Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.

1934-04-24 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1934 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller

andra som lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i

ämnet väckt motion.

Genom en den 17 februari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr

103, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,

bär Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag

till

Lag

om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som

lida av rubbad själsverksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Kan med skäl antagas att någon som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten är på den grund för

framtiden ur stånd att handhava vårdnaden örn sina barn eller kommer

att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet,

må utan hans samtycke sterilisering enligt denna lag å honom

företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt

saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.

Å sterilisering på grund av medicinska skäl äger lagen icke tillämpning.

2 §.

Sterilisering må, med undantag för det i 3 § avsedda fall, företagas allenast

efter tillstånd av medicinalstyrelsen.

Sådant tillstånd må ej lämnas utan att, örn den som avses skola steriliseras

är gift hans make, örn han är underårig den som har vårdnaden

örn honom, örn han är omyndigförklarad förmyndaren, samt örn han är

intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare, där så kan ske,

erhållit tillfälle att yttra sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. !) sami. 2 avd. Nr 26.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

3 §.

Hava beträffande sinnesslö två legitimerade läkare efter samråd funnit

skäl till sterilisering jämlikt 1 § föreligga, må utan tillstånd av medicinalstyrelsen

sterilisering verkställas, där skriftligt samtycke föreligger från

den eller dem som enligt 2 § andra stycket skola erhålla tillfälle att yttra

sig.

4 §.

Sterilisering skall verkställas av legitimerad läkare och må endast ske

genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed

förenad.

Sterilisering å sinnesslö, som företages utan att därtill inhämtats tillstånd

av medicinalstyrelsen, skall verkställas å lasarett eller sjukstuga

eller ock å annan anstalt, beträffande vilken medicinalstyrelsen medgivit

att sterilisering må där företagas.

5 $.

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning

med sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt

mål yppa något av vad därvid förekommit.

6 §.

Över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående sterilisering må besvär

anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den

då beslutet meddelades.

7 §.

Överträder eller åsidosätter någon vad i denna lag stadgas och är ej

förseelsen eljest med straff belagd, dömes till dagsböter.

8 §.

Förseelse mot vad i 5 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

9 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 3

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft en i anledning av densamma inom första kammaren väckt motion,

nr 306, däri herr Bissmark hemställt, att Kungl. Majits förslag måtte göras

till föremål för en sådan omarbetning, att även sterilisering av rättskapabla

underkastas kontroll i enlighet med vissa i motionen närmare angivna

riktlinjer.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

lagförslaget samt den hemställan, som gjorts i motionen, får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen

respektive motionen.

Frågan örn lagstiftning angående sterilisering bragtes i vårt land första

gången under statsmakternas prövning vid 1922 års riksdag genom en motion,

I: 38, väckt av herr Petrén under instämmande, såvitt angick motionens

syfte, av elva andra ledamöter av första kammaren. På förslag av

andra lagutskottet (utlåtande nr 24) beslöt riksdagen att i anledning av

motionen hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering

av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka måtte kunna företagas,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda

(skrivelse nr 250).

Sedan yttranden över riksdagens framställning avgivits den 2 oktober

1923 av styrelsen för statens institut för rasbiologi och den 28 oktober 1924

av medicinalstyrelsen, föredrogs ärendet i statsrådet den 30 oktober 1927.

Med stöd av bemyndigande av Kungl. Majit sistnämnda dag tillkallade sedermera

chefen för socialdepartementet den 30 december samma år särskilda

sakkunniga — häradshövdingen G. Lindstedt samt professorerna E.

Essen-Möller, E. Sjövall och V. Wigert — med uppdrag att inom departementet

biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag

angående medgivande till sterilisering i vissa fall av sinnesslöa, sinnessjuka

och fallandesjuka.

De sakkunniga avlämnade den 30 april 1929 betänkande med förslag till

steriliseringslag — 1929 års betänkande — (S. O. U. 1929114). Över betänkandet

avgåvos yttranden av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Socialdepartementet överlämnade därefter den 19 november 1931

ärendet till justitiedepartementet.

Vid 1933 års riksdag hemställde herr Petrén i en motion, 1:188, att riksdagen

måtte hos Kungl. Majit anhålla, att nytt förslag till steriliseringslag

måtte utarbetas. På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 12) beslöt

riksdagen att i anledning av motionen anhålla, att Kungl. Majit ville under

hänsyntagande till vissa av utskottet i dess utlåtande anförda synpunkter

i ämnet låta verkställa förnyad utredning, under vilka förutsättningar

och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

fallandesjuka skulle kunna företagas, samt för riksdagen skyndsamt framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda (skrivelse nr 86). .

Professorn Ragnar Bergendal anmodades den 8 mars 1933 — efter att tidigare

liava tillkallats att i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet

biträda med verkställande av utredning angående partiella reformer på

strafflagstiftningens område — att verkställa ytterligare erforderlig utredning

i steriliseringsfrågan samt inkomma med förslag till lagstiftning

i ämnet. Sedermera förordnade Kungl. Majit hovrättsassessorn Maths

Heuman att biträda professor Bergendal vid utredningen.

Den 22 juli 1933 avlämnade professor Bergendal betänkande med förslag till

lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning

av själsverksamheten lidande personer — 1933 års betänkande — (S. O. U.

1933: 22). Över detta betänkande avgå vos yttranden av fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för rasbiologi,

medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Karolinska

institutets lärarkollegium, interneringsnämnden, statens inspektör

för fattigvård oell barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

psykiatriska föreningen, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

samt svenska läkaresällskapet.

Det vid 1933 års betänkande fogade lagförslaget blev därefter föremål för

överarbetning inom justitiedepartementet, därvid dels några sakliga ändringar

av mindre betydelse, dels ock vissa formella jämkningar vidtogos.

Sedan utlåtande över det inom departementet utarbetade lagförslaget därefter

inhämtats från lagrådet, underkastades nämnda förslag ytterligare

vissa jämkningar, innan detsamma framlades för riksdagen genom nu förevarande

proposition.

