Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 38 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1934-05-17 · 80 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 80 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 38 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 38 med

förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 januari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 38,

har Kungl. Maj :t, under åberopande av dels propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för den 12 januari 1934, dels ock i lagrådet

den 16 mars 1933 fört, vid propositionen nr 209 till 1933 års riksdag fogat protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga här nedan omförmälda förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn

understödsföreningar,

lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

förordning örn erkända arbetslöshetskassor,

förordning örn riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen samt

förordning örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr

130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med propositionen nr 38 har utskottet till behandling förehaft

följande med anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 298 av herr Tjällgren m. fl.,

nr 299 och 300 av herr Larsson, Sam, och

nr 303, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., samt

inom andra kammaren

nr 525 av herr Hagberg i Luleå,

nr 532 av herr Heiding m. fl.,

nr 536 av herr Lindman m. fl., och

nr 537 av herr Spångberg m. fl.

Beträffande det närmare innehållet av ifrågavarande författningsförslag får

utskottet hänvisa dels till förevarande proposition nr 38 samt propositionen

Bihang till riksdagens protokoll 193-1. 9 sami. 2 avd. Nr 37 och 38. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

nr 209 till 1933 års riksdag, dels ock till den här nedan lämnade redogörelsen

för förslagens huvudsakliga innehåll.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande. I fråga örn de skäl motionärerna

anfört till stöd för sina yrkanden tillåter sig utskottet att, i den

mån redogörelse härför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionerna I: 299,

I: 300, II: 525, II: 532, II: 536 och II: 537.

Historik.

De genom propositionen framlagda författningsförslagen avse införandet av

arbetslöshetsförsäkring enligt ett frivilligt system. Frågan örn införandet av

en dylik försäkring har vid flera tillfällen varit föremål för övervägande.

Första gången frågan örn arbetslöshetsförsäkring framfördes i riksdagen var

genom motion vid 1908 års riksdag av herr Wavrinsky. Motionen vann icke

riksdagens bifall. Ej heller biföllos de förnyade motioner i ämnet, som herr

Wavrinsky väckte vid 1909 och 1910 års riksdagar.

Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommittén

att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna

skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska

följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som

kunde föranledas av den verkställda utredningen. Den 30 december 1922 avgav

kommittén betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och

statsbidrag till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna

själva. Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring med den föreslagna

organisationen skulle för den närmaste framtiden medföra en sammanlagd

maximikostnad för staten av 3 ä 4 miljoner kronor örn året.

Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första kammaren

och herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner, i vilka hemställdes,

att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag

örn statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak

till socialförsäkringskommitténs ovannämnda förslag i ämnet. Motionerna blevo

avslagna av riksdagen.

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartementet

åt fem personer att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda

med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande

motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Den 24

juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag i ämnet.

Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt

Kungl Maj:ts bemyndigande, två personer att såsom sakkunniga inom departementet

biträda med fortsatt utredning av frågan örn arbetslöshetsförsäkring

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

3

och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar Denna utredning

inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan

genom tillämpning av båda här ovan omförmälda system, arbetslöshetsförsäkring

och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa.

Den 11 december 1925 tillkallades inom socialdepartementet femton sakkunniga,

representerande olika verksamhetsfält och åskådningar, för att biträda

med granskning av de av sistnämnda sakkunniga utarbetade utkasten. Den

30 januari 1926 avgåvo de sakkunniga utlåtande i ärendet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 13 april 1926 åtta

personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med verkställande

av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring

och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar.

Den 25 april 1928 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag angående

arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten (Statens

offentliga utredningar 1928:9). I enlighet med sitt uppdrag hade de sakkunniga

utarbetat förslag till såväl frivillig som obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

I detta arbete hade samtliga ledamöter deltagit, oberoende av sin

principiella uppfattning rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkringens lämplighet

eller olämplighet. I fråga örn de sakkunnigas principståndpunkter framgår

av betänkandet följande. Av de åtta sakkunniga tillstyrkte tre införandet

av arbetslöshetsförsäkring i vårt land. En av de sakkunniga ställde sig ej

avvisande gentemot tanken på en arbetslöshetsförsäkring men ansåg, att densamma

borde realiseras endast under den bestämda förutsättning, att reservarbeten

inkopplades i försäkringssystemet. De återstående fyra sakkunniga

avstyrkte införande av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land. Dessa sakkunniga

voro eniga örn att det allmännas ingripande på arbetslöshetens område

måste regleras enligt behovsprincipen och att de arbetslösa alltså måste behandlas

enligt i grund och botten samma regler som samhällets övriga hjälpbehövande

medlemmar. Under förutsättning att en arbetslöshetsförsäkring genom

det allmännas medverkan komme till stånd, ansågo de sakkunniga, att

valet borde stå mellan en obligatorisk allmän riksförsäkring, gemensam för

alla av försäkringen berörda arbetare (det s. k. A-förslaget), å ena sidan, och

en statsunderstödd frivillig försäkring (det s. k. B-förslaget), å andra sidan.

Vid valet mellan de båda förslagen voro de sakkunniga eniga om att tillerkänna

det obligatoriska systemet ett principiellt företräde framför det frivilliga.

En ledamot ansag dock — närmast med hänsyn till de omfattande organisatoriska

åtgärder, som en obligatorisk försäkring skulle medföra — att början

borde göras med en frivillig försäkring. Dessutom föranledde den omständigheten,

att upptagandet av lant- och skogsarbetarna i en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring skulle bereda betydande svårigheter, en ledamot att,

oaktat han gav principiellt företräde åt det obligatoriska systemet, för det dåvarande

förorda det frivilliga systemet, för den händelse en försäkring skulle

komma till stånd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse

framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat

sig önskvärt, att, utöver den utredning, som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,

särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och

orsaker samt medlen för dess bekämpande. Med anledning härav tillsatte

Kungl. Majit den 11 mars 1927 en kommitté på sex personer med uppdrag

att verkställa ifrågavarande utredning. De sakkunniga, som antogo benämningen

»arbetslöshetsutredningen», avgåvo den 11 juni 1981 ett betänkande

örn arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Såsom bilagor till betänkandet

överlämnades samtidigt dels Bilaga I: Orsaker till arbetslöshet,

av ledamoten professor G. Bagge, dels ock Bilaga 2: Promemoria angående

arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling, av ordföranden

generaldirektör E. G. Huss. Härefter hava överlämnats dels Bilaga

3: Örn den industriella rationaliseringen och dess verkningar särskilt beträffande

arbetarsysselsättningen, av professor G. Åkerman, dels Bilaga 4: Konjunkturspridningen,

en teoretisk och historisk undersökning, av kommitténs

sekreterare, fil. lic. Dag Hammarskjöld, dels Bilaga 5: Finanspolitikens ekonomiska

verkningar, av professor Gunnar Myrdal, dels Bilaga 6: Löneutvecklingen

och arbetslösheten, av fil. lic. Alf Johansson, dels ock Bilaga 7:

Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot

arbetslöshet, bidrag till expansionens teori, av professor Bertil Ohlin.

Undersökningar pågå enligt av kommittén uppgjord arbetsplan beträffande

frågan örn medel för arbetslöshetens bekämpande. Kungl. Majit har den

19 januari 1934 medgivit, att utredningens arbete må fortgå tills vidare intill

utgången av november månad 1934.

[Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg

m. fl. en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala sig för

en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse

till regeringen hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast vid

1929 års riksdag. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket

motionen remitterades, hemställde, under åberopande av pågående utredning

i ämnet, örn avslag å motionen. Utskottets hemställan bifölls av kammaren.

Vid 1929 års riksdag väcktes dels likalydande motioner av herr Möller i

första och herr P. A. Hansson i andra kammaren med hemställan, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t

måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring, dels motion i andra kammaren av herr Spångberg

m. fl. med hemställan, att riksdagen måtte i princip uttala sig för en arbetslöshetsförsäkring

enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse till regeringen

hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast vid 1930 års riksdag.

Andra lagutskottet hänvisade till att yttranden över 1928 års betänkande

ännu icke avgivits av samtliga myndigheter och att arbetslöshetsutredningen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

5

ännu icke slutfört sitt uppdrag samt förklarade, att utskottet icke under sådana

förhållanden kunde förorda viss lösning av frågan. Utskottet förklarade

sig hysa den uppfattningen, att Kungl. Maj :t med den skyndsamhet, som förhållandena

medgåve, bomme att utan särskild framställning från riksdagen

framlägga förslag till lösning av den betydelsefulla fragan. Utskottets hemställan,

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls

av riksdagen.

Jämväl vid 1930 års riksdag väckte herr Spångberg m. fl. i andra kammaren

motion med hemställan, att riksdagen matte besluta att i princip uttala

sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i

skrivelse till regeringen hemställa örn framläggande av lagförslag enligt dessa

grunder senast vid 1931 års riksdag.

Andra lagutskottet hemställde, under hänvisning till att utredningsarbetet

ännu icke slutförts vare sig beträffande frågan örn arbetslöshetsförsäkring

eller rörande frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för

dess bekämpande, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet uttalade emellertid sin förhoppning, att förslag i detta betydelsefulla

ärende måtte inom den allra närmaste framtiden av Kungl. Majit

kunna framläggas för riksdagen. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1931 års riksdag väcktes tre motioner örn arbetslöshetsförsäkring, nämligen

dels av herr Möller m. fl. i första kammaren, dels av herr P. A. Hansson

m. fl. i andra kammaren, dels av herr Dahlén m. fl. i andra kammaren.

I de av herrar Möller och Hansson m. fl. väckta motionerna, vilka voro likalydande,

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,

att för 1932 års riksdag måtte framläggas förslag till arbetslöshetsförsäkring,

så att envar, som fyllt 16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete

för arbetsgivares räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, vägeller

vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag

liksom också i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkrades till erhållande

av ersättning vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skulle

anses verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

I den av herr Dahlén m. fl. väckta motionen hemställdes, att riksdagen matte

för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, att det pågående utredningsarbetet

rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkring ävensom beträffande arbetslöshetens

omfattning, karaktär och orsaker torde bliva slutfört under aret. Utskottet

hemställde med hänsyn härtill, att motionerna icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1932 års riksdag väcktes likalydande motioner av herr Möller m. fl. i

första kammaren och herr P. A. Hansson m. fl. i andra kammaren med hemställan,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära, att förslag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

till arbetslöshetsförsäkring skulle föreläggas 1933 års riksdag enligt samina

grunder, som framlagts i de vid 1931 års riksdag av motionärerna väckta motionerna.

Vidare väcktes i andra kammaren motion av herr Spångberg m. fl. med hemställan,

att riksdagen matte för sin del antaga ett i motionen framlagt förslag

till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Andra lagutskottet yttrade, att utskottet av ett utav chefen för socialdepartementet

den 4 januari 1932 till statsrådsprotokollet hållet anförande funnit framgå,

att regeringen följde utvecklingen av de förhållanden, som vore av beskaffenhet

att inverka pa spörsmålet örn anordnande av arbetslöshetsförsäkring, och

vöre beredd att taga de initiativ i fragan, som sakens beskaffenhet och omständigheterna

kunde medgiva. Vid sådant förhållande funne utskottet icke erforderligt,

att riksdagen gjorde något uttalande i ämnet. Utskottet hemställde

på grund härav, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 15 oktober 1932 fem

personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt

behandling av fragan örn arbetslöshetsförsäkring. De sakkunniga överlämnade

i januari 1933 en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken

fogats som bilaga vid propositionen nr 209 till 1933 års riksdag. Över de sakkunnigas

förslag inhämtades yttranden fran vederbörande myndigheter ävensom

från av förslaget berörda enskilda sammanslutningar.

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag, föreslog Kungl. Majit, att riksdagen

matte antaga vissa i propositionen innefattade förslag, avseende införande

av ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring. I anledning av propositionen

väcktes åtskilliga motioner, med yrkande dels örn avslag å propositionen,

dels örn ändringar i vissa delar av det framlagda förslaget, dels ock

om införande av ett system för obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Särskilda

utskottet vid nämnda riksdag tillstyrkte i avgivet utlåtande, nr 18, med

vissa ändringar Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets utlåtande blev med någon

ändring godkänt av andra kammaren, under det att första kammaren med 71

röster mot 67 avslog utskottets hemställan. Som motivering för avslaget antog

första kammaren den motivering, som innefattades i en vid utskottets utlåtande

fogad reservation av herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp. I berörda

reservation yttrades, att Kungl. Maj :ts förslag till arbetslöshetsförsäkring innebure,

att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens princip tillämpades på ett

sätt, som undanröjde åtskilliga av de vådor, varmed den frivilliga försäkringens

system visat sig vara förenat. Örn förslaget likväl icke kunde tillstyrkas, vore

detta beroende dels därpa att vissa viktiga frågor i förslaget enligt reservanternas

mening icke kunde sägas hava blivit lösta på ett tillfredsställande sätt,

dels ock därpå att ett införande av en arbetslöshetsförsäkring ej lämpligen

borde ske under så svåra depressionstider som för det dåvarande. I skrivelse

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

7

den 27 juni 1933, nr 370, anmälde riksdagen, att det av Kungl. Majit framlagda

förslaget örn införande av arbetslöshetsförsäkring till följd av kamrarnas skiljaktiga

beslut förfallit.

Nu föreliggande proposition.

Det av Kungl. Majit i förevarande proposition nr 38 framlagda förslaget,

som i huvudsak överensstämmer med det i fjolårets proposition framlagda förslaget,

avser ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande att

staten lämnar bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som

fylla vissa i lagen givna bestämmelser och bedriva sin verksamhet i enlighet

med givna föreskrifter. De bestämmelser, som reglera kassornas verksamhet,

hava sammanställts i förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor.

De ifrågasatta arbetslöshetskassorna komma att utgöra parallellföreteelser

till de statsunderstödda sjukkassorna, för vilka grunden lagts genom 1931 års

sjukförsäkringsreform. Detta gäller såväl i rättsligt hänseende som beträffande

den praktiska utformningen av kassornas organisation. I föreningsrättsligt

hänseende innebär förslaget, att arbetslöshetskassorna skola vara registrerade

som understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar.

De särskilda bestämmelser, som i nämnda lag meddelas för föreningar

med godkända stadgar, skola dock icke gälla för arbetslöshetskassorna.

Kassorna måste vidare för att få statsbidrag antagas till »erkända arbetslöshetskassor».

Ansökan örn antagande skall göras hos socialstyrelsen i egenskap

av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna. Socialstyrelsen

har därvid att tillse, att kassans stadgar överensstämma med de i förordningen

givna bestämmelserna och i övrigt äro betryggande för medlemmarna.

I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kassornas

verksamhetsområden, än att medlemmarna skola vara lönearbetare i förordningens

mening. X allmänhet väntas kassorna komma att hildas såsom

rikskassor för arbetare inom visst yrke eller viss verksamhetsgren, men det

skall ej möta hinder att bilda en kassa för arbetare vid visst företag eller för

lönearbetare, oberoende av yrket, inom visst område. Förordningen medgiver

jämväl bildandet av allmän kassa för hela landet eller viss del därav med tillträde

för alla lönearbetare.

Såsom villkor för antagande till erkänd arbetslöshetskassa har i förordningen

stadgats, att kassan skall hava minst 500 medlemmar; tillsynsmyndigheten

dock obetaget att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, antaga kassa

med lägre medlemsantal. Vidare har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att

vägra antagande av kassa, om det avsedda verksamhetsområdet helt eller till

huvudsaklig del sammanfaller med verksamhetsområde för redan erkänd arbetslöshetskassa.

De erkända arbetslöshetskassorna skola med de undantag, som angivas i

förordningen, vara öppna för alla lönearbetare inom kassans verksamhetsområde.

Sålunda får ej såsom villkor för medlemskap uppställas, att vederbörande

skola vara anslutna till viss organisation eller sammanslutning. För
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ordningen upptager vissa omständigheter, som obligatoriskt skola utgöra hinder

mot medlemskap, varjämte kassorna medgivas rätt att därutöver i vissa

särskilt angivna fall utesluta från medlemskap.

Bland de obligatoriska fordringarna för rätt till medlemskap upptages

främst kravet på att vederbörande skall vara lönearbetare. Begreppet lönearbetare

har dock ej, med hänsyn till vissa svårigheter, positivt bestämts i förordningen.

I stället har det negativt bestämts, att den som är självständig företagare

skall uteslutas från medlemskap. Prövningen härav anknytes till förhållandena

under de senast förflutna tolv månaderna. För att rätt att vinna

inträde i eller kvarstå som medlem i kassan skall föreligga, får vederbörande

under nämnda tid ej hava haft ställning som självständig företagare mer än

sex månader utan att samtidigt hava mot avlöning använts till arbete för annans

räkning.

Bland de absoluta uteslutningsgrunderna upptages vidare det fall, att någon

är anställd hos viss nära anförvant. Prövningen härav skall på samma sätt,

som nyss nämnts, anknytas till förhållandena under de senast förflutna tolv

månaderna. Vidare får ingen på samma gång vara medlem i mer än en erkänd

arbetslöshetskassa. Utländsk medborgare kan ej bliva medlem i en erkänd

arbetslöshetskassa, örn han ej tillhör stat, med vilken överenskommelse

träffats om ömsesidighet.

För den händelse att en kassas verksamhetsområde är så bestämt, att medlemmarna

skola tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställda

vid visst företag eller bosatta inom visst område, har kassan medgivits

rätt att från medlemskap utesluta de personer, som ej uppfylla sålunda föreskrivet

villkor. Genom bestämmelser av olika slag har kassan dock förhindrats

att utesluta någon, innan viss tid förflutit, från det villkoret upphörde att

vara uppfyllt.

Örn för någon person synnerlig risk för arbetslöshet är för handen på grund

av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap

eller annan dylik anledning, äger kassan rätt att utesluta honom från

medlemskap. Beslut härom skall dock omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

Vidare kunna personer, som lämna svikliga uppgifter eller icke ställa

sig till efterrättelse kassans stadgar eller av styrelsen i behörig ordning

utfärdade föreskrifter, uteslutas från medlemskap.

Kassorna kunna i sina stadgar bestämma åldersgränser för medlemmarna.

Hava sådana gränser bestämts, kan dispens härifrån endast meddelas beträffande

den övre gränsen.

Särskild bestämmelse har lämnats för att förhindra, att någon uteslutes ur

en kassa under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad

till understöd från kassan.

I likhet med i förordningen örn erkända sjukkassor har införts en bestämmelse

örn automatiskt uteslutande av medlem, örn han efter viss tids förlopp

fortfarande häftar för avgift eller uttaxerat belopp. Den tidpunkt, då påföljden

skall inträda, har bestämts till åtta veckor efter den tid, å vilken avgiften

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

eller beloppet belöper, med rätt likväl för tillsynsmyndigheten att för viss

kassa bestämma denna tidpunkt senast till utgången av tjugusjätte veckan.

För att kunna bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshetskassa

måste medlem, som icke tidigare åtnjutit understöd från kassan, hava

under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tjugufyra månaderna

till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst fyrtio veckoavgifter.

För medlem, som tidigare uppburit understöd, krävas avgifter, motsvarande

minst tjugu veckoavgifter, under de närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna tolv månaderna. Vid bedömande av frågan örn tiden för arbetslöshetens

inträdande skall man bortse från den tid efter sista arbetsanställningens

upphörande, som medlemmen varit sjuk eller fullgjort värnpliktstjänstgöring.

Har medlem åter på grund av eget förvållande varit avstängd

från understöd under viss tid, skall arbetslösheten anses hava tagit sin början

först vid avstängningstidens slut.

Örn medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre dagnjälp,

måste han erlägga visst antal avgifter i den högre klassen, innan den

högre daghjälpen kan utgå. Efter överenskommelse mellan kassorna, som av

tillsynsmyndigheten godkännes, kan medlem få tillgodoräkna sig avgift, som

han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa. Vidare kan

tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts

till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, vilken icke

antagits till erkänd arbetslöshetskassa. Denna bestämmelse innebär möjlighet

att få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts till någon av de nu befintliga,

till fackförbund anknutna arbetslöshetskassorna. Har sådan överenskommelse

träffats eller medgivande lämnats, skall med understöd som utgivits av kassan

likställas understöd, vilket utgivits av kassa eller sammanslutning, som överenskommelsen

eller medgivandet avser. Har medlem endast med mellantider

tillhört kassan eller sådan kassa eller sammanslutning, som nyss nämnts, må

allenast tagas i betraktande avgifter, som belöpa å tid, efter det han senast

saknade medlemsrätt i sådan kassa eller sammanslutning. Motsvarande regel

stadgas beträffande understöd, som uppburits efter senaste avbrottet i medlemstiden.

Vid prövning av frågan örn rätt till understöd kan medlem aldrig

få räkna sig tillgodo andra avgifter än som erlagts för tid, då han för annans

räkning mot avlöning använts till arbete, som icke utförts i medlemmens hem.

För att bliva berättigad till understöd måste medlem vidare hava fyllt 16 år,

vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den

offentliga arbetsförmedlingen hava anmält sig såsom arbetssökande. Sådan

anmälan skall i regel ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger, örn skäl

därtill föreligga, för viss dag eller visst antal dagar i värjo vecka befria den

arbetslöse från anmälningsskyldighet. Om medlem deltager i strejk eller är

föremål för lockout, kan han ej erhålla understöd. Ej heller må understöd

utgivas till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av arbetskonflikt och

vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan

av konflikten.

Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anled
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt förhållande skilts från

arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till

honom under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda bestämmelser

reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses

lämpligt. Prövningen härav tillkommer kassan, som äger uppställa strängare

regler än som stadgats i förordningen. Örn arbetet motsvarar arbetarnas

krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som prövas vara

skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant

arbete, och icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt

råder, samt ej heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn

till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur, så skall

arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen att arbetet icke får hänföra

sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har undantag gjorts för

det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits strida mot kollektivavtal

eller lagen örn kollektivavtal. Tillsynsmyndigheten har därjämte medgivits

rätt att avgiva förklaring örn att konflikt eljest är av den särskilda beskaffenhet,

att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område,

där kollektivavtal råder, skall sådan förklaring äga giltighet allenast

för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas

till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

Understöd utgår i regel med ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp,

men kan också utgå såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader

för tillträdande av arbete på annan ort. Daghjälp kan utgivas i naturaförmåner.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och i regel ej understigande

två kronor. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek

inom dessa gränser med den inskränkningen, att daghjälp aldrig får överstiga,

för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av

den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma

yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Såsom familjeförsör- ’

jare skall anses den, som har försörjningsskyldighet mot make eller mot barn

eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen

underhåller föräldrar eller adoptant. Kassorna kunna införa olika

understödsklasser för medlemmarna. För kvinnliga medlemmar och medlemmar,

vilka ännu icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder, kan särskild understödsklass

inrättas med daghjälp under eljest föreskrivet minimum av två

kronor; dock må daghjälpen ej bestämmas lägre än till en krona.

Den omständigheten, att en medlem för sig eller sin familj åtnjuter fattigvård,

inverkar ej på daghjälpens storlek.

Örn medlem i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regelbundet

utgående understöd av annat slag än fattigvård, äga kassorna själva

bestämma, om daghjälpen skall minskas med det belopp, som understödet utgör.

Dock må daghjälp aldrig utgivas till större belopp, än att summan av

daghjälpen och understödet icke överstiger den andel av arbetsförtjänsten, vartill

daghjälpen högst må uppgå.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

Kassorna äga bestämma, att daghjälp icke får utgå till medlem, som på

grund av driftinskränkning vid det företag, där han är anställd, under varje

period örn fjorton dagar har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är

vanligt. Har sådan bestämmelse icke meddelats, skall dock det antal dagar

under varje period örn fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till

daghjälp, minskas med två.

Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som

kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får dock aldrig bestämmas kortare

än till sex dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara

fördelade under de nästföregående fjorton dagarna. Karenstiden får ej heller

överstiga tre månader. Vid beräkning av karenstid får hänsyn ej tagas till

arbetslöshet under tid, då medlem av annan orsak ej kunnat erhålla understöd.

Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till understöd,

örn avbrott sker på grund av tillfälligt arbete för högst aderton dagar

eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller på grund av särskild

av tillsynsmyndigheten meddelad bestämmelse, därest medlemmen efter

arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker örn daghjälp.

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest, då särskilda

omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att

beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej

över tre månader, eller förbjuda utbetalande av understöd under viss del av

året eller föreskriva uppdelande av längsta understödstiden under tolv på varandra

följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den

tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Understödstiden har bestämts till högst 120 dagar under 52 på varandra

följande veckor. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej under

90 dagar. Örn en kassa bestämt längre karenstid än den föreskrivna minimitiden,

kan understödstiden förlängas över 120 dagar, dock högst med den

tid, varmed karenstiden förlängts. Har på grund av bestämmelserna örn understödstidens

maximering medlems rätt till daghjälp upphört, må daghjälp

icke ånyo utgivas till medlemmen, förrän han till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst två veckoavgifter.

