Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn blindhetsersättning m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

1934-03-13 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:14, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn blindhetsersättning m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1934 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning örn blindhetsersättning

m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 2 februari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 79,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade, här nedan införda förslag dels till förordning örn blindhetsersättning

dels ock till lag om kommunala pensionstillskott m. m.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft en i anledning av densamma inom andra kammaren av herr Karlsson

i Grängesberg m. fl. väckt motion, nr 533.

Yad motionärerna hemställt återgives här nedan i samband med utskottets

yttrande i de delar, som motionen avser.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen

framlagda förslagen, ävensom i fråga örn de skäl, vilka motionärerna åberopat

till stöd för sin hemställan, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

Möjlighet att bereda de blinda understöd föreligger enligt nu gällande

bestämmelser dels enligt lagen den 30 juni 1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring

och dels enligt lagen den 14 juni 1918 (nr 423) örn kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.

Enligt 1 § i lagen örn allmän ''pensionsförsäkring skall envar svensk man

eller kvinna, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkras till erhållande

av pension. Kätt till pension inträder enligt 2 § vid varaktig oförmåga

till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då

ännu icke är för handen. Varaktig oförmåga anses vara för handen bland

annat hos den, som på grund av vanförhet eller lyte befinnes vara ur stånd

att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter

och färdigheter. Av 6 § i lagen framgår, att till pensionstagare, som är

till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst ej uppgår för man

till 425 och för kvinna till 400 kronor, skall av allmänna medel utgå ett tilllägg

till den vanliga av giftspensionen. Nämnda tillägg utgör för år räknat

för man 225 och för kvinna 210 kronor med avdrag av 6/i0 av det belopp,

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 14. 535 34 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

varmed pensionstagare^ årsinkomst må överstiga 50 kronor. Därjämte

innehåller 6 § särskilda bestämmelser örn pensionstillägg åt personer, som

äro till arbete varaktigt oförmögna och som hava viss försörjningsskyldighet.

Pensionstillägg kan endast erhållas av den för vilken pensionsavgifter

blivit erlagda. Den som efter fyllda 15 år bliver till arbete varaktigt oförmögen

men för vilken sådana avgifter icke blivit erlagda, ävensom den, vilken

vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger emellertid

enligt 33 § i lagen erhålla understöd under villkor och med belopp, som

angående pensionstillägg är stadgat i 6 §. Samma bestämmelser, som gälla

örn pensionstillägg åt personer, vilka äro till arbete varaktigt oförmögna

och hava viss försörjningsskyldighet, gälla även beträffande understöd åt

sådana personer.

Enligt pensionsstyrelsens praxis räknas av de blinda och svagsynta som

varaktigt arbetsoförmögna regelmässigt de, vilkas synskärpa ej uppgår till

mer än ®/60 å vartdera ögat. — För att bestämma en synförmåga, som överstiger

blindhet i strängare bemärkelse (s. k. amauros), d. v. s. då förmåga

saknas att urskilja, om ljus inkastas i ögat samt från vilket håll detta sker,

förfares ofta på följande sätt. En normalt seende människa kan under normala

ljusförhållanden och mot en mörk bakgrund räkna fingrar på c:a 60

meters avstånd. En person, som kan räkna fingrar på allenast en meters

avstånd, har således allenast V60 synskärpa o. s. v.

I 1918 års lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag stadgas

bland annat att till beredande av understöd (kommunala pensionstillskott),

i penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension

eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring och icke blivit

berövade pensionstillägg eller understöd på grund av vissa bestämmelser

uti nämnda lag men ändock finnas vara i behov av fattigvård, må fattigvårdssamhälle

ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande med föreskrift, att

pensionstillskott, som utdelas av dessa medel, icke skall vara att anse som

fattigvård.

Förslaget till förordning om blindhetsersättning.

Beträffande tidigare behandling av frågan om blindhetsersättning må nämnas,

att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1920 åtta sakkunniga

tillkallades inom ecklesiastikdepartementet för att verkställa utredning och

avgiva förslag rörande vården av blinda.

Den 10 april 1922 avgåvo de sakkunniga, vilka antagit benämningen

»blindvårdssakkunniga», betänkande i ämnet. Däri framlades åtskilliga förslag

angående undervisning och vård av landets blinda, men därutöver

hemställde de sakkunniga — i syfte att bereda ett inkomsttillägg åt arbetande

blinda (s. k. blindhetsersättning) — dels att kommunerna skulle åläggas

att lämna ett understöd utan fattigvårds natur åt dessa blinda, dels ock att

ett årligt förslagsanslag å 400,000 kronor måtte utverkas för att i viss utsträckning

ersätta kommunerna vad de utbetalat för blindhetsersättningar.

Blindvårdssakkunnigas förslag till lag örn blindhetsersättning finnes intaget

i propositionen å sid. 58—70.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Blindvårdssakkunnigas betänkande utremitterades under år 1922 till åtskilliga

myndigheter och sammanslutningar m. fl., vilka under åren 1923—

1931 inkommo med yttranden i ärendet. En sammanfattning av innehållet

i dessa yttranden återfinnes å sid. 70—72 i propositionen.

Vid 1929 års riksdag väcktes motioner i ämnet, nämligen I: 109 av herr

Åkerberg och den därmed likalydande II: 167 av herrar Nilsson i Örebro

och Uddenberg, vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till 1930 års riksdag framlägga

förslag till lag örn blindhetsersättning.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 7,

bland annat, att det icke, såsom motionerna avsåge, vore lämpligt att ur

blindvårdssakkunnigas betänkande utbryta förslaget örn blindhetsersättning.

Då yttranden ännu icke inkommit från de myndigheter — socialstyrelsen och

pensionsstyrelsen — som i alldeles särskild grad ägde sakkunskap rörande

lagstiftningen ifråga, vore ärendet icke i det skick, att detsamma kunde från

Kungl. Majits sida underställas riksdagen. Frågan örn införande av blindhetsersättning

stöde vidare i vissa delar i sammanhang med pensionsförsäkringslagens

bestämmelser rörande invaliditetsersättning. Då nämnda lag

vore föremål för revision genom 1928 års pensionsförsäkringskommitté, vore

det även av denna orsak icke lämpligt att upptaga frågan örn beredande av

inkomsttillägg åt blinda till fristående undersökning.

