Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

1934-05-15 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S5.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag

till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

den 20 juni 1930 (nr 284)

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 208,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, dels anhållit örn riksdagens yttrande över följande

förslag till

1) Förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

(nr 284).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,

21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§

motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skola hava den ändrade lydelse,

som framgår av följande, dels att i förordningen skola med nedan angivna

lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter

21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §, dels ock att 49 § skall upphöra att gälla.

8 §•

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen

fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens

underkant lägst 50 centimeter från marken.

12 §.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två

exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett

exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst

50 centimeter från marken.

15 §.

1 mom. För---sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har

länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. £ avd. Nr 35. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda körkort,

innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan användande

av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,

att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Om

körkorts giltighetstid samt örn förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.

Körkort, vartill — — -— ordet »duplett».

3 mom. Har---sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,

skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande

att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga

föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet

eljest återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,

må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas, förordna,

att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning

skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat. Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom

eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd

av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil

utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 14 § 2 mom.

fjärde stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse

huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits

skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48

timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets

återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,

huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas. I

avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Har återkallelse---är stadgat.

5 mom. Körkort, som icke blivit återkallat, gäller till och med dagen då

innehavaren fyller sextio år men kan på sätt här nedan sägs förnyas för högst

tre år åt gången. Körkort, som utfärdas för den som fyllt femtiosju år, gäller

för tre år från utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort.

Förnyelse må ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter

det körkortet upphör att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort

utfärdas allenast i den i 1 mom. föreskrivna ordning.

För vinnande av förnyelse har förare att till den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet, insända ansökan därom samt därvid foga sådana handlingar, varom

förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e), därvid vad nämnda moment innehåller

beträffande dylika handlingar skall äga motsvarande tillämpning. Länsstyrelsen

må, när omständigheterna därtill föranleda, hänvisa sökanden att hos

besiktningsman undergå nytt förarprov.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

3

Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra automobil, skall

länsstyrelsen för honom utfärda nytt körkort, däri den för körkortet bestämda

giltighetstiden skall angivas.

21 §.

1 mom. Under---automobilens maximilast;

c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult

sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt

hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett

betryggande sätt, ävensom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken

så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,

att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för

brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall

eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automobiler

stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande

kraftigt rött sken.

4 mom. Förare---verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt

hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty förare

att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig örn att icke igenkänningsmärke

blivit oläsligt. Vad nu sagts örn igenkänningsmärke gäller

jämväl i fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

21 a §.

Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han

kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automobil,

så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.

Det åligger polismannen att så snart ske kan örn åtgärden underrätta sin närmaste

överordnade.

34 §.

I avseende---nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är

föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta.

!Är till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln

vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.

Vad i---med motorcykel.

37 §.

1 mom. Med--— sken bakåt.

Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller

jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

4

40 §.

1 mom. Framföres---fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,

3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena

samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.

första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den ---— 34 § förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,

där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra

fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med

ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff

vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra vederbörligt

igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkänningsmärke

eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter

det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen

anses såsom begången under försvårande omständigheter.

41 §.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande

med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid förseelsens

begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för

vissa brott vid förande av motorfordon.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde stycket

eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket, 5, 7,

8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom. tredje

stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket

eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.

Till enahanda---av polismyndighet.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått

del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.

51 §.

Förseelse mot---ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

5

rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

56 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda

militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap

och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat

område.

Därest beträffande---därtill förordnar.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämpningen

av däri meddelade bestämmelser iakttagas:

1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för

förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2

mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande

å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och

med den 1 januari 1935.

2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli

till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 december

samma år oavsett örn förnyelse skett. Förare, vilken vid tiden för

förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande

efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda

dag hava låtit förnya detsamma.

3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn

skadestånd fores, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid

tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller

poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

2) Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).

Härigenom förordnas, att 10 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ vägtrafikstadgan

den 20 juni 1930 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

3 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig

händelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgärder

vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga

sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar

om händelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

16 §.

1 mom. Den som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt

7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelas med stöd av 5 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 §,

9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift, som

meddelas med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon må till

fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 3 mom. straffes med dagsböter, dock att där

förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt

lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

17 §.

Förseelse mot---ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad,

men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall utan hinder av

stadgandet i 17 § andra stycket att mål, däri talan örn skadestånd föres, må

prövas allenast av allmän domstol, mål som redan då är anhängigt vid polisdomstol

eller poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

dels och föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i

högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej

under tio.

2 §.

Har någon vid förande av fordon som i 1 § avses varit så påverkad av

starka drycker som där sägs eller överskridit medgiven hastighet, och har

han därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i

högst ett år.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

3 §.

Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller

annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder

vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller undandragit sig att

uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar örn händelsen,

vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,

dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

5 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 320 av herr Bergström,

nr 321 av herr Nylander m. fl. och

nr 324 av herr Bergman m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 568 av herr Andersson i Rasjön m. fl.

nr 569 av herrar Hansson i Vännäsby och Thorell,

nr 571 av herrar von Seth och Lindberg i Stockholm och

nr 574 av herr Johanson i Huskvarna m. fl.

i i

Gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga äro utfärdade den Utskottet.

20 juni 1930 (nr 284 och 285), sedan riksdagen avgivit yttrande (skrivelse

nr 359) över förslag i ämnet, som nämnda år framlades i propositionen nr

121. Vissa ändringar i dessa författningar hava därefter vidtagits, i motorfordonsförordningen

genom förordningar den 29 maj 1931 (nr 135), den

12 juni 1931 (nr 253), den 17 juni 1932 (nr 233) och den 14 juni 1933 (nr

406) samt i vägtrafikstadgan genom förordning den 19 juni 1931 (nr 246).

Flertalet av de ändringar i gällande trafiklagstiftning, som innefattas i

förevarande proposition, har föreslagits i syfte att åstadkomma ökad trafiksäkerhet.

Uppmärksamheten har framför allt riktats därpå, att alltjämt ett

stort antal trafikolyckor orsakas av spritpåverkan hos vederbörande förare,

varför skärpta åtgärder mot dessa ansetts påkallade.

I sitt år 1929 avgivna betänkande med förslag till ny motorfordonsförordning

m. m. anförde 1927 års motorfordonssakkunniga, att knappast något an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

nät spörsmål från de sakkunnigas sida varit föremål för så allvarligt övervägande

som frågan örn automobilförarnas förhållande till alkoholhaltiga drycker

och att någon verklig trafiksäkerhet knappast stöde att vinna med mindre

detta spörsmål erhölle en tillfredsställande lösning. Hittills gjorda erfarenheter

synas hava bekräftat riktigheten av denna uppfattning örn det centrala

i trafiksäkerhetsproblemet. Utskottet vill i detta hänseende hänvisa till i nedanstående

tabell lämnade uppgifter angående körkortsindragningar under

åren 1924—1932 och dessas orsaker. Uppgifterna äro hämtade, beträffande

åren 1924—1928 från en av 1927 års motorfordonssakkunniga gjord utredning

och beträffande åren 1929—1932 från en av Motorförarnas helnykterhetsförbund

verkställd undersökning.

Antalet av länsstyrelserna oell Överståthållarämbetet under nedanstående år fattade

beslut, varigenom meddelade körkort återkallats.

På grund av

onykterhet vid

färd med motor- fordon

På grund av

onykterhet utan

samband med

sådan färd

Av annan

anledning

Summa

Förare i

yrkes- mässig

trafik

''Andra

förare

Förare i

yrkes- mässig

trafik

Andra

förare

Förare i

yrkes- mässig

trafik

Andra

förare

1924 ...........

113

296

8

25

53

161

656

1925 ...........

192

476

8

26

81

204

987

1926 ...........

193

643

8

20

117

246

1,227

1927 ...........

249

787

7

44

77

272

1,436

1928 ...........

238

886

33

91

60

181

1,489

1929 ...........

319

1,146

32

132

62

226

1,917

1930 ...........

382

1,303

27

169

100

277

2,258

1931...........

354

1,182

30

138

125

310

2,139

1932 ...........

414

1,172

37

155

112

342

2,232

Av denna tabell framgår, att under femårsperioden 1924—-1928 hade av

5,795 indragna körkort 4,343 eller omkring 75 % av hela antalet återkallats

på grund av förarens onykterhet. Beträffande de under fyraårsperioden 1929

—1932 verkställda körkortsindragningarna, sammanlagt utgörande 8,546, var

onykterhet den påtagliga anledningen till sammanlagt 6,992 indragningar eller

nära 82 % av samtliga.

Enligt en i februari 1934 utkommen statistik rörande »Brottsligheten 1931»

begingos nämnda år 19,193 förseelser mot vägtrafikstadgan och 20,389 förseelser

mot motorfordonsförordningen. Den officiella statistiken har ingen

specifikation rörande dessa överträdelser. Enligt uppgift från statistiska centralbyrån

begingos emellertid 1931 1,036 och 1932 1,045 förseelser mot 41 §

2 mom. i motorfordonsförordningen (stadgandet angående onykterhet vid förande

av motorfordon) av 854 resp. 924 personer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

9

Av den i mars 1934 utgivna officiella statistiken beträffande »Dödsorsaker

1931» framgår, att sistnämnda år dödades vid motorfordonsolyckor 349 personer

eller cirka 16 % av hela antalet genom våldsam död (drunkning, fall från

höjd, förgiftning etc., dock ej självmord) omkomna personer, som år 1931 utgjorde

2,200.

För att belysa den snabba utveckling, som trafiken med motorfordon undergått,

och den ingripande betydelse för samhället, som detta samfärdsmedel

erhållit, vill utskottet erinra, att ännu så sent som vid 1919 års utgång funnos

i Sverige inregistrerade allenast omkring 9,000 motorfordon. Antalet sådana

fordon har därefter kraftigt stegrats till och med år 1931, vid vars utgång

funnos cirka 205,000 motorfordon. Under år 1932 har antalet något nedgått

och uppgick vid årets slut till 199,111, därav 146,947 automobiler och 52,164

motorcyklar.

Intill den 1 januari 1929 hade cirka 315,000 körkort utfärdats. Motsvarande

dag innevarande år torde antalet utfärdade körkort hava uppgått till omkring

400,000.

Efter granskning av de i propositionen innefattade förslagen och de i ämnet

väckta motionerna har utskottet funnit Kungl. Maj:ts förslag i flertalet hänseenden

på ett tillfredsställande sätt fylla de krav, utvecklingen framkallat,

och anser desamma böra läggas till grund för lagstiftning. I vissa andra

avseenden har utskottet däremot funnit anledning till erinringar mot desamma.