Med sterilisering i vidsträckt bemärkelse förstås ett sådant medicinskt

ingrepp, som leder till att fortplantningsförmågan upphäves. Ingreppet

kan företagas antingen så, att man borttager eller dödar könskörtlarna

(testiklarna bos mannen, äggstockarna hos kvinnan) eller könscellerna

däri (genom strålbehandling) eller ock så att man utan att göra något

ingrepp i könskörtlarna hindrar de av dessa producerade könscellerna

(sädeskropparna och äggen) att nå sin bestämmmelse. Den senare metoden

kallas numera sterilisering (sterilisering i inskränkt mening),

under det att den förra (borttagandet eller dödandet av könskörtlarna)

benämnes kastrering. Efter sterilisering i inskränkt mening förbliva

könsdriften och potensen (potentia coeundi) oförminskade; steriliseringen

bar ingen verkan utöver den att fortplantningsförmågan upphäves.

Sterilisering utföres vanligen så, att man avlägsnar ett stycke av sädesledaren

(angiektomi, vasektomi) eller äggledaren (salpingektomi, tubarresektion).

Härigenom hindras sädeskropparna eller äggen att framkomma till

sin bestämmelseort. Å mannen utföres denna operation synnerligen lätt,

utan att kan behöver intagas å sjukhus och med endast lokal bedövning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 5

Å kvinnan utgör den på grund av äggledarnas läge inuti bukhålan ett

större ingrepp, som kräver sjukhusvistelse; hos henne måste man räkna

med en viss örn än mycket ringa operationsrisk. Till skillnad från sterilisering

i inskränkt mening medför kastrering, förutom fortplantningsförmågans

upphörande, jämväl den påföljden att semla förändringar

uppstå i organismen; i regel försvinner såväl könsdriften som potenson,

örn icke omedelbart så dock efter någon tid.

De skäl, som kunna åberopas för verkställande av sterilisering (i vidsträckt

bemärkelse), indelas vanligen i fem huvudgrupper. Sterilisering

på medicinsk indikation föreligger, då en sterilisering (vanligen kastrering)

är påkallad av hänsyn till den opererades liv eller hälsa. Vad

som i första hand givit upphov till kravet på steriliseringsåtgärder

är emellertid den eugeniska (eller sjukdomsprofylaktiska) synpunkten.

Av eugeniska skäl — för att hindra tillkomsten av mindervärdig

avkomma -—- har sterilisering ifrågasatts såväl beträffande personer

som lida av vissa svårare ärftliga kroppsliga sjukdomar som ock

framför allt beträffande psykiskt (däri inbegripet moraliskt) undermåliga

individer. I främsta rummet har sterilisering ifrågasatts beträffande

sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka. Sterilisering kan vidare påyrkas

på sociala grunder, därvid man närmast torde hava i sikte den omständigheten,

att personer kunna vara i sådan grad psykiskt eller fysiskt

mindervärdiga, att de icke kunna eller i varje fall icke äro lämpade att

handhava vårdnaden örn sina barn. För sterilisering kunna vidare åberopas

humanitära skäl av flera slag, t. ex. att en person, som önskar ingå

äktenskap, tynges av tanken att till avkomman fortplanta ödesdigra arvsanlag

men sannolikheten för nedärvning dock icke är så stor att en sterilisering

av eugeniska skäl ur samhällets synpunkt framstår såsom motiverad,

eller att en person, som är behäftad med fallandesot, härrörande av

övervägande inre orsaker, önskar ingå äktenskap. Slutligen kan sterilisering

påyrkas på kriminalpolitiska grunder —- för att förebygga sexuella

förbrytelser. Det operativa ingreppet måste i detta fall bestå

i kastrering. Det omedelbara syftet är nämligen här, icke såsom

vid sterilisering på eugenisk, social eller humanitär grund att förhindra

fortplantning, utan att utplåna könsdriften. Ingreppet kan sägas

vara motiverat icke blott av samhällets intresse (kriminalpolitiska

synpunkter) utan ock i viss mån av individens eget intresse (humanitära

och även medicinska synpunkter). Det sistnämnda är framför allt

händelsen då personen i fråga på grund av sina sexuella anlag måste

hållas internerad å anstalt men en kastrering skulle kunna medföra att

han utskreves från anstalten.

En lagstiftning angående sterilisering kan gå ut på att sterilisering

puder vissa förutsättningar skall kunna företagas även mot vederbörandes

vilja (tvångssterilisering) eller ock inskränka sig till att giva regler

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

för det fall att vederbörandes samtycke till åtgärden föreligger (frivillig

sterilisering). En mellanställning kan sägas intagas av en lag, som

medgiver att personer vilka på grund av bristande kapacitet icke kunna

lämna ett giltigt samtycke få steriliseras.

Beträffande gällande svensk rätts ställning till frågan örn rätt att företaga

sterilisering får utskottet hänvisa till vad därom anförts i propositionen

å sid. &—7 samt 22—23.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, gör i propositionen

följande sammanfattning av vad som härutinnan kan anses vara gällande

rätt:

Enligt gällande rätt är sterilisering som betingas av medicinska skäl tilllåten

i samma utsträckning som andra jämförliga operativa ingrepp. I

övrigt lärer sterilisering vara tillåten, örn den företages med samtycke av

den som steriliseras samt för densamma föreligga bärande skäl av eugenisk,

social, humanitär eller kriminalpolitisk natur.

Uppenbarligen låter det sig icke göra att lämna en mera uttömmande

uppräkning eller beskrivning av »bärande skäl» av sålunda angiven natur.

En särskild fråga är den huruvida, i fall då den som ifrågakommer till

sterilisering på grund av rubbning av själsverksamheten saknar förmåga

att lämna giltigt samtycke, sterilisering dock kan ske. Det torde få anses

att beträffande denna fråga för närvarande råder stor osäkerhet — en

osäkerhet som knappast lärer kunna undanröjas på annan väg än genom

lagstiftning.

Angående frågan örn vilken räckvidd, som bör givas åt en steriliseringslagstiftning

i vårt land, må först nämnas, att i herr Petréus motion

1:38 vid 1922 års riksdag yrkades, att utredning måtte verkställas under

vilka förhållanden sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka,

eventuellt sedlighetsförbrytare. kunde äga rum.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 24,

bland annat:

■ Enligt utskottets mening vore behovet av steriliseringsåtgärder störst beträffande

sinnesslöa, av vilka, därest sterilisering ägde rum, ett avsevärt antal

icke såsom nu skulle behöva hållas internerade å anstalt. Vad de sinnessjuka

anginge, så torde det ifrågavarande spörsmålet icke hava samma betydelse,

då det stora flertalet sinnessjuka i allt fall på grund av sjukdomens

yttringar vore i behov av vård å sinnessjukhus, och anstaltsplatser också

funnes för det stora flertalet vårdbehövande sinnessjuka. I övrigt syntes

allenast sådana sinnessjuka, vilkas sjukdom vore av varaktig art eller av

periodiskt återkommande natur, böra kunna göras till föremål för sterilisering.