Vid framställning om daghjälp skall medlem styrka orsaken till arbetslösheten

och att han innehaft arbete under den tid, för vilken avgifter minst

skola vara erlagda. Medlemmens skyldighet härutinnan skall i allmänhet

fullgöras genom överlämnande till kassan av intyg från arbetsgivaren. Skyldighet

för arbetsgivare att utfärda sådant intyg har dock ej ansetts behöva

särskilt föreskrivas.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av sina medlemmar.

Dessa avgifter skola utgå för tid, då medlem för annans räkning mot avlöning

användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, samt vara så avvägda,

att de i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbildning,

utgivande av tillförsäkrat understöd och kassans övriga utgifter. Avgifterna

må ej göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare

mån än som föranledes av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Kas
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

sonia ha vidare rätt att upptaga särskild avgift vid inträde i kassan eller övergång

till högre understödsklass eller vid försummelse att i rätt tid erlägga fast

avgift eller uttaxerat belopp.

Erkänd arbetslöshetskassa skall som fond avsätta tillgångar av viss i

förordningen med hänsyn till kassans medlemsantal och inkomster angiven

storlek. Denna fond, till vilken överskottet å verksamheten alltid skall avsättas,

får tagas i anspråk endast i den mån inkomsterna ej förslå till täckande

av löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas på visst i förordningen

angivet sätt. I balansräkningen skall alltid som skuld upptagas

ett belopp, minst motsvarande det föreskrivna lägsta fondbeloppet. Utbetalning

av understöd får ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till

fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt lämnat medgivande

därtill.

Om kassans inkomster ej förslå till utgifterna, får, som nyss nämnts, fonden

tagas i anspråk. Därest så'' med hänsyn till kassans ekonomiska ställning

eller arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna är erforderligt, må kassans

styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten nedsätta daghjälpens

storlek eller minska understödstidens längd. Det eljest föreskrivna minimibeloppet

av daghjälpen eller i regel två kronor och kortaste understödstiden eller

nittio dagar må därvid underskridas. Visar det sig nödvändigt, skall därjämte

särskild uttaxering å medlemmarna tillgripas. Förutsättningarna för

vidtagande av dessa åtgärder skola finnas angivna i kassans stadgar, varför

stadgeändring icke i något fall erfordras. Minskning av understödstidens

längd och nedsättning av daghjälpens storlek skola avse jämväl dem, som vid

beslutets fattande redan voro understödsberättigade. Beslutet får ej gälla för

längre tid än till dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

Tillsynsmyndigheten skall utse en ledamot i varje erkänd arbetslöshetskassas

styrelse liksom även en revisor. Örn en kassa har lokalavdelningar å olika

orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt

utövas av valda ombud.

Tillsynsmyndigheten har erhållit vittgående befogenheter med avseende å

övervakandet av kassornas verksamhet. Sålunda är varje kassa skyldig att

när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att granska

kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem

tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Örn tillsynsmyndigheten

finner anledning till anmärkning, skall tillsynsmyndigheten lämna

anvisning för kassan att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller förändring av

kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Ställer sig kassan ej meddelad

anvisning till efterrättelse, kan tillsynsmyndigheten återkalla antagandet eller

förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Örn den anmärkta åtgärden innebär avvikelse från någon i lagen örn

understödsföreningar given bestämmelse, kan tillsynsmyndigheten, på sätt i

nämnda lag finnes stadgat, hos rätten eller domaren göra ansökning örn åläggande

för kassan att träda i likvidation. Tillsynsmyndigheten må dock icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

13

återkalla antagande utan att tillfälle lämnats kassan att a sammanträde fatta

beslut i anledning av lämnad anvisning.

Örn en kassas medlemsantal nedgått under 500 eller, i fråga om kassa som

medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal,

som tillsynsmyndigheten kan hava bestämt, åligger det kassans styrelse vid

straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna

har därvid att meddela beslut, örn kassan skall få fortsätta sin verksamhet,

och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas ej

sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej

detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att träda i likvidation.

Besvär över beslut, som meddelats av tillsynsmyndigheten, kunna anföras

hos regeringsrätten. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut angående beskaffenheten

av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller, kunna

besvär dock ej anföras över beslutet.

För att bereda tillsynsmyndigheten möjlighet att i angelägenheter rörande

de erkända arbetslöshetskassorna samråda med personer, som äga sakkunskap

beträffande arbetslöshetsfrågor, skall i enlighet med bestämmelser, som

Kungl. Majit äger meddela, utses en särskild nämnd.

Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skall enligt förslaget

utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k.

daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning,

förvaltningsbidrag. Statsbidragsbestämmelserna hava icke intagits i förordningen

om erkända arbetslöshetskassor utan äro avsedda att knytas såsom

villkor vid anslagsbeviljandet för ifrågavarande ändamål och att sedan av

Kungl. Majit sammanfattas i en särskild kungörelse.

Daghjälpsbidraget bestämmes med hänsyn dels till den genomsnittliga daghjälpens

storlek inom kassan, dels till arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna,

uttryckt i årliga antalet understödda dagar, beräknat i förhållande

till antalet av kassans samtliga medlemmar, oavsett örn de under året

varit arbetslösa eller icke. I kungörelsen är avsett att angivas, huru många

procent av hela kostnaden bidraget skall utgöra vid olika kombinationer av

daghjälpsbelopp och antalet understödda dagar per medlem och år.

Förslaget innebär, att de försäkrade själva skola finansiera så stort antal

understödda dagar i förhållande till medlemsantalet, som motsvarar det genomsnittliga

daghjälpsbeloppet i kronor minskat med en halv. överstiger

antalet understödda dagar per medlem den sålunda i relation till'' det genomsnittliga

daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall daghjälpsbidrag börja utgå,

till en början med en relativt liten del av hela kostnaden men därefter växande

intill 21 understödda dagar per medlem och år. Bidraget har vid denna gräns

bestämts till 75 % av hela kostnaden vid en daghjälp av två kronor och 40 %

av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kronor. Med utgångspunkt härifrån

har i utkastet till kungörelse sammanställts en tabell, utvisande daghjälpsbidragets

storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika antal

understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av 2 kr., 2: 25 kr.,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

2:50 kr. o. s. v. till och med sex kronor. Daghjälpsbidraget skall uträknas

särskilt för varje understödsklass inom kassan.

Förvaltningsbidraget utgår för kalenderår dels med två kronor för varje

årsmedlem i kassan, dels med belopp motsvarande vad under året utgivits

i arvode till styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

Statsbidraget utbetalas årsvis i efterskott, med rätt för kassa att efter varje

kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som skäligen

kan antagas belöpa å kvartalet.

Som följd av att de blivande erkända arbetslöshetskassorna skola vara registrerade

såsom understödsföreningar erfordras vissa formella ändringar i

lagen om understödsföreningar. Beträffande förslaget i denna del får utskottet

hänvisa till propositionen.

I särskild propostion, nr 39, har Kungl. Majit framlagt förslag till lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen örn försäkringsavtal. Förslaget innebär, att

ifrågavarande lag ej skall äga tillämpning å de blivande erkända arbetslöshetskassorna.

I särskild proposition, nr 40, har Kungl. Majit framlagt förslag till lag

örn offentlig arbetsförmedling. Förslaget innebär en med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringen

betingad betydande utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen,

så att dess organisation kommer att överspänna hela riket.

Utskottet avser att i särskilda utlåtanden behandla de här berörda propositionerna

nr 39 och 40.

Pa sätt som framgar av propositionen nr 41 skall inom socialstyrelsen upprättas

en ny byrå, som skall hava att fullgöra den socialstyrelsen enligt förslaget

åliggande tillsynsskyldigheten över de erkända arbetslöshetskassorna

och den offentliga arbetsförmedlingen.

Såsom ett led i det i propositionen nr 38 framlagda förslaget ingå arbetsgivarbidrag,

avsedda att användas till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Bestämmelserna

härom hava sammanförts i en särskild lag.

Förslaget-innebär, att av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare —

utom staten och kommunerna samt innehavare av vissa anstalter för yrkesutbildning

- - skola, oberoende av örn dessa arbetare äro försäkrade eller ej,

uttagas avgifter med tre kronor för varje årsarbetare. Då antalet årsarbetare

hos dessa arbetsgivare år 1929 beräknats till 927,000, kommer härigenom,

med hänsyn även tagen till att icke alla avgifter kunna väntas inflyta,

summan av avgifterna att uppgå till omkring 2,700,000 kronor för år.

Uppbörden av avgifterna skall ombesörjas av den försäkringsinrättning, i

vilken arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3 7.

15

i arbete. Sådan försäkringsinrättning har jämväl att besluta, huruvida arbetsgivare,

vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftspliktig, samt att i förekommande

fall bestämma avgiftens belopp, över beslutet av försäkringsinrättning

uti hithörande frågor kunna besvär anföras hos försäkringsrådet.

I enlighet med särskilt förslag till förordning skola de avgifter, vilkas

uppbörd riksförsäkringsanstalten har att ombesörja, uppbäras i samband

med avgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete. Vidare föreslås viss ändring i den angående

uppbörd av sistnämnda avgifter gällande förordningen.

Sådant ömsesidigt försäkringsbolag, som omförmäles i 4 § i lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete, ålägges enligt förslaget att varje år före den

1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande de avgifter,

vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Till bestridande av kostnaderna för

uppbörden samt för täckande av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning

äger sådant bolag av de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort

belopp, som skäligen kan anses belöpa på envar av dem.

Det avgiftsbelopp, som för varje år beräknas inflyta, upptages i riksstaten

på sådant sätt, att så stor del av det beräknade inkomstbeloppet, som erfordras

till täckande av kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, anvisas

som anslag för detta ändamål, dock med iakttagande av den begränsningen,

att högst två tredjedelar av det beräknade avgiftsbeloppet härför disponeras.

Den återstående delen av avgiftsbeloppet — alltså minst en tredjedel — anvisas

som anslag för avsättning till en särskild fond. Denna skall användas

till bestridande av förvaltningskostnaderna för de erkända arbetslöshetskassorna

samt, i den mån medlen finnas därtill förslå, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande

i varje särskilt fall, till åtgärder för utveckling av den statsunderstödda

arbetslöshetsförsäkringen.

De i propositionen upptagna författningsförslagen avses att träda i kraft

den 1 januari 1935. Då arbetsgivarbidragen skola erläggas årsvis i efterskott,

komma sådana bidrag följaktligen att första gången uppbäras under år 1936.

Kostnaderna för ett fullt genomfört förslag i enlighet med propositionen beräknas

med utgångspunkt från de inverkande faktorerna, sådana de nu kunna

uppskattas, komma att uppgå till följande belopp:

Kostnader i miljoner kronor belöpande å

Stats-

verket

Landsting

och vissa

städer

Arbets-

givarna

De för- säkrade

Summa

Dagbjälpsbidrag till försäkringen . .

. . 15,7

—

—

21,3

37,0

Körvaltningsbidrag till försäkringen .

. . 0,5

—

0,9

—

14

Arbetsförmedlingen........

0,9

1,8

—

2,7

Socialstyrelsen..........

. . 0,2

—

—

—

0,2

Summa 16,4

0,9

2,7

21,3

41,8

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

För försäkringens genomförande räknas med en övergångstid av fyra år,

vilket innebär, att statens utgifter först under år 1939 skulle kunna komma

att uppgå till det ovan angivna beloppet. För nästkommande budgetår beräknas,

på sätt som framgår av propositionen nr 41, statens utgifter för försäkringens

genomförande komma att uppgå till 50,000 kr.

Motionerna.

I de likalydande motionerna I: 298 och II: 532 samt I: 303 och II: 536 yrkas

avslag å förevarande proposition. I motionen 1:299 yrkas vissa jämkningar

i förslaget. I motionen 1:300 hemställes, att riksdagen måtte för sin

del antaga ett i motionen framlagt förslag till förordning örn statsbidrag till

erkända arbetslöshetskassor. Till de sålunda framställda ändringsförslagen

återkommer utskottet i det följande.

I motionerna 11:525 och 11:537 framläggas förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Det i sistnämnda motion förordade förslaget bygger

på 1926 års arbetslöshetssakkunnigas s. k. A-förslag, dock med följande

väsentliga ändringar. Försäkringen skulle omfatta samtliga arbetare, som

fyllt 16 men ej 67 år. Något undantag för arbetare inom vissa yrken föreslås

ej. Kostnaderna för försäkringen skulle med bidrag av statsmedel bestridas

genom försäkringsavgifter av större arbetsgivare med en krona per arbetare

och arbetsvecka. De försäkrade själva skulle således icke erlägga några avgifter.

Daghjälpens storlek föreslås genomgående högre än enligt A-förslaget.

Understöd skulle utgå under hela den tid arbetslösheten varade.

Det i motionen 11:525 framlagda förslaget avser en försäkring med obegränsad

understödstid, bekostad av arbetsgivarna med visst statsbidrag och

alltså utan kostnad för de försäkrade, vilka dock ensamma skulle handhava

förvaltningen av försäkringen.

Allmän motivering.

Det av Kungl. Maj:t för innevarande års riksdag framlagda förslaget om

införande av ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring överensstämmer,

såsom tidigare anförts, i allt väsentligt med det förslag, som föregående år

var föremål för riksdagens prövning. Sistnämnda förslag tillstyrktes i huvudsak

av särskilda utskottet vid nämnda riksdag.

I den allmänna motiveringen yttrade särskilda utskottet till en början, att

utskottet funne sig på de flesta punkter kunna i allt väsentligt ansluta sig

till vad som i propositionen nr 209 anförts beträffande dels de skäl, som tala

för att i ett system av åtgärder mot arbetslösheten bör ingå en av samhället

omhändertagen och organiserad arbetslöshetsförsäkring, och dels de invändningar,

som pläga anföras mot försäkringstanken.

Härefter anförde särskilda utskottet följande:

»Det utmärkande för arbetslöshetsförsäkringen, jämförd med andra former

av hjälp vid arbetslöshet, är ju främst, att arbetarna själva bidraga till försäkringens

finansiering genom avgifter, vilkas erläggande innebär ett organiserat

sparande och en samverkan till mötande av gemensamma risker. Denna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

17

de försäkrades självverksamhet innebär en väsentlig tillgång ur det allmännas

synpunkt. Genom den rätt försäkringen medför till de utfästa förmånerna

skapar den därjämte för arbetarna en trygghet, som intet annat hjälpmedel

mot arbetslösheten kan på samma sätt skänka, och minskar därför den osäkerhetskänsla,

som ur psykologisk synpunkt är en av de betänkligaste följderna

av en ständigt hotande arbetslöshet. En medverkan från det allmännas sida,

som icke förtager denna karaktär hos försäkringen men skänker erforderligt

stöd åt de försäkrades egna ansträngningar, måste därför framstå såsom berättigad.

Väl är det sant, att intet system för arbetslöshetsförsäkring är i stånd att

täcka mera än en del av risken för arbetslöshet. I själva verket är det — såsom

all erfarenhet visat — så, att försäkringen för att kunna bliva bestående

måste sätta sig ett noga begränsat mål före. Detta mål bör närmast vara att

bereda de försäkrade bistånd under sådana tider av arbetslöshet, som även

under normala förhållanden på arbetsmarknaden icke kunna undgås, och att

därjämte vid en inbrytande allmän kris utgöra en första försvarslinje mot en

mera allmän arbetslöshet. Härmed följer, att försäkringen endast kan utgöra

ett av leden i samhällets arbetslöshetspolitik och att den alltså måste kompletteras

med andra, systematiskt utformade åtgärder.

Det föreliggande förslaget har framgått som det slutliga resultatet av ett

flertal på varandra följande utredningar. Såvitt utskottet kunnat finna, hava i

det nu framlagda förslaget beaktats ej blott vårt lands säregna förhållanden

utan även de erfarenheter, som undan för undan och icke minst under de senaste

åren gjorts i de länder, där arbetslöshetsförsäkring redan finnes införd.

Då utskottet nu haft att ur nyss angivna principiella ståndpunkter och med

denna uppfattning örn förslagets allmänna utformning taga ställning till detsamma,

har utskottet framför allt fäst avseende vid att förslaget, samtidigt

som det skulle komma att även under omfattande arbetslöshet hava en betydande

effektivitet, innebär en sådan skarp avgränsning av försäkringens uppgifter,

som enligt det nyss anförda synes nödvändig. Uppenbarligen är det emellertid

icke tillräckligt, att själva försäkringsbestämmelserna tydligt uppdraga

en bestämd gräns i detta hänseende och att statsmakterna lämna de mest uttryckliga

direktiv örn att denna gräns skall med all fasthet upprätthållas; det

fordras å andra sidan i enlighet med vad nyss anförts ett organiserat system

för samhällets hjälpåtgärder vid sidan av försäkringen. Ett sådant system anser

utskottet komma till stånd i händelse av bifall till vad utskottet i ett tidigare

utlåtande förordat beträffande organiserandet av en reservarbetslinje och,

som komplement till denna, bestämmelser angående grunderna för meddelande

av kontant understöd åt arbetslösa.

Vad angår valet mellan olika försäkringssystem, hava sedan gammalt skilda

meningar rått örn huruvida en arbetslöshetsförsäkring i vårt land borde byggas

på tvångsanslutningens eller på frivillighetens grund. Som nyss anförts slutade

1926 års stora arbetslöshetskommitté med att framlägga alternativa förslag

till obligatorisk och frivillig försäkring. Det nu föreliggande förslaget

har framgått ur en strävan att förena fördelarna hos båda systemen, samtidigt

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 9 sami. 8 avd. Nr 87 och 88. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

som man sökt förebygga de ogynnsamma verkningar, som förmenats kunna

bliva förenade med vart och ett av dem. Ur den nyss angivna grundläggande

synpunkten, betydelsen av arbetarnas självhjälp som grundval för åtgärder

mot arbetslösheten, måste uppenbarligen det frivilliga systemet äga bestämt

företräde. Det överensstämmer också med de grundsatser, som hos oss följts

på ett närliggande område, nämligen sjukförsäkringens, vid vars reformering

för några år sedan denna princip godkändes och befästes. Svagheterna i den

frivilliga hjälplinjen hava hittills framför allt varit svårigheterna att erhålla

tillfredsställande riskutjämning samt att uppnå anslutning från vissa arbetarkategorier,

som med hänsyn till löneläge eller arbetslöshetsrisk äro mest i behov

därav. Dessa olägenheter har man i föreliggande förslag sökt undanröja

genom att konstruera statsbidraget till försäkringen på sådant sätt, att tillfredsställande

försäkringsförmåner skola för samtliga arbetarkategorier kunna

beredas för avgifter, som icke äro oskäliga i förhållande till deras avlöning.

Vid sin granskning av förslaget i dessa delar har utskottet funnit sig kunna

dela den uppfattning, för vilken detsamma i detta avseende är ett uttryck. I

händelse förslaget genomföres, måste det alltså enligt utskottets uppfattning

komma att bero på de skilda arbetargruppernas förmåga av initiativ och sammanhållning,

örn de skola kunna bliva delaktiga av de förmåner, försäkringen

bjuder.

Vid valet mellan olika försäkringsformer har man även att taga hänsyn

därtill att genom arbetarnas självverksamhet en mycket betydande försäkring

redan kommit till stånd genom frivilliga kassor, anslutna till fackförbunden.

Den sålunda bestående försäkringen kan emellertid icke i sin nuvarande form

anses socialt tillfredsställande. Detta beror dels därpå att de förmåner, som

bjudas, i allmänhet icke kunna anses tillräckliga, dels också på att försäkringen

icke står och icke utan bistånd från det allmänna kan väntas komma att

stå till buds för stora arbetargrupper, vilka äro i behov därav. I likhet med

vad som skedde vid omorganiserandet av den statsunderstödda sjukförsäkringen

har vägen för erhållande av nödiga förbättringar ansetts vara att såsom

villkor för ett statsbidrag, som möjliggör för alla arbetare att förvärva försäkring,

knyta villkor om sådana försäkringsförmåner, som ur allmän synpunkt

kunna anses tillfyllest. Med utgångspunkt härifrån måste å ena sidan

fasthållas, att staten icke med sitt understöd kan avse att vidtaga någon åtgärd,

som kan väntas komma den fackliga organisationen till godo, och å andra

sidan av statsbidragsreglerna böra så utformas, att de risker staten kommer

att löpa äro begränsade. Båda dessa synpunkter synas hava på tillfredsställande

sätt tillgodosetts i förslaget. Då vidare kostnadsberäkningarna för statens

vidkommande byggts på ett genomsnitt för åren 1929—1931 — en period

av hastigt stigande arbetslöshet — innebära de enligt utskottets uppfattning

en tillräcklig grundval för en ungefärlig uppskattning av de kostnader, som

maximalt kunna komma att åvila staten. Därest försäkringskalkylerna för

viss kassa icke hålla streck, skall detta icke leda till merkostnad för staten

utan föranleda särskild uttaxering bland de försäkrade eller minskning av deras

förmåner.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

19

Även bland dem, som i princip ansluta sig till tanken på arbetslöshetsförsäkring,

har på sina håll yppats tvekan därom huruvida den nuvarande tidpunkten

— med en arbetslöshet av hittills hos oss icke sedda dimensioner — kunde

vara lämplig för genomförande av en försäkringsorganisation. Visserligen är

det sant, att försäkringen icke kan erhålla omedelbar betydelse till lindring i

den rådande krisen. Men å andra sidan följer därav, att några utlägg av betydelse

från statens sida icke bliva erforderliga under de närmaste åren; ur

denna synpunkt bör alltså hinder icke möta mot att principbeslut nu fattas i

saken. I visst hänseende kan det tvärtom sägas vara till fördel, att ett nytt

försäkringssystem igångsattes efter det en långvarig krisperiod medfört ett

urskiljande av de ur försäkringsmässig synpunkt sämre riskerna; härav följer

nämligen, att det icke behöver befaras, att försäkringssystemet under den

första perioden av konsolidering utsattes för några övernormala risker. Arbetet

med att organisera en frivillig försäkring måste bliva så pass omfattande

och taga en så lång tid i anspråk, att det är av vikt även ur denna synpunkt,

att ett beslut icke längre uppskjutes. Den omständigheten, att de av

försäkringsfrågan närmast berörda, trots den insikt, som numera allmänt torde

hysas örn att försäkringen endast kan vara ett av medlen till arbetslöshetens

lindrande, sedan länge med den starkaste förväntan motse frågans lösning,

måste också för statsmakterna utgöra en allvarlig maning att icke utan tvingande

skäl låta avgörandet fördröjas.»

Till de synpunkter på frågan örn arbetslöshetsförsäkring, som anförts av Utskottet.

särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, kan utskottet helt ansluta sig. Att

ytterligare utveckla de skäl, som tala för införandet av en arbetslöshetsförsäkring

av den föreslagna arten, samt att ytterligare bemöta den mot förslaget

anförda kritiken lärer, efter allt som förevarit i frågan, ej vara erforderligt.

Utskottet vill i sådant hänseende allenast anföra följande.

Vid varje form av försäkring beräknas inkomsterna så, att en avsättning av

medel sker för kommande tider. En sådan avsättning måste anses vara särskilt

värdefull, då det gäller försäkring mot arbetslösheten, som ju under kristider

ställer utomordentligt stora krav på det allmänna. Härtill kommer, att de

försäkrade själva enligt förslaget skola svara för en väsentlig del av kostnaderna.

På grund härav lärer försäkringen såväl under tider med mera omfattande

som under tider med mindre arbetslöshet komma att visa sig vara en

för det allmänna förhållandevis billig form av arbetslöshetshjälp.

Det torde visserligen ej kunna förnekas, att arbetslöshetsförsäkringen genom

den trygghet emot arbetslöshetens följder, som densamma bereder de försäkrade,

i sin mån bidrager till att stärka arbetarpartens ställning på arbetsmarknaden.

Såsom från åtskilliga håll anförts, är detta emellertid i motsvarande

grad fallet beträffande varje form av arbetslöshetshjälp. Detsamma lärer

ock kunna sägas örn det allmännas hjälp till sjukkasserörelsen och örn fattigvården

liksom i viss mån örn försäkringen mot olycksfall i arbete samt ålderdoms-

och invaliditetsförsäkringen. Att fackföreningsrörelsen i och för sig

skulle komma att stärkas på grund av den omständigheten, att kassornas med
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

lemmar i huvudsak torde komma att bestå av samma lönearbetare, som äro

medlemmar i de fackliga organisationerna, vill utskottet däremot bestämt bestrida.

Genom det sätt, varpå förslaget utformats, och med de maktbefogenheter,

som tillmätts tillsynsmyndigheten, torde tendenser till missbruk av försäkringen

i antydd riktning lätt nog komma att stävjas.

