Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
1934-05-04 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1934:27, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1934 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 16,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Carlsson, Olof, och
Forslund hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande vissa ändringar i
fråga örn 1 och 11 §§ i olycksfallsförsäkringslagen samt sedermera för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. De yttranden,
som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndigheter,
äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig
hänvisa till desammas innehåll.
I motionen hemställes örn utredning, huruvida ändringar böra vidtagas i lagen
den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete innefattande dels utvidgning
av begreppet »olycksfall», som bland lagens bestämmelser först återfinnes
i 1 §, dels ock sådan omarbetning av de i 11 § stadgade reglerna rörande
avdrag under vissa förhållanden från sjukpenning och andra ersättningar, som
skola utgivas enligt lagen, att större hänsyn tages till de skadades intressen.
Utskottet behandlar här nedan ifrågavarande spörsmål var för sig.
I. Utvidgning av begreppet »olycksfall».
1 § i lagen stadgar som huvudregel, att envar arbetare enligt lagen är försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet. Spörsmålet örn vad som
skall innefattas i begreppet olycksfall besvaras icke vare sig i lagtexten eller
i lagens förarbeten. Den praxis, som utbildat sig på detta område, torde innebära,
att det för att olycksfall skall anses vara för handen fordras, att en
kroppsskada framkallats av en plötslig, oförutsedd yttre orsak.
I detta sammanhang vill utskottet erinra därom, att —- jämlikt lagen den
14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar —- den, som jämlikt 1916
års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada till följd av olycksfall
i arbete, skall anses vara försäkrad även för vissa yrkessjukdomar. Med hänsyn
till svårigheten att diagnosticera yrkessjukdomarna har 1929 års lag be
Bihang
till riksdagens protokoll 1984. 9 sami. 2 avd. Nr 27. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
gränsats att avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kunna ledas
tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder detsamma bedrives, och
vilka sjukdomar alltså kunna tydligt skiljas från sådana, vilka uppkomma av
annan anledning. Med anledning härav har stadgats, att försäkringen gäller
endast beträffande yrkessjukdomar, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats på vissa i lagen angivna sätt, nämligen genom inverkan av
arsenik, bly, kvicksilver, amalgam och fosfor eller legeringar eller föreningar
därav, stendamm, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar eller radium samt
mjältbrandssmitta. I nu nämnda fall utgår alltså ersättning även då intet
olycksfallsmoment kan påvisas, utan de skadliga verkningarna gjort sig gällande
under kortare eller längre tid.
Inom riksdagen hava tidigare behandlats spörsmål rörande ändring av
olycksfallsförsäkringslagen, vilka, ehuru icke direkt avseende den fråga, som i
anledning av den föreliggande motionen nu överväges, dock därmed äga visst
samband. Utskottet avser härvid motionsvis framställda yrkanden vid 1928
och 1933 års riksdagar rörande ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
till personer, som under arbetet påtagligen ådragit sig skador genom muskelsträckningar
och muskelbristningar. Yrkandena i motionerna gingo ut därpå,
att muskelsträckningar och muskelbristningar i ryggen i försäkringshänseende
alltid skulle anses såsom följder av olycksfall i arbete. Prövning av frågan
örn något olycksfallsmoment förelegat i det enskilda fallet skulle sålunda
icke förekomma. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 32/1928
och 27/1933) beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle
föranleda till någon åtgärd.
Ur utskottets motivering år 1933 må här återgivas följande:
Det förslag, som förevarande motioner innehålla, synes avse, att muskelsträckningar
och muskelbristningar, som inträffa under arbetet, i försäkringshänseende
i regel skola anses såsom följder av olycksfall i arbete. Ett genomförande
av förslaget skulle alltså innebära, att beträffande ifrågavarande skador
icke skulle förefinnas samma prövningsrätt, som i berörda hänseende eljest
tillkommer vederbörande försäkringsinrättning. Ett bifall till motionerna
skulle därjämte föranleda, att gränserna mellan olycksfallsförsäkringen och
sjukförsäkringen på denna punkt gjordes otydliga.
Enligt utskottets mening måste vid prövning av frågan, om en muskelsträckning
eller muskelbristning skall betraktas såsom olycksfall eller sjukdomsfall,
det avgörande bliva det resultat, vartill vederbörande läkare vid
medicinsk bedömning av fallet kommer. Att giva muskelsträckningar och
muskelbristningar en särställning i fråga örn rätten till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen kan utskottet icke förorda. Utskottet vill emellertid
framhålla, att det vore önskvärt, att fackmännen inom hithörande medicinska
områden föranleddes till fortsatta ingående studier för att klarlägga förhållandet
vid sådana skador, beträffande vilka fråga kan uppkomma, huruvida
de förorsakats av olycksfall i olycksfallsförsäkringslagens mening eller av sjukliga
förändringar i kroppen, som förefunnits redan vid skadornas tillkomst. Utskottet
förmenar, att genom sådana vetenskapliga forskningar skulle kunna
vinnas säkrare vägledning såväl för läkarna, då de ur olycksfallsförsäkringssynpunkt
skola bedöma de sjukdomsfall, som komma under deras behandling,
som ock för allmänheten, som mången gång har svårt att förstå den stånd
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
3
punkt, vartill läkarna viel sina undersökningar komma till frågan, huruvida
olycksfallsskada i lagens mening föreligger i det enskilda fallet.
Såsom framgår av de vid utlåtandet fogade bilagorna har försäkring srådet
för sin del funnit önskvärt, att den föreslagna utredningen rörande nu ifrågavarande
spörsmål kommer till stånd, särskilt som densamma säkerligen skulle
kunna bliva av betydelse jämväl för önskvärda kompletteringar av nu gällande
lagstiftning på yrkessjukdomarnas område. Riks försäkring sanstalten har
ställt sig mycket tveksam med avseende å en ny lagstiftning av den vittgående
innebörd motionärerna föreslagit. Då det emellertid läte sig tänkas, att eventuellt
i samband med komplettering eller revision av lagstiftningen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar motionärernas förslag i vissa delar befunnes
böra vinna beaktande, har riksförsäkringsanstalten icke haft något att erinra
emot att med stöd av vunnen erfarenhet även på yrkessjukdomarnas område
en närmare undersökning i anledning av motionen komme till stånd.
