysslomannen — sjukvårdspersonalen jämväl vederbörande

läkare — hörsamhet i allt vad till tjänsten hör. I fråga om sjukstugor,

sanatorier och tuberkulossjukstugor gälla i huvudsak likartade bestämmelser.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är decentralisationsprincipen

starkt utmärkande för ifrågavarande sjukhusförvaltning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Förslag till gällande lag om landsting utarbetades av de s. k. kommunalfik

fa ttningssaklcunniga, som avgåvo betänkande i detta ämne den 31 januari

1923 (S. O. U. 1923: 18). I detta betänkande framböllo de sakkunniga, att

decentralisationsprincipen bade djupa rötter i vår sambällsåskådning, samt

anförde bland annat följande:

Vad särskilt angår förbållandet mellan länsrepresentationen oell dess särskilda

förvaltningsorgan torde man kunna säga, att den vidsträckta frihet,

som lämnats dessa, varit till stort gagn särskilt för utvecklingen av vårt

sjukvårdsväsen. Den drivande kraften bar åstadkommits av det personliga

intresset bos medlemmar i dessa lokala styrelser. Man har tagit vara på

en viktig psykologisk faktor, då man låtit dessa personers handlingskraft i

jämförelsevis stor grad lämnas ohämmad av yttre tryck.

I det huvudsakliga bör denna princip i avseende å landstingens förvaltning

hägnas och decentralisationssystemet sålunda vidmakthållas. Men härmed

låter sig väl förenas, att en central kontrollapparat anordnas, varmedelst

landstingen genom sina förtroendemän kunna öva uppsikt över den ekonomiska

förvaltningen vid anstalterna. Kravet därom från landstingets — den

anslagsbeviljande länsrepresentationens — sida torde vara väl befogat. Kontrollen

hör till god ordning, och dess behövlighet har framträtt i skarpare

dager i den mån förvaltningen tillvuxit. Denna kontroll, som i lagtexten

(39 §) angivits såsom »överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning», har sålunda

_ obligatoriskt ålagts förvaltningsutskottet. I vad mån önskemålen å

ena sidan örn kontrollens effektivitet och å den andra om tillbörlig handlingsfrihet

för de lokala förvaltningarna komma att tillgodoses är en fråga,

för vars lösande landstingslagen icke kan giva närmare direktiv. Detta ankommer

dels å de reglementen, som de särskilda landstingen komma att

utfärda, dels ock å gestaltningen av blivande lagstiftning rörande sjukvårdsanstalterna.

— I sistnämnda avseende kunna de sakkunniga ej underlåta att

betona angelägenheten av att denna lagstiftning så formas, att densamma

kan väl anpassas i den av landstingslagen givna ramen. Tyngdpunkten av

sjukvårdsanstalternas ekonomiska förvaltning bör alltfort ligga hos de lokala

styrelserna, vilka jämväl, utan inblandning från någon central länsmyndighet,

böra omhänderhava de rena sjukvårdsangelägenheterna.

Möjligheten för inblandning (från förvaltningsutskottets sida) får icke

sträckas så långt, att den speciella sakkunskap, som enligt lag eller landstingets

beslut beretts utrymme vid en inrättnings skötsel eller ett uppdrags

utförande, skjutes åt sidan, eller att de personer, åt vilka överlämnats inrättningens

eller uppdragets omedelbara handhavande, förlora känslan av ansvar

för sitt arbete. Och för undvikande av konflikter är det därjämte oundgängligt,

att tydliga gränser uppdragas för den rätt till ingripande på eget

initiativ, som tillerkännes utskottet.

I enlighet härmed har i lagtexten markerats, att denna rätt skall inskränkas

till den ekonomiska förvaltningen.

Enligt en inom socialstyrelsen utarbetad statistisk redogörelse, vilken år

1931 utgivits i serien »Socialstatistik» under titeln »Anställnings- och avlöningsförhållandena

för lägre personal i allmän tjänst», utgjorde antalet

»tjänstemän» av lägre grad vid landstingens samtliga sjukvårdsanstalt^'' den 1

januari 1928 5,761. Av de ordinarie manliga, till antalet utgörande 730

personer, voro 36 sjukvårdare, 28 sysslomän vid mindre anstalter, 10 till

kontorspersonal hörande befattningshavare, 145 maskinister, verkstadsför
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

män nx. ti. och 511 eldare, vaktmästare m. fl. Den icke ordinarie manliga

personalen omfattade 19 personer och utgjordes av eldare, vaktmästare

m. fl. Den oi-dinarie kvinnliga personalen, omfattande 4,716 personer, utgjordes

av 1,143 sköterskor, 1,714 sköterskebiträden och städerskor, 179

husmödrar och föreståndarinnor, 1,636 kvinnor tillhörande köks- och tvättpersonalen

m. m. samt 44 till kontorspersonalen hörande befattningshavare.

