Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och vidtagande av åtgärder snarast möjligt för åstadkommande av ändrade bestämmelser om hemortsrätt i syfte att ernå bättre och rättvisare fördelning av fattigvårdsbördan kommunerna emellan.

1934-04-20 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:23, Skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och vidtagande av åtgärder snarast möjligt för åstadkommande av ändrade bestämmelser om hemortsrätt i syfte att ernå bättre och rättvisare fördelning av fattigvårdsbördan kommunerna emellan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar

i lagen om fattigvården.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft följande, inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första kammaren

nr 139 av herr Löfvander m. fl. samt från andra kammaren nr 39 och 40

av herr Thorell m. fl., nr 291 av herr Johansson i Bro m. fl., nr 302 av herrar

Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund samt nr 451 av herr Nyblom

m. fl.

Beträffande de yrkanden, som framställts i motionerna, redogöres här

nedan under punkterna A—D. I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas

här nedan, hänvisa till motionerna.

A. Ifrågasatta ändringar av de allmänna bestämmelserna om

hemortsrätt m. m.

I ovannämnda motion nr 40 i andra kammaren har herr Thorell m. fl.

hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning

och vidtagande av åtgärder snarast möjligt för åstadkommande av

ändrade bestämmelser om hemortsrätt i syfte att ernå bättre och rättvisare

fördelning av fattigvårdsbördan kommunerna emellan. I motionerna

nr 139 i första kammaren av herr Löfvander m. fl. och nr 291 i andra

kammaren av herr Johansson i Bro m. fl., vilka äro likalydande, har yrkats,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag

— om möjligt till innevarande riksdag — rörande sådan ändring av gällande

fattigvårdslag, att hemortsrätt skall, oberoende av meddelad fattigvård,

åtnjutas i det samhälle, där vederbörande är mantalsskriven.

I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att

varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunalförvaltning,

för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar

med andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja och

bekosta fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort

sett var den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 aud. Nr 23.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om

fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskammittén följande:

Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en

statsuppgift. Det kunde då tilläventyrs även anses riktigare att lägga fattigvårdens

handhavande på staten. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa

praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning

av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att bidraga till

fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet

till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån

det med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna om skyldighet

att betala utgiven fattigvård. Emellertid skulle det utan tvivel vara

ett missgrepp, om man av dessa principiella eller praktiska skäl läte staten

övertaga och genom sina organ handhava fattigvården. Det är icke så i

den moderna staten, att denna själv direkt ombesörjer alla statsfunktioner.

I stor omfattning har staten överlämnat åt medborgarna själva eller sammanslutningar

av medborgare att ombesörja dylika funktioner. Man har

lunnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet för statsändamålet

krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka till arbetet föra

en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång sakna.

Ett av de områden, på vilka detta alldeles särskilt ansetts vara fallet, är

fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning

undandragits statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt

kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens

verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,

ej direkt fattigvårdsgivande. Kommunernas fullständiga befriande från

utgifterna skulle från deras handhavande av fattigvården borttaga allt ekonomiskt

intresse, vilket återigen skulle komma att visa sig ödesdigert både

ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understödstagarna. För att

förekomma alltför stora missförhållanden härav finge man lov att anordna

en vidlyftig och ingående kontroll, som komme att betydligt inskränka de

kommunala myndigheternas frihet i handhavandet, åstadkomma slitningar

och minska intresset. Men även med en än så ingående kontroll komme

det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Kommittén anser sålunda,

att ett statens övertagande av fattigvården ej är att förorda.

Vid framläggande av proposition med förslag till lag om fattigvården,

nr 135, till 1918 års riksdag yttrade föredragande departementschefen, statsrådet

Schotte, att han i likhet med kommittén funne, att man icke borde

ifrågasätta, att staten eller landstingen helt övertoge fattigvården, utan i

stället, med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta

staten och landstingen kraftigare än dittills hjälpa kommunerna, särskilt

i syfte att bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare

samt därmed lätta kommunernas bördor.

I en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion,

nr 145, uttalade herr Hult, att det varit önskvärt, örn i samband med det

framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning Kungl. Majit sökt att

främja frågan örn den kommunala skatteutjämningen genom att fördela

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23. 3

fattigvårdsbördan på större områden. Motionären hemställde om avslag å

propositionen.

Andra särskilda utskottet fann emellertid anledning saknas att frångå

vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Propositionen blev i förevarande del av riksdagen bifallen.

I fråga om mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten får utskottet

erinra, att 1871 års förordning angående fattigvården som huvudregel beträffande

hemortsrätten stadgade, att svensk medborgare skulle anses hava

hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt

blivit eller bort bliva mantalsskriven.

Vid 1905 års riksdag väcktes av enskilda motionärer förslag örn revision

av fattigvårdslagstiftningen. I anledning av berörda motioner anhöll riksdagen

i skrivelse den 12 maj 1905, nr 131, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till, bland annat, ändrade bestämmelser

beträffande hemortsrätt i fråga om fattigvård och rörande förhållanden,

som därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser borde upptaga

strängare villkor för hemortsrätts uppkomst än de då i ämnet gällande och

vara ägnade att, såvitt ske kunde, inskränka och förenkla tvisterna mellan

kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård.

Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt ovannämnda, år 1915

avgivna betänkande, att svensk medborgare skulle i fråga om fattigvård

hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven

utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avsåge,

kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt vad i 49 § i kommitténs lagförslag

sades, utövade inverkan på förvärv av hemortsrätt. Som anledning

till att riksdagens direktiv icke följts anförde kommittén, bland annat, följande:
Med

hänsyn till de såväl av riksdagen som från annat håll uttalade önskemålen

om strängare villkor för förvärv av hemortsrätt hade kommittén ansett

sig böra göra ett försök att anordna hemortsrätten på grundvalen av

viss tids vistelse i en kommun. Kommittén hade därför utarbetat ett förslag

till lagbestämmelser örn hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställts, att

en person förvärvade hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket

han under en tid av ett år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade

föreskrifter måst lämnas örn de förhållanden, som konstituerade en bosättning.

Trots det fullständigare uttryck, detta förslag givit åt samhörighetssynpunkten,

hade det för kommittén framstått såsom i hög grad tvivelaktigt,

huruvida detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen

såsom utgångspunkt.

I proposition nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag örn fattigvården

upptogs kommitténs förslag med vissa smärre ändringar i hithörande

paragrafer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Andra särskilda utskottet gjorde i sitt utlåtande icke någon erinran mot

propositionens förslag om hemortsrättsbestämmelserna.

Propositionen blev av riksdagen på denna punkt i oförändrat skick bifallen.

Enligt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 gäller, att varje socken på

landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör

ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård (5 §).

Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning, skola

de anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Två eller flera kommuner å landet

kunna förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle (6 §).

I 7 kapitlet innehåller lagen örn fattigvården stadganden om hemortsrätt.

Enligt dessa skall i fråga örn fattigvård svensk medborgare anses, med vissa

undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast

varit mantalsskriven utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,

kommit i åtnjutande av fattigvård, som utövar inverkan på förvärv av

hemortsrätt (45 §). Beträffande fattigvård, som utövar dylik inverkan, stadgas,

att därest någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst

fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 § i lagen (s. k. obligatorisk

fattigvård) eller örn under samma år fattigvård enligt 2 § i lagen (s. k. frivillig

fattigvård) meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där

han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning

(49 §). Vissa slag av fattigvård medföra dock icke berörda

verkan. Hustru har samma hemortsrätt som mannen (47 § 1 morn.). Barn

inom äktenskap har, så länge det är minderårigt, faderns eller, där han är

död och modern lever, moderns hemortsrätt (47 § 2 morn.). Minderårigt

barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern, eller, om hon

är död, den hon senast ägde (47 § 2 morn.).