Uttrycket »olycksfall» i gällande olycksfallsförsäkringslag synes i praxis
tolkas så, att därunder inbegripas allenast fall, då en kroppsskada uppkommit
genom någon skadlig inverkan under en begränsad kort tid, enligt ett uttalande
av riksförsäkringsanstalten omfattande högst en arbetsdag. Av försäkringsrådets
och riksförsäkringsanstaltens till utskottet avgivna yttranden framgår,
att åtskilliga fall förekomma, då kroppsskador, vilka till sin natur äro nyss
omförmälda olycksfallsskador närstående, uppkomma på grund av skadlig inverkan,
som haft något längre varaktighet. I sådana fall har med tillämpning
av hittillsvarande praxis olycksfall icke ansetts föreligga. Enligt utskottets
mening bör en utredning verkställas, huruvida icke även vissa sådana fall, som
senast omförmälts, skulle kunna anses utgöra olycksfall i arbete och sålunda
en utvidgning ske av begreppet olycksfall sådant det hittills ansetts böra tolkas.
Utskottet förutsätter emellertid härvid, att andra skadefall icke skola
komma i fråga än dels sådana, som icke äro att hänföra till yrkessjukdomar,
och dels sådana, i fråga örn vilka sambandet mellan arbetet och skadan är
påtagligt.
II. ''Ändringar beträffande 11 §.
I 11 § olycksfallsförsäkringslagen stadgas, bland annat, att örn arbetsgivare
enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse
är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva understöd,
såsom avlöning, pension eller annat underhåll, eller örn sådant understöd
skall utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i
annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs (vissa för meddelande av olycksfallsförsäkring
av arbetsgivare bildade ömsesidiga försäkringsbolag), så avdrages
från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives
enligt olycksfallförsäkringslagen, vad i anledning av olycksfallet för
motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kassan eller pensionsinrättningen eller
på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår.
Utskottet■
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Utskottet.
Emellertid får sådant avdrag, som nu nämnts, endast äga rum, örn arbetsgivaren,
på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i
försäkringsavgiften, samt, i fråga örn understöd från kassa eller pensionsinrättning
eller på grund av försäkring, endast ske, örn arbetsgivaren helt och
hållet eller till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för
understödet, och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens
bidrag.
I 15 §, som behandlar bestämmandet av försäkringsavgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen,
stadgas i andra stycket, att för det fall att arbetsgivare,
kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt är skyldig att utgiva
understöd, för vilket enligt 11 § avdrag får göras, försäkringsavgiften skall
bestämmas till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken.
Sådan lindring i försäkringsavgiften äger emellertid rum allenast
örn arbetsgivaren begär det och ställer viss säkerhet, örn så erfordras.
För understöd vid sjukdom, vilket skall utgivas av arbetsgivaren, sker (enligt
11 §) avdrag, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej
ägt rum, i den mån sådant understöd i vederbörlig ordning utgives av arbetsgivaren.
Försäkring srådet och riks försäkring sanstalten hava i sina till utskottet avgivna
yttranden tillstyrkt utredning i fråga örn innehållet i 11 §.
Av vad som anförts i den föreliggande motionen samt i de yttranden, som
försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten avgivit i ärendet, framgår, att
nuvarande bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen erbjuda åtskilliga
svårigheter vid tillämpningen. I många fall synas bestämmelserna även leda
till icke önskvärda resultat. Med hänsyn till dessa omständigheter bör enligt
utskottets mening en utredning verkställas, huruvida ändringar av bestämmelserna
uti ifrågavarande paragraf äro erforderliga. En sådan utredning
bör klargöra, i vilket förhållande sådana förmåner, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen,
böra stå till understöd, som det till följd av olycksfall
i arbete åligger arbetsgivare att utbetala enligt annan lag eller särskild författning
eller på grund av egen utfästelse, eller som utgå från kassa eller
pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än
i 4 § olycksfallsförsäkringslagen sägs.
På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion, 1:16,
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
I. att Kungl. Majit ville verkställa utredning, huruvida
begreppet olycksfall enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete bör utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och
yrkessjukdom utplånas och utan att kravet på orsakssammanhang
mellan arbetet och skadan uppgives, genom att under
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
5
detta begrepp inbegripas fall, i vilka den av arbetet härflytande
skadeverkningen gjort sig gällande under en mera utsträckt
tid än som hittills av praxis medgivits för att lagen
skall hava tillämpning, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill nämnda utredning kan giva anledning, samt
TT, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning rörande ändrade
bestämmelser i 11 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande
förhållandet mellan förmåner, som utgå enligt nämnda
lag, samt understöd, som det till följd av olycksfall i arbete
åligger arbetsgivare att utgiva enligt annan lag eller särskild
författning eller på grund av egen utfästelse, eller som utgå
från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring
i annan försäkringsanstalt än i 4 § olycksfallsförsäkringslagen
sägs, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
denna utredning kan giva anledning.
Stockholm den 4 maj 1934.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Gustaf Tamm, P.
Sandström och Norman, fröken Hesselgren saint herrar Olof Carlsson och Earl
Bodin;
från andra kammaren: herrar Hage, Wallerius, Pettersson i Hällbacken,
Gardell i Gahns och Sandström i Nyland, fru Nordgren samt herrar Lindberg i
Stockholm och Sandberg*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.
Bilaga A.
FÖRSÄKRINGSRÅDET.
Till Riksdagens Andra lagutskott.
o Genom remiss den 9 februari 1934 har Kungl. Maj :t anbefallt försäkringsrådet
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdadagens
första kammare väckt motion nr 16, angående vissa ändringar i lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete; och får försäkringsrådet i anledning
härav anföra följande.
