Andra lagutskottets utlåtande Nr 21
1934-04-10 · 29 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1934:21, Andra lagutskottets utlåtande Nr 21
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1934 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring av de i
lagen örn delning av jord å landet meddelade bestämmelserna
rörande utbrytning av servitut utan sammanhang med
skifte.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr
141 i första kammaren av herrar Andersson, Nils, och Johanson, Karl
August, samt nr 296 i andra kammaren av herr Englund m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av 3 § i 20 kapitlet lagen örn delning av jord å landet,
»att innehavare av servitut må erhålla samma rätt i fråga örn utbrytning
som innehavaren av den fastighet, från vilken servitutsrätten
utgår».
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. För innehållet i det yttrande,
som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, lämnas en redogörelse
här nedan.
Utbrytning av servitut kan äga rum antingen i samband med laga skifte
eller genom särskild förrättning. För det förstnämnda fallet finnas regler
i 1 kap. 21 § i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. Vid
laga skifte skall servitut, innefattande rätt till skogsfång eller mulbete, utbrytas,
där sådant yrkas vare sig av den tjänande fastighetens ägare eller
av ägaren till den härskande fastigheten och det kan ske utan någons
förfång. Servitut, bestående i rättighet att fiska eller att taga torv, sten,
sand, grus, lera eller dylikt, kan utbrytas, där den tjänande fastighetens
ägare yrkar det och det kan ske utan förfång för den eller de berättigade.
Utbrytning av servitut utan samband med laga skifte — endast örn sådan
utbrytning är i förevarande motioner fråga — regleras i 20 kap. 3 § jorddelningslagen.
Sådan utbrytning kan icke äga rum i andra fall, än då
servitutet består i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa
Bihang lill riksdagens protokoll 19,34. 9 sami. 2 avd. Nr 21.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
rättigheter. På yrkande av den tjänande fastighetens ägare kan servitut
av nämnda slag utbrytas, där utbrytningen finnes medföra nytta och
kunna ske utan någons förfång. Under samma förutsättning kan sådant
servitut utbrytas på begäran av den härskande fastighetens ägare, såframt
ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Örn det visas, att servitut
äventyras, får det under alla förhållanden utbrytas på yrkande av den
härskande fastighetens ägare.
Vid all utbrytning av servitut gäller (enligt 9 kap. 7 § och 20 kap. 6 §
jorddelningslagen), att i vederlag för servitutsrättigheten skall av den
tjänande fastigheten utbrytas eller avsättas så stort område, som med hänsyn
till omfattningen av den servitutsberättigades och fastighetsägarens
rätt att förfoga över den naturtillgång rättigheten avser efter prövning i
varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten innebär, dock
att, där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd, densamma
skall lända till efterrättelse.
Det må anmärkas, att enligt jorddelningslagens bestämmelser (10 kap.
9 §, 19 kap. 12 § tredje stycket) skogsfångs- och mulbetesservitut icke få
bildas vid laga skifte eller avstyckning. Nybildning av dylika servitut kan
sålunda numera äga rum allenast genom fristående avtal.
I de förevarande motionerna yrkas, att i fråga örn rätten att påkalla utbrytning
av servitut genom särskild förrättning den härskande och den
tjänande fastighetens ägare skola jämställas, d. v. s. även den härskande
fastighetens ägare skall ha rätt att, utan inskränkning rörande servitutets
tillkomstsätt, erhålla utbrytning, där densamma finnes medföra nytta och
kunna ske utan någons förfång.
Enligt den lydelse, som 20 kap. 3 § jorddelningslagen erhöll, då lagen utfärdades
år 1926, kunde servitut utbrytas utan sammanhang med skifte allenast
i två fall, antingen på yrkande av den tjänande fastighetens ägare,
där utbrytningen funnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång,
eller ock på yrkande av den härskande fastighetens ägare, där det visades,
att servitutet äventyrades.
I anledning av två vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 233 och
II: 358), vari föreslogs sådant stadgande örn rätt till utbrytning av servitut
utan sammanhang med skifte, att den härskande fastighetens ägare
skulle äga påkalla sådan utbrytning, icke blott örn det visades, att servitutet
äventyrades, utan även så snart servitutet varit av ålder gällande,
anhöll riksdagen i skrivelse (nr 331) till Kungl. Majit, att Kungl. Majit
måtte låta föranstalta örn utredning angående vissa förhållanden, som i
motionerna närmare angivits, samt i vad mån rätt att erhålla utbrytning
av servitut, som i motionerna avsåges borde tillkomma ägare av den fas
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
3
tighet, till vars förmån servitutet inrättats, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning.
Den begärda utredningen uppdrogs den 6 november 1928 åt »ägogränssakkunniga»,
byråchefen Johan Hamrin och nuvarande hovrättsrådet Per
von Ehrenheim. De avlämnade den 4 juni 1929 utredning och förslag i
ämnet. De sakkunniga voro emellertid ej eniga.
Byråchefen Hamrin ville likställa den härskande fastighetens ägare med
den tjänande fastighetens beträffande rätten att påkalla servitutsutbrytning
utan samband med laga skifte samt framlade följande förslag till
ändrad lydelse av 20 kap. 3 § första stycket i jorddelningslagen.
»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och
mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till
fastigheten eller ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller,
servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra
nytta och kunna ske utan någons förfång.»
Till stöd för sin mening anförde byråchefen Hamrin bland annat följande:
Sökte
man bedöma frågan ur ekonomisk synpunkt, torde den allmänna
uppfattningen gå i den riktning, att ifrågavarande servitut vore till skada
för skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför representerade
ett allmänt intresse. De hade även flerstädes visat sig giva upphov
till svåra misshälligheter mellan vederbörande.
Att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut såsom det ville synas
hittills skett endast i rätt begränsad utsträckning torde bero främst
på den lagstiftning, vilken gällt (innan jorddelningslagen trädde i kraft)
och i avseende å vilken tvekan rått huruvida utbrytning därav utan samband
med skifte rätteligen kunnat ske. Detta förhållande hade verkat så
mycket kraftigare som ett mycket stort antal av de tjänande fastigheterna
eller skogarna ägts av juridiska personer, och att till följd därav
något skifte å desamma endast undantagsvis förekommit. Detta förhållande
hade, vad anginge utbrytning i samband med skifte, allt fortfarande
sin betydelse och utgjorde i samma mån skäl för ett inrymmande åt ägaren
av den härskande fastigheten att utan samband med skifte påkalla utbrytning.
— ---Emellertid torde anledningen böra sökas även på annat
håll. Utan fara för misstag torde man kunna utgå ifrån att den tjänande
fastighetens ägare i regel haft och fortfarande hade en starkare ekonomisk
ställning än ägaren av den härskande fastigheten. Det torde ofta
varit rätt lätt för den förre att på olika sätt kringskära den senare. Hade
den tjänande fastighetens ägare desslikes, såsom i stor utsträckning vore
fallet, såväl i fråga örn rekognitionsskogshemman som andra fastigheter
och skogar, haft stöd av bestämmelse att rättigheten skulle få tillgodonjutas
endast efter utsyning eller anvisning, torde det många gånger legat
i hans hand att göra densamma rätt så illusorisk för den härskande
fastighetens ägare.
Starka skäl talade sålunda för att medgiva även ägaren av den servitutsberättigade
fastigheten rätt att påkalla servitutets utbrytning. Dessa skäl
bottnade i billighet och rättvisa, vilka icke befrämjades örn den ena parten
vore i tillfälle att på ett obehörigt sätt tillgodose sina intressen på den andres,
i regel svagares bekostnad.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Skälen för likställighet på ifrågavarande område mellan ägaren av den
servitutsförpliktade och den servitutsberättigade fastigheten syntes med
anledning av vad som anförts vara så starka, att för frångående av sådan
likställighet borde fordras påtagliga olägenheter, i all synnerhet som likställighet
redan vore lagstadgad, då frågan förekomme i samband med
skifte. Några sådana olägenheter hade emellertid ej kommit till synes och
torde också knappast med fog kunna göras gällande beträffande andra
servitut än sådana, som tillkommit i samband med upplåtelse av smålägenheter
eller de s. k. torpservituten. Vad skifteslagstiftningskommittén och
skifteslagstiftningskommissionen anfört mot införandet av rätt för torpinnehavare
att påkalla avlösning av dylika servitut torde ännu vid slutet
av förra århundradet haft en viss bärkraft, men denna syntes åtminstone
numera till största delen vara eliminerad av de förändringar förhållandena
undergått under de sista årtiondena, under vilken tid upplåtelser
av servitut av ifrågavarande slag syntes så gott som hava upphört.
Vid bedömandet av föreliggande fråga torde man slutligen böra ställa klart
för sig, att det ej vore fråga örn något oinskränkt vitsord till utbrytning.
Villkor för utbrytning vore, att den visade sig lända till nytta, varmed
bland annat torde böra menas att utbrytningen skulle bereda ökade möjligheter
till rationell skogsskötsel eller beteskultur, samt att den visade sig
kunna ske utan någons förfång.
Hovrättsrådet von Ehrenheim åter ansåg, att skäl saknades att i något
fall tillerkänna den härskande fastighetens ägare vidsträcktare utbrytningsvitsord
än han hade enligt den lydelse, som 20 kap. 3 § jorddelningslagen
erhöll 1926. Han anförde bland annat, att ägarens av den härskande
fastigheten intresse att genom utbrytning skydda sin rätt till skog och
bete, örn den skulle äventyras, redan vore tillgodosett i jorddelningslagen
ävensom att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut i avsikt att
bereda den servitutsberättigade tillgång på skog till avsalu helt strede mot
servitutets ändamål att tillgodose husbehovet.
över de sakkunnigas utredning och förslag infordrades yttranden från
kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Kammarkollegium tillstyrkte sådan ändring i jorddelningslagen, att vitsord
till utbrytning utan sammanhang med skifte av skogsfångs- och mulbetesservitut
utvidgades för ägaren av den härskande fastigheten till att
omfatta alla servitut av nyssnämnda slag, vilka grundade sig på urminnes
hävd eller tillkommit vid laga jorddelning eller genom avtal, som slutits
före den 1 januari 1876. För sakrättslig giltighet erfordrades i fråga örn
servitut, som tillkommit före nämnda dag, icke inteckning. Kammarkollegium
yttrade vidare, bl. a.:
Att, som byråchefen Hamrin föreslagit, låta en utvidgning av utbrytningsvitsordet
omfatta alla avtalsservitut av ifrågavarande slag, vore
olämpligt, så länge rätten att genom avtal skapa nya servitut bestode, och
att borttaga denna rätt hade av ingen föreslagits och torde knappast vara
välbetänkt. En sak vore att möjliggöra omgestaltning av rättsförhållanden,
som blivit otidsenliga, en annan att, då de avtalande parterna frivil
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5
ligt valt servitut framför överlåtelse av visst område, möjliggöra för ena
parten att när som helst giva avtalet ett väsentligen annat innehåll än från
början avsetts.