Örn fattigvårdssamhällenas inbördes ersättningsskyldighet stadgar lagen,

att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken

har hemortsrätt inom annat samhälle, är, frånsett vissa undantagsfall,

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället

(50 och 51 §§). Bestrider hemortssamhället framställt krav, må talan om

ersättningens utfående anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

(54 §).

Vid början av år 1933 var totalantalet kommuner i vårt land 2 531. Antalet

fattigvårdssamhällen var samtidigt 2 523. Den möjlighet, lagstiftningen

enligt 6 § fattigvårdslagen skapat för kommuner att förena sig till gemensamma

fattigvårdssamhällen, har begagnats i endast fem fall, berörande

sammanlagt tretton kommuner. Däremot hava i ett stort antal fall två

eller flera fattigvårdssamhällen genom kommunalförbund förenat sig om

gemensam fattigvårdsanstalt. Antalet kommunalförbund för fattigvård utgör

för närvarande 189, omslutande 707 kommuner.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

5

Vid 1921 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 13, av

herrar Jonsson i Risinge och Westman i Brobygård, i vilken hemställdes, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

vidtaga åtgärder för åstadkommande av ändring i gällande stadganden i lagen

om fattigvården rörande förvärv av hemortsrätt i syfte att bringa dessa

stadganden i närmare överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i

riksdagens ovannämnda skrivelse den 12 maj 1905.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 5, anförde andra lagutskottet, att

utskottet icke funnit några övertygande skäl för upprivande av 1918 års riksdags

beslut. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

I skrivelse till Konungen den 12 januari 1928 anförde styrelsen för svenska

landskommunernas förbund —- under framhållande av vissa olägenheter, vilka

enligt styrelsens åsikt vore förbundna med fattigvårdslagens hemortsrättsbestämmelser

— att det syntes styrelsen nödvändigt, att en allsidig utredning

företoges örn möjligheterna för åvägabringande av en bättre sakernas ordning,

samt att det torde komma att framgå av utredningen, vilka åtgärder

som lämpligast borde vidtagas för avhjälpandet av de påtalade missförhållandena.

Berörda skrivelse har enligt uppgift ej föranlett annan åtgärd än att en i

skrivelsen gjord framställning om åstadkommande av en mera effektiv mantalsskrivning

överlämnats till finansdepartementet för att tagas i övervägande

i samband med en påtänkt omläggning av folkbokföringen i dess helhet.

I en vid 1928 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 366,

hemställde fru Ekberg och fru Thuring, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa örn utredning angående möjligheterna att låta landstingsområdena

utgöra fattigvårdssamhällen samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen föranledde.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde andra lagutskottet,

att enligt utskottets förmenande så stora betänkligheter mötte mot att göra

landstingsområdena till fattigvårdssamhällen, att utskottet ej kunde förorda

en sådan ordning.

Motionen blev därefter av riksdagen avslagen.

Vid samma riksdag väcktes i samband med Kungl. Majlis propositioner

med förslag till kommunalskattelag m. m. motioner, nr 314 i första kammaren

av herr Möller m. fl. och nr 509 i andra kammaren av herr Hansson i

Slockholm m. fl., i vilka motioner hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit begära förnyad utredning av kommunalskattefrågan i enlighet med i

motionerna angivna riktlinjer.

Särskilda utskottet, till vars behandling ärendet hänsköts, föreslog i sitt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

utlåtande nr 1, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa om utredning

rörande, bland annat, frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom

kommunerna.

I skrivelse nr 344 anhöll därefter riksdagen, att Kungl. Majit ville föranstalta

om sådan utredning.

Innan Kungl. Majit vidtog åtgärd med anledning av riksdagens berörda

skrivelse, bemyndigade Kungl. Maj :t den 26 april 1929 chefen för socialdepartementet

att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med

utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation.

Vid behandlingen av frågan örn tillkallande av dessa sakkunniga, de

s. k. organisationssakkunniga, lämnade föredragande departementschefen,

statsrådet Lubeck, till en början en redogörelse för tidigare vidtagna åtgärder

för organisation av berörda verksamhet ävensom för olägenheter, som vore

förenade med den nuvarande organisationen, samt anförde därefter:

Vad jag yttrat rörande de allvarliga olägenheter, som äro förenade med den

nuvarande ordningen, synes böra föranleda, att frågan upptages till en allmän

utredning. Vid en dylik utredning möta tydligen två skilda ehuru med varandra

nära sammanhängande problem.

Det ena av dessa är frågan om åstadkommande av större lokala enheter,

främst för den sociala omvårdnaden men möjligen i anslutning därtill även i

fråga om handhavandet av vissa andra samhälleliga uppgifter. Det gäller tydligen

här närmast att undersöka möjligheterna för en sådan samorganisation

eller eljest ett sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller i

allt fall de mindre av dessa, att berörda uppgifter kunna handhavas på ett så

ekonomiskt och i övrigt rationellt sätt som möjligt, på samma gång som hänsyn

tages till att verksamhetens syfte och de lokala intressena icke sättas i

fara.

Den andra av de båda i det föreliggande problemet ingående huvudfrågorna

avser åstadkommandet av större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna,

respektive nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.

Den förvaltning, som det här framför allt gäller, är tydligen närmast den,

som avser fattigvård, understöds- och hjälpverksamhet i anledning av arbetslöshet

samt pensionsförsäkring. Vad däremot angår barnavårdsnämndernas

verksamhet synes det vara mera tvivelaktigt, om tillräcklig anledning finnes

till ett sammanförande med övriga organ. Barnavårdsnämnderna handhava

ju huvudsakligen uppfostringsuppgifter, och deras vårdnadsklientel är väsentligen

ett annat än det, som kommer i beröring med övriga här avsedda

hjälporgan. Det är emellertid icke heller utan vidare givet, att alla övriga

här avsedda uppgifter lämpligen böra sammanföras till en enda nämnd eller

styrelse. I enlighet med vad som antytts under diskussionen torde jämte en

sådan lösning andra vägar böra undersökas, exempelvis en sådan organisation,

att visserligen all egentlig understödsverksamhet, alltså verksamhet för

s. k. öppen fattigvård, arbetslöshetshjälp, sjukförsäkring o. s. v. ombesörjes

av ett och samma organ, dit också en hjälpsökande i varje fall skulle hava att

i första hand hänvända sig för erhållande av upplysningar eller understöd,

men att sedan hela det kommunala anstalts väsendet för fattigvård och andra

uppgifter anförtroddes åt en särskild styrelse. Av väsentlig betydelse är under

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

7

alla förhållanden, att hos ett och samma organ förenas all erforderlig personkännedom

och att alla anordningar vidtagas, som kunna tjäna till undvikande

av dubbelersättning.

Problemet rörande förhållandet mellan de olika stödformerna, i första

hand pensionsförsäkringen och fattigvården, måste klarläggas i hela sin vidd.

Möjligen visar det sig därvid nödvändigt att omarbeta nuvarande fattigvårdslag

i vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna

samt mellan kommunerna och staten får tagas i förnyat övervägande.

I den till innevarande riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse

sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit upplyses, att de sakkunnigas

arbete beräknas vara slutfört i mitten av år 1934.

Under åberopande av riksdagens ovan omtalade skrivelse 1928 hemställde

chefen för finansdepartementet, statsrådet Dahl, i statsråd den 18 oktober

1929 örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag

att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan örn rationell

utjämning av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande

spörsmål. De sedermera tillkallade sakkunniga antogo namnet

skatteutjämningsberedningen. I sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrade

departementschefen, bland annat, följande:

Riksdagen torde hava avsett, att i första hand bör tagas under omprövning

frågan örn jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande

uppgifter mellan staten samt kommuner av olika ordning. På många områden

saknas för närvarande en klar gränsdragning i detta hänseende. Jag tilllåter

mig i sådant avseende erinra örn det »hälftenbruk» mellan staten och

kommun eller mellan landsting och primärkommuner, som råder inom pensionsförsäkringen,

fattigvården, folkskolan, polisväsendet och väghållningen

m. m. Såsom grundval för utredningen synes nu i första hand höra fastställas,

vilka verksamhetsområden i förevarande sammanhang böra komma under

omprövning. Med utnyttjande av det material, som införskaffas, och med beaktande

av de erfarenheter rörande hithörande frågor, vilka kunna hämtas

från främmande länder, där motsvarande spörsmål äro aktuella, bör undersökas,

huruvida den verksamhet, varom fråga är, lämpligen bör i större eller

mindre omfattning överflyttas på statsverket eller från primärkommunerna

på kommuner av högre ordning. Även jämkningar i motsatt riktning höra

kunna ifrågakomma. Tillika bör tagas under omprövning, huruvida i olika

fall en utvidgning av systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål

eller bidrag från landsting till primärkommuner kan vara att föredraga

framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter, t lider.sökningen

torde böra avse varje verksamhetsgren för sig, dock så att överblicken

över och sammanhanget mellan olika grenar icke förloras.

