Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21

1934-04-10 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:21, Andra lagutskottets utlåtande Nr 21

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1934 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av de i

lagen örn delning av jord å landet meddelade bestämmelserna

rörande utbrytning av servitut utan sammanhang med

skifte.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr

141 i första kammaren av herrar Andersson, Nils, och Johanson, Karl

August, samt nr 296 i andra kammaren av herr Englund m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

besluta sådan ändring av 3 § i 20 kapitlet lagen örn delning av jord å landet,

»att innehavare av servitut må erhålla samma rätt i fråga örn utbrytning

som innehavaren av den fastighet, från vilken servitutsrätten

utgår».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. För innehållet i det yttrande,

som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, lämnas en redogörelse

här nedan.

Utbrytning av servitut kan äga rum antingen i samband med laga skifte

eller genom särskild förrättning. För det förstnämnda fallet finnas regler

i 1 kap. 21 § i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. Vid

laga skifte skall servitut, innefattande rätt till skogsfång eller mulbete, utbrytas,

där sådant yrkas vare sig av den tjänande fastighetens ägare eller

av ägaren till den härskande fastigheten och det kan ske utan någons

förfång. Servitut, bestående i rättighet att fiska eller att taga torv, sten,

sand, grus, lera eller dylikt, kan utbrytas, där den tjänande fastighetens

ägare yrkar det och det kan ske utan förfång för den eller de berättigade.

Utbrytning av servitut utan samband med laga skifte — endast örn sådan

utbrytning är i förevarande motioner fråga — regleras i 20 kap. 3 § jorddelningslagen.

Sådan utbrytning kan icke äga rum i andra fall, än då

servitutet består i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa

Bihang lill riksdagens protokoll 19,34. 9 sami. 2 avd. Nr 21.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

rättigheter. På yrkande av den tjänande fastighetens ägare kan servitut

av nämnda slag utbrytas, där utbrytningen finnes medföra nytta och

kunna ske utan någons förfång. Under samma förutsättning kan sådant

servitut utbrytas på begäran av den härskande fastighetens ägare, såframt

ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Örn det visas, att servitut

äventyras, får det under alla förhållanden utbrytas på yrkande av den

härskande fastighetens ägare.

Vid all utbrytning av servitut gäller (enligt 9 kap. 7 § och 20 kap. 6 §

jorddelningslagen), att i vederlag för servitutsrättigheten skall av den

tjänande fastigheten utbrytas eller avsättas så stort område, som med hänsyn

till omfattningen av den servitutsberättigades och fastighetsägarens

rätt att förfoga över den naturtillgång rättigheten avser efter prövning i

varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten innebär, dock

att, där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd, densamma

skall lända till efterrättelse.

Det må anmärkas, att enligt jorddelningslagens bestämmelser (10 kap.

9 §, 19 kap. 12 § tredje stycket) skogsfångs- och mulbetesservitut icke få

bildas vid laga skifte eller avstyckning. Nybildning av dylika servitut kan

sålunda numera äga rum allenast genom fristående avtal.

I de förevarande motionerna yrkas, att i fråga örn rätten att påkalla utbrytning

av servitut genom särskild förrättning den härskande och den

tjänande fastighetens ägare skola jämställas, d. v. s. även den härskande

fastighetens ägare skall ha rätt att, utan inskränkning rörande servitutets

tillkomstsätt, erhålla utbrytning, där densamma finnes medföra nytta och

kunna ske utan någons förfång.

Enligt den lydelse, som 20 kap. 3 § jorddelningslagen erhöll, då lagen utfärdades

år 1926, kunde servitut utbrytas utan sammanhang med skifte allenast

i två fall, antingen på yrkande av den tjänande fastighetens ägare,

där utbrytningen funnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång,

eller ock på yrkande av den härskande fastighetens ägare, där det visades,

att servitutet äventyrades.

I anledning av två vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 233 och

II: 358), vari föreslogs sådant stadgande örn rätt till utbrytning av servitut

utan sammanhang med skifte, att den härskande fastighetens ägare

skulle äga påkalla sådan utbrytning, icke blott örn det visades, att servitutet

äventyrades, utan även så snart servitutet varit av ålder gällande,

anhöll riksdagen i skrivelse (nr 331) till Kungl. Majit, att Kungl. Majit

måtte låta föranstalta örn utredning angående vissa förhållanden, som i

motionerna närmare angivits, samt i vad mån rätt att erhålla utbrytning

av servitut, som i motionerna avsåges borde tillkomma ägare av den fas
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

tighet, till vars förmån servitutet inrättats, ävensom för riksdagen framlägga

det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.

Den begärda utredningen uppdrogs den 6 november 1928 åt »ägogränssakkunniga»,

byråchefen Johan Hamrin och nuvarande hovrättsrådet Per

von Ehrenheim. De avlämnade den 4 juni 1929 utredning och förslag i

ämnet. De sakkunniga voro emellertid ej eniga.

Byråchefen Hamrin ville likställa den härskande fastighetens ägare med

den tjänande fastighetens beträffande rätten att påkalla servitutsutbrytning

utan samband med laga skifte samt framlade följande förslag till

ändrad lydelse av 20 kap. 3 § första stycket i jorddelningslagen.

»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och

mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till

fastigheten eller ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller,

servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra

nytta och kunna ske utan någons förfång.»

Till stöd för sin mening anförde byråchefen Hamrin bland annat följande:
Sökte

man bedöma frågan ur ekonomisk synpunkt, torde den allmänna

uppfattningen gå i den riktning, att ifrågavarande servitut vore till skada

för skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför representerade

ett allmänt intresse. De hade även flerstädes visat sig giva upphov

till svåra misshälligheter mellan vederbörande.

Att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut såsom det ville synas

hittills skett endast i rätt begränsad utsträckning torde bero främst

på den lagstiftning, vilken gällt (innan jorddelningslagen trädde i kraft)

och i avseende å vilken tvekan rått huruvida utbrytning därav utan samband

med skifte rätteligen kunnat ske. Detta förhållande hade verkat så

mycket kraftigare som ett mycket stort antal av de tjänande fastigheterna

eller skogarna ägts av juridiska personer, och att till följd därav

något skifte å desamma endast undantagsvis förekommit. Detta förhållande

hade, vad anginge utbrytning i samband med skifte, allt fortfarande

sin betydelse och utgjorde i samma mån skäl för ett inrymmande åt ägaren

av den härskande fastigheten att utan samband med skifte påkalla utbrytning.

— ---Emellertid torde anledningen böra sökas även på annat

håll. Utan fara för misstag torde man kunna utgå ifrån att den tjänande

fastighetens ägare i regel haft och fortfarande hade en starkare ekonomisk

ställning än ägaren av den härskande fastigheten. Det torde ofta

varit rätt lätt för den förre att på olika sätt kringskära den senare. Hade

den tjänande fastighetens ägare desslikes, såsom i stor utsträckning vore

fallet, såväl i fråga örn rekognitionsskogshemman som andra fastigheter

och skogar, haft stöd av bestämmelse att rättigheten skulle få tillgodonjutas

endast efter utsyning eller anvisning, torde det många gånger legat

i hans hand att göra densamma rätt så illusorisk för den härskande

fastighetens ägare.

Starka skäl talade sålunda för att medgiva även ägaren av den servitutsberättigade

fastigheten rätt att påkalla servitutets utbrytning. Dessa skäl

bottnade i billighet och rättvisa, vilka icke befrämjades örn den ena parten

vore i tillfälle att på ett obehörigt sätt tillgodose sina intressen på den andres,

i regel svagares bekostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Skälen för likställighet på ifrågavarande område mellan ägaren av den

servitutsförpliktade och den servitutsberättigade fastigheten syntes med

anledning av vad som anförts vara så starka, att för frångående av sådan

likställighet borde fordras påtagliga olägenheter, i all synnerhet som likställighet

redan vore lagstadgad, då frågan förekomme i samband med

skifte. Några sådana olägenheter hade emellertid ej kommit till synes och

torde också knappast med fog kunna göras gällande beträffande andra

servitut än sådana, som tillkommit i samband med upplåtelse av smålägenheter

eller de s. k. torpservituten. Vad skifteslagstiftningskommittén och

skifteslagstiftningskommissionen anfört mot införandet av rätt för torpinnehavare

att påkalla avlösning av dylika servitut torde ännu vid slutet

av förra århundradet haft en viss bärkraft, men denna syntes åtminstone

numera till största delen vara eliminerad av de förändringar förhållandena

undergått under de sista årtiondena, under vilken tid upplåtelser

av servitut av ifrågavarande slag syntes så gott som hava upphört.

Vid bedömandet av föreliggande fråga torde man slutligen böra ställa klart

för sig, att det ej vore fråga örn något oinskränkt vitsord till utbrytning.

Villkor för utbrytning vore, att den visade sig lända till nytta, varmed

bland annat torde böra menas att utbrytningen skulle bereda ökade möjligheter

till rationell skogsskötsel eller beteskultur, samt att den visade sig

kunna ske utan någons förfång.

Hovrättsrådet von Ehrenheim åter ansåg, att skäl saknades att i något

fall tillerkänna den härskande fastighetens ägare vidsträcktare utbrytningsvitsord

än han hade enligt den lydelse, som 20 kap. 3 § jorddelningslagen

erhöll 1926. Han anförde bland annat, att ägarens av den härskande

fastigheten intresse att genom utbrytning skydda sin rätt till skog och

bete, örn den skulle äventyras, redan vore tillgodosett i jorddelningslagen

ävensom att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut i avsikt att

bereda den servitutsberättigade tillgång på skog till avsalu helt strede mot

servitutets ändamål att tillgodose husbehovet.

över de sakkunnigas utredning och förslag infordrades yttranden från

kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Kammarkollegium tillstyrkte sådan ändring i jorddelningslagen, att vitsord

till utbrytning utan sammanhang med skifte av skogsfångs- och mulbetesservitut

utvidgades för ägaren av den härskande fastigheten till att

omfatta alla servitut av nyssnämnda slag, vilka grundade sig på urminnes

hävd eller tillkommit vid laga jorddelning eller genom avtal, som slutits

före den 1 januari 1876. För sakrättslig giltighet erfordrades i fråga örn

servitut, som tillkommit före nämnda dag, icke inteckning. Kammarkollegium

yttrade vidare, bl. a.:

Att, som byråchefen Hamrin föreslagit, låta en utvidgning av utbrytningsvitsordet

omfatta alla avtalsservitut av ifrågavarande slag, vore

olämpligt, så länge rätten att genom avtal skapa nya servitut bestode, och

att borttaga denna rätt hade av ingen föreslagits och torde knappast vara

välbetänkt. En sak vore att möjliggöra omgestaltning av rättsförhållanden,

som blivit otidsenliga, en annan att, då de avtalande parterna frivil
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

ligt valt servitut framför överlåtelse av visst område, möjliggöra för ena

parten att när som helst giva avtalet ett väsentligen annat innehåll än från

början avsetts.