Lantmäteristyrelsen anförde bland annat:
Beträffande servitut, bestående i rättighet till skogsfång eller mulbete,
vilken rätt tillkommit på grund av avtal, bar byråchefen Hamrin framhållit,
att dylika servitut vore till skada för skogsvården och att deras utbrytning
eller avlösande därför representerade ett allmänt intresse. Otvivelaktigt
bar denna synpunkt, vilken framförts under förarbetena till jorddelningslagen,
sitt berättigande. Emellertid har densamma också vunnit
sitt beaktande genom det vitsord till servitutsutbrytning, som genom jorddelningslagen
blivit ägaren av den tjänande fastigheten tillerkänt. Nämnda
skäl för servitutsutbrytning torde numera hava snarast minskat i betydelse,
sedan genom 1923 års skogsvårdslag den växande skogen erhållit
ett skydd, som densamma ej förut ägt. Faran för vanvård av skogen genom
servitutets utnyttjande har minskats; och samtidigt har även risken
för att den servitutsberättigades intressen skulle kunna åsidosättas blivit
minskad. Däremot kan, på sätt vid den offentliga diskussionen under förarbetena
till lagen framhållits, det ingalunda förnekas, att de genom avtal
upplåtna skogsfångs- och mulbetesservituten åtminstone tidigare haft en
stor betydelse såsom ett medel att underlätta bildandet av nya jordbruksfastigheter.
Då förslaget till den nya jorddelningslagen behandlades vid
1926 års riksdag, förspordes ej heller vidare något krav på att i fråga om
de genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservituten ägaren till
den berättigade fastigheten skulle äga påyrka utbrytning även utan samband
med skifte. Även med erkännande av de utav byråchefen Hamrin
framförda synpunkterna rörande tryggandet av de servitutsberättigades
rätt anser dock lantmäteristyrelsen, att under senare åren ej inträffat någon
omständighet, som ställer saken i annan belysning.
Domänstyrelsen ansåg, att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut
allenast borde få äga rum i den utsträckning, som jorddelningslagen
(enligt lydelsen av år 1926) redan medgåve. Byråchefen Hamrins förslag
kunde — yttrade styrelsen — föranleda en hel del lantmäteriförrättningar
endast i syfte att åt sökanden åstadkomma en kanske tillfällig vinst genom
realisation av en rättighet, som icke avsetts att utnyttjas på sådant
sätt.
Lantbruksstyrelsen förklarade sig, utan särskild motivering, ur praktisk
jordbrukssynpunkt ansluta sig till den av byråchefen Hamrin företrädda
meningen.
Vid 1931 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 6 förslag
till sådan ändring av den då gällande 3 § i 20 kap. jorddelningslagen, att
den härskande fastighetens ägare skulle erhålla rätt att få servitut utbrutet
■— icke såsom förut blott då dec visades, att servitutct äventyrades
— utan även i andra fall, där det funnes medföra nytta och kunna ske
utan någons förfång. Undantag från denna regel skulle emellertid gälla
för fall, då servitutet tillkommit genom avtal. Lagändringen avsåg sålunda
servitut, som av ålder bestått, ävensom servitut, vilka utan stöd av lag
kunde ha uppkommit vid laga delning av jord.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
I anledning av propositionen väckte herr Lindhagen en motion, 1:192,
i vilken han hemställde, bland annat, att paragrafen måtte givas det innehåll,
som byråchefen Hamrin föreslagit.
Vid remiss till lagrådet av det sedermera i propositionen framlagda förslaget
anförde föredragande departementschef eli, statsrådet Gärde, efter
att hava berört de av ålder bestående servituten och beträffande dem tillstyrkt,
att den servitutsberättigade skulle tillerkännas rätt att påkalla utbrytning:
Vidkommande
åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut
äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord
för ägaren av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med
grundsatsen örn avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga
tilltalande, örn den härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart
efter ett servituts tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett
servitut kan hava tillskapats just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt
område av en fastighet. Genom vitsordets begagnande skulle detta
syfte helt åsidosättas. Åt dessa och liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen
givit uttryck, då den avstyrkte vidsträcktare
utbrytningsvitsord åt ägaren av den härskande fastigheten, och jämväl
1926 års riksdag synes hava givit sin anslutning till denna uppfattning, då
den beträffande nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av dess skrivelse,
icke ifrågasatte någon ändring. Kammarkollegiet har på denna punkt
funnit en åtskillnad böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och yngre
sådana samt från denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare utbrytningsvitsord
borde gälla i fråga örn servitut, som upplåtits före den 1
januari 1876 — det vill säga sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej
erfordras inteckning — varemot servitut, som tillkommit senare, skulle vara
uteslutna från dylikt vitsord. Onekligen intaga de äldre avtalsservituten
en viss särställning. Deras karaktär av en från den tjänande fastigheten
gjord upplåtelse är mindre framträdande, och den rätt, servitutet innebär,
framstår fastmera såsom ett utflöde av äganderätten till den härskande
fastigheten. Vid dem kunna ock i högre grad än beträffande senare tillkomna
servitut ändrade förhållanden hava inträtt, som påkalla en lämpligare
anordning för tillgodoseende av det med servitutet avsedda ändamålet.
Huru vägande dessa synpunkter än kunna vara, synas de mig dock
icke uppväga de betänkligheter mot vidgat utbrytningsvitsord, som. enligt
vad förut framhållits, ur principiell synpunkt möta. Den av kollegiet i
fråga örn tidpunkten för upplåtelserna föreslagna gränsen eller den 1 januari
1876 måste i varje fall anses som godtycklig, och några skäl för just
denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så väsentligt olika behandling
mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt, och sådana, som
upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke. Det enda av kammarkollegiet
för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen angelägenheten
att bringa servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade, att upphöra,
torde ej kunna tillmätas större vikt, då i varje fall ändock komme
att finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som icke vore upptagna
i fastighetsböckerna. Ej heller för någon annan såsom gräns lämplig tidpunkt
torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant förhållande och
då försiktigheten bjuder att lika litet i fråga örn äldre som yngre servitut
tillåta rubbning av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen
stannat vid den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende nu icke
bör göras i fråga örn avtalsservitut.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Andra lagutskottet förordade i utlåtande nr 3 den utvidgning av utbrytningsvitsordet,
som föreslagits i propositionen. Beträffande motionen
anförde utskottet:
Under utredningen har av en utav de sakkunniga föreslagits, att utbrytningsvitsordet
för den servitutsberättigade skulle ytterligare utsträckas så,
att denne i allo likställdes med ägaren av den tjänande fastigheten. Detta
förslag har upptagits i den i anledning av propositionen väckta motionen.
Ett stadgande av sådan innebörd skulle, såsom departementschefen framhållit,
icke väl låta förena sig med grundsatsen örn avtals förbindande verkan.
Häremot kan visserligen invändas, att redan enligt gällande rätt
ett servitutsavtal ensidigt kan brytas, i det att dels, envar av kontrahenterna
vid laga skifte äger påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut,
därest det kan ske utan någons förfång, dels ock den tjänande fastighetens
ägare kan påfordra utbrytning utan sammanhang med skifte av
sådana servitut, örn det finnes medföra nytta och kunna ske utan förfång.
Att vid laga skifte ett servitut av angivet slag bör utbrytas, är emellertid
helt naturligt, då skiftets ändamål just är att upphäva en tidigare rådande
gemenskap. Ej heller torde någon befogad anmärkning kunna framställas
mot att den tjänande fastighetens ägare tillerkänts rätt att utan
samband med skifte påkalla servitutsutbrytning, då en sådan utbrytning
alltid för den servitutsberättigade medför, att den relativt svagare servitutsrätten
utbytes mot den starkare äganderätten.
Förutom den nu anförda synpunkten tala ytterligare skäl mot en utvidgning
av utbrytningsvitsordet för den servitutsberättigade. Uti vissa
på senare tid utfärdade författningar hava bestämmelser införts, avseende
att vid upplåtelse av mark från kronans fastigheter upprätta skogsfångsoch
mulbetesservitut till förmån för de frånsålda områdena. Sålunda föreskrives
i 24 § i kungl, kungörelsen den 26 juni 1925 angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarne
(nr 291), att i köpekontrakt, som upprättas vid inlösen av kolonat, ägaren
av den försålda lägenheten skall, örn och i den mån så finnes nödigt, tillerkännas
rätt att å kronopark efter anvisning årligen taga viss angiven myckenhet
husbehovsvirke och bränsle, vilken rätt dock ej må utsträckas att
avse längre tid än till och med trettio år från den dag, kolonatet först upplåts.
Jämlikt 29 och 35 §§ i kungl, kungörelsen den 14 juni 1929 angående
upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (nr 170), vilken kungörelse
avser kronotorp, skogstorp och odlingslägenheter i rikets norra
delar, gälla vid inlösen av dylika områden enahanda bestämmelser, dock
att servitutsrättigheterna icke äro inskränkta till viss tid. Enligt vad domänstyrelsen
uppgivit besväras kronans fastigheter av skogsfångs- och
mulbetesservitut, grundade på avtal, till ett antal av över 2,000. Därest
nu ett stadgande skulle införas av den innebörd, att den servitutsberättigade
skulle äga utan samband med skifte påkalla utbrytning även av avtalsservitut,
skulle detta innebära, att det med de nämnda författningsbestämmelserna
avsedda systemet motverkades.
Med hänsyn till vad sålunda anförts avstyrktes motionen.
Reservation anmäldes av fyra ledamöter.
Riksdagen biföll utskottets hemställan såväl i fråga örn propositionen
som motionen.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
I sitt över de nu föreliggande motionerna avgivna yttrande har lantmäteristyrelsen
omnämnt, att styrelsen i sin tur infordrat yttranden från överlantmätarna
i samtliga rikets län, med undantag av Östergötlands, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, huruvida några
olägenheter försports av det slag, som i förevarande motioner berörts.
Anledningen till att överlantmätarna i de ovan särskilt nämnda länen icke
blivit hörda har varit, att dessa i sina till 1928 års ägogränssakkunniga avgivna
yttranden uppgivit, att upplåtelser av skogsfångs- och mulbetesservitut
i samband med avsöndring av jord icke förekomme inom dessa län.
Beträffande överlantmätarnas yttranden har lantmäteristyrelsen inledningsvis
anfört bland annat:
De inkomna yttrandena synas giva vid handen att, såvitt till vederbörande
överlantmätares kännedom kommit, icke i något län försports någon allmännare
klagan över, att skogsfångsservitut äventyrades genom att den
tjänande fastighetens skog blivit för hårt avverkad. På grund av den obetydliga
förekomsten av skogsfångsservitut har den ifrågasatta lagändringen
angivits vara av ringa betydelse för alla län utom de norrländska,
där dylika servitut äro vanliga, särskilt i Västernorrlands län.
Den föreslagna lagändringen har tillstyrkts endast av överlantmätarna
i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Jämtlands län.
Överlantmätaren i Jönköpings län har anfört, bland annat:
Skogsfångs- och mulbetesservitut torde i allmänhet icke vara till fördel
för vare sig den härskande eller den tjänande fastigheten och leder ej sällan
till skovling av skog och oenighet mellan intressenterna. Där endera
parten önskar servituts utbrytande, synes han därför böra äga vitsord därtill.
