Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

1934-05-04 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:27, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 16,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Carlsson, Olof, och

Forslund hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande vissa ändringar i

fråga örn 1 och 11 §§ i olycksfallsförsäkringslagen samt sedermera för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. De yttranden,

som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter,

äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig

hänvisa till desammas innehåll.

I motionen hemställes örn utredning, huruvida ändringar böra vidtagas i lagen

den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete innefattande dels utvidgning

av begreppet »olycksfall», som bland lagens bestämmelser först återfinnes

i 1 §, dels ock sådan omarbetning av de i 11 § stadgade reglerna rörande

avdrag under vissa förhållanden från sjukpenning och andra ersättningar, som

skola utgivas enligt lagen, att större hänsyn tages till de skadades intressen.

Utskottet behandlar här nedan ifrågavarande spörsmål var för sig.

I. Utvidgning av begreppet »olycksfall».

1 § i lagen stadgar som huvudregel, att envar arbetare enligt lagen är försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet. Spörsmålet örn vad som

skall innefattas i begreppet olycksfall besvaras icke vare sig i lagtexten eller

i lagens förarbeten. Den praxis, som utbildat sig på detta område, torde innebära,

att det för att olycksfall skall anses vara för handen fordras, att en

kroppsskada framkallats av en plötslig, oförutsedd yttre orsak.

I detta sammanhang vill utskottet erinra därom, att —- jämlikt lagen den

14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar —- den, som jämlikt 1916

års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada till följd av olycksfall

i arbete, skall anses vara försäkrad även för vissa yrkessjukdomar. Med hänsyn

till svårigheten att diagnosticera yrkessjukdomarna har 1929 års lag be
Bihang

till riksdagens protokoll 1984. 9 sami. 2 avd. Nr 27. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

gränsats att avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kunna ledas

tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder detsamma bedrives, och

vilka sjukdomar alltså kunna tydligt skiljas från sådana, vilka uppkomma av

annan anledning. Med anledning härav har stadgats, att försäkringen gäller

endast beträffande yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande

del framkallats på vissa i lagen angivna sätt, nämligen genom inverkan av

arsenik, bly, kvicksilver, amalgam och fosfor eller legeringar eller föreningar

därav, stendamm, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar eller radium samt

mjältbrandssmitta. I nu nämnda fall utgår alltså ersättning även då intet

olycksfallsmoment kan påvisas, utan de skadliga verkningarna gjort sig gällande

under kortare eller längre tid.

Inom riksdagen hava tidigare behandlats spörsmål rörande ändring av

olycksfallsförsäkringslagen, vilka, ehuru icke direkt avseende den fråga, som i

anledning av den föreliggande motionen nu överväges, dock därmed äga visst

samband. Utskottet avser härvid motionsvis framställda yrkanden vid 1928

och 1933 års riksdagar rörande ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen

till personer, som under arbetet påtagligen ådragit sig skador genom muskelsträckningar

och muskelbristningar. Yrkandena i motionerna gingo ut därpå,

att muskelsträckningar och muskelbristningar i ryggen i försäkringshänseende

alltid skulle anses såsom följder av olycksfall i arbete. Prövning av frågan

örn något olycksfallsmoment förelegat i det enskilda fallet skulle sålunda

icke förekomma. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 32/1928

och 27/1933) beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle

föranleda till någon åtgärd.

Ur utskottets motivering år 1933 må här återgivas följande:

Det förslag, som förevarande motioner innehålla, synes avse, att muskelsträckningar

och muskelbristningar, som inträffa under arbetet, i försäkringshänseende

i regel skola anses såsom följder av olycksfall i arbete. Ett genomförande

av förslaget skulle alltså innebära, att beträffande ifrågavarande skador

icke skulle förefinnas samma prövningsrätt, som i berörda hänseende eljest

tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett bifall till motionerna

skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och

sjukförsäkringen på denna punkt gjordes otydliga.

Enligt utskottets mening måste vid prövning av frågan, om en muskelsträckning

eller muskelbristning skall betraktas såsom olycksfall eller sjukdomsfall,

det avgörande bliva det resultat, vartill vederbörande läkare vid

medicinsk bedömning av fallet kommer. Att giva muskelsträckningar och

muskelbristningar en särställning i fråga örn rätten till ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen kan utskottet icke förorda. Utskottet vill emellertid

framhålla, att det vore önskvärt, att fackmännen inom hithörande medicinska

områden föranleddes till fortsatta ingående studier för att klarlägga förhållandet

vid sådana skador, beträffande vilka fråga kan uppkomma, huruvida

de förorsakats av olycksfall i olycksfallsförsäkringslagens mening eller av sjukliga

förändringar i kroppen, som förefunnits redan vid skadornas tillkomst. Utskottet

förmenar, att genom sådana vetenskapliga forskningar skulle kunna

vinnas säkrare vägledning såväl för läkarna, då de ur olycksfallsförsäkringssynpunkt

skola bedöma de sjukdomsfall, som komma under deras behandling,

som ock för allmänheten, som mången gång har svårt att förstå den stånd
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

punkt, vartill läkarna viel sina undersökningar komma till frågan, huruvida

olycksfallsskada i lagens mening föreligger i det enskilda fallet.

Såsom framgår av de vid utlåtandet fogade bilagorna har försäkring srådet

för sin del funnit önskvärt, att den föreslagna utredningen rörande nu ifrågavarande

spörsmål kommer till stånd, särskilt som densamma säkerligen skulle

kunna bliva av betydelse jämväl för önskvärda kompletteringar av nu gällande

lagstiftning på yrkessjukdomarnas område. Riks försäkring sanstalten har

ställt sig mycket tveksam med avseende å en ny lagstiftning av den vittgående

innebörd motionärerna föreslagit. Då det emellertid läte sig tänkas, att eventuellt

i samband med komplettering eller revision av lagstiftningen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar motionärernas förslag i vissa delar befunnes

böra vinna beaktande, har riksförsäkringsanstalten icke haft något att erinra

emot att med stöd av vunnen erfarenhet även på yrkessjukdomarnas område

en närmare undersökning i anledning av motionen komme till stånd.