Lantmäteristyrelsen anförde bland annat:

Beträffande servitut, bestående i rättighet till skogsfång eller mulbete,

vilken rätt tillkommit på grund av avtal, bar byråchefen Hamrin framhållit,

att dylika servitut vore till skada för skogsvården och att deras utbrytning

eller avlösande därför representerade ett allmänt intresse. Otvivelaktigt

bar denna synpunkt, vilken framförts under förarbetena till jorddelningslagen,

sitt berättigande. Emellertid har densamma också vunnit

sitt beaktande genom det vitsord till servitutsutbrytning, som genom jorddelningslagen

blivit ägaren av den tjänande fastigheten tillerkänt. Nämnda

skäl för servitutsutbrytning torde numera hava snarast minskat i betydelse,

sedan genom 1923 års skogsvårdslag den växande skogen erhållit

ett skydd, som densamma ej förut ägt. Faran för vanvård av skogen genom

servitutets utnyttjande har minskats; och samtidigt har även risken

för att den servitutsberättigades intressen skulle kunna åsidosättas blivit

minskad. Däremot kan, på sätt vid den offentliga diskussionen under förarbetena

till lagen framhållits, det ingalunda förnekas, att de genom avtal

upplåtna skogsfångs- och mulbetesservituten åtminstone tidigare haft en

stor betydelse såsom ett medel att underlätta bildandet av nya jordbruksfastigheter.

Då förslaget till den nya jorddelningslagen behandlades vid

1926 års riksdag, förspordes ej heller vidare något krav på att i fråga om

de genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservituten ägaren till

den berättigade fastigheten skulle äga påyrka utbrytning även utan samband

med skifte. Även med erkännande av de utav byråchefen Hamrin

framförda synpunkterna rörande tryggandet av de servitutsberättigades

rätt anser dock lantmäteristyrelsen, att under senare åren ej inträffat någon

omständighet, som ställer saken i annan belysning.

Domänstyrelsen ansåg, att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut

allenast borde få äga rum i den utsträckning, som jorddelningslagen

(enligt lydelsen av år 1926) redan medgåve. Byråchefen Hamrins förslag

kunde — yttrade styrelsen — föranleda en hel del lantmäteriförrättningar

endast i syfte att åt sökanden åstadkomma en kanske tillfällig vinst genom

realisation av en rättighet, som icke avsetts att utnyttjas på sådant

sätt.

Lantbruksstyrelsen förklarade sig, utan särskild motivering, ur praktisk

jordbrukssynpunkt ansluta sig till den av byråchefen Hamrin företrädda

meningen.

Vid 1931 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 6 förslag

till sådan ändring av den då gällande 3 § i 20 kap. jorddelningslagen, att

den härskande fastighetens ägare skulle erhålla rätt att få servitut utbrutet

■— icke såsom förut blott då dec visades, att servitutct äventyrades

— utan även i andra fall, där det funnes medföra nytta och kunna ske

utan någons förfång. Undantag från denna regel skulle emellertid gälla

för fall, då servitutet tillkommit genom avtal. Lagändringen avsåg sålunda

servitut, som av ålder bestått, ävensom servitut, vilka utan stöd av lag

kunde ha uppkommit vid laga delning av jord.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

I anledning av propositionen väckte herr Lindhagen en motion, 1:192,

i vilken han hemställde, bland annat, att paragrafen måtte givas det innehåll,

som byråchefen Hamrin föreslagit.

Vid remiss till lagrådet av det sedermera i propositionen framlagda förslaget

anförde föredragande departementschef eli, statsrådet Gärde, efter

att hava berört de av ålder bestående servituten och beträffande dem tillstyrkt,

att den servitutsberättigade skulle tillerkännas rätt att påkalla utbrytning:
Vidkommande

åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut

äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord

för ägaren av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med

grundsatsen örn avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga

tilltalande, örn den härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart

efter ett servituts tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett

servitut kan hava tillskapats just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt

område av en fastighet. Genom vitsordets begagnande skulle detta

syfte helt åsidosättas. Åt dessa och liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen

givit uttryck, då den avstyrkte vidsträcktare

utbrytningsvitsord åt ägaren av den härskande fastigheten, och jämväl

1926 års riksdag synes hava givit sin anslutning till denna uppfattning, då

den beträffande nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av dess skrivelse,

icke ifrågasatte någon ändring. Kammarkollegiet har på denna punkt

funnit en åtskillnad böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och yngre

sådana samt från denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare utbrytningsvitsord

borde gälla i fråga örn servitut, som upplåtits före den 1

januari 1876 — det vill säga sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej

erfordras inteckning — varemot servitut, som tillkommit senare, skulle vara

uteslutna från dylikt vitsord. Onekligen intaga de äldre avtalsservituten

en viss särställning. Deras karaktär av en från den tjänande fastigheten

gjord upplåtelse är mindre framträdande, och den rätt, servitutet innebär,

framstår fastmera såsom ett utflöde av äganderätten till den härskande

fastigheten. Vid dem kunna ock i högre grad än beträffande senare tillkomna

servitut ändrade förhållanden hava inträtt, som påkalla en lämpligare

anordning för tillgodoseende av det med servitutet avsedda ändamålet.

Huru vägande dessa synpunkter än kunna vara, synas de mig dock

icke uppväga de betänkligheter mot vidgat utbrytningsvitsord, som. enligt

vad förut framhållits, ur principiell synpunkt möta. Den av kollegiet i

fråga örn tidpunkten för upplåtelserna föreslagna gränsen eller den 1 januari

1876 måste i varje fall anses som godtycklig, och några skäl för just

denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så väsentligt olika behandling

mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt, och sådana, som

upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke. Det enda av kammarkollegiet

för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen angelägenheten

att bringa servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade, att upphöra,

torde ej kunna tillmätas större vikt, då i varje fall ändock komme

att finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som icke vore upptagna

i fastighetsböckerna. Ej heller för någon annan såsom gräns lämplig tidpunkt

torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant förhållande och

då försiktigheten bjuder att lika litet i fråga örn äldre som yngre servitut

tillåta rubbning av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen

stannat vid den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende nu icke

bör göras i fråga örn avtalsservitut.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Andra lagutskottet förordade i utlåtande nr 3 den utvidgning av utbrytningsvitsordet,

som föreslagits i propositionen. Beträffande motionen

anförde utskottet:

Under utredningen har av en utav de sakkunniga föreslagits, att utbrytningsvitsordet

för den servitutsberättigade skulle ytterligare utsträckas så,

att denne i allo likställdes med ägaren av den tjänande fastigheten. Detta

förslag har upptagits i den i anledning av propositionen väckta motionen.

Ett stadgande av sådan innebörd skulle, såsom departementschefen framhållit,

icke väl låta förena sig med grundsatsen örn avtals förbindande verkan.

Häremot kan visserligen invändas, att redan enligt gällande rätt

ett servitutsavtal ensidigt kan brytas, i det att dels, envar av kontrahenterna

vid laga skifte äger påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut,

därest det kan ske utan någons förfång, dels ock den tjänande fastighetens

ägare kan påfordra utbrytning utan sammanhang med skifte av

sådana servitut, örn det finnes medföra nytta och kunna ske utan förfång.

Att vid laga skifte ett servitut av angivet slag bör utbrytas, är emellertid

helt naturligt, då skiftets ändamål just är att upphäva en tidigare rådande

gemenskap. Ej heller torde någon befogad anmärkning kunna framställas

mot att den tjänande fastighetens ägare tillerkänts rätt att utan

samband med skifte påkalla servitutsutbrytning, då en sådan utbrytning

alltid för den servitutsberättigade medför, att den relativt svagare servitutsrätten

utbytes mot den starkare äganderätten.

Förutom den nu anförda synpunkten tala ytterligare skäl mot en utvidgning

av utbrytningsvitsordet för den servitutsberättigade. Uti vissa

på senare tid utfärdade författningar hava bestämmelser införts, avseende

att vid upplåtelse av mark från kronans fastigheter upprätta skogsfångsoch

mulbetesservitut till förmån för de frånsålda områdena. Sålunda föreskrives

i 24 § i kungl, kungörelsen den 26 juni 1925 angående allmänna

grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarne

(nr 291), att i köpekontrakt, som upprättas vid inlösen av kolonat, ägaren

av den försålda lägenheten skall, örn och i den mån så finnes nödigt, tillerkännas

rätt att å kronopark efter anvisning årligen taga viss angiven myckenhet

husbehovsvirke och bränsle, vilken rätt dock ej må utsträckas att

avse längre tid än till och med trettio år från den dag, kolonatet först upplåts.

Jämlikt 29 och 35 §§ i kungl, kungörelsen den 14 juni 1929 angående

upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (nr 170), vilken kungörelse

avser kronotorp, skogstorp och odlingslägenheter i rikets norra

delar, gälla vid inlösen av dylika områden enahanda bestämmelser, dock

att servitutsrättigheterna icke äro inskränkta till viss tid. Enligt vad domänstyrelsen

uppgivit besväras kronans fastigheter av skogsfångs- och

mulbetesservitut, grundade på avtal, till ett antal av över 2,000. Därest

nu ett stadgande skulle införas av den innebörd, att den servitutsberättigade

skulle äga utan samband med skifte påkalla utbrytning även av avtalsservitut,

skulle detta innebära, att det med de nämnda författningsbestämmelserna

avsedda systemet motverkades.

Med hänsyn till vad sålunda anförts avstyrktes motionen.

Reservation anmäldes av fyra ledamöter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan såväl i fråga örn propositionen

som motionen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

I sitt över de nu föreliggande motionerna avgivna yttrande har lantmäteristyrelsen

omnämnt, att styrelsen i sin tur infordrat yttranden från överlantmätarna

i samtliga rikets län, med undantag av Östergötlands, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, huruvida några

olägenheter försports av det slag, som i förevarande motioner berörts.

Anledningen till att överlantmätarna i de ovan särskilt nämnda länen icke

blivit hörda har varit, att dessa i sina till 1928 års ägogränssakkunniga avgivna

yttranden uppgivit, att upplåtelser av skogsfångs- och mulbetesservitut

i samband med avsöndring av jord icke förekomme inom dessa län.

Beträffande överlantmätarnas yttranden har lantmäteristyrelsen inledningsvis

anfört bland annat:

De inkomna yttrandena synas giva vid handen att, såvitt till vederbörande

överlantmätares kännedom kommit, icke i något län försports någon allmännare

klagan över, att skogsfångsservitut äventyrades genom att den

tjänande fastighetens skog blivit för hårt avverkad. På grund av den obetydliga

förekomsten av skogsfångsservitut har den ifrågasatta lagändringen

angivits vara av ringa betydelse för alla län utom de norrländska,

där dylika servitut äro vanliga, särskilt i Västernorrlands län.

Den föreslagna lagändringen har tillstyrkts endast av överlantmätarna

i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Jämtlands län.

Överlantmätaren i Jönköpings län har anfört, bland annat:

Skogsfångs- och mulbetesservitut torde i allmänhet icke vara till fördel

för vare sig den härskande eller den tjänande fastigheten och leder ej sällan

till skovling av skog och oenighet mellan intressenterna. Där endera

parten önskar servituts utbrytande, synes han därför böra äga vitsord därtill.