_ Första avdelningen i motionen kan uppfattas såsom åsyftande en utvidgning
av olycksfallsförsäkringslagen på så sätt att under lagens ersättningsbestämmelser
skulle hänföras jämväl skada, som orsakats av själva arbetet
eller de förhållanden under vilka detsamma bedrives, under förutsättning att
skadan uppkommit på relativt kort tid (några få dagar). Något olycksfallsmoment
i vedertagen bemärkelse såsom orsak till skadans uppkomst skulle
således icke vara erforderligt för dess ersättande enligt ovannämnda lag.
Därest nämnda uppfattning örn syftemålet med motionen i denna del är riktig,
skulle motionärernas förslag kunna komma att få en betydande räckvidd.
Emellertid framhålles i motionen särskilt frågan örn ersättning för skador,
orsakade av hanterandet av arbetsredskap eller sysslandet med frätande eller
retande ämnen. Beträffande frågan örn arbetsredskapets inverkan torde närmast
åsyftas sådana sjukdomstillstånd (varbildning, blodförgiftning etc.), som
uppkomma därigenom att en genom arbetsredskapets nötning eller tryck uppkommen
s. k. arbetsblåsa ger upphov till infektion i den läderade kroppsdelen.
Enligt rådande praxis anses ersättning för dylik sjukdom böra utgivas,
örn någon särskild felaktighet i arbetsredskapet varit för handen eller eljest
under arbetet något från det normala avvikande förekommit, som kan antagas
hava varit av väsentlig betydelse för blåsans uppkomst, allt under förutsättning
att de skadliga verkningarna hänföra sig till en någorlunda begränsad
tid. Som allmän regel torde kunna sägas att ju kortare tiden är för
den skadliga påverkan och ju mera de oförutsedda och anormala momenten
gjort sig gällande, desto tydligare får den ifrågavarande åkomman karaktären
av olycksfallsskada.
Att det i fråga örn skada, vilkens uppkomst sålunda på visst sätt sammanhänger
med arbetet, kan vara svårt att avgöra örn skadan bör anses orsakad
av olycksfall i arbetet eller ej, torde vara klart. Tydligt är ju ock, att när
det gäller gränsfall, skillnaden mellan sådant fall, för vilket ersättning utgives,
och fall, där ersättning måste vägras, mången gång ej kan bliva särdeles
påtaglig.
Om man nu skulle utvidga olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde
på sätt motionärerna tänkt sig, skulle givetvis många av de gränsfall,
som nu vålla svårigheter, utan vidare komma att falla under lagen. Å andra
sidan skulle skapas nya gränsområden med därav följande svårigheter för
tillämpningen.
Erinras må i detta sammanhang, hurusom vid tillkomsten av lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar föredragande departementschefen betonade
nödvändigheten av att begränsa lagen till att avse sådana sjukdomar, vilkas
uppkomst utan större svårighet kunde ledas till arbetet eller därmed sammanhän
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.
7
gande förhållanden. De skäl, som föranlett en dylik återhållsamhet när det
gällde frågan om yrkessjukdomarna, hava säkerligen även sin giltighet beträffande
den av motionärerna åsyftade utvidgningen av olycksfallsförsäkringslagen.
Säkerligen skulle det för en mångfald av sjukdomstillstånd bliva
svårt för den medicinska vetenskapen att vare sig bejaka eller förneka sannolikheten
av ett samband mellan sjukdomen och arbetet. En arbetare exempelvis,
som blivit sängliggande på grund av förkylning, gör gällande, att han
ådragit sig denna under arbete i regnigt och blåsigt väder.
Skulle man därför tänka sig en utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen
i den av motionärerna åsyftade riktningen, torde det bliva erforderligt att utvidgningen
begränsas till att avse sådana fall, där sambandet mellan arbetet
och sjukdomen är mera påtagligt. Närmast till hands torde väl då ligga att
tänka på sådana fall, där skadan orsakats av arbetsredskap (i huvudsak s. k.
arbetsblåsor) eller av ämne av viss farlig beskaffenhet, som arbetaren haft att
hantera.
Tydligt torde vara att en utredning rörande utvidgning av olycksfallsförsäkringslagen
i nu antydd riktning skulle komma att beröra spörsmål, som
äga nära sammanhang med lagstiftningen på yrkessjukdomarnas område.
Försäkringsrådet finner för sin del önskvärt, att den föreslagna utredningen
kommer till stånd, särskilt som densamma säkerligen skulle kunna bliva
av betydelse jämväl för önskvärda kompletteringar av nu gällande lagstiftning
på nämnda område.
Beträffande motionen, i vad den avser 11 § i olycksfallsförsäkringslagen, så
enär bestämmelserna i denna paragraf ej sällan medföra svårigheter vid tilllämpningen
och då de i vissa fall kunna leda till icke önskvärda resultat, får
försäkringsrådet tillstyrka motionärernas hemställan örn utredning.
I detta ärendes behandling hava försäkringsrådets samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 9 mars 1934.
På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.
Filip Rune.
Bilaga B.
RIKS FÖRSA KRIN OSA .N ST ALTEN.
Till Riksdagens Andra Lagutskott.
Utskottet har anhållit örn riksförsäkringsanstaltens yttrande över en inom
riksdagens första kammare väckt motion, nr 16, angående vissa ändringar i lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, och har anstalten med anledning härav
den 9 februari 1934 anbefallts att till utskottet överlämna det begärda yttrandet.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Likställande i vissa fall av skadliga påverkningar med olycksfall i arbete.
Som bekant definieras ej närmare i olycksfallsförsäkringslagen begreppet
olycksfall i arbete. För att olycksfall (i arbete) skall anses vara för handen
fordras såsom motionärerna framhålla i allmänhet, att en kroppsskada framkallats
av en plötslig oförutsedd yttre orsak.
