Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om en modern hyreslagstiftning.

1934-05-11 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:33, Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om en modern hyreslagstiftning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1934 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om en

modern hyreslagstiftning.

I en inora andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 70, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ström m. fl. hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser,

som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst

— hithörande delar av lagen av år 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom

samt lagen av den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande

hyra m. m. — måtte sammanföras i en modern hyreslag, som utformas

under hänsynstagande till nutida förhållanden på detta område, i en

social och humanitär anda efter de grundsatser, som i motionen anförts.

Uti motionen hava motionärerna i fyra punkter angivit de önskemål,

som en reformerad hyreslagstiftning främst borde tillgodose. Motionärerna

hava därvid anfört, bland annat, att den socialt betonade hyreslagstiftning,

som borde komma till stånd, vars detaljbestämmelser skulle

vara av tvingande natur, enligt motionärernas förmenande främst borde

syfta till att åstadkomma:

1) att bostaden vore sund, vilket skulle kunna uppnås genom tillfredsställande

bostadsinspektion, samt genom införande i hälsovårdsstadgan,

byggnadsstadgan eller hyreslag av effektivare bestämmelser för undvikande

av hälsofarlighet i bostadslägenheter;

2) att bostaden alltid vore med avseende på underhåll i ett tillfredsställande

skick, vilket bland annat skulle kunna uppnås genom tillkomsten

av bestämmelser, som bland annat fastsloge vissa grunder för hyresgäst

att vid hyras betalning avdraga vad som utlagts för reparationer eller

för bostadens förbättrande, samt i övrigt införde rätt till hyresprisreglering

nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga beskaffenhet;

3) att den ständigt skeende hyresprisfördyring — som i vårt land resulterat

i att en större procent av den samlade inkomsten uppslukas av

hyran än i något annat land — kunde hållas tillbaka och att framför allt

oskäliga hyrespris (hyresocker) kunna beivras, varför en effektiv bestämmelse

örn åtgärder mot orimliga hyrespriser borde ingå i den planerade

lagstiftningen, vilken bestämmelse även borde gälla för de mycket ofta

förekommande rent vanvettiga hyror, som uttagas för butiker med gott

läge; samt

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 9 sami. 2 avd. Nr 33. I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

4) att lagen förhindrade intagande i kontrakt av bestämmelser, som inskränkte

hyresgästens rörelsefrihet på ett orimligt sätt eller i övrigt vore

olämpliga.

Beträffande de skäl i övrigt, som motionärerna anfört till stöd för sin

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Grundläggande för den rättsliga regleringen av avtalsförhållandet mellan

hyresvärd och hyresgäst äro de bestämmelser örn hyra, vilka såsom

ett 3 kapitel sammanfattas i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom.

De abnorma förhållanden på bostadsmarknaden, som framkallades av

världskriget, föranledde utomordentliga inskridanden i lagstiftningsväg,

vilka bland annat väsentligen begränsade den eljest principiellt fria avtalsrätten

på hyresmarknaden, särskilt i vad rörde hyresersättningen och

uppsägningsrätten. Det första inskridandet, vilket angavs vara av temporär

natur, skedde genom lagen den 25 maj 1917 med vissa bestämmelser

mot oskälig hyresstegring m. m. Nya lagar med vissa ändrade bestämmelser

i samma ämne utfärdades den 14 juni 1918 (nr 380), den 19 juni

1919 (nr 331), den 30 juni 1920 (nr 361) och den 17 juni 1921 (nr 309). Den

sista av dessa skulle äga giltighet till och med den 30 september 1923.

I proposition 1922, nr 250, föreslog Kungl. Majit riksdagen, att nämnda

lag skulle erhålla giltighet under ytterligare ett år. Detta förslag vann

ej riksdagens bifall, vadan 1921 års lag trädde ur kraft vid den ursprungligen

fastställda tidpunkten.

I brev av samma dag som propositionen anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen

att, efter länsstyrelsernas hörande, före den 1 november 1922

inkomma med yttrande och förslag dels till eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser

vid nämnda lags avveckling och dels till sådana ändringar

i den allmänna hyreslagstiftningen eller andra författningsföreskrifter

av icke provisorisk natur, som styrelsen kunde finna påkallade

och lämpliga för att efter avvecklingens genomförande underlätta åtkomsten

och bevarandet av bostad eller som eljest funnes vara motiverade

av de under hyresstegringslagstiftningens tillämpning vunna erfarenheter.

Sedan socialstyrelsen den 2 december 1922 inkommit med anbefallt yttrande

och förslag, avlät Kungl. Majit 1923 proposition (nr 33) till riksdagen

med förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Socialstyrelsens

utlåtande var såsom bilaga B fogat till propositionen, över

propositionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 6). Sedan riksdagen,

med godkännande av utlåtandet, för sin del antagit lagförslaget, utfärdade

Kungl. Majit den 10 mars 1923 lag med vissa bestämmelser rörande

hyra (nr 31).

Vad angår innehållet i denna lag må här i korthet erinras örn följande.

I 1—5 §§ meddelas bestämmelser, huvudsakligen åsyftande att reglera

vissa rättsförhållanden, som stodo i omedelbart sammanhang därmed, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 3

1921 års hyresstegringslag upphörde att gälla. Om än formellt av stadigvarande

beskaffenhet hava hithörande bestämmelser enligt sakens natur

numera i allt väsentligt förlorat praktisk betydelse.

Genom 6 § legaliseras hyresbetalning per månad i fråga örn bostadslägenheter

örn högst fyra rum, kök däri inbegripet.

Enligt 7 § kan hyresgäst i fall, där hyresavtal uppsagts på grund av

försummad hyresbetalning, återvinna hyresrätten genom att senast å

tolvte söekendagen efter uppsägningen erlägga hyran. I anslutning härtill

meddelas i paragrafen vissa bestämmelser örn anstånd med vräkningsbeslut

i här åsyftade fall av uppsägning.

Bestämmelserna i 8 §, vari ändring skett, genom lag den 11 maj 1928

(nr 100), avse att tekniskt underlätta själva inbetalningen av hyran.

I 9 § meddelas bestämmelser rörande kommunal bostadsförmedling.

Åt. 10 § gavs enligt lagens slutstadgande endast temporär giltighet,

nämligen till och med den 30 september 1926. Paragrafen, som alltså numera

upphört att gälla, innehöll vissa bestämmelser örn straff för hyresoeker.

Vad slutligen angår 11 § begränsar denna rätten att träffa avtal örn

framtida tvisters hänskjutande till skiljemäns avgörande. Bestämmelserna

avse närmast att förhindra, dels att nyttjanderättslagens tvingande

regler rörande ogiltigheten av vissa förbehåll örn förverkande av hyresrätt

skulle kunna sättas ur kraft genom användande av skiljemannaförfarande

vid slitande av tvister rörande hyresavtalets bestånd, dels att

i vissa fall åt skiljenämnd gåves en för endera parten ensidig sammansättning.

Med avseende å bestämmelser örn vräkning av hyresgäst må erinras,

att genom lag den 29 maj 1925 (nr 142) i 193, 194, 195 och 212 §§ utsökningslagen

vidtagits ändringar huvudsakligen av innehåll, att beslut om

vräkning ej må gå i verkställighet, förrän fyra dagar förflutit, efter det

vederbörande erhållit del av beslutet.

Efter den jämförelsevis ingående prövning, som ägnades åt hyreslagstiftningen

vid 1923 års riksdag, hava olika frågor på detta område därefter

motionsvägen bragts å hane vid upprepade tillfällen.

Vid 1924, 1925 och 1927 års riksdagar väcktes motioner (1924: 11:279,

1925: 11:231 och 1927: 11:68), däri yrkanden framställdes, dels därom,

att en snar och omfattande allmän revision av hyreslagstiftningen måtte

igångsättas, dels ock angående vissa lagbestämmelser rörande hyresocker.

På hemställan av första lagutskottet, som behandlade samtliga motionerna

(utlåtanden 1924:25, 1925:8 och 1927:13), beslöt riksdagen emellertid,

att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens utgärd.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 259, vid 1930 års riksdag

framställde herr Hage m. fl. i huvudsak enahanda slutyrkande som i den

nu förevarande motionen 11:70. I motionen 11:259 angåvo motionärerna

i fem punkter de önskemål, som en reformerad hyreslagstiftning främst

borde tillgodose. Första punkten avsåg s. k. optionsrätt, varom nu icke är

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

fråga. Punkterna 2)—5) voro i huvudsak likalydande med de i nu förevarande

motion, II: 70, upptagna pimkterna 1)—4).