Några bärande skäl för åtskillnad mellan härskande och tjänande

fastighet torde numera knappast kunna anföras. Mot en utvidgning av

utbrytningsvitsordet för dea servitutsberättigade tala möjligen de servitutsbestämmelser,

som tillkommit i sammanhang med inlösen av kolonat,

kronotorp, skogstorp och odlingslägenheter å kronoparker i Norrland och

Dalarna, men dessa synas utan olägenhet kunna undantagas från lagens

tillämpning.

överlantmätaren i Kronobergs län har allenast yttrat, att han funne de

av motionärerna anförda motiven för den av dem påyrkade lagändringen

välgrundade.

överlantmätaren i Kalmar län har anfört, bland annat:

Några olägenheter för den tjänande fastigheten synas icke uppkomma,

därest den härskande fastigheten även i fall, då servitutet tillkommit genom

avtal, tillerkännes rätt att få servitutet utbrutet genom särskild förrättning,

blott det medför nytta och kan ske utan förfång för den tjänande

fastigheten.

Lantmäteristyrelsen har beträffande nu nämnda tre överlantmätares

yttranden framhållit, att dessa överlantmätare tydligen icke grundade sin

uppfattning på egen erfarenhet från respektive län, enär servitut av ifrågavarande

slag därstädes förekomme ytterligt sparsamt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Jämväl överlantmätaren i Jämtlands län har, som nämnts, tillstyrkt

lagändring, ehuru med viss modifikation. Han har anfört, bland annat:

Sedan tillkomsten av lagen örn delning av jord å landet, vilken först medgav

rätt till utbrytning av servitut utan samband med skifte, har inom

detta län dylik utbrytning skett endast i ett 40-tal fall, varav 15 påkallats

av den härskande fastighetens ägare. Av dessa sistnämnda har i 4 fall,

varav ett avgjorts av högsta domstolen, servitutet förklarats ej vara

äventyrat, i 4 fall servitutet förklarats äventyrat samt i övriga fall ansökningen

direkt biträtts av den tjänande fastighetens ägare. Åtskilliga innehavare

av härskande fastigheter hava dessutom å lantmäterikontoret förfrågat

sig angående möjligheten för servituts utbrytande men i de flesta

fall avstått från att begära utbrytning av rädsla för kostnaderna i den

händelse dylik icke skulle beviljas.

Huruvida genom sådana avverkningar, som i motionerna avses, någon

servitutsrätt äventyrats, har icke kommit till min kännedom. Fall äro

däremot icke ovanliga, då skogen avverkats på sådant sätt, vilket kan hava

skett även i skogsvårdande syfte, inom de områden, som legat i närheten

av den härskande fastigheten, att ägaren därav hänvisats att taga sitt husbehovsvirke

på långt avlägsna skiften. Servitutets värde blir givetvis därigenom

mindre, men det torde vara osäkert, örn servitutet i sådant fall kan

anses äventyrat, då skog i tillräcklig mängd finnes å den tjänande fastigheten.

I ett par dylika fall hava förrättningsmännen ansett servitutet

äventyrat. Huruvida ett dylikt beslut står sig i högre rätt har dock icke

prövats.

Länets lantmätare äro emellertid eniga därom, att det i de flesta fall är

synnerligen vanskligt att avgöra, örn ett servitut äventyras eller icke. Den

allmänna uppfattningen bland dem synes även vara för en sådan ändring

av lagen, att vitsord till utbrytning tillerkännes även innehavare av avtalsservitut,

där upplåtelsen av servitutet skett i samband med upplåtelsen

av den härskande fastigheten, och de anse risken av en dylik utvidgning av

lagen vara skäligen ringa, då föreskrift finnes, att utbrytningen skall kulina

ske utan någons förfång. Avtalsservitut av här antytt slag komma för

övrigt så småningom att försvinna, då nya sådana icke kunna bildas efter

jorddelningslagens tillkomst. För egen del ansluter jag mig i stort sett till

denna lantmätarnas uppfattning.

Annorlunda ställer sig emellertid frågan där servitutet tillkommit genom

särskilt avtal utan samband med upplåtelse av fastigheten. I sådant fall

korn me nämligen det utbrutna området att bilda en särskild fastighet utan

någon samhörighet med den fastighet, för vilkens nytta servitutet bildats.

Någon garanti för att de båda fastigheterna, för så vitt ej sammanläggning

ägde rum, i fortsättningen komme att sambrukas funnes icke. och en,

då det utbrutna området i regel torde sakna förutsättningar att bestå såsom

självständig fastighet, föga önskvärd fastighetsbildning, stridande

emot jorddelningslagens principer, skulle med all säkerhet uppstå härigenom.

På grund av det anförda anser jag erfarenheterna från detta län tala för

den av motionärerna föreslagna ändringen av 20 kap. 3 § jorddelningslagen,

dock med den inskränkning, att vitsord till utbrytning icke bör tillkomma

den härskande fastighetens ägare, där servitutet tillkommit genom

särskilt avtal utan samband med upplåtelsen av don härskande fastigheten.

Lantnmteristyrelsen har framhållit, att det, egentliga motivet för överlantmätarens

i Jämtlands län tillstyrkande av lagändring i den angivna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

omfattningen syntes vara, att man därigenom skulle komma ifrån den

vanskliga prövningen, örn servitutet äventyrades eller icke.

Beträffande de skäl, som av överlantmätarna anförts emot den föreslagna

lagändringen, må anföras följande.

Överlantmätaren i Skaraborgs län, som enligt uppgift av lantmäteristyrelsen

vunnit sin erfarenhet rörande servitutsförhållanden huvudsakligen

i Jämtlands län, där han tidigare tjänstgjort, har yttrat bland annat:
Några

nya förhållanden hava ej tillkommit, som nu motivera en ändring

av de bestämmelser, som trädde i kraft den 1 juli 1931, och de skäl,

som då anfördes mot en ytterligare utvidgning av utbrytningsvitsord för

den härskande fastighetens ägare, kan jag ej finna hava försvagats genom

de av motionärerna anförda omständigheterna. Det måste för den

tjänande fastighetens ägare synas obilligt, att utbrytning skall kunna

framtvingas av ett servitut, som han upplåtit ofta nog utan någon nämnvärd

ersättning. Ett servitut, bestående i rättighet att taga vindfällen

och avfall samt bete för ett par kor, torde i allmänhet ej bereda den tjänande

fastigheten något större avbräck, men skall rättigheten förvandlas

till äganderätt till vissa hektar skogs- och ängsmark, kan avståendet

av marken komma att för den tjänande fastigheten medföra en vida

kännbarare uppoffring, än som avsetts i det ingångna avtalet. Jämväl

ur ekonomisk synpunkt måste ett dylikt tillvaratagande av vindfällen

och avfall från skogsavverkningar få anses vara till gagn för skogshushållningen

och skogsskötseln.

Motionärerna hava anfört, att servitut bestående av rätt till byggnadsvirke

och vedbrand kunde äventyras genom för hård avverkning å den

tjänande fastigheten, och att det i dylika fall vore svårt att åstadkomma

bevisning att servitutet äventyrades, innan avverkning skett. Skulle

så vara förhållandet, torde enligt min mening reglerande bestämmelser

böra inflyta i skogsvårdslagarna men ej i jorddelningslagen. Att medgiva

alla ägare av genom avtal tillkomna servitut rätt till utbrytning

därför att några, och helt säkert ett ringa antal, befaras få sin servitutsrätt

i viss mån äventyrad, synes mig vara en obillighet gentemot ägarna

av de fastigheter, varå servituten utövas.

Överlantmätaren i Västmanlands län har anfört:

Enligt mitt förmenande föreligga ej tillräckliga skäl för att likställa

den tjänande och den härskande fastighetens ägare i fråga örn rätt till

utbrytning. Och utan tungt vägande skäl synes rätt att förändra ett avtals

karaktär icke böra medgivas. Att den tjänande fastighetens ägare

under de i 20 kap. 3 § jorddelningslagen givna förutsättningarna kan

få sin fastighet befriad från avtalsservitut genom avstående av viss mark

har sitt berättigande av flera skäl, såsom skogsvårdsintresset, planerad

disponering av fastigheten till småbruks- eller bostadslägenheter eller

andra vid servitutsavtalets ingående ej förutsedda förhållanden. Dessa

skäl föreligga emellertid icke för den härskande fastigheten. Det skydd,

som må vara erforderligt för skogsfångsservitut vid avverkning å den

tjänande fastigheten, synes böra meddelas i skogsvårdslagen.

Överlantmätaren i Kopparbergs län, som i sin tur infordrat yttranden

från distriktslantmätarna inom länet, har anfört bland annat:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

11

De inkomna yttrandena hava givit vid handen, dels att nu tjänstgörande

distriktslantmätarna icke handlagt någon förrättning för utbrytning

av servitut, varom här är fråga, dels att distriktslantmätarna icke

försport några olägenheter av i motionerna antytt slag.-----—

Jag får instämma i vad tidigare under denna frågas behandling anförts

mot att bereda den härskande fastighetens ägare full likställighet

med den tjänande fastighetens ägare. En full likställighet komme säkerligen

att medföra, att servitutsinstitutet i framtiden icke komme till användning.

Inga fastighetsägare skulle våga inlåta sig på några servitutsupplåtelser

med vetskap om, att servitutsförliållandet kunde hävas

när som helst av den, till vars förmån servitutet inrättats. Jag håller

före, att servitutsinstitutet borde komma till vidgad användning. Denna

övertygelse har jag hibragts av företeelser i samband med avstyckning

av jordbruk i Västerbottens län. Genom skogsbolagens ovilja och motstånd

mot att vid avstyckningar tillsläppa erforderlig skogsmark, vilket

motstånd i många fall vilar på skäl, som måste anses såsom fullt berättigade

ur ekonomisk synpunkt, samt genom köparnas oförmåga att komma

ut med kapitalet till inköp av skogsmark, hindras ofta nog önskvärda

egnahemsbildningar. Däremot finnes anledning antaga, att, därest de

nya jordbrukens behov av husbehovsskog och bete bleve tillgodosett genom

servitut och detta finge tillmätas behörigt inflytande vid bedömning

av frågan örn tillstånd till avstyckning, skulle detta otvivelaktigt befrämja

egnahemsbildningen. Härigenom skulle den, som jag anser, ännu

ej lösta lagstiftningen i denna del rycka betydligt närmare sin lösning.

Örn jag sålunda icke kan ansluta mig till den av motionärerna påyrkade

lagändringen, förefaller det mig dock, som örn servitutsinnehavarens

rättigheter borde på något sätt skyddas genom bestämmelser, som i möjligaste

mån skapade garanti mot ett äventyrande av servitutsrätten. Detta

kunde måhända ernås i skogslagstiftningsväg.