I enlighet med hemställan av utskottet beslöt riksdagen, att motionerna

icke skulle föranleda till någon åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 197 av herr Möller m. fl. och lii 257 av

herr Hedvall m. fl. hemställdes vid 1930 års riksdag, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte till

1931 års riksdag framlägga förslag till lag örn blindhetsersättning.

I sitt utlåtande, nr 13, över motionerna anförde andra lagutskottet, bland

annat, att det med hänsyn till ärendets vikt syntes lämpligt, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit framförde önskemålet, att frågan örn blindhetsersättning

så snart ske kunde måtte komma till avgörande.

Med bifall till utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse (nr 70),

att Kungl. Majit så snart ske kunde måtte framlägga förslag till blindvårdens

ordnande på ett tillfredsställande sätt.

Den 22 juli 1931 uppdrog Kungl. Majit åt rektorn vid institutet och förskolan

för blinda å Tomteboda, Gustaf Emanuel Ek, att såsom sakkunnig

inom ecklesiastikdepartementet biträda med att verkställa utredning och

framlägga förslag rörande blindvårdens ordnande. (Samma uppdrag hade

tidigare sedan den 25 april 1930 varit lämnat åt annan person).

Ek avgav den 30 november 1931 utredning i ämnet, innefattande bland

annat förslag till lag örn blindhetsersättning. Nämnda förslag finnes intaget

i propositionen å sid. 58—70.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Jämväl över Eks förslag avgåvos yttranden, för vilkas huvudsakliga innehåll

en redogörelse lämnas å sid. 72—77 i propositionen.

Vid ett möte i Stockholm den 3 juni 1932 diskuterades Eks förslag av

valda ombud för blinda i alla delar av landet. De blindas egen uppfattning

i den föreliggande frågan framfördes därefter i en resolution, som ingavs till

socialdepartementet.

Med anledning av anmärkningar, som i olika hänseenden framställts mot

blindvårdssakkunnigas och Eks förslag, särskilt från de blindas sida, upprättades

å socialdepartementets lagbyrå ett nytt förslag —- 1933 års förslag.

Över detta förslag avgåvos efter remiss yttranden av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen, som i sin tur först

inhämtade yttrande från medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn

A. Dalén, statskontoret, styrelserna för svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, styrelserna

för de blindas förening och de blindas riksförbund, Stockholms blindförbund,

de blindas förening Hoppet i Göteborg, styrelsen för skånska blindförbundet,

Örebro läns blindförbund samt Dalarnas blindförening Frihet. —

Medicinalstyrelsen ansåg sig vid ärendets behandling böra ingå i prövning

av allenast dess medicinska del.

Förslagets principer tillstyrktes av samtliga, som yttrade sig i ärendet,

utom riksförsäkringsanstalten, som avstyrkte förslaget. En ledamot i riksförsäkringsanstalten

var av skiljaktig mening och tillstyrkte förslagets principer.

Av de hörda blindorganisationerna tillstyrkte skånska blindförbundet

förslaget beträffande såväl huvudprinciperna som detaljerna. Jämväl samtliga

övriga blindorganisationer tillstyrkte förslaget i dess helhet, ehuru de

ur de blindas synpunkt ansågo, att det varit önskvärt, att vissa av hänsyn

till det statsfinansiella läget betingade begränsningar i rätten till ersättning

ej skulle hava behövt vidtagas.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anför i propositionen,

bland annat:

1933 års förslag har vunnit anslutning icke blott bland i det närmaste alla de

statsmyndigheter och enskilda sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet,

utan även av samtliga i ärendet hörda blindorganisationer. Den enda myndighet,

som avstyrkt förslaget, är riksförsäkringsanstalten. Anstalten har

emellertid ej varit enhällig i sitt utlåtande, utan har en ledamot uttalat skiljaktig

mening och tillstyrkt de principer, på vilka förslaget bygger. Även

jag vill giva förslaget min anslutning och anser sålunda, att bestämmelser

nu böra införas, varigenom de blinda tillförsäkras rätt till blindhetsersättning.

Till denna min ståndpunkt har i särskild grad medverkat en önskan

att söka infria de förhoppningar, de blinda med fog kunna ställa på lösningen

av denna fråga sedan nu ett snart 15-årigt utredningsarbete pågått.

Frågan örn blindhetsersättning står otvivelaktigt i visst samband med

den revision av den allmänna pensionsförsäkringen, varom utredning pågår

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. 5

genom 1928 års pensionsförsäkringskommitté. 1933 års förslag utgår emellertid

från, att blindhetsersättning kan genomföras fristående från nämnda revision.

I de över 1933 års förslag avgivna yttrandena hävdade endast riksförsäkr

ing sanstalten en annan uppfattning än den i förslaget anförda. Anstalten

framhöll i detta hänseende, att då nämnda revision ej kunde bliva utan

inverkan på de blindas ställning, anstalten funnit starka skäl tala för att

pensionsförsäkringskommitténs förslag avvaktades, innan frågan om blindhetsersättningen

fördes vidare.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten uttalade skiljaktig mening och ansåg,

att de blinda gentemot statsmakterna kunde hava ett berättigat anspråk

på att deras alldeles särskilt behjärtansvärda fråga, för vars lösning

redan 1920 en kommitté tillsatts, icke längre uppskötes på obestämd tid.

Svenska landstingsförbundet fann hinder icke föreligga att redan nu genomföra

förslaget örn blindhetsersättning. Efter pensionsförsäkringsreformens

genomförande kunde bestämmelserna underkastas jämkning, i fall så skulle

visa sig erforderligt.

Departementschefen anför härom i propositionen: ^

Beträffande förslagets samband med revisionen av den allmänna pensionsförsäkringen

är det endast riksförsäkringsanstaltens majoritet, som ansett

denna omständighet böra föranleda uppskov med förslagets realiserande.