Utskottet övergår nu till en redogörelse för och en granskning av Kungl.

Maj:ts förslag och de i ämnet väckta motionerna. I propositionen föreslagna

ändringar, för vilka redogörelse ej lämnas här nedan, har utskottet ansett

vara av formell natur eller endast innefatta obetydliga jämkningar av gällande

bestämmelser; och har utskottet icke haft något att erinra mot berörda stadganden.

I den mån redogörelse ej lämnas för innehållet i propositionen och

motionerna får utskottet hänvisa till desamma.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av motor fordonsförordning en.

8 § 2 mom. och 12 § 2 mom.

Automobil må ej innan den blivit registrerad och tilldelad igenkänningsmärke

tagas i bruk i andra än i 8 § 1 mom. motorfordonsförordningen angivna

fall. I samtliga dessa fall skall automobilen vara åsatt en särskild skylt (besiktningsskylt),

som tillhandahålles av polismyndighet och är försedd med

nummer. I vissa fall skall tillika beträffande automobil, som icke tillhör

besiktigad typ, besiktningsskylt vara medelst plombering av besiktningsman

försedd med särskilt märke (besiktningsmärke). De närmare bestämmelserna

angående beskaffenhet av igenkänningsmärke och besiktningsskylt finnas i en

kungörelse av den 12 oktober 1923 (nr 381). Enligt denna skola igenkänningsmärken

och besiktningsskyltar vara förfärdigade av metallplåt eller annat

i fråga om hållfasthet därmed jämförligt material. Numret skall å igenkänningsmärke

anges med svart färg å vit botten och å besiktningsskylt med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

vit färg å röd botten. Genombrutna skyltar äro följaktligen ej tillåtna. Enligt

8 § 2 mom. skall besiktningsskylt vara anbragt på ett i ögonen fallande sätt

såväl framtill som baktill å automobilen. Jämlikt 12 § 2 mom. gäller detsamma

i fråga örn igenkänningsmärke. Enligt 21 § 1 mom. a) skall å automobil

under färd föras vederbörliga igenkänningsmärken, så anbragta som

i 12 § 2 mom. sägs, eller, därest automobilen ej ännu tilldelats igenkänningsmärke,

föreskrivna besiktningsskyltar och besiktningsmärken. Överträdelse

av sistnämnda stadgande straffas enligt 40 § 1 mom. med dagsböter.

Vad ovan sagts örn placering av besiktningsskylt och igenkänningsmärke

för automobil gäller på grund av 34 § jämväl sådan motorcykel, som i nämnda

stadgande avses.

Enligt 22 § 8 morn. skall släpvagn till automobil baktill ha samma igenkänningsmärke

som automobilen. Även släpvagnar skola registreras och tilldelas

därvid ett särskilt ordningsnummer, som skall föras å släpvagnen (22 § 7

morn.). Innan släpvagn registrerats och fått ordningsnummer, får den ej

tagas i bruk genom att kopplas till automobil annat än i vissa särskilt angivna

fall, motsvarande vad som gäller för oregistrerad automobil. Släpvagnen

skall i sådana fall vara försedd med en särskild skylt, som kallas

släpvagnsskylt och motsvarar besiktningsskylt för automobil. Beträffande

dessa skyltars och märkens placering hava inga andra bestämmelser meddelats

än att släpvagnsskylt skall anbringas omedelbart intill igenkänningsmärket.

Beträffande traktortåg finnas inga bestämmelser örn skyltar eller märken,

motsvarande besiktningsskyltar och igenkänningsmärken.

I 30 § motorfordonsförordningen ges särskilda föreskrifter angående automobil,

som för tillfälligt brukande införts i riket från utlandet. Enligt 1 mom.

skall automobilen tilldelas igenkänningsmärke här i riket, och detta märke

skall enligt 4 mom. anbringas på sätt i 12 § 2 mom. är stadgat. I Paris undertecknades

1926 en internationell konvention angående automobiltrafik. Denna

konvention har biträtts av bl. a. Norge, Danmark, Finland, England, Frankrike

och Tyskland. I denna konvention stadgas, bl. a., att automobil för att

tillåtas till användning i internationell trafik skall vara försedd med igenkänningsmärke

(nationalitetsmärke), vilket skall sitta på synlig plats baktill

å bilen och bestå av högst tre bokstäver. Med anledning av Sveriges tillträde

till denna konvention har den 11 oktober 1930 utfärdats en kungörelse, vari

stadgas, att bestämmelserna i motorfordonsförordningen skola med vissa angivna

avvikelser gälla även i fråga örn motorfordon, som är registrerat i

konventionsstat. Bland stadganden, som ej skola tillämpas på fordon från

konventionsstat, nämnas 8 och 12 §§ samt 30 § 1 och 4 morn. Med Norge,

Danmark och Finland har Sverige träffat särskilda överenskommelser av innehåll,

bland annat, att örn motorfordon från Norge, Danmark eller Finland försetts

med hemlandets nationalitetsmärke i överensstämmelse med den internationella

automobilkonventionen ävensom med i hemlandet gällande igenkänningsmärke,

erfordras icke, att det vid ankomsten hit förses med igenkänningsmärke.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

11

I propositionen föreslås den ändring i förevarande båda stadganden, att besiktnings

skylt, resp. igenkänningsmärke, skall anbringas lodrätt med skyltens,

resp. märkets underkant lägst 50 centimeter från marken.

I övergångsbestämmelserna har föreslagits, att i fråga örn motorfordon,

»släpvagnar och traktortåg», som vid tiden för förordningens ikraftträdande

äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2 mom. föreskrivits i fråga örn

besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande å viss lägsta höjd från

marken icke äga tillämpning förrän från och med den 1 januari 1935.

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, har i förevarande hänseenden

anfört bland annat:

Införandet i motorfordonsförordningen av en bestämmelse örn viss lägsta

höjd, på vilken igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å automobil skall

vara anbragt, synes vara väl ägnat att underlätta den, framför allt å landsbygden,

ofta med svårigheter förbundna övervakningen av motorfordonstrafiken.

Ehuru det från denna synpunkt får anses önskvärt, att märket anbringas

tämligen högt upp på fordonet, finner jag mig likväl, med hänsyn till de av

vissa länsstyrelser och enskilda sammanslutningar anförda kostnadsskälen,

icke böra förorda en föreskrift örn placering å större höjd än 50 centimeter

över marken, räknat från märkets underkant. Det från flera håll gjorda påpekandet

att, för vinnande av här avsett syfte, det vore önskvärt, att igenkänningsmärkena

placerades lodrätt i förhållande till fordonets längdaxel finner

jag värt beaktande.

Frågan om igenkänningsmärkenas konstruktion och utseende synes

böra bliva föremål för förnyat övervägande. De anmärkningar, som

från flera håll på senaste tiden riktats mot igenkänningsmärken med relieftyper,

synas giva vid handen, att dessa märken måste anses mindre lämpliga.

Det kan därför ifrågasättas, huruvida de icke böra helt förbjudas. Däremot

torde måhända igenkänningsmärken med genombrutna bokstäver och siffror

böra tillåtas, därest sådana märken av ändamålsenlig konstruktion kunna

framställas.

I de likalydande motionerna I: 321 av herr Nylander m. fl. och II: 571 av

herrar von Seth och Lindberg i Stockholm har i förevarande hänseende yrkats,

att de föreslagna bestämmelserna örn besiktningsskyltars och igenkänningsmärkens

placering på viss minimihöjd över marken måtte avstyrkas.

I motiveringen till detta yrkande anföra motionärerna, under hänvisning till

den av departementschefen ifrågasatta utredningen rörande igenkänningsmärkenas

konstruktion och utseende, följande:

För den händelse, en sådan undersökning utmynnar i förordning örn nya

godkända typer för igenkänningsmärken, medförande bättre möjlighet att

avläsa desamma, synes den nu föreslagna uppflyttningen av nuvarande igenkänningsmärke

icke vara tillräckligt kraftigt motiverad. Det torde även

få anses mindre lämpligt att nu ålägga en automobilägare att _ först flytta

igenkänningsmärket för att efter någon tid troligen låta honom vidkännas ytterligare

utgift för anskaffande av nytt igenkänningsmärke av annan typ.

Då flyttning av igenkänningsmärket kan draga ganska betydande utgifter,

enär omdragning av elektriska ledningar, flyttning av baklykta o. d. även

bliva erforderliga, synes det, att den föreslagna åtgärden bör anstå, till dess

frågan i dess helhet örn igenkänningsmärkets utseende blivit utredd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

Av departementschefens ovan återgivna uttalande till statsrådsprotokollet

framgår, att enligt departementschefens uppfattning frågan örn igenkänningsmärkes

konstruktion och utseende synes böra bliva föremål för förnyat övervägande.

Enligt utskottets förmenande är en undersökning i berörda hänseenden

av behovet påkallad, och utskottet utgår från att en sådan kommer till stånd

och att därvid jämväl frågan örn besiktningsskylts konstruktion och utseende

blir föremål för prövning. Med hänsyn härtill synes det utskottet mindre lämpligt

att för närvarande meddela ändrade föreskrifter rörande placeringen av

besiktningsskyltar och igenkänningsmärken. Utskottet kan förty icke tillstyrka

de ifrågavarande ändringarna.

15 §.

För rätten att föra automobil eller motorcykel fordras i Sverige liksom i

åtskilliga andra länder, att vederbörande innehar tillstånd därtill, s. k. körkort.

För erhållande av körkort åligger det sökande, jämlikt 15 § 1 mom. motorfordonsförordningen,

att till länsstyrelsen i det län, där han är mantalsskriven,

eller, örn han icke är mantalsskriven i riket, till länsstyrelsen i det län, där han

för tillfället vistas, insända ansökan därom. Vid denna ansökan skall sökanden

foga, förutom bevis av besiktningsman, att han avlagt godkänt prov som

förare av automobil eller motorcykel, följande, i 14 § 2 mom. a)—e) omförmälda

handlingar, nämligen:

a) åldersbevis, utvisande att han fyllt 18 år (för motorcykel 16 år); j

b) intyg av läkare, enligt av Konungen fastställt formulär, att sökanden

icke lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller

hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil;

skolande det anses föreligga erforderlig grad av synskärpa, därest denna,

efter korrektion av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår till minst

0.7 a det ena ögat och minst 0.3 å det andra, samt erforderlig grad av

hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning väl uppfattas

på 4 meters avstånd;

c) intyg av polismyndigheten å den eller de orter inom riket, varest sökanden

under de senaste två åren varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för

ett nyktert levnadssätt ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden

i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av motorfordon;

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit

körkort för automobil eller motorcykel; samt

e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen

kan anbringas å körkortet.