Den icke ordinarie kvinnliga personalen omfattade 296 personer, varav 264

voro sköterskebiträden och städerskor samt 26 tillhörde köks- och tvättpersonalen

m. m.

Enhetliga och allmänt godtagna definitioner på begreppen tjänstemän och

arbetare saknas. I den nyssnämnda statistiska redogörelsen heter det, bland

annat, örn begreppen tjänsteman och arbetare:

Medan man i allmänt språkbruk såsom arbetare plägar beteckna löntagare,

som i huvudsak utför kroppsarbete, gäller detta knappast i fråga örn statens

och kommunernas befattningshavare, där en stor del av kroppsarbetet utföres

av personer i tjänstemannaställning. Yad som i detta fall förnämligast

åtskiljer arbetarna från andra anställningsliavare skulle vara, att, medan för

de senare arbets- och löneförhållandena äro fastställda i allmän författning,

bestämmas de för den förra genom avtalsuppgörelser, träffade antingen med

enskilda arbetare eller med grupper av sådana (kollektivavtal). I samband

härmed står, såsom bland annat framhållits i ett betänkande av 1921 års

pensionskommitté (S. O. U. 1925: 42 _s. 21), att tjänstemännen — frånsett

viss rekryteringspersonal med icke ordinarie anställning ■— merendels kunna

påräkna fast anställning och en avlöning, som i allt högre grad tenderat att

växla allenast efter placeringen på en och samma löneskala, varemot arbetarnas

anställningsförhållanden påverkas av driftens växlande omfattning,

liksom deras löneinkomster ställa sig i hög gi''ad skiftande allt efter yrke

och sysselsättning samt löneuppgörelsens art. Härtill må dock erinras örn,

att stats- och kommunalarbetare med stadigvarande anställning i praktiken

torde sitta lika säkert som mångå befattningshavare med lön på stat. Överhuvud

måste man säga, att gränsen mellan tjänstemän och arbetare i det

allmännas tjänst är skäligen godtycklig och flytande. Som ytterligare belägg

härför kan man å ena sidan, såsom framhållits i socialstyrelsens år 1925

publicerade utredning rörande liefattningsliavare i statens och de större städernas

tjänst, peka på en tendens att successivt överföra mera kvalificerade

arbetarkategorier till tjänstemannagruppen. A andra sidan bör ej förbises,

att jämsides med arbetarorganisationernas ökade styrka framträtt en i.viss

mån motsatt tendens, nämligen att utsträcka kollektivavtalens tillämpningsområde

jämväl till personalgrupper sådana som vaktmästare, sjukhuspersonal

m. fl., vilka med hänsyn till anställnings- och avlöningsförhållandena (månadslön

etc.) ansetts närmast vara att räkna till tjänstemannakategorien.

Avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

skall jämlikt kungl, kixngörelsen den 15 juni 1922 äga tillämpning å befattningshavare

vid statens sinnessjukhus. I den tjänsteförteckning, angivande

ordinarie befattningar vid vederbörande verk, som finnes fogad vid berörda

reglemente, har beträffande statens sinnessjukhus såsom lägsta befattningshavare

upptagits, under rubriken »Kontorspersonal» kameral-, kansli- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

kontorsbiträde!!, under »Sjukvårdspersonal» skötare, Översköterska och sköterska

samt under »Ekonomipersonal» t. ex. chaufför, eldare, hantverkare,

köks-, bageri- och tvättförestånderskor jämte deras närmaste biträden ävensom

sömmerska.

I den tjänsteförteckning, som finnes fogad vid avlöningsreglementet den

19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och statens vattenfallsverk, lia såsom lägsta befattningshavare upptagits,

bland andra, brevbärare, stationskarl, eldare å ångfärja, banvakt, expeditionsvakt

samt kontors- och skrivbiträden.

I de tjänsteförteckningar, som intagits i eller fogats vid av landstingen

antagna avlöningsreglementen, hava i ett flertal fall såsom lägsta tjänsteinnehavare

upptagits, bland andra, städerskor samt bad-, köks- och bageribiträden.

I rättspraxis hava såsom tjänstemän i straffrättslig bemärkelse (strafflagen

25 kap. 22 §) ansetts, bland andra, syssloman vid länssanatorium,

sjuksköterska vid sjukhuset »Eira» i Stockholm samt stationskarlsaspiranter

och stationskarlar vid statens järnvägar.

Av den förestående redogörelsen torde framgå, att åtminstone den övervägande

delen av den vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen är att

anse som tjänstemän.