I enlighet med den ståndpunkt, som i allmänhet vunnit gillande i

yttrandena, är jag av den meningen, att förslagets genomförande icke bör

anstå tills de svårlösta och vittutseende problem, som revisionen av pensionsförsäkringen

kan komma att innebära, vunnit sin lösning. I anslutning till vad

svenska landstingsförbundet anfört vill jag därjämte framhålla, att. det icke

torde vara förenat med några svårigheter att, efter pensionsförsäkringsreformens

genomförande, underkasta bestämmelserna örn blindhetsersättningen

jämkning, ifall så skulle visa sig erforderligt.

Enligt vad utskottet inhämtat avser 1928 års pensionsförsäkringskommitté

att inom kort avgiva sitt huvudbetänkande. Huru lång tid som därefter

kommer att förflyta, innan en revision av pensionsförsäkringen genom beslut

från statsmakternas sida blivit genomförd, kan ej med säkerhet förutses.

Utskottet håller emellertid före, att ett beslut örn blindhetsersättning redan

nu kan fattas utan att medföra några avsevärda svårigheter för en revision

av pensionsförsäkringen, och då utskottet därjämte i likhet med departementschefen

anser de blindas önskemål att erhålla blindhetsersättning synnerligen

behjärtansvärda, förordar utskottet, att bestämmelser örn sådan ersättning

utan uppskov genomföras.

Utskottet övergår härefter till att i korthet beröra det i propositionen

framlagda förslagets huvudprinciper.

Blindhetsersättningen har givits karaktär av lytesersättning. Rätten till

ersättning har sålunda i princip anknutits direkt till själva lytet, icke till

den av lytet föranledda nedsättningen i arbetsförmågan. Begreppet blindhet

har bestämts på det sätt, att såsom blind skall anses den, som saknar syn
-

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

d Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

förmåga eller vars synförmåga är så nedsatt, att lian saknar ledsyn. Sådan

saknas, enligt vad en inom socialdepartementets lagbyrå vid upprättandet

av 1933 års förslag verkställd utredning givit vid banden, örn synnedsättningen

är så betydande, att den omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på

gata eller främmande plats. I allmänhet torde ledsyn saknas, örn synskärpan

understiger 1 2 * * */60. Departementschefen gör emellertid i propositionen det

uttalandet, att förordningen icke bör tillämpas alltför snävt. Genom den

föreslagna förordningens bestämmelser gives ersättning endast åt blinda.

\issa

understödsfrågan för samtliga i kroppsligt eller andligt hänseende särskilt

vanlottade individer. Härutinnan bär departementschefen anfört, att, även

örn det skulle finnas andra arbetsföra invalider, vilka i samma grad som de

blinda kunde anses berättigade till ersättning — någon utredning därom

funnes emellertid ej verkställd — nämnda omständighet icke torde utgöra

tillräckligt skäl, varför de blinda skulle ytterligare vänta på att få sin ersättningsfråga

löst. Blindhetsersättningens belopp har satts till 500 kronor.

Beslutanderätt i ärenden angående sådan ersättning skall tillkomma pensionsstyrelsen.

Samtliga kostnader för blindhetsersättningen skola övertagas

av staten.

I övrigt anhåller utskottet att beträffande förslagets huvudprinciper, varom

en närmare redogörelse återfinnes i propositionen å sid. 15—26, få hänvisa

till propositionen.

Vid prövning av det genom förevarande proposition framlagda förslaget

till förordning örn blindhetsersättning har utskottet funnit sig böra i princip

tillstyrka detsamma. Även i fråga örn lagstiftningens detaljer kan utskottet

i huvudsak godkänna Kungl. Maj:ts förslag. På en punkt har emellertid

utskottet ansett sig böra föreslå ändring i propositionen. Redogörelse härför

ävensom för de förslag, som framställts i motionen H: 533, kommer att

lämnas vid de särskilda paragraferna. I den mån dessa icke i det följande

beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.

1 §•

Enligt såväl blindvår dssakkun nigas som Eles förslag skulle blindhetsersätt
ning

utgå till envar svensk man eller kvinna, som lede av så stor nedsättning

i synförmågan, att avsevärd svårighet därav uppstode vid utförandet

av arbete, lämpligt för ifrågavarande person. I 1933 års förslag upptogs

däremot bestämmelsen, att den skulle vara berättigad till sådan ersättning,

som saknade synförmåga eller vars synförmåga vore så nedsatt, att han

saknade ledsyn. I detta förslag anfördes bl. a.:

Givetvis skulle det vara mycket olämpligt örn alla, som lia ledsyn, bleve

utestängda från varje ersättning. Så torde emellertid icke bli förhållandet.

Med hänsyn till den praxis, som gäller enligt pensionsförsäkringslagen -—

en praxis, som givetvis icke avses skola ändras genom ifrågavarande förordning

— komma alla, som ha ledsyn, men vilkas synskärpa icke överstiger

6/60, att i form av pensionstillägg erhålla en reducerad blindhets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. i

ersättning. På grund av den avsevärt större olägenhet, som frånvaron av

ledsyn utgör, torde det vara försvarligt att ställa dessa invalider i en klass

för sig och ge dem den mera kvalificerade ersättning som den föreslagna blindhetsersättningen

innebär. Lägger man saknad av ledsyn till grund för en

författning i ämnet, skulle ock i huvudsak överensstämmelse vinnas med de

principer, som tillämpas enligt olycksfallsförsäkringslagen för tillerkännande

av full livränta.

Om man ger en författning om blindhetsersättning den begränsning, som

nyss omnämnts, torde ytterligare en fördel vinnas. En huvudanmärkning mot

de tidigare förslagen har varit, att det funnes flera kategorier av sjuka och

invalida personer, vilka vore berättigade att räkna med samma stöd fran

statens sida som de blinda och svagsynta. Denna anmärkning torde i

stort sett förfalla, örn blindhetsersättningen begränsas till dem, som sakna

ledsyn. Det synes nämligen vara försvarligt att ställa personer med ett

så tungt lyte i en särklass. Övriga former av synnedsättning komma att

behandlas på samma sätt som annat lyte, d. v. s. enligt pensionsförsäkringslagen.

