Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till skydd i vissa avseenden för ungdom med annan anställning ån i industriellt arbete.

1934-05-15 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:34, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till skydd i vissa avseenden för ungdom med annan anställning ån i industriellt arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-i.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1934 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till

skydd i vissa avseenden för ungdom med annan anställning

ån i industriellt arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Henrikson och Ström

föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Majit måtte låta undersöka och utreda möjligheterna för en lagstiftning,

syftande till bestämmelser om minimilön, maximalarbetsdag och semester

för ungdom i icke-industriellt arbete.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning

härav kommit utskottet tillhanda från nämnda myndighet, finnes fogat

såsom bilaga till detta utlåtande, och tillåter sig utskottet hänvisa till detsammas

innehåll.

Den i socialstyrelsens yttrande omförmälda konventionen angående införande

av metoder för fastställande av minimilöner har enligt uppgift i

sociala meddelanden 1934, nr 1 (sid. 48—49), till innevarande års början ratificerats

av 14 stater, nämligen Australien, Chile, Columbia, Frankrike, Irland,

Italien, Kina, Norge, Spanien, Storbritannien, Sydafrika, Tyskland, Ungern och

Uruguay. Beslut om ratifikation föreligger i Bulgarien och Mexiko. Förslag

om ratifikation föreligger i Cuba, Nederländerna och Tjeckoslovakien.

Här må anmärkas, att de utredningsmän, som jämlikt Kungl. Majits bemyndigande

den 19 juni 1931 tillkallats för att inom socialdepartementet

biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande

frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och

vad därmed äger samband — kommittén angående privatanställda — torde

komma att i viss utsträckning behandla de i förevarande motion berörda

spörsmålen. Enligt uppgift i innevarande års riksdagsberättelse beräknas

kommitténs arbete bliva slutfört under årets lopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 34.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

Såsom framgår av socialstyrelsens till utskottet avgivna yttrande förefinnas

i gällande lag vissa bestämmelser rörande arbetstid och semester,

vilka gälla jämväl beträffande ungdom med annan anställning än i industriellt

arbete. Lagbestämmelser örn fastställande av minimilöner hava icke

ansetts böra antagas i vårt land, sålunda ej ens i fråga örn vuxna anställda

i allmänhet. Att i lagstiftningen införa bestämmelser härutinnan beträffande

ungdom varom nu är fråga torde ännu mindre vara anledning, då möjligheten

för dem att överhuvud erhålla sysselsättning ofta är beroende just

därpå, att deras arbetskraft kan erhållas mot en billigare ersättning än som

betalas till vuxna. Vad i förevarande motion anförts finner utskottet därför

icke böra föranleda riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning i

ämnet.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion, 11:71, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Geijer, Frändén, Sam Larsson, Gustaf Tamm,

Olof Carlsson och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Wallerius, Olovson i Västerås,

Hansson i Trollhättan* och Gardell i Gahns, frii Nordgren* samt herrar Österström*

och Lindberg i Stockholm*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Bilaga A.

1) SOCIALSTYRELSENS YTTRANDE.

Stockholm den 9 mars 1934.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 9 februari 1934 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att till andra lagutskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren

väckt motion, nr 71, angående lagstiftning till skydd i vissa avseenden

för ungdom med annan anställning än i industriellt arbete. Till fullgörande

härav får styrelsen anföra följande.

Beträffande arbetstiden för minderåriga (personer under 18 år) gäller

numera enligt 14 § 1 mom. första stycket i den år 1931 reviderade arbetarskyddslagen,

att minderårig icke får användas till arbete, varå nämnda lag

helt äger tillämpning — d. v. s. praktiskt taget all yrkesmässigt bedriven

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets tillåtande Nr 31.

verksamhet utom jordbruket — mer än tio timmar av dygnet eller sextio

timmar i veckan. Angående minderårigs arbetstid i arbete, vara arbetstidslagen

äger tillämpning, gäller givetvis vad där är stadgat, dock att dylikt

arbete i varje fall är underkastat de tidsbegränsningar, som nyss nämnts.

En maximering av arbetstiden för minderåriga till tio timmar örn dygnet

och sextio timmar i veckan kan således numera sägas vara allmänt genomförd.

Från denna begränsning kan undantag ifrågakomma allenast, örn

natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses,

vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara

för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom.