Att skydd för skogsfångsservituten, örn sådant ansåges erforderligt,

lämpligast kunde vinnas genom ändringar i skogsvårdslagstiftningen

och ej i jorddelningslagen har framhållits jämväl av överlantmätarna i

Värmlands, Örebro samt Göteborgs och Bohus län. Den sistnämnde har

ifrågasatt lagstiftning härutinnan i analogi med lagen den G juni 1930

örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

T. f. överlantmätaren i Gävleborgs län har anfört:

Inom detta län är förekomsten av servitutsrättigheter avseende särskilt

skogsfång och mulbete synnerligen vanlig. Förrättningar avseende utbrytning

av vederlagsmark för dylika rättigheter förekomma jämväl i

mycket stor utsträckning. Endast sällan hava dock sådana förrättningar

påkallats av den härskande fastighetens ägare och där sa skett bär i regel

den tjänande fastighetens ägare vid förrättningen frivilligt medgivit utbrytningens

genomförande.

Enstaka fall hava dock förekommit, där utbrytningen tvångsvis genomförts

under motivering att servitutet äventyrats.

Det ligger i viss mån i sakens natur, att servitutshavaren i regel icke

har stor nytta av att påkalla utbrytningsförrättning. Fördelarna av att,

såsom fallet i regel iir, fritt och obehindrat få för avsett ändamål nyttja

den tjänande fastighetens skogsmarker äro så påtagliga, att utbrytning

endast begäres, där särskilda omständigheter föranleda därtill. Det har

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

dock på sina kåll anmärkts, att bestämmelsen, att frågan, huruvida vitsord

att begära utbrytning skall tillkomma servitutets nyttjare, gjorts beroende

av huruvida servitutet äventyras, är en från praktisk synpunkt

mycket otillfredsställande bestämmelse, då ju möjlighet att pröva denna

förutsättning i allmänhet icke kan ske förrän omständigheterna äro sådana,

att servitutet icke längre kan nyttjas. Så torde i regel vara fallet

beträffande skogsfångsservitut. Först sedan skogen blivit avverkad, kan

man nämligen konstatera, att servitutet icke längre kan nyttjas, och då

är det för sent. Enligt undertecknads mening lärer emellertid en utvidgning

av rätten att begära utbrytning knappast vara ägnad att på ett

effektivt sätt undanröja bristerna. Förhållandet är nämligen det, att en

servitutsrätt till sin natur är sådan, att den i allmänhet icke utan förfång

kan utbytas mot ett markområde, som i värde motsvarar servitutet.

En rättighet exempelvis att låta de kreatur, som kunna vinterfödas på en

fastighet, beta på en annan fastighets skog kan i regel icke utan olägenhet

utbytas mot äganderätten till en begränsad del av denna skog, enär

därav skulle följa, att den härskande fastigheten finge en del av sin betesrätt

omvandlad i en virkesproducerande kapitaltillgång. På enahanda

sätt uppstå ofta svårigheter att utan förfång utbryta rätten till husbehovsvirke,

enär en dylik rätt till 80 å 90 procent består i rätten till vedbrand

under det att ett skogsskifte rätt skött lämnar en avkastning, som

till cirka två tredjedelar består av sortiment, vilkas nyttjande till bränsle

icke är försvarligt.

Nu lämnade exempel torde vara tillräckliga för att giva en antydan

örn några av de omständigheter, som föranleda att utbrytning av vederlagsmark

för servitut icke kan ske utan förfång. Den omständigheten

att man tillägger servitutsinnehavaren utsträckt rätt att begära utbrytning

skulle alltså i ett stort antal fall bliva ett slag i luften, nämligen

då utbrytningen icke kan genomföras utan förfång. Enligt undertecknads

mening synes den garanti för servitutsinnehavarens okränkta bibehållande

vid sina rättigheter, som föreliggande förslag åsyftar, icke

stå att vinna på det sätt nu föreslagits.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har anfört, bland annat, följande:
Först

vill jag bringa i erinran att vad angår Västernorrlands län har

vid upplåtelse av lägenheter i äldre tider i mycltet stor utsträckning jämväl

upplåtits rätt till skogsfång och mulbete eller endera. Det kan sålunda

helt säkert utan överdrift sägas, att örn upplåtelse för rent bostadsändamål

undantages, avhandlingarna rörande upplåtelse av lägenheter

å detta län under hela 1800-talet innehöllo, att med lägenheten skulle

följa dylika servitutsrättigheter. Antalet lägenheter med sådana rättigheter

å länet är sålunda mycket stort och torde helt säkert uppgå till ett

femsiffrigt tal. Det är sålunda uppenbart, att bifall eller avslag å den i

motionen framförda frågan har för detta län stor betydelse. ------

Servituten i fråga äro å länet av synnerligen växlande omfattning. I

stor utsträckning och detta särskilt vid tidigare upplåtelser hava de

härskande fastigheterna erhållit, förutom rätt till mulbete, fulla servitutsrättigheter

i skog, sålunda rätt till allt husbehovsvirke. Stundom

stipuleras i grundavhandlingarna, att skogsrättigheterna skola utövas inom

vissa ägotrakter. Ävenså kan det inträffa, att den härskande fastigheten

äger rätt att uttaga exempelvis endast ved för husbehov, gärdsle eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 13

endast visst byggnadstimmer. Då det gäller rätt att taga ved till husbehov

finnes i grundavhandling stundom bestämt, att därvid endast får

tagas torra träd eller avfall efter avverkningar. I samband med upplåtande

av lägenheter hava skogsbolagen, särskilt i senare tid, medgivit

rättighet för den upplåtna lägenheten att taga ved och lmsbehovsvirke å

stamfastigheten dock endast efter utsyning. 1 den man servituten äro av

sist omnämnd beskaffenhet föreligger från skogsvårdssynpunkt givetvis

i regel ingen särskild nackdel av servitutens fortbestånd.

Enligt min mening måste man obetingat medgiva, att, där servituten

omfatta fulla och oinskränkta skogsrättigheter, det måste från skogsvårdssynpunkt

vara ett synnerligen stort intresse att servituten genom

utbrytning i vederlagsjord eller eljes kunna bringas att upphöra.--

Ju mera fullständiga och oinskränkta en lägenhets rättigheter särskilt

i skogsfång äro, dess större framstår behovet även ur andra synpunkter

än skogsvårdens att dessa servitutsrättigheter böra genom utbrytning

eller eljes snarast bringas att upphöra. Särskilt för den tjänande fastigheten

skulle det nog understundom vara en fördel örn dylika rättigheter

kunde bringas att upphöra på annat sätt än genom utbrytning i vederlagsjord.

I den mån detta skulle kunna ske utan att det inverkar till

verkligt men för den servitutsberättigade fastigheten vore däremot helt

visst intet att säga. Men i regel är det så, att de torplägenheter, till vilka

höra dylika servitutsrättigheter, icke hava egen skogsmark tillräcklig

för lägenhetens husbehov. Har en dylik lägenhet inägor i den omfattning,

att lägenheten måste vara att anse såsom för jordbruk tjänlig, vore

det uppenbart icke lämpligt för fastigheten såsom sådan och icke i överensstämmelse

med grundsatserna i jorddelningslagen, örn servitutet

kunde bringas att upphöra på annat sätt än genom utbrytning i vederlagsjord.

—

Det kan icke frångås, och motionen är nog i viss mån belägg därför,

att befintligheten av servitutsrättigheter i skogsfång och mulbete, särskilt

där dessa rättigheter äro betydande, gärna medför irritation mellan

ägarna av den tjänande och den härskande fastigheten och stör det

goda förhållandet dem emellan. Örn den tjänande fastighetens ägare

exempelvis lägger sina avverkningar av en eller annan anledning omkring

den servitutsberättigades lägenhet, försvåras och fördyras måhända

utnyttjandet av servitutet, utan att lägenhetsägaren kan påkalla utbrytning

med mindre det visas att lägenhetens rätt äventyras. Lägenhetsägaren

kan återigen, måhända i syfte att få den härskande fastighetens

ägare att begära förordnande örn servitutets utbrytning i vederlagsjord,

uttaga sina rättigheter i skogsfång på ett för stamfastigheten allt

annat än hänsynsfullt sätt. —--

Under åren från och med 1929 hava å länet i regel för varje år omkring

50 förordnanden för servitutsutbrytning av skogsfång och mulbete utfärdats.

I flera fall har förrättning begärts av den servitutsberättigade lägenhetens

ägare, och har vid förrättningens företagande den tjänande fastighetens

ägare understundom medgivit utbrytningen. Så vitt jag kan erinra mig

har icke i något fall förrättning kommit till stånd på den grund att det

visats, att servitutet äventyrats. Att döma härav skulle beträffande Västernorrlands

bin skäl till ändring i enlighet med motionen icke föreligga,

detta med särskild hänsyn till att statsmakterna så sent som år 1931 fattat

ställning i frågan.

Ehuru enligt min ovan uttalade mening motionen knappast torde, åt

minstone för närvarande, komma att bifallas, håller jag dock före, att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

det enbart skulle vara till nytta, om på grund av motionen utredning

igångsattes för klarläggande av de spörsmål rörande servitut i skogsfång

och mulbete, varav det i motionen upptagna omfattar allenast en örn ock

viktig del. Helt visst komme en dylik utredning att sätta sina spår i lagstiftningen

och skulle i varje fall bliva till ovärderlig tjänst ej mindre

för de jordägare, som därav äro berörda, än även för fastighetskrediten

samt framför allt för de tjänstemän, som i sin gärning hava att taga en

ingripande befattning med dessa i många avseenden så svårbedömda frågor,

beträffande vilka uppfattningarna i väsentliga delar visa synnerligen

stora skiljaktigheter.

Lant mäter istyr elsen har avslutat sitt yttrande i följande ordalag:

Av överlantmätarnas yttranden synes framgå, att motionärernas farhågor

äro överdrivna, och att några omständigheter icke tillkommit, som

kunna anses hava bragt saken i annat läge, än den hade vid genomförandet

av 1931 års lagändring. Detta överensstämmer också med lantmäteristyrelsens

egen erfarenhet. En lagändring i enlighet med motionen skulle,

såsom överlantmätaren i Kopparbergs län framhållit, säkerligen bliva ett

kraftigt hinder mot bildande av skogsfångs- och mulbetesservitut, enär

fastighetsägarna måste antagas bliva mycket obenägna att upplåta dylika

rättigheter, örn utbrytning av servitutet omedelbart kunde påkallas.

Frågan örn den föreslagna lagstiftningens lämplighet beror alltså i viss

mån på, örn man anser en sådan utveckling lycklig eller icke. Uppenbart

är att denna fråga har ett mycket nära sammanhang med den utredning,

som till följd av riksdagens skrivelse den 24 mars 1933, nr 206,

genom nådigt beslut den 28 augusti 1933 uppdragits åt sociala jordutredningen,

vilken utredning har till ändamål bland annat att undersöka

lämpligheten av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen meddelade bestämmelser

rörande skogstilldelning vid avstyckning. Vid övervägande av de

olika möjligheter till uppmjukning av dessa bestämmelser, som kunna

stå till buds, torde sociala jordutredningen knappast kunna undgå att

taga ståndpunkt till frågan örn lämpligheten av att, för inskränkning eller

undvikande av skogstilldelning, medgiva rätt till bildande av skogsfångsservitut

vid avstyckning. Det synes därför styrelsen under alla omständigheter

lämpligt, att resultatet av berörda utredning avvaktas, innan

lagändring vidtages i motionens syfte.