Liknande ansvar, som enligt olycksfallsförsäkringslagstiftningen åligger ar
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.
betsgivare, åvilar honom som bekant enligt lagstiftningen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar. , Här förutsattes den av arbetet härflytande skadliga inverkan
på organismen i allmänhet vara till tiden mer utsträckt.
Vid behandling i försäkringsrådet av det föreliggande förslaget till lag örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar anförde två ledamöter, att förslaget icke
medtoge en rad av fall, vilka borde komma under lagen och som vid prövning
av olycksfall enligt 1916 års lag avvisades såsom yrkessjukdomar. Så bleve
exempelvis fallet med skador, som uppstode vid behandling och arbete med
kalk och cement, samt skador, som företrädesvis uppstode vid jordbruksarbete
vid behandling av Norge-salpeter och andra därmed jämförliga gödningsämnen.
Sådana^skador förekomme ej så sällan. Erfarenheten från Schweiz visade
också svårigheten vid begränsningen till vissa i lagen angivna sjukdomar
och ämnen, vadan nian där alltsedan 1918 försöksvis överskridit de i lagen
angivna gränserna för vad som skulle anses som yrkessjukdom. Med yrkessjukdom
i denna vidare bemärkelse avsåges bland annat eksem, handrispor och
hudsprickor samt bindhinneinflammationer, framkallade genom kalk, cement,
dålig olja m. m. Vidare utgåves försöksvis ersättning åt arbetare, som blivit
arbetsof omogen, på grund av skada, som uppkommit genom arbetet utan inverkan
av skadliga ämnen, när skadorna med bestämdhet kunde härledas av
arbetet. Då det framlagda förslaget till lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
med däri upptagna ämnen, sjukdomsformer och verksamheter komme
att medföra en alltför snäv begränsning av lagen, hemställde nämnda ledamöter
i anslutning till den schweiziska tillämpningen, att man i lagen gåve
uttryck åt, att samma förfarande som i Schweiz måtte komma i tillämpning
och att prövningen därvid måtte ankomma på försäkringsrådet.
Vid 1933 års, riksdag förevar också i anledning av motion av herr Olof Carlsson
(I: 12) fråga örn sådan utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar, att lagen måtte utsträckas att omfatta
även kalksalpeter. Över denna motion avgav riksförsäkringsanstalten infordrat
yttrande till andra lagutskottet den 9 mars 1933.
, Motionärerna framhålla nu, att ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
ej utgår, örn en skada uppstår genom t. ex. ett under någon längre tid pågående
hanterande av ett arbetsredskap eller ett under någon längre tid sysslande med
frätande eller retande ämnen (varibland t. ex. kalksalpeter).
Vidkommande på huden verkande frätande och retande ämnen gäller, att dylika
åkommor falla under lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
örn de förorsakas t. ex. av arsenik eller dess föreningar. Örn de åter
föranledas av t. ex. terpentin, bensol, bensin, soda, kalilut, ammoniak, kromföreningar,
tjära, ättika, kalksalpeter, kalk eller cement höra desamma ej under
nämnda, lagstiftning. Såsom olycksfall betraktas dessa åkommor endast,
om de sjukliga symptomen äro en följd av kort påverkan vid något visst tillfälle
under högst en arbetsdag.
,Vad nu sagts äger full motsvarighet i fråga örn förgiftningar genom inandning^av
farliga gaser eller deras införande i organismen genom hudén. De ingå
sålunda under lagstiftningen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, örn
de äro föranledda av arsenik, bly, kvicksilver eller fosfor eller deras föreningar.
Rörande däremot förgiftningar av t. ex. cyan, koloxid, fluorväte, svavelväte,
svavelsyrlighet, klor, bensol, nitrösa gaser eller deras föreningar äro dessa
ämnen ej upptagna bland farliga ämnen enligt sistnämnda lagstiftning, och
betraktas av dem föranledda förgiftningar såsom olycksfall endast enligt den
nyssnämnda i fråga örn frätande ämnen angivna regeln. Såväl rörande vissa
av sistnämnda ämnen som rörande nu avsedda förgiftningar gäller, att den därav
föranledda skadan eller sjukdomen visserligen kan uppkomma efter endast
några få dagars inverkan av dem, men oftare torde allt efter omständigheterna
Andra lagutskottets utlåtande Nr £7; bilagor.
9
svårare sjukdomssymptom med arbetsoförmåga inställa sig först efter längre
tids sysslande med ämnet i fråga.
Yad angår de av motionärerna vidare särskilt omnämnda åkommor, som bestå
i s. k. arbetsblåsor eller arbetsvalkar, vilka ofta infekteras och kunna föranleda
sårnader eller varbildningar, betraktas desamma såsom föranledda av
olycksfall i arbete och hänföras alltså under olycksfallsförsäkringslagen, om
blåsan uppkommit under begränsad kort tid, vilken kan tillnärmelsevis preciseras
(högst en arbetsdag), såsom om vederbörande påtagligen varit ovan vid
det utförda arbetet eller arbetsredskapet varit behäftat med något fel t. ex.
någon ojämnhet, ävensom om, utan att nämnda förutsättning varit för handen,
blåsa gått sönder och infekterats under arbetet och arbetets beskaffenhet måste
anses hava varit särskilt ägnad att befordra infektionen (t. ex. arbete med
visst färgämne, med stenkol etc.).
Med arbetsvalkar eller arbetsblåsor kunna i avseende å förhållandet till
olycksfall i arbete nära likställas s. k. senskideinflammationer (tendovaginitis
crepitans), och det även såtillvida att de också i regel få anses vara av natur
att uppkomma under något arbete. Dessa åkommor anses föranledda av
olycksfall i arbete, örn genom någon särskild händelse den ifrågakoinmande
kroppsdelen (i allmänhet nedre delen av underarmens sträcksida) varit utsatt
för något våld, som väsentligen inverkat på sjukdomens utveckling vare sig
genom att utgöra första anledningen därtill eller genom att endast förvärra ett
förut förefintligt sjukligt tillstånd. Har däremot åkomman uppstått så småningom
genom vissa musklers eller muskelgruppers ensidiga ansträngande under
ett mer eller mindre långvarigt arbete, anses olycksfallsskada ej föreligga.