Innan intyg, varom under c) förmäles, utfärdas, skall vederbörande nykterhetsnämnd

samt, där så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom

i saken, av polismyndigheten höras över sökandens nykterhetsförhållanden.

Har sökanden fullgjort vad sålunda föreskrivits, skall länsstyrelsen, eventuellt

efter företagen ytterligare utredning rörande sökandens personliga förhållanden,

för honom utfärda körkort. Därest körkortet icke sedermera av någon

i motorfordonsförordningen angiven grund av länsstyrelsen återkallas,

gäller det utan någon tidsbegränsning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

13

3 mom.

I 15 § 3 mom. stadgas, bland annat, att örn förare vid färd med automobil

i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom

såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker,

att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar,

eller örn förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros

att föra automobil, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig

utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,

att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av körkortet

sker, låta sig rättas, och är ej fråga örn förare, som vid färd med automobil

varit så påverkad av starka drycker, som ovan angives, må varning i stället

meddelas. Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss

tid, minst två månader och högst två år, gått till ända, äger på ansökan hos

länsstyrelsen i det län, som i 1 mom. angives, få frågan örn utfärdande av nytt

körkort upptagen till prövning. Beträffande förare, som vid färd med automobil

varit så påverkad av starka drycker, som nyss sagts, skall dock den tid,

efter vilken dylik prövning först må ske, bestämmas till minst sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande,

skall körkortet återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil,

må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas,

förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga prövning

skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat.

Ansökan om nytt körkort skall, därest tiden för återkallelsen uppgår till

sex månader eller länsstyrelsen eljest så prövar nödigt, vara åtföljd av handlingar,

frånsett åldersbevis, av beskaffenhet, varom i 1 mom. sägs, utfärdade

efter det den för återkallelsen bestämda tid gått till ända.

Enligt 34 § skall vad i 15 § 3 mom. finnes stadgat angående körkort gälla

jämväl rätten att föra sådan motorcykel, som i förstnämnda stadgande avses.

I 37 § stadgas, att förare av traktortåg får allenast den vara, som innehar

gällande körkort för automobil. Någon bestämmelse, att vad i 15 § 3 mom. är

stadgat beträffande förande av automobil skall gälla jämväl i fråga örn

förande av traktortåg har icke meddelats.

Beträffande detta tredje moment har i propositionen föreslagits ändringar i

två särskilda hänseenden.

Såsom ovan framhållits, skall körkort återkallas, då förares förmåga att

föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom sjukdom, skada eller dylikt,

att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande.

I propositionen har nu föreslagits, att länsstyrelse skall äga rätt att i händelse

av grundad anledning till antagande, att sådant förhållande, som nyss

sagts, föreligger, anmoda föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid

äventyr att körkortet eljest återkallas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet

Utskottet.

Mot vad sålunda föreslagits Ilar utskottet intet att erinra.

I anledning av motion vid 1933 års riksdag (11:303) Ilar riksdagen uti

skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 maj 1933, nr 246, under åberopande av första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14 och andra kammarens

tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, anhållit örn utredning och förslag angående

sådan ändring av motorfordonsförordningen, att polismyndighet erhölle

befogenhet att i särskilda fall fråntaga förare av motorfordon för honom utfärdat

körkort.

I propositionen har nu föreslagits ett tillägg till 15 § 3 mom. av innehåll, att

polismyndighet under vissa förutsättningar skall äga rätt att omhändertaga

förares körkort i avbidan på beslut av länsstyrelse, huru med körkortet skall

förfaras. Förutsättningarna för ett dylikt ingripande äro, att förare vid färd

med automobil ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen överlastad av starka

drycker eller till följd av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat

förmågan att föra automobil utan risk för liv eller egendom.

Ej heller mot den sålunda föreslagna bestämmelsen har utskottet något att

erinra. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang förorda, att i 37 § införes

en bestämmelse av innehåll, att vad i 15 § 3 mom. är stadgat beträffande

förande av automobil skall gälla jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

5 mom.

I syfte att för trafiksäkerhetens höjande vinna ökad kontroll över förarna av

motorfordon har departementschefen föreslagit införandet av en obligatorisk,

periodiskt återkommande omprövning av rätten att inneha körkort. Bestämmelser

härom ha intagits i ett femte moment i 15 §. I detta moment föreslås, att

körkort, som icke blivit återkallat, skall gälla till och med dagen, då innehavaren

fyller sextio år, meli kan i viss ordning förnyas för högst tre år åt gången.

Körkort, som utfärdas för den, som fyllt femtiosju år, gäller för tre år från

utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort. Förnyelse må ske

under tiden fyra månader före och fyra månader efter det körkortet upphör

att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort utfärdas allenast i den i

15 § 1 mom. föreskrivna ordningen. För vinnande av förnyelse har förare

att till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, insända ansökan därom samt

därvid foga sådana handlingar, varom förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e),

d. v. s. läkarintyg och intyg angående sökandens nykterhet samt fotografi.

När omständigheterna därtill föranleda, kan länsstyrelsen hänvisa sökanden

att hos besiktningsman undergå nytt förarprov.

Spörsmålet rörande omprövning av körkort beaktades av 1927 års motor fordonssahkunniga.

I ett av nämnda sakkunniga infordrat yttrande från medicinalstyrelsen

heter det:

Att sjukdomar och sjukliga tillstånd hos motorförare givit anledning till

allvarliga olyckshändelser vid en mångfald tillfällen är ostridigt. Det föreligger

emellertid varken statistiskt eller i övrigt någon mera omfattande utred
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

15

ning angående den betydelse, som rubbningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller

lyten hos motorförare haft vid inträffade olyckshändelser i motortrafiken.

Underlag saknas sålunda för bedömande av den betydelse läkarundersökningen

har som trygghetsmoment för trafiken med motorfordon i stort sett.

Det är företrädesvis den omständigheten, att även ett läkarintyg, som förklarar

en sökande helt fri från sådana sjukdomar, kroppsfel och lyten, vilka

göra honom olämplig till motorförare, helt naturligt från medicinsk synpunkt

endast har en begränsad giltighet, som under förhandenvarande förhållanden

gör frågan om den obligatoriska läkarundersökningen vansklig

och komplicerad. En viktig förutsättning för att förfarandet med läkarundersökning

skall kunna skänka avsedd trygghet är genomförandet av en fortsatt

kontroll, som möjliggör utmönstring av motorföraren, dä han genom förändringar

i sitt hälsotillstånd eller uppkomna fel eller lyten förlorat egenskaper

och färdigheter, som ur trafiksäkerhetssynpunkt äro erforderliga.

Erågan om förnyade undersökningar erbjuder stora praktiska svårigheter.

Därmed sammanhänger icke endast ökade utgifter för körkortsinnehavaren

utan även omkostnader för det allmänna med ett omfattande registrerings
arbete

hos vederbörande myndigheter---. På grund av det stora antal

motorförare, som redan finnas — ett antal, som torde komma att ej oväsentligt

ökas — hyser nämligen styrelsen så stora betänkligheter mot en lagstadgad

revision av läkarintygen, att medicinalstyrelsen för närvarande icke

vill framlägga förslag härtill för motorförare i allmänhet.

Vid övervägande av förevarande fråga har styrelsen emellertid ifrågasatt,

om dock icke tillräckligt starka skäl förefunnos för att uppställa krav på

revision av läkarintyg för förare av trafikbil. Styrelsen anser sig emellertid

böra avvakta vidare erfarenhet, innan styrelsen känner sig beredd att förorda

stadgande härom. Endast beträffande en grupp av dessa motorförare

nämligen de, som föra omnibusfordon i reguljär trafik, vill styrelsen hemställa

om obligatorisk efterundersökning. I dessa fordon färdas ofta ett flertal

passagerare, varför en olyckshändelse med sådant fordon otvivelaktigt

innebär större risker än med vanlig trafikbil. Arten av denna trafik synes

styrelsen berättiga till att samtliga osäkerhetsmoment bliva i möjligaste mån

undanröjda, även örn icke hittillsvarande erfarenhet kan sägas ådagalägga

nödvändigheten av ett särstadgande för dessa motorförare. Styrelsen

vill uttala önskvärdheten av årliga revisioner av dessa personers läkarintyg.

De sakkunnig a anförde, att det väl icke kunde bestridas, att periodiskt

återkommande läkarundersökningar skulle innebära ett visst trygghetsmoment.

Den trygghet, som därigenom skulle vinnas, syntes dock icke stå i rimlig proportion

till de utgifter och olägenheter, som genom undersökningarna skulle

förorsakas körkortsinnehavarna. Även för det allmänna skulle en sådan anordning

komma att medföra avsevärda kostnader.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits över den inom kommunikationsdepartementet

utarbetade promemorian med förslag om införande av en

obligatorisk, periodiskt återkommande omprövning av rätten att innehava

körkort, vilken legat till grund för förevarande förslag, återfinnes i propositionen

å sidorna 21—25.

Utskottet vill i korthet redogöra för de fordringar i avsecende å kropps- och

sinnesbeskaffenhet, som gälla beträffande vissa befattningshavare vid statens

järnvägar, vilkas tjänstgöring beröra trafiksäkerheten. För att en tjänste
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

sökande överhuvud taget skall kunna vinna första anställning såsom aspirant

erfordras, att sökanden genom läkarintyg styrker sig icke vara behäftad med

sjuklighet, svaghet eller kroppslyte, som kan anses menligt inverka på tjänsteutövningen,

samt äga normalt färgsinne. För erhållande av fortsatt anställning

såsom aspirant ävensom för att kunna antagas till elev i ordinarie tjänst

erfordras, att vederbörande vid en av statens järnvägars undersökningsläkare

företagen undersökning befunnits äga god kroppsbyggnad, vara fri från påtagliga

psykiska defekter och icke vara behäftad med något eller någon av

vissa särskilt angivna kroppsfel eller sjukdomar. Efter erhållen ordinarie

befattning erfordras förnyad undersökning endast vid befordran till konduktör,

tågmästare, lokbiträde, lokeldare eller lokförare. Vid de förhör, som

av vederbörande befäl årligen förrättas med viss personal, skall personal, vars

tjänstgöring omedelbart berör trafiksäkerheten, av förhörsledaren undersökas

beträffande synskärpan.