Uttrycket »olycksfall» i gällande olycksfallsförsäkringslag synes i praxis

tolkas så, att därunder inbegripas allenast fall, då en kroppsskada uppkommit

genom någon skadlig inverkan under en begränsad kort tid, enligt ett uttalande

av riksförsäkringsanstalten omfattande högst en arbetsdag. Av försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens till utskottet avgivna yttranden framgår,

att åtskilliga fall förekomma, då kroppsskador, vilka till sin natur äro nyss

omförmälda olycksfallsskador närstående, uppkomma på grund av skadlig inverkan,

som haft något längre varaktighet. I sådana fall har med tillämpning

av hittillsvarande praxis olycksfall icke ansetts föreligga. Enligt utskottets

mening bör en utredning verkställas, huruvida icke även vissa sådana fall, som

senast omförmälts, skulle kunna anses utgöra olycksfall i arbete och sålunda

en utvidgning ske av begreppet olycksfall sådant det hittills ansetts böra tolkas.

Utskottet förutsätter emellertid härvid, att andra skadefall icke skola

komma i fråga än dels sådana, som icke äro att hänföra till yrkessjukdomar,

och dels sådana, i fråga örn vilka sambandet mellan arbetet och skadan är

påtagligt.

II. ''Ändringar beträffande 11 §.

I 11 § olycksfallsförsäkringslagen stadgas, bland annat, att örn arbetsgivare

enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse

är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva understöd,

såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller örn sådant understöd

skall utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i

annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs (vissa för meddelande av olycksfallsförsäkring

av arbetsgivare bildade ömsesidiga försäkringsbolag), så avdrages

från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives

enligt olycksfallförsäkringslagen, vad i anledning av olycksfallet för

motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller

på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår.

Utskottet■

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Emellertid får sådant avdrag, som nu nämnts, endast äga rum, örn arbetsgivaren,

på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i

försäkringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning

eller på grund av försäkring, endast ske, örn arbetsgivaren helt och

hållet eller till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för

understödet, och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens

bidrag.

I 15 §, som behandlar bestämmandet av försäkringsavgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen,

stadgas i andra stycket, att för det fall att arbetsgivare,

kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt är skyldig att utgiva

understöd, för vilket enligt 11 § avdrag får göras, försäkringsavgiften skall

bestämmas till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken.

Sådan lindring i försäkringsavgiften äger emellertid rum allenast

örn arbetsgivaren begär det och ställer viss säkerhet, örn så erfordras.

För understöd vid sjukdom, vilket skall utgivas av arbetsgivaren, sker (enligt

11 §) avdrag, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej

ägt rum, i den mån sådant understöd i vederbörlig ordning utgives av arbetsgivaren.

Försäkring srådet och riks försäkring sanstalten hava i sina till utskottet avgivna

yttranden tillstyrkt utredning i fråga örn innehållet i 11 §.

Av vad som anförts i den föreliggande motionen samt i de yttranden, som

försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten avgivit i ärendet, framgår, att

nuvarande bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erbjuda åtskilliga

svårigheter vid tillämpningen. I många fall synas bestämmelserna även leda

till icke önskvärda resultat. Med hänsyn till dessa omständigheter bör enligt

utskottets mening en utredning verkställas, huruvida ändringar av bestämmelserna

uti ifrågavarande paragraf äro erforderliga. En sådan utredning

bör klargöra, i vilket förhållande sådana förmåner, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,

böra stå till understöd, som det till följd av olycksfall

i arbete åligger arbetsgivare att utbetala enligt annan lag eller särskild författning

eller på grund av egen utfästelse, eller som utgå från kassa eller

pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än

i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion, 1:16,

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

I. att Kungl. Majit ville verkställa utredning, huruvida

begreppet olycksfall enligt lagen örn försäkring för olycksfall

i arbete bör utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och

yrkessjukdom utplånas och utan att kravet på orsakssammanhang

mellan arbetet och skadan uppgives, genom att under

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

5

detta begrepp inbegripas fall, i vilka den av arbetet härflytande

skadeverkningen gjort sig gällande under en mera utsträckt

tid än som hittills av praxis medgivits för att lagen

skall hava tillämpning, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill nämnda utredning kan giva anledning, samt

TT, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning rörande ändrade

bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande

förhållandet mellan förmåner, som utgå enligt nämnda

lag, samt understöd, som det till följd av olycksfall i arbete

åligger arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild

författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utgå

från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring

i annan försäkringsanstalt än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen

sägs, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

denna utredning kan giva anledning.

Stockholm den 4 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Gustaf Tamm, P.

Sandström och Norman, fröken Hesselgren saint herrar Olof Carlsson och Earl

Bodin;

från andra kammaren: herrar Hage, Wallerius, Pettersson i Hällbacken,

Gardell i Gahns och Sandström i Nyland, fru Nordgren samt herrar Lindberg i

Stockholm och Sandberg*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

Bilaga A.

FÖRSÄKRINGSRÅDET.

Till Riksdagens Andra lagutskott.

o Genom remiss den 9 februari 1934 har Kungl. Maj :t anbefallt försäkringsrådet

att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdadagens

första kammare väckt motion nr 16, angående vissa ändringar i lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete; och får försäkringsrådet i anledning

härav anföra följande.

_ Första avdelningen i motionen kan uppfattas såsom åsyftande en utvidgning

av olycksfallsförsäkringslagen på så sätt att under lagens ersättningsbestämmelser

skulle hänföras jämväl skada, som orsakats av själva arbetet

eller de förhållanden under vilka detsamma bedrives, under förutsättning att

skadan uppkommit på relativt kort tid (några få dagar). Något olycksfallsmoment

i vedertagen bemärkelse såsom orsak till skadans uppkomst skulle

således icke vara erforderligt för dess ersättande enligt ovannämnda lag.