Den i 1933 års förslag gjorda bestämningen av begreppet blindhet tillstyrktes

eller lämnades utan erinran av de i ärendet hörda myndigheterna

utom riksförsäkringsanstalten. Till utveckling av sin mening anförde anstalten

i huvudsak följande:

Medan inom den allmänna pensionsförsäkringen såsom invalid ansåges

icke blott den som vore fullständigt arbetsoförmögen utan även den som

endast vore i stånd att genom arbete förtjäna 1/3 eller mindre av vad kroppsligen

och andligen friska personer i samma yrke och med liknande utbildning

å samma ort brukade förtjäna, skulle enligt förslaget rätten till blindhetsersättning

tillkomma endast den som saknade ledsyn. Däremot lämnade

förslaget icke något utrymme för ersättning till den som hade ledsyn, men

vars synförmåga dock vore i så hög grad nedsatt, att han icke alls eller

endast i mycket begränsad män kunde utföra arbete. Örn en persons synförmåga

vore i hög grad försvagad, t. ex. till 3/eo> erhölle han icke någon

blindhetsersättning enligt föreliggande förslag. Han hnge ej ^ heller någon

tilläggspension från den allmänna pensionsförsäkringen, försavitt hans inkomst

uppginge till eller överstege 425 kronor örn året. Inom den sociala

olycksfallsförsäkringen gällde, att ersättningen fastställdes efter graden av

invaliditet. Den som hade nedsatt synförmåga tillerkändes livränta efter

graden av synförmågan. Såväl pensions- som olycksfallsförsäkringen intoge

alltså i nämnda avseenden en mer tänjbar ståndpunkt än nu föreliggande

förslag.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten tillstyrkte förslaget.

Kommunalförbunden hade icke något att erinra mot förslaget i nu förevarande

hänseende.

Skånska blind förbundet tillstyrkte förslaget härutinnan utan förbehåll, under

det att övriga blindorganisationer framställde vissa erinringar.

Stockholms blindförbund framhöll sålunda, att frånvaron av ledsyn måste

anses inträda redan vid en synskärpa, som vore nedsatt till Vöo 1 /1 o av

den normala och icke, såsom i förslaget antoges, först vid en nedsättning av

synförmågan till 1-2/00- Het vore i varje fall att hoppas, att de myndigheter,

som komme att handhava bedömandet härvidlag, toge vederbörlig hänsyn

till det förhållandet, att ett stort antal av dem, som befunne sig på gränsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

mellan ledsyn och icke ledsyn, måst utbildas vid blindskola och i förvärvshänseende

vore nära nog jämställda med övriga blinda.

Enahanda synpunkter framfördes av de blindas förening.

Aven de blindas riksförbund anmärkte på att begreppet ledsvn vore väl

snävt begränsat och framhöll, att den vore att anse som blind, vilken åtnjutit

undervisning i de av staten upprättade blindskolorna, även om hans

synförmåga överstege 2/60.

De blindas förening Hoppet i Göteborg påpekade, att enligt populär uppfattning

vore den att anse som blind, vilken icke kunde tillgodogöra sig

undervisningen i vanliga, för seende avsedda undervisningsanstalter, även

örn vederbörande skulle vara i besittning av en mer eller mindre fullständig

förmåga att »leda» sig fram.

Jämväl Örebro läns blindförbund och Dalarnas blindförening Frihet funno

bestämmelsen väl snäv. Sistnämnda förening framhöll, att man borde kunna

enas örn att ersättningsberättigad vore den, vars synförmåga vore så nedsatt,

att han på grund därav icke kunde erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden.

Direktiv i denna riktning för en rätt tolkning av förordningen borde

utfärdas i samband med denna.

Departementschefen anför i propositionen:

Med stöd av den utredning, som i 1933 års förslag åvägabragts rörande

bestämningen av begreppet blindhet, ansluter jag mig till förslagets ståndpunkt

att såsom blind anse den som saknar synförmåga eller vars synförmåga

är så nedsatt, att han saknar ledsyn. I anledning av vad flertalet

blmdorganisationer anfört därom, att ledsyn skulle saknas icke såsom i

motiveringen till förslaget angives först vid en nedsättning av synskärpan

tfll under 2/60 utan redan vid 6/60 och därunder, vili jag framhålla, att vid

forfattningens tillämpning huvudvikten givetvis bör läggas på bestämmelsen

i själva författningstexten d. v. s. på den omständigheten, huruvida

ledsyn saknas eller ej, alltså huruvida synnedsättningen kan anses vara så

betydande, att den omöjliggör tillrättafinnande utan hjälp på gata eller främmande

plats. Skulle detta förhållande vara för handen i ett fall, då synförmågan

uppgår till eller överstiger 2/eo, bör vederbörande vara berättigad till

ersättning. Vidare torde det kunna förväntas, att i tveksamma fall en person

hellre hänföres under förordningen än uteslutes därifrån. En ej alltför snäv

tillämpning av stadgandet synes sålunda böra förutsättas.

I motionen II: 533 framhålles, att örn rätten till ersättning fastställdes på

sätt som i propositionen förslagits, många av dem, som på grund av starkt

nedsatt synförmåga sakna möjlighet att normalt försörja sig, komme att bliva

avskurna på rätten att erhålla ersättning. Motionärerna föreslå därför i

stället följande lydelse av 1 §:

Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga är så nedsatt att hail

på grund därav saknar möjlighet att erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden,

anses i denna förordning som blind och är, där ej nedan annorlunda

stadgas, berättigad till blindhetsersättning. Ersättningen utgår med ett belopp

av sjuhundra kronor för år räknat.

Vltkotiet.

Med hänsyn till den utredning som förekommit i ärendet rörande bestämningen

av den kategori personer, vilka skola komma i åtnjutande av blind
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

hetsersättning, ansluter sig utskottet till det i propositionen framlagda förslaget,

i följd varav motionen i denna del avstyrkes.