Ifråga örn synskärpan gälla följande fordringar:

1) för erhållande av lokbiträdesaspirant-, lokbiträdes- eller lokeldarbefattning

erfordras en synskärpa av minst 1,0 på ena ögat samt 0,7 på andra ögat,

utan användande av korrektionsglas,

2) för erhållande av lokförarbefattning skall synskärpan, med glaskorrektion,

uppgå till minst 0.9 på ena ögat och minst 0.7 på andra ögat samt, utan

glaskorrektion, uppgå till minst:

a) vid befordran före fylla 45 år:

å ena ögat

1.0

0.9

0.8

å det andra

0.6

0.7

0.8

b) vid befordran i åldern 45 intill 50 år:

å ena ögat

0.9 ........................

0.8 ........................

0.7 ........................

c) vid befordran i åldern 50 intill 55 år:

å ena ögat

0.8 ........................

0.7 ........................

0.6 ........................

d) vid befordran i åldern 55 år och däröver:

å ena ögat

0.7 ........................

0.6 ........................

0.5 ........................

å det andra

. . 0.5

. . 0.6

. . 0.7

å det andra

. . 0.4

. . 0.5

. . 0.6

å det andra

. . 0.3

. . 0.4

. . 0.5

I fråga örn lokförare, lokeldare, lokbiträde, bromsare samt i växlingstjänst

sysselsatta bangårdsmästare, stationsförmän, trafikbiträden och stationskarlar

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

17

gäller för fortsatt användning i resp. befattningar såsom minimifordring i avseende

å synskärpa utan användande av korrektionsglas

å ena ögat

0.7 . .

0.6 .

0.5 .

å det andra

. . 0.3

. . 0.4

. . 0.5

Departementschefen anför bland annat:

Därest för erhållande av tillstånd att föra motorfordon kräves, att den blivande

föraren uppfyller vissa betingelser med avseende å, bland annat, hälsa

och körskicklighet, synes konsekvensen bjuda att det sedermera, efter körkortets

utfärdande, med vissa mellanrum kontrolleras, att vederbörande fortfarande

fyller dessa betingelser.

Mot en periodisk omprövning av rätten att innehava körkort har anförts,

bland annat, att en i samband därmed företagen läkarundersökning icke torde

komma att lämna någon mera tillförlitlig garanti för körkortsinnehavarens

fortsatta lämplighet som förare. Denna uppfattning kan jag icke dela. Under

förutsättning att ifrågavarande läkarundersökning i likhet med den som

föregår körkortets utfärdande utföres med erforderlig noggrannhet, synes man

enligt min mening icke hava anledning att tvivla på undersökningens ändamålsenlighet.

Det har vidare åberopats, att en med åren tilltagande nedsättning

av exempelvis syn- och hörselförmåga hos en förare som regel intill en

viss gräns kompenseras av ökad försiktighet och omsorg vid körningen. Jag

vill icke förneka, att detta påstående har ett visst berättigande, men det må å

andra sidan framhållas, att åtskilliga andra defekter än de nu nämnda, av natur

att menligt inverka på förmågan att föra motorfordon, icke låta sig på

samma sätt kompenseras. Det är i främsta rummet sådana förare, som lida

av dylika åkommor eller efter körkortets utfärdande ådragna skador och lyten,

vilka vid en periodisk omprövning skola ägnas särskild uppmärksamhet.

Jag vill sålunda i princip giva min anslutning till tanken på en periodvis

återkommande omprövning av rätten till körkort och anser mig böra förorda,

att bestämmelser härom upptagas i motorfordonsförordningen. En sådan omprövning

synes emellertid för närvarande icke lämpligen böra ifrågakomma

beträffande samtliga körkort. Med hänsyn till de organisatoriska och ekonomiska

konsekvenserna av ett stadgande örn en allmän omprövning exempelvis

vart femte år torde — åtminstone till en början innan närmare erfarenhet vunnits

angående verkningarna av ifrågavarande kontrollåtgärd -—■ en tämligen

hög begynnelseålder böra övervägas. Delvis med föranledande av innehållet

i de i ämnet avgivna yttrandena, finner jag mig böra förorda en första omprövning

då körkortsinnehavaren uppnår 60 år.

I åtskilliga i ämnet väckta motioner ha anmärkningar riktats mot de föreslagna

bestämmelserna. I motionen II: 568 av herr Andersson i Rasjön

m. fl. har yrkats, att riksdagen i sitt yttrande över propositionen ville uttala,

att förevarande stadgande måtte utgå. I de likalydande motionerna

1:321 av herr Nylander m. fl. och 11:571 av herrar von Seth och Lindberg

i Stockholm har hemställts, att riksdagen måtte avstyrka förevarande stadgande

eller, vid eventuellt tillstyrkande i princip av den föreslagna bestämmelsen,

i varje fall avstyrka den i stadgandet förekommande hänvisningen

till 14 § 2 mom. c), varigenom en körkortsinnehavare ålagts skyldighet att

för omprövning av körkort alltid förete nykterhetsintyg. I motionen 11:569

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 35. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

av herrar Hansson i Vännäsby och Thorell har hemställts om sådan ändring

av det föreslagna stadgandet, att detsamma komme att avse allenast förare

av automobil i yrkesmässig trafik med skyldighet för denne att vid ansökan

örn omprövning av rätten att inneha körkort förete allenast nytt läkarintyg.

En rubbning av hälsotillståndet hos en förare av motorfordon kan givetvis

innebära en viss fara för trafiksäkerheten. Med hänsyn härtill skulle en

obligatorisk, periodiskt återkommande prövning av rätten att innehava körkort

ur trafiksäkerhetssynpunkt innebära ökad trygghet. Den ökade säkerhet,

som genom en sådan omprövning kan vinnas, måste givetvis stå i ett rimligt

förhållande till de olägenheter, som genom omprövningen skulle tillskyndas

körkortsinnehavarna. De fall, då olyckshändelser vid framförande av motorfordon

orsakats av fysiska eller psykiska defekter hos vederbörande förare,

torde emellertid vara relativt fåtaliga. Såsom av de av utskottet ovan å sid. 8

lämnade uppgifterna framgår, hava nära 82 procent av alla körkortsindragningar

under fyraårsperioden 1929—1932 föranletts av onykterhet. I den mån

inträffade trafikolyckor ej förorsakats av alkoholpåverkan hos föraren, torde

de i väsentlig utsträckning hava föranletts av ovarsamhet eller yttre tillfälligheter.

Med hänsyn till den vikt, som särskilt på läkarhåll tillmätts förevarande

spörsmål, torde en ingående utredning i hithörande frågor vara av behovet

påkallad. Innan en sådan undersökning klargjort den betydelse, som rubbningar

i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten haft i fråga örn inträffade trafikolyckor,

böra enligt utskottets förmenande lagstiftningsåtgärder uti ifrågavarande

hänseenden ej vidtagas. Före lagstiftning torde jämväl det spörsmålet

förtjäna att övervägas, huruvida vid omprövning av rätten att inneha körkort

samma krav böra ställas i fråga om synskärpa och hörselförmåga som

för utfärdandet av det första körkortet. Utskottet anser sig alltså redan av

dessa skäl icke kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet.

Emellertid kunna enligt utskottets förmenande jämväl ur andra synpunkter

befogade erinringar göras mot detsamma. Med hänsyn till de organisatoriska

och ekonomiska konsekvenserna av ett stadgande örn en allmän omprövning,

exempelvis vart femte år, har departementschefen ansett sig böra

förorda en första omprövning, då vederbörande körkortsinnehavare fyllt sextio

år. Såsom i ett flertal yttranden framhållits torde den nedsättning i

kropps- och själsförmögenheter, som möjligen kan påvisas hos en äldre förare,

åtminstone delvis uppvägas av en med åren ökad försiktighet. Tillräckliga

skäl synas ej hava förebragts för att just sextioårsåldern skulle utgöra en kritisk

gräns i förevarande hänseende. Enär den föreslagna omprövningen i

huvudsak föranletts av möjligheten, att körkortsinnehavarens hälsotillstånd

blivit försämrat, synes föreskriften örn skyldighet för körkortsinnehavaren att

förete sådant intyg (nykterhetsintyg), som i 14 § 2 mom. c) omförmäles,

icke vara tillräckligt motiverad. Önskemålet att hålla förarkåren fri från

onyktra element torde i väsentlig man kunna tillgodoses genom ökad försiktighet

vid utfärdande av körkort samt genom en strängare tillämpning av bestämmelserna

i 15 § 3 mom. örn indragning av körkort än vad för närvarande

är fallet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3b.

19

Utskottet vill i detta sammanhang till behandling upptaga en av herr Bergström

i motionen 1:320 gjord hemställan, att riksdagen måtte föreslå sådan

ändring i förevarande proposition, att för motorfordonsförare, som gjort sig

skyldig till brott mot 2 § i den föreslagna lagen örn straff för vissa brott vid

förande av motorfordon, körkort må kunna återkallas för alltid. I motiveringen

till denna hemställan framhålles, att det vore naturligt, att den domstol, där

åtalet för brottet anhängiggjorts, även bestämde över körkortsindragningen.

Motionären anhåller tillika, att utskottet måtte föreslå de erforderliga förändringarna

i det framlagda förslaget örn ändring av motorfordonsförordningen

samt avfatta och infoga nödig lagtext i det framlagda lagförslaget.

Enligt 1916 års automobilförordning kunde körkort återkallas för alltid,

varemot sådan möjlighet saknades enligt 1923 års motorfordonsförordning och

ej heller finnes enligt nu gällande motorfordonsförordning.

1920 års automobilsakkunniga, vilka införskaffat vissa uppgifter rörande

antalet under åren 1919—1921 indragna körkort, yttrade i samband med frågan

örn tiden för återkallelse:

»Det ringa antalet indragningar av körkort för alltid (25 stycken) är särskilt

anmärkningsvärt och torde tyda på, att ett så starkt ingripande i en

persons rättigheter och — när det gäller yrkesmässig trafik — förvärvsmöjligheter,

som indragning av körkort för alltid är, ansetts böra ifrågakomma allenast

i synnerligen svårartade fall. Framför allt för den, som en längre, tid

varit automobilförare till yrket, måste det. också givetvis vara ett synnerligen

allvarligt straff att, kanske till följd av att hans sinnesnärvaro vid något tillfälle

svikit honom, så att han blivit den ofrivilliga orsaken till en svårare

olyckshändelse, finna sig stängd på den bana, där han hittills haft sin utkomst,

och nödgas söka sig ett nytt levebröd, vilket i betraktande av det mera speciella

område, på vilket han hittills verkat, ofta kan bli nog så svårt. En indragning

av körkort för alltid synes icke behövlig för att upprätthålla en

god anda inom förarkåren. Det av de sakkunniga framlagda förslaget innebär

således, att indragningarna av körkort för alltid skola upphöra.»