Vad motionärerna anfört ifråga örn svårigheten att, innan avverkning

skett, avgöra örn ett skogsfångsservitut äventyras eller icke äger

givetvis sin riktighet. På den grund och då lantmäteristyrelsen i likhet

med t. f. överlantmätaren i Gävleborgs län är av den uppfattning, att

utbrytning av servitut, varom här är fråga, nästan alltid medför minskning

av servitutets värde, anser styrelsen den servitutsinnehavaren nu

medgivna rätten att påkalla utbrytning av servitut icke utgöra något

fullt effektivt skydd för servitutsrätten. Men av sistnämnda skäl kan

icke heller den av motionärerna föreslagna lagändringen antagas medföra

åsyftad nytta. Ett bättre skydd för skogsfångsservituten skulle däremot,

såsom vissa överlantmätare framhållit, kunna vinnas genom att i

skogsvårdslagen infördes ett stadgande av innehåll, att å fastighet, som

belastas av skogsfångsservitut, avverkning av skog ej får så verkställas,

att servitutet äventyras eller dess begagnande avsevärt försvåras. Örn

några åtgärder skola vidtagas för skyddande av skogsfångsservituten, anser

styrelsen därför denna utväg böra i första hand undersökas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 15

Beträffande det av lantmäteristyrelsen omnämnda, den 28 augusti 1933

till sociala jordutredningen överlämnade uppdraget må nämnas följande.

I en motion, 1:197, hemställde herr Lindhagen vid 1933 års riksdag,

att riksdagen måtte hos regeringen begära förslag till sådan ändring i

19 kap. 3 § jorddelningslagen, att mindre jordbruk även på skifteslagstiftningens

väg skulle fullständigas och utvidgas i möjligaste mån med

odlingsmark och även erhålla en tilldelning av husbehovsskog, som svarade

mot jordbrukets sålunda ökade utvecklingsmöjligheter.

I en motion, II: 355, hemställde herr Johansson i Edsbyn, bland annat,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit täcktes låta utreda, örn nuvarande bestämmelser i jorddelningslagen

äro betryggande för att jordbrukslott vid avstyckning erhåller

så mycket skog, att jordbrukets framtida existens icke äventyras på

grund av ägarens oförmåga att bygga och underhålla gården utan tillskott

av s. k. stödskog, åtminstone i Norrland med riklig skogstillgång.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 18) beslöt riksdagen

(skrivelse nr 106) att bos Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte

föranstalta örn utredning, huruvida och i vad mån tillämpningen av 19

kap. 3 § jorddelningslagen jämte därmed sammanhängande lagrum varit

gynnsam för bildande av bärkraftiga jordbruksfastigheter, vid vilken

utredning särskilt avseende borde fästas å verkningarna av gällande praxis

i fråga örn tilldelning av erforderliga ägoslag.

Den 28 augusti 1933 uppdrog Kungl. Maj:t åt sociala jordutredningen

att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Vid föredragning

av riksdagens skrivelse i statsrådet anförde chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Sköld, bland annat, att sociala jordutredningen för

nödiga uppgifters insamlande och frågans handläggning i övrigt torde

böra samråda och samarbeta med lantmäteristyrelsen. Utredningen torde

för ärendets behandling böra förstärkas med en på jorddelningsväsendets

område speciellt sakkunnig person.

Chefen för jordbruksdepartementet har sedermera den 23 september

1933 anmodat generaldirektören i lantmäteristyrelsen O. H. Malmberg

att såsom utredningsman deltaga i sociala jordutredningens behandling

av förenämnda ärende.

Till fullgörande av ifrågavarande uppdrag har sociala jordutredningen

infordrat yttranden från, bland andra, ordförandena i ägodelningsrätter,

överlantmätare och distriktslantmätare i riket. I åtskilliga av de till

utredningen i anledning härav inkomna yttrandena har den frågan diskuterats,

huruvida det icke kunde vara lämpligt att vid avstyckning för

jordbruksändamål bereda avstyckningen erforderlig skogstilldelning och

betesmark genom att bilda skogsfångs- och mulbetesservitut i sådana fall,

då tilldelning med äganderätt av erforderlig mark för skogsfångs- och

betesändamål av en eller annan anledning icke lämpligen läte sig göra.

I yttrandena hava härutinnan olika meningar kommit till uttryck.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Ifrågavarande ärende är för närvarande beroende på sociala jordutredningens

prövning.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att sociala jordutredningen

i augusti 1932 företagit en studieresa i Västernorrlands, Jämtlands och

Gävleborgs län, närmast i syfte att införskaffa material till utredning rörande

spörsmålet örn ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare,

hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre

bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. Utredningen

sammanträffade därvid med åtskilliga personer ur nämnda kategorier

ävensom med ett antal representanter för markägare och kommunala

myndigheter. Beträffande tilldelning av skog och betesmark till de ifrågasatta

jordbruken uttalades därvid i vissa fall den meningen, att behovet

därutinnan lämpligen kunde tillgodoses genom skogsfångs- och mulbetesservitut,

under det att det i åtskilliga fall framhölls, att dylika servitut

icke borde bildas.

Slutligen må anföras, att lantmäteristyrelsen den 4 mars 1929 utfärdat

anvisningar rörande förrättningar för utbrytning av servitut (styrelsens

så kallade cirkulärserie nr 14). Under rubriken »allmänna anvisningar»

anföres bland annat:

Sedan förrättningsmännen utrett servitutets omfattning, bör till behandling

upptagas frågan, huruvida utbrytning kan ske utan någons förfång.

Vid övervägande härav bör bland annat tagas i betraktande, huruvida

lämplig och närbelägen vederlagsjord finnes att tillgå, huruvida till

formen lämpligt skifte kan utläggas, och örn vägförbindelse till vederlagsskiftet

finnes eller lämpligen kan anordnas. Prövning bör ock ske, huruvida

servitutsutbrytningen skulle komma att för den tjänande fastigheten

medföra splittrade eller till formen olämpliga ägor, eller örn genom

densamma särskild nyttighet av betydelse, ex. vattentillgång, skulle

frångå fastigheten.---För utbrytning av rätt till skogsfång eller

mulbete utan samband med skifte fordras, att utbrytningen medför nytta;

såsom sådan är att räkna bland annat, att utbrytningen bereder ökade

möjligheter till rationell skogsskötsel eller beteskultur.

Vid behandling år 1931 av förslag till ändrade bestämmelser rörande

rätt för den härskande fastighetens ägare att erhålla utbrytning av servitut

utan samband med skifte anförde utskottet, att ett stadgande, som

tillerkände den härskande fastighetens ägare samma rätt som den tjänande

fastighetens ägare att påkalla sådan utbrytning, icke väl skulle låta

förena sig med grundsatsen örn avtals förbindande verkan. Gentemot invändning

därom, att den tjänande fastighetens ägare trots att servitutsavtal

ingåtts dock tillerkänts rätt att under vissa förhållanden påkalla

dylik utbrytning, framhöll utskottet, att befogad anmärkning mot en sådan

bestämmelse icke kunde göras, då en utbrytning alltid för den servitutsberättigade

medförde, att den relativt svagare servitutsrätten utbyttes

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andia lagutskottets utlåtande Nr 21.

mot den starkare äganderätten. Utskottet anförde vidare, att, därest ett

stadgande skulle införas, att den servitutsberättigade utan samband med

skifte skulle äga påkalla utbrytning av avtalsservitut, detta skulle innebära,

att det system med servitutsupplåtelser, som avsetts med bestämmelserna

i 1925 års kungörelse angående allmänna grunder för upplåtande

av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna samt i 1929 års kungörelse

angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m., och

som i talrika fall kommit till tillämpning, skulle motverkas.

Utöver vad utskottet år 1931 anfört må framhållas, att fastighetsägarna

icke torde våga inlåta sig på servitutsupplåtelser, örn möjlighet förefunnes

därtill, att den servitutsberättigade när som helst kunde få servitutsrätten

upphävd och ersatt med äganderätt till viss mark.

Då motionärerna yrka, att den härskande och den tjänande fastighetens

ägare i fråga örn utbrytning av servitut skola hava samma rätt, framgår

för övrigt ej klart, örn meningen är, att sista punkten i första stycket av

S § i 20 kap. jorddelningslagen skall utgå elior icke. I nämnda punkt

föreskrives, att utbrytning må ske på yrkande av den härskande fastighetens

ägare, där det visas att servitutet äventyras. Genom detta stadgande

har sålunda den härskande fastighetens ägare tillerkänts en rätt

till utbrytningen utöver vad som tillkommer den tjänande fastighetens

ägare.

De yttranden, som i anledning av de nu förevarande motionerna avgivits

av lantmäteristyrelsen ävensom av flertalet överlantmätare i riket,

■och för vilkas huvudsakliga innehåll redogörelse lämnats här ovan i utlåtandet,

finner utskottet bestyrka, att vad utskottet år 1931 anfört fortfarande

äger giltighet. I motionerna eller i övriga yttranden av överlantmätare

hava ej heller anförts skäl, som kunna föranleda utskottet att

ändra sin år 1931 intagna ståndpunkt.

Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört finner sig utskottet böra avstyrka

ett antagande av det föreliggande lagändringsförslaget.

Utskottet finner ej heller, att anledning förefinnes för riksdagen att hos

Kungl. Maj:t hemställa örn utredning rörande det förslag, som i motionerna

framlagts.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:141 och II: 296, icke

måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 april 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 9 sunil. 2 avil. Nr 21.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sam Larsson, Gustaf Tamm, Lindhagen,

P. Sandström, Norman, Olof Carlsson och Karl Bodin;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Hallagården.,

Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan, Sandström i Nyland, Hillgard och Sandberg.

Reservationer:

I) av herrar Hage, Olof Carlsson, Norman, Magnusson i Kalmar, Olovson

i Västerås och Hansson i Trollhättan, vilka anfört följande:

I de väckta motionerna har bland annat framhållits, att gällande lag

icke på ett tillfredsställande sätt utgör skydd mot att ett skogsservitut

äventyras till nackdel för servitutsinnehavaren. Detta äventyrande kan

ske därigenom, att ägaren till den s. k. tjänande fastigheten avverkar

skog i sådan utsträckning, att rätten till byggnadsvirke och vedbrand

icke kan utnyttjas av servitutsinnehavaren. Med hänsyn härtill föreslå

motionärerna en lagändring, som skulle innebära, att innehavare av servitut

skulle erhålla samma rätt i fråga om utbrytning av servitutet som

innehavaren av den fastighet, på vilken servitutet vilar.