Yad blindhetsersättningens belopp beträffar föreslogo blindvår ds sakkunnig a

och Ek, att blindhetsersättningen skulle utgöra, för år räknat, det belopp,

som motsvarade existensminimum för blind person, minskat med hälften av

understödstagarens egen inkomst. Existensminimum beräknades till olika

belopp, beroende på dyrorten. Kommunerna voro indelade i tre dyrortsgrupper.

Medelunderstödet för varje blind beräknades komma att uppgå

till 500 kronor.

I den resolution, som antogs vid blindmötet den 3 juni 1932, anfördes —

under framhållande av önskemålet att behovsprincipen frånträddes — att

blindhetsersättningen borde utgå med ett årligt belopp av minst 600 kronor,

därvid vid beloppets angivande hänsyn tagits till den på grund av rådande

ekonomiska konjunkturer hårt anlitade statskassan.

I 1933 års förslag sattes ersättningsbeloppet för varje blind till det medelvärde,

som blindhetsersättningen enligt de tidigare förslagen beräknats

skola utgöra, eller till 500 kronor. På så sätt förorsakades ej några ökade

kostnader för statsverket genom behovsprincipens övergivande. I orter med

billiga levnadskostnader beräknades beloppet räcka till nödtorftig försörjning

av den blinde. Till beloppet komme ju dessutom vad han kunde förtjäna

genom eget arbete. I större samhällen med dyrare levnadskostnader

torde visserligen den föreslagna ersättningen icke — lika litet som en ersättning

av 600 kronor — vara tillräcklig. Här torde emellertid ofta utgå kommunala

pensionstillskott till de blinda, varjämte genom verkstäder för blinda

och andra hjälpåtgärder bereddes dem större utkomstmöjligheter än i mindre

samhällen.

Av blindorganisationerna tillstyrkte skånska blindförbundet förslaget i

denna del utan förbehåll. Övriga blindorganisationer tillstyrkte jämväl förslaget

men beklagade, att ersättningen måst sättas så lågt som till 500

kronor, vilket belopp på de flesta orter understege existensminimum.

Pensions styr elsen, socialstyrelsen och svenska stadsförbundet framhöllo bland

annat, att kommunala pensionstillskott icke torde för de blindas del kunna

påräknas i någon nämnvärd utsträckning. Socialstyrelsen uppgav sålunda,

att kommunala pensionstillskott under år 1930 visserligen tilldelats ett så

stort antal personer som 1,582 personer på landsbygden och 11,250 i städerna

eller tillhopa 12,832 personer men att därav ej mindre än 10,314 komme på

de båda städerna Stockholm och Göteborg; överhuvud hade man endast i en

tredjedel av städerna samt i lil av de 2,412 fattigvårdssamhällena på landsbygden

begagnat sig av ifrågavarande möjlighet att meddela understöd utan

fattigvårds karaktär.

Departementschefen anför i propositionen:

I fråga om storleken av blindhetsersättningen bör framhållas att ersättningen

icke torde bereda den blinde möjlighet att i alla delar av landet

uppnå samma inkomst som flertalet seende arbetare. Då det emellertid är

ett önskemål, att de arbetande blinda om möjligt uppnå samma sammanlagda

inkomster som det stora flertalet seende arbetare, är det att hoppas,

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

att i samhällen med högre levnadskostnader vederbörande kommuner genom

kommunala tillägg till blindhetsersättningen fylla ut densamma.

I motionen II: 533 föreslås, att ersättningen skall bestämmas till 700 kronor

för år räknat. Detta ersättningsbelopp vore absolut behövligt som bidrag

till täckande av de mest oundgängliga behoven för dem som på grund av

sin nedsatta synförmåga saknade möjlighet att erhålla arbete i öppna arbetsmarknaden.

Motionärerna föreslå därför den lydelse av 1 §, som ovan omförmälts.

I detta sammanhang får utskottet lämna en kort redogörelse tor kostnadsberäkningarna

rörande blindhetsersättningen.

För att erhålla en såvitt möjligt tillförlitlig utredning örn det antal blinda,

som enligt 1933 års förslag skulle vara berättigade till blindhetsersättning,

verkställdes genom statistiska centralbyråns försorg en undersökning härutinnan

på grundval av 1930 års folkräkningsmaterial. Av denna undersökning

framgick, att några säkra slutsatser ej kunde dragas angående antalet

ersättningsberättigade personer, detta framför allt beroende på att i

folkräkningsmaterialet upptagits åtskilliga personer, som hade ledsyn. Såsom

slutresultat angavs i utredningen, att antalet personer, berättigade till blindhetsersättning

enligt 1933 års förslag, kunde uppskattas till omkring 1,800.

Statens bruttokostnader kunde vid jämviktsläge beräknas till cirka 900,000

kronor och nettokostnaderna (= bruttokostnaderna minskade med statens

kostnader för de pensionstillägg eller understöd, som eljest skulle ha utgått

till ifrågavarande blinda) till approximativt 800,000 kronor.

Det må nämnas, att såsom ersättningsberättigade vid uppskattningen av

kostnaderna icke medtagits personer, som blivit blinda efter fyllda 60 år.

I motionen II: 533 föreslås, att nämnda åldersgräns skall framflyttas till

67 år. Även ur denna synpunkt innebär motionärernas förslag en kostnadsökning

i jämförelse med propositionens förslag.

Departementschefen anför bl. a., att av vissa skäl försiktigheten bjuder, att

bruttokostnaderna beräknas något högre än i 1933 års förslag, förslagsvis

till 1,000,000 kronor. Till ersättning åt blinda m. m. för budgetåret 1934/

1935 — avseende halv årskostnad (förordningen örn blindhetsersättning föreslås

skola träda i kraft den 1 januari 1935) — hemställes därför i propositionen

örn ett extra förslagsanslag av 500,000 kronor. I denna del har propositionen

hänvisats till statsutskottets behandling.