I likhet med 1920 års sakkunniga ansågo 1927 års sakkunniga indragning

av körkort för alltid icke behövas för utmönstring av element bland förarkåren,

vilka visat sig synnerligen olämpliga såsom förare. De sakkunniga framhöllo,

att då fråga uppstode örn utfärdande av nytt körkort för en dylik förare,

borde granskningen bliva sträng, och endast örn den gåve vid handen,

att anledning vore att antaga, att vederbörande i framtiden skulle komma att

ådagalägga sådana egenskaper, att han utan fara för trafiksäkerheten kunde

betros att föra bil, borde nytt körkort utfärdas.

I ,motionen I: 265 vid 1930 års riksdag föreslog herr Albert Bergström

skärpta bestämmelser örn återkallande av körkort. Enligt motionären borde

en förare vid vissa svårare förseelser fråndömas sitt körkort för alltid. Motionären

föreslog vidare, att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts

mot motorfordonsförare för överträdelse av motorfordonsförordningen eller vägtrafikstadgan,

finge avsäga dom även beträffande återkallande under viss tid

eller för alltid av den åtalades körkort.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 34, bland annat följande:

Motionsvis bär föreslagits, att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts

mot motorförare för överträdelse av förordningen, skall bestämma i fråga

om återkallande av körkort. Då enligt svensk lagstiftning återkallelsen av

körkort icke är att betrakta som ett straff utan som en preventivåtgärd, synes

det vara lämpligast att indragningen verkställes av den myndighet, som

utfärdar körkort. Motionsvis har vidare uttalats, att körkort i vissa fall borde

kunna indragas för alltid. En dylik bestämmelse är emellertid enligt utskottets

mening icke erforderlig. Det torde vara tillräckligt, att indragningarna

ske på viss tid. Visar sig nämligen en dylik indragning av körkort icke hava

haft åsyftad verkan, kan ju genast en ny indragning för viss tid äga rum.

Riksdagen godkände utskottets uttalande.

Departementschefen har berört ifrågavarande spörsmål i propositionen i sammanhang

med frågan om strängare straffbestämmelser för vissa förseelser vid

förande av motorfordon samt därvid anfört (s. 46) :

Jag vill beröra av flera myndigheter väckta förslag, att, i stället för

eller jämsides med straffskärpning, tiden för körkortsindragningen måtte beträffande

den, som gjort sig skyldig till onykterhet vid framförande av motorfordon,

avsevärt utsträckas. Ehuru jag delar den uppfattningen att berövandet

av körkortet är en naturlig reaktion mot en dylik förseelse, anser jag mig

likväl icke för närvarande böra biträda förenämnda förslag. Det råder nämligen

i fråga örn tiden för körkortsindragningarna en viss ojämnhet i den praxis

som tillämpas av de olika länsstyrelserna, och en ändring i föreslagen riktning

skulle måhända i ändå högre grad komma att giva anledning till en icke

önskvärd olikhet i tillämpningen av 15 § 3 mom. första stycket motorfordonsförordningen.

Då innehavet av körkort därjämte är en förutsättning för stora

grupper yrkesmän att vinna försörjning, anser jag, att den nu stadgade maximitiden

för prövning av körkortsindragning, två år, icke bör utsträckas. Länsstyrelse

bör givetvis vid prövningstidens utgång icke utfärda nytt körkort

med mindre det av omständigheterna tydligt framgår, att sökanden finnes utan

fara för trafiksäkerheten eller eljest åter kunna anförtros rätten att föra motorfordon.

Utskottet ansluter sig till de av andra lagutskottet vid 1930 års riksdag

samt de av departementschefen gjorda, ovan återgivna uttalandena och kan

förty icke förorda det i motionen framförda förslaget.

21 § 4 mom.

I 21 § 4 mom. 2 st. stadgas, att besiktningsskyltar och igenkänningsmärken

må ej under färd vara dolda och skola såvitt möjligt hållas i sådant skick,

att de med lätthet kunna avläsas.

Överträdelse av denna bestämmelse straffas enligt 40 § 1 mom. med dagsböter.

I propositionen föreslås, förutom vissa smärre formella ändringar, ett tilllägg

till 21 § 4 mom. 2 st. av innehåll, att det åligger förare att, då omständigheterna

därtill föranleda, förvissa sig örn att icke nämnda skyltar och

märken blivit oläsliga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

21

Departementschefen Ilar såsom motivering till det föreslagna tillägget anfört,

att erfarenheten givit vid handen, att förare ofta, i de flesta fall av bekvämlighetsskäl,

eftersätta sin skyldighet att tillse, att märkena äro i läsligt

skick. Departementschefen har tillika framhållit, att därest igenkänningsmärken

med genombrutna bokstäver och siffror kunde tillåtas, torde svårigheten

för förare att vid färd i dåligt väglag hålla skyltarna i läsligt skick komma

att väsentligt underlättas.

I motionerna I: 321 av herr Nylander m. fl. och II: 571 av herrar von Seth

och Lindberg i Stockholm har hemställts, att det föreslagna tillägget måtte

avstyrkas. I motiveringen till denna anhållan framhålles, att den ifrågasatta

ändringen borde anstå, till dess en ny typ av igenkänningsmärken, mindre

smuts- och snösamlande än de nuvarande, blivit införd. Enligt motionärerna

kunde det ifrågasatta stadgandet medföra oanade svårigheter för även den mest

lojale förare vid färd under starkt snöfall och i smutsigt väglag, och bestämmelsen

kunde även komma att medföra en icke önskvärd skärpning i förhållandet

mellan polismyndigheterna och bilisterna.

I likhet med motionärerna anser utskottet, att det föreslagna tillägget bör JJtskottet.

anstå, till dess nya typer av besiktningsskyltar och igenkänningsmärken,

mindre smuts- och snösamlande än de nuvarande, blivit tillåtna. Utskottet

vill samtidigt understryka, att det redan enligt gällande rätt åligger förare

att tillse, att besiktningsskyltar och igenkänningsmärken äro i läsligt skick.

21 a §.

I propositionen Ilar uti en ny, med 21 a betecknad paragraf föreslagits

en bestämmelse örn befogenhet för polisman att förbjuda den, som vore så påverkad

av starka .drycker, att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde

över sina handlingar, att föra automobil samt att, örn så befunnes erforderligt,

hindra honom att föra fordonet.

På grund av den allmänna hänvisningen i 34 §, att vad i förordningen stadgats

angående automobil, skall i tillämpliga delar gälla motorcykel, som i

nämnda lagrum avses, kommer den föreslagna bestämmelsen att gälla jämväl

förare av motorcykel. Genom tillägg till 37 § skall densamma vara tilllämplig

även i fråga örn förande av traktortåg.

Den i propositionen föreslagna formuleringen av 21 a § överensstämmer i

fråga örn beskrivningen av graden av alkoholpåverkan med stadgandet i 41 §

2 moni. angående straff för alkoholpåverkad person, som för motorfordon,

ävensom med den nuvarande bestämmelsen i 15 § 3 mom. örn alkoholpåverkan

såsom förutsättning för körkorts återkallande.

En redogörelse för de över förevarande förslag avgivna yttrandena har lämnats

i propositionen å sid. 12 och 13.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

Utskottet.

Departementschefen anför, bland annat:

Förer den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel, varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs, eller traktortåg, straffas han jämlikt 41 §

2 mom. samma förordning. Därest det i inledningen omnämnda förslaget

till skärpning av straffen för vissa trafikförseelser vinner bifall, kommer den

nämnda straffbestämmelsen att med skärpt strafflatitud överföras till den

ifrågasatta särskilda strafflagen, men i övrigt skall bestämmelsens innehåll

bibehållas oförändrat. Det bör givetvis tillkomma polisen att så snart en person,

vilken är så spritpåverkad som nyss sagts, visar sig hava för avsikt att

föra sitt fordon, söka hindra honom därifrån. En sådan befogenhet måste anses

följa av polisens allmänna skyldighet att förebygga brottsliga handlingar.

Enligt vad jag inhämtat framhålles jämväl vid undervisningen i statens

polisskolor i Stockholm och Göteborg, att polisman äger rätt och skyldighet

att förbjuda en av starka drycker påverkad person att föra motorfordon

ävensom att hindra honom därifrån, örn han skulle vägra att efterkomma polismannens

tillsägelse. Det synes vid sådant förhållande kunna ifrågasättas,

huruvida det är erforderligt att, såsom nu föreslagits, i motorfordonsförordningen

införa en uttrycklig bestämmelse angående polismans befogenhet i

förevarande hänseende. Av flera utav de i ärendet avgivna yttrandena framgår

emellertid, att en viss tvekan föreligger beträffande sagda befogenhet,

och det har till och med gjorts gällande, att den ifrågasatta bestämmelsen

skulle innebära en nyhet i svensk lagstiftning. Då det synes vara av betydelse,

att denna tvekan, som också kommit till uttryck i praktiken, undanröjes,

finner jag mig böra förorda införandet i motorfordonsförordningen av ett stadgande

av föreslaget innehåll.

I de likalydande motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl., och II: 574 av

herr Johanson i Huskvarna m. fl., har föreslagits, att uttrycket »så påverkad

av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina

handlingar» måtte ändras till »påverkad av starka drycker eller som eljest

förtärt sådana drycker på sådan tid att han därav kan vara påverkad». I motionerna

föreslås motsvarande ändring i 1 § i det i propositionen framlagda

lagförslaget samt därav föranledd ändring i 2 § av nämnda lagförslag.

Såsom av utskottets uttalande nedan vid behandlingen av 1 § av den föreslagna

lagen framgår har utskottet ej funnit skäl till erinran mot den i nämnda

stadgande föreslagna brottsbestämningen. Utskottet anser, att den i nu ifrågavarande

stadgande förekommande beskrivningen på graden av alkoholpåverkan

bör lia samma lydelse som motsvarande bestämning i 1 § av den föreslagna

lagen. Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka den motionsvis gjorda hemställan.

Utskottet har funnit det föreslagna stadgandet ändamålsenligt och

har ingen erinran mot detsamma.

40 §.

I sista stycket av denna paragraf stadgas straff för den, som under färd

med automobil eller sådan motorcykel, som i 34 § sägs, håller besiktningsskylt

eller igenkänningsmärke dolt i syfte att förhindra fordonets igenkän
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra, lagutskottets utlåtande Nr 85.