Med hänsyn till pågående utredningar rörande reglering av förhållandet mellan

den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess olika former och den allmänna

fattigvården och örn åstadkommande av större enhetlighet vid förvaltningen

inom kommunerna av den sociala hjälpverksamheten har departementschefen

icke föreslagit några särskilda bestämmelser till reglering av förhållandet mellan

arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. Att sålunda på denna punkt

ytterligare utredning erfordras kan emellertid enligt utskottets mening icke

utgöra något hinder emot bifall till förslaget i dess helhet, då ju motsvarande

förhållande gäller beträffande redan införda former av socialförsäkring. Faran

för missbruk på grund av sammanblandning med fattigvården lärer för övrigt

vara väsentligt större vid andra former av arbetslöshetshjälp än vid understöd

från erkänd arbetslöshetskassa. Utskottet återkommer senare till denna fråga.

Såsom särskilda utskottet vid föregående riksdag yttrade, kan det sägas

vara en fördel att införa en arbetslöshetsförsäkring efter det en långvarig

krisperiod medfört ett urskiljande av de ur försäkringssynpunkt sämre riskerna.

Vissa tecken tyda för närvarande på en förbättring i näringslivet med

därav följande minskad arbetslöshet. Den ekonomiska ljusningen synes innebära

goda motiv för att nu bifalla det föreliggande förslaget. Detta gäller

särskilt för dem, som föregående år motsatte sig införandet av försäkringen under

hänvisning till den då rådande svårartade depressionen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört har utskottet ansett sig böra förorda,

att en försäkring nu genomföres i överensstämmelse med de grundsatser,

vilka innefattas i Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet övergår nu till att behandla

vissa viktiga frågor i förslaget för att därefter omförmäla vissa detaljer,

i vilka utskottet ansett sig böra förorda jämkning av de föreliggande författningstexterna.

ArbetskonfMeters inverkan på utgivande av understöd.

Huvudregeln beträffande utgivandet av arbetslöshetshjälp under arbetskonflikt

såväl enligt förut gällande som enligt nuvarande direktiv är, att sådan

hjälp ej må utgå till den, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager

i strejk eller är föremål för lockout. I fråga örn denna regel har någon

meningsskiljaktighet icke rått.

Olika uppfattningar hava däremot gjort sig gällande beträffande lämpligheten

av att utsträcka en konflikts verkningar till andra än dem, som äro direkt

berörda av densamma. Sålunda innebar Kungl. Maj:ts förslag till 1933

års riksdag, att såväl understöd från erkänd arbetslöshetskassa som annan

arbetslöshetshjälp skulle kunna utgå till alla andra än dem, som vore direkt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutslcottets utlåtande Nr 37.

21

indragna i konflikt. Samma ståndpunkt har vid årets riksdag intagits av

herr Hagberg i Luleå och av herr Spångberg m. fl. i särskilda motioner (II:

525 och 537) med förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Vid bifall

till dessa förslag blir resultatet, att en konflikt blir utan verkan i vad

angår arbetslöshetshjälp dels beträffande alla arbetare, som vid en konflikts

utbrott redan äro arbetslösa, och dels beträffande dem, som utan att vara direkt

indragna i konflikten blivit arbetslösa i anledning av densamma.

Enligt de av 1922, 1923 och 1926 års riksdagar utformade konfliktdirektiven,

vilka voro gällande intill den 1 juli 1933, skildes mellan arbetskonflikter

av olika slag, nämligen dels allmänna konflikter och dels partiella konfikter

med eller utan allmänna verkningar. Vid allmänna konflikter, som

även kunde hava lokal karaktär, avstängdes inom vederbörande yrkesområde

samtliga arbetare i riket, respektive å orten från statlig arbetslöshetshjälp.

På enahanda sätt förfors beträffande sådan partiell konflikt, örn vilken gällde,

att den kunde anses vara ett led i en aktion med syfte att inverka på de

allmänna löne- och arbetsvillkoren inom yrket i fråga. Särskilda regler funnos

beträffande hänvisning av arbetssökande till arbetsplats, som berördes av

annan partiell konflikt.

I fråga örn behandlingen av de före en konflikt arbetslösa må erinras örn

det av Kungl. Majit till 1923 års riksdag framlagda förslaget örn rätt för

den, som under mer än sex månader före en konflikt varit arbetslös, att uppbära

arbetslöshetshjälp oaktat han haft sin sista mera stadigvarande anställning

inom det av konflikten berörda yrket (»regeln bakåt»). Förslaget godkändes

icke av riksdagen, som i stället beslöt, att vid utövandet av hjälpverksamheten

skulle, utöver gällande direktiv, tillämpas de regler för yrkesbestämningen,

som i statsutskottets utlåtande nr 30 angivits. Enligt dessa

regler skulle för varje arbetslös, som omhändertagits av arbetslöshetsorgan,

viss tid efter det han anmält sig för erhållande av arbetslöshetshjälp anställas

en undersökning för fastställande av huruvida den av honom vid anmälningen

lämnade yrkesuppgiften fortfarande vore riktig. Kunde den arbetslöse

ej längre anses tillhöra yrket, skulle han betecknas såsom, exempelvis, f. d.

järnbruksarbetare och överföras till det s. k. lokala arbetskraftsöverskottet.

Den yrkesbeteckning, som i enlighet med reglerna fastställts för den arbetslöse,

blev avgörande för hans förhållande till arbetslöshetshjälpen.

De av fjolårets riksdag antagna konfliktdirektiven, vilka återfinnas i 16 §

i kungörelsen den 26 juni 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet

vid arbetslöshet (446/1933), innebära, att varje verkan bakåt av

en arbetskonflikt uteslutits. Särskilda utskottet yttrade härom i sitt utlåtande

nr 18, bland annat följande:

»Då år 1923 denna fråga stod i brännpunkten av intresset, avsåg meningsskiljaktigheten

icke huruvida utan endast på vad sätt och i vilken omfattning

de före konflikten arbetslösa skulle utestängas från arbetslöshetshjälpen. Att,

såsom då skedde, framför en mekaniskt verkande regel föredraga ett system,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

vilket bygger på individuell prövning, huruvida de särskilda arbetarna böra

anses tillhöra det av konflikten drabbade yrket eller icke, måste utskottet

anse alltjämt äga principiell riktighet. Med en noggrann tillämpning av ett

sådant system, varvid alltså hänsyn tages till olika rådande förhållanden —

bland annat utsikten för en arbetare, vilken på grund av arbetsbrist avskedats

från sin anställning i visst yrke, att inom rimlig tid åter erhålla anställning

därstädes — synes detsamma kunna giva ett tillfredsställande resultat.

Från utestängning skulle då vara befriade alla de, vilka, såsom departementschefen

anför, icke hava med konflikten att göra. Emellertid synes det vara

obestridligt, att ifrågavarande system i praktiken medfört olägenheter i olika

avseenden. Ehuru dessa brister framför allt torde härleda sig av att de

lokala hjälporganen icke förstått tillämpa gällande regler på åsyftat sätt

samt en strängare eftersyn över tillämpningen således borde kunna medföra

vissa förbättringar, lärer det enligt utskottets uppfattning dock icke kunna

undgås, att systemet kan leda till ojämnheter och i vissa fall till obillighet.

Härtill kommer, att det praktiska värdet av ifrågavarande regel såsom ett

medel att förebygga, att staten genom arbetslöshetshjälpen stärker arbetarpartens

uthållighet i en arbetskonflikt, icke torde vara synnerligen stort.

Emellertid bör icke förnekas, att under vissa särskilda förhållanden fall

kunna inträffa, som kunna giva anledning till berättigad kritik. I den mån ett

bifall till Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende skulle kunna tagas till intäkt

för en sadan taktik vid en konflikt, att personer, som direkt äro intresserade

av utgången av denna, komma att under konflikten åtnjuta arbetslöshetshjälp,

måste sålunda detta betecknas som oriktigt. Detsamma gäller, därest arbetslösa

genom möjlighet att deltaga i beslut i fråga örn arbetskonflikt direkt

kunna inverka på konflikten. Under utskottets förhandlingar har därför

ifrågasatts, att i varje fall arbetare, vilka kunna påvisas hava på obehörigt

sätt påverkat frågan örn utbrott av en konflikt, skulle vara uteslutna från arbetslöshetshjälpen.

En dylik avgränsning måste emellertid enligt utskottets

mening i praktiken bliva förenad med betydande vanskligheter. För övrigt torde

i många fackförbund arbetslösa medlemmar icke tillerkännas sådant inflytande

på konfliktfrågor, som nyss avsetts. Då härtill kommer, att icke heller

någon annan lämplig gräns kunnat anvisas, har utskottet funnit den lösning

av denna fråga vara förenad med de minsta olägenheterna, enligt vilken

varje verkan bakåt av en konflikt uteslutes. Utskottet utgår även från den

förutsättningen, att ledningen för arbetarnas fackliga sammanslutningar skall

låta sig angeläget vara att förebygga sådana stridsmetoder, som med rätta

skulle kunna anses innebära ett missbruk av den sålunda förordade regeln.»

I en av herr Trygger m. fl. avgiven reservation till särskilda utskottets

utlåtande yrkades, att dittills gällande regler örn avstängning från arbetslöshetshjälp

vid allmän konflikt och partiell konflikt med allmänna verkningar

samt örn överföring till det lokala arbetskraftsöverskottet skulle bibehållas. I

motiveringen anförde reservanterna, att tvivel icke torde råda därom, att de

före en konflikt arbetslösa i många fall påverkades av konfliktens utgång

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

23

och således måste anses vara indragna i densamma. Dittills gällande regler örn

överföring till det lokala arbetskraftsöverskottet syntes alltjämt lämna bästa

resultatet. Erfarenheten utvisade emellertid, att en modifikation i reglerna

vore påkallad. Reservanterna föreslogo därför en utbyggnad av begreppet lokala

arbetskraftsöverskottet på så sätt, att även från grov- och diversearbetargruppen

en överföring till det lokala arbetskraftöverskottet skulle kunna

äga rum.

Enligt de intill den 1 juli 1933 gällande reglerna kunde statlig arbetslöshetshjälp

icke utgå till sådana personer, vilka utan att vara direkt indragna i en konflikt

blivit arbetslösa i anledning av densamma, de s. k. sekundärt arbetslösa.

Som förut nämnts innebar Kungl. Maj:ts förslag till 1933 års riksdag, att en

konflikt alltid skulle vara utan inverkan beträffande dylika arbetare. Riksdagen

beslöt emellertid, att arbetslösbetshjälp icke skulle få utgå till sådana

arbetare, som blivit arbetslösa i anledning av en konflikt och vilkas löne- och

anställningsvillkor skäligen kunde antagas röna inverkan av densamma.

Särskilda utskottet anförde härom följande:

»Även i ett annat hänseende föreligger, såsom framgått av den lämnade

redogörelsen, meningsskiljaktighet örn den innebörd konfliktdirektiven böra

hava, nämligen i vad angår sådana personer, vilka utan att vara direkt indragna

i konflikten blivit arbetslösa i anledning av densamma. Under det att

för dessa s. k. sekundärt arbetslösa för närvarande gäller, att arbetslöshetshjälp

icke kan utgå, skulle de enligt propositionen under alla förhållanden vara uteslutna

från konfliktens verkningar. Enligt det förslag, som framställts i motionerna

I: 334 och II: 498, skulle av de sekundärt arbetslösa endast de drabbas

av utestängning, vilkas löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas

röna inverkan av konflikten. Även härutinnan hava sist avsedda motionärer

hänvisat till de skäl, som i 1928 års betänkande åbercfpats till stöd för ett

med deras yrkande likalydande stadgande. Det heter i nämnda betänkande

därom, att man vid tillämpningen av den ifrågasatta regeln icke finge räkna

med alltför avlägsna eller mer eller mindre sannolika verkningar utan att det

måste krävas ett mera påtagligt sammanhang. Förutom konfliktens art och

omfattning syntes därvid böra komma i betraktande, hur pass nära den arbetslöse

vore bunden till det konfliktberörda yrket eller företaget, i vad mån

en lokal konflikt på den ort, där den arbetslöse vore bosatt, men i annat yrke,

kunde hava inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v.

Då det ansetts ogörligt att upptaga de omständigheter, till vilka hänsyn bör

tagas, och angiva vilken vikt, som i de särskilda fallen bör tillmätas dem, har

i betänkandet liksom också i nu förevarande motioner föreslagits, att tillsynsmyndigheten

skall bemyndigas utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen

av konfliktbestämmelserna.

Vad då först angår sådana fall, där konfliktens primära omfattning bestämmes

av taktiska hänsyn och där således till följd av densamma arbetslösa, men

icke direkt indragna arbetare hava samma intresse av konfliktens utgång som

de däri deltagande, finner utskottet det vara uppenbart, att arbetslöshetshjälp

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

icke bör utgå till sist avsedda arbetargrupper. Departementschefen har i sitt

nyss återgivna uttalande gjort gällande, att den ifrågasatta regeln skulle bliva

utan betydelse i praktiken, i det att nyss avsedda stridsmetoder icke skulle

kunna med praktisk verkan genomföras. Huru än därmed må förhålla sig,

kan en regel, som bar avseende å här berörda fall, möjligen vara överflödig

men icke böra på annan grund möta motstånd.

Såsom framgår av de återgivna motiven syftar den i nyssnämnda motioner

föreslagna regeln emellertid längre, i det att densamma avser att i förevarande

hänseende uppdraga en gräns emellan sådana arbetare, vilka med avseende å

sina löne- och avtalsförhållanden hava ett påvisbart intresse av konfliktens

utgång, och andra. Här avses således icke att begränsa verkningarna till

sådana arbetare, vilka äro parter i samma kollektivavtal som de i konflikten

direkt indragna. Den ifrågasatta regeln skulle kunna komma i tillämpning i

sådana fall, som när exempelvis konflikt inom sågverksindustrien medför arbetslöshet

inom pappersmasseindustrien, eller då konflikt med fartygsbefäl,

däckspersonal eller maskinpersonal leder till arbetslöshet för den eller de andra

grupperna.

Enligt utskottets uppfattning måste i dylika fall övervägande skäl anses

tala för ett bifall till det motionsvis framställda förslaget. Tillfällen kunna

mycket väl tänkas förekomma, då frånvaron av dylika bestämmelser skulle

medföra uppenbart olämpliga verkningar. Å andra sidan måste noga tillses,

att regeln icke åberopas i sådana fall, då intressegemenskapen endast är av

mindre betydelse eller av sekundär beskaffenhet. På sätt i motionerna yrkats

måste det därför ankomma på tillsynsmyndigheten att meddela närmare bestämmelser

ävensom att i tvistiga fall lämna direkta anvisningar.

Beträffande åter de sekundärt arbetslösa, för vilka sambandet med konflikten

är sådant, att utgången icke på något sätt kan inverka på deras löne- och övriga

anställningsförhållanden, följer av det redan sagda, att de icke skola drabbas

av avstängning till följd av konflikten. Här avser utskottet sådana fall, då

arbetarna vid visst arbetsföretag bliva arbetslösa till följd av att på grund av

arbetskonflikt råvarutillförseln eller krafttillgången till företaget stoppats

eller — det motsatta fallet — då exempelvis avverkning av virke inställes till

följd av genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.»

1 den av herr Trygger m. fl. avgivna reservationen yrkades, att arbetslöshetshjälp

icke skulle få utgå till den, som vore indragen i arbetskonflikt eller

som eljest bleve arbetslös på grund av konflikten, dock att i sistnämnda fall

tillsynsmyndigheten skulle äga rätt att, då särskilda skäl därtill förelåge, medgiva

undantag. Till förtydligande av innebörden av de sekundärt arbetslösas

avstängning anförde reservanterna vissa exempel på arbetsinskränkning vid

industrier genom brist på råvaror på grund av konflikt vid annan industri,

bland annat vid vissa sågverk under massakonflikten 1932. Reservanterna förklarade

sig anse, att arbetarparten i dylika fall enligt neutralitetsregeln borde

bära kostnaderna för de sekundärt arbetslösas underhåll och att således liksom

dittills arbetslöshetshjälp ej skulle utgå. Erkändes detta som riktigt, kunde

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

man emellertid icke godkänna den i utskottets utlåtande föreslagna formuleringen,

vilken för avstängning från arbetslöshetslijälp förutsatte inverkan genom

konflikten på löne- och anställningsvillkoren.

Kungl. Maj:ts i förevarande proposition nr 38 framlagda förslag till förordning

om erkända arbetslöshetskassor upptager i 16 § oförändrat de av fjolårets

riksdag för den allmänna arbetslöshetshjalpen godkända konfliktdirektiven.

Departementschefen anför härom följande:

»Den lösning, som den gamla frågan örn arbetskonflikters inverkan på meddelandet

av offentlig arbetslöshetshjälp i olika former sålunda erhållit vid

1933 års riksdag, innebär enligt min uppfattning ett stort framsteg i förhållande

till vad som dittills gällt. Jag finner mig visserligen fortfarande icke

vara övertygad örn lämpligheten av att över huvud utsträcka en konflikts inverkan

på meddelandet av understöd till andra personer än sådana, som direkt

deltaga i konflikten. Då jag dock anser mig kunna tillstyrka, att bestämmelserna

angående arbetskonflikters inverkan på meddelandet av daghjälp

från erkänd arbetslöshetskassa avfattas i enlighet med vad som för närvarande

gäller för den övriga statsunderstödda hjälpverksamheten, är detta i hög

grad betingat av att bestämmelserna i ämnet, i enlighet med vad utskottet yttrat,

icke böra kunna åberopas i de fall, då intressegemenskapen endast är av

mindre betydelse eller av sekundär beskaffenhet. Skillnaden i praktiken emellan

de nu gällande bestämmelserna i den angivna tolkningen och vad som av mig

i föregående års proposition förordats i samma ämne lärer icke vara synnerligen

stor. Det måste emellertid anses vara önskvärt, att enhetliga bestämmelser

i frågan gälla inom hela området för den statsunderstödda hjälpverksamheten.

Enligt kungörelsen örn hjälpverksamheten vid arbetslöshet (nr 446) ankommer

det på statens arbetslöshetskommission att meddela närmare bestämmelser

angående tillämpningen av konfliktdirektiven. Motsvarande skyldighet

skall för arbetslöshetsförsäkringens del åligga socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet

för de erkända arbetslöshetskassorna. Jag vill med anledning härav

framhålla nödvändigheten av att dessa båda myndigheter anordna ett intimt

samarbete i dessa frågor, så att sinsemellan stridande tillämpningsbestämmelser

icke komma att utfärdas. I fråga örn fullföljd av talan över de båda myndigheternas

beslut i dessa frågor gälla olika regler, i det att besvär över arbetslöshetskommissionens

beslut avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet och besvär

över socialstyrelsens beslut gå till regeringsrätten. Detta lärer emellertid

icke behöva medföra några olägenheter, enär det torde få förutsättas, att

Kungl. Maj :t, såsom jämväl särskilda utskottet i annat sammanhang yttrat,

före avgörandet i statsrådet av dylikt ärende kommer att inhämta regeringsrättens

yttrande.»

I de likalydande motionerna 1:352 av herr Johansson, Johan Bernhard,

m. fl. och II: 616 av herr Lindman m. fl. hava motionärerna hemställt, att de

i kungörelsen den 26 juni 1933 angående statlig och statsunderstödd hjälp
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

verksamhet vid arbetslöshet intagna konfliktdirektiven måtte ändras till överensstämmelse

med vad som föreslagits i den av herr Trygger m. fl. avgivna

reservationen till särskilda utskottets vid 1933 års riksdag utlåtande nr 18.

I ett av Kungl. Maj:t den 15 december 1933 meddelat beslut i anledning av

besvär över av statens arbetslösbetskommission utfärdade tillämpningsbestämmelser

beträffande konfliktdirektiven under byggnadskonflikten bär till avgörande

upptagits frågan örn den inverkan, som en tillfällig arbetsanställning

efter konfliktens början skulle hava på meddelandet av arbetslöshetshjälp.

Omständigheterna i ärendet voro i korthet följande.

Vid byggnadskonfliktens början den 1 april 1933 förordnade arbetslöshetskommissionen,

jämlikt då gällande bestämmelser, att samtliga byggnadsarbetare

skulle avstängas från all statlig arbetslöshetshjälp. Sedan frågan örn arbetslöshetshjälp

till byggnadsarbetarna med ikraftträdandet den 1 juli 1933

av den nya hjälpkungörelsen kommit i ett förändrat läge, meddelade arbetslöshetskommissionen

genom cirkulär till arbetslöshetskommittéerna, att byggnadsarbetarna

såsom tillhörande ett s. k. avstängt yrke ej heller i fortsättningen

kunde komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp, med mindre dispens efter

gjord ansökan beviljades av kommissionen, ävensom att dispens endast kunde

ifrågakomma för byggnadsarbetare, som varit arbetslösa före den 1 april 1933.

Därjämte meddelade kommissionen de arbetslöshetskommittéer, som erhöllo

dispens för byggnadsarbetare, bland annat den särskilda bestämmelsen, att arbetslöshetshjälp

finge utgivas endast till arbetslösa, som styrkt sig hava varit

arbetslösa sedan den 1 april 1933.

Över arbetslöshetskommissionens sistnämnda beslut anfördes besvär av Göteborgs

arbetslöshetskommitté med yrkande, att arbetslösa tillhörande byggnadsindustrien,

som styrkt sig hava varit arbetslösa före den 1 april 1933,

måtte tillerkännas rätt att uppbära statlig arbetslöshetshjälp, även örn de

efter sistnämnda dag innehaft tillfällig anställning. Till stöd för besvären

anfördes, att den av arbetslöshetskommissionen anförda regeln kunde medföra

ovillighet hos arbetslösa byggnadsarbetare att antaga erbjudet tillfälligt arbete,

vare sig inom eller utom det egna yrket, vilket måste betraktas såsom en

uppenbar olägenhet.

I avgivet utlåtande anförde arbetslöshetskommissionen, att kommissionen

vid meddelandet av dispenser under byggnadskonflikten uppställt som huvudregel,

att antalet dispensrum i allmänhet icke skulle uppgå till eller i varje

fall icke överstiga det antal, som medgivits för den period, som utlöpte den

sista mars 1933. Det hade för kommissionen framstått som angeläget, att

det begränsade dispensutrymmet borde förbehållas dem, som ostridigt icke

vore uteslutna enligt konfliktdirektiven. Kommissionen ville emellertid ej bestrida,

att arbetslöshetskommittén i Göteborg till stöd för sin mening anfört

praktiskt betydelsefulla skäl. Å andra sidan syntes konfliktdirektiven tala

för den av kommissionen intagna ståndpunkten. Kommissionen funne det därför

angeläget, att klarhet vunnes rörande konfliktdirektivens innebörd i förevarande

hänseende, något som syntes vara desto mera påkallat, som man vid

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

27

direktivens avfattning ej syntes hava tagit hänsyn till de speciella förhållanden,

som särskilt under en konflikt av längre varaktighet uppkomme inom

byggnadsindustrien.

I Kungl. Maj:ts beslut anfördes, att den omständigheten, att byggnadsarbetare,

vilka styrkt sig hava varit arbetslösa redan före byggnadskonfliktens

utbrott den 1 april 1933, sedermera erhållit tillfälligt arbete, ej borde

i och för sig medföra, att de vid därefter ånyo inträffande arbetslöshet avstängdes

från arbetslöshetshjälp. Till följd härav anbefallde Kungl. Maj :t

arbetslösbetskommissionen att till förnyad behandling upptaga frågan örn

dispensförfarandets tillämpning i förevarande hänseende.

Beträffande behandlingen av de sekundärt arbetslösa föreligger jämväl ett

av Kungl. Majit den 15 december 1933 meddelat beslut på besvär över av statens

arbetslöshetskommission utfärdade tillämpningsbestämmelser angående

konfliktdirektiven under byggnadskonflikten. Handlingarna i ärendet utvisa

följande.

Vid byggnadskonfliktens utbrott den 1 april 1933 tillkännagav statens arbetslöshetskommission,

att dispenser för byggnadsarbetare icke vidare kunde

medgivas samt att samtliga arbetslösa personer, som haft sin senaste mera

stadigvarande anställning inom byggnadsindustrien, icke, så länge konflikten

påginge, kunde beredas arbetslöshetshjälp, vartill statsbidrag utginge.

Med anledning av från olika orter i landet inkomna förfrågningar angående

tolkningen av berörda föreskrift meddelade kommissionen till förtydligande i

cirkulär den 21 april 1933 till de kommunala arbetslöshetsorganen, att beslutet

avsåge husbyggnadsindustrien, alltså uppförande av nya hus och reparationer

och dylikt i gamla bus men ej anläggningsbranschens väg-, bro- och dylika

arbetsföretag, samt att samtliga de arbetare, som utfört husbyggnadsarbete av

ovannämnt slag, berördes av avstängningen, således ej blott murare, träarbetare,

måleriarbetare, jord-, schaktnings- och grovarbetare och dylika utan även

exempelvis rörlednings-, plåtslageri- och byggnadsställningsarbetare, som huvudsakligen

arbetat vid nybyggen och reparationsarbeten. Kommissionen fäste

vidare uppmärksamheten därpå, att sådana arbetare, som huvudsakligen på

verkstäder utfört arbeten, avsedda för husbyggen, följaktligen icke berördes

av avstängningsbeslutet samt ej heller byggnadsarbetare, som innehaft sin

senaste mera stadigvarande anställning vid andra industriella företag, såsom

t. ex. den mekaniska verkstadsindustrien, järnbruks-, pappersbruks- och pappersmasseindustrierna.