Med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget anser sig utskottet

icke kunna tillstyrka riksdagen att bestämma blindhetsersättningens belopp

högre än som skett i propositionen eller till 500 kronor örn året.

2§-

I 2 § angivas under punkterna a)—1) vilka personer, som äro undantagna

från rätt till blindhetsersättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14. il

Enligt punkten 11) är den undantagen från sådan ersättning, som blivit

blind efter fyllda 60 år. Härmed torde böra jämföras stadgandet i övergångsbestämmelserna,

att den som den dag förordningen träder i kraft, d. v. s. (enligt

propositionens förslag) den 1 januari 1935, uppnått 60 års ålder, äger rätt till

ersättning endast örn det utrönes, att han före fyllda 60 år varit blind.

Bestämmelsen i punkten d) fanns jämväl i Eks förslag. I motiveringen

till 1933 års förslag anfördes, att, ehuru tvekan kunde föreligga, huruvida

icke bestämmelsen vore väl snäv, densamma dock av statsfinansielia skäl

ansetts böra bibehållas. Av den undersökning, som verkställts av statistiska

centralbyrån på grundval av vissa preliminära siffror ur 1930 års folkräkningsmaterial,

framgick nämligen, att av de däri upptagna, till ett antal av

cirka 5,800 beräknade personer, vilka enligt folkräkningsmaterialet skulle

vara fullständigt blinda eller i avsaknad av ledsyn, cirka 2,330 personer blivit

blinda eller i avsaknad av ledsyn efter fyllda 60 år.

Riks fr sahr in gsanstal ten framhöll i yttrande över 1933 års förslag, att

den föreslagna inskränkningen ej fanns i pensionsförsäkrings- eller olycksfallsförsäkringslagen,

där ersättningen fastställdes efter graden av invaliditet,

samt att dessa lagar sålunda i nämnda hänseende intogo en mera tänjbar

ståndpunkt än det föreliggande förslaget.

En ledamot i riksförsäkringsanstalten tillstyrkte förslaget i denna del.

Svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund samt av blindorganisationerna

de blind,as förening, de blindas förening Hoppet i Göteborg

och Dalarnas blindförening Frihet ansågo den föreslagna åldersgränsen för

låg och förordade, att densamma, därest den icke helt kunde slopas, sattes

till 65—67 år.

Departementschefen anför i propositionen:

Enligt min mening är det en betydande skillnad mellan dem som lia att

framleva hela eller större delen av sitt liv som blinda och dem som drabbats

av blindheten först på ålderdomen. Olika meningar kunna naturligtvis

föreligga huruvida det är lämpligt att sätta gränsen vid 60 år. Med

hänsyn till de betydande utgifter, införande av blindhetsersättning i den i

1933 års förslag angivna omfattningen medför för statsverket, har jag icke

ansett mig för närvarande kunna förorda en för de blinda förmånligare bestämmelse

i detta hänseende.

I motionen 11:533 framhålles, att bland de blinda själva den meningen bestämt

gör sig gällande, att ifrågavarande åldersgräns icke bör sättas lägre

än till 67 år. Motionärerna föreslå därför, att punkten d) i 2 § skall erhålla

följande lydelse:

»d) den som blivit blind efter fyllda 67 år;»

En ändring av den i propositionen föreslagna åldersgränsen från (i0 till

67 år skulle medföra en mycket avsevärd förhöjning av det belopp, som

statskassan skulle behöva ställa till förfogande för blindhetsersättningar. I

likhet med departementschefen anser utskottet ekonomiska skäl lägga hinder i

vägen för en sådan ändring och finner sig med anledning därav böra avstyrka

det i motionen framställda förslaget.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

I punkten i) föreslås ett stadgande, att från rätt till blindhetsersättning

skall vara undantagen den, som är intagen å anstalt för blinda med komplicerat

lyte, sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller

å fattigvårdsanstalt.

1933 års förslag innehöll i punkten i), att från sådan rätt skulle vara

undantagen den, »som är eller bör vara» intagen å nyss nämnda anstalter.

I motiveringen härtill framhölls, att stadgandet tillkommit till förhindrande

av att den omständigheten, att blinda, som vore intagna å vissa anstalter,

ej vore berättigade till blindhetsersättning, skulle föranleda, att de

utskrevos från anstalterna, eller att blinda, som borde lia intagits å dylika

anstalter, förvägrades inträde där.

Socialstyrelsen framhöll, att uttrycket »bör vara» syntes förutsätta en prövning

från pensionsstyrelsens sida av grunderna för internering å vissa slag

av anstalter. Det syntes mindre tillfredsställande, att vid möjligen uppkommande

kompetenskonflikter mellan vederbörande myndigheter resultatet

skulle bliva, att den blinde bomme att ställas utan såväl den ifrågavarande

anstaltsvården som blindhetsersättningen.

Departementschefen anför i propositionen:

Med anledning av socialstyrelsens erinran mot avfattningen av punkten i)

har jag företagit en jämkning av stadgandet och vidare efter punkten 1)

tillagt en bestämmelse av innehåll, att blindhetsersättning icke må utgå,

där blind utskrivits från anstalt för kroniskt sjuka eller från fattigvårdsanstalt

eller där blind förvägrats intagning i dylik anstalt, såframt åtgärden

kan antagas hava skett i syfte att möjliggöra beredande av blindhetsersättning

åt honom.

Enligt den lydelse det i propositionen framlagda förslaget i nu ifrågavarande

delar erhållit, synes möjlighet föreligga för målsmän för blinda med

komplicerat lyte, vilka med hänsyn till beskaffenheten av sitt lyte borde

åtnjuta anstaltsvård, att i syfte att få tillgodonjuta de blinda tillkommande

blindhetsersättning antingen underlåta att söka inträde för dem å anstalt eller

begära deras utskrivning därifrån. För att förekomma sådant och liknande förfarande

bör enligt utskottets mening möjlighet beredas pensionsstyrelsen att

i dylika fall kunna förvägra utbetalning av blindhetsersättning. I detta syfte

föreslår utskottet sådant tillägg till punkten i), att jämlikt densamma från

rätt till blindhetsersättning skall vara undantagen »den som är eller uppenbarligen

bör vara intagen å anstalt för blinda med komplicerat lyte, sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt sjuka eller å fattigvårdsanstalt».