23

nande. Till samma straff är den förfallen, som i sådant syfte underlåter att

under färd föra vederbörligt igenkänningsmärke å fordonet.

I propositionen föreslås, att samma straff skall drabba jämväl den, som i sådant

syfte, som i paragrafen angives, underlåter att föra besiktningsskylt å fordonet.

Därutöver föreslås i propositionen ett tillägg till sista stycket av förevarande

paragraf av innehåll, att om igenkänningsmärke eller besiktningsskylt

dolts, borttagits eller gjorts oläslig, efter det sammanstötning, påkörning eller

annan dylik händelse inträffat, skall förseelsen anses begången under försvårande

omständigheter.

Utskottet har intet att erinra mot de föreslagna ändringarna i förevarande

stadgande.

41 §.

För de i denna paragraf föreslagna ändringarna kommer redogörelse att

lämnas nedan vid behandlingen av 1 och 2 §§ i lagförslaget.

49 §.

I detta lagrum stadgas, att straff enligt förordningen ej må tillämpas, då

förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. I

16 § sista stycket vägtrafikstadgan föreskrives, att straff enligt 16 § ej må

tillämpas, då förseelsen enligt allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen

bör beläggas med strängare straff.

I propositionen har föreslagits, att berörda stadganden skola utgå. Departementschefen

har såsom skäl härför angivit, att de allmänna reglerna i

4 kap. strafflagen örn brottskonkurrens böra utan inskränkningar vinna

tillämpning vid sammanträffande av brott eller förseelser mot allmänna

strafflagen och de författningar, varom här är fråga.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och har förty

intet att erinra mot att ifrågavarande stadganden upphöra att gälla.

50 §.

Beträffande detta lagrum har ej föreslagits annan ändring än att de sista

orden i stadgandets nuvarande lydelse »dock att fängelsestraff ej må överstiga

ett år» skola utgå.

Emot vad sålunda föreslagits har utskottet intet att erinra.

51 §.

Enligt 51 § motorfordonsförordningen skall förseelse mot förordningen, där

ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän

åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres

vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos po
-

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

Utskottet.

liskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen

skett. Motsvarande forumbestämmelse återfinnes i 17 § vägtrafikstadgan.

Bestämmelsen hade i propositionen nr 121 till 1930 års riksdag

med förslag till nämnda två författningar oförändrad upptagits från förordningen

örn motorfordon den 15 juni 1923 och vägtrafikstadgan samma dag.

I förevarande proposition föreslås, förutom vissa formella jämkningar, den

ändring uti nämnda stadganden, att mål, däri talan örn skadestånd föres, må

prövas allenast av allmän domstol.

En redogörelse för de yttranden, som avgivits beträffande förevarande

spörsmål, återfinnes å sid. 33—36 i propositionen.

Departementschefen anför, bland annat, följande:

1 ärendet hörda myndigheter hava med enstaka undantag i princip varit

eniga örn att nuvarande bestämmelser icke äro tillfredsställande. Mot de föreslagna

författningsändringarna har huvudsakligen anförts, att de kunde

beräknas komma att medföra en sådan ökning av vissa rådhusrätters arbetsbörda,

att dessa domstolars arbetskrafter måste på grund härav i viss omfattning

förstärkas. Det torde dock kunna ifrågasättas, om den väntade arbetsökningen

i de rådhusrätter varom här är fråga blir större än att den skall

kunna bemästras med den nuvarande organisationen vid respektive domstolar.

I allt fall lärer vad sålunda anförts icke få utgöra hinder för nya processuella

författningsbestämmelser i den mån sådana finnas påkallade i rättsskipningens

intresse. Förslaget, att polisdomstols behörighet skall anknytas

till det faktiska förhållandet, huruvida skadeståndstalan föres eller icke, finner

jag mig böra tillstyrka. Jag kan således icke ansluta mig till det i ett

av de avgivna yttrandena väckta förslaget, att samtliga mål av beskaffenhet,

att talan däri kan föras av målsägande, skola anhängiggöras vid allmän domstol.

En dylik bestämmelse skulle nämligen, särskilt då det gäller de större

städerna, leda till att från polisdomstolarna överflyttades ett stort antal rena

bagatellmål.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning och har intet

att erinra mot de förslagna författningsändringarna.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan.

För 10 § 3 mom. jämte straffbestämmelsen i 16 § för förseelse mot nämnda

stadgande kommer redogörelse att lämnas nedan vid behandlingen av 3 § i

lagförslaget.

Förslaget, att konkurrensbestämmelsen i 16 § 3 st. skulle upphöra att gälla,

har utskottet behandlat i samband med 49 § motorfordonsförordningen.

För den föreslagna ändringen i forumbestämmelsen i 17 § har redogjorts vid

behandlingen av motsvarande bestämmelse i 51 § motorfordonsförordningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

25

Förslaget till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Enligt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen straffas den, som förer automobil

eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg och därvid är så påverkad

av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över

sina handlingar, med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor

eller med fängelse i högst tre månader. Efter dagsbotssystemets införande

ådömas böterna i dagsböter, lägst tio. Har förare vid sådan förseelse som

nyss sagts eller under framförande av fordonet med otillåten hastighet ådagalagt

grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors

liv eller egendom, må enligt 41 § 3 mom. till fängelse i högst ett år dömas.

I 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan stadgas, att förare av fordon — varmed förstås

jämväl annat än motorfordon — vid sammanstötning eller annan olyckshändelse

icke må avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill

händelsen skäligen föranleder, ej heller må föraren undandraga sig att

uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn händelsen.

Förseelse häremot straffas jämlikt 16 § andra stycket samma stadga

med böter från och med två till och med ettusen kronor — numera dagsböter

■—■ varjämte, örn omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid

framförande av motorfordon, straffet kan bliva fängelse i högst ett år.

Ifrågavarande straffbestämmelser, vilka trädde i kraft den 1 januari 1931,

inneburo i flera hänseenden en skärpning i förhållande till vad som tidigare

gällt. Straffskärpningen motiverades såvitt anginge 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen

med den ödesdigra inverkan förares förtäring av starka

drycker kunde hava på trafiksäkerheten. Inom riksdagen har sedermera i enskilda

motioner påyrkats ytterligare skärpt lagstiftning till förhindrande av

olycksfall vid motorfordonstrafik, föranledda genom förtäring av starka drycker

(1932/1: 101 samt 1933/1: 121 och II: 304). Riksdagen har emellertid,

under hänvisning till att nuvarande bestämmelser varit gällande alltför kort

tid för att det skulle vara möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme om behovet

av den påyrkade skärpningen, funnit motionerna icke föranleda någon

riksdagens åtgärd.

I propositionen har nu föreslagits att från motorfordonsförordningen och

vägtrafikstadgan till en särskild lag överföra vissa i nämnda författningar

upptagna förseelser samtidigt som straffen för dessa förseelser skola väsentligt

skärpas. Enligt 1 § i lagförslaget skall den som är så påverkad av starka

drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar,

och i detta tillstånd för automobil, motorcykel, varom i 34 § motorfordonsförordningen

sägs, eller traktortåg, straffas med fängelse i högst ett år eller, där

omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio. Om någon

vid förande av fordon, som i 1 § avses, varit så påverkad av starka drycker,

som där sägs, eller överskridit medgiven hastighet, och därvid ådagalagt grov

vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller

egendom, skall han enligt 2 § straffas med fängelse eller med straffarbete i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

högst ett år. Med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,

med dagsböter skall jämlikt 3 § straffas förare, vilken vid sammanstötning,

påkörning eller annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från

platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen bort föranleda,

eller vilken undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga

upplysningar örn händelsen. Åtal för brott mot lagen skall anhängiggöras vid

allmän domstol (4 §). I 5 § meddelas slutligen bestämmelser örn bötesförvandling

m. m.

Såsom skäl för straffskärpningen har departementschefen anfört, bland

annat:

Under senare år hava inträffat åtskilliga fall, då mer eller mindre berusade

förare ådagalagt en hänsynslöshet mot andra trafikanter, som medfört vådliga

följder och i hög grad upprört allmänheten. I samband därmed hava krav rests

på väsentligt strängare straff för sådana förare som i onyktert tillstånd eller

eljest visade likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Kraven på

straffskärpning äro emellertid icke att betrakta såsom uttryck för en tillfällig

stämning utan torde uppbäras av en bestämd mening örn nödvändigheten av

att vidtaga allvarliga åtgärder mot dem som på detta sätt äventyra trafiksäkerheten.

Att här behandlade förseelser för närvarande i det övervägande

antalet fall sonas med böter framgår av en av statistiska centralbyrån verkställd

utredning avseende åren 1931 och 1932. Alv 854 förstnämnda år jämlikt

41 § 2 mom. motorfordonsförordningen eller samma moment, jämfört med

3 morn., sakfällda personer blevo endast 29 ådömda frihetsstraff. Motsvarande

siffror för år 1932 voro 924 och 37. Anledningen till domstolarnas synbarligen

mycket milda bedömande av nu ifrågavarande förseelser torde vara att

söka i gällande låga strafflatituder. Strängare straffbestämmelser böra enligt

min mening ifrågakomma först och främst för de förseelser, som avses

i 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s. då en förare är ''.onykter

och då han antingen under alkoholpåverkan eller vid körning med otillåten

hastighet ådagalägger grov vårdslöshet eller visar uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom. Därjämte bör straffet höjas för det

fall att en förare avviker efter en påkörning utan att lämna den hjälp eller

de upplysningar, som omständigheterna påkalla. Vid flera, särskilt under

senare tid, inträffade påkörningar hava de skyldiga förarna fortsatt sin färd

utan att på minsta sätt sörja för offren för deras hänsynslösa framfart. Erfarenheten

har visat, att den för dylika förseelser, i vilka ingår ett starkt moment

av råhet, enligt 16 § vägtrafikstadgan gällande straffskalan, som upptager

i första hand böter och endast vid försvårande omständigheter fängelse,

uppenbarligen är för låg för att förhindra utbredningen av detta slag av förseelser.

Förekomsten av spritpåverkade eller eljest hänsynslösa motorfordonsförare

innebär en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator, att inga

medel få lämnas oförsökta då det gäller att avlägsna denna fara.

