Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av lagstiftningen rörande värn-pliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr lil i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. samt nr 223 i andra kammaren av herr Lindman.
1934-05-08 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1934:30, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av lagstiftningen rörande värn-pliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr lil i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. samt nr 223 i andra kammaren av herr Lindman.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1934 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändring av lagstiftningen
rörande värn-pliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr
lil i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. samt nr
223 i andra kammaren av herr Lindman.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn snara åtgärder i
syfte att undanröja de uppenbara brister, som vidlåda lagen örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktens fullgörande i
vanlig ordning, ävensom rörande bestämmelser örn straffpåföljd för den,
som obehörigt utnyttjar lagens föreskrifter eller lämnar medhjälp därtill.
Uti motionerna har hänvisats till den motivering, som anförts i en av
herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. väckt, till statsutskottets behandling
hänvisad motion, 1:110, örn ökning av vissa anslag under fjärde huvudtiteln.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för den i de nu
förevarande motionerna gjorda hemställan, får utskottet hänvisa till
motionen 1:110 (särskilt sid. 11—12).
Lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, innehåller i 1 § den bestämmelsen, att
värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, skall kunna få fullgöra
viss annan tjänstgöring. Örn hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring
med vapen, kan han få fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten
utan att övas i vapnens bruk eller bära vapen eller ammunition
(§ 1 a)). Avse däremot hans samvetsbetänkligheter varje
tjänstgöring vid krigsmakten, kan han i stället för sådan tjänstgöring få
utföra civilt arbete för statens räkning (§ 1 b)). Tillstånd att fullgöra
värnpliktstjänstgöring på sätt i 1 § sägs meddelas av vederbörande inskrivningsrevision
(§ 2). Beträffande samvetsömma värnpliktiga är
tjänstgöringstiden längre än för andra värnpliktiga (§ 3). Den, som full
Bihang
till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 aud. Nr 30.
1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
gör tjänstgöring enligt § 1 a) skall tjänstgöra ett antal dagar, som med
90 överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i
fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom.
Utföres arbete enligt § 1 b) utgör motsvarande ökning i antalet tjänstgöringsdagar
120.
Genom kungörelse den 23 december 1925 (nr 516) hava i administrativ
ordning (med stöd av § 9 i lagen) utfärdats vissa tillämpningsföreskrifter.
Vid ansökan av värnpliktig att få fullgöra tjänstgöring enligt lagens
bestämmelser skall (enligt 1 § i kungörelsen) fogas vissa intyg rörande
sökanden. Värnpliktig, vars samvetsbetänkligheter grunda sig på religiös
övertygelse, skall förete intyg, utfärdat av präst i den församling,
där sökanden är kyrkobokförd (resp. präst i främmande trossamfund),
vilket intyg skall uttryckligen angiva, antingen vilken uppfattning intygsgivaren
bildat sig i frågan, huruvida sökanden hyser allvarliga, på
religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot visst angivet slag
av värnpliktstjänstgöring i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, eller
mot varje slag av tjänstgöring vid krigsmakten, eller ock att samma fråga
undandrager sig intygsgivarens bedömande. Skälen för vad sålunda angives
skola i varje fall finnas införda i intyget. Religiöst samvetsöm värnpliktig
skall vidare förete intyg, utfärdat på heder och samvete av två
andra, myndiga, ojäviga och trovärdiga personer, att de anse sökanden
hysa allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter
mot tjänstgöring i vanlig ordning eller vid krigsmakten överhuvud. Intyget
skall innehålla upplysning örn de omständigheter, på vilka intygsgivarnas
omdöme grundas. — Värnpliktig, vars samvetsbetänkligheter
hava annan grund än religiös övertygelse (etiskt samvetsöm), skall förete
dels skriftlig, på heder och samvete angiven försäkran av sökanden själv
angående hans samvetsbetänkligheter, dels intyg av polismästare eller
stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal på landet i fråga örn
sökandens vandel, dels ock intyg, utfärdat på heder och samvete av två
myndiga, ojäviga och trovärdiga personer av enahanda beskaffenhet som
motsvarande för religiöst samvetsömma föreskrivna intyg.