Ett sådant yrkande — grundat på bestämda påståenden att skogsservitut

i många fall äventyras, utan att gällande lag kan förhindra detta —

har förut avslagits av riksdagen. Med hänsyn bland annat härtill har

inom utskottet till diskussion upptagits den frågan, örn förhindrandet av

servitutets äventyrande skulle kunna ske på någon annan väg. Härvidlag

har från vissa överlantmätare ävensom av lantmäteristyrelsen framförts

den tanken, att gällande skogsvårdslag skulle kunna kompletteras

med bestämmelser i nämnda hänseende. Ävenså har framförts den tanken,

att 3 § i 20 kap. av lagen örn delning av jord å landet skulle

kunna erhålla en sådan avfattning, att det utsädes, att utbrytande av servitut

skulle kunna ske på yrkande av servitutsinnehavaren ej blott där

det visas, att servitutet äventyras, utan även där det finnes risk för eller

på anförda skäl kan göras troligt, att servitutet kommer att äventyras.

En utformning av lagstiftningen i en dylik riktning förutsätter emellertid

en närmare utredning dels rörande i vilken utsträckning i motionen

antydda fall av servitutets äventyrande ägt rum, dels även huru en lagtext

av ungefärligen ovannämnda innehåll närmare borde utformas. En

sådan utredning torde kunna, örn så anses lämpligt, ske genom »sociala

jordutredningen», vilken torde syssla med en del närliggande spörsmål.

Det hemställes alltså,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Amira lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer. 19

att riksdagen med anledning av motionerna I: 141

samt 11:296 måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,

att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida

och på vilket sätt en lagstiftning av här antytt slag

till skydd för innehavare av servitut måtte komma

till stånd.

II) av herr Lindhagen, som anfört:

Två motionärer i första och tio i andra kammaren ha yrkat:

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 3 § 20 kap. lagen örn

delning av jord på landet, att innehavare av servitut må erhålla samma

rätt i fråga örn utbrytning, som innehavaren av den fastighet, från vilken

servitutsrätten utgår».

Motionerna 1931 och 1934.

Enahanda yrkande framställdes av mig år 1931 i anledning av propositionen

örn sådan ändring av förenämnda lagrum, som sedan blivit gällande

lag. Nämnda år tillerkändes nämligen företrädesvis ägaren till den

»tjänande» fastigheten — i detta fall gemenligen de stora skogsfastigheterna

— rätt att påkalla utbrytning av servitut i skogsfång och mulbete,

som tillagts den »härskande» fastigheten -—- i detta fall gemenligen småbruk.

Mot andra lagutskottets hemställan (nr 3) örn bifall till propositionen

avgavs då reservation av herrar Hagman, Lindhagen, Hage och Molander,

vilka förordade följande lydelse av lagrummet:

»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och

mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till

fastigheten eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet

gäller, servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes

medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.»

Till stöd för detta förslag avgavs av Lindhagen bilagda yttrande (Bilaga).

Dess innehåll åberopas till bemötande av utskottets återgivande

av ämbetsverks och egna tidigare och i detta ärende anförda skäl. Vad

som i anslutning till framlidne byråchefen Hamrins uppfattning inom

lantmäteristyrelsen anförts till stöd däremot för motionernas förslag återfinnas

knappast i utskottets betänkande. Där vissa överlantmätare sagt

sig sympatisera med motionerna, har generaldirektör Malmberg (lantmäteristyrolsen)

fått tillfälle att i betänkandet kort tillrättalägga deras

uppfattning eller ifrågasätta deras auktoritet,

Ehuru motionärerna sålunda i sitt yrkande ånyo framfört principfrågan

i hela dess vidd, lia de i sin motivering åberopat särskilda erfarenheter

av småbrukarna såsom den förnämsta anledningen därtill. Dessa

skäl liro ock förtjänta att likaväl soth ämbetsverkens utlåtande återgivas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer

i betänkandet, så att nian även i det får veta vad det närmast är fråga

om. Deras opinion är ock byggd på småbrukares erfarenheter och ej på

ämbetsverks antaganden. Motiveringen lyder:

»Sedan denna lag tillkom, Ilar ett stort antal fastighetsägare, vilkas

fastigheter varit besvärade av sådant servitut, använt sig av densamma.

_ Det har emellertid visat sig, att lagen icke skyddar innehavaren till servitutsrätten

på sätt som önskligt är. Många, som inneha rätt till servitut,

framför allt rätten till byggnadsvirke och vedbrand, lia i många fall

fått denna sin rätt i viss mån äventyrad. Detta sker i allmänhet när

ägaren till den så kallade tjänande fastigheten avverkar ali den skog lian

efter utsyning av skogsvårdsstyrelsen äger rätt att avverka.

Någon möjlighet att förhindra en sådan avverkning förefinnes icke.

"Utbrytning må ock ske på yrkande av denna fastighets ägare där det

visas att servitutet äventyras.’ Att bevisa ett sådant äventyrande är

emellertid mycket svårt, då man först efter avverkningen har bevis härför.

En stor del av torp och lägenhetsägare med servitutsrätt har under de

senaste två åren, sedan utbrytningsrätten för innehavaren av den tjänande

fastigheten tillkom, fått sina i laga ordning köpta och intecknade rättigheter

så försämrade, att en ändring till deras skydd enligt vår meningär

ovillkorligen påkallad.»

Motionärerna, som närmast representera småbruket och dess erfarenheter,

lia sålunda intygat vad som ock i bygderna överklagats ända sedan

sekelskiftet, nämligen att de stora skogsägarna särskilt genom avverkningar

äventyra servitutsrätt till byggnadsvirke och vedbrand. Man kan ju

ej heller vänta annat, när statsmakten ej skyddar de meniges magra rättigheter

mot skogsägarnas och ämbetsverkens förenade och även i riksdagen

starkt företrädda formationer. \ ar oell en förstår, att bevisning örn

ett sådant äventyr ej kan ske, förrän det är för sent. Detta har ock i det

stora hela till och med vederbörande ämbetsverk mer eller mindre villigt

medgivit.

Det upplyses ock av utskottet, att de stackars servitutsberättigade

några gånger sökt gå till domstol med växlande framgång och en gång

har målet fullföljts ända till högsta domstolen, som förklarat bevisningen

ej vara tillräcklig. Kättslöshet således. Motionärerna mena väl då och

med fog, att örn en servitutsberättigad fick likställd rätt med den mäktige

skogsägaren, skulle han få tillfälle att i tid, då han vädrade fara,

kunna få utbrytningen till stånd, innan det blir för sent.

Motionärerna tillägga, att, sedan utbrytningsrätten kom till stånd, en

stor del av torp och lägenheter fått sina köpta och intecknade servitutsrätter

så förändrade, att ett skydd ovillkorligen vore påkallat. De synas

mena, att den medgivna rätten uppmuntrat till avverkning och att sedan

begärts utbrytning av servitutsrätten, vilket ej kunnat ske annat än genom

tilldelande av avverkad mark, som först efter en lång uppväxttid

kunde bereda någon ersättning för vad som tillkommit den servitutsberättigade.

Eller också mena de, att även örn sådan avverkning ej skett,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer. 21

så lia de tilldelats så liten ägorymd för virkesfånget att vad som kunde

tillgodogöras på densamma för årligt husbehov icke motsvarade vad som

enligt servitutet tillagts dem. Bägge äventyren äro enligt erfarenheten

och sakens natur icke osannolika, icke minst det sista. Även bakom dessa

motioner ruva intressekonflikterna mellan det stora skog skapitalet med

dess övervägande inflytande samt det lilla beroende ofullständiga jordbruket,

som i denna tid har så få vänner, när det gäller kampen om skogen,

dess odlingslägenheter och husbehovsvirke.

Motionerna år 1933. .

Ur denna synpunkt väcktes av mig och Johansson i Edsbyn år 1933 av

lagutskottet ovan åberopade motioner (sid. 15). Utskottet tillstyrkte (utlåtande

nr 18) enhälligt en skrivelse i motionens syfte. Detta gick ut på

att utröna, i vad mån vid utbrytning av mindre jordbruk de vederbörligen

fulländades med odlingsmark och husbehovsslcog.

Olika uppfattningar lågo dock bakom denna utskottets enighet. Den

ena var vakthållningen kring jordbrukets behöriga andel i skogens möjligheter

till odling och gagnvirke. Den andra var att i skogsägarnas intresse

mer eller mindre inskränka på sådana tilldelningar eller alldeles

upphäva dem.

På grund av min erfarenhet av den sistnämnda ståndpunkten och dess

nu återkommande inflytande ansåg jag mig uppfordrad att till utskottets

betänkande foga ett program för utskottets hemställan under följande

kapitelrubriker: Striden mellan industri och jordbruk örn skogen; Förebyggande

av ofullständiga jordbruks tillkomst genom skifteslagstiftningen;

Norrländska ägostyckningslagen; Begreppet stödskog; 1926 års jorddelningslag

och dess följdförfattningar; Jordkommissionernas och lantmäteristyrelsens

ärtskida direktiv: Kontrollen på jorddelningslagens tilllämpning;

Skogsintressets dominerande inflytande på direktiven; Exempel

på avstyckningar enligt jorddelningslagen; Sammanläggning av fastigheter

å landet; Sammanfattning.

I programmet erinrades, att i regel avgöres avstyckningen på tu man

hand av skogsägaren och lantmätaren under ledning av den förres ivriga

önskningar samt de möjligheter till ett mycket långt tillmötesgående, som

1927 års kungörelser och lantmäteristyrelsens direktiv till lantmätarna

medgiva, ja till och med påbjuda. Framställningen slutade med följande:

»Frågan gäller, örn nu genom skogsintressets härskande ensyn på

tingen skola även på skiftesväsendets väg mitt inför våra ögon under en

generation tillskapas ytterligare ofullständiga jordbruk i hela landets

skogsbygder, till oell nied i de nordligare delarna av riket. Vi stå inför

en väldig social angelägenhet och ett stort ansvar. Det är marken ensam,

som helt talar sanningens språk, icke intressena, experterna, papperen

■och kartorna.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

Farhågornas besannande.

Farhågorna besannades redan vid 1933 års riksdag genom andra lagutskottets

utlåtande nr 33 på motion av herrar Tamm och Elof Andersson.

De hade förordat en »uppmjukning» av dispensbestämmelserna i lagen

örn förbud i vissa fall att förvärva fast egendom i syfte närmast för

de större skogsägarna att kunna arrondera sina ägor. Örn det tilläts endast

i undantagsfall kunde den ifrågasatta uppmjukningen bliva tämligen

ofarlig. Men med kännedom örn tidens nya anlopp på det lilla ofullständiga

jordbrukets rätt att behålla och tilläggas odlingsbar mark och busbebovsskog,

nödgades jag för granskning av den situation i jordreformen,

som karakteriserades av motionen och utskottets tillstyrkan, giva en återblick

på utvecklingens växlingar. Det skedde under följande kapitelrubriker:

Vem bör äga de stora skogarna; Den övre världen; De självägande

bönderna; Den undre världen; Aldrig rätt till arrondering genom lag

för det jordlösa jordfolket; Alltid rätt till arrondering för det industriella

jordmonopolet; Skogsskiften med olämplig form och läge; Frigörelsen

från inteckningar; Yrkanden.