Vid 1931 års revision av arbetarskyddslagen infördes för första gången

i vår lagstiftning bestämmelser örn arbetarsemester. Dessa återfinnas i

5 § m) av lagen, enligt vilket stadgande semesterledighet omfattande

minst fyra söckendagar bör beredas åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll

användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller

företaget någon längre tid. Denna ledighet bör i allmänhet utgå undei den

varmare årstiden samt i regel vara sammanhängande och förlagd i omedelbar

anslutning till sön- eller helgdag. Stadgandet äger tillämpning å alla

arbetare, som omfattas av arbetarskyddslagen, salunda även minderåriga

sådana — dock ej å jordbrukets arbetare.

I sitt år 1925 avgivna förslag till reviderad arbetarskyddslag, vilket lag

till grund för 1931 "års riksdagsbeslut i ämnet, hade socialstyrelsen upptagit

en semesterledighet av minst en vecka. Regeringsförslaget till 1931 års riksdag

stannade emellertid vid fyra dagar, vartill riksdagen anslöt sig. Föredragande

departementschefen anförde för nämnda begränsning som huvudsynpunkt,

att lagstiftaren på detta område för det dåvarande syntes böra

begränsa sig till att söka låta de förmåner, varom den stora mängden arbetsgivare

och arbetare redan enat sig, komma jämväl övriga arbetare tillgodo.

Departementschefen framhöll med avseende härå, att av de arbetare,

som enligt kollektivavtal ägde rätt till semester — utgörande sannolikt omkring

3/4 av de arbetare, som berördes av avtalen — ungefär 2/3 torde hava

en semester understigande en vecka samt att den vanligaste tidslängden

syntes vara fyra dagar.

Socialstyrelsen har under förra året publicerat en redogörelse för en på

Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd undersökning av arbetstidsförliållandena

inom detaljhandeln, vilken undersökning torde förtjäna visst beaktande

i detta sammanhang. Undersökningen avser väsentligen förhållandena under

år 1931, d. v. s. året innan den reviderade arbetarskyddslagen trädde i

kraft. De inom nämnda näringsgren sysselsatta minderåriga återfinnas

företrädesvis bland vakter, bud och dylika anställda. Undersökningen har

omfattat nära 4 000 minderåriga av denna yrkesgrupp, utgörande omkring

70 %> av hela gruppen (redogörelsen tab. 9 sid. 40). Ett avsevärt antal minderåriga

återfinnes även i försäljarnas grupp (expediter, bodbiträden) inom den

egentliga butikspersonalen, nämligen c:a 1 000, utgörande 8''/, °/o av hela

antalet. Det alldeles övervägande antalet av de minderåriga, som varit föremål

för undersökningen, har tillhört den privata detaljhandeln, endast en

mindre del den kooperativa. Flertalet av de minderåriga har tillhört större

företag (med 5 anställda eller därutöver), men en betydande del har också

varit anställd i mindre företag, inom vilka för (ivrigt proportionsvis betydligt

flera minderåriga användas än i de större företagen.

Ur redogörelsen för undersökningen må här anföras följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andru lagutskottets utlåtande Nr 3A.

Bruttoarbetstiden för försäljare, anställda i handelsbodar i allmänhet

inom den privata detaljhandeln, uppgår (tab. 38 sid. 106) i genomsnitt för

vecka till c:a 61 timmar i mindre företag och 58V2 timmar i större företag,

medan den genomsnittliga nettoaxbetstiden utgör resp. 53 och 51 timmar.

För vakter, bud o. d. äro motsvarande siffror 60 och 58, resp. 52 och 51.

De särskilt redovisade specialbranscherna mjölkbodar, bageriaffärer o. d.,

frukt- och blomsteihutiker samt tobaksaffärer uppvisa icke obetydligt högre

arbetstider, nämligen för försäljare 65V2 och 67, resp. 571/? och 62 samt

för vakter och bud 62 och 61, resp. 55 och 51. Den kooperativa handeln

synes i stort sett tillämpa något lägre arbetstider än privathandeln, men äro

avvikelserna obetydliga. I handelsbodar med servering åter, som äro undantagna

för tillämpningen av butikstängningslagen, är arbetstiden för

försäljarna betydligt längre än i ovan omförmälda bodar (tab. 43 sid. 138):

bruttoarbetstiden redovisas till i medeltal c:a 76 timmar per vecka och

nettoarbetstiden till 63 timmar, varvid ytterligare är att påpeka, att arbetstiden

är ännu längre än de sålunda anförda medeltalen angiva i landskommuner

samt mindre städer, köpingar och municipalsamhälle!!. För bud,

anställda vid dessa bodar, upptages den genomsnittliga bruttoaihetstiden

till 62 timmar och nettoarbetstiden till 49 timmar.