Därest nämnda uppfattning örn syftemålet med motionen i denna del är riktig,

skulle motionärernas förslag kunna komma att få en betydande räckvidd.

Emellertid framhålles i motionen särskilt frågan örn ersättning för skador,

orsakade av hanterandet av arbetsredskap eller sysslandet med frätande eller

retande ämnen. Beträffande frågan örn arbetsredskapets inverkan torde närmast

åsyftas sådana sjukdomstillstånd (varbildning, blodförgiftning etc.), som

uppkomma därigenom att en genom arbetsredskapets nötning eller tryck uppkommen

s. k. arbetsblåsa ger upphov till infektion i den läderade kroppsdelen.

Enligt rådande praxis anses ersättning för dylik sjukdom böra utgivas,

örn någon särskild felaktighet i arbetsredskapet varit för handen eller eljest

under arbetet något från det normala avvikande förekommit, som kan antagas

hava varit av väsentlig betydelse för blåsans uppkomst, allt under förutsättning

att de skadliga verkningarna hänföra sig till en någorlunda begränsad

tid. Som allmän regel torde kunna sägas att ju kortare tiden är för

den skadliga påverkan och ju mera de oförutsedda och anormala momenten

gjort sig gällande, desto tydligare får den ifrågavarande åkomman karaktären

av olycksfallsskada.

Att det i fråga örn skada, vilkens uppkomst sålunda på visst sätt sammanhänger

med arbetet, kan vara svårt att avgöra örn skadan bör anses orsakad

av olycksfall i arbetet eller ej, torde vara klart. Tydligt är ju ock, att när

det gäller gränsfall, skillnaden mellan sådant fall, för vilket ersättning utgives,

och fall, där ersättning måste vägras, mången gång ej kan bliva särdeles

påtaglig.

Om man nu skulle utvidga olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde

på sätt motionärerna tänkt sig, skulle givetvis många av de gränsfall,

som nu vålla svårigheter, utan vidare komma att falla under lagen. Å andra

sidan skulle skapas nya gränsområden med därav följande svårigheter för

tillämpningen.

Erinras må i detta sammanhang, hurusom vid tillkomsten av lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar föredragande departementschefen betonade

nödvändigheten av att begränsa lagen till att avse sådana sjukdomar, vilkas

uppkomst utan större svårighet kunde ledas till arbetet eller därmed sammanhän
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

7

gande förhållanden. De skäl, som föranlett en dylik återhållsamhet när det

gällde frågan om yrkessjukdomarna, hava säkerligen även sin giltighet beträffande

den av motionärerna åsyftade utvidgningen av olycksfallsförsäkringslagen.

Säkerligen skulle det för en mångfald av sjukdomstillstånd bliva

svårt för den medicinska vetenskapen att vare sig bejaka eller förneka sannolikheten

av ett samband mellan sjukdomen och arbetet. En arbetare exempelvis,

som blivit sängliggande på grund av förkylning, gör gällande, att han

ådragit sig denna under arbete i regnigt och blåsigt väder.

Skulle man därför tänka sig en utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen

i den av motionärerna åsyftade riktningen, torde det bliva erforderligt att utvidgningen

begränsas till att avse sådana fall, där sambandet mellan arbetet

och sjukdomen är mera påtagligt. Närmast till hands torde väl då ligga att

tänka på sådana fall, där skadan orsakats av arbetsredskap (i huvudsak s. k.

arbetsblåsor) eller av ämne av viss farlig beskaffenhet, som arbetaren haft att

hantera.

Tydligt torde vara att en utredning rörande utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen

i nu antydd riktning skulle komma att beröra spörsmål, som

äga nära sammanhang med lagstiftningen på yrkessjukdomarnas område.

Försäkringsrådet finner för sin del önskvärt, att den föreslagna utredningen

kommer till stånd, särskilt som densamma säkerligen skulle kunna bliva

av betydelse jämväl för önskvärda kompletteringar av nu gällande lagstiftning

på nämnda område.

Beträffande motionen, i vad den avser 11 § i olycksfallsförsäkringslagen, så

enär bestämmelserna i denna paragraf ej sällan medföra svårigheter vid tilllämpningen

och då de i vissa fall kunna leda till icke önskvärda resultat, får

försäkringsrådet tillstyrka motionärernas hemställan örn utredning.

I detta ärendes behandling hava försäkringsrådets samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 9 mars 1934.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

O. F. ENBOM.

Filip Rune.

Bilaga B.

RIKS FÖRSA KRIN OSA .N ST ALTEN.

Till Riksdagens Andra Lagutskott.

Utskottet har anhållit örn riksförsäkringsanstaltens yttrande över en inom

riksdagens första kammare väckt motion, nr 16, angående vissa ändringar i lagen

örn försäkring för olycksfall i arbete, och har anstalten med anledning härav

den 9 februari 1934 anbefallts att till utskottet överlämna det begärda yttrandet.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Likställande i vissa fall av skadliga påverkningar med olycksfall i arbete.

Som bekant definieras ej närmare i olycksfallsförsäkringslagen begreppet

olycksfall i arbete. För att olycksfall (i arbete) skall anses vara för handen

fordras såsom motionärerna framhålla i allmänhet, att en kroppsskada framkallats

av en plötslig oförutsedd yttre orsak.

Liknande ansvar, som enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningen åligger ar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

betsgivare, åvilar honom som bekant enligt lagstiftningen örn försäkring för

vissa yrkessjukdomar. , Här förutsattes den av arbetet härflytande skadliga inverkan

på organismen i allmänhet vara till tiden mer utsträckt.