Beträffande frågan, huruvida dessa bestämmelser böra bibehållas i motorfordonsförordningen

och vägtrafikstadgan eller sammanföras i en särskild lag,

har departementschefen anfört:

Jag finner väl, att vissa praktiska skäl tala för att bestämmelserna rörande

motorfordonstrafiken äro samlade i så få författningar som möjligt. Emellertid

kunna invändningar givetvis göras mot att Kungl. Maj :t i administrativ

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

27

väg, om än efter riksdagens hörande, utfärdar så stränga straffbestämmelser

som de vilka här ifrågasatts, varjämte må erinras om att i sammanhang med

behandlingen vid 1930 års riksdag av förslagen till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga i särskilda motioner (I: 255 och II: 425) yrkades, att

straffbestämmelserna angående spritmissbruk av motorfordonsförare ävensom

angående de övriga förseelser, vilka i förenämnda författningsförslag blivit

— med skärpning av dittills gällande bestämmelser ■— belagda med fängelsestraff,

måtte utbrytas ur ifrågavarande administrativa författningar och sammanföras

i en särskild lag. I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet,

att utskottet icke vore berett att förorda den ändring av bestämmelserna

i de riksdagen förelagda förslagen, varom motionärerna hemställt, men att

utskottet ansåge det önskvärt att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari

urbota straff stadgades, borde meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg

eller av Kungl. Maj :t och riksdagen i lagstiftningsväg gjordes till föremål för

utredning. Med hänsyn till att straffarbete synes böra upptagas i straffsatsen

för vissa av de brott varom här är fråga, anser jag det riktigast att de ifrågasatta

skärpta straffbestämmelserna antagas enligt den ordning som är stadgad

i § 87 regeringsformen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att intill den 1 januari 1931

fanns i 11 kap. 15 § strafflagen straffbestämmelser angående överdådig framfart.

I proposition nr 217 till 1930 års riksdag föreslogs upphävande av nämnda

straffbestämmelser. Såsom skäl härför anförde vederbörande departementschef,

statsrådet Bissmark, bland annat, att de brottsbeskrivningar, som lämnades

i motorfordonsförordningen beträffande fortkörning och i vägtrafikstadgan

i fråga örn ovarsam framfart, i allo torde täcka begreppet överdådig

framfart i 11 kap. 15 § strafflagen. Vid granskning av detta förslag i lagrådet

yppade två ledamöter betänkligheter mot att de på förevarande område

erforderliga strafföreskrifterna meddelades i annan ordning än den, som

stadgats för stiftande av allmän kriminallag. I sitt utlåtande i ämnet, nr 35,

hänvisade andra lagutskottet till sina ovan återgivna uttalanden i utlåtande

nr 34.

Utskottet övergår nu till en närmare granskning av de särskilda stadgandena

i förevarande lagförslag.

1 och 2 §§.

I de likalydande motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl., och II: 574 av

herr Johanson i Huskvarna m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte för sin

del besluta, beträffande 1 § att i stället för uttrycket »så påverkad av starka

drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar»

godkänna uttrycket »påverkad av starka drycker eller som eljest förtärt sådana

drycker på sådan tid att han därav kan vara påverkad», samt i fråga örn

2 § att i stället för uttrycket »så påverkad av starka drycker som där sägs»

godkänna uttrycket »påverkad av starka drycker eller eljest förtärt sådana

drycker på sådan tid att han därav kunnat vara påverkad».

Såsom av propositionen (s. 39) framgår har Motorförarnas helnykterhetsförbund

i sitt yttrande över don promemoria, som legat till grund för föreva
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

rande lagförslag, hemställt om en ändring av samma innehåll som den av motionärerna

föreslagna.

Enligt 41 § första stycket av 1923 års motorf ordonsf åror ättling i dess ursprungliga

lydelse straffades den, som vid framförande av motorfordon överskred

gällande hastighetsbestämmelser, med böter från och med 10 till och med

1,000 kronor. Hade förare vid sådan förseelse ådalagt grov vårdslöshet eller

varit berusad eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller egendom,

kunde, enligt andra stycket i samma paragraf, till fängelse i högst tre månader

dömas.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 114 förslag

till ändrad lydelse av 41 § i motorfordonsförordningen. I förslaget, som godkändes

av riksdagen, upptogs såsom mom. 1 förutvarande första stycket med

oförändrad lydelse. I mom. 2 stadgades, att den, som vid förande av motorfordon

vore synbarligen berörd av starka drycker, skulle straffas med böter

från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Förutvarande andra stycket

ingick som mom. 3 i paragrafen, dock med den jämkning att dels orden

»eller varit berusad» utgått och dels i stadgandet angivna omständigheter föreskrivits

skola verka straff skärpande även vid förseelse jämlikt mom. 2.

I det förslag till lag örn fylleri m. m., som genom proposition nr 32 förelädes

1928 års riksdag, upptogs i 2 § en bestämmelse örn straff för den, som vid

utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller

besinning fara lätteligen uppstode för människors liv eller hälsa, vore av starka

drycker så påverkad, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över sina

handlingar. I fråga örn detta stadgande yttrade vederbörande departementschef

i vid propositionen fogat statsrådsprotokoll, bland annat, att vid införande

av ett stadgande med samma syfte som straffbudet i 41 § motorfordonsförordningen

men av mera generell innebörd uttrycket »synbarligen berörd av starka

drycker» knappast torde kunna oförändrat upptagas.

Då under det föreslagna stadgandet skulle komma att inbegripas jämväl

förseelse, som vore straffbar enligt 41 § 2 mom. i motorfordonsförordningen,

föreslogs i proposition nr 33, att straffbudet i detta moment skulle utgå.

Propositionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

1927 års motorfordons sakkunnig a hade i sitt år 1929 avgivna betänkande

med förslag till ny motorfordonsförordning m. m. för att karakterisera den

grad av alkoholpåverkan, som borde fordras för straffbarhet, använt sig av

formuleringen i 1928 års proposition. I motiveringen framhölls, att straff

borde drabba ej blott den av starka drycker synbart berörde föraren utan jämväl

den som — ehuru detta ej förmärktes i det yttre — genom alkoholförtäring

ej längre ägde nödigt herravälde över sina handlingar. De sakkunniga föreslogo

en väsentlig straffskärpning. Förseelse mot 2 mom. skulle straffas med

böter från 50 till 1,000 kronor eller fängelse i högst tre månader och i 3 mom.

skulle straffmaximum höjas till fängelse i sex månader.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

29

I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uppställdes den fordran i fråga om

alkoholpåverkan, att föraren varit synbarligen berörd av starka drycker eller

eljest så påverkad därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra

fordonet. De av de sakkunniga föreslagna strafflatituderna hade upptagits

med den ändring, att såsom straffmaximum i 3 mom. föreslagits fängelse i

högst ett år.

I de likalydande motionerna 1:255 av herr Schlyter m. fl. och 11:425 av

herr Lindqvist i Halmstad hemställdes, att straffminimum för spritmissbruk

i samband med förande av motorfordon måtte höjas till 100 kronors böter.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, nr 34, att straff borde drabba

ej blott den förare, som under färd med motorfordon befunnes vara av starka

drycker synbart berörd, utan jämväl den förare, som — ehuru detta ej förmärktes

genom det sätt, på vilket motorfordonet framfördes —• genom alkoholförtäring

förlorat nödigt herravälde över sina handlingar. Utskottet föreslog brottsbestämningen

»så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt

nödigt herravälde över sina handlingar». 8 reservanter (vid 15 § 3 mom.) förordade

formuleringen »synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad

därav, att han icke ägt det herravälde över sina handlingar, att han

kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen». Utskottet ansåg i likhet

med motionärerna, att straffminimum i 2 mom. borde sättas till 100 kronors

böter.

Riksdagen gillade utskottets förslag.

Departementschefen har i fråga om brottsbestämningen i förevarande proposition

anfört:

I fråga örn brottsbestämningen i 1 § har i några yttranden anmärkts, att

den icke skulle giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mellan

straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon. Tilllika

har anförts att den anmärkta otydligheten skulle bliva mera betänklig i

mån som straffet höjdes. Det torde visserligen icke kunna bestridas att den

ifrågavarande brottsbestämningen är i någon mån svävande. Emellertid ligger

det i sakens natur att en fullt klar brottsbeskrivning icke står att erhålla.

De farhågor, som vid tillkomsten av nu gällande motorfordonsförordning

uttalades därom, att förevarande brottsbestämning skulle leda till godtycke

vid tillämpningen, torde ej heller hava i någon avsevärd grad vunnit bekräftelse

under den tid, förordningen varit gällande. I varje fall har icke tillräcklig

erfarenhet under denna tid erhållits för att motivera en revision av bebestämmelsen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att Kungl. Maj :t i proposition

nr 10 till innevarande riksdag föreslagit riksdagen att antaga ett förslag till

lag örn blodundersökning i brottmål, i vilket förslags första paragraf stadgas,

att blodprov må tagas å den, som med skäl misstänkes hava fört motorfordon

eller traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke hava

ägt nödigt herravälde över sina handlingar.

För närmare upplysningar angående blodundersökningarnas stora betydelse

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

vid utredning rörande förhandenvaron av alkoholpåverkan får utskottet hänvisa

till nämnda proposition.

Första lagutskottet har i utlåtande nr 57 hemställt, att propositionen måtte

bifallas.

Båda kamrarna hava därefter genom beslut den 9 maj 1934 bifallit utskottets

hemställan.

I fråga örn den av motionärerna gjorda hemställan ansluter sig utskottet till

vad departementschefen i sitt ovan återgivna yttrande rörande brottsbestämningen

anfört. Utskottet kan följaktligen icke förorda bifall till det motionsvis

framförda förslaget. Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till

erinran mot de föreslagna bestämmelserna.

3 §

Den förseelse, varom i detta stadgande förmäles, straffades enligt 1923 års

vägtrafikstadga med böter från 10 till 1,000 kronor.

Tre av lagrådets ledamöter hava i fråga örn förevarande stadgande anfört:

Enligt gällande vägtrafikstadga är straffet för förfarande, som avses i denna

paragraf, i vanliga fall dagsböter. Endast därest omständigheterna äro

försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år. I jämförelse härmed innebär

förslaget en betydande straffhöjning, i det att normalstraffet satts till

fängelse i högst ett år; endast när omständigheterna äro mildrande, skola dagsböter

ådömas.

Att en avsevärd skärpning av straffet för vissa hithörande förseelser genomföres

är säkerligen av förhållandena påkallat. Emellertid får ej förbises,

att under brottsbeskrivningen i förevarande paragraf rymmas förfaranden av

högst olika art. I det av föredragande departementschefen anförda fallet, att

förare övergiver en av honom påkörd person, är föraren utan tvivel förtjänt

av en allvarlig näpst. Av en helt annan karaktär kan förfarandet vara, örn

offret är exempelvis ett mindre husdjur eller fråga är örn en lindrig sammanstötning,

vid vilken endast ringa skada å egendom uppkommit.