Uppmärksammas bör emellertid, att arbetstiden är väsentligt olika i de

särskilda fallen. Besked härom erhålles beträffande springgossar och

spi-ingflickor av tabell 39 å sid. 107. Av denna framgår sålunda bland annat,

att bruttoarbetstiden per vecka för nämnda kategori anställda inom

såväl den privata som den kooperativa detaljhandeln varierat från mindre

än 54 timmar till inemot 80 timmar och nettoarbetstiden från mindre än

44 timmar till inemot 70 timmar. I två fall inom privathandeln har nettoarbetstiden

till och med uppgått till 70 timmar eller därutöver.

Semester synes allmänt åtnjutas av personalen inom detaljhandeln; endast

några få procent av antalet anställda äro helt uteslutna från semesterförmån.

Semesterns längd (sid. 102) skiftar för försäljarnas grupp i medeltal

från l1/, till 2 veckor och för springpojkar, springflickor o. d. från 1

till 2 veckor, beroende på anställningstidens längd. Även ifråga om semesterförmånen

förete handelsbodar med servering en tydlig avvikelse från

andra bodar, i det i genomsnitt ej mindre än 1/4 av personalen uppgives

vara utan semester. Detta förhållande torde dock sannolikt väsentligen bero,

dels på att vid dessa merendels smärre företag i stor omfattning sysselsättas

familjemedlemmar, och dels på att en betydande del av dessa anställda

ofta byta plats, varigenom de ej nå upp till den anställningstid, som

plägar fordras för beviljande av semester.

Beträffande arbetslönen för här ifrågavarande kategorier anställda må

ur lönestatistisk årsbok för år 1932 anföras, att på grund av uppgifter från

över 700 firmor den genomsnittliga löneinkomsten per vecka för minderåriga

inom handel och varulager upptagits till 18:41 kronor, samt att enligt

uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna veckolönen

för springpojkar inom yrkesgruppen hantverks- oell transportarbete beräknats

till i medeltal 12 kronor (för Stockholm 20 kronor). Enligt de uppgifter,

som legat till grund för beräkningen av sistnämnda siffra, utgjorde

den lägsta å viss ort gällande medellönen för springpojkar 5 kronor och

har den uppgivits i 3 fall, samtliga avseende orter å landsbygden.

Vid bedömandet av de ovan meddelade uppgifterna rörande arbetslönens

storlek i vissa fall är att uppmärksamma, att de avse medellöner, och alt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. o

följaktligen de faktiskt utgående lönerna i särskilda fall kunna tänkas väsentligt

underskrida de uppgivna medeltalen.

Till ytterligare belysning av förhållandena beträffande löner, arbetstid

och semester för minderåriga inom de i motionen företrädesvis åsyftade

yrkena har styrelsen låtit verkställa en undersökning av bestämmelserna

härutinnan i gällande kollektivavtal. Det huvudsakliga resultatet av denna

undersökning, vilken utförts av t. f. aktuarien hos styrelsen Johan Richert,

återgives i en detta yttrande bilagd promemoria.

Vad härefter angår frågan örn minimilöner vill styrelsen erinra örn, att

denna fråga varit föremål för förslag från styrelsens sida beträffande hemarbetare

(vuxna som minderåriga) i styrelsens den 15 juni 1920 avgivna

betänkande med förslag till lag om hemindustriellt arbete. Enligt detta lagförslag

skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet äga att, därest omständigheterna

tydde på att arbetslönerna inom visst område av hemindustriellt

arbete vore lägre än som kunde anses skäligt, föranstalta örn utredning i

berörda avseende samt, örn så befunnes påkallat, hos Kungl. Majit göra

framställning örn bemyndigande att fastställa minimiavlöning för området

ifråga. I händelse framställningen bifölles skulle det åligga chefsmyndigheten

ombesörja, att förslag till minimiavlöning uppgjordes av en eller flera

lämpligt sammansatta nämnder, vari skulle ingå minst en opartisk ledamot

samt lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare. Sedan

lönenämnd efter samråd med arbetsgivare och arbetare inom det område,

nämndens uppdrag avsåge, avgivit förslag till minimiavlöning, hade chefsmyndigheten

att kungöra detsamma i lämpliga tidningar med utsättande

av viss tid för avgivande av yttranden över förslaget. Chefsmyndigheten

hade sedermera att med eller utan ändringar fastställa de föreslagna lönesatserna.