Över arbetslösbetskommissionens beslut anfördes klagomål hos Kungl. Majit

dels den 26 april 1933 av svenska metallindustriarbetareförbundet, som hemställde,

att kommissionens beslut måtte undanröjas, i vad det gällde avstängning

av rörarbetare, dels ock den 4 maj 1933 av svenska bleck- och plåtslagareförbundets

avdelning nr 6, Stockholm, med instämmande av svenska bleck- och

plåtslagareförbundet, vari hemställdes, att utövare av bleck- och plåtslagaryrket

måtte erhålla arbetslöshetshjälp enligt samma grunder som före den 1

april 1933.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

I särskilda utlåtanden över klagomålen den 5 och 12 maj 1933 hemställde

arbetslöshetskommissionen, att framställningarna icke måtte föranleda någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan nya konfliktdirektiv den 1 juli 1933 trätt i kraft och arbetslöshetskommissionen

i anledning av desamma genom cirkulär den 24 juli 1933 meddelat

de kommunala arbetslöshetsorganen, att dispens ånyo kunde ifrågakomma

för vissa arbetslösa inom byggnadsindustrien, anförde jämväl arbets■löshetskommittén

i Göteborg den 12 oktober 1933 klagomål hos Kungl. Majit,

vari yrkades, att, med undanröjande av arbetslöshetskommissionens beslut, i

Göteborg hemmahörande arbetslösa rörlednings-, plåtslageri- och måleriarbetare

måtte tillerkännas rätt att uppbära statlig arbetslöshetshjälp.

I utlåtande över klagomålen den 17 november 1933 anförde arbetslöshetskommissionen

bland annat, att kommissionen rörande avtalsförhållandena

inom rörlednings-, plåtslageri- och målerifacken i Göteborg inhämtat,

att riksavtalet inom förstnämnda fack vore uppsagt och ny

avtalsuppgörelse beroende på pågående underhandlingar, att det ettåriga

lokalavtalet för plåtslagarna i Göteborg vore uppsägbart per

den 31 december 1933 samt att nytt avtal vore träffat inom målerifacket, gällande

till den 1 april 1935. Oavsett örn avtalsförhållandena för ifrågavarande

arbetargrupper ordnades samtidigt med avtalsförhållandena för de i den

pågående byggnadskonflikten direkt invecklade arbetargrupperna, syntes

kommissionen ett påtagligt samband föreligga mellan lönenivåerna för samtliga

till husbyggnadsindustrien hänförliga arbetarkategorier. I varje fall

syntes ej kunna bestridas, att sådana rörlednings-, plåtslageri- och måleriarbetare,

som huvudsakligen arbetat vid uppförande av nya hus och reparationer

och dylikt i gamla hus, vore att betrakta såsom byggnadsarbetare och därmed

vore innefattade under de bestämmelser rörande dispensförfarande och rörande

verkningar av konflikt, som gällde för byggnadsarbetare. — Två ledamöter

av kommissionen avgåvo särskilt yttrande med hemställan, att Kungl.

Maj :t måtte lämna besvären utan bifall. Två andra ledamöter hemställde,

att Kungl. Majit måtte bifalla klagomålen.

Kungl. Majit har den 15 december 1933 meddelat följande beslut i ärendet:

»Vad först angår frågan om avstängning av arbetslösa måleriarbetare från

arbetslöshetshjälp, är i ärendet upplyst, att kollektivavtal för målerifacket är

gällande i hela riket till den 1 april 1935, och under sådana förhållanden

kunna måleriarbetarnas anställnings- och lönevillkor ej skäligen antagas röna

inverkan av den pågående byggnadskonflikten.

Vad därefter angår frågan örn avstängning av arbetslösa rörarbetare samt

bleck- och plåtslageriarbetare från arbetslöshetshjälp, bör vid tillämpning av

dispensförfarande beträffande ifrågavarande arbetargrupper iakttagas, att

den rådande arbetslösheten inom dessa fack kan antagas vara föranledd av

byggnadskonflikten endast i viss omfattning, bestämd med hänsyn till den

proportion, vari arbetare tillhörande dessa fack sedvanligen sysselsättas vid

nybyggen ävensom vid sådana reparationer, som kräva medverkan av bygg
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 29

nadsarbetare, hörande till de i byggnadskonflikten direkt indragna arbetargrupperna.

På grund härav prövar Kungl. Majit skäligt att, i anledning av de anförda

klagomålen, anbefalla arbetslöshetskommissionen att vid tillämpningen av

de för avstängning från arbetslöshetshjälp under arbetskonflikt gällande

grunderna ävensom av dispensförfarandet beakta ovan angivna förhållanden.»

Vid sin granskning av de i statsrådet förda protokollen har konstitutionsutskottet

funnit Kungl. Marits sistnämnda beslut angående behandlingen av

vissa sekundärt arbetslösa under byggnadskonflikten föranleda anmärkning

jämlikt 107 § regeringsformen. Konstitutionsutskottet har härom anfört följande:
»Förevarande

beslut av Kungl. Majit står icke i god överensstämmelse med

grunderna för konfliktdirektiven. Beslutet, som innefattar en allmän tolkning

av direktiven, var påtagligen av beskaffenhet att medverka till förlängning

av en pågående arbetskonflikt, som varit till avsevärd skada för landets

näringsliv och vars lösning var en förutsättning för igångsättandet av

betydande statliga eller statsunderstödda arbeten för arbetslöshetens bekämpande.

Då beslutet sålunda varit ägnat att leda till skada för viktiga samhällsintressen,

borde det hava varit föredragande departementschefen angeläget

att icke tillstyrka Kungl. Majit att fatta förevarande principiellt betydelsefulla

beslut. Utskottet har därför icke kunnat underlåta att göra anmärkning

mot chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vilket utskottet

får för riksdagen anmäla.»

Konstitutionsutskottets nyssnämnda anmärkning har av riksdagens båda

kamrar lagts till handlingarna.

Den ståndpunkt, som särskilda utskottet vid föregående års riksdag angav Utskottet.

i fråga om konfliktdirektivens lydelse och innebörd, synes alltjämt böra vidhållas.

Vad angår tillämpningen av den avstängningsregel, som direktiven

innehålla med avseende på de sekundärt arbetslösa, gav särskilda utskottet

uttryck för den uppfattningen, att det gällde att uppdraga en gräns emellan

sådana arbetare, vilka med avseende å sina löne- och avtalsförhållanden hava

ett påvisbart intresse av konfliktens utgång, och andra. Det vore därvid icke

avsett att begränsa avstängningsregelns verkningar till sådana arbetare, vilka

äro parter i samma kollektivavtal som de i konflikten direkt indragna. Regeln

skulle kunna komma i tillämpning i sådana fall, som när exempelvis konflikt

inom sågverksindustrien medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrien, eller

då konflikt med fartygsbefäl, däckspersonal eller maskinpersonal leder till

arbetslöshet för den eller de andra grupperna. Sedan utskottet genom dessa

exempel angivit arten av den intressegemenskap, som bör föranleda regelns

användning, framhöll utskottet, att å andra sidan noga måste tillses, att regeln

icke åberopas, då intressegemenskapen endast är av mindre betydelse eller

av sekundär beskaffenhet. Såsom sådana sekundärt arbetslösa, för vilka ut
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

gången av en konflikt icke på något sätt kan inverka på deras löne- och övriga

anställningsförhållanden och vilka alltså icke skulle drabbas av avstängning

till följd av konflikten, betecknade särskilda utskottet arbetarna i sådana fall,

då de vid visst arbetsföretag bliva arbetslösa till följd av att på grund av

arbetskonflikt råvarutillförseln eller krafttillgången till företaget stoppats

eller -—- det motsatta fallet — då exempelvis avverkning av virke inställes

till följd av en genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.

Till vad särskilda utskottet år 1933 sålunda anfört kan utskottet helt ansluta

sig. Huru önskvärt det än i och för sig vore, att man i själva lagtexten

kunde så tydligt angiva de gränser man vill uppdraga, att tillämpningen icke

behövde möta större svårigheter, kan det å andra sidan i praktiken icke undvikas,

att avgöranden måste träffas fall för fall med hänsynstagande till oavlåtligen

växlande förhållanden. Några detaljerade generella regler torde därför

svårligen kunna införas i lagtexten. Man får stanna vid en skälighetsprövning

efter vissa angivna direktiv.

Ovan anförda exemplifiering rörande dels sådana fall, då avstängning bör

äga rum, dels också sådana tillfällen, vid vilka regeln icke bör åberopas, synes

ådagalägga, att riksdagen år 1933 avsåg att så utforma konfliktdirektiven, att

det både klart framginge, att arbetslöshetshjalpen icke finge utnyttjas för att

stärka den ena partens uthållighet i en arbetskonflikt och att å andra sidan

oskäliga restriktioner icke skulle gälla. Då utskottet ger sin anslutning till

denna uppfattning, vill utskottet ytterligare understryka vikten av att bådadera

av de sålunda angivna synpunkterna tillbörligen beaktas.

Hörande de i en konflikt direkt indragna framgår av lagtextens ordalydelse,

att avstängning skall drabba dem, som deltaga i strejk eller äro föremål för

lockout, d. v. s. avbryta ett pågående arbete vid konfliktens utbrott. De sekundärt

arbetslösa åter skola avstängas, örn deras löne- och anställningsvillkor

skäligen kunna antagas röna inverkan av konflikten. Vid denna skälighetsprövning

bör uppenbarligen — såsom också särskilda utskottet år 1933 torde

hava avsett — hänsyn främst tagas till faktiskt föreliggande intressegemenskap

inom det i varje fall av en konflikt och dess verkningar berörda arbetsområdet.

Det förhållandet, att en yrkesgrupp är part i ett gällande avtal, kan

därvid icke vara av avgörande betydelse, såvida icke avtalstiden är så lång,

att samhörigheten med de i konflikten indragna yrkesgrupperna uppenbarligen

upphävts. Icke heller kan intressegemenskapen sägas vara obefintlig av

den anledningen, att viss del av en yrkesgrupp är sysselsatt med annat slags

arbete än annan del av samma yrkesgrupp, örn denna senare har intresse av

konfliktens utgång och hela gruppen har samma löne- och anställningsvillkor.

Arbetslöshetsförsäkringens anknytning till reservarbetslinjen.

I det av Kungl. Majit till 1933 års riksdag föreslagna hjälpsystemet ingingo

icke reservarbeten. På grund härav upptog departementschefen i fjolårets

proposition örn arbetslöshetsförsäkring icke frågan örn anknytning mellan

försäkringen och reservarbetslinjen till behandling.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

31

I det allmänna system för hjälpåtgärder emot arbetslöshet, som beslöts vid

1933 års riksdag, ingå reservarbeten som en integrerande del. Avlöningen vid

reservarbete skall fastställas av statens arbetslöshetskommission på sådant

sätt, att den ej överstiger den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten

kan i avsevärd grad beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom

jord- och skogsbruk. I den officiella statistiken upptagas de vid reservarbete

sysselsatta arbetarna såsom arbetslösa.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag yttrade vid behandlingen av frågan

örn anknytningen emellan arbetslöshetsförsäkringen och reservarbetslinjen, att

det med hänsyn till sättet för bestämmandet av avlöningen vid reservarbete

icke gärna kunde ifrågakomma, att en reservarbetare sett från försäkringens

synpunkt skulle betraktas som arbetslös. Han borde ur denna synpunkt helt

jämställas med den, som vore sysselsatt vid arbete å öppna arbetsmarknaden.

Härav följde, att en reservarbetare hade skyldighet och rätt att inbetala avgifter

till sin kassa, att han på grund av sådana avgifter kunde bliva understödsberättigad

samt att ny arbetslöshet skulle anses hava inträtt vid reservarbetets

upphörande, därest annan sysselsättning ej samtidigt erhölles. Vidare

följde av denna princip, att den, som utan giltig anledning lämnade ett

reservarbete, ej skulle få uppbära daghjälp under fyra veckors tid. Utskottet

förklarade därjämte, att det med hänsyn till sättet för bestämmandet av avlöningen

vid reservarbete icke torde vara möjligt att uttala något allmänt omdöme

örn att arbetslönen vid reservarbete uppfyllde det krav på avlöning, som

försäkringsförordningen uppställde, för att vägran att antaga erbjudet arbete

skulle föranleda avstängning från understöd.

X en av herr Trygger m. fl. avgiven reservation yrkades, att skyldighet

skulle införas för de försäkrade att, oavsett lönens storlek, vid risk av understödets

indragande antaga hänvisning till reservarbete.

Herr Hamrin m. fl. hemställde i avgiven reservation, att skyldighet skulle

införas för de försäkrade att vid extraordinära arbetslöshetsförhållanden efter

av tillsynsmyndigheten lämnad föreskrift antaga hänvisning till reservarbete

oavsett avlöningens storlek.

I årets proposition har departementschefen beträffande förevarande fråga

anfört följande:

»Till vad utskottet anfört örn förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen

och reservarbetslinjen kan jag ansluta mig. Jag anser salunda, att en medlem

i erkänd arbetslöshetskassa, som är sysselsatt vid reservarbete, med avseende

å rättigheter och skyldigheter i förhållande till arbetslöshetskassan skall betraktas,

som örn han vore sysselsatt å öppna arbetsmarknaden. Han har darior

skyldighet att erlägga avgifter till kassan och äger i en framtid åberopa dessa

avgifter för rätt till understöd. Först vid reservarbetets upphörande kan han

av kassan anses såsom arbetslös, och örn han utan giltig orsak lamnat reservarbetet

skall han avstängas från understöd under minst fyra veckor.

Tveksamhet torde egentligen blott kunna råda beträffande flugan om

skyldighet skall förefinnas för en arbetslös medlem av erkand arbetslöshets
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

kassa att vid risk av understödets indragande antaga hänvisning till reservarbete.

Härvid är emellertid att märka följande. En medlem av en erkänd

arbetslöshetskassa lärer böra avstängas från understöd, därest han lämnar ett

av honom på öppna arbetsmarknaden innehaft arbete utan annat skäl än att

lönen icke kan betraktas som skälig. Däremot kan han utan att förlora sin understödsrätt

vägra att antaga ett erbjudet arbete på öppna arbetsmarknaden, örn

lönen icke är att anse som skälig. Någon anledning att i dessa avseenden särskilja

reservarbete från arbete på öppna arbetsmarknaden förefinnes icke enligt

min uppfattning. Jag ansluter mig alltså till utskottets förslag, att en vägran

att antaga hänvisning till reservarbete skall helt jämställas med en vägran

att antaga erbjudet arbete på öppna arbetsmarknaden. Genom det sätt, varpå

arbetslönerna vid reservarbetena numera beräknas, torde det för övrigt blott

mera sällan kunna förekomma, att avlöningen icke skulle komma att betraktas

som skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant

arbete. Exempel härå kan emellertid, såsom utskottet anfört, tänkas

beträffande ett såsom reservarbete anordnat vägarbete inom en utpräglad

jordbrukskommun.

Det av herr Hamrin m. fl. i en reservation framförda yrkandet örn skyldighet

för de försäkrade att under extraordinära arbetslöshetsförhållanden efter

därom av tillsynsmyndigheten lämnad föreskrift vid risk av understödets

indragande antaga hänvisning till reservarbete oavsett lönens storlek sammanhänger

med det av samma riksdagsledamöter förordade systemet för bestämmandet

av reservarbetslönen. Enligt detta system skulle reservarbetslönen

blott upp till fyra kronors höjd komma att sammanfalla med den av statens

arbetslöshetskommission fastställda lägsta grovarbetarlönen i orten. Vid högre

grovarbetarlöner skulle dessa reduceras enligt en stigande skala för bestämmandet

av reservarbetslönen. Inom den högre delen av löneskalan skulle det

därför ej utan vidare föreligga skyldighet för de försäkrade att antaga hänvisning

till reservarbete. Reservanterna ansågo ej heller, att en allmän sådan

skyldighet borde föreskrivas.

Med det av riksdagen fastställda systemet för bestämmandet av reservarbetslönen

lärer behov icke förefinnas av den av reservanterna förordade regeln.

Frågan örn skyldighet att antaga hänvisning till reservarbete bör sålunda

bedömas från fall till fall enligt de i försäkringsförordningen för arbeten över

huvud givna bestämmelserna. I likhet med utskottet anser jag icke, att behov

förefinnes av särskilt stadgande härom.»

I motionen I: 299 har herr Sam Larsson hemställt, att i 15 § i försäkringsförordningen

måtte införas ett stadgande örn att reservarbete, oavsett lönens

storlek, alltid skall anses såsom lämpligt arbete. Motionären erinrar örn att i

den av herr Hamrin m. fl. till särskilda utskottets utlåtande nr 18 fogade

reservationen anfördes, att den reservarbetslön, som sammanfölle med lägsta

grovarbetarlönen, alltid måste anses skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande

avlöning för sådant arbete som reservarbetet. I enlighet med den

ståndpunkt, som sålunda intagits av ifrågavarande reservanter, bör, framhål
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

33

ler motionären, då reservarbetslönen till följd av fjolårets riksdagsbeslut över

bela linjen kommit att i praktiken sammanfalla med lägsta grovarbetarlönen

å vederbörande orter, reservarbetslönen alltid anses såsom skälig avlöning ur

försäkringens ståndpunkt.

I likhet med särskilda utskottet vid 1933 års riksdag och departementsche- Utskottet.

fen anser utskottet, att en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, som är sysselsatt

vid reservarbete, med avseende å rättigheter och skyldigheter i förhållande

till kassan skall betraktas. som örn han vore sysselsatt å öppna arbetsmarknaden.

Vad däremot beträffar frågan, om en försäkrad skall vara skyldig att antaga

hänvisning till reservarbete vid risk av understödets indragande, kan utskottet

för sin del icke anse, att en vägran att antaga sådan hänvisning skall

under alla förhållanden jämställas med en vägran att antaga erbjudet arbete

på öppna arbetsmarknaden. För närvarande fastställes reservarbetslönen av

statens arbetslöshetskommission på sådant sätt, att den ej överstiger den lägsta

grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd grad beredas, med

beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. En på

dylikt sätt bestämd reservarbetslön måste enligt utskottets uppfattning alltid

anses som skälig från försäkringens synpunkt. Eljest skulle en sådan situation

kunna uppkomma, som att en jordbruksarbetare erhölle understöd fran sin kassa,

oaktat han vägrat att antaga hänvisning till ett såsom reservarbete anordnat

vägarbete med en avlöning, som vore högre än den av honom tidigare uppburna.

Vägran att antaga hänvisning till reservarbete bör således, oavsett örn avlöningen

enligt 15 § i försäkringsförordningen kan anses såsom skälig i förhållande

till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete, medföra avstängning

från understöd från kassan.

Betänkligheter kunna emellertid anföras emot att i försäkringsförordningen

införes en uttrycklig bestämmelse i enlighet med vad utskottet nyss anfört.

Utskottet vill nämligen ytterligare betona, att den av utskottet i frågan intagna

ståndpunkten betingas av det förhållandet, att reservarbetslönen för närvarande

bestämmes på sätt, som utskottet nyss angivit. Örn reservarbetslönen

i en framtid skulle komma att fastställas till avsevärt lägre tal än lägsta

grovarbetarlönen, kan spörsmålet, huruvida vägran att antaga hänvisning

till ett på dylikt sätt avlönat reservarbete bör medföra avstängning från understöd

från erkänd arbetslöshetskassa, komma i en annan belysning. Då avlöningsbestämmelserna

vid reservarbetena kunna avgöras genom gemensam votering

av riksdagens båda kamrar men en i försäkringsförordningen införd bestämmelse

för att kunna ändras kräver samstämmiga beslut av båda kamrarna

och Kungl. Maj :t, skulle det kunna inträffa, att grunderna för bestämmandet

av reservarbetslönen förändrades utan att motsvarande ändring vidtoges i försäkringsförordningen.

På de av utskottet nu angivna skälen anser sig utskottet därför böra förorda,

att någon bestämmelse om försäkringens förhållande till reservarbetslinjen

icke intages i försäkringsförordningen. Utskottet förutsätter emellertid

Bihang till riksdagens protokoll 198^. 9 sami. £ avd. Nr 37 och 38. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

därvid, att, så länge nuvarande bestämmelser angående reservarbetslönens fastställande

i sina huvuddrag tillämpas, vägran att antaga hänvisning till reservarbete

skall, oavsett reservarbetslönens storlek, medföra indragning av understödet

från kassan. Med reservarbete avser utskottet då sådant arbete, som

i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat anordnats såsom statligt eller

statskommunalt reservarbete.

Viss tids av giftsbetalning för rätt till understöd.

Enligt det av 1932 års sakkunniga framlagda förslaget erfordrades, för att

rätt till understöd från erkänd arbetslöshetskassa skulle föreligga för en medlem,

som icke tidigare uppburit understöd från kassan, att han för tid under

de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna tjugufyra månaderna till

kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå veckoavgifter. För att

medlem, som tidigare uppburit understöd från kassan, skulle bliva understödsberättigad

krävdes, att han under de närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna tolv månaderna till kassan erlagt avgifter för en tid, motsvarande

minst tjugusex veckoavgifter. Därest medlem övergått från klass med lägre

daghjälp till klass med högre daghjälp, skulle den högre daghjälpen icke få

utgivas till honom, såvida icke summan av hans under nyss angivna förutsättningar

och tid erlagda avgifter minst motsvarade summan av femtiotvå

respektive tjugusex avgifter i den högre klassen, varjämte han efter övergången

alltid måste hava erlagt minst tjugusex respektive tretton avgifter i den

högre klassen.

I propositionen till 1933 års riksdag föreslogs sådan ändring i nu nämnda

villkor, att för rätt till understöd från kassan skulle första gången krävas

femtiotvå veckoavgifter under trettiosex månader och därpå följande gånger

tjugusex avgifter under aderton månader. Motsvarande ändring föreslogs i

bestämmelserna örn understödsrätt efter övergång från klass med lägre daghjälp

till klass med högre daghjälp.

I motiveringen för ifrågavarande ändringar framhöll departementschefen, att

de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna på ett synnerligen restriktivt

sätt komme att avskära stora grupper av de försäkrade från att komma i åtnjutande

av försäkringens förmåner. Den av de sakkunniga inom grov- och

fabriksarbetareförbundet samt metallindustriarbetareförbundet verkställda undersökningen

utvisade nämligen, att för det förstnämnda förbundets del ej

mindre än 65 respektive 61 procent av antalet arbetslösa veckor under åren

1929 och 1930 skulle hava blivit diskvalificerade från understöd enbart på

grund av att 26 veckoavgifter ej erlagts under det närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna året. För metallindustriarbetareförbundets del voro

motsvarande siffror 54 och 42 procent. Departementschefen ansåg det därför

vara lyckligt, örn bestämmelserna på denna punkt något uppmjukades. I fråga

örn det sätt, varpå ökningen i försäkringens effektivitet borde ernås, övervägde

departementschefen lämpligheten av att, i stället för att utsträcka avgiftstiden,

bibehålla densamma vid två respektive ett år och i stället sänka antalet av
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

35

gifter till 40 respektive 20. På anförda skäl förordade departementschefen

emellertid en utökning av avgiftstiden.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag hemställde, att riksdagen med ändring

av Kungl. Maj :ts förslag måtte godkänna de bestämmelser, som i ämnet föreslagits

av 1932 års sakkunniga. Utskottet anförde därvid bland annat följande:

»Den av departementschefen verkställda kostnadsberäkningen giver vid handen,

att ifrågavarande utsträckning av den tid, inom vilken föreskrivet antal

avgifter skola vara erlagda, för såväl de försäkrade som för staten komme att

medföra en mycket betydande kostnadsökning. Redan ur ekonomiska synpunkter

måste således betänkligheter göra sig gällande emot ett bifall till

Kungl. Maj:ts förslag. Framför allt måste emellertid försäkringen förlora

mycket av sin stadga genom att den utsträckes till personer, som behöva så

lång tid som tre år för att erlägga 52 veckoavgifter. Därigenom skulle i försäkringen

kunna inlemmas personer, som under flera år tillbaka övervägande

delen av tiden varit arbetslösa och som rimligen ej kunna räknas till de försäkringsbara

fallen. Den begränsning till visst verksamhetsområde, som man,

i enlighet med vad utskottet förut anfört, principiellt bör eftersträva för försäkringen,

bleve härigenom redan från begynnelsen på ett betänkligt sätt uppmjukad.