Vid behandling i försäkringsrådet av det föreliggande förslaget till lag örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar anförde två ledamöter, att förslaget icke

medtoge en rad av fall, vilka borde komma under lagen och som vid prövning

av olycksfall enligt 1916 års lag avvisades såsom yrkessjukdomar. Så bleve

exempelvis fallet med skador, som uppstode vid behandling och arbete med

kalk och cement, samt skador, som företrädesvis uppstode vid jordbruksarbete

vid behandling av Norge-salpeter och andra därmed jämförliga gödningsämnen.

Sådana^skador förekomme ej så sällan. Erfarenheten från Schweiz visade

också svårigheten vid begränsningen till vissa i lagen angivna sjukdomar

och ämnen, vadan nian där alltsedan 1918 försöksvis överskridit de i lagen

angivna gränserna för vad som skulle anses som yrkessjukdom. Med yrkessjukdom

i denna vidare bemärkelse avsåges bland annat eksem, handrispor och

hudsprickor samt bindhinneinflammationer, framkallade genom kalk, cement,

dålig olja m. m. Vidare utgåves försöksvis ersättning åt arbetare, som blivit

arbetsof omogen, på grund av skada, som uppkommit genom arbetet utan inverkan

av skadliga ämnen, när skadorna med bestämdhet kunde härledas av

arbetet. Då det framlagda förslaget till lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

med däri upptagna ämnen, sjukdomsformer och verksamheter komme

att medföra en alltför snäv begränsning av lagen, hemställde nämnda ledamöter

i anslutning till den schweiziska tillämpningen, att man i lagen gåve

uttryck åt, att samma förfarande som i Schweiz måtte komma i tillämpning

och att prövningen därvid måtte ankomma på försäkringsrådet.

Vid 1933 års, riksdag förevar också i anledning av motion av herr Olof Carlsson

(I: 12) fråga örn sådan utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om

försäkring för vissa yrkessjukdomar, att lagen måtte utsträckas att omfatta

även kalksalpeter. Över denna motion avgav riksförsäkringsanstalten infordrat

yttrande till andra lagutskottet den 9 mars 1933.

, Motionärerna framhålla nu, att ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

ej utgår, örn en skada uppstår genom t. ex. ett under någon längre tid pågående

hanterande av ett arbetsredskap eller ett under någon längre tid sysslande med

frätande eller retande ämnen (varibland t. ex. kalksalpeter).

Vidkommande på huden verkande frätande och retande ämnen gäller, att dylika

åkommor falla under lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

örn de förorsakas t. ex. av arsenik eller dess föreningar. Örn de åter

föranledas av t. ex. terpentin, bensol, bensin, soda, kalilut, ammoniak, kromföreningar,

tjära, ättika, kalksalpeter, kalk eller cement höra desamma ej under

nämnda, lagstiftning. Såsom olycksfall betraktas dessa åkommor endast,

om de sjukliga symptomen äro en följd av kort påverkan vid något visst tillfälle

under högst en arbetsdag.

,Vad nu sagts äger full motsvarighet i fråga örn förgiftningar genom inandning^av

farliga gaser eller deras införande i organismen genom hudén. De ingå

sålunda under lagstiftningen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, örn

de äro föranledda av arsenik, bly, kvicksilver eller fosfor eller deras föreningar.

Rörande däremot förgiftningar av t. ex. cyan, koloxid, fluorväte, svavelväte,

svavelsyrlighet, klor, bensol, nitrösa gaser eller deras föreningar äro dessa

ämnen ej upptagna bland farliga ämnen enligt sistnämnda lagstiftning, och

betraktas av dem föranledda förgiftningar såsom olycksfall endast enligt den

nyssnämnda i fråga örn frätande ämnen angivna regeln. Såväl rörande vissa

av sistnämnda ämnen som rörande nu avsedda förgiftningar gäller, att den därav

föranledda skadan eller sjukdomen visserligen kan uppkomma efter endast

några få dagars inverkan av dem, men oftare torde allt efter omständigheterna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £7; bilagor.

9

svårare sjukdomssymptom med arbetsoförmåga inställa sig först efter längre

tids sysslande med ämnet i fråga.

Yad angår de av motionärerna vidare särskilt omnämnda åkommor, som bestå

i s. k. arbetsblåsor eller arbetsvalkar, vilka ofta infekteras och kunna föranleda

sårnader eller varbildningar, betraktas desamma såsom föranledda av

olycksfall i arbete och hänföras alltså under olycksfallsförsäkringslagen, om

blåsan uppkommit under begränsad kort tid, vilken kan tillnärmelsevis preciseras

(högst en arbetsdag), såsom om vederbörande påtagligen varit ovan vid

det utförda arbetet eller arbetsredskapet varit behäftat med något fel t. ex.

någon ojämnhet, ävensom om, utan att nämnda förutsättning varit för handen,

blåsa gått sönder och infekterats under arbetet och arbetets beskaffenhet måste

anses hava varit särskilt ägnad att befordra infektionen (t. ex. arbete med

visst färgämne, med stenkol etc.).

Med arbetsvalkar eller arbetsblåsor kunna i avseende å förhållandet till

olycksfall i arbete nära likställas s. k. senskideinflammationer (tendovaginitis

crepitans), och det även såtillvida att de också i regel få anses vara av natur

att uppkomma under något arbete. Dessa åkommor anses föranledda av

olycksfall i arbete, örn genom någon särskild händelse den ifrågakoinmande

kroppsdelen (i allmänhet nedre delen av underarmens sträcksida) varit utsatt

för något våld, som väsentligen inverkat på sjukdomens utveckling vare sig

genom att utgöra första anledningen därtill eller genom att endast förvärra ett

förut förefintligt sjukligt tillstånd. Har däremot åkomman uppstått så småningom

genom vissa musklers eller muskelgruppers ensidiga ansträngande under

ett mer eller mindre långvarigt arbete, anses olycksfallsskada ej föreligga.