Några bärande skäl för åtskillnad mellan härskande och tjänande
fastighet torde numera knappast kunna anföras. Mot en utvidgning av
utbrytningsvitsordet för dea servitutsberättigade tala möjligen de servitutsbestämmelser,
som tillkommit i sammanhang med inlösen av kolonat,
kronotorp, skogstorp och odlingslägenheter å kronoparker i Norrland och
Dalarna, men dessa synas utan olägenhet kunna undantagas från lagens
tillämpning.
överlantmätaren i Kronobergs län har allenast yttrat, att han funne de
av motionärerna anförda motiven för den av dem påyrkade lagändringen
välgrundade.
överlantmätaren i Kalmar län har anfört, bland annat:
Några olägenheter för den tjänande fastigheten synas icke uppkomma,
därest den härskande fastigheten även i fall, då servitutet tillkommit genom
avtal, tillerkännes rätt att få servitutet utbrutet genom särskild förrättning,
blott det medför nytta och kan ske utan förfång för den tjänande
fastigheten.
Lantmäteristyrelsen har beträffande nu nämnda tre överlantmätares
yttranden framhållit, att dessa överlantmätare tydligen icke grundade sin
uppfattning på egen erfarenhet från respektive län, enär servitut av ifrågavarande
slag därstädes förekomme ytterligt sparsamt.
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Jämväl överlantmätaren i Jämtlands län har, som nämnts, tillstyrkt
lagändring, ehuru med viss modifikation. Han har anfört, bland annat:
Sedan tillkomsten av lagen örn delning av jord å landet, vilken först medgav
rätt till utbrytning av servitut utan samband med skifte, har inom
detta län dylik utbrytning skett endast i ett 40-tal fall, varav 15 påkallats
av den härskande fastighetens ägare. Av dessa sistnämnda har i 4 fall,
varav ett avgjorts av högsta domstolen, servitutet förklarats ej vara
äventyrat, i 4 fall servitutet förklarats äventyrat samt i övriga fall ansökningen
direkt biträtts av den tjänande fastighetens ägare. Åtskilliga innehavare
av härskande fastigheter hava dessutom å lantmäterikontoret förfrågat
sig angående möjligheten för servituts utbrytande men i de flesta
fall avstått från att begära utbrytning av rädsla för kostnaderna i den
händelse dylik icke skulle beviljas.
Huruvida genom sådana avverkningar, som i motionerna avses, någon
servitutsrätt äventyrats, har icke kommit till min kännedom. Fall äro
däremot icke ovanliga, då skogen avverkats på sådant sätt, vilket kan hava
skett även i skogsvårdande syfte, inom de områden, som legat i närheten
av den härskande fastigheten, att ägaren därav hänvisats att taga sitt husbehovsvirke
på långt avlägsna skiften. Servitutets värde blir givetvis därigenom
mindre, men det torde vara osäkert, örn servitutet i sådant fall kan
anses äventyrat, då skog i tillräcklig mängd finnes å den tjänande fastigheten.
I ett par dylika fall hava förrättningsmännen ansett servitutet
äventyrat. Huruvida ett dylikt beslut står sig i högre rätt har dock icke
prövats.
Länets lantmätare äro emellertid eniga därom, att det i de flesta fall är
synnerligen vanskligt att avgöra, örn ett servitut äventyras eller icke. Den
allmänna uppfattningen bland dem synes även vara för en sådan ändring
av lagen, att vitsord till utbrytning tillerkännes även innehavare av avtalsservitut,
där upplåtelsen av servitutet skett i samband med upplåtelsen
av den härskande fastigheten, och de anse risken av en dylik utvidgning av
lagen vara skäligen ringa, då föreskrift finnes, att utbrytningen skall kulina
ske utan någons förfång. Avtalsservitut av här antytt slag komma för
övrigt så småningom att försvinna, då nya sådana icke kunna bildas efter
jorddelningslagens tillkomst. För egen del ansluter jag mig i stort sett till
denna lantmätarnas uppfattning.
Annorlunda ställer sig emellertid frågan där servitutet tillkommit genom
särskilt avtal utan samband med upplåtelse av fastigheten. I sådant fall
korn me nämligen det utbrutna området att bilda en särskild fastighet utan
någon samhörighet med den fastighet, för vilkens nytta servitutet bildats.
Någon garanti för att de båda fastigheterna, för så vitt ej sammanläggning
ägde rum, i fortsättningen komme att sambrukas funnes icke. och en,
då det utbrutna området i regel torde sakna förutsättningar att bestå såsom
självständig fastighet, föga önskvärd fastighetsbildning, stridande
emot jorddelningslagens principer, skulle med all säkerhet uppstå härigenom.
På grund av det anförda anser jag erfarenheterna från detta län tala för
den av motionärerna föreslagna ändringen av 20 kap. 3 § jorddelningslagen,
dock med den inskränkning, att vitsord till utbrytning icke bör tillkomma
den härskande fastighetens ägare, där servitutet tillkommit genom
särskilt avtal utan samband med upplåtelsen av don härskande fastigheten.
Lantnmteristyrelsen har framhållit, att det, egentliga motivet för överlantmätarens
i Jämtlands län tillstyrkande av lagändring i den angivna
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
omfattningen syntes vara, att man därigenom skulle komma ifrån den
vanskliga prövningen, örn servitutet äventyrades eller icke.
Beträffande de skäl, som av överlantmätarna anförts emot den föreslagna
lagändringen, må anföras följande.
Överlantmätaren i Skaraborgs län, som enligt uppgift av lantmäteristyrelsen
vunnit sin erfarenhet rörande servitutsförhållanden huvudsakligen
i Jämtlands län, där han tidigare tjänstgjort, har yttrat bland annat:
Några
nya förhållanden hava ej tillkommit, som nu motivera en ändring
av de bestämmelser, som trädde i kraft den 1 juli 1931, och de skäl,
som då anfördes mot en ytterligare utvidgning av utbrytningsvitsord för
den härskande fastighetens ägare, kan jag ej finna hava försvagats genom
de av motionärerna anförda omständigheterna. Det måste för den
tjänande fastighetens ägare synas obilligt, att utbrytning skall kunna
framtvingas av ett servitut, som han upplåtit ofta nog utan någon nämnvärd
ersättning. Ett servitut, bestående i rättighet att taga vindfällen
och avfall samt bete för ett par kor, torde i allmänhet ej bereda den tjänande
fastigheten något större avbräck, men skall rättigheten förvandlas
till äganderätt till vissa hektar skogs- och ängsmark, kan avståendet
av marken komma att för den tjänande fastigheten medföra en vida
kännbarare uppoffring, än som avsetts i det ingångna avtalet. Jämväl
ur ekonomisk synpunkt måste ett dylikt tillvaratagande av vindfällen
och avfall från skogsavverkningar få anses vara till gagn för skogshushållningen
och skogsskötseln.
Motionärerna hava anfört, att servitut bestående av rätt till byggnadsvirke
och vedbrand kunde äventyras genom för hård avverkning å den
tjänande fastigheten, och att det i dylika fall vore svårt att åstadkomma
bevisning att servitutet äventyrades, innan avverkning skett. Skulle
så vara förhållandet, torde enligt min mening reglerande bestämmelser
böra inflyta i skogsvårdslagarna men ej i jorddelningslagen. Att medgiva
alla ägare av genom avtal tillkomna servitut rätt till utbrytning
därför att några, och helt säkert ett ringa antal, befaras få sin servitutsrätt
i viss mån äventyrad, synes mig vara en obillighet gentemot ägarna
av de fastigheter, varå servituten utövas.
Överlantmätaren i Västmanlands län har anfört:
Enligt mitt förmenande föreligga ej tillräckliga skäl för att likställa
den tjänande och den härskande fastighetens ägare i fråga örn rätt till
utbrytning. Och utan tungt vägande skäl synes rätt att förändra ett avtals
karaktär icke böra medgivas. Att den tjänande fastighetens ägare
under de i 20 kap. 3 § jorddelningslagen givna förutsättningarna kan
få sin fastighet befriad från avtalsservitut genom avstående av viss mark
har sitt berättigande av flera skäl, såsom skogsvårdsintresset, planerad
disponering av fastigheten till småbruks- eller bostadslägenheter eller
andra vid servitutsavtalets ingående ej förutsedda förhållanden. Dessa
skäl föreligga emellertid icke för den härskande fastigheten. Det skydd,
som må vara erforderligt för skogsfångsservitut vid avverkning å den
tjänande fastigheten, synes böra meddelas i skogsvårdslagen.
Överlantmätaren i Kopparbergs län, som i sin tur infordrat yttranden
från distriktslantmätarna inom länet, har anfört bland annat:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
11
De inkomna yttrandena hava givit vid handen, dels att nu tjänstgörande
distriktslantmätarna icke handlagt någon förrättning för utbrytning
av servitut, varom här är fråga, dels att distriktslantmätarna icke
försport några olägenheter av i motionerna antytt slag.-----—
Jag får instämma i vad tidigare under denna frågas behandling anförts
mot att bereda den härskande fastighetens ägare full likställighet
med den tjänande fastighetens ägare. En full likställighet komme säkerligen
att medföra, att servitutsinstitutet i framtiden icke komme till användning.
Inga fastighetsägare skulle våga inlåta sig på några servitutsupplåtelser
med vetskap om, att servitutsförliållandet kunde hävas
när som helst av den, till vars förmån servitutet inrättats. Jag håller
före, att servitutsinstitutet borde komma till vidgad användning. Denna
övertygelse har jag hibragts av företeelser i samband med avstyckning
av jordbruk i Västerbottens län. Genom skogsbolagens ovilja och motstånd
mot att vid avstyckningar tillsläppa erforderlig skogsmark, vilket
motstånd i många fall vilar på skäl, som måste anses såsom fullt berättigade
ur ekonomisk synpunkt, samt genom köparnas oförmåga att komma
ut med kapitalet till inköp av skogsmark, hindras ofta nog önskvärda
egnahemsbildningar. Däremot finnes anledning antaga, att, därest de
nya jordbrukens behov av husbehovsskog och bete bleve tillgodosett genom
servitut och detta finge tillmätas behörigt inflytande vid bedömning
av frågan örn tillstånd till avstyckning, skulle detta otvivelaktigt befrämja
egnahemsbildningen. Härigenom skulle den, som jag anser, ännu
ej lösta lagstiftningen i denna del rycka betydligt närmare sin lösning.
Örn jag sålunda icke kan ansluta mig till den av motionärerna påyrkade
lagändringen, förefaller det mig dock, som örn servitutsinnehavarens
rättigheter borde på något sätt skyddas genom bestämmelser, som i möjligaste
mån skapade garanti mot ett äventyrande av servitutsrätten. Detta
kunde måhända ernås i skogslagstiftningsväg.
