Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande lagstiftning örn rikets kolonisation och komplettering av ofullständiga jordbruk samt tillägg till allmänna expropriationslagen för jordbruksändamdl. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom första kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 276, 277 och 279, alla av herr Lindhagen.

1934-05-17 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:40, Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande lagstiftning örn rikets kolonisation och komplettering av ofullständiga jordbruk samt tillägg till allmänna expropriationslagen för jordbruksändamdl. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom första kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 276, 277 och 279, alla av herr Lindhagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

1

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1934 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande lagstiftning örn

rikets kolonisation och komplettering av ofullständiga jordbruk

samt tillägg till allmänna expropriationslagen för

jordbruksändamdl.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre

inom första kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 276, 277 och 279, alla av herr Lindhagen.

I motionen 1:276 har hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

begära skyndsamt förslag till lag örn rikets kolonisation med stöd av tilllika

en expropriationsrätt.

I motionen 1:277 har yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära

skyndsamt förslag till lag örn komplettering av ofullständiga jordbruk

i riket med stöd av en expropriationslag.

I motionen I: 279 har hemställts, att riksdagen ville i avvaktan på effektiva

jordreformer provisoriskt antaga:

1) följande ändrade lydelse av 1 § av allmänna expropriationslagen:

»14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständigt jordbruk eller för frilösning av smärre

arrendejordbruk»;

2) de ändrade lydelser av 67, 108 och 110 §§, som innefattades i motionen

nr 328 i första kammaren år 1933 (se nedan sid. 5).

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.

Frågorna örn bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) samt örn

förbättring av ofullständiga jordbruk hava tidigare vid många tillfällen

varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.

Beträffande tiden till och med år 1929 lämnas en redogörelse för vad i

dessa frågor förekommit uti sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets

utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag, och får utskottet härutinnan

hänvisa till nämnda utlåtande sid. 51—72 samt 96—112.

Vid 1930 års riksdag väcktes i dessa ämnen åtskilliga motioner. I motion

1:205 hemställde herr Lindhagen, att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit anhålla, bland annat, att övervägandet av den sociala jordfrågan,

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 40. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

som av regeringsmakten väsentligen nedlagts från år 1923, måtte återupptagas

i liela dess vidd ävensom att särskilt vissa gamla frågor, däribland

frågorna örn rikets kolonisation och örn förbättring av ofullständiga

jordbruk, måtte genom lagstiftning, upplysning, kredit och organisation

omsider någorlunda lösas från grunden. I motion I: 207 yrkade

herr Lindhagen, att riksdagen omedelbart måtte antaga ett lagförslag,

som berättigade statsmakten att efter avtal eller med stöd ytterst av expropriationsrätt

komplettera med erforderlig odlings- och skogsmark sådana

gamla bondejordbruk eller huvudgårdar till hemmansdelar, som försålts

eller framdeles försåldes av skogsbolag eller enskilda spekulanter

eller ock av vissa sådana jordägare särskilt i Värmland; eller, örn detta

ej bifölles, hemställa örn förslag i ämnet. Samme motionär yrkade vidare

i motion I: 208, bland annat, en effektiv rättsordning för bildandet av

nya jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk och förekommande

av sådana jordbruk. I likalydande motioner 1:177 av herr Möller

m. fl. och II: 272 av herr Hansson i Stockholm m. fl. hemställdes örn utredning

och förslag rörande beredande av ökade möjligheter för lantarbetare,

skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner

samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna

jordbruk. Slutligen hemställdes i motion II: 34 av herr Herou m. fl., att

riksdagen måtte i skrivelse till regeringen begära förslag till sådan expropriationslagstiftning,

som medförde, att storgodsens och bolagens jordbruksfastigheter

kunde överlåtas för en jordreglering, som åstadkomme

tilldelning av jord och i vissa fall skog åt sådana jordbruk, som behövde

kompletteringsareal för att deras ägare och brukare skulle bliva besuttna,

samt att större möjligheter bereddes för jordbruksnybildning samt upplåtelse

av jordbruk åt obemedlade eller mindre bemedlade lantarbetare

och skogsarbetare.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som ställde sig avvisande

mot en expropriationslagstiftning på förevarande område, hemställde

i utlåtande nr 1, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa fortsatt utredning rörande de

ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk och rörande

ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,

arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför

lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vidare hemställdes,

att i anslutning härtill utredning måtte verkställas rörande de ytterligare

åtgärder, som kunde anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga

jordbruk samt de förslag framläggas, vartill utredningen kunde

föranleda. Slutligen hemställdes, att motionerna, i den mån de icke blivit

besvarade genom vad utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd. — Reservationer i olika riktningar framfördes

av sju ledamöter. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

De utredningar, som riksdagen sålunda begärt (skrivelse nr 276 år

1930), anförtroddes jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december

1930 av chefen för jordbruksdepartementet åt fem utredningsmän, som

antogo benämningen »sociala jordutredningen», nämligen professorn K.