Bestämmelser örn straffpåföljd för den, som obehörigt utnyttjar lagens
föreskrifter eller lämnar medhjälp därtill, förefinnas icke.
Den första reglering genom lag av särskild tjänstgöring för värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, tillkom
i vårt land genom lag den 21 maj 1920. Den omfattade allenast religiöst
samvetsömma. Vid behandlingen av den proposition (nr 165), genom
vilken förslag till nämnda lag förelädes riksdagen, anförde andra
lagutskottet (utlåtande nr 24), bland annat:
Utskottet ville icke förneka, att fall av samvetsbetänkligheter, vilka
icke grundade sig på religiösa motiv utan på etiska, sociala eller andra
skäl, kunde inträffa, där statens efterlåtenhet med avseende på utkrävan
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 3
det av medborgarens skyldighet enligt värnpliktslagen kunde vara lika väl
motiverat som då samvetsbetänkligheterna grundade sig på religiös övertygelse.
Men utskottet fann sig av flera skäl ej kunna av denna anledning
avstå från kravet på religiös övertygelse som grund för berörda
samvetsbetänkligheter. —* Utskottet ville uttala, att det ansåge självklart,
att »religiös övertygelse» gåves en mycket vidsträckt betydelse,
så att övertygelsen ej förutsattes behöva bottna i viss kyrklig eller kristen
åskådning. Med en sådan tolkning torde, i betraktande av de obestämda
gränserna för vad som menades med religiös övertygelse, i regel de tänkta
fall av etiska samvetsbetänkligheter, för vilka man kunde finna särskild
anledning att ömma, kunna inrymmas under lagens bestämmelser.
1920 års lag gällde till och med 1925 års utgång.
Genom proposition, nr 210, framlades för 1925 års riksdag förslag till ny
lag i ämnet. Med värnpliktiga, som hyste »allvarliga, på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter» mot värnpliktstjänstgöring i
vanlig ordning, likställdes i förslaget även sådana, vilka av »annan jämförlig
orsak» hyste dylika samvetsbetänkligheter. Första särskilda utskottet
erinrade i utlåtande (nr 2) över propositionen och i samband därmed
stående motioner, bland annat, örn andra lagutskottets vid 1920 års
riksdag ovan omförmälda uttalanden samt yttrade vidare:
Som föredragande departementschefen framhållit, hava erfarenheterna
icke givit vid handen, att lagtillämpningen gått i den riktning, [andra
lag-] utskottet sålunda avsett.
De skäl, som föranlett att de s. k. etiskt samvetsömma hittills ställts
utanför den särskilda lagstiftningen örn samvetsömma, torde huvudsakligen
vara att hänföra till en befarad svårighet att mäta och pröva allvaret
av de påstådda samvetsbetänkligheterna samt en farhåga för att
på så sätt bereda väg för simulation. För utskottet står det emellertid
klart, att man numera icke kan underlåta att taga behörig hänsyn även
till den art av samvetsbetänkligheter, som äger annan än rent religiös
grund, och detta synnerligast som i våra grannländer Norge och Danmark
ävensom i Nederländerna andra än religiösa samvetsbetänkligheter
få göra sig gällande. Såsom departementschefen även understrukit, ankommer
det givetvis på den värnpliktige att nöjaktigt styrka allvaret av
sina betänkligheter, och bör prövningen av dessa icke ställa sig svårare i
vårt land än i de länder, där en lagstiftning i förevarande avseende redan
är genomförd. Efter företagen prövning har utskottet funnit sig böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande hänseende.
Mot utvidgningen av 1 § i lagen till att omfatta samvetsbetänkligheter
icke blott av religiöst utan även av etiskt slag anmäldes reservation av
sju utskottsledamöter.
Riksdagen biföll särskilda utskottets förslag.
De därvid antagna bestämmelserna i 1 § hava därefter icke undergått
någon förändring.