Över styrelsens ifrågavarande betänkande infordrades yttranden från

skilda håll, men Ilar någon ytterligare åtgärd rörande detsamma därefter

ej vidtagits från Kungl. Maj:ts sida. I övrigt torde något förslag från offentlig

myndighets sida rörande fastställande av minimilöner icke lia framlagts

här i landet.

Frågan i allmänhet örn fastställande av minimilöner har vidare varit föremål

för behandling vid internationella arbetskonferensens tionde och elfte

sammanträden 1927 och 1928 och resulterade behandlingen vid sistnämnda

sammanträde i antagandet av ett förslag till konvention angående införande

av metoder för fastställande av minimilöner och ett förslag till rekommendation

angående tillämpningen av metoder för fastställande av minimilöner.

Nämnda konvention och rekommendation finnas återgivna i den av

delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet utgivna publikationen

Internationella arbetsorganisationen (del III). Det frågeformulär

i ämnet, som utsänts lill regeringarna, hade av svenska regeringen remitterats

till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, vilken

efter hörande av socialstyrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivarföreningen,

Sveriges skräddarmästares central förening, landssekretariatet

sami svenska textilarbetareförbundet avgav sitt yttrande den 7 november

1927, vilket yttrande även återfinnes i nyssnämnda publikation

(sid. 1G1). Med hänsyn lill de upplysningar och meningsyttringar, sorn framkommit

under ärendets behandling, föreslog delegationen, att regeringen

skulle meddela, alt Sverige åtminstone för det dåvarande icke vore benäget

biträda någon konvention angående fastställande av minimilöner eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

att vidtaga några åtgärder med hänsyn till en rekommendation i ämnet,

Regeringens svar överensstämde i allt väsentligt med vad delegationen föreslagit.

. , , „„ .

I propositionen (nr 185) till 1929 års riksdag med anhållan örn riksdagens

yttrande angående vissa av internationella arbetskonferensen åren

1925 1926 och 1928 fattade beslut erinrades ifråga om förenämnda konventionsförslag

bland annat, att förslaget ej blott å arbetsgivar- utan även

å arbetarsidan i allmänhet mötts med ogillande, och uttalades fran legeringens

sida den meningen, att konventionen ej för närvarande borde biträdas

av vårt land. Den i samband nied konventkmsförslaget antagna rekommendationen

ansågs ej heller böra föranleda någon åtgärd fran svensk sida.

Till denna uppfattning anslöt sig även riksdagen.

GUNNAR HUSS.

W. Stenholm.

2) T. F. AKTUARIEN J. RICHERTS PROMEMORIA.

P. M.

angående kollektivavtalens bestämmelser örn löner, arbetstid och semester

i fråga örn minderårig personal inom vissa icke-industriella yrken.

Kontors- och butikspersonal Vid senaste sammanräkning, avseende årsskiftet

1932/33, utgjorde antalet hos socialstyrelsen samlade kollektivavtal,

gällande för kontors- och butikspersonal, 550, och av dessa avtal berördes

cirka 11 000 anställda. Siffrorna torde ungefärligen beteckna även det nuvarande

avtalsbeståndets omfattning. Bland de ifrågavarande anställda finnes

även minderårig personal. Dessutom finnas minderåriga, som icke beröras

av avtalen. Några uppgifter, som tillåta en beräkning av antalet minderåriga

vid hithörande företag, finnas ej tillgängliga.

Endast undantagsvis reglera avtalen arbetsvillkoren för minderåriga i

åldrar under 17 år. Lönerna för butiksbiträden och kontorister fastställas

sålunda i regel för åldrar från och med 18 eller 17 år och uppåt. För åldrar

därunder bestämmes oftast lönen genom fri överenskommelse mellan arbetsgivaren

och den anställde. I ett avtal, gällande för personalen hos ett

par affärsinnehavare i Kiruna, har påträffats en bestämmelse, enligt vilken

överenskommelse örn löner för butiksbiträden i aldrar under de för

begynnelselönen stadgade (här: för manliga biträden 18 år och för kvinnliga

19 år) skall träffas mellan arbetsgivaren å ena sidan och arbetarnas

organisation å den andra.