G. Westman (ordförande), lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg,

jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, bankofullmäktigen P. E. Sköld och

ombudsmannen H. Molander. Sedan bankofullmäktigen Sköld utnämnts

och förordnats till statsråd och chef för jordbruksdepartementet, tillkallades

den 26 september 1932 i hans ställe såsom ledamot av kommittén

sekreteraren hos svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet redaktören

H. Sten.

Vid 1931 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motion 1:174, att sociala

jordutredningen måtte, utöver tidigare meddelat uppdrag, jämväl

bemyndigas att överväga organiserandet av en rättsordning, innefattande

en rätt till jorden för den nödlidande lantbefolkningen, oberoende av

bolags och stora jordägares medgivande.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 12, att motionen icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. — Reservation anmäldes av sex

ledamöter. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1932 års riksdag hemställde herr Lindhagen i en motion, I: 210, att

riksdagen ville 1) för sin del, efter samarbete med justitiedepartementet

och med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider framlagda

grundsatser och lagförslag, antaga en lag örn ett skäligt utnyttjande

ytterst genom tvångsavlösning av obegagnade odlingslägenheter ä

större enskilda domäner såsom bidrag till folkförsörjningen, 2) eller ock,

örn detta ej bifolles, hos Kungl. Maj:t begära att för 1933 års riksdag

framlades förslag till en sådan lagstiftning, som förut nämnts.

Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 23 örn avslag å motionen.

— Reservation anmäldes av herr Lindhagen jämte fem andra ledamöter

av utskottet. — Riksdagen beslöt att avslå motionen.

I en motion 1:213 vid samma riksdag föreslog herr Lindhagen, att riksdagen

måtte med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider

framlagda grundsatser och lagförslag antaga skäliga lagar med stöd ytterst

av tvångsföreskrifter örn, bland annat, komplettering av ofullständiga

jordbruk.

Andra lagutskottet hemställde (utlåtande nr 24), att motionen icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd. — Reservation anfördes av herrar

Linder och Lindhagen. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I fråga örn den del av sitt uppdrag, som avsåg utredning rörande ökade

möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendatorsoch

småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför lämpliga per
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

söner att erhålla egna jordbruk, avgav sociala jordutredningen den 5 december

1932 ett betänkande (Statens offentliga utredningar 1932:33).

På grundval av nämnda betänkande avlät Kungl. Maj:t vid 1933 års

riksdag en proposition, nr 181, angående inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond

m. m.

I enlighet med hemställan av särskilda utskottet (utlåtande nr 2), som

behandlade denna proposition och ett antal därmed sammanhörande motioner,

beslöt riksdagen, att en fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,

skulle inrättas, från vilken lån finge utlämnas i ändamål att giva skogsarbetare

eller därmed likställda arbetare tillfälle att förvärva mindre lägenhet,

ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet

vid sidan av annan verksamhet. Såsom kapital för arbetarsmåbrukslånefonden

anvisades ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor.

Vid 1933 års riksdag framlades jämväl i proposition nr 236 förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 örn expropriation.

En expropriationslagstiftning för tillgodoseende av bostads-

och jordbruksändamål inginge, framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Schlyter, som ett led i det med understöd av statsmedel

bedrivna arbetet att befordra uppkomsten av egna hem och mindre

jordbruk. Bestämmelser härom föreslogos, som skulle inordnas under den

allmänna expropriationslagen. De nya ändamål, för vilka expropriation

avsågs skola kunna äga runi — bildandet av egna hem eller mindre jordbruk

eller stärkandet av ofullständigt jordbruk — upptogos under en ny

punkt, nummer 14, i 1 § av gällande lag. De närmare föreskrifter, vilka,

utöver lagens allmänna föreskrifter, ansågos erforderliga beträffande sådan

expropriation, upptogos såsom 108—110 §§ under särskild rubrik —

»Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller

jordbruksändamål» — i slutet av lagen. Slutligen framställdes förslag till

viss ändring av bestämmelserna i 67 § om expropriationskostnad. I fråga

örn lydelsen av det i propositionen framlagda lagförslaget får utskottet

hänvisa till sitt utlåtande nr 32 år 1933.

I sitt förut omnämnda betänkande den 5 december 1932 (S. O. U.

1932: 33) hade sociala jordutredningen redogjort för undersökningar, som

den verkställt för att utröna tillgången på jord, samt därefter anfört,

bland annat, att jord lämplig för bildande av arbetarsmåbruk funnes till

salu i stor utsträckning och till priser, som kunde anses skäliga. Vid

sociala jordutredningens betänkande fanns fogat ett särskilt yttrande av

herrar Molander och Sten, vilka anfört, att enligt deras mening statsmakterna

vid ett genomförande av förslaget till statsunderstödda arbetaresmåbruk

borde åvägabringa en expropriationslagstiftning, som möjliggjorde

verksamhetens genomförande i hela den utsträckning, som vore avsedd och

nödvändig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

I sammanhang med propositionen nr 236 behandlade andra lagutskottet

i sitt utlåtande nr 32, bland andra, motionerna 1:195 och I: 323, båda av

herr Lindhagen, I: 313 av herr Tamm m. fl., II: 470 av herr Petersson i

Lerbäcksbyn m. fl. samt II: 520 av herr Wiklund m. fl. I motionen 1:195

hemställdes, att riksdagen, efter tagen del särskilt av jordkommissionens

lagförslag och motiveringar, ville efter samråd mellan vederbörande utskott

och justitiedepartementets lagbyrå låta utarbeta och i följd av nodtiden

redan vid samma riksdag antaga en med expropriationsrätt utrustad

och företrädesvis på oodlad jord inriktad lagstiftning örn rätt till nya arbetarsmåbruk,

nya småbruk till självförsörjning och förbättring av ofullständiga

jordbruk, så att de kunna grunda självförsörjning. I motionerna

1:313 och 11:470 yrkades avslag å propositionen. I motionerna

I: 323 och II: 520 slutligen hemställdes, att riksdagen ville

»A) provisoriskt godtaga propositionens huvudsakliga förslag, dock med

följande ändringar:

1) 1 § 14 erhåller följande ändrade lydelse: .