Rörande de s. k. ryggskotten uppkomma desamma eller förvärras ofta (jfr

riksförsäkringsanstaltens utlåtande till andra lagutskottet den 25 februari

1928) genom yttre våld eller annan sådan yttre påverkan, att olycksfall anses

föreligga (lumbago traumatica). Samma åkomma anses emellertid kunna uppkomma

eller förvärras ungefär lika plötsligt även genom vissa reumatiska eller

nevrasteniska inflytelser (lumbago reumatica) t. ex. genom förkylning med

eller utan viss infektion. Men därjämte visar erfarenheten,_ att på grund av

upprepade lyftningar och andra upprepade ansträngningar liknande ryggstelhet

jämte smärtförnimmelser uppstår med eller utan så småningom inträdande

förändringar i ryggradens ledgångar eller ligament, å kotkropparna m. m.

(spondylitis deformans).

Till nu nämnda åkommer — för vilka alltså, ehuru fråga _ är örn en och

samma isolerade sjukdomsform, ersättning stundom utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen,

stundom icke, beroende bland annat på tidsmomentet för

den skadliga inverkan, varom är fråga — ansluta sig åtskilliga åkommor,

vilka ej på grund ensamt av sin natur äro att härleda från arbetet. Till dylika

åkommor äro företrädesvis att hänföra t. ex. skavsår, vissa begränsade

och till uppkomstsättet obestämda infektioner och varbildning ar, vissa eksemer,

frostskador, värmeslag, bråckåkommor, vissa ledåkommor, vissa ögonåkommor,

lung blödning, magsår m. m.

Beträffande vanliga förkylning såkommor anses desamma, oavsett kortvarigheten

av den yttre påverkan, varom härvid kan vara fråga, endast undantagsvis

föranledda av olycksfall, såsom t. ex. örn någon genom olyckshändelse

faller i vatten och därigenom ådrager sig viss förkylningssjukdom. Olycksfall i

arbete bar i anslutning härtill även ansetts föreligga och ersättning tillerkänts

på grund av lunginflammation, som under särskilda förhållanden ådragits

genom avkylning under viss kortare tid.

Rörande smittosamma sjukdomar såsom influensa, barnförlamning, mässling,

difteri, scharlakansfeber, tyfus, lungtuberkulos m. m. anses — ävenledes utan

avseende å varaktigheten av den förevarande utifrån kommande påverkan —

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

de förorsakade av olycksfall endast i vissa fall, när smittämnet överföres på

något med hänsyn till omständigheterna ovanligt olycksfallsliknande sätt

(t. ex. upphostning av difteripatient å sköterska) eller örn visst smittämne

inkommer i ett sår.

Såsom motionärerna erinra innehåller den danska »Lov örn Forsbring mod

Fölger af Ulykkestilfaelde» av 1916 den bestämmelsen, att »lige med Ulykkestilfaelde

regnes skadelige Paavirkninger af höjst nogle faa Dages Varighed,

der skyldes Arbeijdet eller de Forhold, hvorunder det foregaar, og som

medförer Forringelse af Erhvervsevnen eller Död». Såsom exempel på vad

man med denna bestämmelse närmast tänkt sig att hänföra under försäkringen

nämnas i motiven »det otte forekommende Tilfaelde, at en Vahle med

efterfölgende Betaendelse opstaar hos en Arbejder efter nogen Tids Brag af

et Arbejderredskab, at en Fisker faar Seneskedebetaendelse i Haanden efter

lang Tids Roning, at en Sömand faar Kolbrand i Födderne fordi han under

et Stormvejr, der har varet nogle Dage, hyppigt har faaet kolde Födder».

Till följd av denna bestämmelse har erkänts »en hel Rekke af Lidelser» såsom

medförande rätt till ersättning. Dock synes man, ehuru ordalagen i den berörda

bestämmelsen inordna under densamma varje fall av utifrån kommande

sjukdomsalstrande påverkan, örn den blott är begränsad till några få dagar,

vid bestämmelsens praktiska tillämpning i anslutning i sin mån till begreppet

olycksfall hava iakttagit en viss återhållsamhet. I allt fall inbegripas

därunder även smittosamma sjukdomar, när övervägande sannolikhet föreligger

för att infektionen eller smittoöverföringen är en följd av arbetet, t. ex.

i fråga örn läkare, sjuksköterskor och annan personal vid sjukhus m. m.

I Schweiz har olycksfalls''försäkringsanstalten år 1918 bemyndigats att försöksvis

bereda försäkringens förmåner åt arbetare, vilka äro arbetsoförmögna

till följd av skador, som uppkommit genom arbetet dels på grund av inverkan

av andra ämnen än som äro angivna i lagstiftningen örn försäkring för

yrkessjukdomar, varvid företrädesvis avses eksemer och andra hudåkommor,

förorsakade av kalk, cement, kaliumkarbid, dålig olja m. m., dels utan inverkan

av farliga ämnen, för så vitt dessa skador med bestämdhet kunna hänföras

till arbetet, »men ej, örn skadorna kunna vara verkningar eller yttringar

av en sjukdom, eller örn de icke skulle hava uppkommit utan medverkan

av en sjukdom». Till skador av sålunda sist åsyftade slag, vilka berättiga

till ersättning, skola hänföras i synnerhet krepiterande senskideinflammation,

som uppkommit till följd av upprepade ansträngande rörelser, hudvalkar till

följd av särskilt tungt arbete eller upprepade stötar, hudsprickor till följd av

kyla, för vilken den skadade varit utsatt under arbetet, hudavskrapning till

följd av fortgående nötning m. m. År 1932 har förestående bemyndigande

utsträckts till att omfatta även sådan lungsjukdom (pneumokonios), vilken

förorsakas av damm, som inandas under arbetet. Ersättning skall i angivna

fall ej utgivas, örn det legat i den försäkrades makt att skydda sig för ifrågavarande

skador. Enligt erhållen upplysning har jämlikt förestående beslut,

utan att olycksfall ansetts föreligga, ersättning tillerkänts av schweiziska

olycksfallsförsäkringsanstalten under år 1932 i tillhopa 1,936 anmälda fall,

av vilka 109 avsett skavsår och liknande, 592 inflammerade arbetsblåsor och

arbetsvalkar, 1,125 senskideinflammationer, 76 slemsäcksinflammationer, 23

vissa liknande inflammationer och 11 övriga fall. Av hela antalet av dessa

fall medförde tillhopa endast 5 invaliditet.