Andra lagutskottet, som behandlade motionen II: 259, berörde i sitt över

densamma avgivna utlåtande, nr 29, till en början bostadsfrågans stora

samhälleliga betydelse och lämnade en kort översikt över de åtgärder,

som under de senaste åren av statsmakterna vidtagits för åstadkommande

av bättre förhållanden å bostadsmarkanden.

Efter behandling av ett utav motionärerna framlagt förslag örn hyreslagstiftningens

sammanfattande i en fristående lag och redogörelse för

det aktuella läget på bostadsmarknaden övergick utskottet till behandling

av de särskilda spörsmål, som enligt motionärernas hemställan främst

borde komma i beaktande vid en reformering av hyreslagstiftningen.

Utskottet framhöll, att motionärerna i den andra av motionens fem

punkter uttalade sig till förmån för vissa åtgärder till tryggande av att

bostäderna skulle vara sunda. Denna punkt berörde till innehållet ganska

nära den följande, tredje punkten, däri det krävdes, att bostäderna alltid

med avseende på underhåll skulle vara i ett tillfredsställande skick.

Utskottet yttrade därefter beträffande andra punkten, vilken motsvarar

punkt 1) i den förevarande motionen II: 70:

Motionärerna vidröra här enligt utskottets mening ett viktigt samhälleligt

önskemål, vars tillgodoseende är förtjänt av det allmännas uppmärksamhet

och omvårdnad icke blott av humanitära skäl utan också ur den

synpunkten, att de menliga följder för folkhälsan — tuberkulos, reumatiska

åkommor med mera — som kunna härflyta ur osunda bostadsförhållanden,

merendels direkt eller indirekt drabba det allmänna. Lika

med motionärerna anser därför utskottet det önskvärt, att den bostadsinspektion,

som från det allmännas sida utövas av våra hälsovårdsnämnder

eller, i vissa större städer, av särskilt för ändamålet inrättad myndighet,

sker på tillfredsställande sätt.

Till motverkande av hälsovådliga bostäder förorda motionärerna införandet

i hälsovårdsstadga, byggnadsstadga och hyreslag av effektivare

bestämmelser med sådant syfte.

Vad angår nu gällande byggnadsstadga den 8 maj 1874 må erinras,

att frågan örn revidering av densamma liksom ock av gällande stadsplanelagstiftning

är under behandling inom justitiedepartementet, där tillkallade

sakkunniga sedan år 1929 äro sysselsatta med överarbetning av

tidigare verkställda utredningar i ämnet.

I hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) meddelas särskilda föreskrifter

rörande bostäder i sanitärt avseende, nämligen dels i 8 § (stad)

och dels i 43 § (landet). Rörande det närmare innehållet må hänvisas

till författningstexten. Enligt de i flera punkter likalydande paragraferna

skall bland annat byggnad, som inrymmer boningsrum, till alla

sina delar vara så anordnad samt så underhållas och skötas, att sanitär

olägenhet ej uppstår för dem, som där uppehålla sig. Vidare meddelas i

paragraferna föreskrifter angående boningsrums luftkub, värmeisolering,

skyddande mot fukt och förseende med fönster med mera.

I 8 § 3 mom. och i det likalydande 43 § 4 mom, stadgas i första styc
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

ket, att i fråga om rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet i

byggnadens anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat med

fara för hälsan, hälsovårdsnämnden äger förelägga viss, efter omständigheterna

lämpad tid för felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas

nödigt för rummets utrymmande eller felaktigheten befinnes vara av beskaffenhet

att ej kunna avhjälpas, förbjuda rummets vidare användning

för bostadsändamål.

I hyreslagens 15 § (3 kap. 15 § nyttjanderättslagen) stadgas, att därest

förhyrd lägenhet, som är avsedd till bostad, är så beskaffad, att dess användande

är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa, och

bristen ej på tillsägelse genast avhjälpes av hyresvärden, hyresgästen

äger uppsäga avtalet, ändå att annat förbehåll skett.

Denna bestämmelse i hyreslagen kan i viss mån anses såsom ett kompletterande

stadgande av privaträttslig natur till hälsovårdsstadgans ovan

återgivna offentligrättsliga föreskrifter. Tyngdpunkten i hyreslagens

stadgande lärer ligga däri, att hyresgäst ej genom förbehåll i hyresavtalet

kan avhända sig sin rätt att uppsäga avtalet, där bostaden är hälsovådlig.

Denna uppsägningsrätt tillerkännes och bevaras alltså åt hyresgästen

genom en regel av tvingande natur. Hyreslagens bestämmelser

örn rätt för hyresgäst att i fall, sådana som här beröras, göra avdrag å

hyra med mera behandlas i det följande under den tredje av motionens

punkter.

Hälsovårdsstadgan trädde i kraft den 1 januari 1920 och har alltså ägt

giltighet något över ett decennium. Under en stor del av denna period

har bostadsbrist varit rådande och fortfarande råder flerstädes viss

knapphet på bostäder. Det ligger i öppen dag, att hälsovårdsmyndigheterna

under sådana förhållanden av omständigheternas makt tvingats att

tolerera en hel del bostäder, som vid rikligare tillgång skulle lia föranlett

ett inskridande. Riktigheten av denna uppfattning torde vara allmänt

vitsordad.

Man torde knappast kunna bestrida, att nu gällande hälsovårdsstadga

ställer allvarliga maktmedel till myndigheternas förfogande. Att en hälsovårdsnämnd

äger förbjuda ett rums vidare användning för bostadsändamål

måste, när omständigheterna på bostadsmarknaden tillåta förbudets

effektuerande, innebära en den mest allvarliga påminnelse för ägaren

att försätta rummet i sanitärt tillfredsställande skick. Fråga att i

vissa delar av hälsovårdsstadgan införa strängare bestämmelser kommer

i annat sammanhang att bli föremål för utskottets prövning. För närvarande

anser utskottet ej skäl föreligga att i övrigt förorda skärpning av

hälsovårdsstadgans regler.

I fråga örn de önskemål, som framfördes i den tredje av motionens fem

punkter, eller att bostäderna alltid med avseende på underhåll skulle vara

i ett tillfredsställande skick, vilken punkt motsvarar punkt 2) i den föreliggande

motionen II: 70, erinrade utskottet örn, att bestämmelser i dithörande

ämne meddelades i allmänna nyttjanderättslagens 3 kap. 10 och

12 §§.

10 § har följande innehåll: Timar före hyrestidens början å lägenheten

skada, som är ringare än 9 § sägs [att lägenheten blivit förstörd], och är

skadan ej botad när lägenheten skall tillträdas, eller finnes eljest lägenheten

då icke vara i det skick, hyresvärden utfäst eller utan särskild ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

fästelse hyresgästen skäligen äger fordra, får hyresgästen, där icke hyresvärden

på tillsägelse genast vidtager åtgärd för bristens avhjälpande,

själv besörja därom på hyresvärdens bekostnad. Kan ej bristen utan

uppehåll avhjälpas, eller underlåter hyresvärden att, efter tillsägelse, så

snart ske kan besörja därom, äger hyresgästen uppsäga avtalet; dock får

uppsägning ej ske, där bristen är av ringa betydelse. För den tid lägenheten

är i bristfälligt skick njuter hyresgästen skälig nedsättning i hyhan

äger ock rätt till ersättning för skada, där lägenheten var behäftad

med bristen när avtalet slöts och bristen då var hyresvärden veterlig

eller kunnat med användande av vanlig uppmärksamhet upptäckas,

eller ock bristen senare tillkommit genom hyresvärdens vållande. Visar

hyresvärden, försumlighet vid avhjälpande av brist, för vilken han efter

vad ovan sagts ej är ansvarig, har han skyldighet att ersätta hyresgästen

skada, som uppkommer därav.

1 -1? $ stadgas, att, därest under hyrestiden skada timar å lägenheten,

för vilken skada hyresgästen ej är ansvarig, eller av annan anledning’

utan hyresgästens vållande, för honom uppstår hinder eller men i nyttjanderätten,

vad i 9 och 10 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.