Såsom framgår av den i propositionen å sid. 5 —10 lämnade redogörelsen

har den kollekind avtalsformen i ett flertal fall kommit till användning beträffande

personal vid sjukhus, som drivas av städer eller landsting.

I en promemoria, som bilagts motionerna i förevarande ärende, har stadsjuristen

i Stockholm, docenten Halvar G. E. Sundberg, behandlat spörsmålet,

i vilken omfattning kommun äger ingå kollektivavtal med sin personal.

I denna promemoria har Sundberg anfört, bland annat:

Kommunbegreppet har en dubbel innebörd. Kommunen är sålunda ett

privaträttslig subjekt med egen eller, som den lagtekniska termen är, ekonomisk.

förvaltning, men kommunen besörjer tillika genom sina organ vissa

statliga,, lokala förvaltningsuppgifter, självförvaltning. Till den ekonomiska

förvaltningen äro sålunda givetvis att hänföra sådana funktioner som kommunens.

drätsel- och fastighetsförvaltning, dess gas- och elektricitetsverksförvaltning

samt annan affärsverksamhet. Till självförvaltningen höra å

andra sidan sådana av staten reglerade förvaltningsgrenar som byggnadsoch

stadsplaneväsendet, hälso- och sjukvården, brandväsendet, fattigvården

och barnavården. Dessa självförvaltningsuppgifter bekostas av kommunen,

men de handhavas av särskilda myndigheter, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse

o. s. v. . Dessa myndigheter intaga i följd härav en dubbelställning,

i det de, vid sidan av självförvaltningsverksamheten, handhava ekonomisk

förvaltning för kommunens räkning, såsom då fattigvårdsstyrelsen förvaltar

»alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel, fastigheter och

annan egendom». För denna ekonomiska förvaltning är myndigheten ansvarig

inför, kommunen, vilket ansvar realiseras med tillhjälp av den kommunala

revisionen. Men i fråga örn handhavandet av den sj älvförval tningsverksamhet,

. som enligt författningarna åligger myndigheten, är den allenast ansvarig

inför de statliga myndigheterna, och detta ansvar är ämbetsansvar

enligt strafflagens 25 kapitel.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

I de olika författningar, som reglera de kommunala självförvaltningsuppgifterna,

förutsattes flerstädes förefintligheten av särskild tjänstepersonal.

Där tjänstepersonal av här angiven beskaffenhet finnes anställd, måste

också ett avtalsförhållande föreligga. Det är uppenbart, att arbetsgivaren i

detta förhållande är kommunen själv, icke nämnden, ty det är icke nämnden

utan kommunen, som äger rättskapacitet, örn ock kommunen därvid

företrädes av nämnden. Arbetsavtalet är alltså slutet mellan kommunen

och den anställde såsom arbetsgivare och arbetstagare. Men under sådana

förhållanden föreligger icke någon anledning att betrakta detta avtalsförhållande

annorlunda än motsvarande förhållande inom den rent ekonomiska

förvaltningen. Det måste alitsa anses vara av civilrättslig natur.

Personalen inom självförvaltningen har emellertid. på samma gång en

viss offentligrättslig ställning. Detta gäller givetvis icke all personal, sålunda

icke örn den, som har karaktär av arbetare i detta uttrycks egentliga

innebörd, utan allenast om sådana anställda, vilka biträda vid självförvaltningsverksamhetens

besörjande och förty hava ställningen av befattningshavare,

vare sig extra eller ordinarie. Detta är i första hand fallet med

alla de befattningshavare, vilka av gällande författningar ålagts vissa uppgifter,

som de å eget ansvar handhava, såsom stadsläkare och sjukhusläkare

m. fl.; deras självständiga ställning framhäves regelmässigt därav,

att de icke tillsättas av självförvaltningsorganet utan av statliga ämbetsmyndigheter,

magistrat, k. bfhde eller Kungl. Majit. En viss offenthgrättslig

ställning hava vidare samtliga självförvaltningsmyndigheterna underordnade

befattningshavare. De stå sålunda till nämnden i ett subordinationsförhållande,

markerat av nämndens befogenhet att giva dem instruktioner och

befallningar. Sålunda äger exempelvis hälsovårdsnämnden, enligt hälsovårdsstadgan

utfärda instruktion för av nämnden antagna tjänstemän och

biträden, sjukhusens sjukvårds-, kontors- och ekonomipersonal är enligt sjukhusstadgan

skyldig ställa sig till efterrättelse, förutom allmänna författningar,

de instruktioner, direktionen därutöver finner skäl att utfärda.