Det lärer näppeligen kunna förnekas, att en bidragande orsak till det

ojämna och mångenstädes betungande skattetrycket är alt söka i den särskilt

i vissa delar av landet rådande starka söndersplittringen i ett stort antal smärre

kommunala enheter, av vilka åtskilliga hava ett otillräckligt skatteunderlag

i förhållande till de ökade utgiftskrav, som senare tiders utveckling framför

allt på det sociala området, fört med sig. Med hänsyn härtill torde vid en

utredning av den art, som här ifrågasattes, jämväl spörsmålet örn jämkningar

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

i den kommunala indelningen böra komma under övervägande. Genom ett

lämpligt sammanförande av skilda kommuner för olika ändamål eller genom

åstadkommande på annat sätt av vidgat kommunalt samarbete skulle sannolikt

en bättre ekonomisering och en jämnare utgiftsfördelning i många fall

stå att vinna.

Skatteutjämningsberedningen har den 12 december 1932 framlagt ett principbetänkande

med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning

till staten eller till större kommunala utdebiteringsområden av kostnader

för kommunala förvaltningsuppgifter. Enligt detta betänkande böra de

regler, som gälla om fattigvårdssamhällen samt örn de lokala organen för

fattigvård, i huvudsak lämnas oförändrade. Landstingen föreslås skola helt

omhändertaga fattigvårds- och barnavårdsanstalterna och deras drift samt i

sin hand centralisera all anstaltsvård inom landstingsområdet, som för detta

ändamål av landstingen skola indelas i anstaltsdistrikt, i regel omfattande

flera fattigvårdssamhällen. Av de kostnader för den obligatoriska fattigvården,

som icke gäldas av staten och som ej ersättas av de understödda eller

för dem försörjningspliktiga, böra enligt förslaget tre fjärdedelar bäras av

landstingen och en fjärdedel påvila primärkommunerna. Primärkommunerna

böra däremot liksom hittills bära hela kostnaden för den frivilliga fattigvården.

Skatteutjämningsberedningen har vidare i sitt ovannämnda betänkande,

i syfte att verksamt minska antalet fattigvårdsmål, förordat ändringar av

föreskrifterna örn hemortsrätt. Enligt beredningens förslag bör hemortsrätt,

oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande

är eller senast varit mantalsskriven. Fattigvård åt person, som under de sista

tre åren varit mantalsskriven i ett samhälle utan att veterligen hava vistats

där, bör ersättas av staten. Särskilda bestämmelser böra meddelas med ändamål

att i möjligaste mån förekomma, att annan kommun än den verkliga

hemkommunen blir bunden att omhändertaga ålderdomsförsörjningen. Kommunernas

befogenhet att anlita rättegång för lösande av sina inbördes fattigvårdstvister

bör begränsas.

Över skatteutjämningsberedningens betänkande hava yttranden infordrats

från länsstyrelserna samt ett flertal andra myndigheter. Någon ytterligare

åtgärd har enligt uppgift ej vidtagits i nu förevarande avseenden.

Vid 1930 års riksdag yrkade herr Ericson i Boxholm i motion nr 14 inom

andra kammaren, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

begära skyndsam utredning och förslag till sådan ändring rörande hemortsrättsbestämmelserna

i fattigvårdslagen, att samtliga de kommuner, där den

understödsbehövande haft hemortsrätt, må, under vissa förhållanden, vidkännas

underhållsplikt.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt med nr 8 betecknade utlåtande över motionen

bifall till densamma under hänvisning till att frågan om ändrade hemortsrättsbestämmelser

bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom framställ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23. 9

ning i ämnet från styrelsen för svenska landskommunernas förbund den 12

januari 1928.

Riksdagen avslog motionen.

Vid 1931 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 191, av

herr Björnberg angående centralisering av fattigvården.

Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt över densamma avgivna utlåtande

nr 11 under hänvisning till att frågan örn sammanförande av primärkommunerna

till större lokala enheter för handhavande av fattigvården samt

spörsmålet örn förhållandet i fattigvardshänseende mellan primär- och sekundärkommunerna

och mellan kommunerna och staten vore föremål för

utredning av de organisationssakkunniga.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1932 års riksdag yrkade herr Paulsen i två inom andra kammaren

väckta motioner, nr 9 och 10, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till sådan ändring i gällande

fattigvårdslag och barnavårdslag, att alla nuvarande hemortsbestämmelser

slopas, att i stället för de slopade hemortsbestämmelserna inskrives i lagen,

att varje svensk medborgare har hemortsrätt i Sverige utan angivande av någon

särskild kommun, och att staten betalar alla kostnader för fattigvården

och den offentliga barnavården.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen nr 9, vilken avsåg fattigvårdslagen,

avgivna utlåtande, nr 3, efter att hava redogjort för tidigare behandling

av frågan angående centralisering av fattigvården:

Som av redogörelsen framgår har åt de organisationssakkunniga uppdragits

att verkställa utredning av den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens

organisation. Vederbörande departementschef yttrade vid behandling av

frågan om de sakkunnigas tillkallande, att problemet rörande förhållandet

mellan de olika samhälleliga stödformerna måste klarläggas i hela sin vidd

samt att det möjligen därvid skulle visa sig nödvändigt att omarbeta fattigvårdslagen

i vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna

samt mellan kommunerna och staten finge tagas i förnyat övervägande.

I direktiven för skatteutjämningsberedningen uttalas, att det bör

undersökas, huruvida kommunal verksamhet bör i större eller mindre omfattning

överflyttas på statsverket samt huruvida i olika fall en utvidgning av

systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål kan vara att föredraga

framför en direkt överflyttning av ifrågakommande uppgifter. Den ekonomiska

kris, som nu är så starkt kännbar inom vårt näringsliv, gör det synnerligen

önskvärt, att de förslag, vartill de nyss nämnda utredningarna rörande

omorganisation av vår sociala hjälpverksamhet kunna föranleda, framläggas

för riksdagen, så snart detta under beaktande av de ändrade tidsomständigheterna

är möjligt. Med hänsyn till det läge, vari det pågående utredningsarbetet

för närvarande befinner sig, anser utskottet icke lämpligt, att riksdagen

nu gör något uttalande i den av motionären väckta lragan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

I sitt över motionen nr 10, vilken avsåg barnavårdslagen, avgivna utlåtande,

nr 4, framhöll utskottet, att enligt utskottets mening synpunkter likartade

med dem, som utskottet anfört i sitt ovannämnda utlåtande nr 3, voro i huvudsak

tillämpliga jämväl med avseende å motionen nr 10.

De båda motionerna blevo därefter av riksdagen avslagna.

I en vid samma riksdag av herr Edward Larson väckt motion, nr 253, inom

första kammaren hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag till ändrade

bestämmelser i nu gällande fattigvårdslag rörande hemortsrätt, så att de i

hög grad florerande fattigvårdsprocesserna onödiggjordes.

Andra lagutskottet avstyrkte motionen i sitt utlåtande, nr 5, under hänvisning

till pågående omfattande utredningsarbete med avseende å fattigvården

och den sociala hjälpverksamheten över huvud taget.