Onekligen kan det te sig mindre tilltalande, att i en del fall endast en sådan

slags yttre påverkan, som har olycksfallskaraktär, skall kunna medföra

rätt till ersättning i den ordning, som gäller enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Såsom ovan framhållits kan sålunda beträffande en och samma slags åkomma

frågan örn ersättning skall tillerkännas bli väsentligen beroende av varaktig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet utlåtande Nr 27; bilagor.

11

heten av det tidsmoment, varunder en viss skadlig påverkan gör sig gällande.

En sådan gränslinje beror emellertid givetvis på att man även inom den sociala

olycksfallsförsäkringen (däri medräknad den frivilliga försäkringen enligt

olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete) velat fasthålla vid

Vill man nu med frångående av detta begrepp, att olycksfallsförsäkringen

på andra områden i rätts- och samhällslivet betydelsefull uppfattning,

olycksfallsbegreppet sådant det från fall till fall bestämmes av en utbredd och

skall gälla och ersättning tillerkännas enligt densamma, örn t. ex. efter tre

eller fyra dagars arbete med ett visst redskap på grund av ovana vid arbetet

en blåsa uppstår med infektion eller senskideinflammation eller ryggskottsliknande

smärtor uppkomma, förefaller det skäligen omotiverat att förvägra ersättning,

endast av den anledningen att samma slags arbete hos arbetsgivaren

och därmed samma slags skadliga påverkan, vilken skulle motivera ersättningen,

fortgått under viss längre tid. Detta desto mera som, så snart olycksfallsbegreppet

övergives, yrkessjukdomssynpunkten tager vid och gör sig

gällande med till synes större styrka ju längre den skadade utsättes för den

fara i arbetet hos arbetsgivaren, varom är fråga. Såsom ovan erinrats hemställdes

också såväl vid tillkomsten av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar

som i förenämnda vid 1933 års riksdag avgivna motion, att vissa

nu av motionärerna åsyftade åkommor skulle hänföras under yrkessjukdomslagstiftningen.

I förarbetena till sistnämnda i vårt land gällande lagstiftning framhölls,

att på grund av förefintliga svårigheter med diagnostiseringen av yrkessjukdomar

det vore av största betydelse, att den ifrågaställda likställigheten

med olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar, där diagnostiseringen

och klarläggandet av sambandet mellan arbete och sjukdom icke _erbjöde

alltför stora svårigheter. Den yppade sjukdomsformen borde med visshet

kunna härledas från arbetet. I detta syfte angivas i lagstiftningen vissa

särskilda ämnen, av vilkas inverkan i arbetet sjukdomen skall vara uteslutande

eller till övervägande del framkallad för att anses såsom yrkessjukdom.

Rörande åkommor, som enligt erfarenheten uppkomma lika väl i och

av arbetet som utom detsamma, t. ex. förkylningar och smittosamma sjukdomar

m. m., skulle emellertid, om de skulle likställas med yrkessjukdomar,

ej längre erfordras något yttre tecken, varken i fråga örn ämne eller verksamhet

eller beträffande sjukdomsform, på samband mellan arbetet och sjukdomen.

Internationella arbetsbyrån anför i sitt arbete »La réparation cles accidents

du travail, Genéve 1925», att »den äldre uppfattning, enligt vilken olycksfall

och sjukdom skulle vara motsatta begrepp, tenderar mer och mer att

försvinna och ersättas av den uppfattningen, att de med arbetet förbundna

risker bilda en hel serie, i vilken de olika åkommorna blanda sig med varandra

i omärkliga växlande gradationer». I länder med obligatorisk sjukförsäkring

för lönearbetare gäller också, att olycksfallen i arbete under tiden

för det därav följande sjukdomstillståndet eller viss del därav inordnas under

sjukförsäkringen, till vilken arbetsgivarna lämna bidrag.

Beträffande särskilt den omnämnda danska lagstiftningen örn de här avsedda

åkommornas lika behandling under vissa förutsättningar med olycksfall,

vill riksförsäkringsanstalten särskilt understryka, att inom olycksfallsförsäkringen

i Danmark generellt gäller en karenstid av 13 veckor, varunder

ersättning primärt utgivcs endast enligt reglerna för den frivilliga sjukförsäkringen.

Då här i det ojämförligt övervägande antalet fall är fråga örn

lindriga åkommor med kortvarig sjuktid, blir alltså i Danmark olycksfallsförsäkringen

och dess administration i verkligheten jämförelsevis oberoende

av den berörda lagstiftningen. Helt annorlunda äro som bekant härutinnan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

förhållandena i Sverige, där redan för närvarande över 50 % av samtliga

anmälda skador på grund av olycksfall i arbete (år 1930 127,359) ej sträcka

sina verkningar längre än intill två veckor (intill tre veckor nära 75 %), men

dock i regel skola handhavas av centrala försäkringsinrättningar.

Rörande Schweiz, där olycksfallsförsäkringen äger mycket väl utrustade

decentraliserade orga# (agences d’arrondissement) och där sjukförsäkringen

likasom i Danmark är frivillig, gäller i fråga örn likabehandlingen i förut

antydd utsträckning av här avsedda åkommor med olycksfall i arbete vissa

ej betydelselösa begränsningar. Även är den där gällande lagstiftningen örn

försäkring för yrkessjukdomar, till vilken såsom förut nämnts de i nyssnämnda

avseende meddelade bestämmelser delvis ansluta sig, synnerligen omfattande.