De för självförvaltningsmyndigheternas verksamhet givna offentligrättsliga

föreskrifterna äro, där “ej annat sägs, tvingande och icke såsom civilrättsliga

regler dispositiva. Inom självförvaltningen är det nämligen icke

enskilda intressen, som äro i fråga, utan allmänna. De. offentligrättsliga

intressena skola av vederbörande förvaltningsmyndighet tillgodoses på. det

sätt, som stadgas i de särskilda författningarna. Över dessa intressen ager

kommunen icke förfoga i vidare man än detta är särskilt medgivet. Innehåller

sålunda en offentlig författning bestämmelser om antagande och entledigande

av personal, kan kommunen följaktligen icke besluta att härutinnan

tillämpa annan ordning. Einnes vidare i'' författningen föreskrivet, att vederbörande

nämnd skall utfärda instruktion för sin personal, äger förty kommunalrepresentationen

icke fatta några beslut, som innebära inskränkning i

denna nämndens befogenhet. Tillerkände man nämligen kommunen möjlighet

att begränsa nämndens kompetens, innebure det i själva verket, att kommunen

tillerkändes befogenhet att vidtaga ändring in casi! i fråga om en av

statsmakten utfärdad författning. Skulle kommunalrepresentationen fatta ett

beslut av här antydd karaktär, måste detsamma följaktligen efter anförda

besvär bliva upphävt. .. ..

Likaväl som kommunen sålunda saknar förmåga att. begränsa nämndens

kompetens på nu angivet sätt, likaväl saknar den möjlighet att i det civila

avtalets form förfoga över den ett kommunalt organ tillkommande offentliga

makten. En offentlig författning kan icke ändras genom ett civilt avtal och

en offentlig maktutövning kan icke bindas genom en sådan överenskommelse.

Skulle i ett kollektivavtal intagas bestämmelser begränsande kommunens

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Andra lagutskottets utlåtande Nr lii.

offentligrättsliga makt, innebure det i själva verket samma sak som örn en

ämbetsman träffade ett civilt avtal därom, att lian icke skulle använda eller

på visst sätt nyttja den ämbetsmakt, som enligt lag eller författning tillkomme

honom.

Detta absoluta hinder att avtalsvägen förfoga över offentlig makt gäller

alldeles oberoende av om avtalet ingås av samma kommunala organ, som

besörjer uppgiften, eller av annat. Kommunalrepresentationen kan förty icke

ingå avtal, som binder nämndens maktutövning, lika litet som nämnden kan

genom avtal hindra representationen att utöva dess befogenheter. Men vad

mera är: representationen kan ej heller ingå avtal, som binder dess framtida

handlingsfrihet, lika litet som nämnden kan genom sådant avtal avsäga

sig sin självförvaltningsmyndighet. Skulle nämnden trots detta ingå dylikt

avtal, vore det att anse såsom tjänstefel, vilket kunde föranleda ansvar enligt

strafflagens 25 kap. 16 eller 17 §§. Att ett sådant författningsstridigt avtal

är att betrakta såsom icke existerande, en nullitet, är självfallet.

Det återstår så till sist att sammanfatta vad här anförts till ett svar på

fragan, i vilken omfattning rättsförhållandet mellan kommunen och personalen

kan inom området för självförvaltningsorganens verksamhet bliva föremål

för reglering genom kollektivavtal. Klart är då i första hand, att dylika

avtal kunna ingås beträffande all personal, som saknar befattningshavarställning,

d. v. s. i fråga örn alla arbetare i detta uttrycks inskränktare mening.

Beträffande åter den övriga personalen måste gälla, att genom kollektivavtal

skall kunna regleras sådana frågor, som uteslutande tillhöra den ekonomiska

förvaltningens område; dessa frågor avse_ det privaträttsliga förhållandet

mellan kommunen såsom civilt rättssubjekt och befattningshavarna, vadan

något hinder mot civilrättslig reglering icke bör kunna föreligga. Här stå

icke några offentliga förvaltningsintressen på spel, och den offentliga förvaltningens

säkerhet kan därigenom icke äventyras. Hur kommunen vill

sköta sin ekonomi är dess egen sak att bedöma.

A andra sidan mäste ett ovillkorligt hinder föreligga mot reglering genom

kollektivavtal av samtliga offentligrättsliga moment i personalens ställning,

och detta oavsett örn dessa offentligrättsliga moment äro aktuella eller latenta.