Frågan örn ändringar i lagstiftningen angående samvetsömma värnpliktiga
har under de senaste åren från militära myndigheters sida dragits
under Kungl. Maj:ts prövning.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
I skrivelse den 15 september 1932 har chefen för norra arméfördelningen
anfört, bland annat:
Erfarenheterna från de senaste årens inskrivningsförrättningar synas
giva vid handen, att de bestämmelser, vilka gälla ifråga örn värnpliktiga,
som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning,
i vissa fall torde vara i behov av ändring.
Ender de senaste två åren har antalet samvetsömma värnpliktiga inom
norra arméfördelningen och särskilt inom Västernorrlands inskrivningsområde
i hög grad stegrats. Antalet uppgick år 1930 till 35, år 1931 till 118
samt år 1932 till 127.
Härvid år dock att märka, att antalet värnpliktiga, som anfört religiösa
skäl för sina samvetsbetänkligheter, är relativt litet i förhållande till antalet
värnpliktiga, som åberopa andra eller s. k. »etiska» skäl. Så hava av
127 samvetsömma inom Västernorrlands inskrivningsområde innevarande
år 21 anfört religiösa skäl och 106 andra skäl.
Den ur militär synpunkt allvarligaste olägenheten av ifrågavarande
rörelse är, att ett stort antal värnpliktiga, ej blott i krig utan även i fred.
vrlka på grund av god kroppsbeskaffenhet bort uttagas till krigstjänst, nu
i stallet uttagas till depåtjänst. På grund härav måste ett flertal värnpliktiga
tillhörande besiktningsgrupp 2 uttagas till linjetjänst, för att
den bestänka linjekontingenten skall bliva fulltalig. Ett betydande antal
av de samvetsömma tillhör besiktningsgrupp 1, d. v. s. de för den militära
tjänsten i fysiskt avseende värdefullaste värnpliktiga.
En annan synpunkt, som också förtjänar att beaktas, är att, därest
antalet samvetsömma värnpliktiga under kommande år blir lika stort
eller kommer att ytterligare ökas, det torde bliva svårt att bereda dem civilt
arbete för statens räkning. I tider av stor arbetslöshet är denna
oiagennet beaktansvärd, då härigenom arbetstillfällena för de arbetslösa
minskas.
. Gällande bestämmelser synas icke giva nöjaktig säkerhet för att icke
lnskiivningsskyldiga, vilka av olust för värnpliktst jönsten i vanlig ordnmg
vilja undandraga sig densamma, lyckas göra det, utan att de verkligen
hysa sådana allvarliga samvetsbetänkligheter, som givetvis varit
lagens mening.
Men även örn den samvetsömme för tillfället har vissa betänkligheter
av berörda art, torde det ofta vara svårt, till och med för den samvetsömme
själv, att kunna avgöra, huruvida betänkligheterna äro av allvarligt
slag, särskilt i sådana fall, da desamma föranletts av en ivrig
agitation omedelbart före inskrivningsförrättningen. Det visar sig också,
att betänkligheterna ej alltid äro så fast grundade utan lätt övergivas.
Det är även naturligt, att en yngling i 20-årsåldern, som kanske
aldrig förut ägnat en tanke åt dessa frågor, ej har så lätt att avgöra
denna svåra angelägenhet. På grund härav synes frågan örn samvetsömhet
ej böra avgöras vid den första inskrivningsförrättningen, utan
uppskov med inskrivningen till nästföljande år bör i varje fall meddelas
den samvetsömme, så att han får erforderlig tid att betänka sig.
Härmed erhålles större säkerhet för att allvaret i hans samvetsbetänkligheter
är verkligen grundat, än vad nu är fallet.