I det sociala lagutskottets förevarande betänkande överskuggas utredningen

på övligt sätt av »vederbörande ämbetsverks» syn på tingen.

Grundlagen föreskriver nämligen, att deras tillåtanden skola infordras.

Det skedde av skräck för konungens envälde men har i stället allt mer

bidragit till ämbetsverkens envälde. I utlandet lär, enligt vad jag från

konstitutionsutskottets ordförande erfarit, någon dylik bestämmelse ej

finnas i författningarna. Ju högre upp man bos oss nalkas rangskalorna,

ju fjärmare befinner sig självfallet verket från det folk, vars bekymmer

och svårigheter i livet mest och bäst kännes av dem, som bära den

sko, som klämmer. Men från de senare infordras inga utlåtanden.1 Detta

är en av orsakerna till, att grunden av tingen försummas och de så kallade

lösningarna klappa på stängda dörrar.

I detta fall föreligger en härva av splittrade meningar, byggda på förmodanden

samt på motsägelser, som icke få någon förklaring. Än synes

motionens yrkande vara förtjänt av beaktande, än bestrides, att ett sådant

beaktande kan komma ifråga. Än förklaras, belyst ibland med siffror,

att upplåtelser med servitut och utbrytningar av dem äro talrika, än

förnekas detta. Eller ock säges, att förekomsterna äro så ringa, att de ej

lia någon betydelse exempelvis för länet. Än medges, att servitut kan på

uppgivet sätt äventyras och att det är svårt att bevisa, innan det är för

sent. Men inget botemedel anvisas.

Än föreställer man sig, att botemedlet möjligen är att finna i en till1

knipning av 5 § i allmänna skogsvårdslagen eller någon omarbetning av

detta lagrum. Såsom av flera ledamöter inom utskottet upplystes, kan

1 Se jordkommissionens betänkanden det VI sid. 482 o. f. jämte där åberopade motioner

år 1923 i riksdagens första kammare.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

skogslagstiftningen icke reglera tillämpning av skiftande civilrättsliga

avtal om servitut. Deras utbrytning tillhör skifteslagstiftningen och domstolarna.

Men på det rätta stället får nu under inga förhållanden någon

hänsyn tagas. Därmed lia de, som förorda hänsyn allenast i skogslagstiftningen,

hamnat i utskottets uppfattning, att ingenting behöver åtgöras.

Onödiga privilegier för skogskapitalet är på sin plats. Menige

mans bästa är däremot icke alltid den yppersta lagen.

Lantmäteristyrelsen.

Lantmäteristyrelsen har, i motsats till lantbruksstyrelsens men i överensstämmelse

med domänstyrelsens inlägg i det föregående ärendet, nu i

detta ärende kommit till nedannämnda resultat grundade på överlantmätarnas

yttranden. Det har icke, säger styrelsen, i något län försports en

något allmännare klagan. På grund av den obetydliga förekomsten av

skogsfångsservitut är den ifrågasatta lagändringen av ringa betydelse för

länen utom de norrländska, där dylika servitut äro vanliga.

Häremot må erinras, hurusom styrelsen har förbisett, att ett servitutsavtal

grundar individuella rättigheter, som det åligger rättsordningen

att skydda, oavsett örn de till antalet äro få eller många. Någon kollektiv

rätt för ett län finnes icke. Överlantmätarna ha ock liten kännedom

örn vad som tyst försiggår i skogarnas gömslen i landet. Människorna

lia icke heller förstånd eller tillfälle att till högre vederbörande framföra

klagomål. Men riksdagen har genom motioner och jordkommissionsutredningar

försport sådana klagomål både i gångna tider och de närvarande.

Motionärernas farhågor äro överdrivna konstaterar lantmäteristyrelsen

såsom mig synes obetänksamt.

Sedan ingår emellertid lantmäteristyrelsen klargörande på huvudsaken.

Bn lagändring skulle, säger styrelsen, utgöra ett kraftigt hinder mot bildande

av skogsf ångst- och mulbetesservitut, enär fastighetsägarna måste

antagas bli mycket obenägna att upplåta dylika rättigheter. Frågan beror

på örn man anser en sådan utveckling lycklig eller icke. Frågan har

ett mycket nära sammanhang, säger styrelsen, med den utredning, som

till följd av riksdagens skrivelse den 24 mars 1933 uppdragits åt sociala

jordutredningen. Denna har till ändamål bland annat att undersöka lämpligheten

av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen meddelade bestämmelser

rörande skogstilldelning vid avstyckning. Vid övervägande av de olika

möjligheter till »uppmjukning» av dessa bestämmelser kan sociala jordutredningen

knappast undgå att taga ståndpunkt till frågan om lämpligheten

av att för inskränkning eller undvikande av skogstilldelning medgiva

rätt till bildande av skogsfångstservitut vid avstyckning. Under

alla omständigheter bör, slutar styrelsen, denna utredning avvaktas, innan

lagändring vidtages i motionernas syfte.

Detta är klart språk. Lantmäteristyrelsen eller med andra ord general
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

direktör Malmberg lutar åt en renässans av de gamla skogsindustriella

kraven, att småbruket helst icke skall förses med egen liusbehovsskog

utan sättas i beroende av enskilda industriers gunst och nåd. Därför är

det just också viktigt, att någon utbrytningsrätt av servitut ej tillerkännes

småbrukaren.

Utskottet har vidare upplyst (sid. 15), vilket varit mig obekant, att vid

föredragning av riksdagsskrivelsen jordbruksministern anfört, att sociala

jordutredningen för nödiga uppgifters insamlande och frågans handläggning

i övrigt borde samarbeta med lantmäteristyrelsen. Utredningen

borde därför förstärkas med »en på jorddelningsväsendets område speciellt

sakkunnig person». Sedermera har jordbruksministern utsett generaldirektör

Malmberg att såsom utredningsman deltaga i sociala jordutredningens

behandling av nämnda ärende.

Mina farhågor över riksdagens på min motion till skenet enhälliga skrivelse

1933 har gått i uppfyllelse. Motionärernas syfte var att skogstilldelningen

stärktes och vidhölls både i princip och praktik till sitt behöriga

mått såsom hitintills fastslagits böra ske. Det vid utskottets utlåtande

i nämnda ärende fogade program har närmare utrett denna angelägenhet

och beläggen på dess försummande. Motionärernas syfte har nu

redan i första förberedelserna — liksom i den hitintills förverkligade jordpolitiken

till stöd för det lilla jordbruket — undanskjutits och lämnat

rum för de nya storindustriella strömningarna.

Idealet blir väl sålunda väsentligen att få återgå till 1896 års ägostyckningslags

fria avstyckningar utan tilldelning av odlingsmark och skog.

Denna lag var just, såsom 1901 års norrlandsmotion närmare utvecklat,

tillkommen för att på det sättet undantränga den självständiga jordbrukareklassen.

Mot denna lag och dess avsikter reste sig det menige folket.

Till och med lantmäterikåren trädde fram vid den tiden för denna

resning.1 Men tiderna förändras och institutionerna ofta med dem.

Den viktigaste lagstiftningen.

Motionerna av 1933 utgingo ifrån, att lantmäteriväsendet i nuvarande

tidsströmning icke kan antagas vara tillräckligt lagt och specialiserat

på sociala jordfrågans problem. Icke heller äro lantmätare nödvändigtvis

de främsta specialisterna på markens avkastningsförmåga och

skogsvård. Det är väl därför lantmäteristyrelsen till skillnad från norrlandskommittén

och jordkommissionen självtaget utan stöd av lag, såvitt

jag förstår, propagerar för att tilldelningarna av odlingsmark och husbehovsskog

sättas i underkant (se programmet vid reservationen till lagutskottets

förenämnda utlåtande 1933). Nu ifrågasätter lantmäteristyrelsens

chef, tillika adjungerad i sociala utredningen för 1933 års begärda

utredning, örn ej »för undvikande av skogstilldelning» lämpligare vore

1 Se Norrlandsmotionen 1901 i andra kammaren nr 142 sid. 33.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

att »uppmjuka» 19 kap. 3 § jorddelningslagen med rätt att i stället medgiva

skogsfångsservitut.

Snarare behövs väl, särskilt till lantmäteriets ledning, klargöras, att

tredje stycket i nämnda lagrum avser, såsom även blivit uttalat vid lagens

tillkomst, tilldelning av tillräcklig odlingsmark och skogsmark med

äganderätt för att anskaffa de i lagrummet åsyftade ökade utkomstmöjligheterna

för den jordbrukande befolkningen.

Därtill kommer en annan viktig sak. De nu ifrågavarande skogsservituten

äro förmodligen till stor del, kanske de flesta, tillkomna vid avstyckningar

från bolagsdomäner av gamla jordbruk i Norrland före norrländska

ägostyckningslagens antagande 1905 och dess utsträckning till

Värmland 1917. De erhöllo enligt medgivande av 1896 års förenämnda

ägostyckningslag föga eller ingen odlingsmark och husbehovsskog med

äganderätt.

Dessa jordbruk äro i eminent mening »ofullständiga». På statsmaktens

dagordning står nu ostridigt fullkomnandet eller stärkandet av ofullständiga

jordbruk. Det vore väl då en angelägenhet av vikt att ställa

utbrytningen av deras skogsservitut i samband med ett sådant fullkomnande,

ifall detta ej anses böra stanna bara på papperet. Detta — fullkomnandet

nämligen — kan ske genom en rationell lagstiftning för genomförande

av berörda statsuppgift. De oavlåtligt i jordkommissioner,

motioner och även propositionsvis gjorda framställningarna härom bord©

väl av fosterlandskärleken någon gång effektueras. Menige mans bästa

är ju som bekant också den yppersta lagen. Då kunde samhället i de

nu ifrågavarande fallen åstadkomma, att dessa ofullständiga jordbruk

omsider erhöllo odlingsmark mot ersättning och sitt redan betalda skogsfång

utbrutet utan ersättning och eventuellt kompletterat mot ersättning.

Anser sig statsmakten åter under lantmäteristyrelsens, jägmästaren

Nils Schagers nied Peres ledning (se programmet vid utskottets utlåtande

nr 18 för 1933, sid. 22 o. f. samt 25 o. f.) böra återgå mer eller mindre till

1896 års ägostyekningslags tankar, så kommer även sanningen i förste

lantmätarens i Västerbottens län yttrande år 1900 till sin rätt: »Styckningsändamålet»,

sade han, »är här överhuvud att frånskilja inägorna

från skogsmarken utan att fråga efter, örn någon befolkning på dem skall

kunna existera. Ja, meningen är väl sällan eller aldrig att så skall ske.»

Hemställan.