Så snart alltså en gällande författning lägger i ett kommunalt organs

hand att bestämma över ett visst förhållande, är varje reglering avtalsvägen

av samma förhållande utesluten. Detta gäller även örn organet ännu icke

använt sig av sin offentliga bestämmanderätt, ty avtalet skulle under sin

giltighetstid hindra organet att utöva sin befogenhet. Slutligen bör enligt

sakens natur gälla, att genom bestämmelser i ett kollektivavtal inskränkning

i självförvaltningsmyndigheternas handlingsfrihet aldrig får ske, därest genom

bestämmelserna det behöriga besörjandet av en självförvaltningsuppgift skulle

.äventyras. Man kan alltså exempelvis väl träffa kollektivavtal örn övertidsersättning,

men icke genom sådant avtal förbjuda nyanställd personals användning

i den utsträckning, det offentliga intresset kan kräva.

I yttrande över ett förslag till kollektivavtal, avsett att tillämpas för viss

lägre personal vid Stockholms stads sjukhus, har Sundberg förklarat, att

följande i berörda avtalsförslag ingående bestämmelser icke lagligen kunde

intagas i ett kollektivavtal, nämligen bestämmelserna örn arbetares antagande ;

arbetsledning och, i vad det anginge fall där arbetare ansåge sig orättvist

behandlad, rättigheten att hos högste arbetschefen påkalla undersökning för

vinnande av rättelse, i den mån denna rättighet avsåge andra förhållanden

ände ekonomiska; arbetares allmänna åligganden; uppsägningstid; arbetares

avskedande; tjänstgöringens förläggning; arbetstid och vissa ledigheter; över
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

tidsarbete, i den mån bestämmelserna ej avsåge ersättning för sådant arbete;

tvister, i vad bestämmelserna härom stadgade förbud mot strejk, lockout,

blockad eller bojkott under avtalets giltighetstid.

I ett i regeringsrättens årsbok för år 1931 under nr 26 närmare refererat

rättsfall hade regeringsrätten att pröva befogenheten att ett av Västernorrlands

läns landsting fattat beslut örn bemyndigande för dess förvaltningsutskott

att utöva landstingets befogenhet vid förhandlingar med personalen

vid landstingets sjukvårdsinrättningar angående anställningsvillkor. Regeringsrätten

upphävde det överklagade beslutet, enär landstinget saknat be - fogenhet att lämna ifrågavarande bemyndigande. I ett annat i regeringsrättens

årsbok för år 1932 under nr 14 behandlat fall hade regeringsrätten i

anledning av anförda besvär att pröva lagligheten av ett av Stockholms läns

landsting fattat beslut om godkännande av upprättat förslag till kollektivavtal

med ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal vid landstingets

inrättningar. Förslaget innehöll, bland annat, vissa bestämmelser örn antagande

och entledigande av befattningshavare, örn befattningshavares skyldigheter,

om arbetstid, semester och tjänstledighet samt örn avlöning. I besvären

anfördes mot det överklagade beslutet, att i det av landstinget an - tagna förslaget till kollektivavtal intagits föreskrifter, som inkräktade på sjukhusmyndigheterna

i sjukhuslagen och sjukhusstadgan tillerkända befogenheter,

samt att det i varje fall icke vore möjligt att genom civilrättsliga avtal

reglera sjukhuspersonalens förhållanden i annat hänseende än beträffande

personalens ekonomiska förmåner. Regeringsrätten upphävde det överklagade

beslutet, enär i det upprättade förslaget till kollektivtal intagits bestämmelser

rörande förhållanden, beträffande vilka beslutanderätten icke

tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet, samt landstinget sålede s

genom avtalets godkännande överskridit sin befogenhet.

Det förevarande lagförslaget innebär, att landstinget tillerkännes befogen - het att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus,

för vilkas driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar. Enligt

lagförslaget äger landstinget rätt att verkställa denna reglering genom förvaltningsutskottet

eller i den ordning eljest finnes lämpligt, och de givna

bestämmelserna skola lända till efterrättelse för vederbörande direktioner

och befattningshavare.

Departementschefen har i propositionen (sid. 36) anfört, att vid förordandet

av ifrågavarande lagförslag jämväl den synpunkten verkat bestämmande,

att sjukhuspersonalen rimligen borde erhålla tillfälle att deltaga i

förhandlingar om arbetsvillkorens utformande och därvid bevaka sina legitima

intressen.

Utskottet vill på grund härav beröra frågan örn förhandlingsrätt för sjukhuspersonal

samt i sammanhang därmed jämväl spörsmålet, örn och i vad

mån besvärsrätt tillkommer sjukhuspersonal i fråga örn av direktion meddelade

beslut.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Såsom framgår av den i propositionen å sid. 8—11 lämnade redogörelsen

har sjukhuspersonalen i viss utsträckning genom särskilda förhandlingsordningar

eller på annat sätt tillerkänts rätt till förhandling med vissa landsting.