Härför talade icke blott rashygieniska utan även yttre sociala

skäl såsom oförmåga att fylla föräldraplikten o. s. v. Vad därefter de

fallandesjuka beträffade, så syntes det från såväl humanitär som rashygienisk

synpunkt finnas ett visst fog för att utsträcka medgivandet till

sterilisering att gälla alla sådana i fruktbarlietsåldern varande psykiskt

normala personer, som lede av fallandesot, vilken härrörde av övervägande

inre orsaker. Det erinrades, att i motionen fråga varit väckt örn rätt till

sterilisering av vissa brottslingkategorier, men funne emellertid utskottet

vägande skäl tala för att ett steriliseringsförfarande i rashygieniskt in
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

tresse för närvarande begränsades att gälla allenast sådana individer, för

vilka äktenskapsförbud vore stadgat. Vidare förklarade sig utskottet ansluta

sig till ståndpunkten, att i utredningen icke borde innefattas frågan

om obligatorisk sterilisering, utan att densamma endast skulle gälla fastställande

av regler, när sterilisering av sociala skäl vore tillåten.

Utskottet hemställde därför, såsom förut nämnts, örn utredning under

vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka

och fallandesjuka måtte kunna företagas.

Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Maj:t den 30 oktober 1927 anförde

dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, bland

annat:

Vad beträffade frågan, huruvida lagstiftningen borde bereda möjlighet att

framtvinga sterilisering eller örn den blott skulle legalisera frivilligt undergående

av sådan åtgärd, intoge departementschefen i huvudsak samma

ståndpunkt som utskottet (vilket uttalat sig för det senare alternativet).

Därvid horde dock beaktas att kravet på frivillighet i vanlig mening endast

kunde upprätthållas beträffande dem, som vore vid sina sinnens bruk.

Särskilt beträffande huvudparten av de sinnesslöa kunde ju något verkligt

medgivande från vederbörande själv icke komma till stånd, men detta

borde icke få utgöra avgörande hinder för sterilisering.

Det förslag till steriliseringslag, som framlades i 1929 års betänkande,

byggde på den uppfattningen, att enligt gällande svensk rätt sterilisering

även med vederbörandes samtycke så gott som undantagslöst vore rättstridig,

såvida den icke företoges på rent medicinsk indikation. Förslaget innehöll

bland annat följande bestämmelser:

Sterilisering skulle vara tillåten, dels i det fall då grundad anledning

förelåge till antagande att någon på grund av arvsanlag komme att till

sina barn överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller fallandesot, som gjorde

dem oförmögna att taga vård örn sig själva (eugenisk indikation), och

dels i det fall, då någon på grund av sjukdom som nyss nämnts vore varaktigt

ur stånd att handhava vårdnaden örn sina barn och skäl vore att antaga

att sjukdomen vore ärftlig (såväl social som eugenisk indikation). Emellertid

skulle sterilisering ej få företagas å någon utan att han med insikt

örn åtgärdens innebörd samtyckt därtill. Den vars sinnesbeskaffenhet vore

sådan att han icke kunde inse åtgärdens innebörd skulle således icke kunna

steriliseras. Enligt förslaget skulle sterilisering på enbart social grund

(oförmåga att handhava vårdnaden örn sina barn) icke vara tillåten. Sterilisering

på grund av medicinsk indikation reglerades icke i förslaget.

Detsamma innehöll ej heller några bestämmelser rörande sterilisering

i kriminalpolitiskt syfte. Vad beträffade kastrering i förebyggande syfte

av sedlighetsförbrytare och sexuellt abnorma, funno de sakkunniga att

den rent medicinska indikationen för kastrering i dessa fall ökades tämligen

jämsides med samhällsrisken, varför det vore befogat att här utan

särskild lagstiftning lägga rätten till sterilisering i läkarens hand.

I flera yttranden över 1929 års betänkande, bland dem medicinalstyrelsens,

uttalades den uppfattningen att lagstiftning angående sterilisering av rättskapabla

vore onödig. Enligt gällande rätt finge det nämligen, under förut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

sättning att eugeniska eller sociala indikationer förelåge, anses tillåtet för

en läkare att företaga sterilisering av en rättskapabel person som därtill

lämnat sitt samtycke. Lagstiftningen borde således begränsas att avse sådana

personer, som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöbet eller annan

rubbning av själsverksamheten vore ur stånd att bedöma och taga ställning

till steriliseringsåtgärden och som därför icke kunde lämna ett rättsligen

bindande samtycke. I åtskilliga yttranden erinrades vidare mot förslaget

att de eugeniska indikationerna erhållit ett dominerande inflytande på

bekostnad av de sociala. — En utförlig redogörelse för innehållet i yttrandena

över 1929 års betänkande lämnades i 1933 års sakkunnigbetänkande

sid. 30—63.

I herr Petréus motion 1:188 vid 1933 års riksdag framhölls dels att sterilisering

borde få företagas å sinnessjuka och sinnesslöa även då enbart sociala

indikationer förelåge, dels att möjlighet borde öppnas för sterilisering

av sådana personer som på grund av bristande insikt örn steriliseringens

innebörd ej kunde rättsligen samtycka till undergående av sterilisering,

dels ock att lagen uttryckligen borde medgiva att kastrering företoges å

sedlighetsförbrytare eller sexuellt perversa personer som själva framställde

begäran härom.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr

12, bland annat:

I det lagförslag, som framlagts i 1929 års betänkande, hade enligt utskottets

mening föreskrivits strängare villkor för den ifrågasatta lagens

tillämplighet, än som av omständigheterna kunde anses betingade. Mot

förslaget kunde särskilt erinras, att den rashygieniska — ärftlighetsteoretiska

— principen i allt för hög grad fått undantränga de sociala och humanitära

synpunkterna, att samtycke till steriliseringsåtgärden under insikt

örn dess innebörd för alla fall gjorts till villkor för vidtagande av förfarandet

samt att, så som lagförslaget avfattats, en legalisering av steriliseringsåtgärder

under de förutsättningar, som däri angivits, motsättningsvis

skulle komma att medföra en kriminalisering av andra än de få fall,

som ginge in under lagförslagets regler. Skulle förslaget upphöjas till lag,

komme densamma att bliva tillämplig allenast i ringa utsträckning och

ofta icke i sådana fall, där steriliseringsåtgärder enligt utskottets mening

vore särskilt påkallade. En steriliseringslag i vårt land borde enligt utskottets

förmenande vila på de principer, som utskottet i sitt utlåtande,

nr 24, vid 1922 års riksdag närmare utvecklat.