Örn punkten i) erhåller denna lydelse, torde det efter 1) i propositionens förslag

insatta stycket »Blindhetsersättning må etc.--— åt honom» böra

utgå. Det torde vara klart, att enligt den av utskottet föreslagna lydelsen

av punkten i) pensionsstyrelsen skall efter verkställd prövning förvägra utbetalning

av blindhetsersättning endast i fall, då försök gjorts att missbruka

möjligheterna att utfå sådan ersättning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

13

Förslaget till lag om kommunala pensionstillskott m. m.

Enligt lagen den 14 juni 1918 om kommunala pensionstillskott ock sjukvårdsbidrag

äger fattigvårdssamkälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens

förfogande att utdelas såsom kommunala pensionstillskott ock sjukvårdsbidrag

med föreskrift, att utdelade medel icke skola vara att anse såsom

fattigvård.

I utlåtande över 1933 års förslag till förordning örn blindhetsersättning

framhöll socialstyrelsen, att, enär pensionstillägg ock understöd enligt pensionsförsäkringslagen

icke annat än i undantagsfall kunde utgå till person, som

åtnjöte blindketsersättning, bleve det endast i dylika undantagsfall möjligt

för kommun att enligt 1918 års lag till utfyllnad av blindketsersättningen

lämna understöd utan fattigvårds karaktär. För möjliggörande av dylika

understöd, vilka förutsattes i motiveringen till 1933 års förslag, föreslog

socialstyrelsen ett tillägg till nämnda lag av innebörd, att fattigvardssamhälle

skulle till fattigvårdsstyrelsens förfogande äga ställa medel för beredande

av understöd (kommunala tillskott till blindhetsersättning) åt personer,

som ägde uppbära blindhetsersättning men ändock funnes vara i

behov av fattigvård.

I enahanda riktning uttalade sig pensionsstyrelsen.

Departementschefen anför i propositionen:

Mot det föreslagna tillägget till lagen örn kommunala pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag har jag ej något att erinra. I anledning av de ändringar

i rubriken till lagen och i själva lagtexten, som således böra vidtagas,

torde ny lag i ämnet böra utfärdas att träda i kraft den 1 januari 1935.

Vid granskning av lagförslaget har utskottet icke funnit anledning till

erinran mot detsamma.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition

ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del

antaga följande.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förordning:

om blimllietsersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel

rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn, anses i denna förordning som

blind och är, där ej nedan annorlunda stadgas, berättigad till blindhets
-

Utskottti

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

ersättning. Ersättningen utgår med ett belopp av femhundra kronor för år

räknat.

2§-

Från rätt till blindhetsersättning äro undantagna:

a) utländsk medborgare samt svensk medborgare, som författningsenligt

icke skall vara mantalsskriven i riket;

b) den som icke fyllt sexton år;

c) den som enligt gällande bestämmelser örn blindundervisning är skolpliktig;
d)

den som blivit blind efter fyllda sextio år;

e) den som uppsåtligen ådragit sig blindhet;

f) den som utan giltig anledning vägrar att efterkomma förordnande örn

läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt, som i 5 § sägs;

g) den som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till

sin försörjning eller är hemfallen åt alkoholmissbruk;

h) den som undergår omedelbart för brott ådömt frihetsstraff eller är intagen

å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, vårdanstalt för förminskat

tillräkneliga förbrytare, allmän uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt, alkoholistanstalt

eller skyddshem;

i) den som är intagen å anstalt för i) den som är dier uppenbarligen

blinda med komplicerat lyte, sinnes- bör vara intagen å anstalt för blinda

sjuka, sinnesslöa, fallandesjuka eller med komplicerat lyte, sinnessjuka,

kroniskt sjuka eller å fattigvårdsan- sinnesslöa, fallandesjuka eller kroniskt

ställö sjuka eller å fattigvårdsanstalt;

k) den som i annat fall än ovan sagts å anstalt eller eljest åtnjuter

kostnadsfri vård på statens bekostnad;

l) den vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning

är sådan att blindhetsersättning rimligen icke bör till honom utgå..

Blindhetsersättning må ej utgå, där

blind utskrivits från anstalt för kroniskt

sjuka eller från fattigvårdsanstalt eller

där blind förvägrats intagning å dylik

anstalt, såframt åtgärden kan antagas

hava skett i syfte att möjliggöra beredande

av blindhetsersättning åt honom.

Från rätt till blindhetsersättning må för viss tid uteslutas:

a) den som genom grov vårdslöshet ådragit sig blindhet;

b) den som i avsikt att erhålla blindhetsersättning avhänt sig eller undandolt

inkomst eller egendom av betydelse att kunna inverka på frågan om

dylik ersättning.

Utan hinder av vad i första stycket under a) stadgas äger Konungen,

under förutsättning av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande

stat, att dess medborgare skola i avseende å tillämpningen av denna för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

ordning likställas med svensk medborgare, som författningsenligt skall vara

i riket mantalsskriven.

3§-

Ansökan örn blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven eller, örn

han icke är mantalsskriven i riket, där han författningsenligt skall vara mantalsskriven.

Ansökningen skall innehålla nödiga upplysningar för bedömande av sökandens

rätt till blindhetsersättning samt en av sökanden på heder och samvete

avgiven förklaring att de lämnade upplysningarna äro med sanningen

överensstämmande. Är sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring,

skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens

förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen skall fogas prästbevis.

Där så prövas nödigt, skall sökanden jämväl förete läkarintyg.

4§-

Det åligger pensionsnämnden att snarast möjligt till pensionsstyrelsen

avgiva utlåtande rörande sökandens rätt till blindhetsersättning samt därvid

översända handlingarna i ärendet och, örn skiljaktiga meningar förekommit,

utdrag av nämndens protokoll. Ett exemplar av nämndens utlåtande skall

samtidigt genom ordförandens försorg med allmänna posten tillställas

sökanden.