Någon i lag stadgad rätt till sådan förhandling äger emellertid ej

ifrågavarande personal. Rätten att anföra besvär över av direktionen meddelade

beslut behandlas i 9 § sjukhuslagen, där det stadgas besvärsrätt, bland

annat, för det fall, att någon, vars enskilda rätt beröres av direktions beslut,

förmenar, att beslutet ej tillkommit i laga ordning, eller icke åtnöjes med

sådant beslut i fråga rörande, bland annat, vid sjukhusen anställd sjukvårdspersonals

arbetsförhållanden eller, därest entledigande av befattningshavare,

som tillhör sagda personal, skall ankomma på direktionen, med beslut i

sådant hänseende. Till ekonomi- eller kontorspersonal hörande befattningshavare

äga rätt att överklaga av direktionen meddelade beslut allenast i det

fall, att beslut, som berört deras enskilda rätt, ej tillkommit i laga ordning.

Enligt 1901 års lasarettsstadga (S. F. S. 83/1901) och 1915 års tuberkulossjukhusstadga

(S. F. S. 613/1915) hade medicinalstyrelsen överinseendet över

direktionen i allt vad rörde sjukvården och den vid lasarettet och tuberkulossjukhuset

anställda sjukvårdsbetjäningens arbetsförhållanden. Sjukvårdsbetjäningen

tillsattes och entledigades av vederbörande läkare. I fråga örn

ekonomibetjäning tillkom motsvarande befogenheter direktionen. Ändring i

direktionsbeslut fick utan inskränkning sökas hos medicinalstyrelsen.

1920 års lasarettsstadgekommitté (S. O. U. 1922:43) ville åt medicinalstyrelsen

uppdraga högsta tillsynen över iakttagandet av vad i den av kommittén

utarbetade sjukhusstadgan föreskrivits, så ock över sjukvården och

sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Besvär över direktionsbeslut skulle

få föras hos medicinalstyrelsen, i vad rörde sjukvård, läkares tjänsteutövning

och vid sjukhuset anställd sjukvårdspersonals arbetsförhållanden.

1926 års lasarettsstadgesakkunniga (S. O. U. 1927 :3) anslöto sig i huvudsak

till kommittéförslaget men ville medgiva rätt att föra talan mot direktionens

beslut jämväl för det fall, att sådant beslut förmenades icke hava

tillkommit i laga ordning, samt i frågor rörande upprättande av förslag till

underläkartjänst.

Såväl kommittén som de sakkunniga motiverade sin ståndpunkt beträffande

besvärsrätten därmed, att denna ej borde gälla i andra fall än då

direktion stöde direkt under administrativ myndighets inseende.

I yttrande över nämnda sakkunnigas förslag förklarade sig Svenska sjukhusförvaltningens

tjänst em a n nn aförhun d anse, att det icke skulle vara med

billighet och rättvisa förenligt att icke medgiva materiell besvärsrätt åt

sysslomän samt förvaltnings- och ekonomipersonal i fråga örn beslut, som

förmenades kränka vederbörandes enskilda rätt.

Vid framläggande av proposition till 1928 års riksdag med förslag till

lag örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus yttrade departe
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

mentschefen, statsrådet Pettersson, att det enligt Lans uppfattning innefattade

ett allt för starkt ingrepp i den kommunala självbestämningsrätten,

örn man medgåve rätt att Lös administrativ myndigliet överklaga direktionens

beslut i de avseenden, som av tjänstemannaförbundet berörts. Däremot

vore det givetvis icke uteslutet att ldagorätt till en kommunal överinstans

genomfördes i nämnda avseenden. En sådan anordning torde emellertid

innefatta en avvikelse från vad som i allmänhet gällde i fråga örn

kommunal förvaltning, varför statsrådet icke ansett det försvarligt att man,

utan prövning av spörsmålet i Leia dess vidd, i sjukhuslagen införde en

särbestämmelse.

Vid sjukhuslagens behandling vid 1928 års riksdag yrkade herr Hage i

en i andra kammaren avgiven motion, nr 449, dels att i 8 § sjukhuslagen

skulle intagas en bestämmelse av innehåll, att representant för befattningshavarna

finge i den utsträckning och på det sätt, som landsting eller kommun,

som dreve sjukhus, beslutade, närvara vid direktionens sammanträden

och deltaga i förhandlingarna (men ej i besluten), då frågor behandlades

vilka rörde avlöning och anställningsvillkor, samt i övrigt spörsmål, som

berörde personalen. I samma motion yrkade herr Hage tillika, att sjukhuslagen

och sjukhusstadgan måtte kompletteras och utformas på sådant sätt,

att likartat rättsskydd samt lika rätt att till högre myndighet hänskjuta det

slutliga avgörandet av frågor rörande antagande och avskedande bereddes

såväl ekonomipersonal (inklusive sysslomän) som sjukvårdspersonal.