Rörande de s. k. ryggskotten uppkomma desamma eller förvärras ofta (jfr
riksförsäkringsanstaltens utlåtande till andra lagutskottet den 25 februari
1928) genom yttre våld eller annan sådan yttre påverkan, att olycksfall anses
föreligga (lumbago traumatica). Samma åkomma anses emellertid kunna uppkomma
eller förvärras ungefär lika plötsligt även genom vissa reumatiska eller
nevrasteniska inflytelser (lumbago reumatica) t. ex. genom förkylning med
eller utan viss infektion. Men därjämte visar erfarenheten,_ att på grund av
upprepade lyftningar och andra upprepade ansträngningar liknande ryggstelhet
jämte smärtförnimmelser uppstår med eller utan så småningom inträdande
förändringar i ryggradens ledgångar eller ligament, å kotkropparna m. m.
(spondylitis deformans).
Till nu nämnda åkommer — för vilka alltså, ehuru fråga _ är örn en och
samma isolerade sjukdomsform, ersättning stundom utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen,
stundom icke, beroende bland annat på tidsmomentet för
den skadliga inverkan, varom är fråga — ansluta sig åtskilliga åkommor,
vilka ej på grund ensamt av sin natur äro att härleda från arbetet. Till dylika
åkommor äro företrädesvis att hänföra t. ex. skavsår, vissa begränsade
och till uppkomstsättet obestämda infektioner och varbildning ar, vissa eksemer,
frostskador, värmeslag, bråckåkommor, vissa ledåkommor, vissa ögonåkommor,
lung blödning, magsår m. m.
Beträffande vanliga förkylning såkommor anses desamma, oavsett kortvarigheten
av den yttre påverkan, varom härvid kan vara fråga, endast undantagsvis
föranledda av olycksfall, såsom t. ex. örn någon genom olyckshändelse
faller i vatten och därigenom ådrager sig viss förkylningssjukdom. Olycksfall i
arbete bar i anslutning härtill även ansetts föreligga och ersättning tillerkänts
på grund av lunginflammation, som under särskilda förhållanden ådragits
genom avkylning under viss kortare tid.
Rörande smittosamma sjukdomar såsom influensa, barnförlamning, mässling,
difteri, scharlakansfeber, tyfus, lungtuberkulos m. m. anses — ävenledes utan
avseende å varaktigheten av den förevarande utifrån kommande påverkan —
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.
de förorsakade av olycksfall endast i vissa fall, när smittämnet överföres på
något med hänsyn till omständigheterna ovanligt olycksfallsliknande sätt
(t. ex. upphostning av difteripatient å sköterska) eller örn visst smittämne
inkommer i ett sår.
Såsom motionärerna erinra innehåller den danska »Lov örn Forsbring mod
Fölger af Ulykkestilfaelde» av 1916 den bestämmelsen, att »lige med Ulykkestilfaelde
regnes skadelige Paavirkninger af höjst nogle faa Dages Varighed,
der skyldes Arbeijdet eller de Forhold, hvorunder det foregaar, og som
medförer Forringelse af Erhvervsevnen eller Död». Såsom exempel på vad
man med denna bestämmelse närmast tänkt sig att hänföra under försäkringen
nämnas i motiven »det otte forekommende Tilfaelde, at en Vahle med
efterfölgende Betaendelse opstaar hos en Arbejder efter nogen Tids Brag af
et Arbejderredskab, at en Fisker faar Seneskedebetaendelse i Haanden efter
lang Tids Roning, at en Sömand faar Kolbrand i Födderne fordi han under
et Stormvejr, der har varet nogle Dage, hyppigt har faaet kolde Födder».
Till följd av denna bestämmelse har erkänts »en hel Rekke af Lidelser» såsom
medförande rätt till ersättning. Dock synes man, ehuru ordalagen i den berörda
bestämmelsen inordna under densamma varje fall av utifrån kommande
sjukdomsalstrande påverkan, örn den blott är begränsad till några få dagar,
vid bestämmelsens praktiska tillämpning i anslutning i sin mån till begreppet
olycksfall hava iakttagit en viss återhållsamhet. I allt fall inbegripas
därunder även smittosamma sjukdomar, när övervägande sannolikhet föreligger
för att infektionen eller smittoöverföringen är en följd av arbetet, t. ex.
i fråga örn läkare, sjuksköterskor och annan personal vid sjukhus m. m.
I Schweiz har olycksfalls''försäkringsanstalten år 1918 bemyndigats att försöksvis
bereda försäkringens förmåner åt arbetare, vilka äro arbetsoförmögna
till följd av skador, som uppkommit genom arbetet dels på grund av inverkan
av andra ämnen än som äro angivna i lagstiftningen örn försäkring för
yrkessjukdomar, varvid företrädesvis avses eksemer och andra hudåkommor,
förorsakade av kalk, cement, kaliumkarbid, dålig olja m. m., dels utan inverkan
av farliga ämnen, för så vitt dessa skador med bestämdhet kunna hänföras
till arbetet, »men ej, örn skadorna kunna vara verkningar eller yttringar
av en sjukdom, eller örn de icke skulle hava uppkommit utan medverkan
av en sjukdom». Till skador av sålunda sist åsyftade slag, vilka berättiga
till ersättning, skola hänföras i synnerhet krepiterande senskideinflammation,
som uppkommit till följd av upprepade ansträngande rörelser, hudvalkar till
följd av särskilt tungt arbete eller upprepade stötar, hudsprickor till följd av
kyla, för vilken den skadade varit utsatt under arbetet, hudavskrapning till
följd av fortgående nötning m. m. År 1932 har förestående bemyndigande
utsträckts till att omfatta även sådan lungsjukdom (pneumokonios), vilken
förorsakas av damm, som inandas under arbetet. Ersättning skall i angivna
fall ej utgivas, örn det legat i den försäkrades makt att skydda sig för ifrågavarande
skador. Enligt erhållen upplysning har jämlikt förestående beslut,
utan att olycksfall ansetts föreligga, ersättning tillerkänts av schweiziska
olycksfallsförsäkringsanstalten under år 1932 i tillhopa 1,936 anmälda fall,
av vilka 109 avsett skavsår och liknande, 592 inflammerade arbetsblåsor och
arbetsvalkar, 1,125 senskideinflammationer, 76 slemsäcksinflammationer, 23
vissa liknande inflammationer och 11 övriga fall. Av hela antalet av dessa
fall medförde tillhopa endast 5 invaliditet.