1933 års sakkunnigbetänkande vilade på den grundtanken, att i princip

endast frivillig sterilisering finge ifrågakomma. Den sakkunnige (professor

Bergendal) hänvisade i detta hänseende därtill, att såväl andra lagutskottets

utlåtanden vid 1922 och 1933 års riksdagar som ock 1929 års betänkande

samt det övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar,

som avgivit yttranden över nämnda betänkande, utgått från,

att en blivande lagstiftning icke skulle medgiva tvångssterilisering utan

endast reglera under vilka förutsättningar frivillig sterilisering finge företagas.

Frivillighetsprincipen hade emellertid i förslaget icke ansetts böra

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

sträckas så långt, att den skulle utesluta, att sterilisering verkställdes i

sådana fall, då den, som ifrågasattes skola undergå sterilisering, lede av

sådan rubbning av förstånds- eller viljeverksamheten (själsverksamheten),.

att han icke kunde avgiva ett i rättslig mening giltigt samtycke till sterilisering.

Beträffande den i ^flertalet yttranden över 1929 års betänkande

uttalade meningen att ett upprätthållande av frivillighetsprincipen i fråga

örn dessa fall skulle medföra, att de syften, som med lagstiftningen avsåges,

endast i mycket obetydlig mån konnne att realiseras, hade den sakkunnige

funnit densamma icke kunna motsägas. En steriliseringslag måste

därför, örn den skulle få någon praktisk betydelse, enligt den sakkunniges

mening lämna möjlighet öppen för sterilisering av inkapabla.

Såsom ovan nämnts avgåvo ett flertal myndigheter och sammanslutningar

yttranden över 1933 års sakkunnigbetänkande. I några av dessa

berördes frågan huruvida tvångssterilisering — närmast tvångskastrering

av sedlighetsförbrytare — borde föreskrivas. Uttalanden till förmån

härför förekommo i yttranden av centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

och Svenska läkaresällskapet samt professorn N. von Hofsten (sistnämnda

yttrande fogat vid utlåtande från rasbiologiska institutet). Redogörelse

för innehållet i dessa yttranden återfinnes å sid. 14—15 i propositionen.

Medicinalstyrelsen ansåg däremot 1933 års sakkunnigbetänkandes

ståndpunkt att icke upptaga tvångssterilisering i egentlig mening

tillfyllest motiverad. Fångvårdsstyrelsen fann att i nämnda betänkande

övertygande skäl anförts för att frågan örn sterilisering av kriminalpolitiska

hänsyn utan vederbörandes samtycke åtminstone för närvarande

borde besvaras nekande.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anför i propositionen

i förevarande hänseende:

Lika med professor Bergendal är jag av den åsikten att en lagstiftning

angående sterilisering icke för närvarande bör upptaga bestämmelser angående

tvångssterilisering i egentlig mening. Den sakkunniges ståndpunkt

härutinnan står i överensstämmelse med uttalanden av andra lagutskottet

vid såväl 1922 som 1933 års riksdag och Ilar vunnit så gott som

enhällig anslutning i de inkomna yttrandena.

I 1933 års sakkunnigbetänkande framlades, såsom ovan nämnts, förslag

till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan

rubbning av själsverksamheten lidande personer. I betänkandet förklarades

att en reglering av rätten att sterilisera rättskapabla personer däremot

icke syntes vara vare sig nödvändig eller ens nyttig. För de skäl,

som i betänkandet anförts till stöd för sistnämnda ståndpunkt, lämnas

en redogörelse i propositionen å sid. 15—16, till vilken redogörelse utskottet

får hänvisa.

Under erinran att medicinalstyrelsen i yttrande över 1929 års betänkande

föreslagit att i administrativ ordning borde utfärdas vissa bestämmelser

rörande sterilisering av rättskapabla med deras samtycke, anfördes i 1933-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

års sakkunnigbetänkande att frågan huruvida och i vilken omfattning sådana

bestämmelser borde meddelas icke ansetts böra upptagas till behandling

i det uti sistnämnda betänkande framlagda förslaget.

Spörsmålet huruvida en lagstiftning i sterjliseringsfrågan kan •— såsom

skett i det genom 1933 års sakkunnigbetänkande framlagda förslaget

— för närvarande begränsas att gälla allenast personer vilka på grund

av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att lämna giltigt samtycke

till sterilisering eller örn den bör upptaga jämväl bestämmelser örn

sterilisering av rättskapabla, behandlades i flera av de över 1933 års sakkunnigbetänkande

inkomna yttrandena. Därvid utttalades i några yttranden

— av Psykiatriska föreningen, styrelsen för statens institut för

rasbiologi, fångvårdsstyrelsen och interneringsnämnden — den meningen,

att genom en lagstiftning i ämnet borde angivas under vilka förutsättningar

sterilisering å rättskapabla vore tillåten. I andra yttranden —•

av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala

och Lund, Karolinska institutets lärarkollegium, socialstyrelsen, statens

inspektör för fattigvård och barnavård, svenska läkaresällskapet och

centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund —- föreslogs allenast att i administrativ

ordning skulle utfärdas vissa föreskrifter om skyldighet för

läkare, som verkställde sterilisering å rättskapabel, att därom — efter

ingreppets verkställande — insända berättelse till medicinalstyrelsen.

En redogörelse för innehållet i de nu omförmälda yttrandena återfinnes

å sid. 16—21 i propositionen, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anför i propositionen,

bland annat:

Under det att önskemålet örn en lagstiftning angående sterilisering är

allmänt, råda emellertid delade meningar beträffande denna lagstiftnings

lämpliga omfattning. Det senast framlagda lagförslaget har begränsats

att gälla vissa kategorier av personer, nämligen sådana som på grund av

rubbning av själsverksamlieten sakna förmåga att lämna giltigt samtycke

till företagande av sterilisering, och denna begränsning har vunnit anslutning

i flera av de inkomna yttrandena. Från en del håll framställes emellertid

yrkande örn att lagen bör erhålla allmän räckvidd och alltså angiva

beträffande såväl rättskapabla som icke rättskapabla under vilka förutsättningar

en sterilisering är tillåten. Härvid bortses dock från sterilisering,

som betingas av medicinska skäl.