Att skydd för skogsfångsservituten, örn sådant ansåges erforderligt,
lämpligast kunde vinnas genom ändringar i skogsvårdslagstiftningen
och ej i jorddelningslagen har framhållits jämväl av överlantmätarna i
Värmlands, Örebro samt Göteborgs och Bohus län. Den sistnämnde har
ifrågasatt lagstiftning härutinnan i analogi med lagen den G juni 1930
örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.
T. f. överlantmätaren i Gävleborgs län har anfört:
Inom detta län är förekomsten av servitutsrättigheter avseende särskilt
skogsfång och mulbete synnerligen vanlig. Förrättningar avseende utbrytning
av vederlagsmark för dylika rättigheter förekomma jämväl i
mycket stor utsträckning. Endast sällan hava dock sådana förrättningar
påkallats av den härskande fastighetens ägare och där sa skett bär i regel
den tjänande fastighetens ägare vid förrättningen frivilligt medgivit utbrytningens
genomförande.
Enstaka fall hava dock förekommit, där utbrytningen tvångsvis genomförts
under motivering att servitutet äventyrats.
Det ligger i viss mån i sakens natur, att servitutshavaren i regel icke
har stor nytta av att påkalla utbrytningsförrättning. Fördelarna av att,
såsom fallet i regel iir, fritt och obehindrat få för avsett ändamål nyttja
den tjänande fastighetens skogsmarker äro så påtagliga, att utbrytning
endast begäres, där särskilda omständigheter föranleda därtill. Det har
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
dock på sina kåll anmärkts, att bestämmelsen, att frågan, huruvida vitsord
att begära utbrytning skall tillkomma servitutets nyttjare, gjorts beroende
av huruvida servitutet äventyras, är en från praktisk synpunkt
mycket otillfredsställande bestämmelse, då ju möjlighet att pröva denna
förutsättning i allmänhet icke kan ske förrän omständigheterna äro sådana,
att servitutet icke längre kan nyttjas. Så torde i regel vara fallet
beträffande skogsfångsservitut. Först sedan skogen blivit avverkad, kan
man nämligen konstatera, att servitutet icke längre kan nyttjas, och då
är det för sent. Enligt undertecknads mening lärer emellertid en utvidgning
av rätten att begära utbrytning knappast vara ägnad att på ett
effektivt sätt undanröja bristerna. Förhållandet är nämligen det, att en
servitutsrätt till sin natur är sådan, att den i allmänhet icke utan förfång
kan utbytas mot ett markområde, som i värde motsvarar servitutet.
En rättighet exempelvis att låta de kreatur, som kunna vinterfödas på en
fastighet, beta på en annan fastighets skog kan i regel icke utan olägenhet
utbytas mot äganderätten till en begränsad del av denna skog, enär
därav skulle följa, att den härskande fastigheten finge en del av sin betesrätt
omvandlad i en virkesproducerande kapitaltillgång. På enahanda
sätt uppstå ofta svårigheter att utan förfång utbryta rätten till husbehovsvirke,
enär en dylik rätt till 80 å 90 procent består i rätten till vedbrand
under det att ett skogsskifte rätt skött lämnar en avkastning, som
till cirka två tredjedelar består av sortiment, vilkas nyttjande till bränsle
icke är försvarligt.
Nu lämnade exempel torde vara tillräckliga för att giva en antydan
örn några av de omständigheter, som föranleda att utbrytning av vederlagsmark
för servitut icke kan ske utan förfång. Den omständigheten
att man tillägger servitutsinnehavaren utsträckt rätt att begära utbrytning
skulle alltså i ett stort antal fall bliva ett slag i luften, nämligen
då utbrytningen icke kan genomföras utan förfång. Enligt undertecknads
mening synes den garanti för servitutsinnehavarens okränkta bibehållande
vid sina rättigheter, som föreliggande förslag åsyftar, icke
stå att vinna på det sätt nu föreslagits.
Överlantmätaren i Västernorrlands län har anfört, bland annat, följande:
Först
vill jag bringa i erinran att vad angår Västernorrlands län har
vid upplåtelse av lägenheter i äldre tider i mycltet stor utsträckning jämväl
upplåtits rätt till skogsfång och mulbete eller endera. Det kan sålunda
helt säkert utan överdrift sägas, att örn upplåtelse för rent bostadsändamål
undantages, avhandlingarna rörande upplåtelse av lägenheter
å detta län under hela 1800-talet innehöllo, att med lägenheten skulle
följa dylika servitutsrättigheter. Antalet lägenheter med sådana rättigheter
å länet är sålunda mycket stort och torde helt säkert uppgå till ett
femsiffrigt tal. Det är sålunda uppenbart, att bifall eller avslag å den i
motionen framförda frågan har för detta län stor betydelse. ------
Servituten i fråga äro å länet av synnerligen växlande omfattning. I
stor utsträckning och detta särskilt vid tidigare upplåtelser hava de
härskande fastigheterna erhållit, förutom rätt till mulbete, fulla servitutsrättigheter
i skog, sålunda rätt till allt husbehovsvirke. Stundom
stipuleras i grundavhandlingarna, att skogsrättigheterna skola utövas inom
vissa ägotrakter. Ävenså kan det inträffa, att den härskande fastigheten
äger rätt att uttaga exempelvis endast ved för husbehov, gärdsle eller
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 13
endast visst byggnadstimmer. Då det gäller rätt att taga ved till husbehov
finnes i grundavhandling stundom bestämt, att därvid endast får
tagas torra träd eller avfall efter avverkningar. I samband med upplåtande
av lägenheter hava skogsbolagen, särskilt i senare tid, medgivit
rättighet för den upplåtna lägenheten att taga ved och lmsbehovsvirke å
stamfastigheten dock endast efter utsyning. 1 den man servituten äro av
sist omnämnd beskaffenhet föreligger från skogsvårdssynpunkt givetvis
i regel ingen särskild nackdel av servitutens fortbestånd.
Enligt min mening måste man obetingat medgiva, att, där servituten
omfatta fulla och oinskränkta skogsrättigheter, det måste från skogsvårdssynpunkt
vara ett synnerligen stort intresse att servituten genom
utbrytning i vederlagsjord eller eljes kunna bringas att upphöra.--
Ju mera fullständiga och oinskränkta en lägenhets rättigheter särskilt
i skogsfång äro, dess större framstår behovet även ur andra synpunkter
än skogsvårdens att dessa servitutsrättigheter böra genom utbrytning
eller eljes snarast bringas att upphöra. Särskilt för den tjänande fastigheten
skulle det nog understundom vara en fördel örn dylika rättigheter
kunde bringas att upphöra på annat sätt än genom utbrytning i vederlagsjord.
I den mån detta skulle kunna ske utan att det inverkar till
verkligt men för den servitutsberättigade fastigheten vore däremot helt
visst intet att säga. Men i regel är det så, att de torplägenheter, till vilka
höra dylika servitutsrättigheter, icke hava egen skogsmark tillräcklig
för lägenhetens husbehov. Har en dylik lägenhet inägor i den omfattning,
att lägenheten måste vara att anse såsom för jordbruk tjänlig, vore
det uppenbart icke lämpligt för fastigheten såsom sådan och icke i överensstämmelse
med grundsatserna i jorddelningslagen, örn servitutet
kunde bringas att upphöra på annat sätt än genom utbrytning i vederlagsjord.
—
Det kan icke frångås, och motionen är nog i viss mån belägg därför,
att befintligheten av servitutsrättigheter i skogsfång och mulbete, särskilt
där dessa rättigheter äro betydande, gärna medför irritation mellan
ägarna av den tjänande och den härskande fastigheten och stör det
goda förhållandet dem emellan. Örn den tjänande fastighetens ägare
exempelvis lägger sina avverkningar av en eller annan anledning omkring
den servitutsberättigades lägenhet, försvåras och fördyras måhända
utnyttjandet av servitutet, utan att lägenhetsägaren kan påkalla utbrytning
med mindre det visas att lägenhetens rätt äventyras. Lägenhetsägaren
kan återigen, måhända i syfte att få den härskande fastighetens
ägare att begära förordnande örn servitutets utbrytning i vederlagsjord,
uttaga sina rättigheter i skogsfång på ett för stamfastigheten allt
annat än hänsynsfullt sätt. —--
Under åren från och med 1929 hava å länet i regel för varje år omkring
50 förordnanden för servitutsutbrytning av skogsfång och mulbete utfärdats.
I flera fall har förrättning begärts av den servitutsberättigade lägenhetens
ägare, och har vid förrättningens företagande den tjänande fastighetens
ägare understundom medgivit utbrytningen. Så vitt jag kan erinra mig
har icke i något fall förrättning kommit till stånd på den grund att det
visats, att servitutet äventyrats. Att döma härav skulle beträffande Västernorrlands
bin skäl till ändring i enlighet med motionen icke föreligga,
detta med särskild hänsyn till att statsmakterna så sent som år 1931 fattat
ställning i frågan.
Ehuru enligt min ovan uttalade mening motionen knappast torde, åt
minstone för närvarande, komma att bifallas, håller jag dock före, att
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
det enbart skulle vara till nytta, om på grund av motionen utredning
igångsattes för klarläggande av de spörsmål rörande servitut i skogsfång
och mulbete, varav det i motionen upptagna omfattar allenast en örn ock
viktig del. Helt visst komme en dylik utredning att sätta sina spår i lagstiftningen
och skulle i varje fall bliva till ovärderlig tjänst ej mindre
för de jordägare, som därav äro berörda, än även för fastighetskrediten
samt framför allt för de tjänstemän, som i sin gärning hava att taga en
ingripande befattning med dessa i många avseenden så svårbedömda frågor,
beträffande vilka uppfattningarna i väsentliga delar visa synnerligen
stora skiljaktigheter.
Lant mäter istyr elsen har avslutat sitt yttrande i följande ordalag:
Av överlantmätarnas yttranden synes framgå, att motionärernas farhågor
äro överdrivna, och att några omständigheter icke tillkommit, som
kunna anses hava bragt saken i annat läge, än den hade vid genomförandet
av 1931 års lagändring. Detta överensstämmer också med lantmäteristyrelsens
egen erfarenhet. En lagändring i enlighet med motionen skulle,
såsom överlantmätaren i Kopparbergs län framhållit, säkerligen bliva ett
kraftigt hinder mot bildande av skogsfångs- och mulbetesservitut, enär
fastighetsägarna måste antagas bliva mycket obenägna att upplåta dylika
rättigheter, örn utbrytning av servitutet omedelbart kunde påkallas.
Frågan örn den föreslagna lagstiftningens lämplighet beror alltså i viss
mån på, örn man anser en sådan utveckling lycklig eller icke. Uppenbart
är att denna fråga har ett mycket nära sammanhang med den utredning,
som till följd av riksdagens skrivelse den 24 mars 1933, nr 206,
genom nådigt beslut den 28 augusti 1933 uppdragits åt sociala jordutredningen,
vilken utredning har till ändamål bland annat att undersöka
lämpligheten av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen meddelade bestämmelser
rörande skogstilldelning vid avstyckning. Vid övervägande av de
olika möjligheter till uppmjukning av dessa bestämmelser, som kunna
stå till buds, torde sociala jordutredningen knappast kunna undgå att
taga ståndpunkt till frågan örn lämpligheten av att, för inskränkning eller
undvikande av skogstilldelning, medgiva rätt till bildande av skogsfångsservitut
vid avstyckning. Det synes därför styrelsen under alla omständigheter
lämpligt, att resultatet av berörda utredning avvaktas, innan
lagändring vidtages i motionens syfte.