Utskottet erinrade därefter örn vad lagberedningen i förarbetena till

nyttjanderättslagen anfört örn uttrycket »brist» i detta sammanhang. Lagberedningen

hade därvid yttrat bland annat:

Vad därmed bör förstås, skall framgå ur avtalets innehåll och är därför

beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Det är därvid icke

endast de i avtalet uttryckligen meddelade bestämmelser, som komma i

betraktande, utan också de naturliga förutsättningar, på vilka avtalet

vilar. Hänsyn måste sålunda tagas till det ändamål, för vilket lägenheten

förhyrts — bostad, verkstad, handelslokal, kafé — samt till ortens sed

och allmänna uppfattning.

Utskottet anförde därpå:

Såsom av det föregående framgår lämna stadgandena domstol stor frihet

att inga i prövning, huruvida en lägenhet »enligt ortens sed eller allmänna

uppfattning» är att anse såsom bristfällig

Vidare må erinras, att parterna självfallet ej förmå att genom bestämmelser

i avtalet försätta ur kraft hälsovårdsstadgans ovan återgivna oflentligrattsliga

bestämmelser rörande hälsovådliga bostäder

Emellertid torde hyresgästen genom förbehåll i hyresavtalet kunna avsaga

sig den ratt, som stadgandena i 3 kap. 10 och 12 §§ i nyttjanderättslagen

tillerkänna honom. Ehuru utskottet, såsom i det följande utvecklats,

anser betänkligt att genom regler av tvingande natur alltför mycket

inskränka avtalsfriheten på hyresrättens område, lärer tvekan kunna

rada örn lämpligheten av full avtalsfrihet i denna speciella fråga. Utskottet

anser likväl det sålunda väckta spörsmålet vara av den beskaffenhet

att det bör upptagas till utredning endast i ett större samman
-

^förevarande punkt uttala sig motionärerna jämväl till förmån för en

»ratt till hyresprisreglering nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga

beskaffenhet». I den mån detta önskemål ej innefattas i det

f flörts i denna punkt och som ovan behandlats, kan

utskott ej förorda bifall till detsamma bland annat av det skäl att en

lagstiftning örn hyresreglering, begränsad till att omfatta endast min
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 7

dervärdiga lägenheter, skulle vara förenad med betydande svårigheter

och medföra konsekvenser, som icke vore önskvärda.

Vidkommande fjärde punkten i motionen II: 259, däri framhölls, att

en effektiv bestämmelse örn åtgärder mot orimliga hyrespriser borde ingå

i den planerade lagstiftningen, vilken punkt motsvarar punkt 3) i den

föreliggande motionen 11:70, yttrade utskottet:

Utskottet finner, att klagomålen över de höga hyrorna i åtskilliga samhällen

icke sakna fog. Införandet av allmän hyresreglering av samma

art som under krisåren 1917—1923 skulle emellertid, hurudana direktiv

för varsam tillämpning som än meddelades, med visshet verka så återhållande

på den pågående, i nuvarande situation önskvärda bostadsproduktionen,

att återupplivandet av en sådan lagstiftning enligt utskottets

mening ej bör ifrågasättas.

Vad åter angår förslaget att införa lagstiftning mot hyresocker (»påföljder

vid oskäliga hyresanspråk») anser sig utskottet böra avstyrka detsamma

under erinran, att första lagutskottet år 1927 (utlåtande nr 13) i

liknande fråga ävenledes ställde sig avvisande.

Beträffande den femte och sista av punkterna i motionen 11:259, som

motsvarar punkt 4) i den föreliggande motionen 11:70, anförde utskottet:

I denna punkt uttala sig motionärerna för förbud mot intagande i hyreskontrakt

av bestämmelser, som inskränkte hyresgästens rörelsefrihet

på ett orimligt sätt eller i övrigt vore olämpliga. Denna punkt uttrycker

sålunda i huvudsak motionärernas redan inledningsvis framförda

önskemål, att hyreslagstiftningens detaljbestämmelser i allmänhet borde

vara av tvingande natur.

I det stora hela medgiver 1907 års liyreslag avtalsfrihet inom hyresrätten.

Med hänsyn till dessa avtalsförhållandens stora sociala betydelse

har lagstiftaren emellertid, med avsteg från huvudregeln, förlänat vissa

bestämmelser tvingande natur. Så är fallet med bestämmelserna i 3 kap.

nyttjanderättslagen 6 § andra stycket, 7, 15, 19, 23 och 24 §§. Såsom de

socialt viktigaste av dessa torde få anses de jämlikt 25 § tvingande regler,

som i 23 och 24 §§ meddelas angående de medgivna förbehållen i fråga

örn hyresrättens förverkande.

I 1923 års liyreslag har gruppen regler av tvingande natur ytterligare

utvidgats. Härvid må bortses från 1—5 §§, vilka numera i det stora hela

torde sakna praktisk betydelse, från 9 §, som rör kommunal bostadsförmedling,

10 § (örn hyresocker), som trätt ur kraft, samt från 12 §, vilken

rör åtals anställande och som alltså till sin natur ej kan vara dispositiv.

Bestämmelserna i de övriga paragraferna i lagen (6, 7, 8 och 11 §§) åter

äro — örn man undantager medgivandet i 11 § andra stycket sista punkten

— sådana, att de ej kunna eluderas genom de avtalande parternas

egna dispositioner.

Under erinran om vad utskottet i det föregående yttrat med anledning

av förslaget att giva tvingande natur åt 10 och 12 §§ i 1907 års liyreslag.

får utskottet uttala sina betänkligheter mot kraven att, skenbart till hyresgästernas

förmån, alltför mycket kringskära avtalsfriheten. Bestämmelser

i sådan riktning skulle sannolikt bliva till nackdel för båda parterna.

En icke alltför begränsad avtalsfrihet är för dem oundgänglig,

då en mångfald olika förhållanden vid avtalets uppgörande spelar

in på ett sätt, som icke kan i detalj förutses av lagstiftaren.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Utskottet påpekade vidare, att socialstyrelsen i utlåtande den 2 december

1922, däri styrelsen framlagt det förslag, som låg till grund för 1923

års hyreslag, även berört frågan örn fastställande av formulär för hyresavtal.

Styrelsen hade däri, bland annat, uttalat den meningen, att det

syntes högst tvivelaktigt, örn man genom fastställande av sådant formulär

skulle bereda hyresgästen någon fördel.

Slutligen anförde utskottet:

Utöver vad socialstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att alltför

långt gående regler av tvingande natur sannolikt skulle giva anledning

till åtgärder, som syftade att kringgå dessa och som vore svåra att effektivt

förekomma, helst som ett förbud mot muntliga hyresavtal knappast

kan införas, då det skulle leda till egendomliga konsekvenser.

Vidare må erinras, att hyresgästen, medan han ännu står såsom hyressökande

spekulant till en lägenhet, just då ur åtskilliga synpunkter befinner

sig i en relativt stark position gentemot hyresvärden, som under

normala förhållanden givetvis önskar uthyra den lediga lägenheten och

alltså är beredd till vissa eftergifter. Örn den hyressökande därför i detta

ögonblick vill och förmår hävda vissa krav, synes det rimligt, att uppnådd

överenskommelse därom bör kunna få inflyta i det träffade skriftliga

hyresavtalet. Tvingande regler rörande avtalets innehåll kunde lätt

nog,. till hyresgästens egen nackdel, ställa sig hindrande i vägen härför.

Ej heller må förglömmas, att vissa förbehåll av restriktiv natur, vilka

pläga uppställas från hyresvärdens sida, avse att tillgodose övriga i fastigheten

boende hyresgästers krav på trevnad och andra berättigade anspråk

från dessas sida.

Utskottet vill emellertid med det anförda icke bestrida, att vissa bestämmelser

i gängse hyresavtal, sådana de komma till uttryck bland annat

i en del brukliga tryckta formulär till hyreskontrakt, alltför ensidigt

taga sikte på tillvaratagandet av hyresvärdens intressen. I anslutning till

en av socialstyrelsen i ovan berörda sammanhang framförd tanke finner

utskottet det kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna

avtalsformulär åtminstone försöksvis kunde utarbetas genom det allmännas

försorg att ställas till allmänhetens fria disposition.