Motionen blev av riksdagen avslagen.

Antalet fattigvårdsprocesser har sedan 1918 tidvis högst väsentligt stegrats.

Utskottet får i detta avseende hänvisa till nedanstående siffror, av vilka de

för åren 1917—1925 äro hämtade ur Kungl. Maj :ts proposition nr 106 till

1926 års riksdag samt uppgiften för 1931 från skatteutjämningsberedningens

betänkande.

Antal fattigvårdsmdl mellan fattigvårdssamhällen, anhångiggjorda hos länsstyrelserna

och Överståthållarämbetet.

År 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1931

6 972 6 972 7 637 8 637 10 076 13 218 15 806 11 449 13 426 7 407.

Antalet mål angående mantalsskrivning har starkt stegrats, såsom framgår

av nedanstående uppgifter, till vilka utskottet ber att få hänvisa.

Siffrorna äro hämtade beträffande åren 1917-—1925 från nyssnämnda proposition

vid 1926 års riksdag, för åren 1926—1929 från kammarrättens yttrande

över 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande, för år 1931 från

skatteutjämningsberedningens betänkande med viss komplettering av Sveriges

häradsskrivareförening samt för år 1933 från en av nämnda förening

gjord sammanställning.

Antalet till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet inkomna besvär rörande

fråga örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd.

Ar 1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923 1924

1925

1926

1927

121

95

171

156

393

674

1 289 1 733

2 222

2 161

3 140

År

1928

1929

1931

1933

4 155

5 215

9 788

14 304.

Dessa besvär angående mantalsskrivningsfrågor lia huvudsakligen anförts

av kommuner och fattigvårdssamhällen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

11

I en vid innevarande riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 34, har

herr Ericson i Boxholm hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville företaga en allmän revision av gällande

bestämmelser i fråga om mantalsskrivning i syfte att i motionen påtalade

olägenheter måtte bliva i möjligaste mån avhjälpta. I motionen har framhållits,

bland annat, att fattigvårdslagens bestämmelser, att den faktiska mantalsskrivningen

skall vara grundläggande för hemortsrätten, innebära en

orättvisa i de fall, då en persons mantalsskrivning av ett eller annat skäl är

oriktig.

I anledning av berörda motion, vilken hänvisats till bevillningsutskottet, har

nämnda utskott i betänkande den 9 april 1934, nr 24, hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta

verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma

förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning och därmed sammanhängande

frågor samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen

kan giva anledning.

Riksdagen, som bifallit utskottets hemställan, har därefter avlåtit skrivelse,

nr 178, med ovan angivna innehåll.

För närmare upplysning angående de i bevillningsutskottets nyssnämnda

betänkande behandlade spörsmålen ber andra lagutskottet att få hänvisa till

berörda betänkande.

I förevarande tre motioner har berörts frågan om fattigvård dt barn till

arbetslösa men arbetsföra föräldrar.

Utskottet vill i anledning härav erinra om att riksdagen i skrivelse den

21 juni 1933, nr 356, hemställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta dels örn

skyndsam utredning rörande reglering av förhållandet mellan den offentliga

arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna fattigvården,

dels ock om skyndsam utredning beträffande omfattningen av kommunernas

lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär samt

örn behovet och lämpligheten av laglig reglering av kommunernas verksamhet

för arbetslöshetens bekämpande.

I proposition nr 38 till innevarande riksdag med förslag till förordning

örn erkända arbetslöshetskassor m. m. har föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, efter att hava redogjort för vad vid 1933 års riksdag

och tidigare förekommit i frågan beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen

och fattigvården, anfört, bland annat (s. 63 och 64):

I anledning av riksdagens nyssnämnda skrivelse har jag inom socialdepartementet

låtit verkställa en förberedande utredning beträffande den förstnämnda

av de i skrivelsen berörda frågorna. På föredragning av mig har

Kungl. Majit härefter anbefallt länsstyrelserna att införskaffa särskild utredning

från kommunerna till närmare belysning av det sätt, varpå kommunerna

ordnat den del av arbetslöshetshjälpen, som ej består i anordnande

av arbeten och ej heller består i utgivande av kontantunderstöd med stats
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Utskottet.

bidrag. Bearbetning av det från kommunerna inkomna vidlyftiga utredningsmaterialet

har igångsatts inom departementet. Särskild utredning har också

inom departementet verkställts rörande innebörden av gällande rätt i fråga

om kommuns befogenhet att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär.

Såsom jag föregående år anförde, måste en gränsdragning emellan arbetslöshetsförsäkringen

och den allmänna fattigvården ingå som ett led i ett allmänt

åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet förenade fattigvården

och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till följd av arbetslöshet. Ett

dylikt åtskiljande sammanhänger nära med frågan örn åstadkommande av

en större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna av den sociala hjälpverksamheten.

Denna fråga är som bekant för utredning överlämnad till de

s. k. organisationssakkunniga. Nämnda sakkunniga hava numera i en till

mig överlämnad promemoria meddelat, att de sakkunniga vid sina undersökningar

i nyssnämnda fråga jämväl behandlat frågan örn förhållandet mellan

arbetslöshetshjälpen och fattigvården. I promemorian uttalas vidare, att de

sakkunniga funnit, att vissa materiella bestämmelser i fattigvårdslagen, exempelvis

2 § och dess tillämpning under arbetslöshet, stöde i nära sammanhang

med de organisationsfrågor, som närmast överlämnats till de sakkunniga.

De sakkunnigas arbete på detta område kunde således komma att beröra en

del av den av riksdagen begärda utredningen.

I det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är det uppenbarligen icke möjligt

att föreslå några särskilda bestämmelser till reglering av förhållandet

mellan arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården.

I proposition nr 235 till innevarande riksdag angående anslag till bekämpande

av arbetslösheten m. m. har föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, (å sid. 39) förklarat, att det för närvarande icke vore möjligt

att fatta ståndpunkt till något av de spörsmål berörande arbetslöshetshjälpen

och fattigvården, beträffande vilka riksdagen i sin ovannämnda skrivelse

hemställt örn utredning. Innan bearbetningen av det från kommunerna införskaffade

utredningsmaterialet avslutats och såmedelst en mera fullständig

överblick vunnits över de nuvarande förhållandena å olika orter, vore det

enligt departementschefens förmenande ej möjligt att avgöra, örn och i vilka

avseenden en ytterligare utredning kunde eller lämpligen borde verkställas

utan att avbida resultatet av de organisationssakkunnigas undersökningar.

Såsom framgår av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen har skatteutjämningsberedningen

haft att taga ställning till de i förevarande motioner

behandlade spörsmålen angående revision av gällande bestämmelser örn

hemortsrätt. Enligt direktiven för skatteutjämningsberedningens verksamhet

har beredningen haft att undersöka, huruvida den sociala hjälpverksamheten

lämpligen borde i större eller mindre omfattning överflyttas på statsverket

eller från primärkommunerna på kommuner av högre ordning, varvid

tillika skulle tagas under prövning, huruvida i olika fall en utvidgning av

systemet med statliga bidrag för kommunala ändamål eller bidrag från

landsting till primärkommunerna kunde vara att föredraga framför en direkt

överflyttning av ifrågakommande uppgifter. I sitt den 12 december 1932

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

13

framlagda principbetänkande har beredningen föreslagit, bland annat, att

landstingen skola bära tre fjärdedelar av de kostnader för den obligatoriska

fattigvården, som ej gäldas av staten eller ersättas av enskilda, samt primärkommunerna

svara endast för den återstående delen av berörda utgifter.

I fråga om hemortsrätten har beredningen föreslagit, att hemortsrätt skall,

oberoende av meddelad fattigvård, åtnjutas i det samhälle, där vederbörande

är eller senast varit mantalsskriven. Över skatteutjämningsberedningens förslag

hava ett stort antal myndigheter och enskilda sammanslutningar yttrat

sig. Vid den fortsatta behandling av skatteutjämningsberedningens betänkande,

som är att förvänta, torde de i motionerna berörda spörsmålen komma

under förnyat övervägande.