>14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständiga jordbruk eller för frilösning av smärre

arrendejordbruk’;

2) § 67 erhåller följande ändrade lydelse:

’Den exproprierande---åsamkats denne. Ilar jordägaren och den

exproprierande å ömse sidor tappat eller befinnes saken hava varit tvivelaktig

skall envar vidkännas sina egna utgifter. Kostnad svarar ,

3) § 108 erhåller följande ändrade lydelse: .

''Rätt till expropriation, som i 1 § 14 sägs, må sökas genom hushållningssällskaps

—__bedriven verksamhet. Sådan ansökan må ock utan dy
likt

sammanhang göras av statens egnahemsstyrelse, landsting, jordbrukskommission,

kommunalnämnd samt arbetaresmåbruksnämnd eller annan

av kommun tillsatt delegation med uppdrag att verka för någon av de i

1 § 14 omförmälda uppgifter, ävensom av enskilda föreningar för anskaffande

av jord åt arbetslösa’;

4) § 110 erhåller följande ändrade lydelse:

''Expropriationsrätt må ej medgivas, örn därigenom avsevärd olägenhet

skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Vid bedömande--

— uppgjord plan’; samt

B) hos Kungl. Maj:t hemställa örn övervägande av;

1) en definitiv särskild lagstiftning för de i 1 § 14 omnämnda ändamål.

byggd på väsentlig anslutning till den i ensittarelagen stadgade förhandlingsordning

och ett mera preciserat utformande av rättigheter och skyldigheter;

och ... „ .. , . ,

2) ett formellt förenklat expropriationsiörfarande aven tor tali, da tvist

ej uppstår, i syfte att, vid behov, avstått markområde varder omedelbart

frigjort från de inteckningar, som besvära det.»

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 32 följande:

Rätt till expropriation har enligt gällande lag hittills tillåtits allenast

i sådana läll, då det ansetts nödigt att tvångsvis tillgodose vissa intressen,

som kunna anses vara i större eller mindre grad allmänna. Ett visst

tillgodoseende av enskilt intresse sker visserligen vid lösningsförfarande

enligt den s. k. ensittarlagen, men det är att märka, att nämnda lag dock

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

avser vissa bestämda fall med helt specifika förutsättningar, och dessutom

att den tillkom för att avhjälpa ett missförhållande, som tillskapats genom

tidigare brister i skifteslagstiftningen. De tillägg till expropriationslagen,

som föreslås i propositionen, innebära däremot, att för tillgodoseende

av ett enskilt intresse att bilda eget hem eliev mindre jordbruk eller

att stärka ett redan befintligt ofullständigt jordbruk ett annat enskilt intresse,

nämligen jordägarens att utan intrång få behålla sin jord, skall

träda tillbaka. Propositionen förutsätter, att de ändamål, för vilka expropriationsrätt

nu föreslås, kunna i så måtto anses innebära ett allmänt

intresse, att de avse att förhjälpa vissa sämre lottade medborgare till förbättrade

levnadsförhållanden, samt att för detta ändamål åtgärder av

tvångskaraktär böra tillgripas, för den händelse andra utvägar att tillgodose

nämnda intresse äro stängda. Enligt utskottets uppfattning föreligga

dock icke nu tillräckliga skäl att för de ändamål, för vilka expropriationsrätt

föreslås, tillgripa denna utväg. Den utredning, som i föreliggande

fråga blivit förebragt, synes nämligen enligt utskottets mening

giva klart vid handen, att för ändamålet lämplig och erforderlig jord finnes

på frivillighetens väg att tillgå till skäliga och i många fall verkligt

låga priser. Ett expropriationsförfarande skulle under sådana förhållanden

icke blott innebära ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde

jordägarens rätt utan även bliva till föga eller intet gagn för egnahemsbildningen.

Det bör nämligen beaktas, att expropriationsförfarandet

alltid medför vissa, stundom rätt avsevärda kostnader, vilka skola gäldas

av den, som förvärvar jorden, och vilka kostnader helt undvikas vid frivilligt

förvärv. Dessutom torde för de mestadels mindre bemedlade egnahemsköparna

oöverkomliga svårigheter förefinnas att kunna vid expropriation

åstadkomma det för köpeskillingens nedsättande erforderliga penningebeloppet,

emedan fastigheten vid tidpunkten för nedsättningen icke

kan av köparen belånas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser

sig utskottet icke kunna tillstyrka utvidgning av expropriationsrätten

enligt det i propositionen framlagda förslaget.

Vid sådant förhållande finner utskottet sig icke böra ingå i detaljgranskning

av förslagets särskilda bestämmelser.

Av det anförda framgår, att utskottet icke heller kan tillstyrka de under

A) och B) 1) i motionerna I: 323 och II: 520 framställda förslagen samt

ej heller det förslag, som gjorts i motionen 1:195.

Det i motionerna I: 323 och II: 520 under B) 2) framställda förslaget örn

tillskapande i förevarande sammanhang av ett formellt, förenklat expropriationsförfarande

för det fall, att tvist örn markköpet ej föreligger, i

syfte att vid behov avskilt område omedelbart varder frigjort från eventuellt

inteckningsansvar, anser sig utskottet icke heller kunna tillstyrka.

Utskottet hemställde, att propositionen nr 236 icke måtte av riksdagen''

bifallas samt att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd. - Reservation anmäldes av herrar Linder och Lindhagen jämte

fem andra av utskottets ledamöter, vilka hemställde örn bifall till propositionen.