Vad motionärerna anfört ifråga örn svårigheten att, innan avverkning
skett, avgöra örn ett skogsfångsservitut äventyras eller icke äger
givetvis sin riktighet. På den grund och då lantmäteristyrelsen i likhet
med t. f. överlantmätaren i Gävleborgs län är av den uppfattning, att
utbrytning av servitut, varom här är fråga, nästan alltid medför minskning
av servitutets värde, anser styrelsen den servitutsinnehavaren nu
medgivna rätten att påkalla utbrytning av servitut icke utgöra något
fullt effektivt skydd för servitutsrätten. Men av sistnämnda skäl kan
icke heller den av motionärerna föreslagna lagändringen antagas medföra
åsyftad nytta. Ett bättre skydd för skogsfångsservituten skulle däremot,
såsom vissa överlantmätare framhållit, kunna vinnas genom att i
skogsvårdslagen infördes ett stadgande av innehåll, att å fastighet, som
belastas av skogsfångsservitut, avverkning av skog ej får så verkställas,
att servitutet äventyras eller dess begagnande avsevärt försvåras. Örn
några åtgärder skola vidtagas för skyddande av skogsfångsservituten, anser
styrelsen därför denna utväg böra i första hand undersökas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 15
Beträffande det av lantmäteristyrelsen omnämnda, den 28 augusti 1933
till sociala jordutredningen överlämnade uppdraget må nämnas följande.
I en motion, 1:197, hemställde herr Lindhagen vid 1933 års riksdag,
att riksdagen måtte hos regeringen begära förslag till sådan ändring i
19 kap. 3 § jorddelningslagen, att mindre jordbruk även på skifteslagstiftningens
väg skulle fullständigas och utvidgas i möjligaste mån med
odlingsmark och även erhålla en tilldelning av husbehovsskog, som svarade
mot jordbrukets sålunda ökade utvecklingsmöjligheter.
I en motion, II: 355, hemställde herr Johansson i Edsbyn, bland annat,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit täcktes låta utreda, örn nuvarande bestämmelser i jorddelningslagen
äro betryggande för att jordbrukslott vid avstyckning erhåller
så mycket skog, att jordbrukets framtida existens icke äventyras på
grund av ägarens oförmåga att bygga och underhålla gården utan tillskott
av s. k. stödskog, åtminstone i Norrland med riklig skogstillgång.
På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 18) beslöt riksdagen
(skrivelse nr 106) att bos Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte
föranstalta örn utredning, huruvida och i vad mån tillämpningen av 19
kap. 3 § jorddelningslagen jämte därmed sammanhängande lagrum varit
gynnsam för bildande av bärkraftiga jordbruksfastigheter, vid vilken
utredning särskilt avseende borde fästas å verkningarna av gällande praxis
i fråga örn tilldelning av erforderliga ägoslag.
Den 28 augusti 1933 uppdrog Kungl. Maj:t åt sociala jordutredningen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Vid föredragning
av riksdagens skrivelse i statsrådet anförde chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sköld, bland annat, att sociala jordutredningen för
nödiga uppgifters insamlande och frågans handläggning i övrigt torde
böra samråda och samarbeta med lantmäteristyrelsen. Utredningen torde
för ärendets behandling böra förstärkas med en på jorddelningsväsendets
område speciellt sakkunnig person.
Chefen för jordbruksdepartementet har sedermera den 23 september
1933 anmodat generaldirektören i lantmäteristyrelsen O. H. Malmberg
att såsom utredningsman deltaga i sociala jordutredningens behandling
av förenämnda ärende.
Till fullgörande av ifrågavarande uppdrag har sociala jordutredningen
infordrat yttranden från, bland andra, ordförandena i ägodelningsrätter,
överlantmätare och distriktslantmätare i riket. I åtskilliga av de till
utredningen i anledning härav inkomna yttrandena har den frågan diskuterats,
huruvida det icke kunde vara lämpligt att vid avstyckning för
jordbruksändamål bereda avstyckningen erforderlig skogstilldelning och
betesmark genom att bilda skogsfångs- och mulbetesservitut i sådana fall,
då tilldelning med äganderätt av erforderlig mark för skogsfångs- och
betesändamål av en eller annan anledning icke lämpligen läte sig göra.
I yttrandena hava härutinnan olika meningar kommit till uttryck.
Utskottet.
16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Ifrågavarande ärende är för närvarande beroende på sociala jordutredningens
prövning.
I förevarande sammanhang må omnämnas, att sociala jordutredningen
i augusti 1932 företagit en studieresa i Västernorrlands, Jämtlands och
Gävleborgs län, närmast i syfte att införskaffa material till utredning rörande
spörsmålet örn ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare,
hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre
bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. Utredningen
sammanträffade därvid med åtskilliga personer ur nämnda kategorier
ävensom med ett antal representanter för markägare och kommunala
myndigheter. Beträffande tilldelning av skog och betesmark till de ifrågasatta
jordbruken uttalades därvid i vissa fall den meningen, att behovet
därutinnan lämpligen kunde tillgodoses genom skogsfångs- och mulbetesservitut,
under det att det i åtskilliga fall framhölls, att dylika servitut
icke borde bildas.
Slutligen må anföras, att lantmäteristyrelsen den 4 mars 1929 utfärdat
anvisningar rörande förrättningar för utbrytning av servitut (styrelsens
så kallade cirkulärserie nr 14). Under rubriken »allmänna anvisningar»
anföres bland annat:
Sedan förrättningsmännen utrett servitutets omfattning, bör till behandling
upptagas frågan, huruvida utbrytning kan ske utan någons förfång.
Vid övervägande härav bör bland annat tagas i betraktande, huruvida
lämplig och närbelägen vederlagsjord finnes att tillgå, huruvida till
formen lämpligt skifte kan utläggas, och örn vägförbindelse till vederlagsskiftet
finnes eller lämpligen kan anordnas. Prövning bör ock ske, huruvida
servitutsutbrytningen skulle komma att för den tjänande fastigheten
medföra splittrade eller till formen olämpliga ägor, eller örn genom
densamma särskild nyttighet av betydelse, ex. vattentillgång, skulle
frångå fastigheten.---För utbrytning av rätt till skogsfång eller
mulbete utan samband med skifte fordras, att utbrytningen medför nytta;
såsom sådan är att räkna bland annat, att utbrytningen bereder ökade
möjligheter till rationell skogsskötsel eller beteskultur.
Vid behandling år 1931 av förslag till ändrade bestämmelser rörande
rätt för den härskande fastighetens ägare att erhålla utbrytning av servitut
utan samband med skifte anförde utskottet, att ett stadgande, som
tillerkände den härskande fastighetens ägare samma rätt som den tjänande
fastighetens ägare att påkalla sådan utbrytning, icke väl skulle låta
förena sig med grundsatsen örn avtals förbindande verkan. Gentemot invändning
därom, att den tjänande fastighetens ägare trots att servitutsavtal
ingåtts dock tillerkänts rätt att under vissa förhållanden påkalla
dylik utbrytning, framhöll utskottet, att befogad anmärkning mot en sådan
bestämmelse icke kunde göras, då en utbrytning alltid för den servitutsberättigade
medförde, att den relativt svagare servitutsrätten utbyttes
17
Andia lagutskottets utlåtande Nr 21.
mot den starkare äganderätten. Utskottet anförde vidare, att, därest ett
stadgande skulle införas, att den servitutsberättigade utan samband med
skifte skulle äga påkalla utbrytning av avtalsservitut, detta skulle innebära,
att det system med servitutsupplåtelser, som avsetts med bestämmelserna
i 1925 års kungörelse angående allmänna grunder för upplåtande
av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna samt i 1929 års kungörelse
angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m., och
som i talrika fall kommit till tillämpning, skulle motverkas.
Utöver vad utskottet år 1931 anfört må framhållas, att fastighetsägarna
icke torde våga inlåta sig på servitutsupplåtelser, örn möjlighet förefunnes
därtill, att den servitutsberättigade när som helst kunde få servitutsrätten
upphävd och ersatt med äganderätt till viss mark.
Då motionärerna yrka, att den härskande och den tjänande fastighetens
ägare i fråga örn utbrytning av servitut skola hava samma rätt, framgår
för övrigt ej klart, örn meningen är, att sista punkten i första stycket av
S § i 20 kap. jorddelningslagen skall utgå elior icke. I nämnda punkt
föreskrives, att utbrytning må ske på yrkande av den härskande fastighetens
ägare, där det visas att servitutet äventyras. Genom detta stadgande
har sålunda den härskande fastighetens ägare tillerkänts en rätt
till utbrytningen utöver vad som tillkommer den tjänande fastighetens
ägare.
De yttranden, som i anledning av de nu förevarande motionerna avgivits
av lantmäteristyrelsen ävensom av flertalet överlantmätare i riket,
■och för vilkas huvudsakliga innehåll redogörelse lämnats här ovan i utlåtandet,
finner utskottet bestyrka, att vad utskottet år 1931 anfört fortfarande
äger giltighet. I motionerna eller i övriga yttranden av överlantmätare
hava ej heller anförts skäl, som kunna föranleda utskottet att
ändra sin år 1931 intagna ståndpunkt.
Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört finner sig utskottet böra avstyrka
ett antagande av det föreliggande lagändringsförslaget.
Utskottet finner ej heller, att anledning förefinnes för riksdagen att hos
Kungl. Maj:t hemställa örn utredning rörande det förslag, som i motionerna
framlagts.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:141 och II: 296, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 april 1934.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 9 sunil. 2 avil. Nr 21.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sam Larsson, Gustaf Tamm, Lindhagen,
P. Sandström, Norman, Olof Carlsson och Karl Bodin;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Hallagården.,
Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan, Sandström i Nyland, Hillgard och Sandberg.
Reservationer:
I) av herrar Hage, Olof Carlsson, Norman, Magnusson i Kalmar, Olovson
i Västerås och Hansson i Trollhättan, vilka anfört följande:
I de väckta motionerna har bland annat framhållits, att gällande lag
icke på ett tillfredsställande sätt utgör skydd mot att ett skogsservitut
äventyras till nackdel för servitutsinnehavaren. Detta äventyrande kan
ske därigenom, att ägaren till den s. k. tjänande fastigheten avverkar
skog i sådan utsträckning, att rätten till byggnadsvirke och vedbrand
icke kan utnyttjas av servitutsinnehavaren. Med hänsyn härtill föreslå
motionärerna en lagändring, som skulle innebära, att innehavare av servitut
skulle erhålla samma rätt i fråga om utbrytning av servitutet som
innehavaren av den fastighet, på vilken servitutet vilar.