Onekligen kan det te sig mindre tilltalande, att i en del fall endast en sådan
slags yttre påverkan, som har olycksfallskaraktär, skall kunna medföra
rätt till ersättning i den ordning, som gäller enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Såsom ovan framhållits kan sålunda beträffande en och samma slags åkomma
frågan örn ersättning skall tillerkännas bli väsentligen beroende av varaktig
-
Andra lagutskottet utlåtande Nr 27; bilagor.
11
heten av det tidsmoment, varunder en viss skadlig påverkan gör sig gällande.
En sådan gränslinje beror emellertid givetvis på att man även inom den sociala
olycksfallsförsäkringen (däri medräknad den frivilliga försäkringen enligt
olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete) velat fasthålla vid
Vill man nu med frångående av detta begrepp, att olycksfallsförsäkringen
på andra områden i rätts- och samhällslivet betydelsefull uppfattning,
olycksfallsbegreppet sådant det från fall till fall bestämmes av en utbredd och
skall gälla och ersättning tillerkännas enligt densamma, örn t. ex. efter tre
eller fyra dagars arbete med ett visst redskap på grund av ovana vid arbetet
en blåsa uppstår med infektion eller senskideinflammation eller ryggskottsliknande
smärtor uppkomma, förefaller det skäligen omotiverat att förvägra ersättning,
endast av den anledningen att samma slags arbete hos arbetsgivaren
och därmed samma slags skadliga påverkan, vilken skulle motivera ersättningen,
fortgått under viss längre tid. Detta desto mera som, så snart olycksfallsbegreppet
övergives, yrkessjukdomssynpunkten tager vid och gör sig
gällande med till synes större styrka ju längre den skadade utsättes för den
fara i arbetet hos arbetsgivaren, varom är fråga. Såsom ovan erinrats hemställdes
också såväl vid tillkomsten av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
som i förenämnda vid 1933 års riksdag avgivna motion, att vissa
nu av motionärerna åsyftade åkommor skulle hänföras under yrkessjukdomslagstiftningen.
I förarbetena till sistnämnda i vårt land gällande lagstiftning framhölls,
att på grund av förefintliga svårigheter med diagnostiseringen av yrkessjukdomar
det vore av största betydelse, att den ifrågaställda likställigheten
med olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar, där diagnostiseringen
och klarläggandet av sambandet mellan arbete och sjukdom icke _erbjöde
alltför stora svårigheter. Den yppade sjukdomsformen borde med visshet
kunna härledas från arbetet. I detta syfte angivas i lagstiftningen vissa
särskilda ämnen, av vilkas inverkan i arbetet sjukdomen skall vara uteslutande
eller till övervägande del framkallad för att anses såsom yrkessjukdom.
Rörande åkommor, som enligt erfarenheten uppkomma lika väl i och
av arbetet som utom detsamma, t. ex. förkylningar och smittosamma sjukdomar
m. m., skulle emellertid, om de skulle likställas med yrkessjukdomar,
ej längre erfordras något yttre tecken, varken i fråga örn ämne eller verksamhet
eller beträffande sjukdomsform, på samband mellan arbetet och sjukdomen.
Internationella arbetsbyrån anför i sitt arbete »La réparation cles accidents
du travail, Genéve 1925», att »den äldre uppfattning, enligt vilken olycksfall
och sjukdom skulle vara motsatta begrepp, tenderar mer och mer att
försvinna och ersättas av den uppfattningen, att de med arbetet förbundna
risker bilda en hel serie, i vilken de olika åkommorna blanda sig med varandra
i omärkliga växlande gradationer». I länder med obligatorisk sjukförsäkring
för lönearbetare gäller också, att olycksfallen i arbete under tiden
för det därav följande sjukdomstillståndet eller viss del därav inordnas under
sjukförsäkringen, till vilken arbetsgivarna lämna bidrag.
Beträffande särskilt den omnämnda danska lagstiftningen örn de här avsedda
åkommornas lika behandling under vissa förutsättningar med olycksfall,
vill riksförsäkringsanstalten särskilt understryka, att inom olycksfallsförsäkringen
i Danmark generellt gäller en karenstid av 13 veckor, varunder
ersättning primärt utgivcs endast enligt reglerna för den frivilliga sjukförsäkringen.
Då här i det ojämförligt övervägande antalet fall är fråga örn
lindriga åkommor med kortvarig sjuktid, blir alltså i Danmark olycksfallsförsäkringen
och dess administration i verkligheten jämförelsevis oberoende
av den berörda lagstiftningen. Helt annorlunda äro som bekant härutinnan
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.
förhållandena i Sverige, där redan för närvarande över 50 % av samtliga
anmälda skador på grund av olycksfall i arbete (år 1930 127,359) ej sträcka
sina verkningar längre än intill två veckor (intill tre veckor nära 75 %), men
dock i regel skola handhavas av centrala försäkringsinrättningar.
Rörande Schweiz, där olycksfallsförsäkringen äger mycket väl utrustade
decentraliserade orga# (agences d’arrondissement) och där sjukförsäkringen
likasom i Danmark är frivillig, gäller i fråga örn likabehandlingen i förut
antydd utsträckning av här avsedda åkommor med olycksfall i arbete vissa
ej betydelselösa begränsningar. Även är den där gällande lagstiftningen örn
försäkring för yrkessjukdomar, till vilken såsom förut nämnts de i nyssnämnda
avseende meddelade bestämmelser delvis ansluta sig, synnerligen omfattande.