Jämväl organisationssakkunniga torde komma att behandla frågan angående

revision av gällande bestämmelser örn hemortsrätt. Såsom framgår

av utskottets redogörelse här ovan hava dessa sakkunniga bemyndigats att

utreda, bland annat, spörsmålet örn åstadkommande av större lokala enheter

för den sociala omvårdnaden ävensom problemet rörande förhållandet mellan

olika stödformer, örn det vid behandlingen av sistnämnda fråga visar

sig nödvändigt att omarbeta gällande fattigvårdslag i vissa delar, äga de

sakkunniga taga i övervägande förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna

samt mellan kommunerna och staten. I den till denna riksdag

avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit sedan föregående

riksdag har uppgivits, att nämnda sakkunnigas arbete beräknas vara slutfört

i mitten av innevarande år.

I motionen 11:40 har framhållits, bland annat, att förfarandet vid mantalsskrivning

ofta kan föranleda till en faktiskt oriktig hemortsrätt med

därav följande orättvisa ekonomiska konsekvenser för vederbörande kommun.

Såsom utskottet i sin redogörelse erinrat, har innevarande års riksdag

i skrivelse nr 178 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en allsidig

och förutsättningslös utredning i syfte att åstadkomma förbättrad lagstiftning

rörande mantalsskrivning och därmed sammanhängande frågor

samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning.

I motiveringen till nämnda skrivelse har framhållits, bland annat,

att vissa brister i mantalsskrivningsförordningen med hänsyn till gällande

bestämmelser om hemortsrätt i fattigvårdshänseende kunna leda till orättvisor

ur fattigvårdssynpunkt.

Syftet med förevarande motioner skulle enligt utskottets förmenande i ej

oväsentlig mån främjas av en sådan utredning som den av riksdagen begärda.

Med hänsyn lill att de spörsmål, som framförts i förevarande motioner,

alltså redan i olika sammanhang bengts under Kungl. Maj-.ts prövning, anser

sig utskottet, som förväntar, att de utredningsarbeten, vilka blivit igångsatta,

komma att bedrivas med den största skyndsamhet, icke böra hemställa till

riksdagen att i anledning av nu förevarande motioner hos Kungl. Majit begära

ytterligare utredning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

B. Ifrågasatt upphävande av eller tillägg till stadgandet i 50 §

2 mom. fattigvårdslagen m. m.

Herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund hava i sin ovannämnda

motion i andra kammaren, nr 302, yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa om en allsidig utredning rörande sådana

ändringar i fattigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. omförmäld fattigvård med

undantag för begravningshjälp jämställes med övrig fattigvård enligt 1 §

fattigvårdslagen i fråga örn ersättningsskyldighet för hemortskommun och

beträffande understödstagares förvärv av hemortsrätt.

I motionen nr 451 i andra kammaren av herr Nyblom m. fl. har hemställts,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande i motionen påtalade

förhållanden inom fattigvården och till riksdagen inkomma med de förslag,

vartill utredningen kan föranleda. I motionen har ifrågasatts att under

50 § 2 mom. fattigvårdslagen hänföra fattigvård åt barn till arbetslösa

men arbetsföra föräldrar samt att låta sådan fattigvård ej utgöra hinder

för förvärv av hemortsrätt.

I 29 § i 1871 års förordning angående fattigvården stadgades, att fattigvårdssamhälle,

som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon, som hade

hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta samhälle

erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad, om sådan

erfordrats.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn

fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från

bestämmelsen om ersättningsplikt för hemortskommunen fattigvård, som

bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avsåg

att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, läkarhjälp eller

medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård å sjukvårdsanstalt,

varför ersättning skulle utgå, förlossningshjälp eller begravningskostnad,

ävensom fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre

tid än trettio dagar.

Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén, bland annat, följande:
Genom

att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av

nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal

tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså

komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna

mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas att med

andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt

som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kosina
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

15

der. Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde ej behöva befaras

genom ett dylikt stadgande. Med en begränsning till ovan angivna fall torde

man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga sig att lämna

erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över på annan

kommun.

Samtidigt föreslog kommittén, att ifrågavarande slag av fattigvård icke

skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt, och anförde såsom motivering

till detta förslag, bland annat, att det läge nära till hands att låta

frågorna om fattigvårds ersättande och om dess inverkan på hemortsrättsförvärv

behandlas enligt samma regler. Den omständigheten, att en person

komme i behov av tillfällig fattigvård, kunde ej heller sägas med nödvändighet

utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom, att han

ej borde kunna förändra hemortsrätt. Kommittén hade på grund härav ansett

lämpligt att låta fattigvård, varom här vore fråga, vara utan inverkan

på hemortsrättsförvärv.

Vid framläggande av proposition nr 135 till 1918 års riksdag anförde

föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade

principen, att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra

rätt till ersättning från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde

läggas till grund för lagstiftning. I fråga örn den utsträckning, i vilken denna

princip borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen,

att förslaget, att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke

skulle ersättas, lämpligen icke borde genomföras. Förslaget förordades därför

i den begränsade omfattning, nu gällande lag innehåller.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke

någon erinran.

50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens

lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:

1 mom. Fattigvårdssamliälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,

vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller

annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i

den omfattning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

49 § 1 mom. samma lag innehåller följande bestämmelser:

Ilar någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,

åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under samma år fat
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

tigvård enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle än det, där

han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av

fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

I 49 § 2 mom. stadgas, bland annat, att i fråga örn inverkan på förvärv

av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård,

som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock för mannen fattigvård,

vilken tilldelats hans hustru.

Vid 1928 års riksdag yrkade herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i

Östersund i en inom andra kammaren väckt motion, nr 190, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen, att i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen

omförmäld fattigvård med undantag för begravningshjälp skulle

ersättas av hemortskommunen samt i de fall, då 60 § vore tillämplig, av

staten.

Över denna motion avgav statens inspektör för fattigvård och barnavård

infordrat yttrande, vari han bland annat anförde:

Ett ställningstagande till förevarande motion torde kräva en undersökning,

huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 § 2 mom.

i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats av erfarenheten

eller icke. För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas

yttranden i frågan. Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex

i tillstyrkande riktning, medan tre utmynna i ett avstyrkande. Meningen

bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av den i motionen

föreslagna lagändringen.

Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut örn ändring

av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde

erfordras en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas till

klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i olika hänseenden under

den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som av flera av

konsulenterna anförts anser jag i varje fall motivera igångsättande av en

dylik utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,

att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande

önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i

fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet

med bestämmelsen i 49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke

utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till

stöd härför följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

17

Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av

dem föreslagna ändringen i 50 § 2 inom. fattigvårdslagen bör medföra ändring

jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de

båda paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda

lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den

beskaffenhet, som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv

av hemortsrätt, måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget

bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.

Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande

i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig

ej böra förorda bifall till motionärernas förslag örn lagändring. 1 anledning

av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit riktad

på de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen

åsyftar, och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse

följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under

sådana omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda,

att en utredning företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas

med utgångspunkt från motionen.

Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett,

att utskottet bort föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära en allsidig

och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av

sådana ändringar i fattigvårdslagen, som påyrkats i motionen.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren

biföll reservationen. Frågan hade alltså fallit.

Vid 1929 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 54 i

första kammaren av herrar Sandén och Ström samt nr 87 i andra kammaren

av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 26, anförde andra lagutskottet,

bland annat:

Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu

föreliggande motionerna icke åberopats några skäl för ett genomförande av

den ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet

mellan nämnda lagrum och bestämmelserna örn hemortsrättsförvärv i 49 §

1 mom. har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. 1 motionerna har

ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas lill prövning,

huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone vissa av de här

berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till buds än att de

bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet vill i detta

sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl.

Maj:t begärt utredning rörande det interkommunala skatteutjämningsproblcmet.