Andra lagutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 35, att

utskottet funne den föreslagna bestämmelsen om rätt för den, som dreve

sjukhus, att medgiva representant för befattningshavarna att närvara vid

direktionens sammanträden så mycket mindre av behovet påkallad, som de

frågor, vid vilka en sådan närvaro närmast skulle vara motiverad, nämligen

löne- och anställningsfrågor, regelrätt behandlades icke av direktionerna utan

av förvaltningsutskotten, resp. de kommunala lönenämnderna. Beträffande

det av herr Hage väckta förslaget örn beredande av besvärsrätt åt ekonomipersonalen

funne utskottet berörda förslag till sina verkningar alltför omfattande

för att då upptagas till prövning. Ett inom utskottet framfört förslag

om beredande av förhandlingsrätt åt sistnämnda personal hade utskottet

ej heller ansett böra föraideda något uttalande från utskottets sida,

då detta spörsmål torde bliva föremål för utredning i annat sammanhang.

Eeservation beträffande utskottets ovan återgivna uttalanden i fråga örn

förhandlingsrätt och besvärsrätt anfördes av fyra ledamöter, vilka ansågo,

att utskottet bort föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

örn utredning, huruvida, eventuellt genom lag, kunde stadgas, att sjukhuspersonal

genom förhandlingsordning eller på annat sätt kunde få en fastslagen

rätt att få frågor örn anställning, avskedande och avlöning upptagna

till prövning och behandling.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, varför någon bestämmelse om förhandlingsrätt

för sjukhuspersonal eller örn materiell besvärsrätt för kontorsoch

ekonomipersonal icke kom att inflyta i sjukhuslagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

Såsom ovan nämnts avböjde andra lagutskottet vid 1928 års riksdag att

göra något uttalande rörande ett inom utskottet väckt förslag om beredande

av förhandlingsrätt åt ekonomipersonalen vid ifrågavarande sjukvårdsinrättningar

under hänvisning till att detta spörsmål torde bliva föremål för utredning

i annat sammanhang. Utskottet åsyftade därvid den utredning angående

anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, vari

staten eller kommun vore part, som departementschefen, statsrådet Pettersson,

jämlikt Kungl. Majus bemyndigande den 12 juli 1927 uppdragit åt vissa

tillkallade sakkunniga att verkställa. De i statsrådsprotokollet för nyssnämnda

dag givna direktiven för de sakkunnigas arbete innehålla, bland

annat, följande:

Vidkommande frågan örn tryggande av arbetsfreden vid statens och kommunernas

arbeten, kunna olika vägar tänkas för vinnande av detta syfte.

I första hand synes man härvid böra eftersträva slutande av sådana kollektivavtal

med arbetarna vid de olika företagen, att därigenom parternas

mellanhavanden på ett enhetligt sätt regleras och bestämmelser givas örn

avgörande av uppkomna tvister. Angående det närmare innehållet av dylika

avtal kan jag icke för närvarande yttra mig. I fråga örn sättet för biläggande

av tvister under avtalstiden torde emellertid böra stadgas, att förhandling

skall äga rum mellan parterna samt att, därest enighet icke kan på detta

sätt vinnas, tvisten, bör hänskjutas till en på lämpligt sätt anordnad skiljenämnd.

I anslutning härtill torde böra i avtalen föreskrivas, att under avtalstiden

arbetsinställelse eller andra stridsåtgärder icke under några förhållanden

må förekomma. Önskvärt är ur arbetsfredens synpunkt även, att

i avtalen intagas bestämmelser rörande förfarandet, därest vid avtalstidens

utgång parterna icke kunna enas örn nytt avtal. Möjlighet synes för dylikt

fall böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhållande

även efter angivna tid. Därest avtal av det innehåll, jag sålunda

berört, allmänt bomme till användning inom statens och kommunernas verksamhetsområden,

skulle tydligen därmed arbetsfreden i hög grad betryggas.

Pbr de närmast intresserade parterna skulle dylika avtal därjämte medföra

betydande direkta fördelar. Till förmån för arbetarna skulle genom en sådan

anordning allmänt erkännande givas åt rätten att ingå kollektivavtal

och att träda i förhandling med arbetsgivaren. För det allmänna såsom

arbetsgivare och jämväl för arbetarna skulle det vara en stor fördel, att i

avtal fastsloges, . att arbetsvillkoren på förenämnda områden alltid skulle

regleras på fredlig väg och att genom överenskommelse förbud skulle skapas

mot arbetsinställelser av alla slag.