För sådana fall, där minderåriga anställts såsom springpojkar eller

springflickor, paket- och cykelbud o. d., finnas i ett mindre antal avtal särskilda

lönebestämmelser. Konsumtionsföreningen Stockholms avtal bestämmer

sålunda, att paket- och cykelbud i åldern 16—17 år få 25 kronor per

vecka i Stockholm och 22 kronor i förorterna. Snarlika bestämmelser ha

påträffats i ytterligare något över el t dussintal avtal i Stockholm; i ett bestämmes

lönen särskilt för bud i åldrar under 16 år (20 kronor per vecka).

I andra delar av landet äro dessa fall, relativt taget, mycket mera sällsynta.

I det fåtal fall, där särskilda lönebestämmelser sålunda finnas för paketoch

cykelbud o. d., kunna för dessa kategorier även avtalens allmänna bestämmelser

i fråga om bland annat arbetstid och semester anses vara gil
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34

tiga. Men i övriga fall torde dylik budpersonal icke enligt avtalet bli berättigad

till de förmåner, som innehållas i de allmänna bestämmelserna.

Och detsamma torde gälla kontors- och butiksbiträden i åldrar under den,

för vilken begynnelselönen fixerats, för så vitt icke något särskilt stadgande

i avtalet uttryckligen anger, att de allmänna bestämmelserna även för dessa

yngre biträden skola gälla. (Avtalens bestämmelser äro på denna punkt

icke otvetydiga, men från vederbörande arbetarorganisation har den uppfattningen

uttalats, att de yngre anställda icke här i regel torde kunna åberopa

någon avtalsenlig rätt.) Särskilt stadgande av antydd art har påträffats

allenast i ett avtal, avseende personalen vid ett större varuhus i Stockholm.

I de flesta fall synes den dagliga arbetstiden för kontors- och butilcspersonal

vara begränsad till 48 timmar per vecka. Semester åtnjutes inom denna

näringsgren så gott som undantagslöst av under avtalen hörande personal;

dess längd blir i regel en vecka efter viss kortare tids anställning och

ökar vanligen med längre anställningstid.

Att yngre biträden såväl som springpojkar o. d. i allmänhet icke kunna

åberopa avtalsenlig rätt till semester för de fall, där lönebestämmelser i fråga

om dylik personal saknas, betyder givetvis icke ovillkorligen, att de i praktiken

skulle vara undanhållna denna förmån. Enligt meddelande till exempel

från kooperativa förbundet i Stockholm, där avtalets bestämmelser

gälla endast personal i åldern 17 år och däröver, tillämpas för lios förbundet

anställda yngre biträden i verkligheten samma allmänna bestämmelser

om semester m. m. som för äldre biträden. Likartad praxis kan ju råda

även på andra håll, ehuru avtalsbestämda garantier för de minderårigas

rätt saknas.

Lagerpersonal. I fråga om lagerpersonal, för vilka inemot 450 avtal nied

nära 7 000 berörda anställda redovisats hos socialstyrelsen, kunna förhållandena

i avseende på minderårigas ställning väsentligen anses vara lika

de för kontors- och butikspersonalen angivna. I hithörande avtal förekommer

mycket ofta en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken minderårigas

löner regleras efter fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och den anställde.

I ett avtal, gällande för en mindre arbetsplats i Stockholm, har den

bestämmelsen tillfogats, att sådan överenskommelse, örn arbetaren det

önskar, må träffas med dennes organisation. I några enstaka avtal har

lönen fixerats för arbetare »under 18 år»; i några andra för arbetare »under

21 år». I Stockholmssystemets avtal för expeditions- och lagerpersonal

fastställas minimilöner för cykelbud: i åldern 18 år till 150 kronor och i

lägre ålder till 125 kronor per månad.