I propositionen behandlas därefter (sid. 22—23) spörsmålet örn tillåtligheten

av sterilisering enligt gällande rätt, därvid den sammanfattning av

vad som kan anses vara gällande rätt göres, för vilken utskottet ovan i

detta utlåtande redogjort (sid. 6).

Departementschefen anför (sedan han förklarat sig instämma i professor

Bergendals åsikt att bestämmelser angående tvångssterilisering i egent
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

lig mening icke för närvarande böra upptagas i en lagstiftning angående

sterilisering) vidare:

Jämväl därutinnan är jag ense med den sakkunnige, att lagstiftningen

synes mig böra begränsas att gälla personer som sakna förmåga att lämna

giltigt samtycke till sterilisering. I fråga örn rättskapabla personer föreligger

redan nu möjlighet att få sterilisering till stånd i alla sådana fall

då det kan anses överensstämma med samhällets intresse. Förutsättningen

är visserligen -— förutom tillvaron av bärande skäl av eugenisk, social,

humanitär eller kriminalpolitisk natur — att vederbörande själv samtycker,

men såsom jag nyss angivit bör en lagstiftning i detta ämne icke byggas

på principen örn tvångssterilisering: den skulle alltså i denna punkt

ej medföra någon förändring i förhållande till vad redan nu kan ske. Att

i lag fastslå vad som enligt rådande rättsåskådning sålunda gäller beträffande

sterilisering av rättskapabla är såsom i 1933 års betänkande anföres

varken nödvändigt eller nyttigt. De skäl som i betänkandet anföras till

stöd för detta uttalande förefalla bärkraftiga. Jag kan sålunda ej dela

den uppfattning, som synes ligga bakom vissa av yttrandena över betänkandet,

att en lagstiftning angående de rättskapabla skulle vara nödvändig,

visserligen icke för att fastslå att sterilisering av en rättskapabel

kan vara rättsenlig, men för att förebygga den missuppfattningen att en

sådan sterilisering skulle vara tillåten så snart samtycke föreligger oavsett

de skäl som ligga till grund för samtycket. För att lämna medicinalstyrelsen

tillfälle att följa den praxis som på detta område utvecklas

torde dock, såsom föreslås i flera av yttrandena, böra åläggas läkare söm

verkställer sterilisering att insända rapport därom till styrelsen. Rapporten

bör avfattas enligt fastställt formulär, och lämpligen kan detta

erhålla sådan lydelse att läkaren anvisas att före ingreppets verkställande

samråda med annan läkare. Bestämmelser i nu angivna hänseende

kunna emellertid utfärdas i administrativ ordning; den närmare behandlingen

av detta spörsmål torde lämpligen äga rum, så snart statsmakternas

beslut i det nu förevarande lagstiftningsärendet föreligger, i avsikt

att bestämmelserna skola kunna träda i kraft samtidigt med den nu ifrågavarande

lagen.

Av det sagda framgår att enligt min mening en lagstiftning i steriliseringsfrågan

nu bör komma till stånd allenast i den omfattning som föreslås

i 1933 års betänkande.

Lagrådet har i yttrande över den inom justitiedepartementet gjorda

överarbetningen av det i 1933 års sakkunnigbetänkande framlagda förslaget

anfört bland annat:

Den föreslagna lagstiftningen bär inskränkts till att gälla personer,

vilka på grund av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att

lämna giltigt samtycke till sterilisering. Under vilka förutsättningar

sterilisering av andra personer må äga rum har icke reglerats i förslaget.

Det lärer icke kunna bestridas, att vissa betänkligheter möta mot att på

detta område där lagregler helt saknas stifta en lag med den begränsade

omfattning som sålunda föreslås. Fördelarna av att snarast möjligt

vinna en lösning av frågan örn sterilisering av sinnesslöa som sakna rättskapacitet

synas emellertid vara så stora, att angivna betänkligheter icke

böra föranleda uppskov med denna frågas behandling. Don erfarenhet,

som därest den nu föreslagna lagen antages kan komma att vinnas vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

dess tillämpning, torde ock kunna bliva till gagn vid fortsatt utredning

rörande behovet av och innehållet i en utvidgad lagstiftning i ämnet.

I motionen I: 306 anför herr Bissmark beträffande det i propositionen

framlagda lagförslaget bland annat:

Emot förslaget, som endast avser att under vissa betryggande former

medgiva sterilisering av de i förslaget avsedda personerna, därest de på

grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt sakna förmåga att lämna

giltigt samtycke till åtgärden, synes intet i och för sig vara att erinra.

Däremot synas starka erinringar möta mot att man icke samtidigt söker

reglera formen för sterilisering av rättskapabla personer.-------

Vad som avskräckt departementschefen från att meddela bestämmelser

rörande beskaffenheten av de skäl, å vilka sterilisering av rättskapabla

personer kunde tillåtas, synes vara svårigheten att bestämma de bärande

skälen för en steriliseringsåtgärd. En dylik bestämning torde dock väl

knappast vara nödvändig, därest man t. ex. överläte åt medicinalstyrelsen

att i varje särskilt fall pröva åtgärdens tillåtlighet. Men icke ens örn man

avstår från denna utväg, utan endast nöjer sig med att föreskriva, att

sterilisering skall verkställas efter samråd av två läkare och ske å lasarett

eller därmed jämförlig anstalt, synes det vara nödvändigt att i lagen

angiva de bärande skälen. Huvudsaken är att icke mindre samvetsgranna

läkare ägna sig åt denna art av förrättningar. En rapport från dylika kan

ju vara så färgad, att den icke kan tjäna till ledning för bedömande av

steriliseringens tillåtlighet.

För min del är jag närmast böjd att förorda medicinalstyrelsens förslag

örn kontroll genom att steriliseringen skall verkställas av två läkare i samråd

och ske å lasarett eller därmed jämförlig anstalt, och detta närmast

av den anledning, att jag icke helt delar den av departementschefen gjorda

konstruktionen, att sterilisering alltid innebär ett tillfogande av svår

kroppsskada, som under vissa förutsättningar kan tillåtas. Det synes mig

sålunda icke rimligt att påstå, att man tillfogar en sinnesslö person, som

aldrig kan tänkas kunna bilda familj, svår kroppsskada genom en steriliseringsåtgärd.