Av anförda skäl måste riksförsäkringsanstalten ställa sig mycket tveksam

med avseende å en ny lagstiftning av den vittgående innebörd motionärerna,

i vad nu är i fråga, föreslå. Då det emellertid låter sig tänkas, att eventuellt

i samband med komplettering eller revision av lagstiftningen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar motionärernas förslag i vissa delar befinnas böra

vinna beaktande, har anstalten icke något att erinra emot att med stöd av

vunnen erfarenhet även på yrkessjukdomarnas område en närmare undersökning

i anledning av motionen kommer till stånd.

11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagens 11 § åsyfta enligt ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande att »i vissa fall söka bereda arbetsgivaren

lättnad i hans försäkringsplikt, därest han eljest ålagts eller åtagit

sig att utgiva sådan ersättning som med lagstiftningen avses».

De viktigaste frågor, som regleras av 11 §, avse förhållandet mellan avlöning

och pension å ena sidan och sjukpenning och livränta å andra sidan.

_ På grund av bestämmelser i 11 och 15 §§ hava arbetsgivare möjlighet att

själva åtaga sig utgivandet av all eller viss ersättning enligt lagen, d. v. s.

att stå hel resp. partiell självrisk och härigenom erhålla befrielse eller lindring

i försäkringsavgifterna.

Staten är i förevarande hänseende jämförlig med de arbetsgivare, som stå''

hel självrisk. Enligt kungörelsen den 30 november 1917 skall beträffande

statens arbetare ersättning av statsverket utgivas i enlighet med bestämmelserna

i olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej på grund av eljest gällande

bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § må avdragas från

ersättningen enligt lagen. Även beträffande dessa arbetare komma förty

samma spörsmål till prövning beträffande bestämmelserna i 11 § som beträffande

övriga arbetare. Anmärkas må, att staten i sina olika verksamhetsformer

betraktas som en och samme arbetsgivare.

Att lämna en uttömmande redogörelse för alla de olika spörsmål, vartill

bestämmelserna i 11 § kunna leda, låter sig svårligen göra i en begränsad

framställning. I det följande redogöres endast för de spörsmål, som kunna

vara av betydelse för frågan, huruvida av motionärerna ifrågasatt utredning må

anses påkallad.

1) Avlöning och sjukpenning:

Beträffande sjukpenning stadgas i 11 § 3:e punkten, att för understöd

vid sjukdom, vilket skall av arbetsgivaren utgivas, avdrag sker, ändå att

motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, i den mån sådant understöd

av. arbetsgivaren i vederbörlig ordning utgives, ägande arbetsgivaren

av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd

avdragits från ersättningen enligt lagen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

13

Detta stadgande innebär, att, om en arbetsgivare under tid, då en arbetare

på grund av skada genom olycksfall måste helt avhalla sig fran arbetet hos

arbetsgivaren, till honom utgiver avlöning, sålunda utgiven avlöning anses

såsom sjukpenning. Arbetsgivare, som icke. står självrisk och förty erlagt

försäkringsavgifter för sjukdomstiden, äger i sådant fall, därest han så påkallar,

av försäkringsinrättningen erhålla så stor del av sjukpenningen, som

svarar mot avlöningen. .

Mera komplicerade förhållanden föreligga, da arbetare icke varit fullständigt

arbetsoförmögen utan i viss utsträckning utfört arbete åt arbetsgivaren

under sjukdomstiden. I sådana fall utgör utgående avlöning helt eller delvis

ersättning för utfört arbete. Frågan huruvida, i vadarn ån och till vem sjukpenning

skall utgå jämte avlöning måste här prövas från fall till fall.

2) Avlöning och livränta: _ .

Frågan huruvida enligt olycksfallsförsäkringslagen tillerkänd livränta med

hänsyn till bestämmelserna i 11 § skall utbetalas till arbetare, som fortfarande

är anställd hos den arbetsgivare, i vars tjänst han skadats, och av denne

åtnjuter avlöning, kan i vissa fall vålla svårigheter.

Beträffande sådana arbetare, vilka äro anställda hos arbetsgivare, someke

stå självrisk utan erlägga försäkringsavgifter, vållar spörsmålet icke svårigheter.

I dessa fall inverkar på grund av bestämmelserna i 11 § från arbetsgivaren

utgående avlöning icke på utbetalandet av tillerkänd livränta.

Annorlunda kan emellertid i vissa fall saken ställa sig beträffande arbetare

anställda hos staten eller annan arbetsgivare med självrisk. Här uppkommer

frågan, huruvida och i vad mån avlöningen är att betrakta som sadant

garanterat understöd, som enligt 11 § må avdragas från livräntan. Statstjänstemän,

som innehava sin befattning på grund av fullmakt eller konstitutorial

och vilkas invaliditet ej är större än att de trots densamma kunna kvarsta i

tjänst och sålunda åtnjuta avlöning, torde för närvarande genom vederbörande

avlöningsreglemente i stort sett anses hava såsom understöd tillförsäkrats avlöningsförmåner,

som minst motsvara de förmåner, som olycksfallsförsäkringslagen

vid invaliditet avser att bereda skadade arbetare.

Beträffande övriga arbetare, anställda av staten eller annan arbetsgivare

med självrisk, variera förhållandena allt efter anställningsvillkoren. I mångå

fall synes ovisst, huruvida avdrag enligt 11 § får äga rum av livränta .fran

avlöning, samt om så är fallet, vilken del av avlöning, som skall anses såsom

understöd. Sådan tveksamhet kan sålunda uppstå beträffande statens e. o.

tjänstemän. I allmänhet äga dessa enligt vederbörande avlöningsreglemente,

därest olycksfall i tjänsten efter upphörandet av därav förorsakad sjukdom

medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan,

åtnjuta full lön högst intill sex månader efter olycksfallet och därefter lön

med tjänstledighetsavdrag. Enär uppsägning emellertid när som helst kan

äga rum, kan fråga uppkomma, huruvida vederbörande skall anses tillförsäkråd

understöd och sålunda förutsättning för avdrag i dessa fall föreligger beträffande

livränta.