Vidare skulle den önskade verkan av bestämmelserna, som består i

ett effektivt frånskiljande av de självständiga företagarna, enligt utskottets

förmenande till stor del försvinna.»

På av utskottet ytterligare anförda skäl uttalade utskottet, att, örn en uppmjukning

av de utav 1932 års sakkunniga föreslagna avgiftsbestämmelserna

över huvud ansåges böra ske, vilket utskottet emellertid avstyrkte, en sådan

uppmjukning borde verkställas genom att antalet avgifter, som skulle vara erlagda

under två respektive ett års tid, minskades.

I förevarande proposition nr 38 meddelar departementschefen, att han, till

komplettering av den tidigare verkställda undersökningen, under hösten 1933

låtit utföra vissa nya undersökningar för vinnande av mera material till jämförelse

mellan de skilda förslagen till bestämmelser örn avgiftsbetalning samt

det i fjolårets proposition diskuterade alternativet 20 avgifter under 12 månader.

De nya undersökningarna hava bestått dels i en kompletterande bearbetning

av det vid 1932 års undersökning vunna materialet och dels i en helt

ny undersökning av arbetslöshetsförhållandena inom träindustriarbetareförbundet.

1932 års undersökning grundade sig på 1928 års förslag till obligatorisk

försäkring, medan undersökningen inom träindustriarbetareförbundet

utgått från fjolårets förslag till frivillig försäkring. Genom sistnämnda undersökning

hava bland annat försäkringens verkningar under en långvarig

krisperiod kunnat belysas. En redogörelse över undersökningarna finnes såsom

bilaga fogad vid årets proposition.

Av den kompletterande undersökningen framgår, att alternativen 26 avgifter

under 6 kvartal och 20 avgifter under 4 kvartal i stort sett äro lika

effektiva. Dessa alternativ äro för grov- och fabriksarbetareförbundet omkring

30 procent och för metallindustriarbetareförbundet mellan 12 och 15

procent effektivare än alternativet 26 avgifter under 4 kvartal.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Av undersökningen i träindustriarbetareförbundet framgår, att effektiviteten

i genomsnitt uppgick till 32 procent beträffande 1928 års förslag till obligatorisk

försäkring, 36 procent beträffande det av 1932 års sakkunniga framlagda

förslaget och 40 procent beträffande såväl det i propositionen 1933 framlagda

förslaget som alternativet 40 avgifter under 12 månader. 1932 års sakkunnigas

förslag är således omkring 12 procent effektivare än 1928 års förslag

till obligatorisk försäkring, trots att antalet avgifter och inbetalningstiderna

äro desamma. Orsaken härtill är uppenbarligen omläggningen av villkoret

örn avgiftsbetalning till att endast avse tiden före arbetslöshetens början. Undersökningen,

som avsåg tiden 1 januari 1929—1 juli 1933, utvisade vidare,

att försäkringens effektivitet håller sig tämligen stabil även under en långvarig

krisperiod. Detta är givetvis beroende på att en icke obetydlig omsättning

försiggår bland de arbetslösa.

Sedan departementschefen redogjort för det genom undersökningarna vunna

materialet, anför han bland annat följande:

»Vad angår övervägandet av vilket alternativ beträffande avgiftsbetalningen,

som man bör bestämma sig för, bör ihågkommas, att gränsdragningen för försäkringens

verksamhetsområde i viss mån måste utgöra en bedömningsfråga.

Man kan icke sänka kravet på visst antal under en begränsad tidsperiod erlagda

avgifter för långt, ty då kan man riskera, att försäkringen förlorar sin

karaktär av socialförsäkring och kommer att nalkas ett understödssystem. Å

andra sidan bör man icke ställa kravet på avgiftsbetalning för högt; det är då

fara värt, att anslutningen till försäkringen blir så ringa, att försäkringen ej

längre försvarar sin plats i det allmännas hjälpsystem för bekämpande av arbetslösheten.

Jag vill därjämte betona, att de genom en effektivitetsökning

förhöjda kostnaderna ingalunda komma att helt läggas på statsverket. De

försäkrade måste även bära sin andel därav. Då antalet understödda dagar

per medlem och år överstiger 21, måste de försäkrade helt bära den kostnadsökning,

som därav föranledes. Är arbetslösheten mindre, kommer kostnadsökningen

bland olika grupper av försäkrade att fördela sig så, att de bättre

ställda grupperna själva få bekosta större delen av kostnadsökningen, medan

de i inkomsthänseende sämre ställda grupperna få en större andel av kostnaderna

ersatt genom statsbidraget. Dessa dåligt ställda arbetargrupper skulle

ändock ha kommit att tungt belasta det allmännas arbetslöshetshjälp. Det

torde komma att visa sig, att försäkringen för det allmänna är en jämförelsevis

billig form av arbetslöshetshjälp.

Genom den kostnadsberäkning, som jag låtit verkställa, ha naturligtvis icke

erhållits några definitiva siffror över de blivande kostnaderna för försäkringen.

Siffrorna avse endast att ungefärligen visa, vilka kostnaderna skulle

vara, för den händelse försäkringen nu varit helt genomförd. Kostnaderna

för daghjälpen skulle vid alternativet 26 avgifter under 12 månader uppgå till

29.8 miljoner kronor. Av dessa kostnader skulle på statsverket falla 14.3 miljoner

kronor och på de försäkrade stanna 15.5 miljoner kronor. Vid alternativet

20 avgifter under 12 månader, vilket i effektivitetshänseende är nära

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

37

jämställt med alternativet 26 avgifter under 18 månader, skulle kostnaderna

för daghjälpen uppgå till 37.0 miljoner kronor, varav på statsverket skulle

falla 15.7 miljoner kronor och på de försäkrade stanna 21.3 miljoner kronor.

Jag erinrar örn att beräkningarna avse en fullt utbyggd försäkring med omkring

700,000 kassemedlemmar.

För min del anser jag mig efter ett förnyat övervägande av frågan böra förorda,

att bestämmelserna örn avgiftsbetalning utformas så, att den högre effektiviteten,

eller omkring 40 procent beträffande träindustriarbetareförbundet, ernås.

Detta är — som redan antytts — fallet med både alternativet 26 avgifter

under 18 månader och alternativet 20 avgifter under 12 månader.»

I fråga örn valet mellan dessa båda alternativ har departementschefen, med

hänsyn till vad särskilda utskottet vid 1933 års riksdag anfört, icke ansett

sig böra vidhålla sin föregående år intagna ståndpunkt utan i stället förordat

alternativet 20 avgifter under 12 månader. I anslutning härtill föreslår departementschefen

motsvarande ändringar i bestämmelserna örn understödsrätt

efter övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre daghjälp.

I motionen 1:299 har herr Sam Larsson hemställt, att villkoret örn avgiftsbetalning

för rätt till understöd måtte utformas i enlighet med vad särskilda

utskottet vid 1933 års riksdag föreslagit. Motionären förordar sålunda alternativet

26 avgifter under 12 månader jämte motsvarande följdbestämmelser.

Utskottet kan i förevarande fråga ansluta sig till vad särskilda utskottet Utskottet.

vid 1933 års riksdag anfört till stöd för sin tillstyrkan av de avgiftsbestämmelser,

som föreslagits av 1932 års sakkunniga. Utskottet anser det sålunda

för försäkringens bestånd vara synnerligen viktigt, att försäkringen från början

erhåller tillräcklig stadga. De uppmjukade avgiftsbestämmelserna kunna

medföra allt för stora medlemsavgifter för de försäkrade samt ekonomiska påfrestningar

på kassorna. Att den genom uppmjukningen uppkommande kostnadsökningen

till större delen torde falla på de försäkrade kan därför icke

sägas utgöra tillräckligt skäl för ett godtagande av de av departementschefen

föreslagna avgiftsbestämmelserna.

Utskottet tillstyrker förty, att riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts

förslag måtte godkänna de bestämmelser örn avgiftsbetalning såsom villkor

för understödsrätt, som föreslagits av 1932 års sakkunniga och tillstyrkts av

särskilda utskottet vid 1933 års riksdag.

Självständiga företagares ställning till försäkringen.

1932 års sakkunniga anförde beträffande omfattningen av försäkringen, att

det vore önskvärt, att densamma gjordes tillämplig allenast å verkliga lönearbetare.

Då det emellertid mötte betydande svårigheter att positivt bestämma,

vem som skulle anses som lönearbetare, föreslogo de sakkunniga, att man

negativt skulle bestämma, att den, som vore självständig företagare, skulle

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 57.

uteslutas fran medlemskap. Med hänsyn till önskvärdheten av att smärre

jordbrukare, som för sitt uppehälle huvudsakligen vore beroende av lönearbete,

bereddes tillfälle att inträda i försäkringen, uppställdes icke ett absolut förbud

för dem, som regelbundet men endast viss del av året vore att anse som

självständiga företagare, att ingå och kvarstå såsom medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa.

De sakkunniga föreslogo i stället en bestämmelse örn att

kassa skulle vara skyldig att från medlemskap utesluta den, som under de

senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader haft ställning

såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas

till arbete för annans räkning. Omfattningen av begreppet självständig företagare

överlämnades åt praxis att utforma. De sakkunniga anförde, att tiden

fem månader valts med hänsyn till att, örn någon under längre tid än sex månader

av ett år varit medlem i en erkänd arbetslöshetskassa, möjlighet funnits

att inbetala av de sakkunniga föreslaget antal avgifter för att rätt till understöd

skulle föreligga.

I propositionen till 1933 års riksdag tillstyrkte departementschefen oförändrat,

vad de sakkunniga i ifrågavarande avseende föreslagit.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag fann ej anledning att yttra sig i

frågan utan tillstyrkte förslaget i denna del. I en vid utskottets utlåtande

fogad reservation med hemställan örn avslag å propositionen förklarade emellertid

herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp utan närmare motivering, att

de ansågo avgränsningen av de självständiga företagarna utgöra en fråga, som

enligt deras uppfattning ej lösts på ett tillfredsställande sätt.

Under debatten i kamrarna anfördes från olika håll, att det vore en svaghet

i förslaget, att en mindre jordbrukare, som på grund av bristande tillgång på

skogsarbete bleve hänvisad att leva på sin egen gård i mer än fem månader

av ett år, skulle uteslutas från försäkringen.

I förevarande proposition nr 38 har departementschefen utförligt motiverat

anledningen till att lösningen av frågan örn de självständiga företagarnas

ställning i förhållande till försäkringen sökts enligt de av de sakkunniga föreslagna

huvudlinjerna. Beträffande den tidrymd inom året, under vilken en

medlem av erkänd arbetslöshetskassa bör berättigas att verka såsom självständig

företagare, anför departementschefen följande:

»Avgörandet av frågan örn den tidrymd inom de senast förflutna tolv månaderna,

under vilken medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa böra kunna verka

såsom självständiga företagare, utan att rätten till medlemskap förloras, torde

främst böra vara beroende på hur gränsen emot de rena självständiga företagarna

önskas dragen. Ju längre den tidrymd under de senast förflutna tolv månaderna

göres, under vilken medlemmar i erkända arbetslöshetskassor skola kunna vara

självständiga företagare, desto flera hemmansägare och arrendatorer med tämligen

stora jordbruk kunna ansluta sig till försäkringen. Såsom jag nyss anfört,

är det enligt min uppfattning lämpligt, att gränsen i detta avseende dragés ganska

snävt. Man kan emellertid vid avgörandet av frågan icke bortse från

att densamma måste bedömas jämväl med hänsyn till att rätt till erhällan
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

39

de av understöd inträder efter det ett visst antal avgifter erlagts — naturligtvis

dock endast därest övriga förutsättningar för understödsrätt föreligga.

Sålunda torde man i möjligaste mån böra förhindra, att medlemmar, som

fullgjort vad på dem ankommer, för att de skola vara berättigade till understöd

vid arbetslöshet, skola förlora sitt medlemskap, innan de hunnit göra sin

understödsrätt gällande.

Även med utgångspunkt från de sakkunnigas förslag i fråga om avgränsningen

mot de självständiga företagarna och örn viss avgiftsbetalning för erhållande

av rätt till understöd kan en jordbrukare, som erlagt föreskrivet

antal avgifter för tid, under vilken han arbetat som lönearbetare, komma att

uteslutas ur kassan, innan han ännu varit i tillfälle att göra rätten till understöd

gällande. Detta blir nämligen fallet, så snart han under de senast förflutna

tolv månaderna verkat som självständig företagare i mer än fem månader.

Då bestämmelserna sålunda kunna komma att verka obilligt emot vissa försäkrade,

torde det vara lämpligt att något mildra desamma utan att likväl

uppgiva den principiella inställningen till frågan. En bidragande orsak till

en sådan mildring är jämväl, att jag av skäl, som jag tidigare anfört, ansett

mig böra föreslå, att understödsrätt skall inträda, första gången efter 40 under

två år erlagda avgifter och därpå följande gånger efter 20 under ett år erlagda

avgifter. En enligt min mening lämplig avvägning av bestämmelserna i fråga

örn de självständiga företagarna vinnes, örn tidslängden för den verksamhet

som självständig företagare, som medför uteslutning ur kassan, bestämmes till

sex i stället för fem månader av de senast förflutna tolv månaderna. Visserligen

kan, även örn gränslinjen flyttas pa nu angivet sätt, pa grund av

ändringen i bestämmelserna örn antalet avgifter, som krävas för vinnande av

understödsrätt, en medlem under vissa speciella förhållanden komma att uteslutas

ur kassan, efter det han erlagt föreskrivet antal avgifter men innan han

varit i tillfälle att göra rätten till understöd gällande. Detta lärer likväl icke

böra förhindra en ur skilda synpunkter önskvärd allmän gränsdragning emot de

självständiga företagarna.»

I motionen I: 299 har herr Sam Larsson hemställt, att riksdagen måtte med

ändring av Kungl. Maj:ts förslag godkänna, vad som på denna punkt föreslagits

av 1932 års sakkunniga och tillstyrkts av särskilda utskottet vid 1933

års riksdag.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att frågan om de självständiga

företagarnas ställning till försäkringen bör lösas i enlighet med de

huvudlinjer, som angivits av 1932 års sakkunniga.

Vad däremot beträffar frågan om den tidrymd inom de senast förflutna tolv

månaderna, under vilken medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa böra kunna

verka såsom självständiga företagare utan att rätten till medlemskap förloras,

kan utskottet icke känna sig övertygat örn riktigheten av vad departementschefen

därom anfört. Utskottet anser för sin del, att det principiella

villkoret för rätt till medlemskap i en erkänd arbetslöshetskassa bör vara, att

Utskottet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

vederbörande under större delen av året är att betrakta som lönearbetare. Enligt

utskottets mening är det synnerligen lämpligt, att en marginal finnes

mellan den del av året, för vilken avgifter måste erläggas, därest rätt till

understöd skall erhållas, och den tidrymd, under vilken den försäkrade måste

liava varit att betrakta som lönearbetare, för att medlemsrätten skall bevaras.

Därigenom vinnes den fördelen, att personer icke ansluta sig till någon arbetslöshetskassa,

vilka för att bliva understödsberättigade måste inneha lönearbete

och erlägga avgifter för hela den tid, som de ej äro självständiga företagare,

Med de bestämmelser angående avgiftsbetalning för rätt till understöd, som

utskottet i annat sammanhang tillstyrkt, skulle det vid bifall i förevarande

hänseende till Kungl. Maj:ts förslag ej bliva någon marginal alls. En marginal

örn en månad är enligt utskottets uppfattning nödvändig.

På sålunda angivna skäl ansluter utskottet sig förty till det i motionen I: 299

med avseende å denna punkt gjorda yrkandet.

Förhållandet till fattigvården.

Beträffande förhållandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården

föreslog majoriteten av 1926 års sakkunniga, att daghjälp skulle få utgivas

till medlem, som i anledning av arbetslöshet åtnjöte fattigvård för sig eller för

någon familjemedlem, allenast i den mån fattigvården icke uppginge till det

för daghjälpen föreskrivna maximum. Tva ledamöter av de sakkunniga ansågo,

att daghjälp borde utgå oberoende av huruvida vederbörande uppbure

fattigvård eller icke.

1932 års sakkunniga förordade en annan lösning av frågan. De sakkunniga

föreslogo nämligen, att daghjälp ej alls skulle få utgå till medlem, som

i anledning av arbetslöshet uppbar fattigvård av annat slag än som omförmäles

i 50 § 2 mom. i lagen örn fattigvården. Detsamma skulle gälla,

då någon, för vilken den försäkrade hade försörjningsplikt, i anledning av

hans arbetslöshet uppbar fattigvård; för sådana familjemedlemmar gjordes

ytterligare undantag beträffande vård å sjukvårdsanstalt. I samband härmed

föreslogo de sakkunniga införande i fattigvårdslagen av skyldighet för

fattigvårdsstyrelsen att till arbetslöshetskassans styrelse lämna uppgift angående

meddelad fattigvård.

I yttrandena över 1933 års sakkunnigpromemoria uttalades från skilda

håll, bland annat av statens arbetslöshetskommission, tillfredsställelse med

förslaget i denna del. Å andra sidan anförde kammarrätten, att förslaget

syntes strida emot de allmänna principerna för fattigvården samt mot försäkringsmässiga

grunder. Kammarrätten erinrade vidare, att en dylik gränsdragning

emot fattigvården icke skett beträffande de former av socialförsäkring,

som redan reglerats. Styrelsen för svenska stadsförbundet framhöll,

att ifrågavarande regel skulle omintetgöra den avlastning från fattigvården,

som försäkringen eljest vore ägnad att medföra.

I propositionen till 1933 års riksdag uttalade departementschefen, att det

ur olika synpunkter skulle vara till stor fördel, örn det läte sig göra att upp
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

41

draga en klar gräns mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. Med

hänsyn bland annat till de i yttrandena framkomna anmärkningarna ansåg

sig departementschefen emellertid ej kunna följa sakkunnigförslaget på denna

punkt. Departementschefen föreslog i stället, att daghjälpen skulle kunna

suppleras av fattigvården utan att detta inverkade på daghjälpens belopp.

Vid sådant förhållande förelåg icke behov av någon författningsbestämmelse

i ämnet.

Särskilda utskottet vid 1933 års riksdag förklarade sig dela departementschefens

uppfattning, att sammanblandning mellan arbetslöshetshjälp och fattigvård

i möjligaste mån borde upphöra. För den arbetslöshetshjälp, som

består av kommunalt kontantunderstöd med statsbidrag, förordade utskottet

jämväl enahanda regler, som av 1932 års sakkunniga föreslagits för arbetslöshetsförsäkringens

del; dock gjordes ytterligare undantag för tillfällig fattigvård,

som i synnerligen trängande fall utgives till arbetslös person eller

hans familj. Riksdagens beslut fattades i enlighet med utskottets förslag.

Beträffande arbetslöshetsförsäkringen ansåg sig utskottet i likhet med departementschefen

ej kunna förorda, att sakkunnigförslaget då genomfördes.

Utskottet erinrade örn att frågan örn en gränsdragning mellan fattigvården

och olika former av socialförsäkring för närvarande vore föremål för omprövning

vid pågående utredningar örn planmässighet och enhetlighet inom

samhällets sociala hjälpverksamhet. Frågan krävde emellertid ett skyndsamt

avgörande. Av denna anledning hemställde utskottet i annat sammanhang,

att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande

reglering av förhållandet mellan den offentliga arbetslöshetshjälpen i dess

olika former samt den allmänna fattigvården. I samband därmed hemställde

utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning jämväl

beträffande omfattningen av kommunernas lagliga rätt att lämna arbetslöshetshjälp

utan fattigvårds karaktär samt örn behovet och lämpligheten av

laglig reglering av kommunernas verksamhet för arbetslöshetens bekämpande.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse den 21 juni

1933, nr 356).

Departementschefen har i propositionen nr 38 beträffande frågan örn förhållandet

mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården anfört följande!

»I anledning av riksdagens nyssnämnda skrivelse har jag inom socialdepartementet

låtit verkställa en förberedande utredning beträffande den förstnämnda

av de i skrivelsen berörda frågorna. På föredragning av mig har Kungl.

Maj :t härefter anbefallt länsstyrelserna att införskaffa särskild utredning från

kommunerna till närmare belysning av det sätt, varpå kommunerna ordnat den

del av arbetslöshetshjälpen, som ej består i anordnande av arbeten och ej

heller består i utgivande av kontantunderstöd med statsbidrag. Bearbetning

av det från kommunerna inkomna vidlyftiga utredningsmaterialet har igångsatts

inom departementet. Särskild utredning har också inom departementet

verkställts rörande innebörden av gällande rätt i fråga om kommuns befogenhet

att lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Såsom jag föregående år anförde, måste en gränsdragning emellan arbetslöshetsförsäkringen

och den allmänna fattigvården ingå som ett led i ett allmänt

åtskiljande av den med återbetalningsskyldighet förenade fattigvården

och annan hjälp, som i skiftande former lämnas till följd av arbetslöshet. Ett

dylikt åtskiljande sammanhänger nära med frågan om åstadkommande av en

större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna av den sociala hjälpverksamheten.

Denna fråga är som bekant för utredning överlämnad till de

s. k. organisationssakkunniga. Nämnda sakkunniga hava numera i en till

mig överlämnad promemoria meddelat, att de sakkunniga vid sina undersökningar

i nyssnämnda fråga jämväl behandlat frågan örn förhållandet mellan

arbetslöshetshjälpen och fattigvården. I promemorian uttalas vidare, att de

sakkunniga funnit, att vissa materiella bestämmelser i fattigvårdslagen, exempelvis

2 § och dess tillämpning under arbetslöshet, stöde i nära sammanhang

med de organisationsfrågor, som närmast överlämnats till de sakkunniga.

De sakkunnigas arbete på detta område kunde således komma att beröra en

del av den av riksdagen begärda utredningen.

I det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är det uppenbarligen icke möjligt

att föreslå några särskilda bestämmelser till reglering av förhållandet mellan

arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna fattigvården. Jag förordar

i anslutning härtill i likhet med föregående år, att daghjälpen från försäkringen

må kunna i alla de fall, då behov därav föreligger, suppleras av fattigvård

samt att detta icke skall inverka på daghjälpens storlek.»

På sätt departementschefen anfört, lärer det med hänsyn till pågående utredningar

icke vara möjligt att nu skrida till en definitiv reglering av förhållandet

mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården. Utskottet tillstyrker

därför Kungl. Maj:ts förslag, att daghjälp från erkända arbetslöshetskassor

må kunna suppleras av understöd från fattigvården utan att detta

skall inverka på daghjälpens storlek. Betänkligheterna emot bifall till nämnda

förslag måste enligt utskottets mening numera vara väsentligt mindre än

tidigare, sedan en avsevärd förbättring på grund av föregående års riksdagsbeslut

inträtt med avseende å den förr allmänt förekommande sammanblandningen

mellan kommunala kontantunderstöd med statsbidrag och understöd

från fattigvården. Såsom utskottet tidigare anfört, lärer för övrigt faran

för missbruk vid en dylik sammanblandning vara mycket större än vid sammanblandning

mellan arbetslöshetsförsäkringen och fattigvården.

I likhet med departementschefen anser utskottet emellertid principiellt, att

olika former av samhällelig hjälpverksamhet böra hållas åtskilda, så att en

person icke samtidigt beredes hjälp från olika håll. På grund härav vill

utskottet giva uttryck åt önskvärdheten av att pågående utredningar i ämnet

bedrivas med sådan skyndsamhet, att riksdagen snarast erhåller tillfälle att

pröva frågan i hela dess vidd.

Med hänsyn till utskottets ifrågavarande uppfattning örn den riktning, i

vilken lösningen av frågan om förhållandet mellan olika former av det allmännas

hjälpverksamhet bör sökas, anser utskottet det vara nödvändigt att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

43

betona, att medlemmarna i de blivande erkända arbetslöshetskassorna böra

vara skyldiga att respektera de förändrade bestämmelser beträffande uppbärandet

av daghjälp samtidigt med understöd från fattigvården, som statsmakterna

kunna finna lämpligt att stadga. En erinran härom lärer böra införas

i kassornas stadgar.

Hemarbetarnas ställning till försäkringen.

1932 års sakkunniga yttrade angående hemarbetarna, att det torde vara

ostridigt, att denna grupp av arbetare ej lämpligen kunde inordnas i ett system

av arbetslöshetsförsäkring. De sakkunniga hänvisade i sådant hänseende till

den i 1928 års betänkande anförda motiveringen för uteslutandet av hemarbetarna

från den obligatoriska försäkringen. Hemarbetarna intoge, anfördes

det i sistnämnda betänkande, en mellanställning mellan självständiga

yrkesutövare och egentliga arbetare, och kåren utgjordes i icke ringa utsträckning

av hemmavarande hustrur och minderåriga barn. Det vore synnerligen

svårt att erhålla effektiv kontroll därå, att vederbörande verkligen vore arbetslös.