Ett sådant yrkande — grundat på bestämda påståenden att skogsservitut
i många fall äventyras, utan att gällande lag kan förhindra detta —
har förut avslagits av riksdagen. Med hänsyn bland annat härtill har
inom utskottet till diskussion upptagits den frågan, örn förhindrandet av
servitutets äventyrande skulle kunna ske på någon annan väg. Härvidlag
har från vissa överlantmätare ävensom av lantmäteristyrelsen framförts
den tanken, att gällande skogsvårdslag skulle kunna kompletteras
med bestämmelser i nämnda hänseende. Ävenså har framförts den tanken,
att 3 § i 20 kap. av lagen örn delning av jord å landet skulle
kunna erhålla en sådan avfattning, att det utsädes, att utbrytande av servitut
skulle kunna ske på yrkande av servitutsinnehavaren ej blott där
det visas, att servitutet äventyras, utan även där det finnes risk för eller
på anförda skäl kan göras troligt, att servitutet kommer att äventyras.
En utformning av lagstiftningen i en dylik riktning förutsätter emellertid
en närmare utredning dels rörande i vilken utsträckning i motionen
antydda fall av servitutets äventyrande ägt rum, dels även huru en lagtext
av ungefärligen ovannämnda innehåll närmare borde utformas. En
sådan utredning torde kunna, örn så anses lämpligt, ske genom »sociala
jordutredningen», vilken torde syssla med en del närliggande spörsmål.
Det hemställes alltså,
Amira lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer. 19
att riksdagen med anledning av motionerna I: 141
samt 11:296 måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida
och på vilket sätt en lagstiftning av här antytt slag
till skydd för innehavare av servitut måtte komma
till stånd.
II) av herr Lindhagen, som anfört:
Två motionärer i första och tio i andra kammaren ha yrkat:
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring av 3 § 20 kap. lagen örn
delning av jord på landet, att innehavare av servitut må erhålla samma
rätt i fråga örn utbrytning, som innehavaren av den fastighet, från vilken
servitutsrätten utgår».
Motionerna 1931 och 1934.
Enahanda yrkande framställdes av mig år 1931 i anledning av propositionen
örn sådan ändring av förenämnda lagrum, som sedan blivit gällande
lag. Nämnda år tillerkändes nämligen företrädesvis ägaren till den
»tjänande» fastigheten — i detta fall gemenligen de stora skogsfastigheterna
— rätt att påkalla utbrytning av servitut i skogsfång och mulbete,
som tillagts den »härskande» fastigheten -—- i detta fall gemenligen småbruk.
Mot andra lagutskottets hemställan (nr 3) örn bifall till propositionen
avgavs då reservation av herrar Hagman, Lindhagen, Hage och Molander,
vilka förordade följande lydelse av lagrummet:
»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och
mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till
fastigheten eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet
gäller, servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes
medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.»
Till stöd för detta förslag avgavs av Lindhagen bilagda yttrande (Bilaga).
Dess innehåll åberopas till bemötande av utskottets återgivande
av ämbetsverks och egna tidigare och i detta ärende anförda skäl. Vad
som i anslutning till framlidne byråchefen Hamrins uppfattning inom
lantmäteristyrelsen anförts till stöd däremot för motionernas förslag återfinnas
knappast i utskottets betänkande. Där vissa överlantmätare sagt
sig sympatisera med motionerna, har generaldirektör Malmberg (lantmäteristyrolsen)
fått tillfälle att i betänkandet kort tillrättalägga deras
uppfattning eller ifrågasätta deras auktoritet,
Ehuru motionärerna sålunda i sitt yrkande ånyo framfört principfrågan
i hela dess vidd, lia de i sin motivering åberopat särskilda erfarenheter
av småbrukarna såsom den förnämsta anledningen därtill. Dessa
skäl liro ock förtjänta att likaväl soth ämbetsverkens utlåtande återgivas
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer
i betänkandet, så att nian även i det får veta vad det närmast är fråga
om. Deras opinion är ock byggd på småbrukares erfarenheter och ej på
ämbetsverks antaganden. Motiveringen lyder:
»Sedan denna lag tillkom, Ilar ett stort antal fastighetsägare, vilkas
fastigheter varit besvärade av sådant servitut, använt sig av densamma.
_ Det har emellertid visat sig, att lagen icke skyddar innehavaren till servitutsrätten
på sätt som önskligt är. Många, som inneha rätt till servitut,
framför allt rätten till byggnadsvirke och vedbrand, lia i många fall
fått denna sin rätt i viss mån äventyrad. Detta sker i allmänhet när
ägaren till den så kallade tjänande fastigheten avverkar ali den skog lian
efter utsyning av skogsvårdsstyrelsen äger rätt att avverka.
Någon möjlighet att förhindra en sådan avverkning förefinnes icke.
"Utbrytning må ock ske på yrkande av denna fastighets ägare där det
visas att servitutet äventyras.’ Att bevisa ett sådant äventyrande är
emellertid mycket svårt, då man först efter avverkningen har bevis härför.
En stor del av torp och lägenhetsägare med servitutsrätt har under de
senaste två åren, sedan utbrytningsrätten för innehavaren av den tjänande
fastigheten tillkom, fått sina i laga ordning köpta och intecknade rättigheter
så försämrade, att en ändring till deras skydd enligt vår meningär
ovillkorligen påkallad.»
Motionärerna, som närmast representera småbruket och dess erfarenheter,
lia sålunda intygat vad som ock i bygderna överklagats ända sedan
sekelskiftet, nämligen att de stora skogsägarna särskilt genom avverkningar
äventyra servitutsrätt till byggnadsvirke och vedbrand. Man kan ju
ej heller vänta annat, när statsmakten ej skyddar de meniges magra rättigheter
mot skogsägarnas och ämbetsverkens förenade och även i riksdagen
starkt företrädda formationer. \ ar oell en förstår, att bevisning örn
ett sådant äventyr ej kan ske, förrän det är för sent. Detta har ock i det
stora hela till och med vederbörande ämbetsverk mer eller mindre villigt
medgivit.
Det upplyses ock av utskottet, att de stackars servitutsberättigade
några gånger sökt gå till domstol med växlande framgång och en gång
har målet fullföljts ända till högsta domstolen, som förklarat bevisningen
ej vara tillräcklig. Kättslöshet således. Motionärerna mena väl då och
med fog, att örn en servitutsberättigad fick likställd rätt med den mäktige
skogsägaren, skulle han få tillfälle att i tid, då han vädrade fara,
kunna få utbrytningen till stånd, innan det blir för sent.
Motionärerna tillägga, att, sedan utbrytningsrätten kom till stånd, en
stor del av torp och lägenheter fått sina köpta och intecknade servitutsrätter
så förändrade, att ett skydd ovillkorligen vore påkallat. De synas
mena, att den medgivna rätten uppmuntrat till avverkning och att sedan
begärts utbrytning av servitutsrätten, vilket ej kunnat ske annat än genom
tilldelande av avverkad mark, som först efter en lång uppväxttid
kunde bereda någon ersättning för vad som tillkommit den servitutsberättigade.
Eller också mena de, att även örn sådan avverkning ej skett,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer. 21
så lia de tilldelats så liten ägorymd för virkesfånget att vad som kunde
tillgodogöras på densamma för årligt husbehov icke motsvarade vad som
enligt servitutet tillagts dem. Bägge äventyren äro enligt erfarenheten
och sakens natur icke osannolika, icke minst det sista. Även bakom dessa
motioner ruva intressekonflikterna mellan det stora skog skapitalet med
dess övervägande inflytande samt det lilla beroende ofullständiga jordbruket,
som i denna tid har så få vänner, när det gäller kampen om skogen,
dess odlingslägenheter och husbehovsvirke.
Motionerna år 1933. .
Ur denna synpunkt väcktes av mig och Johansson i Edsbyn år 1933 av
lagutskottet ovan åberopade motioner (sid. 15). Utskottet tillstyrkte (utlåtande
nr 18) enhälligt en skrivelse i motionens syfte. Detta gick ut på
att utröna, i vad mån vid utbrytning av mindre jordbruk de vederbörligen
fulländades med odlingsmark och husbehovsslcog.
Olika uppfattningar lågo dock bakom denna utskottets enighet. Den
ena var vakthållningen kring jordbrukets behöriga andel i skogens möjligheter
till odling och gagnvirke. Den andra var att i skogsägarnas intresse
mer eller mindre inskränka på sådana tilldelningar eller alldeles
upphäva dem.
På grund av min erfarenhet av den sistnämnda ståndpunkten och dess
nu återkommande inflytande ansåg jag mig uppfordrad att till utskottets
betänkande foga ett program för utskottets hemställan under följande
kapitelrubriker: Striden mellan industri och jordbruk örn skogen; Förebyggande
av ofullständiga jordbruks tillkomst genom skifteslagstiftningen;
Norrländska ägostyckningslagen; Begreppet stödskog; 1926 års jorddelningslag
och dess följdförfattningar; Jordkommissionernas och lantmäteristyrelsens
ärtskida direktiv: Kontrollen på jorddelningslagens tilllämpning;
Skogsintressets dominerande inflytande på direktiven; Exempel
på avstyckningar enligt jorddelningslagen; Sammanläggning av fastigheter
å landet; Sammanfattning.
I programmet erinrades, att i regel avgöres avstyckningen på tu man
hand av skogsägaren och lantmätaren under ledning av den förres ivriga
önskningar samt de möjligheter till ett mycket långt tillmötesgående, som
1927 års kungörelser och lantmäteristyrelsens direktiv till lantmätarna
medgiva, ja till och med påbjuda. Framställningen slutade med följande:
»Frågan gäller, örn nu genom skogsintressets härskande ensyn på
tingen skola även på skiftesväsendets väg mitt inför våra ögon under en
generation tillskapas ytterligare ofullständiga jordbruk i hela landets
skogsbygder, till oell nied i de nordligare delarna av riket. Vi stå inför
en väldig social angelägenhet och ett stort ansvar. Det är marken ensam,
som helt talar sanningens språk, icke intressena, experterna, papperen
■och kartorna.»
22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
Farhågornas besannande.
Farhågorna besannades redan vid 1933 års riksdag genom andra lagutskottets
utlåtande nr 33 på motion av herrar Tamm och Elof Andersson.
De hade förordat en »uppmjukning» av dispensbestämmelserna i lagen
örn förbud i vissa fall att förvärva fast egendom i syfte närmast för
de större skogsägarna att kunna arrondera sina ägor. Örn det tilläts endast
i undantagsfall kunde den ifrågasatta uppmjukningen bliva tämligen
ofarlig. Men med kännedom örn tidens nya anlopp på det lilla ofullständiga
jordbrukets rätt att behålla och tilläggas odlingsbar mark och busbebovsskog,
nödgades jag för granskning av den situation i jordreformen,
som karakteriserades av motionen och utskottets tillstyrkan, giva en återblick
på utvecklingens växlingar. Det skedde under följande kapitelrubriker:
Vem bör äga de stora skogarna; Den övre världen; De självägande
bönderna; Den undre världen; Aldrig rätt till arrondering genom lag
för det jordlösa jordfolket; Alltid rätt till arrondering för det industriella
jordmonopolet; Skogsskiften med olämplig form och läge; Frigörelsen
från inteckningar; Yrkanden.