3) Pension och sjukpenning:. „ ,

Fråga om avdrag å sjukpenning skall göras för till den skadade utgående

pension kan uppkomma t. ex. i det fall, att en arbetare, som på grund av statstjänst

åtnjuter pension, erhåller tillfälligt arbete i statens tjänst och därunder

skadas

Avdrag enligt 11 § torde emellertid i dylikt fall icke kunna äga rum.

4) Pension och livränta:

Avdrag för pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring

skall enligt 11 § 1 :a punkten andra stycket icke äga rum. .

Däremot sker enligt i 11 § angivna grunder avdrag å livränta för pension,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr S7; bilagor.

som utgår på grund av statstjänst eller anställning hos annan arbetsgivare

med självrisk, i den mån pensionen garanterats till erforderlig del på arbetsgivarens

bekostnad (detta givetvis under förutsättning, att det olycksfall, som

medfört invaliditeten, inträffat hos den arbetsgivare, som utgiver pensionen).

Någon skillnad mellan ålderspension, förtidspension och invaliditetspension

göres härvid i regel icke i tillämpningen.

_ Enligt ordalydelsen skulle 11 § icke medgiva avdrag å olycksfallsersättning

för annat slag av pension än sådan, som utgår i anledning av olycksfall.

En tillämpning i denna del av lagrummet strängt efter ordalydelsen skulle

emellertid knappast stå i överensstämmelse med dess syfte, sådant detta kommer

till uttryck i ålderdomsförsäkringskommitténs uttalande: »Med ifråga
varande

stadgande asyftas jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom

insättningar i en livränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller

vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall.»

Här må erinras om att denna angelägenhet tidigare varit föremål för behandling

i samband med Kungl. Majlis proposition nr 109 till 1926 års riksdag.

Det propositionen bilagda. utdraget av protokoll över socialärenden den

31 december 1925 innehåller följande uttalande av föredragande departementschefen:

»Frågan örn och i vilken mån ålderspension bör få avdragas från livränta,

som utgår på grund av olycksfall i arbete, är synnerligen svårlöst. Ett

exempel kan belysa detta. En arbetare i ordinarie statstjänst, vars ålderspensionering

helt bekostas av staten, drabbas kort före inträdet i pensionsåldern

av olycksfall, som medför full invaliditet. Göres i dylikt fall ej avdrag

från livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhåller arbetaren alltså dels

ålderspension dels ock dylik livränta, och sammanlagda beloppet av dessa

förmåner kan mycket väl väsentligen överstiga den avlöning, arbetaren åtnjutit^

tjänsten. Örn däremot avdrag sker, torde följden bliva, att arbetaren

icke får större sammanlagd ersättning, än lian därest olycksfallet icke inträffat

likväl skulle vid sin avgång ur tjänsten hava bekommit såsom ålderspension.

Dock kan han i senare fallet fortfarande vara bibehållen vid full arbetsförmåga,

under det han vid fullständig invaliditet icke blott saknar arbetsförmåga,

utan därtill ofta befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är i ständigt

behov av särskild vård. Det anförda exemplet utvisar de enklaste ytterlighetsfallen.

Förvaltningstekniskt kompliceras frågan genom den svårighet,

som ofta uppkommer när det gäller att bestämma, till huru stor del arbetsgivare

bidragit till viss ålderspension. Huru ifrågavarande spörsmål bör

slutligen lösas synes mig icke kunna avgöras utan en grundlig utredning, omfattande

bland annat bidragsförhållandena vid de pensionsinrättningar och

kassor, å vilka ifrågavarande bestämmelse har avseende. Då en dylik utredning

måste Wiva ganska tidsödande och följaktligen icke nu kunnat verkställas,

har jag ansett försiktigheten kräva, att gällande bestämmelse i ämnet

—• såvitt arbetare hos staten och kommuner angår — bibehålies oförändrad.»

Någon lagändring kom såsom känt vid ifrågavarande tillfälle icke till stånd.

I motionen hänvisas till försäkringsrådets utlåtande till Kungl. Majit den

31 oktober 1932 över förslag till reglemente angående tjänstepension. Riksförsäkringsanstalten

får i detta sammanhang jämväl erinra om sitt i samma

ämne avgivna utlåtande den 19 november 1932, vilket i nu förevarande hänseenden

i huvudsak överensstämmer med försäkringsrådets vid motionen fogade

utlåtande.

Sammanfattningsvis får riksförsäkringsanstalten såsom sin mening uttala,

att 11 § :ns bestämmelser torde får anses hava verkat i det hela tillfredsställande

i vad angår förhållandet mellan avlöningsförmåner och sjukpenning.

Beträffande förhållandet mellan livränta å ena sidan och avlöning och pension

å andra sidan synes, i anslutning till vad år 1926 av departementschefen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.

15

anfördes och nu motionärerna framhålla, en revision vara erforderlig, och tillstyrker

anstalten därför den ifrågasatta utredningen vad beträffar 11 §.

I handläggningen av detta ärende, vilket i vad angår 11 § olycksfallsförsäkringslagen

i anstalten föredragits av undertecknad Sidvall och i övrigt av

undertecknad v. Schulzenheim, hava förutom dessa ledamöter och undertecknad

Ribbing deltagit byråcheferna Östrand, Eisen och Puke samt byrådirektörerna

Källström och Wolff.

Stockholm den 9 mars 1934.

SIGURD RIBBING.

H. v. Schulzenheim. Sven Sidvall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:250 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. ■'' ;*"j ■ j“. a1 i texten