I propositionen till 1933 års riksdag yttrade departementschefen, att han

i likhet med de sakkunniga ansåge det ur kontrollsynpunkt vara omöjligt att

inbegripa hemarbetarna under försäkringen, varför han ej funne sig kunna

förorda någon ändring av de föreslagna bestämmelserna.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag fann ej anledning att yttra sig i

frågan utan tillstyrkte förslaget i denna del. I olika reservationer anfördes

emellertid avvikande meningar. Sålunda yttrade herrar Westman och Pehrsson

i Bramstorp, att behandlingen av hemarbetarna vore en bland de frågor

i förslaget, som enligt deras mening ej lösts på ett tillfredsställande sätt.

Vidare förklarade herr Trygger m. fl., att de icke kunde finna den anförda

motiveringen för hemarbetarnas uteslutande övertygande, samt yttrade i fortsättningen

:

De s. k. hemarbetarna utgjordes till mycket stor del av arbetare, vilka hade

lika fast anställning som de arbetare, vilka utförde sitt arbete å av arbetsgivaren

anvisad arbetsplats. Exempel härå erbjöde skrädderiarbetarna inom

konfektionsbranschen och vissa grupper av textilarbetare, särskilt i Västergötland.

Det framstode som en orättvisa, örn dessa arbetare i realiteten skulle

lämnas utanför försäkringen. Svårigheterna att erhålla tillfredsställande kontroll

på att hemarbetarna verkligen innehade arbete under tid, för vilken de

erlade avgifter, och att de vore arbetslösa, då de framställde begäran örn

understöd, torde ingalunda vara oöverkomliga. I stor utsträckning torde man

kunna lita på den kontroll, som utövades av vederbörandes kamrater, och i

övrigt kunde uppgifter härom erhållas av arbetsgivaren. Härvid borde jämväl

hållas i minne, att enligt av departementschefen i annat sammanhang given

motivering rätt att erlägga avgift i allmänhet skulle föreligga, även örn arbete

blott innehafts en dag i veckan.

I årets proposition har departementschefen lämnat en redogörelse beträffande

tillgängligt statistiskt material i fråga örn antalet hemarbetare samt

deras fördelning geografiskt sett och å olika yrken m. m. Av redogörelsen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

framgår, att exakta uppgifter beträffande hemarbetarna icke äro tillgängliga

med avseende å tiden efter år 1912. Departementschefen meddelar vidare,

att de till beklädnadsarbetareförbundet anslutna hemarbetarna automatiskt äro

medlemmar i förbundets arbetslöshetskassa samt att, enligt uppgift från förbundet,

några särskilda svårigheter icke varit förenade med kontrollen å hemarbetarna.

Departementschefen anför härefter följande:

»Vid ett förnyat övervägande av frågan örn hemarbetarnas ställning till en

statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring finner jag mig fortfarande böra vidhålla

den uppfattningen, att denna arbetargrupp icke lämpligen kan inordnas

under försäkringen. Det synes mig vara synnerligen viktigt, att försäkringen

från början konstrueras så, att möjligheter till missbruk i görligaste mån förhindras.

Ingen torde kunna bestrida, att svårigheterna att ordna en effektiv

kontroll i varje fall äro betydligt större beträffande de arbetare, som ej arbeta

under arbetsgivarens direkta ledning och tillsyn, än beträffande vanliga verkstadsarbetare.

Att något fackförbund ansett sig kunna medtaga hemarbetare

i sin nuvarande arbetslöshetskassa utan att på något sätt särskilja dem från

verkstadsarbetare torde knappast kunna tagas till intäkt för ett påstående,

att en liknande åtgärd vore möjlig att genomföra vid en statsunderstödd försäkring.

Man måste nämligen bland annat vid en jämförelse uppmärksamma

de stränga bestämmelser, som gälla i ifrågavarande fackförbunds arbetslöshetskassa,

för att rätt till understöd skall föreligga, ävensom det förhållandet,

att praktiskt taget samtliga medlemmarna i kassan äro bosatta i städer

eller i stadsliknande samhällen, varest möjligheterna till kontroll äro väsentligt

större än på landet. Fordringarna på kontroll och bevislighet måste vid

en statsunderstödd försäkring ställas högt. Man kan där icke åtnöja sig med

att en funktionär så att säga har på känn, att en viss medlem icke haft arbete

under tid, för vilken ersättning sökes. I förordningen finnes intagen en

föreskrift om att tiden för arbetsanställning skall styrkas medelst intyg från

arbetsgivaren. Detta torde vara omöjligt att fordra för hemarbetarnas del.

Arbetsgivaren kan i sådant hänseende blott bestyrka, att hemarbetaren avlämnat

viss kvantitet färdiga varor, men örn arbetet utförts av hemarbetaren

själv eller en annan person samt huru lång arbetstiden varit kan ej bedömas

härav. De i förordningen intagna bestämmelserna om dagunderstöd vid korttidsarbete

skulle vidare vara omöjliga att tillämpa å arbetare, för vilka arbetstiden

ej i detalj kan kontrolleras. I båda dessa avseenden skulle sålunda ett

inordnande av hemarbetarna under försäkringen kräva särbestämmelser.

Även örn antalet hemarbetare, som arbeta åt mera än en arbetsgivare, är

förhållandevis litet, måste dock blotta möjligheten av att så kan i praktiken

vara fallet i hög grad skärpa fordringarna på kontroll, därest hemarbetarna

skulle medgivas rätt att ingå i försäkringen. En ur kontrollsynpunkt försvårande

faktor är vidare det stora antalet gifta kvinnor bland hemarbetarna.

År 1912 voro sålunda av 22,214 kvinnliga hemarbetare icke mindre

än över 10,000 eller omkring 46 procent gifta. Denna uppgift tyder därjämte

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

45

på att behovet av en arbetslöshetsförsäkring för hemarbetarnas del icke är

särskilt framträdande.

Man skulle visserligen med hänsyn till försäkringsbarhet och kontrollsvårighet

kunna tänka sig en uppdelning av hemarbetarna antingen i förhållande

till hemarbetets karaktär av huvud- eller bisysselsättning eller i förhållande

till bosättningen — stad eller större samhälle i motsats till landsbygden.

I intetdera fallet torde uppdelningen emellertid giva ett rättvist

resultat eller kunna utan betydande svårigheter genomföras, utan komme den

troligen alltid att giva upphov till tvister och missnöje.»

Av vad departementschefen anfört framgår, att den enda orsaken till att

hemarbetarna uteslutits från möjligheten att bliva arbetslöshetsförsäkrade är

svårigheten att beträffande denna arbetargrupp ordna en effektiv kontroll.

Utskottet är givetvis ense med departementschefen i fråga örn angelägenheten

av att försäkringen ordnas så, att möjligheter till missbruk av densamma

förhindras. Å andra sidan vill utskottet icke bestrida, att det med hänsyn

till hemarbetarnas antal och ofta ovissa arbetsförhållanden skulle vara önskvärt,

örn ett sådant kontrollsystem skulle kunna anordnas, att även dessa

arbetare kunde inordnas under försäkringen. Utskottet kan icke undgå att

finna, att det föreliggande statistiska materialet icke är tillräckligt för ett

bedömande av frågan, huruvida icke åtminstone beträffande någon grupp av

hemarbetarna sådana anordningar kunde träffas, att risken för missbruk av

försäkringen bleve undanröjd. Med den snabba utvecklingen av näringslivet

under de senaste decennierna måste utredningen rörande hemarbetarnas förhållanden

år 1912 numera anses vara föråldrad. Utskottet önskar därför

framhålla lämpligheten av att beträffande hemarbetarna en ny statistisk utredning

verkställes. När denna utredning föreligger, torde till förnyat övervägande

kunna upptagas frågan, huruvida hemarbetarna eller någon grupp

av dem skulle kunna inordnas under försäkringen.

I frågans nuvarande läge vill utskottet tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag på

denna punkt.

Grunderna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna.

I samband med redogörelsen för det huvudsakliga innehållet av Kungl.

Maj:ts förslag har utskottet lämnat en översikt över de föreslagna grunderna

för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna. Utskottet tillåter sig

här att hänvisa till nämnda översikt (sid. 13).

I propositionen till 1933 års riksdag föreslog departementschefen, att de

av honom förordade grunderna för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna

skulle av riksdagen knytas som villkor vid anslagets beviljande för

att sedan av Kungl. Majit sammanfattas i en särskild kungörelse.

Särskilda utskottet vid fjolårets riksdag anförde i sitt utlåtande nr 20 bland

följande:

»Den huvudprincip, som ligger till grund för utmätandet av statsbidraget,

Utskottet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

innebär, att en procentuellt sett större hjälp lämnas till kassor, som organiseras

av de i löneavseende och med hänsyn till arbetslöshetsrisk sämre ställda

arbetarna. Därigenom torde möjlighet hava öppnats även för exempelvis lantoch

skogsarbetarna att bilda arbetslöshetskassor. Utskottet anser detta utgöra

en styrka hos förslaget. Vidare hava statens förpliktelser begränsats, i

avsikt att risk ej skall föreligga för att en oproportionerligt stor börda vid

större kriser skall kunna komma att belasta det allmänna. Kassorna hava

i stället skyldighet att vid sådana tillfällen själva svara för de ökade kostnaderna

för sin understödsverksamhet och att, örn så skulle erfordras av ekonomiska

skäl, begränsa sin verksamhet. Genom de i detta hänseende givna

bestämmelserna torde enligt utskottets uppfattning en tillräckligt fast grund

hava lagts för försäkringens bestånd.

Utskottet finner jämväl i övrigt grunderna för statsbidraget vara väl avvägda

och tillstyrker därför bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Vad angår Kungl. Maj:ts förslag att grunderna för statsbidraget av riksdagen

endast skulle fogas som villkor vid anslagsbeviljandet, varpå grunderna

skulle av Kungl. Majit sammanfattas i en kungörelse, är det väl sant,

att detta förfaringssätt använts vid den år 1931 genomförda sjukkassereformen.

Då emellertid beträffande arbetslöshetsförsäkringen statsbidragsgrundernas

utformning ingår som ett viktigt led i strävandena att i olika avseenden

förhindra en icke önskvärd utveckling av försäkringen, synes det utskottet

vara lämpligt, att de erhålla den större stadga, som ligger i att de

fastställas i form av en av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt antagen

författning. Utskottet vill därför förorda, att statsbidragsgrunderna sammanfattas

i en särskild av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt antagen förordning.

»

Särskilda utskottet framlade förslag till sådan förordning.

Departementschefen har i årets proposition beträffande förevarande fråga

anfört bland annat följande:

»Med anledning av utskottets förslag, att statsbidragsgrunderna skulle sammanfattas

i en särskild av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt antagen förordning,

vill jag framhålla, att de av utskottet till stöd för dess uppfattning

framhållna synpunkterna näppeligen kunna här tillmätas större betydelse än

vid sjukkassereformen. Även enligt den nya sjukförsäkringslagstiftningen utgöra

nämligen statsbidragens former och storlek en viktig punkt i hela systemet;

som exempel kan särskilt nämnas läkarvårdsbidraget. Tillräckliga skäl

saknas alltså enligt mitt förmenande för att genmföra den legislativa utformningen

på annat sätt nu än vid sjukkassereformen. Jag förordar därför i likhet

med föregående år, att grunderna för statsbidraget knytas som villkor vid

anslagsbeviljandet för att sedan av Kungl. Majit sammanfattas i en kungörelse.

Beträffande den närmare utformningen av statsbidragsgrunderna har jag

icke funnit skäl att frångå, vad som i detta avseende föreslogs i 1933 års pro
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

47

position. De av mig förordade statsbidragsgrunderna äro fullständigt likalydande

med de föregående år föreslagna.»

I motionen I: 300 har herr Sam Larsson, under åberopande av de av särskilda

utskottet vid 1933 års riksdag anförda skäl, hemställt, att riksdagen

måtte för sin del antaga ett i motionen intaget förslag till förordning örn statsbidrag

till erkända arbetslöshetskassor. Ifrågavarande förslag till förordning

är likalydande med det av särskilda utskottet förordade.

Vad beträffar de av Kungl. Maj :t föreslagna grunderna för statsbidrag till Utskottet.

de erkända arbetslöshetskassorna kan utskottet helt ansluta sig till vad särskilda

utskottet vid 1933 års riksdag anfört. Utskottet tillstyrker förty bifall

till Kungl. Maj :ts förslag.

I det framlagda förslaget till försäkring måste statsbidragsgrunderna betraktas

såsom det i verklig mening konstitutiva. Det synes därför utskottet

vara oegentligt, örn desamma skulle kunna bliva föremål för ändring genom

en gemensam votering av riksdagens båda kamrar. Statsbidragsgrunderna torde

i stället böra givas den större stadga, som följer av att de fastställas i en

av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt antagen förordning. Utskottet vill

därjämte erinra örn att grunderna för statsbidrag till ålderspensioneringen intagits

i lagen örn allmän pensionsförsäkring.

I fråga örn utformningen av det i motionen 1: 300 intagna förordningsförslaget

har utskottet icke något att erinra. Utskottet tillstyrker förty det i motionen

gjorda yrkandet.

Arbetsgivarbidrag.

Av den utav utskottet lämnade redogörelsen för innehållet av det i propositionen

nr 38 framlagda förslaget framgår, att såsom ett led i detsamma ingå

arbetsgivarbidrag, avsedda att användas till bestridande av statens omkostnader

för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Beträffande den närmare utformningen av de föreslagna arbetsgivarbidragen

hänvisar utskottet till den däröver lämnade redogörelsen (sid. 14).

Förslaget om arbetsgivarbidrag överensstämmer helt med det i propositionen

nr 209 till 1933 års riksdag framlagda förslaget. Särskilda utskottet avstyrkte

då bifall till förslaget och anförde till stöd härför följande:

»Utskottet kan i denna del ej ansluta sig till vad Kungl. Majit föreslagit.

Väl må det vara sant, att man vid en obligatorisk försäkring allmänt ansett sig

kunna lägga en del av kostnaderna direkt på arbetsgivarna. Inom en frivillig

försäkring åter måste frågan te sig annorlunda, eftersom många arbetsgivare

ej alls och andra endast till en mindre del kunna antagas ha försäkrade arbetare

anställda och det av tekniska skäl torde vara omöjligt att stadga bidragsskyldighet

allenast för försäkrade arbetare. Vad angår den del av bidragen,

som skulle gå till kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, torde visserligen

arbetsförmedlingens utbyggande till en del komma arbetsgivarna di
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra la g ut slottets utlåtande Nr 37.

rekt till godo. Att av denna orsak för dem införa en särskild avgiftsskyldighet

torde dock ej vara motiverat. I varje fall saknas skäl för att arbetsgivarna

skulle, såsom i propositionen är beräknat, övertaga statens samtliga kostnader

för den offentliga arbetsförmedlingen. Härtill kommer, att man i möjligaste

mån synes böra undvika tillskapandet av nya specialbudgeter.»

Departementschefen har i årets proposition beträffande arbetsgivarbidragen

anfört bland annat följande:

»Såsom jag föregående år anförde, måste det anses vara en bland den obligatoriska

arbetslöshetsförsäkringens fördelar, att en del av kostnaderna för försäkringen

kan läggas direkt på produktionen genom bidrag såväl från de

försäkrade arbetarna som från arbetsgivarna. Grunden till avgifterna från

arbetsgivarna i den obligatoriska försäkringen förklaras bland annat vara, att

samtliga arbetare i en dylik försäkring äro försäkrade. I de länder, där obligatorisk

försäkring är införd, har man allmänt inrättat försäkringssystemet

så, att kostnaderna för detsamma bäras av staten, de försäkrade och arbetsgivarna.

En viss arbetslöshetsrisk synes städse vara förbunden med produktionen,

och de huvudsakliga kostnaderna för en försäkring mot denna risk

böra därför principiellt ingå i de normalt beräknade produktionskostnaderna.

Ur denna synpunkt äro arbetsgivarbidrag väl motiverade.

Oppositionen emot arbetsgivarbidrag i vårt land lärer emellertid ej rikta sig

emot den principiella satsen, att sådana bidrag böra uttagas vid en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring. De framkomna invändningarna avse fastmer uttagandet

av arbetsgivarbidrag vid en frivillig försäkring. Som skäl häremot

åberopas, att vid en frivillig försäkring många arbetsgivare ej alls och andra

endast till en mindre del kunna antagas hava försäkrade arbetare anställda

samt att det av tekniska skäl torde vara omöjligt att stadga bidragsskyldighet

allenast för försäkrade arbetare.

Utan att bestrida att det anförda resonemanget äger en viss giltighet, synes

det mig dock knappast kunna med någon större styrka göras gällande mot de

ytterst obetydliga arbetsgivarbidrag, som jag förordar. Förslaget upptager

ju avgifter örn allenast tre kronor per årsarbetare. En sådan avgift kan icke

sägas utgöra en börda för näringslivet.

Visserligen är hela förslaget uppbyggt enligt ett frivilligt system. Men på

grund av dess läggning kan man förvänta en mycket allmän anslutning till

försäkringen från lönarbetarnas sida inom jämförelsevis få år. Den organiserade

arbetarklassen har redan i stor omfattning givit till känna sin avsikt att

bilda arbetslöshetskassor enligt förslaget. Försäkringen har därför goda utsikter

att bliva en allmän arbetarförsäkring. Även på denna grund borde det

anses riktigt, att arbetsgivarna direkt få bidraga till densamma.

De föreslagna arbetsgivarbidragen äro avsedda att med högst två tredjedelar

användas till statens kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen och

med återstoden till förvaltningsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna.

På grund härav borde betänkligheterna emot bifall till förslaget kunna hävas

hos dem, som ej kunna giva sin anslutning till ett förslag örn arbetsgivar
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra la g ut slottets utlåtande Nr 37.

49

bidrag, avsedda att användas till förmåner åt de försäkrade arbetarna. Såsom

jag närmare utvecklade föregående år, måste nämligen en genomförd försäkringsorganisation

vara ägnad att åstadkomma ökad stabilisering och minskad

oro på arbetsplatserna och därmed även inom näringslivet samt sålunda komma

industrien i dess helhet till godo. Den offentliga arbetsförmedlingen är

jämväl av direkt betydelse för näringslivet, såsom varande ägnad att medverka

till arbetskraftens rörlighet och till möjligheterna för industrien att erhålla

den lämpligaste arbetskraften.»

I motionen I: 299 har herr Sam Larsson hemställt, att riksdagen måtte avslå

Kungl. Maj :ts förslag i förevarande avseende.

Såsom departementschefen anfört, måste det vid en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

anses principiellt riktigt, att arbetsgivarna direkt deltaga i kostnaderna

för försäkringen. Denna princip kan emellertid icke överflyttas till

en frivillig försäkring. Det måste nämligen anses vara olämpligt att avfordra

bidrag till en sådan försäkring från arbetsgivare, som endast i ringa utsträckning

eller ej alls hava några försäkrade arbetare anställda. Yad särskilt beträffar

den del av bidragen, som skulle användas till gäldande av statens

kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, vill utskottet framhålla, att

omorganisationen av förmedlingen i så hög grad måste anses vara ett samhällsintresse,

att det kan anses skäligt, att de ökade kostnaderna gäldas genom

vanliga skattemedel.

Med stöd av vad utskottet sålunda anfört och under åberopande jämväl av

särskilda utskottets yttrande får utskottet avstyrka bifall till Kungl. Maj:ts

förslag på denna punkt.

Särskilda punkter i övrigt.

Utskottet övergår härefter till att i samband med de särskilda förslagen behandla

de punkter, där jämkningar synas med hänsyn till väckta motioner eller

eljest vara lämpliga eller särskilt uttalande från utskottets sida i övrigt ansetts

påkallat.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912

(nr 184) örn understödsföreningar.

Förslaget föranleder icke någon erinran från utskottets sida.

Förslaget till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens

omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

På sätt utskottet tidigare anfört, avstyrker utskottet bifall till Kungl.

Maj :ts förslag i denna del.

Förslaget till förordning örn riksför säkring sanstaltens uppbörd av avgifter

jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens

omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen

samt

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 8 avd. Nr 37 och 38.

Utskottet.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

Förslaget till förordning orri ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars

1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Förordningarna reglera riksförsäkringsanstaltens uppbörd av de ifrågasatta

arbetsgivarbidragen. Då utskottet avstyrkt bifall till förslaget angående lag

om sådana bidrag, får utskottet jämväl avstyrka bifall till förevarande författningsförslag.

Förslaget till förordning örn erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Av vad utskottet tidigare anfört (sid. 47) framgår, att utskottet tillstyrker

det av herr Sam Larsson i motionen I: 300 gjorda yrkandet, att villkoren för

statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skola meddelas i en av Kungl.

Maj :t och riksdagen gemensamt antagen förordning. På sätt samma motionär

anfört i motionen I: 299, erfordras på grund härav viss jämkning i tredje stycket

av denna paragraf.

7 §•

Utskottet har tidigare (sid. 39) tillstyrkt ett av herr Sam Larsson i motionen

I: 299 gjort yrkande örn sådan ändring i punkt 1) av denna paragraf, att

från medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa skall uteslutas den, som under

längre tid än fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan

att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning.

I anslutning härtill lärer av enahanda grunder en motsvarande ändring

böra vidtagas i punkt 2) beträffande den, som arbetat hos någon där

omnämnd släkting.

10 §.

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag har departementschefen, i anledning

av yttrande från socialstyrelsen, uttalat att, örn en medlem på grund

av svikliga uppgifter lyckats utfå understöd, av civilrättsliga regler följer,

att kassan icke behöver utgiva understöd efter det förhållandet upptäckts.

Utskottet anser för sin del lämpligt, att ett uttryckligt undantag från den

i paragrafen givna allmänna bestämmelsen stadgas beträffande den, som uteslutas

på grund av att han lämnat svikliga uppgifter.

18 §.

Utskottet föreslår en redaktionell jämkning i denna paragraf.

20 §.

De i 1 mom. sista stycket av förevarande paragraf givna bestämmelserna

angående vem som skall anses såsom familjeförsörjare överensstämma helt

med de bestämmelser, som av 1933 års riksdag godkänts för tillämpning vid

statliga och statskommunala reservarbeten och vid kontantunderstöd med

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

51

statsbidrag. I propositionen nr 235 till årets riksdag har Kungl. Majit för

nyssnämnda former av arbetslöshetshjälp föreslagit sådan ändring av familjeförsörjarbegreppet,

att den arbetslöse skall, oavsett örn det finnes barn, anses

såsom familjeförsörjare jämväl i förhållande till kvinna, vilken har gemensam

bostad med och sköter hushållet åt honom. Departementschefen har

därvid på anförda skäl förklarat, att han icke anser det erforderligt att för

arbetslöshetsförsäkringens del göra motsvarande ändring i familjeförsörjarbegreppet.

Utskottet vill med anledning härav uttala, att utskottet i likhet med departementschefen

icke anser det lämpligt att för arbetslöshetsförsäkringens

del vidtaga någon ändring i familjeförsörjarbegreppets utformning, även örn

en sådan ändring i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag skulle genomföras beträffande

övriga former av arbetslöshetshjälp.

21 §.

Beträffande den föreslagna ändrade lydelsen av 1 mom. i denna paragraf

får utskottet hänvisa till vad utskottet därom tidigare anfört (sid. 37).

23 §.

I avsikt att förhindra att understöd uppbäres under flera perioder av ett

och samma arbetslöshetsfall har departementschefen i årets proposition föreslagit

en sådan ändring i förevarande paragraf, att till medlem, vars rätt till

daghjälp upphört på grund av att han under loppet av 52 på varandra följande

veckor uppburit understöd under sammanlagt 120 dagar, icke ånyo må

utgivas daghjälp, förrän han efter erhållet arbete till kassan erlagt minst två

veckoavgifter.

Utskottet har icke något att erinra emot den av departementschefen förordade

principen utan tillstyrker i sak bifall till förslaget. Utskottet vill emellertid

framhålla, att begränsningen i understödsrätten givetvis bör inträda, då

medlemmen uppburit understöd under den i kassans stadgar medgivna längsta

tiden, även örn denna i enlighet med bestämmelserna i andra eller tredje

stycket av förevarande paragraf bestämts till längre eller kortare tid än 120

dagar under 52 på varandra följande veckor. Därest understödstidens längd

minskats med stöd av bestämmelserna i 24 §, bör begränsningen i understödsrätten

inträda, så snart medlemmen uppburit understöd under så lång tid, som

sålunda må hava bestämts. Vidare avses genom den föreslagna ändringen

uppenbarligen ej att göra någon inskränkning i huvudregeln, att understöd

ej må uppbäras under mer än visst antal dagar under 52 på varandra följande

veckor. För att understödsrätt åter skall föreligga efter det medlem erlagt

två veckoavgifter erfordras sålunda, att han under de då förflutna 52 veckorna

icke uppburit understöd under den i kassans stadgar medgivna längsta tiden.