Jag förbiser icke, att, särskilt vad angår kommunerna, avsevärda svårigheter

kunna möta mot genomförande av en anordning sådan som den nu

ifrågasatta. Det synes mig emellertid lämpligt, att denna fråga göres till

föremål för grundlig utredning. Härvid bör främst undersökas, huruvida

kollektivavtal av det innehåll jag antytt kunna upprättas för statens och

kommunernas verksamhet. Örn det finnes lämpligt, böra vidare enhetliga

normer uppställas för innehållet i dylika avtal. Även andra åtgärder för

arbetsfredens tryggande på ifrågavarande område böra emellertid komma

under övervägande. Vid utredningen måste särskild hänsyn tagas till de i

viss män olikartade förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet, råda

beträffande kommunerna.

Genom beslut den 17 december 1932 återkallade chefen för socialdepartementet

i anledning av framställning av de sakkunniga det dem meddelade

uppdraget.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13. 13

Såsom de kommunalförfattningssakkunniga i sitt ovannämnda betänkande

framhållit har den vidsträckta frihet, som lämnats landstingens sjukhusförvaltande

organ, varit till stort gagn för utvecklingen av vårt sjukvårdsväsen.

Spörsmålen rörande personalens antagande och avskedande, arbetets ledning

och fördelning med mera, i vilka frågor beslutanderätt för närvarande ej

tillkommer landsting, beröra förhållanden av fundamental betydelse för sjukvårdsarbetets

rationella bedrivande. Med hänsyn till sjukhuspersonalens i

stort sett särartade arbetsuppgifter och arbetsförhållanden synes ett flertal skäl

tala för att de sjukhusorgan, vilka lia en mera omedelbar kontakt med berörda

personal än landsting eller dess förvaltningsutskott, bibehållas vid sin

nuvarande befogenhet att besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.

Utskottet finner ej tillräckliga skäl hava förebragts för den centralisering

av bestämmanderätten rörande sjukhuspersonalens arbetsvillkor,

vartill det förevarande lagförslaget vill skapa möjlighet. Under alla förhållanden

måste en sådan centralisering föregås av en mera ingående utredning

än den hittills verkställda. Enligt utskottets förmenande kan lagförslagets

lämplighet ifrågasättas jämväl i andra hänseenden. Den övervägande

delen av den vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen torde

vara att anse som tjänstemän och förty underkastad de i 25 kap. 22 §

strafflagen givna bestämmelserna rörande tjänstemäns ansvar. Enligt nu

gällande rätt torde kollektivavtal kunna träffas endast i fråga örn personalens

ekonomiska förhållanden. Lämpligheten av att genom lagändring

skapa möjlighet att ingå kollektivavtal, som omfatta sjukhuspersonalens

arbetsvillkor över huvud taget, torde starkt kunna ifrågasättas. En lagstiftning,

som möjliggjorde kollektivavtal av sistnämnda innehåll, skulle innebära,

att myndigheten skulle sättas i tillfälle att binda sin från staten härledda

offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt avtal. Örn här ifrågavarande

befattningshavares avlönings- och arbetsvillkor i deras helhet reglerades

genom ett kollektivavtal, skulle faran för en kollision mellan deras

offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i icke oväsentlig mån ökas.

Utskottet vill i detta sammanhang, i likhet med vad medicinalstyrelsen

jämte flera hörda myndigheter anfört, framhålla, att sjukhuspersonalen måste

anses lia en vida bättre tryggad ställning än arbetare på den enskilda

lönemarknaden, vilkas arbetsförhållanden regleras av kollektivavtal. Sjukhuspersonalens

anställningsförhållanden äro ju i allmänhet bestämda av

korporationer, inom vilka olika samhällsåskådningar äro representerade, varjämte

driftsinställelser i stort sett äro uteslutna inom sjukhusväsendet. Utskottet

anser emellertid vissa skid tala för att till utredning upptaga frågan,

huruvida berörda personal bör tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingar

rörande utformandet av personalens arbetsvillkor samt huruvida kontorsoch

ekonomipersonal bör beredas möjlighet att i samma utsträckning som

sjukvårdspersonal — men möjligen i annan ordning — överklaga av sjukhusdirektion

meddelade beslut.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 13.

A) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas;

samt

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna

I: 293 oell II: 526 måtte anses besvarade genom utskottets

hemställan under A).

Stockholm den 8 mars 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,

*Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman, *Larsson i Brålanda och * Forstund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar,

Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Molander,

Sandström i Nyland och Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Sigfrid Hansson, Norman, Forslund, Magnusson i Kalmar, Olovson

i Västerås, Pettersson i Hällbacken och Molander, vilka hemställt örn bifall

till propositionen.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:108 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med forsing till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 a1 i texten