Herr Lindhagen yrkade dessutom, att riksdagen ville, utöver

vad Kungl. Maj:t föreslagit, antaga de förändringar i Kungl. Maj:ts förslag,

som innehölles under punkten A) i motionerna I: 323 och II: 520,

ävensom bifalla den hemställan till Kungl. Maj:t örn nytt definitivt över
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 7

vägande av det i de nämnda motionerna under punkten B) angivna innell

ållet. — Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Det må nämnas, att frågan örn frilösning av arrendejordbruk med stöd

av expropriationsrätt, varom yrkanden, på sätt av det ovanstående framgår,

framställdes i motionerna I: 323 och II: 520 år 1933, vid innevarande

års riksdag gjorts till föremål för en hemställan i motionen I: 278 (punkten

1) av herr Lindhagen. Nämnda motion behandlas av utskottet i utlåtandet

nr 41, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

Såsom förut nämnts uppdrog Kungl. Maj:t den 4 december 1930 åt sociala

jordutredningen att verkställa utredning — förutom i fråga örn annat

— jämväl angående de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade

att främja utökandet av ofullständiga jordbruk. Till fullgörande av

detta uppdrag avgav sociala jordutredningen den 27 oktober 1933 betänkande

med förslag till åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga

jordbruk (S. O. U. 1933: 33). Däri föreslogos vissa ändringar i

gällande författningar rörande den statsunderstödda egnahemsverksamheten,

varjämte vissa allmänna uttalanden i avseende å rikligare anslag

för hithörande ändamål gjordes. Bland annat föreslogs en bestämmelse

av innebörd, att, därest vid den verksamhet, som utövades av särskilda

organ för egnahemsrörelsen i orterna, i något fall funnes, att behov förelåge

att komplettera ofullständigt jordbruk men att lämplig jord icke

kunde erhållas på skäliga villkor, det organ, som gjort denna erfarenhet,

borde insända meddelande därom till egnahemsnämnden, vilken borde

hava skyldighet att överlämna detsamma jämte eget yttrande till statens

egnahemsstyrelse. Med denna åtgärd avsåge sociala jordutredningen att

för framtiden åstadkomma ett säkrare underlag för bedömandet av frågan,

huruvida en sådan åtgärd som expropriationslagstiftning behövde

tillgripas för att skapa förutsättningar för kompletteringsverksamheten.

Ledamöterna av sociala jordutredningen Molander och Sten uttalade

i ett vid betänkandet fogat särskilt ytterande, att ett expropriationsförfarande

syntes böra anordnas för anskaffande av för kompletteringsverksamheten

behövlig och lämplig jord.

I en tili innevarande års riksdag avlåten proposition, nr 69, vilken innefattade

det väsentliga i det av sociala jordutredningen avgivna, senast

omnämnda förslaget, föreslog Kungl. Majit riksdagen att godkänna vissa

ändringar i de av riksdagen antagna grunderna för den statsunderstödda

egnahemsverksamheten, vilka ändringar framgingo av vid propositionen

fogat förslag örn ändrad lydelse av 9 och 10 §§ i kungörelsen den 8 juni

1928 (nr 217) angående detta ämne.

Beträffande frågan örn expropriation av jord för utökning av små brukningsdelar

yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sköld,

i propositionen följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

Från åtskilliga delar av landet har ofta uttalats den meningen, att tillläggskolonisationens

ringa omfattning till väsentlig del berodde på svårigheterna

att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de små brukningsdelarnas

utökning. För riktigheten av denna uppfattning gåvos åtskilliga

belägg i den proposition nr 236/1933, vari Kungl. Majit föreslog

utvidgning av rätten att påkalla expropriation av mark att jämväl avse

markanskaffning för tilläggskolonisation. Propositionen i fråga vann emellertid

ej riksdagens bifall. Ehuru enligt min mening starka skäl alltjämt

tala. för behovet av rätt till dylik expropriation, synes hemställan hos Kungl.

Majit örn framläggande av berörda förslag jämväl för årets riksdag, med

hänsyn till riksdagens sålunda intagna ståndpunkt, ej böra göras. Såsom

sociala jordutredningen antyder, lärer införskaffandet av upplysningar rörande

svårigheter för anskaffande av jord för tilläggskolonisation möjligen

kunna säkrare än hittills klarlägga behovet av en expropriationslagstiftning

för ändamålet.

Jag ansluter mig därför till förslaget örn införande av förut berörda rapportskyldighet

för de lokala egnahemsorganen gentemot egnahemsnämnderna

och för dessa senare gentemot egnahemsstyrelsen ifråga örn yppad

bristande tillgång i den fria marknaden på jord för kompletteringsändamål.

Propositionen nr 69 hänvisades till jordbruksutskottet, som i sammanhang

därmed behandlade, bland annat, en av herr Herou m. fl. väckt motion,

lii 68, däri i huvudsak samma hemställan gjorts som i den ovan omnämnda

motionen lii 34 vid 1930 års riksdag.

På hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 49) beslöt riksdagen

den 7 sistlidne april, bland annat, att med bifall till propositionen godkän

na föreslagna ändringar i de allmänna grunderna för den statsunderstödda

egnahemsverksamheten, samt att motionen lii 68 icke skulle föranleda till

någon åtgärd.