Han befrias ju endast från en för honom själv fullständigt

värdelös förmåga. Emellan detta fall och då sterilisering sker å en

fullt frisk människa finnas otaliga gradationer. I många fall närmar

man sig säkerligen den gräns, där fortplantningsförmågan kan anses fullständigt

eller i det närmaste värdelös och då därför det ej kan vara tal

örn att genom ett ingrepp svår kroppsskada tillfogas. Med denna uppfattning

här det icke emot att avstå från att kräva offentlig myndighets samtycke

i varje fall, vilket med departementschefens konstruktion synes ligga

närmast till hands.

Motionären hemställer, att det i propositionen framlagda förslaget måtte

göras till föremål för en sådan omarbetning, att även sterilisering av rättskapabla

personer underkastas kontroll i enlighet med de riktlinjer, som

angivits i motionen.

Det föreliggande lagförslaget reglerar allenast frågan örn de förutsättningar,

under vilka sterilisering skall få verkställas beträffande personer,

som på grund av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att lämna

giltigt samtycke till en sådan åtgärd. De i detta hänseende föreslagna lagbestämmelserna

finner sig utskottet böra tillstyrka. Ehuru utskottet så
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 13

lunda icke föreslår någon ändring uti det i propositionen framlagda förslaget,

ämnar utskottet dock nedan närmare redogöra för några av de

frågor, som däri behandlas.

Under ärendets beredning har uttalats den meningen, att det icke voi’e

vare sig nödvändigt eller nyttigt att i lag fastställa regler beträffande

frivillig sterilisering av rättskapabla personer. I åtskilliga yttranden,

avgivna av myndigheter, ävensom i den föreliggande motionen hava

■emellertid anförts skäl för den åsikten, att bestämmelser örn sterilisering

i dylika fall böra meddelas i lag. Utskottet, som funnit dessa skäl beaktansvärda,

anser, att en utredning bör företagas såväl rörande denna formella

fråga som rörande det sakliga innehållet av bestämmelser rörande

sterilisering av rättskapabla. Utskottet vill fördenskull föreslå riksdagen

att hos Kungl. Maj :t hemställa, att en utredning måtte verkställas, under

vilka förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer må

kunna företagas, samt att Kungl. Maj :t därefter måtte för riksdagen framlägga

de förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning. För att

lämna medicinalstyrelsen tillfälle att följa den praxis, som i fråga örn sådan

sterilisering kommer att utvecklas, lära bestämmelser vara under utarbetande,

som avses skola utfärdas i administrativ ordning. Givetvis

skulle ett värdefullt material för den utredning utskottet föreslagit erhållas

genom de rapporter, som, enligt vad departementschefen anfört, därvid

torde komma att föreskrivas.

Vid flera tillfällen har, såsom framgår av vad utskottet ovan i utlåtandet

anfört, frågan örn införandet av lagbestämmelser rörande sterilisering

på kriminalpolitiska grunder av sedlighetsförbrytare varit föremål för bedömande.

Riksdagen har tidigare uttalat sig mot lagbestämmelser i sådan

riktning. I några av de yttranden, som avgivits över 1933 års sakkunnigbetänkande,

har emellertid den meningen uttalats, att tiden nu

kunde vara inne för en utredning rörande regler örn tvångssterilisering

av, bland andra, sedlighetsförbrytare. Frågan örn sterilisering av denna

kategori anser utskottet värd att undersökas och vill därför föreslå riksdagen

att hos Kungl. Majit begära en allsidig, förutsättningslös utredning,

huruvida och under vilka förhållanden sedlighetsförbrytare må

kunna underkastas sådant ingrepp, som är ägnat att motverka eller upphäva

deras sjukliga anlag, samt hemställa, att Kungl. Majit måtte för

riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning kan giva anledning.

Utskottet övergår härefter till att närmare redogöra för några av de

särskilda paragraferna i det genom propositionen framlagda lagförslaget.

1 $.

Lagförslaget avser att reglera möjligheterna till sterilisering allenast

i fråga örn sådana personer, som lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

annan rubbning av själsverksamheten, samt på grund av denna sin rub
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

bade själsverksamhet varaktigt sakna förmåga att lämna giltigt samtycke

till åtgärden. Sterilisering av sådan person kan utan lians samtycke

ske under förutsättning att med skäl kan antagas att han på grund

av sin rubbade själsverksamhet antingen är för framtiden ur stånd att

handhava vårdnaden örn sina barn (social indikation) eller kommer att genom

arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet

(eugenisk indikation).

Mot förevarande paragraf har utskottet icke funnit anledning till anmärkning.

I densamma angives såsom förutsättning för sterilisering, bland

annat, att det med skäl kan antagas, att någon, som lider av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, kommer att

genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Efter vad utskottet inhämtat är arvgången av de sjukliga anlag,

varom här är fråga, icke med säkerhet vetenskapligt utredd vid vissa

huvudformer av sinnessjukdom och sinnesslöhet. När under sådana förhållanden

utskottet förordar, att en steriliseringslag antages, anser sig utskottet

böra framhålla vikten därav att åtgärder vidtagas för att främja

de vetenskapliga ärftlighetsforskningar, som äro av betydelse för lagens

tillämpning.

2 och 3 §§.

Enligt 2 § första stycket i propositionens förslag är huvudregeln den,

att sterilisering får företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen.

Där så ske kan skall, innan tillstånd till sterilisering lämnas, enligt 2 §

andra stycket yttrande avgivas av make, örn den som avses skola bliva

steriliserad är gift, av den, som har vårdnaden örn honom, i fall han är

underårig, av förmyndaren örn han är omyndigförklarad samt, örn han

är intagen å allmän anstalt, av dennas läkare och föreståndare.

Från huvudregeln göres ett — i 2 § omnämnt — undantag i 3 § i fråga

örn sinnesslö person. Örn två legitimerade läkare beträffande sådan person

efter samråd funnit, att skäl till sterilisering jämlikt 1 § föreligga, får

sterilisering verkställas utan tillstånd av medicinalstyrelsen under förutsättning

att skriftligt samtycke föreligger från den eller dem, som enligt

2 § andra stycket skola erhålla tillfälle att yttra sig.