Av anförda skäl måste riksförsäkringsanstalten ställa sig mycket tveksam
med avseende å en ny lagstiftning av den vittgående innebörd motionärerna,
i vad nu är i fråga, föreslå. Då det emellertid låter sig tänkas, att eventuellt
i samband med komplettering eller revision av lagstiftningen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar motionärernas förslag i vissa delar befinnas böra
vinna beaktande, har anstalten icke något att erinra emot att med stöd av
vunnen erfarenhet även på yrkessjukdomarnas område en närmare undersökning
i anledning av motionen kommer till stånd.
11 § olycksfallsförsäkringslagen.
Bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagens 11 § åsyfta enligt ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande att »i vissa fall söka bereda arbetsgivaren
lättnad i hans försäkringsplikt, därest han eljest ålagts eller åtagit
sig att utgiva sådan ersättning som med lagstiftningen avses».
De viktigaste frågor, som regleras av 11 §, avse förhållandet mellan avlöning
och pension å ena sidan och sjukpenning och livränta å andra sidan.
_ På grund av bestämmelser i 11 och 15 §§ hava arbetsgivare möjlighet att
själva åtaga sig utgivandet av all eller viss ersättning enligt lagen, d. v. s.
att stå hel resp. partiell självrisk och härigenom erhålla befrielse eller lindring
i försäkringsavgifterna.
Staten är i förevarande hänseende jämförlig med de arbetsgivare, som stå''
hel självrisk. Enligt kungörelsen den 30 november 1917 skall beträffande
statens arbetare ersättning av statsverket utgivas i enlighet med bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej på grund av eljest gällande
bestämmelser sådant understöd utgår, som enligt 11 § må avdragas från
ersättningen enligt lagen. Även beträffande dessa arbetare komma förty
samma spörsmål till prövning beträffande bestämmelserna i 11 § som beträffande
övriga arbetare. Anmärkas må, att staten i sina olika verksamhetsformer
betraktas som en och samme arbetsgivare.
Att lämna en uttömmande redogörelse för alla de olika spörsmål, vartill
bestämmelserna i 11 § kunna leda, låter sig svårligen göra i en begränsad
framställning. I det följande redogöres endast för de spörsmål, som kunna
vara av betydelse för frågan, huruvida av motionärerna ifrågasatt utredning må
anses påkallad.
1) Avlöning och sjukpenning:
Beträffande sjukpenning stadgas i 11 § 3:e punkten, att för understöd
vid sjukdom, vilket skall av arbetsgivaren utgivas, avdrag sker, ändå att
motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, i den mån sådant understöd
av. arbetsgivaren i vederbörlig ordning utgives, ägande arbetsgivaren
av försäkringsinrättningen återfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd
avdragits från ersättningen enligt lagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.
13
Detta stadgande innebär, att, om en arbetsgivare under tid, då en arbetare
på grund av skada genom olycksfall måste helt avhalla sig fran arbetet hos
arbetsgivaren, till honom utgiver avlöning, sålunda utgiven avlöning anses
såsom sjukpenning. Arbetsgivare, som icke. står självrisk och förty erlagt
försäkringsavgifter för sjukdomstiden, äger i sådant fall, därest han så påkallar,
av försäkringsinrättningen erhålla så stor del av sjukpenningen, som
svarar mot avlöningen. .
Mera komplicerade förhållanden föreligga, da arbetare icke varit fullständigt
arbetsoförmögen utan i viss utsträckning utfört arbete åt arbetsgivaren
under sjukdomstiden. I sådana fall utgör utgående avlöning helt eller delvis
ersättning för utfört arbete. Frågan huruvida, i vadarn ån och till vem sjukpenning
skall utgå jämte avlöning måste här prövas från fall till fall.
2) Avlöning och livränta: _ .
Frågan huruvida enligt olycksfallsförsäkringslagen tillerkänd livränta med
hänsyn till bestämmelserna i 11 § skall utbetalas till arbetare, som fortfarande
är anställd hos den arbetsgivare, i vars tjänst han skadats, och av denne
åtnjuter avlöning, kan i vissa fall vålla svårigheter.
Beträffande sådana arbetare, vilka äro anställda hos arbetsgivare, someke
stå självrisk utan erlägga försäkringsavgifter, vållar spörsmålet icke svårigheter.
I dessa fall inverkar på grund av bestämmelserna i 11 § från arbetsgivaren
utgående avlöning icke på utbetalandet av tillerkänd livränta.
Annorlunda kan emellertid i vissa fall saken ställa sig beträffande arbetare
anställda hos staten eller annan arbetsgivare med självrisk. Här uppkommer
frågan, huruvida och i vad mån avlöningen är att betrakta som sadant
garanterat understöd, som enligt 11 § må avdragas från livräntan. Statstjänstemän,
som innehava sin befattning på grund av fullmakt eller konstitutorial
och vilkas invaliditet ej är större än att de trots densamma kunna kvarsta i
tjänst och sålunda åtnjuta avlöning, torde för närvarande genom vederbörande
avlöningsreglemente i stort sett anses hava såsom understöd tillförsäkrats avlöningsförmåner,
som minst motsvara de förmåner, som olycksfallsförsäkringslagen
vid invaliditet avser att bereda skadade arbetare.
Beträffande övriga arbetare, anställda av staten eller annan arbetsgivare
med självrisk, variera förhållandena allt efter anställningsvillkoren. I mångå
fall synes ovisst, huruvida avdrag enligt 11 § får äga rum av livränta .fran
avlöning, samt om så är fallet, vilken del av avlöning, som skall anses såsom
understöd. Sådan tveksamhet kan sålunda uppstå beträffande statens e. o.
tjänstemän. I allmänhet äga dessa enligt vederbörande avlöningsreglemente,
därest olycksfall i tjänsten efter upphörandet av därav förorsakad sjukdom
medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan,
åtnjuta full lön högst intill sex månader efter olycksfallet och därefter lön
med tjänstledighetsavdrag. Enär uppsägning emellertid när som helst kan
äga rum, kan fråga uppkomma, huruvida vederbörande skall anses tillförsäkråd
understöd och sålunda förutsättning för avdrag i dessa fall föreligger beträffande
livränta.