I förevarande sammanhang må jämväl omnämnas, att innevarande års

riksdag på hemställan av jordbruksutskottet (utlåtanden nr 65 och 67) den

28 sistlidne april bifallit framställningar av Kungl. Majit (statsverkspropositionen.

utgifter för kapitalökning, bilaga 7, punkt 24) dels angående

utvidgning av arbetarsmåbrukslåneverksamheten, som för närvarande är

begränsad till Norrland samt norra delarna av Dalarna och Värmland,

att omfatta även södra och mellersta Sverige samt anvisade såsom kapitalökning

för arbetarsmåbrukslånefonden för nästa budgetår av ett reservationsanslag

örn 5,000,000 kronor, dels ock angående anvisande å tilläggsstat

till riksstaten för innevarande budgetår såsom kapitalökning för fonden

av enahanda belopp.

Till förbättring och ändamålsenlig utveckling av ofullständiga jordbruk

m. m. kunna lån och bidrag av allmänna medel i avsevärd utsträckning

erhållas. Utskottet vill härutinnan erinra örn tilläggslån, premielån, lån

från allmänna nyodlingsfonden och norrländska nyodlingsfonden, täckdikningslån,

gödselvårdslån, förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främ
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40. 9

jande av byggnadsverksamhet på landet samt statsbidrag till nyodling och

betesförbättring å ofullständiga jordbruk, till täckdikning och till gödselvårdsanläggningar.

En redogörelse för gällande bestämmelser rörande

dessa lån och bidrag återfinnes i sociala jordutredningens ovan omförmälda

betänkande den 27 oktober 1933 med förslag till åtgärder för att

främja komplettering av ofullständiga jordbruk sid. 29—39, vartill utskottet

får hänvisa.

Slutligen må omnämnas, att sociala jordutredningen i skrivelse den 7

mars 1933 framlagt resultatet av en av utredningen verkställd undersökning,

huruvida det vore möjligt och lämpligt dels ur ekonomiska synpunkter

och dels ur synpunkten av arbetslöshetens bekämpande att stycka ett

antal större kronoegendomar ävensom härför lämpade enskilda egendomar,

vilka i så fall skulle inköpas, till mindre jordbruk för utarrendering i avvaktan

på lämplig tidpunkt för försäljning.

På förslag av särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, vilket ansåg lämpligt,

att en försöksverksamhet, avseende styckning av vissa kronoegendomar,

igångsattes, medgav riksdagen, att för sådan försöksverksamhet finge

av den i statens domäners fond ingående fonden för inköp av skogbärande

eller till skogsbörd tjänlig mark (markinköpsfonden) tagas i anspråk ett

belopp av högst 700,000 kronor till hus- och vägbyggnads- samt täckdiknings-

m. fl. arbeten å de under försökstiden styckade lotterna. Domänstyrelsen

erhöll uppdrag att skyndsamt genomföra ifrågavarande verksamhet.

I proposition nr 268 till innevarande års riksdag, vilken proposition hänvisats

till jordbruksutskottets behandling, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen,

bland annat, att dels besluta, att en fond, benämnd arrendeegnahemsfonden,

skall inrättas, i vilken fond skola ingå fastigheter, avsedda

att upplåtas till obemedlade eller mindre bemedlade i syfte att skapa stadigvarande

arbetstillfällen för självförsörjning, dels medgiva, att från statens

domäners fond må enligt Kungl. Maj:ts bestämmande till arrendeegnahemsfonden

överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas för det

med sistnämnda fond avsedda ändamålet, dels ock såsom kapitalökning

för arrendeegnahemsfonden för nästa budgetår anvisa ett reservationsanslag

av 1,200,000 kronor. I detta sammanhang har jämväl föreslagits, att en

fond, benämnd arrendelånefonden, skall inrättas, från vilken lån må utlämnas

till innehavare av arrendeegnahem för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier

m. m.

Av vad här ovan anförts framgår, att statsmakterna vidtagit åtgärder

av skilda slag, innebärande stora uppoffringar från det allmännas sida, för

bildandet av nya jordbruk och förbättring av ofullständiga sådana. Förslag

till ytterligare åtgärder i denna riktning ligga under riksdagens

prövning. Riksdagen har, senast föregående år, vid tillgodoseendet av de

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

syften, som förevarande motioner avse att främja, intagit den ståndpunkten,

att tillfredsställande resultat kunna ernås, utan att expropriationsrätt

för ifrågavarande ändamål behöver anlitas. I år har ej heller från Kungl.

Maj:ts sida förslag örn antagande av lag örn expropriationsrätt på detta

område framlagts. I detta avseende har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

anfört, att enligt hans mening starka skäl talade för

behovet av rätt till dylik expropriation men att förslag härom med hänsyn

till riksdagens förra året intagna ståndpunkt dock icke borde framläggas.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som riksdagen tidigare anfört mot

de framlagda förslagen att införa expropriationsrätt på förevarande område,

fortfarande giltighet. Utskottet finner därför ej anledning att tillstyrka

vare sig de i motionerna I: 276 och I: 277 gjorda yrkandena angående

hemställan till Kungl. Maj:t örn förslag till lagar örn rikets kolonisation och

komplettering av ofullständiga jordbruk med stöd av expropriationsrätt

eller det i motionen I: 279 framlagda förslaget till provisorisk expropriationslagstiftning.

Utskottet får fördenskull hemställa,

I. att motionen I: 276 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd;

II. att motionen 1:277 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd; samt

III. att motionen I: 279 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder, Frändén, Gustaf Tamm*, Lindhagen

och P. Sandström, fröken Hesselgren samt herr Olof Carlsson *; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Pettersson i Hällbacken, Holmström*,

Hansson i Trollhättan*, Gardell i Gahns och Sandström i Nyland, fru Nordgren* samt

herr Österström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

11

Reservationer:

1) av herr Linder, som anfort:

Vid. flera föregående tillfällen under tidigare riksdagar har jag ansett

starka skäl tala för behovet av rätt till expropriation såsom ett yttersta

medel vid bildandet av nya jordbruk eller utvidgning av äldre dylika.