Rörande bestämmanderätten angående steriliseringsoperation yttrade

andra lagutskottet i sitt av 1922 års riksdag godkända utlåtande (nr 24),

att det i vissa fall, såsom i fråga örn sinnesslöa, måhända icke behövde

möta några betänkligheter att låta den enskilde läkaren besluta örn sterilisering

eller eventuellt att låta åtgärden vara beroende av två läkares

samstämmiga uppfattning. I fråga örn fallandesjuka och sinnessjuka vöre

det däremot måhända lämpligast att överlämna avgörandet åt medicinalstyrelsen.

Enligt 1929 års förslag skulle tillstånd till sterilisering alltid meddelas

av medicinalstyrelsen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 15

I sitt av 1933 års riksdag godkända utlåtande (nr 12) anförde andra lagutskottet,

att utskottet ville ifrågasätta, huruvida icke till vinnande av

vissa lättnader vid avgörandet av frågan, om sterilisering skulle få ske,,

detta avgörande skulle kunna under vissa garantier överlämnas åt två läkare

i stället för åt medicinalstyrelsen.

I 1933 års sakkunnigförslag funnos bestämmelser i sak överensstämmande

med de i propositionen föreslagna.

Socialstyrelsen föreslog i yttrande över 1933 års sakkunnigbetänkandeatt

prövningen av frågan örn tillstånd till sterilisering skulle förläggas tillen

särskild central institution av specialdomstols karaktär i stället för till

medicinalstyrelsen (propositionen sid. 29). Mot den föreslagna undantagsbestämmelsen

örn att två läkare efter samråd i vissa fall skulle kunna

lämna tillstånd till sterilisering framställdes i yttranden över 1933 års

sakkunnigbetänkande erinringar av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten

i Uppsala, socialstyrelsen, psykiatriska föreningen och centralstyrelsen

för Sveriges läkarförbund, vilka föreslogo, att medicinalstyrelsen ensam

i alla fall skulle äga medgiva, att steriliseringsåtgärd företoges. En

motsatt uppfattning uttalade medicinska fakulteten i Lund och professorn

von Hofsten. Nu ifrågavarande bestämmelse lämnades utan erinran av

Karolinska institutets lärarkollegium och svenska läkarsällskapet. En

redogörelse för innehållet i nu omförmälda yttranden återfinnes i propositionen

å sid. 30—32.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, förklarar i propositionen

(vid remissen till lagrådet), att han icke kan giva sin anslutning

till förslaget örn inrättande av en särskild central myndighet för prövning

av ansökningar örn tillstånd till sterilisering. Beträffande frågan örn rätt

i vissa fall för två läkare att medgiva sterilisering anför departementschefen:
Uppenbarligen

äga de skäl som i allmänhet kunna anföras till förmån för

en prövning inför central myndighet av frågor örn tillstånd till sterilisering

i viss mån tillämpning även när det är fråga örn sinnesslöa. Det kan

sålunda sägas att bedömandet av indikationsställningen i enskilda fall kan

vara svårt och kräva speciell sakkunskap. Vidare kan åberopas att ett

strängt likformigt bedömande av de olika fallen lättare erhålles örn bedömandet

lägges i händerna på en för hela riket gemensam instans. Emellertid

torde dessa skäl icke äga tillnärmelsevis den betydelse när det gäller

sinnesslöa som när det gäller sinnessjuka eller dem som lida av »annan

rubbning av själsverksamheten». Det förhåller sig otvivelaktigt beträffande

sinnesslöa så att det sällan inträffar att prövningen vare sig av frågan

huruvida sinnesslöhet och inkapacitet föreligger eller av de särskilda

indikationerna för sterilisering giver anledning till någon egentlig tvekan.

Vid sådant förhållande förefaller det vara en onödig omgång att förlägga

avgörandet till en central instans. För de i ena eller andra hänseendet

tveksamma undantagsfallen finns alltid möjligheten att underställa saken

medicinalstyrelsens bedömning. Det är nämligen att märka att föreskriften

örn sterilisering av sinnesslöa efter samråd mellan två läkare icke innefattar

något hinder för medicinalstyrelsen att upptaga och avgöra ste
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

*Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

riliseringsfrågan i ett sådant fall då avgörandet skulle kunna träffas av

två läkare. När en ansökning om tillstånd till sterilisering av en sinnesslö

inkommer till styrelsen, skall denna ansökning upptagas och behand

las vare sig den är åtföljd av skriftliga medgivanden från dem som böra

yttra sig eller sådana medgivanden saknas. Naturligtvis bör möjligheten

att låta medicinalstyrelsen avgöra saken utnyttjas i tveksamma fall, och

detta kommer säkerligen också att ske. Enligt min mening finnes ingen

anledning antaga, att icke läkarna skola bedöma frågor örn sterilisering

med starkt beaktande av åtgärdens djupt ingripande och personliga betydelse.

Och det torde icke behöva befaras att de skola underlåta att hänskjuta

avgörandet till medicinalstyrelsen därest frågan örn sterilisering

av en sinnesslö är tveksam. — Att det såsom den sakkunnige framhållit

är ur praktisk synpunkt en mycket stor vinst därest prövningen av frågor

örn sterilisering av sinnesslöa på sätt föreslagits anförtros två läkare

— vilka torde böra vara legitimerade — därom lära alla vara ense.

Inom lagrådet lämnade en ledamot det till lagrådet remitterade förslaget

i nu förevarande avseende utan erinran, medan tre ledamöter uttalade

den meningen, att undantagsbestämmelsen borde utgå. Redogörelse för

sistnämnda tre lagrådsledamöters yttranden återfinnes å sid. 41—43 i propositionen.

Departementschefen anför, sedan lagrådets yttrande avgivits, bland

annat:

Vid förnyat övervägande av spörsmålet huruvida prövningen av frågor

örn sterilisering av sinnesslöa kan anförtros två läkare har jag icke

funnit anledning frångå vad det remitterade förslaget härutinnan innehåller.

De starka praktiska skäl som tala för förslagets ståndpunkt uppvägas

enligt min mening icke av de skäl av mera principiell natur som

kunna åberopas häremot.

Riksdagen har såväl 1922 som 1933 uttalat, att det kunde ifrågasättas,

huruvida icke avgörandet av spörsmålet, örn sterilisering skulle få ske,

i vissa fall kunde överlämnas åt två läkare i stället för åt central myndighet.