Vad utskottet nu anfört torde böra direkt utsägas i paragrafen. I enlighet

härmed har densamma omredigerats.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottets

hemställan.

25 §.

Utskottet vill framhålla, att den i paragrafen givna bestämmelsen icke är

att betrakta såsom en bevisprövningsregel utan allenast som en anvisning örn

huru medlem skall förfara i avsikt att styrelsens prövning av framställning

örn understöd skall underlättas. Oberoende av örn medlem lyckats prestera

intyg från sin arbetsgivare, skall styrelsen sålunda med ledning av de uppgifter,

som eljest kunna införskaffas, pröva frågan örn understödsrätten.

27 §.

Utskottet har icke något att erinra emot de i paragrafen meddelade bestämmelserna

örn huru fondens tillgångar skola redovisas. Utskottet vill emellertid

uttala, att under punkt 5) bör kunna ingå fastighet, i vilken kassan

allenast äger viss del. Härigenom vinnes, att flera kassor gemensamt kunna

förvärva en för deras rörelse avsedd lämplig fastighet.

Kostnaderna.

Beträffande kostnaderna för ett fullt genomfört förslag i enlighet med propositionen

tillåter sig utskottet att hänvisa till den av utskottet tidigare lämnade

redogörelsen över Kungl. Maj:ts förslag (sid. 15). Av nämnda redogörelse

framgår, att sammanlagda kostnaderna för statsverket skulle komma

att uppgå till 16.4 miljoner kronor.

Genom den av utskottet förordade ändringen i understödsvillkoren skulle

statsverkets kostnader för daghjälpsbidrag komma att minskas med 1.4 miljoner

kronor, varjämte de försäkrades kostnader komme att minskas med 5.8

miljoner kronor. Vid avslag å förslaget örn arbetsgivarbidrag komme bela

den för arbetsgivarna beräknade kostnaden eller 2.7 miljoner kronor att åvila

statsverket. Sammanlagda kostnaderna för statsverket skulle sålunda vid

bifall till utskottets hemställan komma att uppgå till 17.7 miljoner kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A.

att riksdagen må antaga följande vid Kungl. Maj:ts proposition

nr 38 fogade förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 181) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 örn

understödsföreningar, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931

(nr 279), skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,

som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutshottets utlåtande Nr 37.

53

bereda medlem---eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka--— hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som — — — lag pensionskassa.

9 §•

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser

föreningen uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser

den att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman

hava, i förra fallet, ordet »sjukkassa» och, i senare fallet, ordet »arbetslöshetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar

ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av

en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes

särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbetslöshetskassa,

må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall---understödsförenings firma.

44 §.

Beslut örn ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med

mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å

två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie,

och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av

de röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd

arbetslöshetskassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande,

å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock

gillt.

Där stadgeändringen--— understödsberättigades bekostnad.

Skall sådan — — — samtycke därtill.

Ar för — — — till efterrättelse.

Stadgeändring, som---sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslöshet

eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan

ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension —--i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

B.

att Kungl. Maj :ts i ifrågavarande proposition framlagda

förslag till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande

av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna

och den offentliga arbetsförmedlingen icke må av

riksdagen bifallas.

C.

att riksdagen, med förklarande att det vid ifrågavarande

proposition fogade förslaget till förordning örn erkända arbetslöshetskassor

ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick

antagas, må för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förordning

om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

I. Örn. antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §■

Kegistrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem

understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må

på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i

lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till Med antagande följer rätt till statsstatsbidrag

i enlighet med därför fast- bidrag i enlighet med vad därom särställda

grunder. skilt är stadgat.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».

2 §•

Ansökan örn antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av föreningens

styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter

rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade

förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av

samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse örn bidrag till föreningen.

Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade

namnunderskrifter.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutsTcottets utlåtande Nr 87.

55

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter därtill

föranleda, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts

antagas.

4 §•

Vid prövning av ansökan örn antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser örn avgifter,

medelsförvaltning och fondbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för

medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller

överensstämma stadgarna icke med vad under II—-V i denna förordning föreskrives

eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet

med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller till

huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa,

må antagande vägras.

5 §.

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa

hava i sina stadgar angivet:

1) föreningens verksamhetsområde;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum,

i vilken ordning beslut örn uttaxering skall fattas och efter vilka grunder beslutad

uttaxering skall verkställas;

4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland

kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek

och understödstidens längd må i den i 24 § stadgade ordningen ändras;

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse, pa sätt

i 61 § i lagen örn understödsföreningar sägs, kommer till stånd, med behallna

tillgångar skall förfaras.

6 §.

Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som

avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ändamål,

som är främmande för dylik understödsverksamhet.

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast för flut- 1) den som under de senast for
na

tolv månaderna under längre tid flutna tolv manaderna under längre tid

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

än sex månader haft ställning såsom

självständig företagare utan att samtidigt

mot avlöning användas till arbete

för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna

tolv månaderna under längre tid än

sex månader använts till arbete av

(Utskottets förslag.)

än fem månader haft ställning såsom

självständig företagare utan att samtidigt

mot avlöning användas till arbete

för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna

tolv månaderna under längre tid än

fem månader använts till arbete av

make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn;

make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn ^________

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, savida han icke tillhör stat, med vilken sådan

överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

8 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå

såsom medlem må utöver de i 7 § avsedda personer allenast kunna uteslutas
1)

den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så

bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej

uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna

uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så

bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt

inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna

sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga,

lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk

för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse

för bedömande av hans rätt till understöd;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller

styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller

att där kvarsta såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 3)

omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyndigheten.

9 §•

Finnes beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet

hava inträffat, som kan föranleda hans uteslutande, skall det åligga kassans

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

57

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens senaste kända

adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid skall föreskrivas för

avgivande av förklaring.

10 §.

Är medlem, då han uteslutes ur kas- Är medlem, som uteslutes ur kassan

san, på grund av redan inträffad ar- av annan orsak än i 8 § 4) omförmäbetslöshet

berättigad till understöd, lss, på grund av redan inträffad arskall

uteslutningen anses hava skett betslöshet då berättigad till understöd,

först då löpande understödstid gått till skall uteslutningen anses hava skett

ända. först då löpande understödstid gått

till ända.

11 §•

Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa vid utgången av åttonde veckan

efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp belöper, fortfarande

för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt ur

kassan vid sagda tidpunkt.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föranleda,

beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd skall

inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

12 §.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara

föreskriven i kassans stadgar.

13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna

förordning likställas med svensk medborgare.

lil. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

14 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös medlem,

som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande,

på sätt i 19 § föreskrives; samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

(Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna

efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till

i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,

att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom

område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast

för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas

till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Under tiden för arbetskonflikt må understöd icke utgivas:

1) till den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är

föremål för lockout);

2) till den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens

löne- och • anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler meddelas

av tillsynsmyndigheten.

17 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än såsom

ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande

av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

Daghjälp må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis utgivas

i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till med- Daghjälp må icke utgivas till medlem

för söndag, ej heller för annan lem för söndag. Ej heller må daghelgdag,

med mindre han var arbets- hjälp utgivas för annan helgdag, med

lös nästföregående vardag, eller för mindre medlemmen var arbetslös näst
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87.

59

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

dag, för vilken han trots sin arbetslös- föregående vardag, eller för dag, för

het åtnjuter avlöning. vilken han trots sin arbetslöshet åtnju
ter

avlöning.

19 §.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av

daghjälp för viss dag, skall den dag hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen

personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller

skulle av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synnerligen

betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter,

äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller visst antal dagar av varje

vecka befria honom från denna skyldighet. Av organ för den offentliga arbetsförmedlingen

utfärdat intyg örn arbetsansökan eller om meddelad befrielse

därifrån skall, då understöd sökes, av medlemmen ingivas till kassan.

Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans handlingar.

20 §.

1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot, för medlem

som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem tre

femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare

inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse; och må

vad sålunda utgår icke i något fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst två kronor; dock att daghjälp må utgå med

lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket bär ovan eller som omförmälas i 2

mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket;

2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu icke uppnått

viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1), med

lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat medgivande.

Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet

mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt

bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

2 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet

lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet

än fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån

understödet icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, varom i 1 mom.

sägs.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär understöd,

som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån understödet

icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att dag
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

hjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han är anställd, under varje period örn fjorton dagar har arbete

ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under varje

period örn fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,

minskas med två.

21 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa

må till medlem, som icke tidigare uppburit

understöd från kassan, utgiva

understöd endast därest han för tid

under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna tjugufyra månaderna

till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst fyrtio veckoavgifter.

Har medlem, som här avses, övergått

från klass med lägre daghjälp till

klass med högre daghjälp, må den

högre daghjälpen icke utgivas till honom,

med mindre summan av hans för

tid under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna tjugufyra

månaderna inbetalade avgifter motsvarar

summan av fyrtio veckoavgifter i

den högre klassen, dock att avgifter

måste hava efter övergången erlagts

för minst tjugu veckor i den högre

klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit

understöd från kassan, må understöd

utgivas endast därest han för tid

under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna tolv månaderna

till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst tjugu veckoavgifter. Har sådan

medlem övergått till klass med

högre daghjälp, må den högre daghjälpen

icke utgivas till honom, med mindre

summan av hans för tid under de

närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna tolv månaderna inbetalade

avgifter motsvarar summan av tjugu

veckoavgifter i den högre klassen, dock

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa

må till medlem, som icke tidigare uppburit

understöd från kassan, utgiva

understöd endast därest han för tid

under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna tjugufyra månaderna

till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst femtiotvå veckoavgifter.

Har medlem, som här avses,

övergått från klass med lägre

daghjälp till klass med högre daghjälp,

må den högre daghjälpen icke

utgivas till honom, med mindre summan

av hans för tid under de närmast

före arbetslöshetens inträdande förflutna

tjugufyra månaderna inbetalade

avgifter motsvarar summan av femtiotvå

veckoavgifter i den högre klassen,

dock att avgifter måste hava efter

övergången erlagts för minst tjugusex

veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit

understöd från kassan, må understöd

utgivas endast därest han för tid under

de närmast före arbetslöshetens inträdande

förflutna tolv månaderna till

kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst tjugusex veckoavgifter. Har sådan

medlem övergått till klass med

högre daghjälp, må den högre daghjälpen

icke utgivas till honom, med mindre

summan av hans för tid under de

närmast före arbetslösheten inträdande

förflutna tolv månaderna inbetalade

avgifter motsvarar summan av tjugusex

veckoavgifter i den högre klassen,

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

61

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

att avgifter måste hava efter övergån- dock att avgifter måste hava efter

gen erlagts för minst tio veckor i den övergången erlagts för minst tretton

högre klassen. veckor i den högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista arbetsanställningens

avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upphörande,

skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den

tid medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd

från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i

detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens

slut.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan

erkänd arbetslöshetskassa, må, såframt mellan kassorna därom träffas överenskommelse,

som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han

erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf

helt eller delvis räknas honom till godo.

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att medlem, vilken omedelbart före

inträdet i kassan varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,

som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas

avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

3 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som

med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller

sammanslutning, som avses i 2 morn., allenast tagas i betraktande avgifter,

som belöpa å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden.

4 mom. Vid tillämpning av 1 morn. må beträffande medlem, som med

mellantider tillhört kassan, allenast tagas i betraktande understöd, som uppburits

efter senaste avbrottet i medlemstiden.

Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad i 2 morn.

sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd, som utgivits

av kassan, likställas understöd, vilket utgivits av kassa eller sammanslutning,

som överenskommelsen eller medgivandet avser.

5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas

avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning

använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.

22 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under

nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa

dagar företett intyg, som i 19 § sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn ej

tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat

utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karenstid

än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

än till tre månader samt den tid, inom vilken karenstiden må beräknas, ej må

bestämmas längre än till sex månader. Vad i första stycket sägs skall jämväl

äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga tilllämpning,

då medlem, som är berättigad till dagbjälp, erhåller tillfälligt arbete

för högst aderton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring

eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i denna

paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart

efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp.

Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbetslöshetskassa,

medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen

regelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger

tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp ej

må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid

de i andra stycket omnämnda tider ej må överskridas samt vad i första stycket

sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året daghjälp

över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under

loppet av femtiotvå på varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder,

därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem

för mer än sammanlagt etthundratjugu

dagar under loppet av femtiotvå på

varandra följande veckor. Har på

grund härav medlems rätt till daghjälp

upphört, må daghjälp icke ånyo utgivas

till medlemmen, förrän han till

kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst två veckoavgifter, vilka jämlikt

21 § 5 mom. må tillgodoräknas honom.

Har erkänd arbetslöshetskassa i sina

stadgar bestämt längre karenstid än i

22 § första stycket sägs, må understödstiden

ökas utöver etthundratjugu,

dagar med högst den tid, varmed karenstiden

förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp

under loppet av femtiotvå på varandra

följande veckor längst må utgå, i annat

fall än som omförmäles i 24 § första

stycket utgöra mindre än nittio

dagar.

Daghjälp må icke utgå till medlem

för mer än sammanlagt etthundratjugu

dagar under loppet av femtiotvå

på varandra följande veckor. Har erkänd

arbetslöshetskassa i sina stadgar

bestämt längre karenstid än i 22 § första

stycket sägs, må dock understödstiden

ökas med högst den tid, varmed

karenstiden förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp

under loppet av femtiotvå på varandra

följande veckor längst må utgå, i annat

fall än som omförmäles i 24 § första

stycket utgöra mindre än nittio

dagar.

Har medlem under femtiotvå på varandra

följande veckor åtnjutit understöd

under så lång tid, som kassans

stadgar medgiva eller som styrelsen

med stöd av 2i § må hava bestämt,

skall ytterligare gälla, att daghjälp

icke ånyo må utgivas till medlemmen,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

63

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förrän lian till kassan erlagt avgifter,

motsvarande minst två veckoavgifter,

vilka jämlikt 21 § 5 mom. må tillgodoräknas

honom.

24 §.

Då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter

medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller

minska understödstidens längd.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande

på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt

må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall hos sin senaste

arbetsgivare anhålla örn intyg, utvisande den tid, anställningen varat, och

orsaken till att den upphört eller, där fråga är örn daghjälp på grund av

minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet arbetsdagar

under varje period örn fjorton dagar. Erhållet intyg skall av medlem

överlämnas till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid, då medlem för annans räkning mot

avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem,

upptaga fasta medlemsavgifter.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra

för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till utgivande av tillförsäkrade

förmåner, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och övriga

kassan åliggande utgifter. Avgifterna må icke göras olika för olika grupper

av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olikhet

medlemmarna emellan i avseende å tillförsäkrade förmåner eller å arbetslöshetsrisk.

Eöreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som

underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik särskild

avgift icke bestämmas högre, än som enligt tillsynsmyndighetens prövning

kan anses skäligt.

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande

i fråga örn kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter

och erhållet statsbidrag, i fråga örn kassor med 500 medlemmar eller därunder

minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga örn kassor

med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsynsmyndigheten

med ledning av här angivna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med

hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill

lämnat medgivande.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden far endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer elier andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens

tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i fastighet, avsedd för kassans

verksamhet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandförsäkrad

i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag

inom riket.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse och revisorer samt rörande

utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslöshetskassa.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter förslag

av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl utse en av kassans revisorer jämte suppleant

för honom.

Styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äga för

uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som av

tillsynsmyndigheten bestämmas.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall

den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda

ombud.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

65

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så ock om återkallande

av antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en

förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning

till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt uppgift

örn kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att

utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, skall uppgift jämväl härom

intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt

föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter,

som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar. :

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande

det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa

bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning

och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har

tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej

mindre i fråga örn åtgärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande

det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten

eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll

och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med

kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten insända

de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda

myndighet äskas.

Närmare bestämmelser örn övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna

meddelas av Konungen.

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 500 eller, i

fråga örn kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än

500, under det tal, som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för

kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att, så snart

ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre

medlemsantal, än ovan för varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin verksamhet

som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsyns
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. % avd. Nr 37 och 38. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

myndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har

sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under

det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan

vara pliktig att träda i likvidation.

34 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer

eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas

verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning

att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prövas

erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid,

inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad

anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras

vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen örn understödsföreningar meddelats erkänd

arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen

till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga

att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt

andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att

å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

35 §.

Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt

denna förordning, så ock örn besvär över sådant beslut skall gälla vad i 83 §

i lagen örn understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke förås

över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten

av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en

nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrågor,

vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för

att samråda med denna myndighet i angelägenheter, som röra de erkända arbetslöshetskassorna.

VII. Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre vetande

meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

67

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Försummas anmälan, som är föreskriven i 33 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid

allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

D.

att riksdagen må för sin del antaga följande förslag till

Förord ning

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Statsbidrag, som avses i förordningen den (nr ) örn erkända

arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälpsbidrag,

dels såsom förvaltningsbidrag.

2 §.

Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av kassans

sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av året, då

antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet bestämmes

i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet understödda

dagar per medlem i överensstämmelse med en vid denna förordning

som bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser.

3 §.

För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser,

beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

4 §.

Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upphört

att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid av året,

då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år, räknat i

förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till dess antagandet

upphörde att gälla.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

5 §.

Förvaltningsbidrag utgår för kalenderår dels med ett belopp i kronor motsvarande

två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med belopp

motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och revisor,

som utsetts av tillsynsmyndigheten.

6 §.

Antalet årsmedlemmar under visst år motsvarar summan av antalet medlemmar

vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken antagande till

erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad med tolv.

Genomsnittliga daghj alp sbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda

beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda

dagar under samma år. Har i något fall daghjälp utgått med mindre än

två kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så

anses, som örn daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet dagar

under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlemmar

under samma år.

7 §.

Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan; dock att kassa må

kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det

bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

8 §.

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för utbetalandet av statsbidrag

meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

69

Bilaga till förordningen den (nr ) om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor.

Antal

understödda

dagar per

medlem

Daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika

antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av kronor

2.00

2.25

2.50

2.76

3.00

3.25

3.50

3.75

4.00

4.25

4.50

4.75

5.00

5.25

5.50

5.75

6.00

1.60

0.0

1.75

5.4

0.0

2

9.6

4.7

0.0

2.25

13.2

8.5

4.2

0.0

—

—

2.50

16.4

11.7

7.6

3.8

0.0

2.75

19.2

14.6

10.6

6.9

3.4

0.0

—

3

21.7

17.2

13.2

9.6

6.3

3.2

0.0

3.25

24.0

19.6

15.6

12.1

8.8

5.8

2.9

0.0

3.50

26.2

21.7

17.8

14.3

11.1

8.2

5.4

2.7

O.o

—

—

—

—

—

—

—

—

3.75

28.1

23.7

19.8

16.4

13.2

10.3

7.6

5.0

2.6

0.0

4

30.0

25.6

21.7

18.3

15.1

12.3

9.6

7.1

4.7

2.4

o.o

—

—

—

—

—

—

4.25

31.7

27.3

23.5

20.0

16.9

14.1

11.5

9.0

6.7

4.4

2.3

O.o

—

—

—

—

4.50

33.3

28.9

25.1

21.7

18.6

15.8

13.2

10.8

8.5

6.3

4.2

2.2

0.0

—

—

—

—

4.75

34.8

30.5

26.7

23.3

20.2

17.4

14.8

12.4

10.2

8.0

6.0

3.6

2.0

0.0

—

—

—

5

36.2

31.9

28.1

24.8

21.7

18.9

16.4

14.0

11.7

9.6

7.6

5.7

3.8

1.9

0.0

—

—

5.25

37.6

33.3

29.5

26.2

23.1

20.4

17.8

15.4

13.2

11.1

9.1

7.2

5.4

3.6

1.9

0.0

—

5.50

38.9

34.6

30.8

27.5

24.5

21.7

19.2

16.8

14.6

12.5

10.6

8.7

6.9

5.1

3.4

1.8

0.0

6

41.3

37.0

33.3

30.0

27.0

24.2

21.7

19.4

17.2

15.1

13.2

11.4

9.6

7.9

6.3

4.7

3.2

7

45.5

41.3

37.6

34.3

31.3

28.6

26.2

23.9

21.7

19.7

17.8

16.0

14.3

12.7

11.1

9.6

8.2

8

49.2

45.0

41.3

38.0

35.1

32.4

30.0

27.7

25.6

23.6

21.7

19.9

18.3

16.7

15.1

13.7

12.3

9

52.4

48.2

44.5

41.3

38.4

35.7

33.3

31.0

28.9

27.0

25.1

23.4

21.7

20.1

18.6

17.2

15.8

10

55.2

51.1

47.4

44.2

41.3

38.6

36.2

34.0

31.9

30.0

28.1

26.4

24.8

23.2

21.7

20.3

18.9

11

57.8

53.6

50.0

46.8

43.9

41.3

38.9

36.7

34.6

32.6

30.8

29.1

27.5

25.9

24.5

23.1

21.7

12

60.1

56.0

52.4

49.2

46.3

43.7

41.3

39.1

37.0

35.1

33.3

31.6

30.0

28.4

27.0

25.6

24.2

13

62.3

58.1

54.5

51.4

48.5

45.9

43.5

41.3

39.2

37.3

35.5

33.8

32.2

30.7

29.2

27.9

26.5

14

64.3

60.1

56.5

53.4

50.5

47.9

45.5

43.3

41.3

39.4

37.6

35.9

34.3

32.8

31.3

30.0

28.6

15

66.1

62.0

58.4

55.2

52.4

49.8

47.4

45.2

43.2

41.3

39.5

37.8

36.2

34.7

33.3

31.9

30.6

16

67.8

63.7

60.1

57.0

54.1

51.5

49.2

47.0

45.0

43.1

41.3

39.6

38.0

36.5

35.1

33.7

32.4

17

69.4

65.3

61.8

58.6

55.8

53.2

50.8

48.6

46.6

44.7

43.0

41.3

39.7

38.2

36.8

35.4

34.1

18

70.9

66.8

63.3

60.1

57.3

54.7

52.4

50.2

48.2

46.3

44.5

42.9

41.3

39.8

38.4

37.0

35.7

19

72.4

68.3

64.7

61.6

58.8

56.2

53.8

51.7

50.0

47.8

46.0

44.3

42.8

41.3

39.9

38.5

37.2

20

73.7

69.6

66.1

63.0

60.1

57.6

55.2

53.1

51.1

49.2

47.4

45.8

44.2

42.7

41.3

39.9

38.6

21

75.0

70.9

67.4

64.3

61.4

58.9

56.5

54.4

52.4

50.5

48.7

47.1

45.5

44.0

42.6

41.3

40.0

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet genom att

21

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med —, där n betecknar antalet

understödda dagar per medlem.

b) Vid andra kombinationer av dagbjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana, som

direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det

erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga örn beräkningen av daghjälpsbidraget

för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

E.

att Kungl. Maj:ts i ifrågavarande proposition framlagda

förslag till

1) förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter

jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande

av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna

och den offentliga arbetsförmedlingen- samt

2) förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den

31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring

för olycksfall i arbete

icke må av riksdagen bifallas.

F.

att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta motionerna

av

herr Tjällgren m. fl. (1:298) ävensom herr Heiding m. fl.

(11:532),

herr Larsson, Sam, (1:299 och 300),

herr Johansson, Johan Bernhard, (1:303) ävensom herr

Lindman m. fl. (11:536),

herr Hagberg i Luleå (II: 525) samt

herr Spångberg m. fl. (11:537),

i den mån de icke blivit tillstyrkta eller eljest beaktade genom

vad utskottet ovan hemställt, icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Sam Larsson,

Hagman, Gustaf Tamm*, P. Sandström, Karl Bodin och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar,

Hage, Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Sandström i Nyland, Österström

och Lindberg i Stockholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87. Reservationer.

71

Reservationer:

l:o) av herrar Magnusson i Skövde, Gustaf Tamm, P. Sandström, Karl Bodin

och Sandström i Nyland, som

a) anfört följande:

»I den reservation till särskilda utskottets utlåtande nr 18 vid 1933 års

riksdag, som avgavs av herr Trygger m. fl., anfördes i huvudmotiveringen följande

:

''Socialförsäkringen är en av den moderna socialpolitikens främsta landvinningar,

icke minst därigenom att den gjort det möjligt för små inkomsttagare

att själva bidraga till sin försörjning, när förvärvsförmågan uteblir, och sålunda

vid sådana tillfällen erhålla rätt till uppehälle utan behovsprövning och

utan andra villkor än att försäkringsfallet verkligen inträffat. Socialförsäkringens

olika grenar ha därför med rätta av den svenska staten på olika sätt

och i stor omfattning uppmuntrats och understöds. Förutsättningen för att

socialförsäkringen skall få denna innebörd är emellertid, att riskerna för utebliven

förvärvsförmåga verkligen äro försäkringsbara; eljest urartar socialförsäkringen

till ett system av automatisk utdelning av understöd utan behovsprövning

och utan de garantier i övrigt, som erfarenheten visat vara ur samhällssynpunkt

nödvändiga. Konsekvenserna av en sådan form av understödsverksamhet

bliva särskilt betänkliga, när det gäller de arbetsföra, något som

även hittills beaktats inom den svenska arbetslöshetspolitiken och erkänts inom

så gott som alla läger oberoende av politisk åskådning.