3) Pension och sjukpenning:. „ ,
Fråga om avdrag å sjukpenning skall göras för till den skadade utgående
pension kan uppkomma t. ex. i det fall, att en arbetare, som på grund av statstjänst
åtnjuter pension, erhåller tillfälligt arbete i statens tjänst och därunder
skadas
Avdrag enligt 11 § torde emellertid i dylikt fall icke kunna äga rum.
4) Pension och livränta:
Avdrag för pensionstillägg eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring
skall enligt 11 § 1 :a punkten andra stycket icke äga rum. .
Däremot sker enligt i 11 § angivna grunder avdrag å livränta för pension,
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr S7; bilagor.
som utgår på grund av statstjänst eller anställning hos annan arbetsgivare
med självrisk, i den mån pensionen garanterats till erforderlig del på arbetsgivarens
bekostnad (detta givetvis under förutsättning, att det olycksfall, som
medfört invaliditeten, inträffat hos den arbetsgivare, som utgiver pensionen).
Någon skillnad mellan ålderspension, förtidspension och invaliditetspension
göres härvid i regel icke i tillämpningen.
_ Enligt ordalydelsen skulle 11 § icke medgiva avdrag å olycksfallsersättning
för annat slag av pension än sådan, som utgår i anledning av olycksfall.
En tillämpning i denna del av lagrummet strängt efter ordalydelsen skulle
emellertid knappast stå i överensstämmelse med dess syfte, sådant detta kommer
till uttryck i ålderdomsförsäkringskommitténs uttalande: »Med ifråga
varande
stadgande asyftas jämväl sådana fall, då t. ex. en arbetsgivare genom
insättningar i en livränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller
vid arbetsoförmåga m. fl. dylika fall.»
Här må erinras om att denna angelägenhet tidigare varit föremål för behandling
i samband med Kungl. Majlis proposition nr 109 till 1926 års riksdag.
Det propositionen bilagda. utdraget av protokoll över socialärenden den
31 december 1925 innehåller följande uttalande av föredragande departementschefen:
»Frågan örn och i vilken mån ålderspension bör få avdragas från livränta,
som utgår på grund av olycksfall i arbete, är synnerligen svårlöst. Ett
exempel kan belysa detta. En arbetare i ordinarie statstjänst, vars ålderspensionering
helt bekostas av staten, drabbas kort före inträdet i pensionsåldern
av olycksfall, som medför full invaliditet. Göres i dylikt fall ej avdrag
från livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhåller arbetaren alltså dels
ålderspension dels ock dylik livränta, och sammanlagda beloppet av dessa
förmåner kan mycket väl väsentligen överstiga den avlöning, arbetaren åtnjutit^
tjänsten. Örn däremot avdrag sker, torde följden bliva, att arbetaren
icke får större sammanlagd ersättning, än lian därest olycksfallet icke inträffat
likväl skulle vid sin avgång ur tjänsten hava bekommit såsom ålderspension.
Dock kan han i senare fallet fortfarande vara bibehållen vid full arbetsförmåga,
under det han vid fullständig invaliditet icke blott saknar arbetsförmåga,
utan därtill ofta befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är i ständigt
behov av särskild vård. Det anförda exemplet utvisar de enklaste ytterlighetsfallen.
Förvaltningstekniskt kompliceras frågan genom den svårighet,
som ofta uppkommer när det gäller att bestämma, till huru stor del arbetsgivare
bidragit till viss ålderspension. Huru ifrågavarande spörsmål bör
slutligen lösas synes mig icke kunna avgöras utan en grundlig utredning, omfattande
bland annat bidragsförhållandena vid de pensionsinrättningar och
kassor, å vilka ifrågavarande bestämmelse har avseende. Då en dylik utredning
måste Wiva ganska tidsödande och följaktligen icke nu kunnat verkställas,
har jag ansett försiktigheten kräva, att gällande bestämmelse i ämnet
—• såvitt arbetare hos staten och kommuner angår — bibehålies oförändrad.»
Någon lagändring kom såsom känt vid ifrågavarande tillfälle icke till stånd.
I motionen hänvisas till försäkringsrådets utlåtande till Kungl. Majit den
31 oktober 1932 över förslag till reglemente angående tjänstepension. Riksförsäkringsanstalten
får i detta sammanhang jämväl erinra om sitt i samma
ämne avgivna utlåtande den 19 november 1932, vilket i nu förevarande hänseenden
i huvudsak överensstämmer med försäkringsrådets vid motionen fogade
utlåtande.
Sammanfattningsvis får riksförsäkringsanstalten såsom sin mening uttala,
att 11 § :ns bestämmelser torde får anses hava verkat i det hela tillfredsställande
i vad angår förhållandet mellan avlöningsförmåner och sjukpenning.
Beträffande förhållandet mellan livränta å ena sidan och avlöning och pension
å andra sidan synes, i anslutning till vad år 1926 av departementschefen
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27; bilagor.
15
anfördes och nu motionärerna framhålla, en revision vara erforderlig, och tillstyrker
anstalten därför den ifrågasatta utredningen vad beträffar 11 §.
I handläggningen av detta ärende, vilket i vad angår 11 § olycksfallsförsäkringslagen
i anstalten föredragits av undertecknad Sidvall och i övrigt av
undertecknad v. Schulzenheim, hava förutom dessa ledamöter och undertecknad
Ribbing deltagit byråcheferna Östrand, Eisen och Puke samt byrådirektörerna
Källström och Wolff.
Stockholm den 9 mars 1934.
SIGURD RIBBING.
H. v. Schulzenheim. Sven Sidvall.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1934:250 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. ■'' ;*"j ■ j“. a1 i texten