Slutligen må nämnas, att till utskottets kännedom kommit vissa, sannolikt

enstaka fall, där hyresvärd genom speciella avtalsbestämmelser sökt

kringgå meddelade lagbud. Sålunda har utskottet fått sig bekant, att

hyresvärd i ett och samma hyresavtal örn smålägenhet betingat sig visst

hyresbelopp i fall av kvartalsbetalning och, alternativt, ett annat väsentligt

högre belopp i händelse av månadsbetalning. Att här föreligger ett

försök att åsidosätta de tvingande bestämmelserna i 6 § 1923 års hyreslag,

som i socialt syfte medgiva hyresbetalning månadsvis i fråga örn förskottshyra

för smålägenheter, lärer vara uppenbart.

Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet icke funnit tillräckliga

skäl anförda för att frågan örn en revidering av hyreslagen, på sätt motionärerna

anfört, nu upptages till behandling.

Utskottet hemställde fördenskull, att motionen 11:259 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Reservationer avgåvos dels av herrar Hage och Hedvall, dels ock av

herr Sigfrid Hansson m. fl. Reservanterna ansågo, att utskottet borde

hava hemställt, att riksdagen måtte med anledning av motionen i skri
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

velse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida,

i vilken utsträckning och på vilket sätt gällande lagbestämmelser,

som reglera förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, böra och kunna

omformas under hänsynstagande till nutida förhållanden samt i en social

och humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser, som i herrar Hages

och Hedvalls reservation antytts.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1930 års riksdag väcktes av herr Hage m. fl. jämväl en annan motion

i hithörande ämne, lii 384, däri hemställdes, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda,

huruvida och i vilken mån åtgärder, på sätt i motionen antytts eller på

andra vägar, ytterligare kunde vidtagas från det allmännas sida, för att

den genomsnittliga bostadsstandarden i vårt land måtte kunna höjas ur

hygieniska samt andra synpunkter och hyresutgifterna, främst för mindre

lägenheter, hållas inom rimliga gränser.

Motionen behandlades av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott,

som i utlåtande (nr 10) hemställde, att motionen icke måtte föranleda

till någon andra kammarens åtgärd.

Reservation avgavs av herr Lindberg m. fl., vilka hemställde örn bifall

till motionen.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren.

Såväl vid 1931 som 1932 års riksdagar väcktes motioner i hithörande

ämnen (lii 293 av herr Andersson i Stockholm m. fl. och lii 298 av herr

Hage m. fl. vid 1931 års riksdag samt lii 374 av herr Andersson i Stockholm

m. fl. vid 1932 års riksdag). På hemställan av andra lagutskottet i

dess utlåtanden nr 9 resp. 8 vid 1931 års riksdag samt nr 15 vid 1932 års

riksdag beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon

åtgärd.

Vid 1933 års riksdag gjorde herr Ström m. fl. i motion II: 358 i huvudsak

samma hemställan som i nu föreliggande motion II: 70.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 21:

Frågan örn ändringar i gällande lagstiftning på hyresrättens område

har, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, under flera föregående

år varit föremål för riksdagens prövning. I de utlåtanden, som

utskottet i ärendet avgivit vid 1930 och 1931 års riksdagar, har utskottet

framhållit, att bostadsfrågan såväl å landsbygden som i städerna är ett av

de betydelsefullaste samhällsspörsmålen, förtjänt av statsmakternas oavlåtliga

uppmärksamhet, samt att vid denna frågas behandling hyreslagstiftningen

intager en framstående plats. Ehuru utskottet funnit det betänkligt

att genom regler av tvingande natur alltför mycket inskränka avtalsfriheten

på hyresrättens område, har utskottet uttalat, att tvekan lärer

kunna råda örn lämpligheten av full avtalsfrihet i enlighet med stadgandena

i 3 kap. 10 och 12 §§ nyttjanderättslagen. Utskottet har emeller
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

tid ansett, att detta spörsmål är av den beskaffenhet, att det bör upptagas

till utredning endast i ett större sammanhang. Vad utskottet sålunda förut

yttrat synes alltjämt äga giltighet. Med hänsyn till de förhållanden, som

för närvarande råda på bostadsmarknadens och byggnadskreditens områden,

finner emellertid utskottet icke tillräckliga skäl anförda för att

frågan örn revidering av hyreslagstiftningen nu skulle upptagas till behandling.

Utskottet hemställde, att motionen II: 358 icke måtte föranleda tili någon

riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av herr Linder samt sex andra ledamöter av utskottet,

En av reservanterna, herr Hage, avgav särskilt yttrande, däri han

hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn en

allsidig utredning, huruvida och på vilket sätt bestämmelserna i gällande

hyreslag måtte kunna i större utsträckning än vad nu är fallet erhålla en

tvingande i stället för en dispositiv innebörd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

En omständighet, som torde böra nämnas i detta sammanhang, är tillkomsten

av byggnadsstadgan den 20 november 1931, vilken i motsats till

den förut gällande byggnadsstadgan under vissa förutsättningar är tilllämplig

även beträffande den egentliga landsbygden. De i den nya byggnadsstadgan

meddelade bestämmelserna örn byggande ingripa reglerande

i större utsträckning än motsvarande äldre bestämmelser.

Några uppgifter må här lämnas örn svenska bostadskreditkassan, som

bedriver sin verksamhet med stöd av kungl, förordningen den 3 augusti

1929 örn svenska bostadskreditkassan och örn bostadskreditföreningar. För

kassan och föreningarna gäller vidare Kungl. Maj:ts reglemente den 18

oktober 1929. Det kreditinstitut, som svenska bostadskreditkassan med

därtill anslutna föreningar utgör, tillhandahåller lån mot inteckningar i

bebyggda, huvudsakligen för bostadsändamål anordnade fastigheter i städer

och stadsliknande samhällen. Kreditinstitutet består dels av ett centralorgan,

svenska bostadskreditkassan, dels av lokala anstalter, bostadskreditföreningarna,

vilka i regel organiserats länsvis. Enligt vad utskottet

inhämtat omfattar verksamheten för närvarande 18 bostadskreditföreningar.

Sammanlagda utlåningssumman var vid 1933 års utgång omkring

78 miljoner kronor.

De utredningsmän, som tillkallats jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 6 februari 1931 för att inom socialdepartementet biträda med utredning

rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden

och därmed sammanhängande ämnen — »bostadsutredningen för landsbygdens

— avgåvo den 8 februari 1933 promemoria angående möjligheterna

att till förhindrande av arbetslöshetens utbredning vidtaga åtgärder

för förbättring av bostadsförhållandena på landet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 11

På grundval av förslag, som framlagts i denna promemoria, hemställde

Kungl. Maj:ts i proposition nr 211 till 1933 års riksdag örn anslag för

främjande av bostadsbyggande på landsbygden. I enlighet med förslag

av särskilda utskottet (utlåtande nr 17) beviljade riksdagen till lån och

bidrag för nämnda ändamål för innevarande budgetår ett anslag av

10,000,000 kronor.

För nästa budgetår hemställer Kungl. Majit vid årets riksdag (statsverkspropositionen,

utgifter för kapitalökning bil. 3, sid. 4, samt propositionen

nr 234, sid. 60) örn anslag å enahanda belopp, 10,000,000 kronor, för

samma ändamål.

Bostadsutredningen för landsbygden avgav vidare den 15 december 1933

betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan,

anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m. (Statens

offentl. utr. 1933: 37).

Enligt årets riksdagsberättelse återstår ännu av utredningens uppdrag

att behandla frågan örn tryggare ställning för lantarbetarna i avseende

på åt dem upplåtna lönebostäder samt att överväga, huruvida ytterligare

ekonomiska åtgärder till förbättring av landsbygdens bostadsbestånd, utöver

redan vidtagna, må vara erforderliga.

De utredningsmän, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 december

1932 tillkallades för att inom socialdepartementet biträda med utredning,

huruvida och på vilket sätt staten skulle kunna, till förhindrande

av arbeslösbetens utbredning, vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens

främjande — »bostadsproduktionssakkunniga» — avgåvo den 8 februari

1933 en promemoria angående främjande av bostadsbyggande till motverkande

av arbetslöshet (fogad som bilaga I till propositionen nr 211

år 1933).

Till främjande av bostadsbyggande i städerna och stadsliknande samhällen

i huvudsaklig överensstämmelse med förslag därom i bostadsproduktionssakkunnigas

promemoria hemställde Kungl. Maj:t i nyssnämnda

propositionen nr 211 örn anslag. Riksdagen beviljade på hemställan av särskilda

utskottet (utlåtande nr 17) för innevarande budgetår för ifrågavarande

ändamål ett anslag av 5,000,000 kronor.

I årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning, bil. 3, sid. 3,

anföres, att sistnämnda belopp med hänsyn till byggnadskonflikten icke

kommit till användning. Anledning saknades därför att beräkna ytterligare

medel för ändamålet.

I propositionen nr 234 år 1934 anför emellertid föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, att frågan numera, sedan byggnadskonflikten

blivit löst, kommit i annat läge, varför en miljon kronor utöver förut

anvisade medel torde böra få tagas i anspråk.

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade chefen

för socialdepartementet sakkunniga för att inom departementet bi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

träda med utredning rörande omfattningen och beskaffenheten av städers

och stadsliknande samhällens slumhostadsbestånd ävensom rörande åtgärder

ägnade att undanröja missförhållanden i sådant hänseende — »Bostadssociala

utredningen». Den 19 februari 1934 överlämnade de sakkunniga en

promemoria angående vissa omedelbara åtgärder för förbättring av slumbostadsbeståndet

i städer och stadsliknande samhällen.

Kungl. Maj:t, som i statsverkspropositionen, utgifter för kapitalökning,

bilaga 3, punkt 6, föreslagit riksdagen att, i avbidan på proposition i ämnet,

till förbättring av slumbostadsbeståndet för budgetåret 1934/1935 beräkna

ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor, har sedermera i skrivelse

nr 236 omförmält, att förslag i ämnet icke kommer att föreläggas årets

riksdag, samt att medel för ändamålet därför icke erfordras för nästa

budgetår.

Sociala meddelanden 1933, nr 12, innehåller å sid. 739 o. f. en artikel örn

bostadsmarknaden i rikets städer vid oktober flyttning en 1933. Ur denna

artikel tillåter sig utskottet anföra följande brottstycken, därvid bör märkas

att med större städer i artikeln avses städer med över 10,000 innevånare.

Större städer. Följande sifferrader utgöra en sammanfattning av inkomna

uppgifter angående bostadstillgången i 39 större städer vid

1933 års oktober flyttning:

I nedanstående antal större städer har tillgången nppgivits vara:

för smålägenheter för medelstora lägenheter för större lägenheter

(t.

o. m. 2

rum o. kök)

(3—5 rum o. kök)

(6

o. fl. rum o. kök)

god

tillr.

knapp otillr.

god tillr. knapp otillr.

god

tillr. knapp otillr.

Äldre lag.......

6

18

10

5

25 14 — —

29

10 — -

Nybyggda lag...,

. 8

19

11

1

19 19 1 —

18

18 — —

Medan tillgången på större och medelstora lägenheter nästan överallt

anses motsvara eller överstiga behovet, synas förhållandena vara mera

växlande i fråga örn tillgången på smålägenheter. I flera av de större

städerna uppgives brist på äldre smålägenheter vara rådande, och i en av

dessa (Malmö) betecknas dessutom tillgången på nybyggda smålägenheter

såsom »icke fullt tillräcklig». Knapp tillgång på smålägenheter anses

råda inom 10—11 städer. Det bör dock anmärkas, att i vissa städer såsom

Malmö, Norrköping, Eskilstuna, Linköping och Jönköping enligt myndigheternas

uppgifter god eller tillräcklig tillgång förefinnes på lägenheter

med två rum och kök, medan tillgången på enrumslägenheter uppgives

vara knapp eller otillräcklig.

I fråga örn bostadsmarknadens utveckling från och med 1923 anmärkes,

att den förbättring av bostadstillgången, som ägt rum under det senaste

årtiondet, fortsatt även under 1933. Eftersom byggnadsverksamheten i de

större städerna av allt att döma varit relativt ringa på grund av arbetskonflikten

i byggnadsfacket, torde förbättring, som inträtt gentemot läget

1932, delvis vara att tillskriva en viss inskränkning av bostadsefterfrågan

samt minskad inflyttning till städerna till följd av den ekonomiska depressionen.

Under det senaste året har sannolikt den minskning av inkomsterna, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

många befolkningsgrupper fått vidkännas på grund av arbetslösbeten och

den ekonomiska depressionen, framkallat en stegrad efterfrågan på smålägenheter

och andra lägenheter av äldre och billigare typ, varigenom tillgången

på dessa icke överallt kommit att svara mot det förefintliga behovet.

Beträffande hyresnivåns utveckling i de större städerna under de senaste

åren må nämnas, att den hyressänkning, som under 1932 rapporterades

från flertalet städer beträffande medelstora och större lägenheter av

äldre typ, 1933 synes ha nått en ännu vidsträcktare omfattning. I fråga

örn nybyggda lägenheter med tre eller flera rum och kök äro meddelandena

örn sjunkande hyresnivå något talrikare än föregående år. Så är

även förhållandet med avseende på äldre och nyare smålägenheter. Emellertid

anses fortfarande hyresnivån för lägenheter med 1—2 rum och kök

i det övervägande antalet fall vara stillastående. I detta sammanhang bör

framhållas, att även i städer, varest hyresnivån genomgående uppgivits

vara fallande, hyrespriserna för smålägenheter sannolikt undergått en

jämförelsevis obetydlig sänkning. Detta är exempelvis fallet i Stockholm.

Mindre städer. Uppgifter angående läget på bostadsmarknaden ha ingått

från 74 städer med mindre än 10,000 invånare. Följande sifferrader

utgöra en sammanställning av ortsmyndigheternas omdömen angående

bostadstillgången på dessa orter:

I nedanstående antal mindre städer har tillgången uppgivits vara:

lör smålägenheter för medelstora lägenheter för större lägenheter

(t. o. m. 2 rum o. kök) (3—5 rum o. kök) (6 o. fl. rum o. kök)

god tillr. knapp otillr. god tillr. knapp otillr. god tillr. knapp otillr.

Äldre läg....... 27 29 16 2 37 32 4 1 36 28 4 1

Nybyggda läg.... 22 28 17 4 26 32 9 1 20 28 7 1

Även i de mindre städerna synes tillgången på bostäder nu vara relativt

god. Brist på smålägenheter av såväl äldre som nyare typ uppgives

vara rådande i endast en stad (Avesta) mot fem vid föregående oktoberflyttning.

Att bostadsförhållandena å mindre orter äro mera stabila än å större

orter bestyrkes därav, att hyresnivån uppgives såsom oförändrad i ett relativt

större antal fall än vad som konstaterats i fråga örn de större städerna.

Hyresstegringstendenser rapporteras endast här och var, medan

uppgifterna örn fallande hyresnivå ökats något i antal i jämförelse med

föregående år.

Överhuvud erhåller man av de föreliggande rapporterna det intrycket,

att läget på bostadsmarknaden i rikets städer för närvarande är gynnsamt

ur hyresgästsynpunkt. Detta gäller i stort sett, ty betraktar man de

särskilda orterna, befinnas förhållandena vara ganska växlande, beroende

bland annat på bostadsbeståndets art och beskaffenhet, byggnadsverksamhetens

olika omfattning under de senaste åren, arbetslöshetens växlande

storlek, omfattningen av in- och utflyttningar m. m.

Ur sociala meddelanden 1934, nr 1, (sid. 62), inhämtas bland annat följande

uppgifter angående levnadskostnadsindex 1914—1934:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Livsmedel Bostad Sömma utg.

juli 1914.................................... 100 100 100

1 jan. 1918.................................... 214 112 192

1 » 1920.................................... 307 130 259

1 » 1925.................................... 171 186 178

1 » 1930.................................... 145 200 167

1 » 1932.................................... 127 206 157

1 » 1933.................................... 123 206 154

1 » 1934.................................... 120 202 153

I sociala meddelauden 1933, nr 11, återfinnes å sid. 681—703 en ingående

redogörelse för byggnadsverksamheten år 1932, till vilken redogörelse utskottet

anhåller att få hänvisa.

Ur en vid bostadsproduktionssakkunnigas förut omnämnda promemoria

av den 8 februari 1933 fogad bilaga bar inhämtats huvuddelen av nedanstående

uppgifter till jämförelse mellan hyres-, byggnadskostnads- och levnadskostnadsindex

för tiden 1912—1933 (komplettering har gjorts med senast

tillgängliga uppgifter);

: Hyresindex (resp. Byggn adskostnadsindex

års

slut)

för Sthlm enligt

Levnads-

Handels-

Fastighets-

kostnads-

Stockholm

Göteborg

banken

(sept.)

nämnden

(mitten av

resp. år)

index ,

(4 kvart.)