Bestämmelserna rörande intygsgivningen hava också visat sig vara,
särskilt i fråga örn betänkligheter mot värnplikten av annan art än religiösa
sådana, av något löslig art. I den mån kännedom örn denna
svaghet i gällande bestämmelser sprids, är det fara för att anmälningar
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 5
na om samvetsbetänkligheter skola taga ännu mer ökad omfattning,
helst som en hänsynslös försvarsfientlig propaganda tydligen målmedvetet
bearbetar ungdomen i sådan riktning. Som författningen nu är,
kan snart sagt vilken försvarsolustig yngling som helst av tvenne likasinnade
få intyg örn sina betänkligheter, och sedan av någon känd person
bestyrkt, att de tvenne intygsgivarna äro trovärdiga och ojäviga
personer. Bestämmelserna rörande intygen torde böra skärpas därhän,
att större säkerhet vinnes för att intygen äro väl grundade; sålunda böra
intygsgivarna styrka, att de känt den sökande under viss ej alltför kort
tid.
I samband härmed får jag hemställa, att ändrade bestämmelser synas
erforderliga uti inskrivningsförordningen örn huru förfaras skall med
värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på sätt som
föreskrives i § 1 i lagen örn samvetsömma värnpliktiga men som
sedan dylikt tillstånd erhållits begär att få fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning.
Med anledning av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte taga under övervägande att vidtaga åtgärder i syfte att här omnämnda
missförhållanden beträffande värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, måtte bliva undanröjda.
Såsom yttrande över chefens för norra arméfördelningen skrivelse av
den 15 september 1932 har chefen för generalstaben i skrivelse den 4 mars
1933 anfört, bland annat:
Intygen rörande »de allvarliga samvetsbetänkligheterna mot värnpliktens
fullgörande i den ordning värnpliktslagen föreskriver» vila ofta
på mycket lösa grunder. Att ett dylikt förhållande vinner utbredning
är knappast ägnat att förvåna, så som bestämmelserna utan påföljd synas
kunna tillämpas.
En av anledningarna till att antalet s. k. etiskt samvetsömma varit påfallande
stort inom Västernorrlands inskrivningsområde synes vara den
propaganda, som vissa inom landet verkande försvarsfientliga s. k. fredsföreningar
bedrivit.
För att effektivt råda bot för missbruk, som påvisats i chefens för norra
arméfördelningen skrivelse, torde endast finnas en möjlighet, nämligen
att minska lagens giltighetsområde, så att erforderlig kontroll kan utövas.
Erfarenheterna angående lagen av den 21 maj 1920 visa, att svårigheterna
att pröva samvetsbetänkligheter av religiös art understundom varit
stora. Missbruk av den art, som ägt rum inom Västernorrlands inskrivningsområde
de senaste åren, har dock under nämnda lags giltighetstid,
såvitt kunnat utredas, icke ägt rum, i varje fall icke i nämnvärd utsträckning.
Enär sålunda dessa lagbestämmelser varit väl avvägda, synes en
återgång till dem vara befogad. Erfarenheterna från motsvarande lagstiftning
utomlands tala även härför.
Skola nu gällande bestämmelser trots de påvisade olägenheterna allt
fortfarande i princip äga giltighet, är det nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att förebygga missbruk. Den utväg, som i detta hänseende
torde medföra det bästa resultatet, är att genom en reglering av tjänstgöringstidens
längd göra undantagsbestämmelserna mindre lockande.
En annan restriktion, som lämpligen kan anbefallas jämsides med den
ovan föreslagna och som, därest en förlängning av tjänstgöringstiden för
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
närvarande icke låter sig genomföras, kan tillämpas oberoende härav, är
viss ändring av bestämmelserna rörande intygs avgivande. Värnpliktiga,
som hysa religiösa samvetsbetänkligheter, kunna i de flesta fall avfordras
intyg av personer i mer eller mindre officiell ställning. Så torde
emellertid icke vara fallet med de värnpliktiga, vilkas betänkligheter
grundas på andra skäl. Vägen att genom intyg eliminera möjligheterna
till simulation av s. k. etiska samvetsbetänkligheter synes visserligen
mycket vansklig. Erfarenheterna tala härvidlag ett tydligt språk. Men
örn bestämmelserna rörande avgivande av intyg skärpas därhän, att intygsgivarna
på heder och samvete måste förklara, att de väl känt den
intygssökande och hans inställning till värnpliktstjänstgöringen under en
relativt lång tid, icke understigande sex månader, synes det icke vara
omöjligt att något minska den vårdslöshet i intygsgivningen, som i stor
utsträckning förekommit.