Vid verkställande av denna utredning torde jämväl frågan om överflyttande

på stat och landsting av vissa fattigvårdskostnader komma under

övervägande. Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit

anledning att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag

intog till den då väckta motionen i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1931 9 sami. 2 avd. Nr 23.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Utskottet.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Vid 1930 års riksdag yrkade herr Johansson i Väby m. fl. i en inom andra

kammaren väckt motion, nr 71, att undantagsbestämmelserna i 50 § 2 mom.

fattigvårdslagen måtte upphävas.

Andra lagutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 1, bland

annat, att utskottet ej funne skäl att frångå sin vid 1928 och 1929 års

riksdagar uttalade åsikt, samt erinrade, att den från styrelsen för landskommunernas

förbund väckta frågan om utredning rörande ändring av

bestämmelserna örn hemortsrätt ännu icke blivit avgjord ävensom att utredningen

rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet ej vore

slutförd.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

I skrivelse till Konungen den 27 november 1930 hemställde statens inspektör

för fattigvård och barnavård, att Kungl. Majit ville föranstalta

örn en allsidig och förutsättningslös utredning av frågan om upphävande

av bestämmelserna i 50 § 2 mom. lagen om fattigvården och däremot svarande

föreskrift i lagen örn samhällets barnavård ävensom av övriga i samband

därmed stående frågor.

Denna skrivelse är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

I fråga örn det i motionen 11:451 behandlade spörsmålet örn fattigvård

åt barn till arbetslösa men arbetsföra föräldrar får utskottet jämväl hänvisa

till vad utskottet här ovan under A anfört beträffande förhållandet mellan

arbetslöshetshjälpen i dess olika former och fattigvården.

De under förevarande punkt behandlade spörsmålen rörande fattigvårdssamhällenas

inbördes ersättningsskyldighet för vissa slag av fattigvård samt

om sådan fattigvårds inverkan på förvärv av hemortsrätt med mera äga

uppenbarligen ett nära samband med de ovan under A behandlade frågorna

rörande revision av gällande bestämmelser om hemortsrätt. Det torde finnas

anledning antaga, att jämväl de nu förevarande spörsmålen komma att tilldraga

sig uppmärksamhet vid fortsatt behandling av skatteutjämningsberedningens

betänkande samt under organisationssakkunnigas utredning.

Utskottet vill därutöver erinra, att de i motionen II: 302 berörda frågorna

för närvarande äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning i anledning av

skrivelse från statens inspektör för fattigvård och barnavård den 27 november

1930.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

19

Under sådana förhållanden linner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen

att i nu förevarande hänseenden avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t med

begäran om utredning.

C. Ifrågasatta ändringar i och tillägg till bestämmelserna om

hemsändning av understödstagare.

I motionen nr 39 i andra kammaren av herr Thorell m. fl. har hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och

bestämmelser snarast möjligt för åstadkommande av effektivare föreskrifter

om hemsändning av personer, som åtnjuta fattigvård i annan kommun än

hemorten. I motionen nr 451 i andra kammaren av herr Nyblom m. fl. ha

påpekats vissa olägenheter av gällande bestämmelser örn hemsändning.

I 30 § i 1871 års förordning angående fattigvården stadgades, att då någon,

som av ett fattigvårdssamhälle fått obligatorisk fattigvård, hade hemortsrätt

i annat fattigvårdssamhälle, ägde fattigvårdsstyrelsen i det senare

samhället begära hans hemsändande eller därom själv besörja. Någon begränsning

i denna rätt var ej stadgad. Någon bestämmelse om handräckning

för det fall, att vederbörande ej frivilligt läte sig hemsändas, fanns ej i

nämnda förordning.

Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog i sitt år 1915 framlagda betänkande

vissa inskränkningar i rätten att hemsända understödstagare, i

huvudsak överensstämmande med i sådant hänseende nu gällande bestämmelser.

Kommittén utgick från att överenskommelse om hemsändning alltid

skulle kunna träffas mellan de intresserade fattigvårdssamhällena. Förslaget

stadgade rätt för fattigvårdsstyrelse att hos vederbörande polismyndighet

erhålla handräckning för verkställande av hemsändning eller avhämtning,

örn understödstagaren utan skälig anledning vägrade att underkasta

sig densamma. Handräckningsmyndigheten skulle därvid pröva, huruvida

de i lagrummet angivna förutsättningarna förefunnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 135 till 1918 års riksdag, som i denna del

oförändrad antogs av riksdagen, innehöll vissa ändringar i de av kommittén

föreslagna förutsättningarna för hemsändning. Propositionen innehöll

en bestämmelse örn att vid tvister mellan fattigvårdssamhällen örn liemsändning

eller då understödstagaren eller viss honom närstående person bestred

hemsändning sådan ej finge äga rum, utan att länsstyrelsen, efter det vederbörande

blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat

tillstånd. Att låta dylika tvister hänskjutas till polismyndighet syntes

föredragande departementschefen innebära vissa betänkligheter. Under sådana

förhållanden hade bestämmelsen örn handräckning i kommitténs förslag

ej upptagits i propositionen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

I gällande lag om fattigvården stadgas i fråga om hemsändning av understödstagare

i 57 §, att om fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt

i annat fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden,

vilka synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt,

äger fattigvårdsstyrelsen i det förstnämnda samhället att hos fattigvårdsstyrelsen

i det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom

själv besörja, sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats

tillfälle att därmed själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra

hans hemsändande eller själv avhämta honom. Hemsändning må

ej äga rum, bland annat, då understödstagaren därav skulle lida men till

sin hälsa eller hans utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt

minskas eller han har stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller

nedstigande led eller hos adoptant eller adoptivbarn eller hos syskon eller

då eljest synnerliga skäl tala emot hemsändningen. Örn vederbörande fattigvårdsstyrelser

lia olika meningar i fråga om hemsändning eller om understödstagaren

eller, då denne ej själv kan tillvarataga sin rätt, sådan honom

närstående person, som nyss nämnts, bestrider, att hemsändning får ske,

må sådan ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande, efter det vederbörande

blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat

tillstånd. Någon bestämmelse örn rätt till handräckning för det fall, att

en understödstagare icke frivilligt låter sig hemsändas, finnes ej.

Med anledning av att den s. k. granskningsnämnden funnit stegringen

av statens utgifter för de ändamål, som avses med, bland annat, anslaget till

fattigvård, under de senaste tio åren hava varit anmärkningsvärt hög, utarbetades

inom socialdepartementet år 1932 en promemoria, varöver sedermera

samtliga länsstyrelser yttrat sig, i vilken promemoria, bland annat,

gjordes ett försök att påvisa orsakerna till den påtalade utgiftsstegringen

och tänkbara utvägar att nedbringa kostnaderna för framtiden. I promemorian

hade anmärkts, bland annat, att på grund av avfattningen av gällande

bestämmelser hemsändning av understödstagare, vilka åtnjöte vård i

annan kommun än hemortskommunen, i mycket ringa utsträckning komme

till stånd. Trots att erforderlig vård skulle kunna beredas för lägre kostnad

i hemortskommunen, vore det, örn de själva satte sig emot hemsändning,

i regel omöjligt att få sådan till stånd. Ett annat avvägande av den

enskildes personliga intressen och det allmänna intresset att nedbringa fattigvårdskostnaderna

kunde ifrågasättas.

Sedan länsstyrelserna inkommit med de begärda yttrandena, har inom

socialdepartementet utarbetats en ny promemoria, innefattande ytterligare

utredning angående orsakerna till den inträffade utgiftsökningen samt förslag

till sådana ändringar i och tillägg till fattigvårdslagen, som kunna finnas

tjänliga för åstadkommande av besparing. I sistnämnda promemoria

heter det i fråga om hemsändning av understödstagare:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

21

I det övervägande antalet utlåtanden hava röster höjts för ändring av

gällande bestämmelser örn hemsändning i syfte att underlätta hemsändning,

där sådan ur kostnadssynpunkt vore önskvärd. Följande synpunkter torde

böra läggas på frågan, vilka ändringar som böra vidtagas i gällande hemsändningsbestämmelser.