1912/15 ...

...... 100

100

100

100

100

1920 .......

...... 152

154

325

281

1924 .......

...... 185

174

215

230

174

1928 .......

..... 210

207

210

232

172

1930 .......

...... 224

220

207

232

163

1931 .......

199

232

158

1932 .......

191

228

156

1933 .......

193

154

Det torde höra beaktas, att vid hyresindex’ beräknande medtagits jämväl

bostadslägenheter med centraluppvärmning, varigenom förorsakats en

icke obetydlig böjning av index.

I förevarande motion bar erinrats örn den långvariga byreskonflikt, som

under 1932—1933 pågått i Göteborg. Här må omnämnas, att nämnda konflikt

i slutet av år 1933 bilagts, därvid mellan de stridande parterna, Göteborgs

fastighetsägares garantiförening u. p. a. med därtill anslutna lokalföreningar,

å ena, samt Hyresgästernas centralförsamling, Göteborg,

med därtill anslutna lokala hyresgästföreningar, å andra sidan, träffats

avtal innehållande förhandlingsordning mellan parterna. Enligt parternas

överenskommelse är avtalet bindande jämväl för de avtalsslutande organisationernas

enskilda medlemmar. Avtalet gäller till den 1 januari

1935 med tre månaders ömsesidig uppsägning. Örn uppsägning icke sker,

anses avtalet förlängt på ett år i sänder.

Slutligen må omnämnas, att hyresgästernas riksförbund den 7 innevarande

månad ingivit en framställning till Kungl. Majit, däri uttalats

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

15

önskvärdheten av att de frågor, som ha sammanhang med hyreslagstiftningen,

måtte upptagas till snabb behandling genom utredning av sakkunniga.

Vid behandling under förra årets riksdag av väckt motion örn reformering

av gällande hyreslagstiftning anförde utskottet bland annat, att bostadsfrågan

vore ett av de betydelsefullaste sambällsspersmålen, förtjänt

av statsmakternas oavlåtliga uppmärksamhet, samt att vid övervägandet

av åtgärder i denna fråga hyreslagstiftningen intoge en framstående plats.

Utskottet ansåg emellertid tillräckliga skäl icke anförda för att frågan örn

en revidering av hyreslagstiftningen då skulle upptagas till behandling.

Under föregående år hava förekommit flera omständigheter av beskaffenhet

att i avsevärd mån inverka på hyresmarknaden. Utskottet vill därutinnan

erinra örn, förutom den svåra hyreskonflikten i Göteborg, den långvariga

allmänna byggnadskonflikten samt åtgärder från statsmakternas

sida till understödjande av bostadsproduktion. Av vad utskottet i det föregående

anfört framgår, att Kungl. Majit med uppmärksamhet följer läget

å hyresmarknaden och vidtagit flera åtgärder för att åstadkomma

en gynnsam utveckling därav. Utskottet har anledning antaga, att Kungl.

Majit även i fortsättningen kommer att vidtaga de åtgärder inom bostadsfrågans

område, vartill förhållandena samt den sist nämnda fram,

ställningen kunna giva anledning. Utskottet finner under sådana omständigheter

icke i år —■ i likhet med utskottets ståndpunkt i fjol —

att tillräckliga skäl anförts för att utskottet skulle i anledning av den

föreliggande motionen förorda en hemställan till Kungl. Majit att under

nu rådande förhållanden upptaga spörsmålet rörande djupt ingripande

ändringar i gällande hyreslagstiftning till ytterligare omprövning.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion, lii 70, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar i

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från törsta kammaren: herrar Ä. G. Westman, Linder, Fränden, Guslaf Tamm, Lindhagen,

P. Sandström och Norman samt fröken Hesselgren*;

fran andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagården*, Wallerius, Pettersson i

Hällbacken*, Hansson i Trollhättan, Sandström i Nyland, Österström och Lindberg i Stockholm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen, som anfört:

Motionärerna ha börjat med att erinra örn hemmet såsom en betydelsefull

institution. I anslutning därtill ha de påkallat, i likhet med

vad tidigare skett, en så kallad skärpt hyreslagstiftning till förmån för

hyresgästerna, såsom ett steg i den rätta riktningen.

Hemmet.

Varje människa har ett medfött behov att dana omkring sig ett eget

samfund. Detta kallas hemmet. Det är individens borg. Det måste vara

»eget» på något sätt. Varje människa har därför efter sina behov en

naturrätt till jorden och en mänsklighetsrätt till en egen hostad. Båda

måste skyddas genom lag samt ej prisgivas åt blinda öden eller enskildas

godtycke.

Hemmet bör således allra minst prisgivas såsom en handelsvara.

Maskinerna och penningen ha i vår epok skärpt dess egenskap att företrädesvis

vara detta. Hemmet är vordet särskilt i städerna allt annat

än eget. Marken exploateras av företagare. Tryggheten i dess besittning

försvinner. Individen bär omstuvats till en »hyresgäst». Det så kallade

hemmet upplåtes på ett år i sänder. Uppsägningar och hyresförhöjningar

sväva över det. Hemtrevnaden är måttlig inom standardiserade

hyreskaserner uti stenökenstäder. Bland denna hemlösa befolkning byter

exempelvis i Stockholm årligen var fjärde människa hostad med bekymmer

och omkostnader.

Egnahem och hyreslägenheter.

Dessa hemsökelser ha börjat väcka betänksamhet. Individen och familjen

resa sig mot förtrycket. En tidsströmning i bostadsfrågan eller

rättare hemfrågan har framträtt genom den så kallade egnahemsrörelsen.

De nya sociala stadsplanerna i storstädernas omgivningar börja nu

bliva hemvist i all synnerhet för värnande av allas rätt till ett tryggt

hem, som kan kallas eget.

Hyreslägenheter kunna dock i vår tid ej undvaras. Man kan säga, att

flertalet människor särskilt i städerna måste ännu tillhandahållas hyreslägenheter.

En del måste bo i centrum för sitt arbetes skull. Andra befinna

sig på rörlig fot med äventyr att nödgas byta vistelseort. En mängd

människor föredraga att ho i centrum för dess materiella bekvämligheter,

dess liv och rörelse och dess förlustelser. Det ställer sig också ofta

bekvämare att hyra en hostad än att fördjupa sig i bekymret för orga
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Amira lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande. 17

niserandet av ett eget hem. Slutligen ha en mängd människor icke heller

råd därtill. De hava överhuvudtaget ej råd att bo någonstans med

nuvarande höga hyrespriser. Denna brist avhjälpes då genom att de

hyra en bostad, för vilken fattigvården betalar hyran helt eller delvis.

Enskilda företagares hyreslägenheter.

Hyreslägenheterna tillskapas således främst genom den enskilda företagsamheten.

Det är ju därför en fördel, att det finnes enskilda företagare

i myckenhet, som vilja åtaga sig värvet och göra det gärna. Den

härskande världsordningens skuggsida gör sig emellertid även här

skarpt gällande. Den enskilda spekulativa företagsamheten är nämligen

till för att förtjäna på höga hyror och billigast möjliga byggnadskostnader.

Man kan icke begära, att den skall bygga på filantropi med

uppgift att företrädesvis hjälpa människorna.

Sålunda resa sig även här två obönhörligt motsatta intressen mot

varandra liksom på de flesta andra områden. Å ena sidan företagaren

med största vinst och billigaste byggnadskostnad i vapenskölden. Å

andra sidan hyresgästen med sina anspråk på billigaste hyra och den gedignaste

bostaden.

I Stockholm kulminera dessa missförhållanden. Dess hyror äro en visa

för Europa, en dyr historia för det egna landet och en hemsökelse för

huvudstadens innevånare. Det har frågats i oändlighet, varför det skall

föreligga en sådan enorm skillnad mellan Stockholm och det övriga landet.

Aldrig har kunnat givas något svar. Anledningen är förmodligen,

att alla, som bidraga till tillkomsten av ett bostadshus i Stockholm, taga

för mycket betalt. Och orsaken därtill ligger väl åtminstone till en stor

del däri, att Mälardrottningen, den sköna synderskan, lockar alla dessa

människor till ett sådant överdåd genom hög levnadsstandard och intensiva

förlustelser.