Det kan därför ej anses uteslutet, att jämförelsevis obetydliga förseelser

enligt det föreslagna stadgandet bomme att drabbas av fängelsestraff, något

som skulle verka stötande för rättskänslan. Anmärkningsvärt är ock att 1

och 3 §§ hava nästan samma straffsatser, oaktat det i 1 § angivna brottet i

det stora flertalet fall uppenbarligen är av väsentligt svårare beskaffenhet än

det i 3 § omförmälda.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förevarande paragraf

straffsatsen ändras till fängelse i högst ett år eller dagsböter. Om på detta

sätt fängelsestraffet placeras främst i skalan och sålunda vid val av straffart

skall äga ett visst företräde framför böter, komma domstolarna säkerligen

icke att underlåta att i sådana fall som åberopats till stöd för den nu föreslagna

straffskärpningen döma den skyldige till fängelse.

En ledamot av lagrådet har yttrat:

Då enligt min mening ringa skada eller annat liknande förhållande vid

straffmätningen kan i erforderlig omfattning vinna beaktande som mildrande

omständighet samt med hänsyn till det kända förhållandet att straff oftast utmätes

i närheten av minimum i latituden — i vilket hänseende den högsta

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

31

instansen i följd av gällande fullföljdsbestämmelser i ytterst ringa mån blir

i tillfälle att vägledande inverka på rättstillämpningen — lämnar jag förevarande

paragraf utan anmärkning.

Departementschefen har därefter yttrat, att han delade den av den sistnämnda

lagrådsledamoten uttalade meningen, att ringa skada eller annat liknande

förhållande kunde i erforderlig omfattning vinna beaktande såsom

mildrande omständighet vid straffmätningen.

I motionerna I: 321 av herr Nylander m. fl. och II: 571 av herrar von Seth

och Lindberg i Stockholm har hemställts, att riksdagen, med instämmande i

vad lagrådets majoritet yttrat örn förevarande stadgande, måtte avslå den av

Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. I motiveringen anföres, bland annat: Enär,

såsom majoriteten inom lagrådet framhåller, vissa för rättskänslan stötande

straff kunna komma att ådömas enligt den föreslagna formuleringen, synes

det riktigast, att lagrummet formuleras enligt majoritetens förslag, så att straffsatsen

blir fängelse i högst ett år eller dagsböter.

I likhet med, bland andra, majoriteten av lagrådets ledamöter samt motionärerna

anser utskottet, att straffsatserna i förevarande stadgande böra bestämmas

till »fängelse i högst ett år eller dagsböter». I övrigt har utskottet

ej funnit anledning till erinran mot den föreslagna bestämmelsen.

4 §•

Här stadgas, att åtal för brott mot lagen skall anhängiggöras vid allmän

domstol.

Departementschefen har såsom skäl för att brott mot den föreslagna lagen

borde handläggas vid rådhusrätt och icke vid polisdomstol anfört, att dessa

brotts karaktär av polisförseelser genom den ifrågasatta lagstiftningen skulle

försvinna.

Utskottet, som tidigare vid motorfordonsförordningen uttalat sig örn forum,

har intet att erinra mot förevarande stadgande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,

att vid granskning av det vid förevarande proposition

fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av

motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) riksdagen

ej funnit skäl att mot detsamma göra andra erinringar

än utskottet i detta utlåtande upptagit,

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,

att vid granskning av det vid förevarande proposition

fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av

Utskottet.

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) riksdagen ej funnit

skäl till erinringar mot detsamma,

C) att riksdagen, med förklaring att det vid förevarande

proposition fogade förslaget till lag örn straff för vissa brott

vid förande av motorfordon ej kunnat i oförändrat skick antagas,

måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts proposition.) (Utskottets förslag.)

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i

högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej

under tio.

2 §.

Har någon vid förande av fordon som i 1 § avses varit så påverkad av

starka drycker som där sägs eller överskridit medgiven hastighet, och har

han därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i

högst ett år.

3 §•

Har förare av fordon varom i 1 §

sägs vid sammanstötning, påkörning

eller annan därmed jämförlig händelse

avlägsnat sig från platsen, innan de

åtgärder vidtagits vartill händelsen

skäligen bort föranleda, eller undandragit

sig att uppgiva namn och hemvist

eller lämna övriga upplysningar

örn händelsen, vare straffet fängelse i

högst ett år eller, där omständigheterna

äro mildrande, dagsböter.

3 §.

Har förare av fordon varom i 1 §

sägs vid sammanstötning, påkörning

eller annan därmed jämförlig händelse

avlägsnat sig från platsen, innan de

åtgärder vidtagits vartill händelsen

skäligen bort föranleda, eller undandragit

sig att uppgiva namn och hemvist

eller lämna övriga upplysningar

örn händelsen, vare straffet fängelse i

högst ett år eller dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

33

(Kungl. Maj.ts proposition.) (Utskottds förslag.)

5 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

D) att de i ämnet väckta motionerna I: 320, I: 321, I: 324,

II: 568, II: 569, II: 571 och II: 574, i den mån de icke kunna

anses besvarade genom vad utskottet ovan under A) och C)

hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

KARL MAGNUSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linder, von Geijer, Gustaf Tamm, P. Sandström

och Norman, fröken Hesselgren samt herrar Olof Carlsson och Larsson i

Brålanda;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Olovson i Västerås,

Andersson i Rasjön, Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gahns, Molander och Hillgard.

Reservationer:

I. Beträffande samtliga ändringsförslag

av herr Gardell i Gahns, som anfört:

»Gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga äro utfärdade så

sent som 1930. Vissa ändringar i dessa författningar hava dessutom vidtagits,

i motorfordonsförordningen genom förordningar den 29 maj 1931, den

12 juni 1931, den 17 juni 1932 och den 14 juni 1933 samt i vägtrafikstadgan

genom förordning den 19 juni 1931. Kungl. Maj:ts förevarande proposition

Bihang till riksdagens protokoll 198h. 9 sami. 2 avd. Nr 35. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

innehåller ytterligare omfattande ändringsförslag av författningsbestämmelserna

på detta område.

Det måste anses mindre lämpligt att oupphörligen ändra dessa bestämmelser,

då svårigheter härigenom förorsakas allmänheten. Det är helt naturligt

icke möjligt för menige man att hålla reda på alla dessa ändringar, som ofta

beröra mycket viktiga delar av trafikbestämmelserna, och en stor del av motorförarna

saknar därför närmare kännedom örn författningarnas innehåll.

Detta i sin tur medför i en mängd fall åtal för förseelser, som den åtalade icke

varit medveten örn, och leder till en ingalunda önskvärd skärpning av förhållandet

mellan polismyndigheterna och bilförarna.

Enligt vad som blivit upplyst inom utskottet äro 1932 års trafiksakkunniga

snart färdiga med sitt arbete, varefter man torde kunna vänta ett helt nytt

förslag till revision av motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan från

Kungl. Majit. Under sådana förhållanden och med hänvisning till de många

ändringar, som vidtagits de senaste å.ren, har jag ansett, att utskottet bort

hemställa,

att Kungl. Majits förevarande proposition samt de i ämnet

väckta motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.»

II. Beträffande motorfordonsförordningen.

Vid 15 § 3 mom.

av herr Sandström i Luleå, fröken Hesselgren och herr Andersson i Rasjön,

vilka ansett, att utskottets yttrande i anledning av motionen I: 320 av herr

Bergström bort erhålla följande lydelse:

»Erfarenheten har tyvärr visat, att de hittillsvarande bestämmelserna i fråga

örn påföljd för onykterhet vid ratten icke varit tillräckliga att hos motorförarna

inskärpa den erforderliga ansvarskänslan. De i föreliggande proposition

föreslagna straffskärpniugarna för förseelser av ifrågavarande slag

komma givetvis att bliva ett värdefullt led i strävandena för uppfostran till

större avhållsamhet från rusdrycker vid förandet av motorfordon. Ett annat

och icke mindre verksamt medel för nåendet av enahanda syfte är en skärpning

av bestämmelserna rörande mistning av körkort. I själva verket torde

många motorförare vara känsligare för indragning av körkortet på relativt

lång tid än för ett kortare fängelsestraff.

Det kan därför ifrågasättas huruvida icke propositionens syfte med de

skärpta straffbestämmelserna skulle ytterligare främjas genom tillskapande

av möjlighet till körkortsindragning på längre tid än vad som nu medgives,

två år. Särskilt vid svårare förseelser måste denna tid anses för kort och vid

upprepade brott borde körkortet kunna indragas för alltid. För att öppna

möjlighet härtill vill utskottet förorda att, såsom motionären föreslagit, bestämmelsen

om en maximitid av två år för indragning av körkort skall utgå

ur förordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

Även minimitiden för indragning av körkort på grund av onykterhet vid

ratten, sex månader, synes vara alltför kort. Innan körkort utfärdas, skall genom

polismyndighetens och nykterhetsnämndens försorg utredning åvägabringas

rörande sökandens nykterhet under de senaste två åren. Har körkort återkallats

för sex månader eller längre tid, skall nykterhetsintyg ånyo företes

för erhållande av nytt körkort. Det förefaller inkonsekvent att i förra fallet

fordra en undersökning angående vederbörandes nykterhet två år tillbaka i

tiden, men i senare fallet låta en förare återfå körkortet efter kort tid sedan

han så svårt förbrutit sig i fråga om en av grundförutsättningarna för att

överhuvud erhålla körkort, att han fråndömts detsamma. Enligt utskottets

mening borde en tid av minst ett år förflyta, innan fråga om tilldelande av

nytt körkort i här ifrågavarande fall upptoges till prövning. Utskottet förordar

därför, att ändring vidtages i 15 § 3 mom. för nående av detta syfte.»

lil. Beträffande lagen om straff för vissa brott vid förande av

motorfordon.

Vid 1 §.

1) av herr Andersson i Rasjön, vilken i fråga örn brottsbestämningen yrkat

bifall till motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl. och II: 574 av herr Johanson

i .Huskvarna m. fl.

2) av herr Hålgård, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen att för

sin del antaga följande lydelse av förevarande stadgande:

»Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i

högst ett år eller dagsböter, dock ej under tio.»

Vid 3 §.

av herr Linder och fröken Hesselgren samt herrar Norman, Magnusson i

Skövde, Hage, Olovson i Västerås, Andersson i Rasjön och Pettersson i Hällbacken,

’ vilka hemställt om bifall till 3 § enligt dess lydelse i den kungl, propositionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:286 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motor fordonsförordning en den 20 juni s. 7 i texten