Även här upptaga avtalen så gott som undantagslöst bestämmelser örn

semester, i regel uppgående till en vecka efter viss tids anställning. Denna

förmån, liksom andra i allmänna bestämmelser innehållna arbetsvillkor,

torde emellertid icke avtalsmässigt få anses garanterad åt andra än dem,

som fått sina löner fixerade i avtalen. Såsom typiskt kan anföras det avtal,

sorn mellan allmänna arbetsgivareföreningen och handelsarbetareförbundet

ingåtts för arbetsplatser på skilda håll i Skåne. Detta avtal föreskriver vissa

löner för manliga arbetare fyllda 17 år (i Malmö blir begynnelselönen

44:50 kronor per vecka), och för sådana arbetare gälla även avtalets allmänna

bestämmelser örn semester nr. m. För yngre arbetare bestämmes

lönen genom fria överenskommelser mellan vederbörande arbetare och arbetsgivaren,

och avtalets allmänna bestämmelser lära för sådana arbetare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

icke äga giltighet; alldeles otvetydiga äro emellertid icke avtalsbestämmelserna

härutinnan. „

Den dagliga arbetstiden blir i hithörande avtal oftast bestämd tili 48 timmar

per vecka. , .. . .

Personal tillhörande hotell-, restaurang- och kaférörelse. Enligt senaste

avtalsstatistik, som avser årsskiftet 1932/33, skulle inom nämnda branscher

i Sverige finnas cirka 65 kollektivavtal, reglerande tillhopa inemot 13 00

anställdas arbetsförhållanden. .

Det viktigaste avtalet är här det riksavtal, som slutits mellan Sveriges

restaurantförening å ena sidan och å andra sidan Sveriges hotell- & restaurangpersonals

förbund, och vilket kan anses beröra tillsammans 7 000 å

8 000 anställda. Enligt uppgifter, lämnade från vederbörande organisationer,

torde man bland denna personal knappast kunna räkna mer än några

hundratal minderåriga, sysselsatta som springpojkar vid hotell och ^betydlig

omfattning som s. k. smörgåsnissar vid restauranger. Avtalet innehåller

för nämnda kategorier inga /önebestämmelser. Vid de olika sysslor,

för vilka i avtalet löner specificerats (exempelvis diskerska, köksbiträden)

utan att viss ålder angivits som villkor, kunna ju också minderåriga anställas,

men åtnjuta dessa i sådana fall samma löner som de vuxna. Springpojkars

och smörgåsnissars löner bestämmas genom särskilda reglementen

utanför avtalet. Enligt uppgift lära dessa minderåriga, vilka liksom övrig

personal åtnjuta fri kost, kunna förtjäna 50 å 75 kronor kontant i månaden;

därav utgöres en del av fast lön — för springpojkar i regel cirka 40

kronor -— och det övriga av vissa extra förtjänster. De i riksavtalet innehållna

allmänna bestämmelserna i avseende på arbetstid och semester anses

gälla även för de här nämnda minderåriga. Arbetstiden blir sålunda

högst 189 timmar per tre veckor, inberäknat måltidsraster, vartill kommer

skyldighet att utföra övertidsarbete med 20 timmar per månad. Semestern

blir för fast anställda, varmed avses alla, som anställts med tjänstgöring

uppgående till i genomsnitt minst 36 timmar per arbetsvecka, åtta dagar

efter ett års anställning och 14 dagar efter 2 års anställning.

Det här berörda riksavtalet är normgivande för åtskilliga företag utanför

de nämnda riksorganisationerna.

Bland avtal för restauranger, som i övrigt finnas i socialstyrelsens avtalssamling,

har påträffats ett avtal, avseende Folkets parks restaurang i Malmö,

där smörgåsnissar tillförsäkras en minimilön av 50 kronor per månad

jämte fri kost.

Inom kaférörelsen torde minderåriga blott sällan sysselsättas. Ett och

annat hithörande avtal innehåller dock bestämmelser örn sådanas arbetslöner.

På ett par håll bestämmes en minimilön av 20 å 25 kronor per månad,

jämte fri bostad och fri kost, för springpojke eller springflicka, och

på ett annat håll 20 kronor per vecka jämte fri kost för springpojke, örebro

kaféidkareförenings avtal garanterar, jämte fri kost, åt springflickor en lön

per månad av 20, 35 eller 45 kronor; beloppet varierar, beroende på örn

arbetet består endast av budskickning eller därjämte i större eller mindre

män innefattar disknings- och städningsgöromål m. m.

Stockholm den 9 mars 1934.

Johan Richert.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1934.

403647

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.