Senast vid förra årets riksdag har jag uttalat denna mening. Alltjämt

är jag övertygad örn expropriationens betydelse på sätt jag förut

angivit. Enär emellertid statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

i en till innevarande års riksdag avlåten proposition med hänsyn

till riksdagens förra året i ämnet fattade beslut ansett hemställan hos

Kungl. Majit ej böra göras örn framläggande av förslag angående utvidgning

av rätten att påkalla expropriation av mark för tilläggskolonisation,

finner jag mig för närvarande böra ansluta mig till utskottets

allmänna hemställan, att i ämnet väckta motioner ej måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

2) av herr Pettersson i Hällbacken; samt

3) av herr Lindhagen, som avgivit ett så lydande

Särskilt yttrande.

Vid innevarande års riksdag synes enighet väsentligen rått därom, att

fortfarande arbetslösa böra kraftigt stödjas med arbete och understöd

samt effektivt och planmässigt stöd bör givas jordbruket.

För ändamålet har på beskattningsvägen konfiskerats utan vederlag

löst kapital och inkomster från de enskilde. Beträffande åter det viktigaste

kapitalet nämligen jorden anses endast statens jord vara skyldig

att stå till buds. Något tvångsavstående av jord från de stora enskilda

jordegendomarna, även kallade bolags och spekulanters domäner

samt gods, får icke ifrågakomma. Och dock ifrågasattes här endast expropriation

mot gottgörelse och vidsträckt hänsyn i övrigt till jordägaren.

Tidsströmningar.

Med norrlandskommittén inledde statsmakten en samlad aktion för

vad man kallade den sociala jordfrågan. Den fullföljdes sedan vid sidan

av speciellare bemödanden genom värmlandsutredningen och jordkommissionen.

Det gällde att genom lag giva folket en rätt till jord i erforderlig

mån. Samtidigt verkade den med statslån understödda egnahemsrörelsen

med bemödanden på frivillighetens väg. Jordkommissionens

förslag framlades motionsvis vid 1924 års riksdag. I stort sett godkändes

dessa i den mån de ej förutsatte expropriationsrätt till jorden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

I dessa senare delar avslogos framställningarna, därvid dock kamrarna

delvis stannade i olika beslut.

Nu ändrade regeringen signaler. De gamla instruktionerna togos tillbaka.

De redan antagna förbuds-, arrende- och vanhävdslagarna skulle,

såsom riksdagens majoritet ansågs ha påbjudit, nu i viss mån »uppmjukas»

samt deras ytterligare utvidgning ske med stor varsamhet. De ändamål,

bakom vilka ruvat expropriationsrätt, skulle frestas på »frivillighetens

väg».

För ändamålet krävdes givetvis nya män, såsom uttrycket ibland lydde.

Regeringen tillsatte jordsakkunniga för revision av de förenämnda

redan antagna lagarna samt kolonisationssakkunniga för ytterligare

främjande av kolonisationen å enskild mark samt friköpning av arrendejord.

I kolonisationssakkunnigas instruktion undantogs befogenhet för

dem att sysselsätta sig med expropriationslagstiftning. Till jordsakkunniga

utsågos den 20 juli 1924 O. Nilsson i Tånga, David Pettersson i Bjälbo,

Gustaf Andersson i Rasjön och Nils Gabrielsson i Teg, samtliga riksdagsmän.

Till kolonisationssakkunniga tillkallades elen 6 juni 1925 landshövding

G. Malm, Nils Gabrielsson, Nils Adler, Carl Mannerfelt och Bo

von Stockenström. På förslag eller tillstyrkan av jordsakkunniga ha

sedan tillkommit vissa uppmjukningar av förbuds-, arrende- och vanhävdslagarna

i förening med försiktiga kompletteringar. Kolonisationssakkunniga

saknade som sagt befogenhet att föreslå någon rätt för folket

till jorden. Dess förslag sammanföllo därför väsentligen med egnahemsrörelsens

bemödanden, byggda på frivillighet och statsunderstödd

låneverksamhet. De tidigare tre jordberedningarnas bemödanden för

vidare framfärd för en rättsordning i den sociala jordfrågan blev sålunda

lämnad oprövad. Arbetet blev förgäves och statens omkostnader

tillspillogivna. Något samråd mellan jordkommissionens ledamöter samt

regeringen och dess nya sakkunniga förekom icke.

Emellertid befanns snart, att de med uppmjukningarna och frivilligheten

vunna resultaten ej voro tillfyllest. Redan 1925 hade riksdagen begärt

förslag till kolonisation på oodlad enskild jord. 1930 års riksdag

äskade nya utredningar på de områden, som ansetts omfatta vissa rättsbetonade

sociala jordfrågor, varmed jord- och kolonisationssakkunniga

sysselsatt sig. Den 4 december 1930 tillkallades därför riksdagsmännen

K. G. Westman, Elof Andersson i Fältenborg, Gustaf Tamm, Per Edvin

Sköld och Helmer Molander såsom utredningsmän. Uppdraget uteslöt ej

befogenhet för utredningsmännen att befatta sig även med lagstiftningsåtgärder.