Dessutom böra de bestämmelser i inskrivningsförordningen, som påtalas
av nämnda arméfördelningschef och som angiva, huru förfaras
skall med värnpliktig, som erhållit tillstånd att fullgöra tjänstgöring på
sätt som föreskrives i § 1 i lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, men som sedan dylikt tillstånd
erhållits, begär att få fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i vanlig
ordning, förtydligas.
På grund av vad ovan anförts får jag härmed föreslå att därest
lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
för närvarande icke kan ändras att gälla endast
dem, som hysa betänkligheter av religiös art, sådan ändring av
nu gällande lagbestämmelser föreslås riksdagen, att för samtliga värnpliktiga,
som på grund av samvetsbetänkligheter fullgöra värnpliktstjänstgöring
genom civilt arbete, tjänstgöringstiden bestämmes till sammanlagt
380 dagar, samt att bestämmelserna i kungörelsen den 23 december
1925 (nr 516) angående tillämpning av lagen den 12 juni 1925 (nr 338)
örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
ändras därhän, att förutom vad som redan finnes anbefallt, vederbörande
intygsgivare skola förklara, att de under minst sex månader
väl känt den intygssökande och hans betänkligheter mot värnpliktstjänstgöringen.
I
I egenskap av befälhavare för Jämtlands inskrivningsområde har chefen
för Jämtlands fältjägarregemente i skrivelse den 14 juni 1933 till
chefen för norra arméfördelningen anmält, att antalet samvetsömma inom
Jämtlands inskrivningsområde syntes vara i tillväxt. Ökningen omfattade
huvudsakligen etiskt samvetsömma. Dessas antal uppgick nämligen
1933 till 13 mot tidigare 1 å 2. Antalet religiöst samvetsömma hade under
en följd av år varit nästan konstant (omkring 20). Regementschefen, som
förmenat, att anledningen till samvetsömhetens allt större spridning till
stor del vore en följd av den ytliga handläggning av ifrågavarande ärenden,
som i allmänhet syntes bestås av inskrivningsmyndigheterna, har rekommenderat
införandet av ett frågesystem att föreläggas den samvetsömme
och hans intygsgivare till besvarande. Frågorna, upptagna å särskilda
formulär, borde utarbetas av härför särskilt lämpliga, i psykolo
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. I * * 4 7
giska oell etiska frågor kunniga personer. — Chefen för norra arméfördelningen
har sedermera överlämnat denna skrivelse till Kungl. Majit.
Medicinalstyrelsen har i utlåtande över chefens för Jämtlands fältjägarregemente
skrivelse anfört, bland annat, att det av honom framlagda
förslaget mera syntes syfta till en kontroll av de avgivna förklaringarnas
sanningsenlighet än till en psykologisk analys av samvetsbetänkligheternas
art. Det syntes därför medicinalstyrelsen lämpligt, alt för den vägledning,
som de föreslagna formulären avsåge att åvägabringa, i första
hand praktisk juridisk sakkunskap borde anlitas. Det torde emellertid
kunna starkt ifrågasättas, huruvida ett utfyllande av detaljerade på förhand
kända frågeformulär vore ägnat att i avsett syfte klargöra fallet.
Styrelsen holle före, att den utredning, som vid inskrivningsförrättningen
stöde att vinna utöver vad ansökningshandlingarna meddelade, under alla
förhållanden måste bliva skäligen ofullständig. Tyngdpunkten borde förläggas
till utredning, som inskrivningsrevisionens ordförande ägde verkställa.
Ytterligare ett hithörande spörsmål har anmälts för Kungl. Majit. I
en promemoria den 9 januari 1934 har chefen för lantförsvarets kommandoexpedition
framhållit svårigheterna att bereda arbetstillfällen åt
de alltmera stigande kontingenterna samvetsömma värnpliktiga samt
ifrågasatt dels en återgång till den tidigare lagstiftningen med
hänsynstagande allenast till de religiöst samvetsömma, dels ock en utvidgning
av bestämmelserna rörande civilt arbete, så att sådant arbete
skulle kunna få utföras icke blott för statens räkning utan jämväl i vissa
fall för kommunala ändamål.