Anledningen må för övrigt vara vilken som helst. Förhållandet är

olidligt. Jag har själv ingående erfarenhet av den förbluffande skillnaden

i hyra för en ytterst modern rymlig trevåningslägenhet jämte hall

m. m. exempelvis i Kristianstad och en mindre modern med smärre rum

och bekvämligheter i övrigt i ett undanskymt läge i Stockholm. Den

förra kostar 1,400 kronor örn året, den senare 2,600 kronor, vilka nedprutats

från ett tidigare belopp 3,100 kronor.

Ett par intressanta exempel från Stockholm skvallra ur skolan. Stockholm

äger en tomt med förnämligt läge invid östermalmstorg. Staden

hade ej bruk för tomten för tillfället men ville gärna förtjäna något

pä dess bebyggande. Företagare ville också gärna komma åt det förnämliga

läget. Det visade sig då möjligt att åstadkomma en uppgörelse

på följande villkor. Den enskilda företagsamheten uppförde på tomten

år 1927 ett stort femvåningshörnhus med rätt att taga gängse hyror.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 33. *

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.

Upplåtelsen skedde med tomträtt på 26 år med rätt för staden att vid

upplåtelsetidens slut bliva ägare jämväl till huset utan ersättning.

Ett annat liknande exempel är den värdefulla, staden fortfarande tillhöriga

tomt, på vilken det stora hörnhus vid Vasagatan, i vilket Auditorium

är inrymt, blivit uppfört. Den enskilda företagsamheten arrenderade

tomten 1912 med vanlig nyttjanderätt på 25 år och skyldighet att

vid upplåtelsetidens slut återställa tomten till staden i avröjt skick. Även

ett sådant avtal fann den enskilda företagsamheten förenligt med sitt

intresse. Förmodligen blir det en fördel för båda parterna att vid arrendetidens

utgång överenskomma, att huset tillfaller staden utan ersättning.

Bostadsstandarden.

I de otaliga utredningarna i bostadsfrågan talas det väl i myckenhet

örn antalet hyreslägenheter med olika storlek i rumantal. Föga ordas

däremot örn bostadsstandarden, vilken är en sak för sig och den viktigaste

saken. En rimlig storlek i bostaden är av grundläggande betydelse

för hälsan såväl kroppens som själens. Behovet av utrymme stiger med

antalet medlemmar i familjen.

Minskade inkomster, ökade skatter och fortfarande orubbliga höga

hyror pressa ned bostadsstandarden åtminstone i huvudstaden. Stora

lägenheter med många rum falla visserligen i pris ofta avsevärt. Men ju

mer man nalkas undermålig bostadsstandard i utrymme, ju mer kvarstå

prisen stabila på grund av den växande tillströmningen till billigare bostäder.

Den familj, som bott i fyra rum, söker gå ned till tre och finner

alla sådana någorlunda komfortabla upptagna. Endast företrädesvis

usla trerumslägenheter i gårdshus mot tilltagsna hyror stå till buds.

En familj, som har tre rum, söker sig ned till två, och den, som haft två,

söker sig ned till ett rum. Av dessa senaste två typer produceras nu

större myckenheter, och standardtypen är ett rum och kök. I anglosachsiska

länder är en sådan låg bostadsstandard förbjuden. Vid en studieresa,

i vilken jag hösten 1932 deltog, gjorde fastighetsförvaltningen i

Amsterdam stora ögon inför nämnda upplysning. »Ett rum och kök

för en familj anse vi här såsom en obeboelig lägenhet», var det förvånande

svaret.

Nu söker man överskugga missförhållandet genom att i nya hus i huvudstaden

tillhandahålla »moderna» smålägenheter. Det viktigaste i

modernismen är väl dock luftutrymmet. Detta beskäres av så kallade

ekonomiska skäl ganska hänsynslöst. Rummen göras så små, som anständigheten

kan antagas tillåta, och takhöjden minskas i hög grad för

att minska kostnaden och få hyresinkomster från ett större antal våningar.

Till detta kommer att familjer med gamla gedigna familjemöbler

måste realisera dem för en spottstyver och därigenom tillskyndas stora

förluster. Familjens möbler få icke rum i de små utrymmena, och åt
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande. 19

skilliga kunna icke alls eller med möda forslas uppför de trånga trapporna.

Staden hör bygga själv.

Den främsta lösningen av hyreslägenheternas problem är uppenbarligen,

att staden bygger själv och hyr ut lägenheterna för självkostnader.

Rationellt ordnat skulle det nog ställa sig billigast, örn även utförandet

av stadens hyreshus skedde genom dess egen förvaltning. För

närvarande skulle ett sådant byggande i större utsträckning dock förmodligen

fortfarande kräva tillitande av entreprenörer. Förtjänst skulle

emellertid fortfarande stå till buds för levererade materialier och arbete.

Spekulationsvinsten till företagare, som själva anlitade entreprenadsystemet,

skulle däremot bortfalla.

Med ett sådant system sammanhänger vikten för en stad att förvärva

mycken tomtmark. Ty genom förfogande över tomtmarken kan kommunen

ostridigt få största inflytande på reglerandet av bostadsproblemet.

Av ovan sagda skäl kan i vår tid en sådan verksamhet från det allmännas

sida tyvärr ej räcka till. Den enskilda företagsamheten i stor

utsträckning kan ej undvaras.

Ett krav måste dock resas, att staden behåller äganderätten till sin

egen tomtmark. Därmed har staden framtiden i sin hand åtminstone pa

denna mark i stället för att hjälplöst utkasta den i spekulationsmarknaden.

Det var länge sedan huvudstaden byggde billiga bostäder på egen

mark. Stadsfullmäktigen Edvard Fränkels initiativ därtill, som var det

senaste, ansågs på sin tid särdeles bebjärtansvärt. Stor nytta bar också

staden av sina egna hyreshus genom äldre eget bebyggande eller förvärv

av bebyggda fastigheter.

Vid den ovannämnda studieresan inom Tyskland, Holland och Tjeckoslovakien

befanns, att de besökta storstäderna ända intill den sista krisen

byggt en del bostäder för mindre bemedlade på egen mark. I Amsterdam,

där kommunen besitter mycken bostadsmark men aldrig säljer den

och aldrig tillåter högbyggnad annat än som ett enstaka dekorativt moment,

bar kommunen tidigare, dock med bibehållande av äganderätten

till marken, sökt främja uppförande genom enskilda av extraordinärt billiga

bostäder, särskilt för att bereda bostäder åt barnrika familjer och

personer, som blivit bostadslösa genom sanering av bostadskvarter. Denna

politik har Amsterdam nu frångått såsom enligt erfarenheten altför

invecklad och ej ändamålsenlig. I stället bygger Amsterdams kommun

numera själv bostadshus för sådana familjer på sin egen mark.

De svenska stadskommunerna böra följa detta exempel, och därför uttalade

sig också på mitt förslag Stockholms stadsfullmäktige den 20 december

1929.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.

Försäljning av kommunens tomter till billigt pris.

Man hör ofta sägas, att de dyra hyrorna i Stockholm förmodligen äro

en följd av att staden ej säljer sina tomter för billigt pris utan närmare

kontroll. En sådan ordning lär ha visat sig vara förmånlig inom

Tjeckoslovakiens huvudstad Prag. Genom fredsslutet i kriget förvandlades

Prag, som var en jämförelsevis liten stad, till huvudstad i ett nytt

omfattande rike. Invandringen till staden blev enorm. Staten och staden

måste slå sig ihop örn extraordinära åtgärder. Väldiga egendomar

inköptes och styckades till tomter och dessa såldes för billigt pris.

Att i Stockholm sälja stadens tomter i det inre stadsområdet för ett

billigare pris än marknadsvärdet skulle emellertid ej ha något inflytande

på hyresprisen. Köparen skulle omedelbart överlåta tomten till

annan efter marknadsvärdet eller, örn han själv uppförde ett nytt hus,

i alla fall upptaga gängse hyror och således allenast skörda för egen del

en ännu högre vinst genom det billigare tomtköpet.

För att tillgodose förenämnda opinion och på samma gång trygga billigare

hyror i de uppförda husen organiserades ett nytt system för försäljningen

kallad den billiga bostadsproduktionen. En invecklad apparat

organiserades och godkändes vid förenämnda fullmäktigesammanträde

den 20 december 1929. Samtidigt förordades, som sagt, av fullmäktige,

att även bygge av staden själv kunde ifrågakomma. Det senare har

emellertid ej hitintills skett, men däremot har den igångsatta billiga bostadsproduktionen

genom försäljning av kommunala tomter till billigt

pris enligt en allmän mening väsentligen misslyckats. Vi lia kommit till

samma erfarenhet som Amsterdam. Då må tiden även vara kommen att

taga erfarenhet av densamma.