I övrigt skola bestämmelserna örn pensionsnämnder i 22—25 §§, 26 §

första och andra styckena samt 27 § lagen om allmän pensionsförsäkring

i tillämpliga delar gälla.

5 §•

Pensionsstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill äro, föreskriva, att sökanden

skall undersökas av ögonläkare. Styrelsen må ock förordna, att

sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsanstalt,

såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad.

6 §•

Finner pensionsstyrelsen sökanden berättigad till blindhetsersättning,

skall styrelsen utfärda bevis att ersättning blivit honom tillerkänd. Sådant

bevis översändes av styrelsen till pensionsnämndens ordförande och tillställes

sökanden genom dennes försorg.

7 §•

Inträffar sådant förhållande att den som tillerkänts blindhetsersättning

icke vidare bör komma i åtnjutande därav, ankommer det på pensionsstyrelsen

att, sedan denne och pensionsnämnden eller dess ordförande beretts

tillfälle att yttra sig, förordna örn indragning av ersättningen.

Finnes grundad anledning antaga att ersättning bör indragas, äger pen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

CKungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

sionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna

att ersättningen tillsvidare icke skall utbetalas.

Det åligger pensionsnämnd, pensionsnämnds ordförande och ombud, varom

i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring förmäles, att till pensionsstyrelsen

ofördröjligen anmäla förhållande, som kan antagas böra föranleda

indragning av ersättning.

Undergår någon som åtnjuter blindhetsersättning omedelbart för brott

ådömt frihetsstraff eller har någon som åtnjuter sådan ersättning blivit intagen

å anstalt eller hem, som i 2 § h)—k) avses, åligger det straffinrättningens,

anstaltens eller hemmets föreståndare att ofördröjligen göra anmälan

därom till pensionsstyrelsen.

8 §’

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras av enskild sakägare.

Justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande kommun, pensionsnämnds

ordförande och i 27 § lagen örn allmän pensionsförsäkring omförmält

ombud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen

genom besvär, vilka, vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde

dagen från den dag, beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.

9 §•

Blindhetsersättning utgår från och med den månad, varunder ersättningen

söktes, dock tidigast från och med den dag, då blindheten inträtt, samt till

och med den månad, varunder den blinde avlidit eller ersättningens indragning

beslutats.

10 §.

Angående sättet och tiden för utbetalning av blindhetsersättning förordnar

Konungen.

Ersättningsbelopp, som ej lyftats före utgången av året näst efter det,

under vilket beloppet förfallit till betalning, vare förverkat.

11 §•

Kostnaden för blindhetsersättning samt för undersökning och behandling,

varom i 5 § förmäles, bestrides av staten.

12 §.

Rätt till blindhetsersättning kan ej överlåtas och må förty ej för gäld

tagas i mät.

13 §.

Ansökan, prästbevis och läkarintyg samt utlåtande, varom i 4 § förmäles,

skola avfattas enligt formulär, som fastställas av Konungen eller myndighet,

som Konungen bestämmer.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer jämväl

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

taxa för läkarintyg och läkarundersökning, som i 3 och 5 §§ avses, ävensom

det belopp, varmed ersättning skall utgå för behandling enligt 5 §, såframt

behandlingen skall äga rum å sjukvårdsanstalt.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare är skyldig att utfärda

läkarintyg och verkställa undersökning mot ersättning, som bestämts i taxan.

Har pensionsstyrelsen jämlikt 5 § förordnat örn behandling å sjukvårdsanstalt,

som drives av staten, landsting, kommun eller sammanslutning, vari

landsting eller kommun deltager, eller till vars drift statsbidrag utgår, skall

den som förordnandet avser där emottagas, såvitt plats kan beredas a allmän

avdelning för behandling av ögonsjukdomar.

14 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för dess tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Den som nämnda dag uppnått sextio års ålder äger rätt till blindhetsersättning

endast örn det utrönes, att han före fyllda sextio år varit blind.

Lag

om kommunala pensionstillskott lii. m.

Härigenom förordnas som följer:

Till beredande dels av understöd (kommunala pensionstillskott), i penningar

eller naturaförmåner, åt personer, vilka äga uppbära pension eller understöd

enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913 och icke blivit

berövade pensionstillägg eller understöd på grund av stadgandet i 9 § nämnda

lag, men ändock finnas vara i behov av fattigvård, dels av understöd (kommunala

tillskott till blindhetsersättning) av enahanda slag åt personer, vilka

finnas vara i behov av fattigvård, oaktat de uppbära ersättning enligt förordningen

den örn blindhetsersättning, dels ock av bidrag

(kommunala sjukvårdsbidrag) till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen,

av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga,

må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande

med föreskrift, att pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning

samt sjukvårdsbidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola vara att

anse såsom fattigvård. Sådana tillskott och bidrag må icke tilldelas andra

personer jin dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där

ilga hemortsrätt i fråga örn fattigvård. I övrigt äger samhället bestämma

de grunder, som för beviljande av tillskott och bidrag böra av fattigvårds
Bihang

till riksdagens protokoll W34. ,9 sand. 2 avd. Nr 14. 535 34 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

CKungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

styrelsen iakttagas. Har sådant bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen

att bevilja tillskott oell bidrag, som ovan nämnts, i den män styrelsen

prövar nödigt. Pensionstillskott och tillskott till blindhetsersättning

må efter omständigheterna indragas och jämkas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935, då lagen den 14 juni 1918

(nr 423) om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag skall upphöra

att gälla.

B) att motionen II: 533 må anses besvarad genom vad utskottet

under A) hemställt,

Stockholm den 13 mars 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

KAEL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sam Larsson, Gustaf Tamm," P. Sandström,

Norman, Olof Carlsson, Forslund, John Gustavson och John Björck;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Johanson

i Hallagården, Wallerius, Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, fru Nordgren

samt herr Sandberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:132 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn blindhetsersättning m. m. a1 i texten