I det sociala lagutskottets förevarande betänkande överskuggas utredningen
på övligt sätt av »vederbörande ämbetsverks» syn på tingen.
Grundlagen föreskriver nämligen, att deras tillåtanden skola infordras.
Det skedde av skräck för konungens envälde men har i stället allt mer
bidragit till ämbetsverkens envälde. I utlandet lär, enligt vad jag från
konstitutionsutskottets ordförande erfarit, någon dylik bestämmelse ej
finnas i författningarna. Ju högre upp man bos oss nalkas rangskalorna,
ju fjärmare befinner sig självfallet verket från det folk, vars bekymmer
och svårigheter i livet mest och bäst kännes av dem, som bära den
sko, som klämmer. Men från de senare infordras inga utlåtanden.1 Detta
är en av orsakerna till, att grunden av tingen försummas och de så kallade
lösningarna klappa på stängda dörrar.
I detta fall föreligger en härva av splittrade meningar, byggda på förmodanden
samt på motsägelser, som icke få någon förklaring. Än synes
motionens yrkande vara förtjänt av beaktande, än bestrides, att ett sådant
beaktande kan komma ifråga. Än förklaras, belyst ibland med siffror,
att upplåtelser med servitut och utbrytningar av dem äro talrika, än
förnekas detta. Eller ock säges, att förekomsterna äro så ringa, att de ej
lia någon betydelse exempelvis för länet. Än medges, att servitut kan på
uppgivet sätt äventyras och att det är svårt att bevisa, innan det är för
sent. Men inget botemedel anvisas.
Än föreställer man sig, att botemedlet möjligen är att finna i en till1
knipning av 5 § i allmänna skogsvårdslagen eller någon omarbetning av
detta lagrum. Såsom av flera ledamöter inom utskottet upplystes, kan
1 Se jordkommissionens betänkanden det VI sid. 482 o. f. jämte där åberopade motioner
år 1923 i riksdagens första kammare.
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
skogslagstiftningen icke reglera tillämpning av skiftande civilrättsliga
avtal om servitut. Deras utbrytning tillhör skifteslagstiftningen och domstolarna.
Men på det rätta stället får nu under inga förhållanden någon
hänsyn tagas. Därmed lia de, som förorda hänsyn allenast i skogslagstiftningen,
hamnat i utskottets uppfattning, att ingenting behöver åtgöras.
Onödiga privilegier för skogskapitalet är på sin plats. Menige
mans bästa är däremot icke alltid den yppersta lagen.
Lantmäteristyrelsen.
Lantmäteristyrelsen har, i motsats till lantbruksstyrelsens men i överensstämmelse
med domänstyrelsens inlägg i det föregående ärendet, nu i
detta ärende kommit till nedannämnda resultat grundade på överlantmätarnas
yttranden. Det har icke, säger styrelsen, i något län försports en
något allmännare klagan. På grund av den obetydliga förekomsten av
skogsfångsservitut är den ifrågasatta lagändringen av ringa betydelse för
länen utom de norrländska, där dylika servitut äro vanliga.
Häremot må erinras, hurusom styrelsen har förbisett, att ett servitutsavtal
grundar individuella rättigheter, som det åligger rättsordningen
att skydda, oavsett örn de till antalet äro få eller många. Någon kollektiv
rätt för ett län finnes icke. Överlantmätarna ha ock liten kännedom
örn vad som tyst försiggår i skogarnas gömslen i landet. Människorna
lia icke heller förstånd eller tillfälle att till högre vederbörande framföra
klagomål. Men riksdagen har genom motioner och jordkommissionsutredningar
försport sådana klagomål både i gångna tider och de närvarande.
Motionärernas farhågor äro överdrivna konstaterar lantmäteristyrelsen
såsom mig synes obetänksamt.
Sedan ingår emellertid lantmäteristyrelsen klargörande på huvudsaken.
Bn lagändring skulle, säger styrelsen, utgöra ett kraftigt hinder mot bildande
av skogsf ångst- och mulbetesservitut, enär fastighetsägarna måste
antagas bli mycket obenägna att upplåta dylika rättigheter. Frågan beror
på örn man anser en sådan utveckling lycklig eller icke. Frågan har
ett mycket nära sammanhang, säger styrelsen, med den utredning, som
till följd av riksdagens skrivelse den 24 mars 1933 uppdragits åt sociala
jordutredningen. Denna har till ändamål bland annat att undersöka lämpligheten
av de i 19 kap. 3 § jorddelningslagen meddelade bestämmelser
rörande skogstilldelning vid avstyckning. Vid övervägande av de olika
möjligheter till »uppmjukning» av dessa bestämmelser kan sociala jordutredningen
knappast undgå att taga ståndpunkt till frågan om lämpligheten
av att för inskränkning eller undvikande av skogstilldelning medgiva
rätt till bildande av skogsfångstservitut vid avstyckning. Under
alla omständigheter bör, slutar styrelsen, denna utredning avvaktas, innan
lagändring vidtages i motionernas syfte.
Detta är klart språk. Lantmäteristyrelsen eller med andra ord general
-
24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
direktör Malmberg lutar åt en renässans av de gamla skogsindustriella
kraven, att småbruket helst icke skall förses med egen liusbehovsskog
utan sättas i beroende av enskilda industriers gunst och nåd. Därför är
det just också viktigt, att någon utbrytningsrätt av servitut ej tillerkännes
småbrukaren.
Utskottet har vidare upplyst (sid. 15), vilket varit mig obekant, att vid
föredragning av riksdagsskrivelsen jordbruksministern anfört, att sociala
jordutredningen för nödiga uppgifters insamlande och frågans handläggning
i övrigt borde samarbeta med lantmäteristyrelsen. Utredningen
borde därför förstärkas med »en på jorddelningsväsendets område speciellt
sakkunnig person». Sedermera har jordbruksministern utsett generaldirektör
Malmberg att såsom utredningsman deltaga i sociala jordutredningens
behandling av nämnda ärende.
Mina farhågor över riksdagens på min motion till skenet enhälliga skrivelse
1933 har gått i uppfyllelse. Motionärernas syfte var att skogstilldelningen
stärktes och vidhölls både i princip och praktik till sitt behöriga
mått såsom hitintills fastslagits böra ske. Det vid utskottets utlåtande
i nämnda ärende fogade program har närmare utrett denna angelägenhet
och beläggen på dess försummande. Motionärernas syfte har nu
redan i första förberedelserna — liksom i den hitintills förverkligade jordpolitiken
till stöd för det lilla jordbruket — undanskjutits och lämnat
rum för de nya storindustriella strömningarna.
Idealet blir väl sålunda väsentligen att få återgå till 1896 års ägostyckningslags
fria avstyckningar utan tilldelning av odlingsmark och skog.
Denna lag var just, såsom 1901 års norrlandsmotion närmare utvecklat,
tillkommen för att på det sättet undantränga den självständiga jordbrukareklassen.
Mot denna lag och dess avsikter reste sig det menige folket.
Till och med lantmäterikåren trädde fram vid den tiden för denna
resning.1 Men tiderna förändras och institutionerna ofta med dem.
Den viktigaste lagstiftningen.
Motionerna av 1933 utgingo ifrån, att lantmäteriväsendet i nuvarande
tidsströmning icke kan antagas vara tillräckligt lagt och specialiserat
på sociala jordfrågans problem. Icke heller äro lantmätare nödvändigtvis
de främsta specialisterna på markens avkastningsförmåga och
skogsvård. Det är väl därför lantmäteristyrelsen till skillnad från norrlandskommittén
och jordkommissionen självtaget utan stöd av lag, såvitt
jag förstår, propagerar för att tilldelningarna av odlingsmark och husbehovsskog
sättas i underkant (se programmet vid reservationen till lagutskottets
förenämnda utlåtande 1933). Nu ifrågasätter lantmäteristyrelsens
chef, tillika adjungerad i sociala utredningen för 1933 års begärda
utredning, örn ej »för undvikande av skogstilldelning» lämpligare vore
1 Se Norrlandsmotionen 1901 i andra kammaren nr 142 sid. 33.
25
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
att »uppmjuka» 19 kap. 3 § jorddelningslagen med rätt att i stället medgiva
skogsfångsservitut.
Snarare behövs väl, särskilt till lantmäteriets ledning, klargöras, att
tredje stycket i nämnda lagrum avser, såsom även blivit uttalat vid lagens
tillkomst, tilldelning av tillräcklig odlingsmark och skogsmark med
äganderätt för att anskaffa de i lagrummet åsyftade ökade utkomstmöjligheterna
för den jordbrukande befolkningen.
Därtill kommer en annan viktig sak. De nu ifrågavarande skogsservituten
äro förmodligen till stor del, kanske de flesta, tillkomna vid avstyckningar
från bolagsdomäner av gamla jordbruk i Norrland före norrländska
ägostyckningslagens antagande 1905 och dess utsträckning till
Värmland 1917. De erhöllo enligt medgivande av 1896 års förenämnda
ägostyckningslag föga eller ingen odlingsmark och husbehovsskog med
äganderätt.
Dessa jordbruk äro i eminent mening »ofullständiga». På statsmaktens
dagordning står nu ostridigt fullkomnandet eller stärkandet av ofullständiga
jordbruk. Det vore väl då en angelägenhet av vikt att ställa
utbrytningen av deras skogsservitut i samband med ett sådant fullkomnande,
ifall detta ej anses böra stanna bara på papperet. Detta — fullkomnandet
nämligen — kan ske genom en rationell lagstiftning för genomförande
av berörda statsuppgift. De oavlåtligt i jordkommissioner,
motioner och även propositionsvis gjorda framställningarna härom bord©
väl av fosterlandskärleken någon gång effektueras. Menige mans bästa
är ju som bekant också den yppersta lagen. Då kunde samhället i de
nu ifrågavarande fallen åstadkomma, att dessa ofullständiga jordbruk
omsider erhöllo odlingsmark mot ersättning och sitt redan betalda skogsfång
utbrutet utan ersättning och eventuellt kompletterat mot ersättning.
Anser sig statsmakten åter under lantmäteristyrelsens, jägmästaren
Nils Schagers nied Peres ledning (se programmet vid utskottets utlåtande
nr 18 för 1933, sid. 22 o. f. samt 25 o. f.) böra återgå mer eller mindre till
1896 års ägostyekningslags tankar, så kommer även sanningen i förste
lantmätarens i Västerbottens län yttrande år 1900 till sin rätt: »Styckningsändamålet»,
sade han, »är här överhuvud att frånskilja inägorna
från skogsmarken utan att fråga efter, örn någon befolkning på dem skall
kunna existera. Ja, meningen är väl sällan eller aldrig att så skall ske.»
Hemställan.