På grund av vad ovan anförts hemställes:

att riksdagen med anledning av förevarande motioner

ville

1) för sin del antaga följande ändrade lydelse av 20

kap. 3 § lagen örn delning av jord på landet:

3

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 saini. 2 avd. Nr 21.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet

till skogsfång och mulbete eller endera av dessa

rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten

eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån

servitutet gäller, servitutet utan sammanhang med

skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och

kunna ske utan någons förfång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.»;

2) eller, örn detta ej kan nu bifallas, att riksdagen

ville hos Kungl. Majit begära betryggande åtgärder

genom lag eller annorledes i syfte att ifrågavarande

servitutsrätter ej må på det ena eller andra sättet

äventyras;

3) hos Kungl. Majit —- såsom tillägg till riksdagens

förenämnda skrivelse år 1933 (sid. 21) — särskilt begära

undersökning, i vad mån de utbrytningar av

servitut utan sammanhang med skifte, som hittills ägt

rum, tillförsäkrat den berättigade fastigheten fullgod

gottgörelse för vad genom servitutet upplåtits.

Bilaga.

Herr Lindhagens yttrande till stöd för det genom reservation av herrar

Hagman, Lindhagen, Hage och Mölander mot andra lagutskottets utlåtande

nr 3 vid 1931 års riksdag framlagda lagförslaget.

»I förevarande fall verka de legala uttrycken ’den härskande’ och ’den

tjänande fastigheten’ något vilseledande. Den härskande fastigheten utgöres

merendels av torp och andra småbruk och den tjänande fastigheten

av den större domänen, från vilken den förra blivit utbruten.

Under den förberedande utredningen har en av de två s. k. sakkunniga

föreslagit, att den servitutsberättigade skulle likställas med ägaren av

den tjänande fastigheten. Båda skulle således kunna begära utbrytning

’örn det finnes medföra nytta och kunna ske utan förfång’. Detta förbehåll

kan ju innefatta mycket, och det innebär väl en fullt uttömmande

och tillräcklig garanti för båda fallen.

Varför skola då ej båda ägarne kunna erhålla detta vitsord?

Jo, därför att det icke skulle låta väl förena sig med grundsatsen om

avtals förbindande verkan. Men den grundsatsen brytes ju till förmån

för dan större tjänande fastigheten. Man måste fråga sig, varför den

mindre, servitutsberättigade fastigheten ensam skall sota för nämnda

grundsats örn avtals förbindande verkan. Utskottet svarar, att detta

privilegium för den större fastigheten är befogat, därför att en sådan utbrytning

''alltid för den servitutsberättigade medför, att den relativt sva
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

gare servitutsrätten utbytes mot den starkare äganderätten’. Alltså, det

är nu sakligt sett inte vidare fråga om avtals helgd. Den tjänande fastigheten

får bryta avtalet icke blott därför att han anser sig lia fördel därav

utan även därför att den servitutsberättigade därigenom vinner fördelen

att begåvas med en äganderätt. I förbigående sagt kan denna förläning

bli betungande. För servitutsrättens utövning betalas väl i de flesta fall

en årlig ersättning. Den lilla fastigheten tvingas nu att betala denna ersättning

kapitaliserad på en tidpunkt, som är för honom oläglig o. s. v.

Denna förmenta fördel får den servitutsberättigade dock icke själv

begära. Och frågar man då varför han icke får det, så kommer man tillbaka

till att han beretts förmånen att vara väktare över avtals helgd

genom att förhindras själv kunna bryta detsamma. Sådana kullerbyttor

i lagstiftningen kallas visst på lärt språk för Eureuius vitiosus’, det är

uttytt ''brottslig cirkelgång’.

Vill den olärde söka den rimliga förklaringen, ligger saken nog till så,

att den större och mäktigare jordägaren bör gynnas och skänkas övertag

över den mindre, svagare jordägaren. Det är enahanda grundsats som

för närvarande knäsatts i jordfrågan, att staten, trots arbetslösheten och

nöden på landsbygden, icke anser sig befogad att tillägga den jordlöse

eller ett litet ofullständigt jordbruk någon rätt till obruten och sålunda

.i högsta måtto vanhävdad odlingsjord, med mindre den store jordägaren

medgiver det.

\id laga skifte kan ju dock ett servitut utbrytas pä begäran av båda

parterna, och även ett färskt avtal är det tillåtet att sålunda upphäva.

Utskottet har nu funnit på, att detta skulle vara helt naturligt, då skiftets

ändamål just är att upphäva en tidigare rådande gemenskap. Men detta

är ju också den nu ifrågasatta lagstiftningens ändamål. Varför skall då

just detta senare lagrum behöva gå på kryckor? Jo, förmodligen därför

att därigenom bringar statsmakten en hyllning åt den stora äganderättens

majestät.

Sakförhållandet är helt enkelt följande. Servitutsavtal kommer att bestå.

även örn ömsesidig uppsägningsrätt medgives, så länge parterna äro

övervägande nöjda med detsamma. Det är när den ene blir missnöjd med

den andre eller har andra baktankar för sig, som utbrytningen kommer

att ifrågasättas. Den tjänande fastigheten kan lia anledning till missnöje,

när avtalet medger den servitutberättigade att taga ut sitt tarv

själv tämligen hur han Auli. 1 sådana fäll, som förekomma, inträffar det

att den senare bekvämligen tillgodgör sitt behov ur de vackraste timmerträden

och den kraftigaste ungskogen. I sådana fall har jordägaren

anledning att Amra missnöjd.

Den härskande eller med andra ord servitutsberättigade fastighetsägaren

kan vara bunden i sin servitutsrätt av mer eller mindre drakoniska

bestämmelser. Han är förbjuden att utfå sitt husbehov annat än efter

den stora jordägarens godtyckliga utsyning och på en plats, som är för

den servitutsberättigade olämplig. Han kan även hänvisas till det sämsta

ävskrapet i skogen och till förfallet virke, som är odugligt till husbyggnad.

Tredska med utsyning kan också förekomma. I sådana fall bör den

servitutsberättigade liga befogenhet att påkalla utbrytning.

Lagförslaget uppger således lielgden av avtalets bestånd till förmån

blott för den ena kontrahenten. Därigenom kränker den, såsom vi set*,

särdeles orättvist bådas likhet inför lagen. Och som sagt, alltid är det

då den starkare, som skall gynnas på den svagares bekostnad.

Detta var en aktuell fråga åtminstone i Norrland under do första ti
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra la<jutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.

derna av 1900-talet. Torpare och egnahemsinnekavare klagade över svårigheterna

för tillgodnj utande av utfäst skogsfång eller mulbete. Ett

icke ovanligt klagomål var också, att skogsrättens tillgodnjutande omöjliggjorts

genom uthuggning av den skog, som rimligen skulle stå till

buds. Vi väckte mer än en gång motioner örn missförhållandets avhjälpande

men förgäves.

Genom 1926 års lag medgav nu ifrågavarande lagrum den berättigade

fastighetens ägare att utbryta servitutet allenast ''örn det visats, att servitutet

äventyras’. En sådan bevisning måste vanligen komma för sent,

d. v. s. sedan skogen redan är uthuggen. Ender andra förhållanden blir

bevisningen svår och kostsam.

Den nu ifrågasatta lagändringen är vidare tillkommen uppenbarligen

närmast för att skilja mellan enskilda jordägare, när de komma i konflikt

örn servituts tillämpning. Statens skogar bruka i mångt och mycket

undantagas från en sådan lagstiftning. Sålunda stadgar den närbesläktade

ensittarlagen, att den ej har tillämpning på kronans jord.. Någon

motsvarande föreskrift förekommer icke här, och propositionen innehåller

icke någon verklig utredning örn detta förhållande. Därför borde

enligt min mening propositionen helst avslagits vid denna riksdag och i

en skrivelse begäras ett nytt, bättre utrett förslag.

Då ett bifall därtill icke kan förväntas, får man försöka att inom riksdagen

själv skaffa sig någon hållpunkt på detta outredda kapitel. Den

enklaste utvägen vore då att till den ovan i reservationen ifrågasatta formuleringen

i avvaktan på närmare utredning tillägga orden: ''dock att

vad sålunda stadgats örn utbrytningsrätt för ägaren till den fastighet,

till vars förmån servitutet gäller, ej skall avses servitutsrätt till skogsfång

och mulbete å kronan tillhörig mark’.

Emellertid är det icke här, såsom domänstyrelsen synes föreställa sig,

någon fara för framtiden. Lagförslaget innehåller icke någon föreskrift

örn att bestämmelse i servitutsavtal, att utbrytning ej får äga rum utan

hägge kontrahenternas samtycke, ej skall gälla. Följaktligen står det såväl

kronan som enskilda öppet att hädanefter göra ett sådant förbehåll.

Det har ansetts, att även ensittarlagen kan genom dylikt förord upphävas.

Inom lagutskottet rådde också enighet om att lagförslaget måste

tolkas på detta sätt.

Först efter motionens väckande koni jag att erinra, mig berörda förhållande.

Anledning till vidhållande av andra yrkandet i motionen, tillkommet

i komproipissyfte, saknas sålunda ännu mer.

Vad därefter angår tidigare servitutsupplåtelser å kronomark utan sådant

förbehåll, som nyss sagts, skulle således en utbrytning, örn likställighet

genomfördes, kunna ske på begäran även av den tjänande fastighetens

ägare. Domänstyrelsens utlåtande innehåller, åtminstone såvitt

referatet i propositionen utvisar, ej någon klar uppställning örn antalet

och belägenheten av små äganderättsfastigheter, som genom avtal förvärvat

skogsfång eller mulbetesrätt på kronans mark. Utskottet uppger,

enligt inhämtad muntlig uppgift, att antalet skulle belöpa sig till över

2,000. Örn de ligga företrädesvis i norra eller södra Sverige och örn förhållandena

i övrigt i de särskilda fallen får man icke klarhet av redogörelsen.

Den allmänna jordlagstiftningen är emellertid byggd på den uppfattningen,

att i vårt klimat och framför allt i Norrland och med hänsyn till

jordens beskaffenhet särskilt i skogsbygderna det mindre jordbruket bör

tillgodoses med egen erforderlig liusbekovsskog och örn möjligt även od
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer. 29

lingsmark oell mulbete. Att göra någon skillnad bär för äganderättsupplåtelser

från kronomark är föga principiellt grundat, och de ifrågavarande

små jordbrukarna kunna icke förstå en sådan olikhet inför lagen.

Kronan säljer för övrigt årligen en myckenhet jordbruk med skog, och

hela den norrländska avvittringen innefattade ett planlagt bortskänkande

av kronoskog till jordbruket. Det synes mig således vara ett silande av

mygg att nu tillskapa en orättvis olikhet inför lagen i de fall, för vilka

lagen närmast är avsedd, genom att demonstrera en obenägenhet för

upplåtelse av husbehovsskog från kronomark i de fall, där hitintills äganderättslägenheter

redan upplåtits med servitutsrätt till skog eller mulbete

utan förbehåll att servitutsrätten ej fick utbrytas.

På grund härav har jag tillstyrkt den lydelse av lagrummet, som reservationen

innehåller.»

Bihang till riksdagens protokoll 193t. ''.) sami. 2 aud. Nr 21-

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.