Majoriteten har dock ansett förbudet för kolonisationssakkunniga

att befatta sig med expropriation såsom ej upphävt fortfarande vara

gällande. I stort sett har den sociala jordutredningens förslag hitintills

sammanfallit med egnahemsrörelsens låneverksamhet frånsett allenast

ett förslag till vissa ändringar i arrendelagstiftningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

13

Skälen mot expropriationsrätt.

Omsvängningen bottnar i tidsandan och intressena. Den ekonomiska

kampen överflyglar rättsmedvetandet. Krig av olika slag och arbetslöshet

behärska sinnena. De olika intressena gå proportionellt till val.

Riksdagen har nu starka representationer för industriens företagare, för

dess arbetare, för det självägande större och medelstora jordbruket och

för den högre ämbetsmannamakten. Jordfolket är nu vida svagare företrätt

än vid sekelskiftet, då jordfrågan dominerade sinnena. Den nya

generationen står främmande för kampen. Den bekänner ofta, att den

ej förstår jordfrågan, så lättbegriplig som den dock är.

Under sådana förhållanden äro inpassen mot den sociala jordfrågans

lyftning upp till en rättsordning företrädesvis förevändningar. Det förstå

vi nog allesamman. Huvudskälet har varit att så mycken fjord finnes

till salu, tillräcklig för behovet. Må vi dock påminna oss, att detta gäller

större jordbruksegendomar, som stå till salu för styckning, en uppgift,

som egnahemsrörelsen främst sysslar med. Riksdagens skrivelse

1925 örn kolonisation av oodlad jord står därför som ett fromt önskemål.

Odlingsmark utan samband med odlad jord står sällan eller aldrig

till buds och i varje fall icke överallt där den behövs. Intressena att behålla

sin skogsmark och dess odlingsmöjligheter, där skogsmark också

kan frambringas, äro överväldigande. Det finnes något som kallas sakens

natur. Denna vederlägges ej med påståendet att tillfredsställande

resultat lär kunna ernås frivilligt.

Bolagsdomäner och gods äro spridda nästan överallt i landet och dominera

stora delar därav. Det enskilda jordkapitalet vägrar, trots ersättningen,

att avstå odlingsmark och husbehovsskog. I brist på enskildes

frivillighet får statens jord stå till buds. Det var precis så de tre

så kallade bolagsreservanterna inom norrlandskommittén år 1904 ville

hava det, i motsats till den konservativa och liberala åttamannamajoriteten.

Längre hava vi sålunda ännu icke kommit.

När intresset och frivilligheten någon gång sammanfalla, då ställer

sig saken annorlunda. När det gäller att fortfarande tillskapa ofullständiga

jordbruk genom så kallade arbetar jordbruk, då står den stora jordägaren

självfallet med öppna armar. Det är en fördel för industrien

att ha en fast arbetarestam, »glebae adscriptus», bunden vid torvan. En

ytterligare fördel för industrien är att staten tillhandhaller penningar

för detta arbetarejordbruks upprättande och vidkännes eventuella förluster.

Genom äganderätt till denna torva blir arbetaren än mer bunden

vid den industri, som han skall tjäna. Sådana arbetarejordbruk kunna

påräkna industriens välvilja. Även för arbetaren iir en sådan fast punkt

i tillvaron, särskilt under donna konkurrensens och arbetslöshetens tidevarv,

en ljusning. Så länge nämligen industriföretaget ej sanimanstör
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

tar, vilket i synnerhet under förevarande epok kan ske vilken dag som

helst.

De tre bolagsreservanterna inom norrlandskommittén ville därför förvandla

de forna, av industrien förvärvade bondejordbruken till arbetarejordbruk

utan anspråk på besuttenhet och än mindre på utvidgning genom

odlingsjord och husbebovsskog. Därom gällde striden inom kom mittén

först och sist. I övriga fall kan man ej begära, att de stora jorddomänerna

skola vara framme med någon frivillighet. De föredraga klokt jorden

framför en förgänglig expropriationsersättning.

Det förespeglas även, att expropriation blir besvärlig och ej kan av vederbörande

jordsökande manövreras. Hur ofta skall det behöva erinras,

att en rätt till expropriation leder i regel till frivilliga avtal. Örn rätten

finnes, lönar det sig ej att vägra.

En röst från Gotland förkunnade för någon tid sedan, att detta landskap

var ett paradis, därför att alla jordbruk voro ungefär lika stora och att

inga bolagsdomäner funnos. Det enda störande elementet på ön, sades det,

var staten, vilken sökte tillägna sig skogar, som jordbrukarna borde få

behålla.

I Grekland exempelvis är genom lag förbjudet att äga jord utöver en

viss mindre areal. Ett folk på 5 miljoner innevånare, som mottagit 1.5 miljoner

flyktingar från Mindre Asien, måste inrätta sig på det sättet.

Någon rätt till jorden, örn den råkat komma i enskild besittning i form

av storgods, ba de jordlösa således icke i vårt land till skillnad från lagstiftningen

i många andra länder. En sådan rätt omhägnades före 1924 års

riksdag även inom svensk jordpolitik till och med utan partiskillnad. Men

nu ha tidsströmningarna för tillfället brett gudaskymning över jorden,

allas vår moder.

J ordhungern.

En sista utväg att förneka folket en rätt till jorden bar varit, att någon

jordbunger icke förefinnes. Motsatsen skall åtminstone bevisas, säges det,

innan en rätt till jord lagstadgas. År 1930 föranleddes riksdagen av andra

lagutskottet, ögonskenligt i enahanda syfte, att i första hand begära

»fortsatt utredning» rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet

av mindre jordbruk. Det framhölls vid den tiden ivrigt, att jordbruk

ej borde på något sätt uppmuntras, därför att de buro sig icke. En målsman

för nationalekonomin betonade till och med, att en sådan improduktiv

näring ej vidare borde tillåtas.