Strävandena bland arbetarna att genom arbetslöshetskassor söka åstadkomma

självförsörjning vid arbetslöshet äro värda allt erkännande. Tanken att

det allmänna på sätt som sker inom socialförsäkringen borde stödja dessa strävanden

bl. a. genom bidrag av allmänna medel ligger nära till hands. Hur

behjärtansvärt detta än kan synas, har man emellertid skyldighet att närmare

undersöka, huruvida den ovan angivna förutsättningen för varje slag av socialförsäkring

verkligen föreligger på detta område eller örn ej de faktiska förhållandena

göra det nödvändigt att i första hand söka andra former för den hjälp

från det allmännas sida åt de ofrivilligt arbetslösa, varom alla äro eniga.

Inom alla grenar av socialförsäkring medför uppgiften att på förhand beräkna,

fördela och efter angivna regler begränsa försäkringsfallen, så att en

uppskattning av risken kan med erforderlig tillförlitlighet genomföras, stora

svårigheter, vilka nödvändiggöra att man går fram med mycket stor försiktighet,

för att icke de ekonomiska och sociala följdverkningarna skola bliva

nedbrytande. Utskottet har icke kunnat undgå att finna, att dessa svårigheter

äro vid den s. k. arbetslöshetsförsäkringen vida större än inom den

egentliga socialförsäkringen. I det föreliggande förslaget har man sökt att

minska dessa svårigheter genom att tilldela arbetslöshetsförsäkringen en skä
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

ligen begränsad uppgift och genom att supplera den med bestämmelser rörande

hjälpverksamhet i annan form åt arbetslösa, som uttömt sin rätt till daghjälp

fran arbetslöshetskassan eller som ej tillhöra en sådan. Härigenom har

arbetslöshetsförsäkringens effektivitet och betydelse i hög grad kringskurits;

men detta oaktat blir arbetslöshetsrisken ändock alltjämt oberäknelig. När

arbetslösheten av olika orsaker når en vid beräkningen av avgifterna ej avsedd

omfattning, är det sannolikt, att försäkringsramen kommer att sprängas genom

krav på utvidgningar och hjälp från det allmänna, som från början i olika avseenden

djupt engagerats i den föreslagna formen för arbetslöshetsförsäkring.

Örn daghjälpen vid en massanhopning av arbetslösa ej kan utbetalas i avtalad

omfattning eller, efter det ersättningsperioden gått till ända, understödsbehovet

kvarstår, ligger det nära till hands för de arbetslösa att betrakta vidgat bistånd

från samhället såsom ett rättsanspråk. Anordningen kommer i sådant

fall att leda till en urartad form av socialförsäkring av det slag som tidigare

omnämnts och att övergå till en automatisk utbetalning av kontantunderstöd i

stor skala utan behovsprövning. Följderna härav måste te sig skrämmande.

En synnerligen betydelsefull omständighet är, att försäkringstagarna i en

arbetslöshetsförsäkring själva såväl kollektivt som individuellt kunna medverka

till arbetslöshetsriskens utbredning, vilket ytterligare medför, att denna

risk icke kan anses försäkringsbar i vanlig mening.

Förhållandet sammanhänger med att arbetslöshetsförsäkringen i de former,

som hittills använts för densamma, är en försäkring mot risken att behöva taga

arbete under en viss lön. Propositionens innebörd i detta avseende är obestridlig.

Försäkringen kan därigenom bidraga till att skapa lönelägen, vilka åstadkomma

ökad arbetslöshet.

Vad beträffar den enskildes arbetsvillighet kommer denna vid en dylik försäkring

att enbart prövas därigenom att man konstaterar, att den arbetslöse

anlitat den offentliga arbetsförmedlingen och ej nebat antaga »lämpligt» arbete.

I sistnämnda begrepp ligger en påtaglig svaghet ur försäkringssynpunkt.

Men även bortsett härifrån kan den nämnda garantien särskilt under svårare

arbetslöshetsperioder icke bliva särskilt effektiv, och den enskilde kan genom

att ej med tillräcklig energi själv söka arbete öka sin arbetslöshetsrisk.

Båda dessa omständigheter bidraga i hög grad till att de försäkrades risk

icke kan med tillräcklig säkerhet beräknas.

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i vårt land har hittills varit begränsad

till vissa ekonomiskt starka arbetargrupper. Det är sannolikt att även det

föreliggande förslaget skulle i huvudsak komma allenast de bättre ställda

arbetarna till godo. I det föreliggande förslaget söker man visserligen befordra

en tillslutning på bredare bas genom själva reglerna för subventioneringen.

Man måste dock starkt ifrågasätta anordningens effektivitet, och i

vilket fall som helst torde med all sannolikhet den egentliga landsbygdsbefolkningen

komma att stanna utanför försäkringen. Erfarenheten från andra grenar

av den frivilliga socialförsäkringen visar, hur svårt det är att vinna önskvärd

anslutning utanför industriarbetarnas led, även då försäkringen icke

såsom i detta fall är i huvudsak uppbyggd på fackföreningsorganisationen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

73

Enligt förslaget skulle därjämte hemindustriens arbetare uteslutas. Det kan

därför befaras, att efter införandet av arbetslöshetsförsäkringen den påfallande

skillnaden mellan olika arbetarekategoriers löner och övriga ekonomiska

förmåner skulle komma att ytterligare befästas.

Det kan ej heller förbises, att en anknytning till fackföreningarna, som förslaget

innebär, skulle kunna medföra betänkliga följder, då kassorna bland

annat skulle ha att avgöra vad som skulle anses utgöra lämpligt arbete, vilket

de försäkrade vore skyldiga att antaga vid risk av daghjälpens indragande.

De uttalanden som framkommit i sammanhang med behandlingen av begreppen

Vanlig lön’ och ''skälig lön’ äro i detta avseende belysande.

Man torde allmänt vara ense om, att den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen

icke skulle få nämnvärd betydelse för nu rådande arbetslöshet. Med andra

ord: tidsläget är ingen objektiv motivering för att påskynda avgörandet. Å''

andra sidan kommer försäkringen att inom få år lägga nya betydande bördor

på samhället och de enskilda. Under en period, då arbetslösheten ställer utomordentliga

krav på skattebetalarna och de ekonomiska utsikterna i varje fall

äro mycket ovissa, måste en sådan anordning, vilken erfarenheten visar vara

synnerligen svår att avskaffa även när dess betänkliga följder blivit fullt

uppenbara, väcka stora betänkligheter.’

Då förhållandena uti ifrågavarande avseende under innevarande år i stort

sett äro desamma som under år 1933, anse vi — under åberopande av vad som

i nyssnämnda reservation anförts — att utskottet bort hemställa,

A.

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 298 av herr

Tjällgren m. fl. och II: 532 av herr Heiding m. fl. ävensom I:

303 av herr Johansson, Johan Bernhard, och II: 536 av herr

Lindman m. fl., avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition

nr 38, samt

B.

att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta motionerna

av herr Larsson, Sam, (I: 299 och 300), herr Hagberg

i Luleå (II: 525) och herr Spångberg m. fl. (II: 537) icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

b) för den händelse yrkandet örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition icke

skulle av riksdagen bifallas, ansett, att nedannämnda paragrafer i förordningen

om erkända arbetslöshetskassor böra hava följande lydelse:

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat arbjudet lämp
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

ligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande veckorna

efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till

i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökandens

personliga förhållanden eller arbetets natur.

Arbete, vilket enligt vad därom särskilt är stadgat anordnats som statligt

eller statskommunalt reservarbete, skall, oavsett lönens storlek, anses som

lämpligt arbete.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet,

att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom

område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast

för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas

till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Det ankommer på tillsynsmyndigheten att avgöra, huruvida understöd må

utgivas under tiden för arbetskonflikt. Vid tillsynsmyndighetens prövning

skall särskilt iakttagas:

att daghjälp icke må utgå till den, som är indragen i arbetskonflikt (strejk

eller lockout) eller som eljest blir arbetslös på grund av konflikten, dock att

i sistnämnda fall tillsynsmyndigheten äger rätt att, då särskilda skäl därtill

föreligga, medgiva undantag;

att vid allmän konflikt inom ett yrke eller en industri daghjälp icke må utgå

till de arbetare, som tillhöra yrket eller industrien inom landet eller på den

ort, där konflikten råder, och som icke, i enlighet med vad därom finnes särskilt

stadgat, överförts till det lokala arbetskraftsöverskottet; samt

att på enahanda sätt, som nyss sagts i fråga örn allmän konflikt, skall förfaras

vid sådan partiell konflikt, örn vilken det gäller, att den kan anses vara

ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren

inom området i fråga.

20 § 2 mom.

Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslöshet lagligen

berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än

fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån understödet

icke uppgår till vad daghjälpen enligt 1 mom. högst må utgöra.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär understöd,

som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån understödet

icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87. Reservationer.

75

21 § 5 mom.

Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodoräknas avgift,

som erlagts för tid, då lian för annans räkning mot avlöning använts

till arbete.

26 § första stycket.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid, då medlem för annans räkning mot

avlöning användes till arbete, upptaga fasta medlemsavgifter;

c) under härovan under b) angiven förutsättning ansett, att utskottets motivering

i nedannämnda avseenden bör erhålla följande lydelse, som ansluter sig

till den av herr Trygger m. fl. till särskilda utskottets vid 1933 års riksdag

utlåtande nr 18 avgivna reservationen:

Motiveringen till 15 § beträffande arbetslöshetsförsäkringens anknytning till

reservarbetslinjen:

»Enligt definitionen på vad som skall förstås med lämpligt arbete lärer

väl skyldighet ej alltid förefinnas för de försäkrade att antaga hänvisning till

reservarbete. Utskottet kan emellertid ej finna annat än att skyldighet att antaga

sådan hänvisning utan undantag bör föreligga. Reservarbete är en bland

samhällets hjälpformer emot arbetslösheten, och det kan ej anses riktigt, att den

som utan giltig anledning vägrar att inställa sig vid reservarbete skall kunna

åtnjuta kontant understöd med statsbidrag från en arbetslöshetskassa. Utskottet

förordar således, att i förordningen införes bestämmelse örn skyldighet

för de försäkrade att vid risk av understödets indragande antaga hänvisning

till reservarbete. Skyldighet att antaga sådan hänvisning bör dock lämpligen

endast stadgas beträffande statliga och statskommunala reservarbeten.»

Motiveringen till 16 §:

»Som grundläggande regel för den statliga arbetslöshetshjälpens förhållande

till arbetskonflikter har hittills varit erkänt, att staten skall iakttaga neutralitet

vid arbetskonflikter.

Detta måste i första hand innebära, att arbetslöshetshjälp icke kan utgå till

dem, som äro indragna i arbetskonflikt. Med indragna i arbetskonflikt (direkta

deltagare) avses härvid främst de arbetare, som blivit arbetslösa på

grund av konflikt. Andra fall kunna finnas, då arbetare, som redan äro arbetslösa,

måste anses som indragna i konflikt, t. ex. vid mera temporärt eller säsongvis

bedrivna arbeten, där en mer eller mindre fast arbetarstam finnes

och där konflikt utbryter, innan arbetet upptages för säsongen. Som

exempel må nämnas skogsavverkning, tegelbruk, mindre sågverk m. m. Det

torde ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje fall träffa avgörande härom.

Under det att enighet lärer råda om att de direkta deltagarna i konflikt

skola avstängas från arbetslöshetshjälp, råda delade meningar i avseende å

denna hjälps förhållande till sådan arbetslöshet, som antingen uppkommer som

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

en följd av konflikt (sekundär arbetslöshet) eller som är befintlig redan vid

konfliktutbrott.

Vad den sekundära konfliktarbetslösheten beträffar, må framhållas, att enligt

hittills tillämpad praxis arbetslöshetshjälp ej medgivits vid arbetslöshet,

som uppkommit på grund av konflikt vid industrier eller företag, som

stå i mera direkt produktionssammanhang med det konfliktberörda företaget.

En mera långtgående följdverkan torde härvid ej hava tillämpats.

Till förtydligande av innebörden av de sekundärt arbetslösas avstängning

må följande exempel anföras. Örn konflikt utbryter vid sorteringsställe i

flottled, varigenom virke ej framkommer till sågverk och andra träförädlingsindustrier

i orten, bli, i brist på råvara, arbetarna vid nyssnämnda industrier

arbetslösa. Liknande förhållanden inträffade vid vissa sågverk under massakonflikten

1932. I dylika fall anser utskottet, att arbetarparten enligt neutralitetsregeln

bör bära kostnaderna för de sekundärt arbetslösas underhåll

och att således arbetslöshetshjälp ej skall utgå. Erkännes detta som riktigt,

kan man emellertid icke godkänna den formulering, vilken för avstängning

från arbetslöshetshjälp förutsätter inverkan genom konflikten på löneoch

anställningsvillkoren.

Emellertid har en granskning av de avstängningar, som förekommit under

arbetslöshetskommissionens praxis, givit vid handen, att i ett särskilt fall det

synes kunna ifrågasättas, örn ej sådan avstängning medfört en viss hårdhet.

Att på tillfredsställande sätt beskriva liknande undantagsfall möter emellertid

stora svårigheter. Utskottet har därför velat föreslå en viss dispensbefogenhet

för tillsynsmyndigheten.

Beträffande de före en konflikt arbetslösa torde tvivel icke råda därom att

de i många fall påverkas av konfliktens utgång och således måste anses vara

indragna i densamma. Såsom exempel härpå torde det vara tillräckligt att

hänvisa till det stora antalet arbetslösa byggnadsarbetare, vilka under senaste

konflikten erhållit arbetslöshetsunderstöd från samhället. Enligt utskottets

mening däremot borde de på grund av sin samhörighet med yrket hava avstängts

fran understöd. Å andra sidan finner utskottet, att anvisningar böra

givas till förhindrande av att vissa grupper av de förut arbetslösa orättmätigt

träffas av avstängning.

I detta avseende synes i huvudsak det av 1923 års riksdag anvisade sättet

örn överförande enligt vissa grunder av arbetslösa till det lokala arbetskraftsöverskottet

alltjämt lämna bästa resultat. Härigenom befrias sådana arbetslösa,

som på grund av driftsnedläggelse, rationalisering o. d. förlorat möjligheten

att inom överskådlig tid vinna återanställning inom sitt yrkesområde,

från inverkan på arbetslöshetshjälpen av en inom yrket uppkommen konflikt.

Då det i vissa fall förekommit, att de lokala arbetslöshetsorganen icke förstått

att rätt tillämpa nyssnämnda regel angående det lokala arbetskraftsöverskottet,

torde ökad upplysningsverksamhet och strängare tillsyn över lokalorganen

böra förordas i avsikt att åstadkomma en sådan tillämpning av

bestämmelserna, att åsyftad verkan ernås.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

77

Emellertid visar erfarenheten att en annan modifikation i visst avseende är

påkallad. Vid vissa konflikter, som beröra sådant arbete, där icke-yrkesskicklig

arbetskraft utan svårighet kan anställas, hava konfliktdirektiven understundom

— då det varit fråga örn allmän konflikt eller partiell konflikt med

allmänna verkningar — kommit att verka väl hårt beträffande dels de arbetslösa,

som hänförts till det lokala arbetskraftsöverskottet dels den merendels

stora gruppen yngre arbetslösa, vilka såsom yrkeslösa bokförts i diversearbetargruppen.

Enligt tidigare gällande direktiv hava exempelvis f. d. järnbruksarbetare,

som sålunda tillhöra det lokala arbetskraftsöverskottet, betraktats som grovoch

diversearbetare liksom nyssnämnda yngre arbetslösa och därför vid konflikter

berörande grovarbete kunnat bliva avstängda. Man torde sålunda böra

utbygga begreppet ''lokalt arbetskraftsöverskott’ på så sätt, att även från grovoch

diversearbetargruppen en överföring till det lokala arbetskraftsöverskottet

kan äga rum.

Ovan angivna och närmare motiverade regler torde kunna sammanfattas saflunda:
''Inträffar

arbetskonflikt, ankommer det på tillsynsmyndigheten att avgöra,

huruvida och i vad mån offentlig arbetslöshetshjälp må utgå. Härvid skall

särskilt iakttagas,

att statlig arbetslöshetshjälp icke må utgå till den, som är indragen i arbetskonflikt

(strejk, blockad, lockout m. m.) eller som eljest blir arbetslös på

grund av konflikten, dock att i sistnämnda fall tillsynsmyndigheten äger rätt

att, då särskilda skäl därtill föreligga, medgiva undantag;

att vid allmän konflikt inom ett yrke eller en industri all statens hjälpverksamhet

skall upphöra och samtliga de arbetare, som anses tillhöra yrket eller

industrien inom landet eller på den ort, där konflikten råder, och som icke

blivit överförda till det lokala arbetskraftsöverskottet enligt vad nedan säges,

avstängas från arbetslöshetshjälp; samt

att på enahanda sätt, som nyss sagts i fråga örn allmän konflikt, skall

förfaras beträffande sådan partiell konflikt, örn vilken det gäller, att den kan

anses vara ett led i en aktion med syfte att inverka på de allmänna löne- och

arbetsvillkoren inom området i fråga.

Vid annan partiell konflikt än här ovan omförmäles (partiell konflikt utan

allmänna verkningar) må hänvisning av arbetssökande till därav berört arbetsställe

äga rum, då arbetskonflikten befunnits strida mot kollektivavtal eller

lagen örn kollektivavtal eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av

den beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock

att i de fall, där dylik förklaring rör tvist om kollektivavtals bestånd, innebörd

eller tillämpning, densamma skall äga giltighet allenast för tid intill

dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän,

dessa meddelat beslut angående konflikten.

Har arbetare en längre tid saknat anställning i det yrke eller den industri

han tillhört eller har han därinom icke i nämnvärd omfattning haft arbete och

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 87. Reservationer.

kan det antagas, att han icke under en närmare framtid åter kan erhålla anställning

inom yrket eller industrien, må han överföras till det lokala arbetskraftsöverskottet.

Dit överförd arbetare skall icke till följd av konflikt inom

det yrke eller den industri han tillhört hindras att erhålla arbetslöshetshjälp.’»

Motiveringen till 20 § 2 morn.:

»Det övervägande antalet fall, då medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa

komma att i anledning av arbetslöshet vara lagligen berättigade till regelbundet

utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård, torde komma

att utgöras av sådana, där medlemmarna vid sidan av den erkända kassan bildat

en fristående arbetslöshetskassa för att förstärka daghjälpens storlek. Det

kan emellertid icke anses riktigt, att staten skall lämna bidrag till försäkring

av sådana arbetare, som äro i den ekonomiska ställning, att de vid sidan av

försäkringen uteslutande genom egna avgifter förskaffa sig ett högre understöd.

Att daghjälpens maximibelopp bestämts till sex kronor måste bero på

att detta belopp ansetts tillräckligt för en nödtorftig försörjning även på dyrare

orter. Jämväl på grund härav saknas anledning att med statsbidrag underlätta

förvärvandet av en högre sammanlagd inkomst än sex kronor örn dagen.

Utskottet vill därför förorda en sådan ändring i förevarande regler, att

daghjälp må till medlem utgivas allenast i den mån understödet icke uppgår

till vad daghjälpen enligt 1 mom. i paragrafen högst må utgöra för

honom. Detta innebär med andra ord, att summan av daghjälpen och understödet

maximeras i förhållande såväl till den relativa som till den absoluta

gränsen.»

Motiveringen till 21 § 5 morn.:

»Enligt Kungl. Maj:ts förslag må medlem för rätt till understöd allenast

tillgodoräknas avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot

avlöning använts till arbete, ''som utförts annorstädes än i medlemmens hem’.

Härmed sammanhänger bestämmelsen i 26 §, att kassorna endast ålagts skyldighet

att av medlemmarna upptaga avgifter för tid, då de använts till arbete,

som utförts annorstädes än i hemmet.

Departementschefens förslag överensstämmer i förevarande avseende med

vad som förordats av 1982 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring. De

sakkunniga motiverade sitt förslag med att hemarbetarna intoge en mellanställning

mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare, att det

vore synnerligen svårt att erhålla effektiv kontroll därå att vederbörande verkligen

vore arbetslösa, samt att hemarbetarkåren i icke ringa utsträckning utgjordes

av hemmavarande hustrur och barn.

Utskottet kan för sin del icke finna den anförda motiveringen övertygande.

De s. k. hemarbetarna utgöras till mycket stor del av arbetare, vilka hava

lika fast anställning som de arbetare, vilka utföra sitt arbete å av arbetsgivaren

anvisad arbetsplats. Exempel härå erbjuda skrädderiarbetarna inom

konfektionsbranschen och vissa grupper av textilarbetare, särskilt i Västergötland.

Det framstår för utskottet som en orättvisa, örn dessa arbetare i

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

79

realiteten skulle lämnas utanför försäkringen. Svårigheterna att erhålla tillfredsställande

kontroll på att hemarbetarna verkligen inneha arbete under

tid, för vilken de erlägga avgifter, och att de äro arbetslösa, då de framställa

begäran örn understöd, torde ingalunda vara oöverkomliga. I stor utsträckning

lärer man kunna lita på den kontroll, som utövas av vederbörandes kamrater,

och i övrigt kunna uppgifter härom erhållas av arbetsgivaren. Härvid bör

jämväl hållas i minne, att enligt av departementschefen i annat sammanhang

given motivering rätt att erlägga avgift i allmänhet skulle föreligga, även

örn arbete blott innehafts en dag i veckan.

Utskottet förordar sålunda, att medlem i erkänd arbetslöshetskassa medgives

att för rätt till understöd tillgodoräkna sig avgifter jämväl för tid, då arbetet

utförts i medlemmens hem.»

Motiveringen till 26 §:

»På sätt som framgår av vad utskottet anfört under 21 § förordar utskottet,

att medlem i erkänd arbetslöshetskassa medgives att för rätt till understöd

tillgodoräkna sig avgifter jämväl för tid, då arbetet utförts i medlemmens

hem.

I samband härmed lärer i förevarande paragraf skyldigheten för kassorna

att upptaga fasta avgifter böra utsträckas jämväl till de fall, då arbetet utföres

i medlemmens hem.»

2:o) av herrar K. G. Westman och Johanson i Hallagården, som — i anslutning

till vad som anförts i en av herrar Westman och Pehrsson i Bramstorp

till särskilda utskottets vid 1933 års riksdag utlåtande nr 18 avgiven

reservation — ansett, att utskottets utlåtande och förslag bort hava följande

lydelse:

»Utskottet finner, att det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till arbetslöshetsförsäkring

är utarbetat med stor omsorg och innebär, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens

princip tillämpas på ett sätt, som undanröjer åtskilliga

av de vådor, varmed den frivilliga försäkringens system visat sig vara

förenat. Örn utskottet likväl icke anser sig kunna tillstyrka bifall till förslaget,

är detta beroende dels därpå, att vissa viktiga frågor i förslaget enligt

utskottets mening icke kunna sägas hava blivit lösta på ett tillfredsställande

sätt, dels ock därpå att ett införande av en arbetslöshetsförsäkring ej lämpligen

bör ske under så svåra depressionstider som för närvarande.

Bland de frågor i förslaget, som enligt utskottets mening ej lösts på ett tillfredsställande

sätt, vill utskottet här endast framhålla förhållandet till fattigvården,

avgränsningen av de s. k. självständiga företagarna och behandlingen

av hemarbetarna.

Att försäkringen ej bör genomföras under nuvarande svåra arbetslöshetstider,

finner utskottet med fog kunna göras gällande. Det allmännas alla krafter

erfordras för att lindra följderna av massarbetslösheten. Ett positivt beslut,

som nu fattades i frågan, skulle ej medföra någon omedelbar lättnad med avseende

å arbetslösheten men väl bringa staten stora utgifter i en nära fram
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. Reservationer.

tid. Härtill kommer, att det under nu rådande massarbetslöshet erbjuder särskilda

svårigheter att verkställa den prövning av de försäkrades arbetsvillighet,

som är en nödvändig förutsättning för att en försäkring av ifrågavarande

art skall kunna verka på det sätt, som avses.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A.

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 298 av herr

Tjällgren m. fl. och II: 532 av herr Heiding m. fl. ävensom I:

303 av herr Johansson, Johan Bernhard, och II: 536 av herr

Lindman m. fl., avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition

nr 38, samt

B.

att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta motionerna

av herr Larsson, Sam, (I: 299 och 300), herr Hagberg

i Luleå (II: 525) och herr Spångberg m. fl. (II: 537) icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:294 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts -proposition nr 38 med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet s. 1 i texten