På grund av vad ovan anförts hemställes:
att riksdagen med anledning av förevarande motioner
ville
1) för sin del antaga följande ändrade lydelse av 20
kap. 3 § lagen örn delning av jord på landet:
3
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 saini. 2 avd. Nr 21.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet
till skogsfång och mulbete eller endera av dessa
rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten
eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån
servitutet gäller, servitutet utan sammanhang med
skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och
kunna ske utan någons förfång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.»;
2) eller, örn detta ej kan nu bifallas, att riksdagen
ville hos Kungl. Majit begära betryggande åtgärder
genom lag eller annorledes i syfte att ifrågavarande
servitutsrätter ej må på det ena eller andra sättet
äventyras;
3) hos Kungl. Majit —- såsom tillägg till riksdagens
förenämnda skrivelse år 1933 (sid. 21) — särskilt begära
undersökning, i vad mån de utbrytningar av
servitut utan sammanhang med skifte, som hittills ägt
rum, tillförsäkrat den berättigade fastigheten fullgod
gottgörelse för vad genom servitutet upplåtits.
Bilaga.
Herr Lindhagens yttrande till stöd för det genom reservation av herrar
Hagman, Lindhagen, Hage och Mölander mot andra lagutskottets utlåtande
nr 3 vid 1931 års riksdag framlagda lagförslaget.
»I förevarande fall verka de legala uttrycken ’den härskande’ och ’den
tjänande fastigheten’ något vilseledande. Den härskande fastigheten utgöres
merendels av torp och andra småbruk och den tjänande fastigheten
av den större domänen, från vilken den förra blivit utbruten.
Under den förberedande utredningen har en av de två s. k. sakkunniga
föreslagit, att den servitutsberättigade skulle likställas med ägaren av
den tjänande fastigheten. Båda skulle således kunna begära utbrytning
’örn det finnes medföra nytta och kunna ske utan förfång’. Detta förbehåll
kan ju innefatta mycket, och det innebär väl en fullt uttömmande
och tillräcklig garanti för båda fallen.
Varför skola då ej båda ägarne kunna erhålla detta vitsord?
Jo, därför att det icke skulle låta väl förena sig med grundsatsen om
avtals förbindande verkan. Men den grundsatsen brytes ju till förmån
för dan större tjänande fastigheten. Man måste fråga sig, varför den
mindre, servitutsberättigade fastigheten ensam skall sota för nämnda
grundsats örn avtals förbindande verkan. Utskottet svarar, att detta
privilegium för den större fastigheten är befogat, därför att en sådan utbrytning
''alltid för den servitutsberättigade medför, att den relativt sva
-
27
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
gare servitutsrätten utbytes mot den starkare äganderätten’. Alltså, det
är nu sakligt sett inte vidare fråga om avtals helgd. Den tjänande fastigheten
får bryta avtalet icke blott därför att han anser sig lia fördel därav
utan även därför att den servitutsberättigade därigenom vinner fördelen
att begåvas med en äganderätt. I förbigående sagt kan denna förläning
bli betungande. För servitutsrättens utövning betalas väl i de flesta fall
en årlig ersättning. Den lilla fastigheten tvingas nu att betala denna ersättning
kapitaliserad på en tidpunkt, som är för honom oläglig o. s. v.
Denna förmenta fördel får den servitutsberättigade dock icke själv
begära. Och frågar man då varför han icke får det, så kommer man tillbaka
till att han beretts förmånen att vara väktare över avtals helgd
genom att förhindras själv kunna bryta detsamma. Sådana kullerbyttor
i lagstiftningen kallas visst på lärt språk för Eureuius vitiosus’, det är
uttytt ''brottslig cirkelgång’.
Vill den olärde söka den rimliga förklaringen, ligger saken nog till så,
att den större och mäktigare jordägaren bör gynnas och skänkas övertag
över den mindre, svagare jordägaren. Det är enahanda grundsats som
för närvarande knäsatts i jordfrågan, att staten, trots arbetslösheten och
nöden på landsbygden, icke anser sig befogad att tillägga den jordlöse
eller ett litet ofullständigt jordbruk någon rätt till obruten och sålunda
.i högsta måtto vanhävdad odlingsjord, med mindre den store jordägaren
medgiver det.
\id laga skifte kan ju dock ett servitut utbrytas pä begäran av båda
parterna, och även ett färskt avtal är det tillåtet att sålunda upphäva.
Utskottet har nu funnit på, att detta skulle vara helt naturligt, då skiftets
ändamål just är att upphäva en tidigare rådande gemenskap. Men detta
är ju också den nu ifrågasatta lagstiftningens ändamål. Varför skall då
just detta senare lagrum behöva gå på kryckor? Jo, förmodligen därför
att därigenom bringar statsmakten en hyllning åt den stora äganderättens
majestät.
Sakförhållandet är helt enkelt följande. Servitutsavtal kommer att bestå.
även örn ömsesidig uppsägningsrätt medgives, så länge parterna äro
övervägande nöjda med detsamma. Det är när den ene blir missnöjd med
den andre eller har andra baktankar för sig, som utbrytningen kommer
att ifrågasättas. Den tjänande fastigheten kan lia anledning till missnöje,
när avtalet medger den servitutberättigade att taga ut sitt tarv
själv tämligen hur han Auli. 1 sådana fäll, som förekomma, inträffar det
att den senare bekvämligen tillgodgör sitt behov ur de vackraste timmerträden
och den kraftigaste ungskogen. I sådana fall har jordägaren
anledning att Amra missnöjd.
Den härskande eller med andra ord servitutsberättigade fastighetsägaren
kan vara bunden i sin servitutsrätt av mer eller mindre drakoniska
bestämmelser. Han är förbjuden att utfå sitt husbehov annat än efter
den stora jordägarens godtyckliga utsyning och på en plats, som är för
den servitutsberättigade olämplig. Han kan även hänvisas till det sämsta
ävskrapet i skogen och till förfallet virke, som är odugligt till husbyggnad.
Tredska med utsyning kan också förekomma. I sådana fall bör den
servitutsberättigade liga befogenhet att påkalla utbrytning.
Lagförslaget uppger således lielgden av avtalets bestånd till förmån
blott för den ena kontrahenten. Därigenom kränker den, såsom vi set*,
särdeles orättvist bådas likhet inför lagen. Och som sagt, alltid är det
då den starkare, som skall gynnas på den svagares bekostnad.
Detta var en aktuell fråga åtminstone i Norrland under do första ti
-
28 Andra la<jutskottets utlåtande Nr 21; reservationer.
derna av 1900-talet. Torpare och egnahemsinnekavare klagade över svårigheterna
för tillgodnj utande av utfäst skogsfång eller mulbete. Ett
icke ovanligt klagomål var också, att skogsrättens tillgodnjutande omöjliggjorts
genom uthuggning av den skog, som rimligen skulle stå till
buds. Vi väckte mer än en gång motioner örn missförhållandets avhjälpande
men förgäves.
Genom 1926 års lag medgav nu ifrågavarande lagrum den berättigade
fastighetens ägare att utbryta servitutet allenast ''örn det visats, att servitutet
äventyras’. En sådan bevisning måste vanligen komma för sent,
d. v. s. sedan skogen redan är uthuggen. Ender andra förhållanden blir
bevisningen svår och kostsam.
Den nu ifrågasatta lagändringen är vidare tillkommen uppenbarligen
närmast för att skilja mellan enskilda jordägare, när de komma i konflikt
örn servituts tillämpning. Statens skogar bruka i mångt och mycket
undantagas från en sådan lagstiftning. Sålunda stadgar den närbesläktade
ensittarlagen, att den ej har tillämpning på kronans jord.. Någon
motsvarande föreskrift förekommer icke här, och propositionen innehåller
icke någon verklig utredning örn detta förhållande. Därför borde
enligt min mening propositionen helst avslagits vid denna riksdag och i
en skrivelse begäras ett nytt, bättre utrett förslag.
Då ett bifall därtill icke kan förväntas, får man försöka att inom riksdagen
själv skaffa sig någon hållpunkt på detta outredda kapitel. Den
enklaste utvägen vore då att till den ovan i reservationen ifrågasatta formuleringen
i avvaktan på närmare utredning tillägga orden: ''dock att
vad sålunda stadgats örn utbrytningsrätt för ägaren till den fastighet,
till vars förmån servitutet gäller, ej skall avses servitutsrätt till skogsfång
och mulbete å kronan tillhörig mark’.
Emellertid är det icke här, såsom domänstyrelsen synes föreställa sig,
någon fara för framtiden. Lagförslaget innehåller icke någon föreskrift
örn att bestämmelse i servitutsavtal, att utbrytning ej får äga rum utan
hägge kontrahenternas samtycke, ej skall gälla. Följaktligen står det såväl
kronan som enskilda öppet att hädanefter göra ett sådant förbehåll.
Det har ansetts, att även ensittarlagen kan genom dylikt förord upphävas.
Inom lagutskottet rådde också enighet om att lagförslaget måste
tolkas på detta sätt.
Först efter motionens väckande koni jag att erinra, mig berörda förhållande.
Anledning till vidhållande av andra yrkandet i motionen, tillkommet
i komproipissyfte, saknas sålunda ännu mer.
Vad därefter angår tidigare servitutsupplåtelser å kronomark utan sådant
förbehåll, som nyss sagts, skulle således en utbrytning, örn likställighet
genomfördes, kunna ske på begäran även av den tjänande fastighetens
ägare. Domänstyrelsens utlåtande innehåller, åtminstone såvitt
referatet i propositionen utvisar, ej någon klar uppställning örn antalet
och belägenheten av små äganderättsfastigheter, som genom avtal förvärvat
skogsfång eller mulbetesrätt på kronans mark. Utskottet uppger,
enligt inhämtad muntlig uppgift, att antalet skulle belöpa sig till över
2,000. Örn de ligga företrädesvis i norra eller södra Sverige och örn förhållandena
i övrigt i de särskilda fallen får man icke klarhet av redogörelsen.
Den allmänna jordlagstiftningen är emellertid byggd på den uppfattningen,
att i vårt klimat och framför allt i Norrland och med hänsyn till
jordens beskaffenhet särskilt i skogsbygderna det mindre jordbruket bör
tillgodoses med egen erforderlig liusbekovsskog och örn möjligt även od
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21; reservationer. 29
lingsmark oell mulbete. Att göra någon skillnad bär för äganderättsupplåtelser
från kronomark är föga principiellt grundat, och de ifrågavarande
små jordbrukarna kunna icke förstå en sådan olikhet inför lagen.
Kronan säljer för övrigt årligen en myckenhet jordbruk med skog, och
hela den norrländska avvittringen innefattade ett planlagt bortskänkande
av kronoskog till jordbruket. Det synes mig således vara ett silande av
mygg att nu tillskapa en orättvis olikhet inför lagen i de fall, för vilka
lagen närmast är avsedd, genom att demonstrera en obenägenhet för
upplåtelse av husbehovsskog från kronomark i de fall, där hitintills äganderättslägenheter
redan upplåtits med servitutsrätt till skog eller mulbete
utan förbehåll att servitutsrätten ej fick utbrytas.
På grund härav har jag tillstyrkt den lydelse av lagrummet, som reservationen
innehåller.»
Bihang till riksdagens protokoll 193t. ''.) sami. 2 aud. Nr 21-
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.