Det i propositionen framlagda förslaget innehåller bestämmelser

i sådant hänseende. Mot desamma hava från skilda håll anmärkningar

framställts, gående ut därpå att en undantagsbestämmelse från den allmänna

regeln, att central myndighet (medicinalstyrelsen) skall pröva alla

ansökningar örn sterilisering, icke bör medgivas. Utskottet anser emellertid,

att starka praktiska skäl tala för en undantagsbestämmelse av omförmält

innehåll. Utskottet tillstyrker därför propositionens förslag.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att en särskild central

myndighet för prövning av ansökningar örn tillstånd till sterilisering icke

bör inrättas, utan att nämnda befogenhet bör tillkomma medicinalstyrelsen.

4 %.

Enligt första stycket i denna paragraf skall sterilisering verkställas av

legitimerad läkare. Endast ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

17

till hälsan ej är förenail därmed får göras. Genom sistnämnda bestämmelse

har kastrering uteslutits. I regel torde sterilisering, åtminstone under

den närmaste framtiden, komma att ske genom angiektomi respektive

salpingektomi.

Beträffande bestämmelsen örn vem som skulle äga verkställa sterilisering

anförde medicinalstyrelsen i yttrande över 1933 års sakkunnigbetänkande

bland annat:

Garantier för steriliseringsingreppets möjligast riskfria utförande syntes

vara erforderliga. Styrelsen funne bestämmelsen i första stycket örn

legitimerad läkare icke vara tillfyllest. Det skulle visserligen kunna anses

självfallet att medicinalstyrelsen vid meddelandet av tillstånd till sterilisering

ägde fästa villkor i fråga örn platsen för operationen och operatörens

kompetens, varigenom berörda garantier till fyllest bleve iakttagna,

men en uttrycklig bestämmelse örn befogenhet för styrelsen att meddela

föreskrifter i detta hänseende syntes dock styrelsen vara att förorda.

Departementschefen, statsrådet Schlyter, anför härom i propositionen:

Frågan huruvida och i vilken utsträckning medicinalstyrelsen må vid

tillstånd till sterilisering fästa särskilda villkor i fråga örn dess verkställande

torde icke böra behandlas i förevarande lag. Bestämmelser härom

synas hava sin plats i de administrativa föreskrifter Kungl. Maj:t jämlikt

9 § äger meddela angående lagens tillämpning.

Mot den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf finner utskottet

icke anledning till erinran men förutsätter att genom administrativa föreskrifter

medicinalstyrelsen tillerkännes befogenhet att vid meddelande av

tillstånd till sterilisering fästa de villkor i fråga örn platsen för operationen

och operatörens kompetens, som kunna anses erforderliga såsom

garanti för steriliseringsingreppets möjligast riskfria utförande.

5—8 §§.

Beträffande dessa paragrafer har utskottet intet att erinra.

9 §.

Enligt denna paragraf äger Konungen meddela erforderliga bestämmelser

angående lagens tillämpning.

Sedan departementschefen i annat sammanhang omförmält, att en del

av de bestämmelser, som upptagits uti det genom 1933 års sakkunnigbetänkande

framlagda lagförslaget, ansetts vara av sådan natur, att de icke

behövde erhålla formen av lag utan kunde utfärdas i administrativ ordning,

varför de uteslutits i departementschefens förslag, anför departementschefen

i propositionen:

Bland de administrativa bestämmelser, som förutsättas i 9 §, böra tydligen

i första hand upptagas de delar av sakkunnigförslaget som icke influtit

i det nu upprättade lagförslaget. Sålunda böra föreskrifter meddelas

örn rätten att taga initiativ till sterilisering, om ansökan till medicinalstyrelsen

angående tillstånd till sterilisering och om handläggningen

Bihang till riksdagens protokoll UK!A. 9 saini. 2 ami. Nr 26. 2

Utskottet.

Utskottet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Utskottet.

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

i medicinalstyrelsen av sådan ansökan. Delvis med anledning av erinringar

som framställts i yttranden över sakkunnigförslaget torde böra

övervägas vissa jämkningar i sakkunnigförslagets bestämmelser i dessa

ämnen. Skäl synas sålunda tala för en utsträckning av initiativrätten

till fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd samt möjligen jämväl till

make. I administrativ ordning böra vidare meddelas bestämmelser i de

jämväl i sakkunnigförslaget behandlade frågorna örn vad som skall iakttagas

av läkare innan sterilisering utan medicinalstyrelsens tillstånd må

företagas å sinnesslö och örn skyldighet för läkare att insända rapport till

medicinalstyrelsen över verkställd sterilisering.

I 1933 års sakkunnigförslag funnos intagna bestämmelser i 3 § örn rätten

att taga initiativ till sterilisering, i 4 § örn ansökan till medicinalstyrelsen

angående tillstånd till sterilisering, i 5 § örn handläggningen i medicinalstyrelsen

av sådan ansökan, i 9 § örn vad som skall iakttagas av

läkare, innan sterilisering utan medicinalstyrelsens tillstånd må företagas

å sinnesslö samt i 11 § örn skyldighet för läkare att insända rapport till

medicinalstyrelsen över verkställd sterilisering.

Vid granskning i lagrådet uttalade en ledamot den meningen, att frågan

örn vem som skall hava initiativrätt vöre av den betydelse för den enskilde

att den borde regleras i själva lagen.

Departementschefen anför härom i propositionen, att vad nämnde lagrådsledamot

anfört icke föranlett departementschefen att frångå den

ståndpunkt han förut intagit.

Utskottet giver sin anslutning till vad departementschefen i nu ifrågavarande

sammanhang anfört.

Rubrik m. m.

Ifråga örn rubrik, ingress och bestämmelser angående lagens trädande

i kraft har utskottet intet att erinra.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

1) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
2)

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte

anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning

under vilka förhållanden frivillig sterilisering

av rättskapabla personer må kunna företagas samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan giva anledning;

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte

anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig,

förutsättningslös utredning huruvida och under

vilka förhållanden sedlighetsförbrytare må kunna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

19

underkastas sådant ingrepp, som är ägnat att motverka

eller upphäva deras sjukliga anlag samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan giva anledning; samt

4) att den föreliggande motionen, I: 306, i den mån

den icke blivit besvarad genom vad utskottet under 2)

hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 24 april 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Gustaf Tamm, Norman, Olof

Carlsson, Karl Bodin och John Gustavson*; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Hage, Johanson i Hallagården ,

Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken*, Holmström*, Österström* och Undberg i Stockholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:228 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lid a1 i texten