Chefen för generalstaben har instämt i de sålunda anförda synpunkterna.
Kungl. Majit har enligt vad utskottet inhämtat hittintills icke tagit
ställning till vad som anförts i ovan omnämnda skrivelser från militära
myndigheter.
I fråga örn antalet värnpliktiga, vilka under åren från och med 1926,
då gällande lag trätt i kraft, till och med 1933, det senaste för vilket full
ständiga
uppgifter för närvarande föreligga, beviljats tillstånd att full
göra
tjänstgöring enligt bestämmelserna i 1 § av förevarande lag, får
utskottet hänvisa till följande tabell.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8 • Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Uppgifter angående s. k. samvetsömma värnpliktiga.
Civilarbetare, S
lb)
Övriga, § 1 a)
Summa
År
av reli- giösa skäl
av etiska
skäl
summa
av reli- giösa skäl
av etiska
skäl
summa
av reli- giösa skäl
av etiska
skäl
Summa
1926
287
7
294
101
i
102
388
8
396
1927
268
3
271
64
i
65
332
4
336
1928
413
16
429
72
3
75
485
19
504
1929
383
8
391
61
1
62
444
9
453
1930
428
29
457
52
1
53
480
30
510
1931
432
106
538
49
—
49
481
106
587
1932
449
149
598
39
3
42
488
152
640
1933
540
270
810
1
—
1
541
270
811
Utskottet. Av vad här ovan anförts framgår, att av olika militära myndigheter
framställda förslag till ändringar beträffande nu gällande bestämmelser
rörande samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring för närvarande
äro föremål för Kungl. Martts bedömande. Utskottet finner sig hava
anledning förvänta, att Kungl. Majit i samband med behandlingen avnämnda
framställningar kommer att taga under övervägande de åtgärder,
vilka kunna vara erforderliga för att bereda ökad möjlighet att vid
bedömandet av värnpliktigas ansökningar av det slag, varom bär är fråga,
skilja de fall, då samvetsbetänkligheterna grunda sig på en ärlig och
varaktig övertygelse, från fall av annan art. Med hänsyn till vad sålunda
anförts finner utskottet skäl icke föreligga för riksdagen att i anledning
av nu ifrågavarande motioner göra någon framställning i ämnet till
Kungl. Majit.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motioner, lilli och lii 223, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 8 maj 1934.
På andra lagutskottets vägnar!
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
9
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från törsta kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Sam Larsson, Gustaf
Tamm, P. Sandström, Norman och Olof Carlsson;
från andra kammaren: herrar Hage, Wallerius, Olovson i Västerås, Holmström,
Hansson i Trollhättan, Gardell i dahns, Molander och Sandberg.
Reservation
av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Wallerius och Holmström,
vilka under hänvisning till motionerna i ärendet anfört följande:
Som av ittskottets utlåtande framgår, ha olika militära myndigheter
framställt förslag till ändringar beträffande nu gällande bestämmelser
rörande s. k. samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring, vilka
förslag, så vitt känt är, ännu icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Med hänsyn till den ökade omfattning, vari ansökningarna örn befrielse
från värnpliktens fullgörande i vanlig ordning särskilt från de s. k. etiskt
samvetsömma under den senare tiden förekommit och de uppenbara missbruk,
som därvid yppat sig, anse vi en skrivelse i ämnet till Kungl. Majit
vara synnerligen påkallad och hemställa därför, att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn snara
åtgärder i syfte att undanröja de uppenbara brister,
som vidlåda lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktens fullgörande i
vanlig ordning, ävensom rörande bestämmelser örn
straffpåföljd för den, som obehörigt utnyttjar lagens
föreskrifter eller lämnar medhjälp därtill.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. g sami. 2 avd. Nr 30.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.