Över huvud torde för ökad möjlighet till åstadkommande

av hemsändning böra fordras, att genom hemsändning skulle

ernås en avsevärd minskning i fattigvårdskostnaden. Endast under sådan

förutsättning synes någon beskärning av den enskildes rätt att välja vistelseort

böra ske. Enbart den omständigheten, att plats finnes å hemortssamhällets

ålderdomshem, bör icke få bliva avgörande. Men hänsyn torde

böra få tagas till den minskning, som genom den ökade beläggningen av

ålderdomshemmet skulle uppstå i kostnaden för hemmets drift, beräknad

för underhållsdag. Hemsändning bör dock under inga föidiållanden få äga

rum, om understödstagaren därav skulle lida men till sin hälsa eller hans

utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt minskas. Dessa hinder

för hemsändning böra således alltjämt bibehållas. Däremot bör stadigvarande

bostad hos någon av de i 57 § andra stycket fattigvårdslagen angivna

personer icke ensamt utan endast i förening med någon av nyssnämnda

omständigheter få hindra en ur kostnadssynpunkt önskvärd hemsändning.

Det torde nämligen icke alltför sällan förhålla sig så, att de

anhöriga, hos vilka understödstagaren är bosatt, själva draga fördel av det

honom lämnade understödet. Ett vidmakthållande av ett sådant sakernas

tillstånd torde icke böra av lagstiftningen understödjas. Annorlunda ställer

det sig, örn understödstagaren själv åtnjuter någon hjälp av de sina och

det understöd, som han erhåller, därigenom kan utmätas med lägre belopp,

än örn han bodde ensam. I så fall torde näppeligen någon avsevärd

minskning i fattigvårdskostnaden stå att vinna genom hans hemsändande.

Utom dessa ändringar synes emellertid även böra stadgas det undantaget

från huvudregeln, att hemsändning skall kunna företagas av hel familj,

även om icke alla medlemmar av familjen erhållit fattigvård enligt 1 §

fattigvårdslagen av stadigvarande beskaffenhet. Familjen torde härvidlag

böra betraktas såsom en enhet, så att det såsom förutsättning för hemsändning

är tillräckligt, att någon familjemedlem erhållit obligatorisk fattigvård

av stadigvarande beskaffenhet. Emellertid torde i övrigt samma

fordringar böra uppställas även här eller att icke någon av familjens medlemmar

skall genom hemsändningen lida men till sin hälsa eller få sin utsikt

till självförsörjning väsentligt minskad. Såsom en familj synas härvidlag

böra betraktas föräldrar och deras hemmavarande, ej självförsörjande barn.

Skulle vuxen son eller dotter, som bor samman med föräldrarna, försörja

sig genom eget arbete, synes detta icke böra hindra, att föräldrarna och övriga

barn hemsändas, örn förutsättningarna därför eljest äro för handen.

Det från visst håll framställda förslaget, att i det vid ansökningen örn ersättning

av staten fogade förhörsprotokollet även skall omtalas, vilka åtgärder

som vidtagits i fråga örn hemsändning eller de hinder, som därför

mött, synes även förtjänt av beaktande. Dock torde redogörelse därutinnan

böra lämnas vid sidan av förhörsprotokollet, vilket ju i allmänhet göres

upp pä ett alltför tidigt stadium för alt tillåta en uttömmande förklaring.

I detta sammanhang må emellertid upptagas en annan fråga, sorn berörts i

ett pär av de avgivna utlåtandena. Även örn länsstyrelse medgivit hemsö milling,

kommer sådan icke alltid med säkerhet lill stånd. Örn nämligen understödstagaren

icke vill foga sig i beslutet utan vägrar att låta sig hem
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

sändas, har fattigvårdsstyrelsen ingen rätt att erhålla handräckning för beslutets

verkställande. Att ett av länsstyrelse meddelat beslut skall kunna

göras kraftlöst endast därigenom, att understödstagaren vägrar att underkasta

sig detsamma, måste anses vara ett oefterrättlighetstillstånd. En fattigvårdsstyrelse

bör hava rätt att mot företeende av laga kraftägande beslut,

att hemsändning får ske, erhålla handräckning av polismyndighet för hemsändningens

verkställande. Åt en bestämmelse härom synes kunna givas

samma form som ifrågavarande bestämmelse hade i kommitténs förslag.

Över sistnämnda promemoria lia yttranden avgivits av, bland annat,

kammarrätten, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Kammarrätten anför bl. a.:

Då liemsändningsinstitutet principiellt bygger på vederbörande kommuners

naturliga intresse av att söka skydda sig mot allt för dryga kostnader

för understödstagares vård å annan ort, böra uppenbarligen hemsändningsbestämmelserna

icke hava en avfattning, som i praktiken så gott som omöjliggör

hemsändning. Å andra sidan måste emellertid möjligheterna att genom

hemsändning få fattigvårdskostnaderna nedbringade av humanitära

skäl i viss mån begränsas. Sålunda bör ej en understödstagare kunna mot

sin önskan hemsändas, om han av hemsändningen skulle komma att lida meli

till sin hälsa, och ej heller bör hemsändning komma i fråga, då understödstagarens

utsikt till självförsörjning därigenom skulle väsentligt minskas.

Däremot synes det icke utan visst fog kunna göras gällande, att bestämmelserna

om hemsändning av understödstagare, som har stadigvarande bostad

hos viss skyldeman, fått en avfattning, som ofta tager större hänsyn

än nödigt är till understödstagarens intressen. Huru önskvärt det må vara

att icke genom ett samhälleligt ingripande lossa familjeband, som det är

samhällets angelägna plikt att söka skydda, bör dock hänsynen härtill i

regel icke vara tillräcklig att hindra ett dylikt ingripande, örn därav en mera

väsentlig minskning av fattigvårdskostnader skulle föranledas. Självfallet

kunna emellertid sådana förhållanden föreligga, att det från understödstagarens

sida framstår såsom ett fullt berättigat intresse, att en minskning

av kostnaden för hans underhåll ej bör få vara bestämmande i fråga örn hans

vistelseort. Så synes till exempel ej kunna tänkas ifrågakomma, att minderåriga

barn, som åtnjuta fattigvård och vistas i föräldrahemmet, skiljas därifrån.

Då förhållanden av nu antydd art otvivelaktigt kunna hänföras till

sådana synnerliga skäl, som enligt 57 § fattigvårdslagen, utöver de i paragrafen

särskilt angivna, tala emot hemsändning, skulle de synpunkter i

frågan, kammarrätten nu framfört, kunna bliva beaktade därigenom, att

den i nyssnämnda lagrum förekommande bestämmelsen örn stadigvarande

bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos adoptant

eller adoptivbarn eller hos syskon såsom utgörande hinder mot hemsändning

borttages. Kammarrätten anser sig ock kunna förorda en sådan lagändring.

Det i promemorian framlagda förslaget, att hemsändning av hel familj skulle

kunna mot gjort bestridande medgivas, även om icke alla medlemmar av

familjen erhållit fattigvård enligt 1 § av stadigvarande beskaffenhet, kan

kammarrätten icke tillstyrka. Det synes till en början kunna starkt ifrågasättas,

örn en lagbestämmelse av innehåll, att en person, som intet annat

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

23

förbrutit än att någon medlem av hans familj åtnjutit fattigvård, skulle

kunna hemsändas, kan anses stå i god överensstämmelse med § 16 regeringsformen.