Kommunala tomters upplåtelse med tomträtt.

Örn kommunalt bygge på egen tomt sålunda nu bör återupptagas, så

kan detta förmodligen icke nu genomföras annat än i en anspråkslösare

omfattning. Däremot kan ett vida effektivare resultat ernås genom anlitande

av tomträttsinstitutet, som instiftats av staten just för sådant

ändamål. Staden behåller därigenom äganderätten till sin tomt med

dess värden och kontrollmöjligheter, men medgiver den enskilda företagsamheten

att bygga huset. Detta sker redan i växande omfattning på

de sociala stadsplanerna på stadens lantegendomar. Fråga har väckts

att det bör kunna gå för sig även i den inre staden för uppförande av

stora hyreshus. De förenämnda två erfarenheterna med kommunala

tomter vid Östermalmstorg och Vasagatan giva belägg därför, helst

tomträtten bereder husägaren i själva verket genom den långa upplåtelsetiden

och optionsrätten en evärdelig besittning.

Staten, ehuru skapare av tomträtten på liberalt och konservativt initiativ,

synes lia svårt att numera tillägna sig intresse för sitt verk. Så
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande. 21

lunda begärde Stockholms stadsfullmäktige år 1927 enhälligt i anslutning

till utsedde tomträttsdelegerades betänkande bland annat hos regeringen

vissa mindre förbättringar i tomträttslagstiftningen och likaså

likställande i kreditväsendet av rätt för institutioner att giva lån i

tomträtt likaväl som för fastighet. På denna skrivelse har ännu icke givits

något svar. Påminnelser ha ej verkat något. Först nu på sistone

har justitieminister Schlyter på hemställan tillmötesgående anbefallt en

utredning i den underställda angelägenheten.

Samtidigt pågå kreditlagstiftningar, som undandraga den sociala tomträtten

kreditstöd och förbehåller det allenast för den spekulativa »fastigheten»

med sin brutala juridiska äganderätt. Det senaste exemplet är

statsanslaget av 5 miljoner kronor för främjande av bostadsbyggande såsom

bidrag till arbetslöshetens undanröjande. Det avser endast lån till

enskilt spekulationsbygge och ej till kommunalt bygge. Men än mer,

län lämnas endast till uppförande av hyreshus på juridisk äganderättsmark,

men icke såsom var möjligt med den äldre så kallade bostadslånefonden

till uppförande av egnahemshus eller hyreshus på tomträttsmark.

Slutligen försvårar staten egnahemssträvanden och vidmakthåller hyreshusens

hegemoni även med sitt beskattningsväsende. Sålunda har i

kommunalskattereformen instuvats begreppet egnahem i begreppet annan

fastighet samt förordnats, att egnahemmen skola betraktas såsom en

handelsvara liksom hyreshusen. Det stadgades nämligen 1918 och 1921,

att egnahemmens taxering och beräkning av hyresfri bostad skall ske »efter

ortens pris (allmänna saluvärdet)». I det övriga riket har man i brist

på vägledning på växlande sätt sökt giva en rimlig tolkning av denna förhastade

formulering. Huvudstadens uppbördsväsende har däremot nyligen,

med frångående av tidigare moderation, beslutat rätta sig efter lagens

bokstav och, där detta ej räckt till, sökt kringgå den för att bringa

egnahemmens taxeringsvärde och förmån av fri bostad till nivå med den

inre stadens fastighetsvärden och hushyror. Riksdagen har i år ej velat

inlåta sig på några enhetliga bestämmelser örn egnahemsbeskattning för

hela riket men uttalat att de nämnda besluten för huvudstaden syntes gå

för långt. Frågan kommer nu att gå till regeringsrätten, justitieombudsmannen,

justitiekanslern och regeringen.

Socialisering i möjlig mån även av hyreshusen till skydd för hembildningen

bör väl bliva även ett värdigt föremål för den så kallade socialiseringen.

Skärpning ar hyreslagstiftningen till förmån för hyresgästerna.

Med det föregående erinras örn de riktningar, i vilka utvecklingen bör

ledas för skapande av egnahem. Skärpning av hyreslagstiftningen, med

bibehållande väsentligen av hyreshusens hemlöshet, är en mindre angelägenhet.

Den har dock sin betydelse och bör således ej försummas, i all

synnerhet så länge tidsläget ej mäktar gå mera till grunden med denna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutsk:s uti. Nr 33: herr Lindhagens yttrande.

viktiga sak, varom dock påminnelser då synas vara så mycket mera befogade.

Utskottet har utförligt redogjort för vad i detta speciella ärende före1

kommit. Utskottet erinrar att därefter tillstött hyreskonflikten i Göteborg,

byggnadskonflikten och stödjandet av bostadsproduktionen. Därtill

kommer att hyresgästernas riksförbund den 7 maj 1934 hos regeringen påfordrat

skärpt hyreslagstiftning. Det kan vara av intresse för riksdagen

att även få någon kännedom örn nämnda petitions innehåll, helst inom utskottet

betonats dess betydelse för frågans framfärd.

Petitionen menar, att det nu, för att ej behöva gå emot riksdagens hitintills

uttalade intentioner, endast kan gälla en blygsam omfattning av reformen.

På samma gång erinras dock örn att andra lagutskottet och riksdagen

gått in för den uppfattningen, att spörsmålet i sin helhet vore »av

beskaffenhet att det bör upptagas till utredning i ett större sammanhang».

Detta överensstämmer också med min uppfattning. För detta ändamål har

jag tillåtit mig lämna förenämnda framställning örn detta större sammanhang.

Hyresgästernas riksförbunds petition sammanfattas i ett yrkande, att

regeringen uppdrager åt några sakkunniga: »att utreda frågan angående

lämpligheten av särskild lag angående hyra, i vilken lag skulle förenas

lämpliga delar av nyttjanderättslagens kapitel 3 örn hyra och lagen av

den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra; att undersöka

örn och i vilken omfattning options- och prioritetsrätten genom lagstadgande

kan och bör tillerkännas hyresgästerna; att undersöka örn och i vilken

omfattning det är lämpligt att i lagen införa bestämmelser mot hyresocker

av ungefärligen enahanda innehåll med dem, som funnos i hyresstegringslagen;

att utreda frågan örn att göra vissa paragrafer av en sådan

hyreslag av tvingande karaktär i motsats till vad som nu är fallet; att

utreda möjligheten av att genom statsmakternas ingripande på ena eller

andra sättet åstadkomma normalkontrakt, att användas vid uppgörelse

mellan hyresgäster och husvärd, varvid hänsyn bör tagas till det avtal,

som upprättats mellan Göteborgs fastighetsägare- och hyresgästorganisationer

efter förhandlingar förda inför den förlikningskommission, som

av regeringen tillsattes; samt att framkomma med förslag till arrangerandet

av en sådan förlikningsinstitution, som inom hyresområdet får funktion

av motsvarande slag som nu sittande förlikningsinstitutioner ha på

arbetskonflikternas område.

Inom utskottet har framhållits, att ärendet ligger hos Kungl. Maj:t och

särskilt där aktualiserats genom framställningen från hyresgästernas riksförbund.

Med min uppfattning örn parlamentarismen föreligger frågan

nu i laga ordning även hos riksdagen. Riksdagen åligger därför, synes

mig, att taga någon egen position samt därigenom stärka saken och regeringens

ställning. Det hemställes sålunda:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutsk:s uti. Nr 33; herr Lindhagens yttrande.

att riksdagen hos Kungl. Majit begär övervägande

och förslag till en lagstiftning i motionens huvudsakliga

syfte med en erinran tillika i motiven örn ärendets

större sammanhang.

Skulle riksdagen i stället enligt utskottets förslag obemärkt i sitt protokoll

allenast inskriva förhoppning örn att regeringen gör sitt bästa, nödgas

jag, med min gammalmodigare syn på parlamentarismen, begagna mig av

svenska folkets gamla petitionsrätt. Jag kommer då att till regeringens

kännedom bringa utskottets lönliga mening i ämnet jämte mitt särskilda

yttrande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.