I varje fall är det uppenbart, att en sådan bestämmelse skulle strida

mot den grundtanke, som på sin tid funnit uttryck i § 28 förordningen den

9 juni 1871 angående fattigvården, nämligen att ingen finge för äventyret av

framtida fattigvårdstunga förmenas rätt att välja vistelseort, en grundtanke,

som tydligen ansetts vara så fast rotad, att den icke behövt kodifieras i nu

gällande fattigvårdslag. Promemorians förslag att i 57 § fattigvårdslagen

införa bestämmelse om handräckning för verkställighet av beslut, varigenom

i vederbörlig ordning tillstånd till hemsändning meddelats, är av beskaffenhet

att kunna i princip godtagas av kammarrätten. Att, sedan konungens

befallningshavande eller kammarrätten i vederbörlig ordning medgivit tillstånd

till hemsändning av understödstagare, denne skulle kunna göra beslutet

kraftlöst genom att vägra att underkasta sig detsamma, har i promemorian

med allt fog betecknats såsom ett oefterrättlighetstillstånd.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har tillstyrkt den föreslagna

bestämmelsen om handräckning men har i övrigt anfört, bland annat, att

förslaget syntes innebära, att en person, som bodde hos sina barn, skulle

kunna hemsändas till en annan, kanske långt avlägsen kommun endast därför,

att fattigvårdsstyrelsen där kunde ordna personens försörjning billigare.

Enligt förbundets förmenande strede förslaget i denna del mot andan i den

gällande fattigvårdslagens bestämmelser.

Svenska stadsförbundet har förklarat, att det i stort sett anslöte sig till

de synpunkter, som i fråga om hemsändning framförts i den inom socialdepartementet

sist utarbetade promemorian.

Svenska landstingsförbundet och svenska landskommunernas förbund ha

inte haft någon erinran mot de föreslagna ändringarna i fattigvårdslagen

angående hemsändning.

I den vid 1934 års statsverksproposition fogade bilagan, berörande femte

huvudtiteln, har departementschefen, statsrådet Möller, (å sid. 58) under

rubriken »Fattigvård i allmänhet» anfört, att den inom departementet verkställda

undersökningen numera slutförts samt att densamma givit vid handen,

att av de ifrågasatta lagändringarna allenast vissa smärre jämkningar

i fattigvårdslagen utan större betydelse ur besparingssynpunkt lämpligen

kunde vidtagas, varför vidare åtgärder för genomförandet av dessa lagändringar

fått anstå.

De under förevarande punkt berörda spörsmålen angående ändringar av utskottet

gällande bestämmelser rörande hemsändning av understödstagare äga uppenbarligen

ett nära sammanhang nied de frågor örn åstadkommande av

större lokala enheter för den sociala omvårdnaden samt örn förhållandet

mellan primär- och sekundärkommunerna ävensom mellan kommunerna

och staten, som behandlats av skatteutjämningsberedningen eller för närvarande

äro under utredning av organisationssakkunniga.

Såsom av utskottets redogörelse framgår, har under de senaste åren inom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

socialdepartementet verkställts utredning i syfte att få utrönt, huruvida statens

kostnader för fattigvården kunna nedbringas. Under denna utredning

har anmärkts, bland annat, att hemsändning av understödstagare, vilka åtnjuta

vård i annan kommun än hemortskommunen men vilka skulle kunna

beredas erforderlig vård för lägre kostnad i sistnämnda kommun, likväl i

mycket ringa utsträckning kommer till stånd. Därest en understödstagare

sätter sig emot hemsändning, vore det i regel omöjligt att hemsända honom.

Av det uttalande, som vederbörande departementschef gjort i statsverkspropositionen

till innevarande riksdag beträffande nämnda undersökning

inom socialdepartementet, framgår, att densamma slutförts samt att den från

den utgångspunkt, som därvid varit bestämmande, givit vid handen, att

allenast vissa smärre jämkningar i fattigvårdslagen utan större betydelse

ur besparingssynpunkt lämpligen kunde vidtagas, varför vidare åtgärder för

genomförandet av dessa lagändringar fått anstå. Enligt utskottets förmenande

äro de nuvarande bestämmelserna om hemsändning föga effektiva, och

starka skäl synas tala för en snar revision av desamma. Vid det inom socialdepartementet

verkställda utredningsarbetet har hemsändningsfrågan, som

ovan nämnts, behandlats närmast med hänsyn till densammas betydelse för

intresset att nedbringa statens kostnader för fattigvården. Vid en revision

av hemsändningsbestämmelserna bör emellertid jämväl kommunernas intresse,

att nämnda bestämmelser erhålla ökad effektivitet, beaktas. Samtidigt

måste givetvis tillses, att berättigade humanitära hänsyn ej åsidosättas. Utskottet

finner därför skäl föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit med beaktande av vad utskottet ovan anfört måtte

för riksdagen framlägga de förslag till ändringar i gällande bestämmelser örn

hemsändning, vartill ytterligare utredning kan giva anledning.

D. Ifrågasatt ökat inflytande för de lokala fattigvårds
myndigheterna.

I motionen nr 451 i andra kammaren av herr Nyblom m. fl. har framhållits,

att de dömande myndigheterna ofta alltför lätt tillmötesgå långt

gående krav från de understödssökande. Enligt motionen sakna länsstyrelserna

och kammarrätten som regel en på personkännedom grundad kunskap

om de understödssökande, varför de äro nödsakade att avgöra målen allenast

med hänsyn till i målen företedda intyg och andra handlingar. Berörda

myndigheter sakna därför ofta vid målens avgörande vetskap örn förhållanden

av väsentlig betydelse för målens utgång, vilka förhållanden varit av

så grannlaga natur, att det icke ansetts lämpligt att i en offentlig handling

närmare redogöra för dem. Fattigvårdsstyrelserna, vars medlemmar äga en

på personlig iakttagelse grundad kännedom om de understödssökande, böra

därför enligt motionärernas förmenande tillerkännas större inflytande på

bedömandet av understödsbehoven och fattigvårdsunderstödens belopp.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

25

Såsom närmare framgår av utskottets redogörelse ovan under A, pågår för utskottet.

närvarande ett omfattande utredningsarbete med avseende å den sociala

hjälpverksamhetens organisation. Under sådana omständigheter anser utskottet

skäl ej föreligga för riksdagen att i anledning av motionen avlåta

skrivelse i förevarande ämne till Kungl. Majit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att de i utskottets redogörelse ovan under A redovisade

motionerna 1:139, 11:40 och 11:291 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda;

b) att den i utskottets redogörelse ovan under B behandlade

motionen II: 302 ävensom den under samma punkt redovisade

framställningen i motionen 11:451 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda;

c) att riksdagen i anledning av den i utskottets redogörelse

ovan under C behandlade motionen II: 39 ävensom den under

samma punkt redovisade framställningen i motionen

II: 451 måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit, efter återupptagandet av den under åren 1932 och 1933

inom socialdepartementet i syfte att söka nedbringa statens

kostnader för fattigvården verkställda undersökningen

angående lämpligheten av ändringar i, bland annat, fattigvårdslagens

bestämmelser örn hemsändning av understödstagare,

ville, efter ytterligare utredning, med beaktande,

utan att berättigade humanitära hänsyn åsidosättas, jämväl

av kommunernas intresse, att berörda bestämmelser om

hemsändning erhålla ökad effektivitet, för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen i nämnda del kan giva

anledning; samt

d) att den i utskottets redogörelse ovan under D redovisade

framställningen i motionen II: 451 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 ami. Nr 23.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder1, Frändén1*, Sam Larsson1*,

Gustaf Tamm*, P. Sandström och Norman3, fröken Hesselgren3 samt herrar

Olof Carlssonl, Karl Bodin3 och Forslund*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage1, Johanson i Hallagården1,

Pettersson i Hällbacken3, Holmström*, Hansson i Trollhättan3*, Gardell i

Gahns3 och Sandström i Nyland, fru Nordgren samt herrar Lindberg i Stockholm

och Sandberg.

1 Ej närvarande vid behandlingen av II: 39 och 451.

2 Ej närvarande vid behandlingen av II: 302.

3 Ej närvarande vid behandlingen av I: 139; II: 40, 291 och 302.

4 Ej närvarande vid behandlingen av I: 139; II: 40 och 291.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1934. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.

417603

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:224 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående vissa■ ändringar i lagen örn fattigvården. s. 3 i texten