Nu bar även denna förevändning tystnat. Den nyssnämnda begärda utredningen

tyckes ock ba inställts. Nöden har dock en lag, och det är kravet

på återgång till jorden. Den stora anslutningen till lån för upprättande

av arbetarejordbruk, vilka som sagt även skogsindustrien ivrigt

välkomnat, ådagalägger ju, att jordhunger finnes överallt blott möjligbe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer. 15

ter för dess tillfredsställande taga gestalt. Upprättas en gång en rättsordning

i övriga fall, där industrialismen och funktionarismen nu resa sig

motvilliga, stödd tillika av lån och det allmännas målsmanskap för verkets

tillkomst, då få vi uppleva nya tillströmningar av jordhunger, men

också först då.

Det bör således finnas gränser även för jordäganderättens helgd under

alla förhållanden. Ty det är det klassintresset, som ligger bakom förevändningarna.

I synnerhet bör detta gälla i trakter, där kronan såsom i Norrland och

Dalarna genom avvittringar och storskiften skänkt jordbruket sina väldiga

skogsområden med inneliggande odini gsmöjligheter samt därefter dessa

områden för en ringa penning förvärvats av industrien, som längre fram

gjort omätliga vinningar (se exempelvis berättelsen örn hemmanet Grubban

n:o 1 i Ytterhogdals socken av Jämtlands län i min reservation till

norrlandskommitténs betänkande del 1 sid. 370). Likaså må erinras örn

industriens stockfångstprivilegier å kronans skogsmark, vilka sedan avlösts

med en orimlig vinning (se nämnda reservation sid. 353). Därtill

kommer rekognitionsskogarnes tragedi, deras skattelösen för så gott som

ingenting och dessa industriens behållna rov, ehuru villkoren för upplåtelsen

ej uppfyllts (se nämnda reservation sid. 350). I Värmland har kronan

likaledes ägt väldiga skogsmarker. De blevo ock ställda under avvittring,

men denna fullföljdes ej av ämbetsmännen av dunkla anledningar.

De enskilda lade sig i stället fritt till med dessa marker, med vilka

kronan ämnade stödja jordbruket. De ägas nu bland andra av industrien,

ehuru de blivit kronan obehörigen frånhända (se värmlandsutredningen

del 1, sid. 38—39).

Att jordhungern på sådana ställen tvångsvis bör stillas med tillräcklig

odlingsmark och husbehovsskog mot ersättning borde ej ens få ifrågasättas.

Det synes mer än rimligt och ett motstånd är väl föga respektingivande.

Rättsordningens återkomst.

Efter rättsordningens sammanstörtande 1924 ha påminnelser örn dess

ödesbestämda återuppståndelse oavlåtligt gjort sig påminda särskilt i

riksdagen. Reservanter i den sociala jordutredningen ha på sistone även

bidragit därtill. Gamla anhängare ha tröttnat alltmera inför det sociala

lagutskottets sega vakthållning med maktspråk örn äganderättens helgd

i både likt och olikt. Nödläget har nu börjat avslöja förevändningarna.

Även regeringen, som en gång av opportunitetsskäl tog avstånd från rättsordningens

vägar, har vaknat upp. År 1933 föreslogs i en proposition med

försiktig och lugnande motivering, att principen örn rätt till expropriation

skulle inskrivas i allmänna expropriationslagen. Den skulle få användas

»för att främja bildandet av egnahem eller mindre jordbruk eller

för stärkande av ofullständiga jordbruk». Till detta Indes av mig mo
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40: reservationer.

tionsvis »eller för frilösning av smärre arrendejordbruk.» Andra lagutskottet

avstyrkte (utlåtandet nr 32).

Årligen inträffa händelser, som göra värnet örn den stora äganderättens

helgd på denna punkt allt mer antastligt. Utskottet kommer nu som tillförne

knappast med något annat än ett avvisande maktspråk. Sic volo,

sic jnbeo. Regeringen åter säger i sin proposition nr 69 för 1934, att »starka

skäl alltjämt tala för behovet av rätt till expropriation, men med hänsyn

till riksdagens ståndpunkt förra året synes hemställan därom ej böra göras.

»

Här stå således nu regering och riksdag emot varandra. Regeringen anser

starka skäl föreligga men vågar ej föreslå något. Andra lagutskottet

och följaktligen förmodligen även riksdagens majoritet mena. att svaga

eller inga skäl föreligga. Folket befinner sig nu på den punkten inför både

en svag regering och en svag riksdag. Det får således vänta på bättre tider,

vilka väl kunna framskjutas men icke förskjutas.

Lagstiftning om bildande av nya jordbruk.

För den, som vill tillfällen till skapande av nya jordbruk samt finner

det behjärtansvärt särskilt i denna tid, ligger det klart att denna uppgift

fylles allsidigt, ändamålsenligt och vid olika förekommande behov allenast

genom en lagstiftning, som skapar en rätt till den erforderliga odlingsmarken

jämte husbehovsskog med stöd ytterst av en expropriationsrätt.

Denna rätt bör få utövas företrädesvis gentemot bolags och spekulanters

domäner samt så kallade gods. Ändamålet skulle särskilt vara

att skapa självförsörjande jordbruk. Men även för bildande av mindre

jordbruk skulle lagstiftningen få användas. Den bör vidare stödjas av

det allmännas målsmanskap för verket och penningelån.

Denna angelägenhet hade också insetts av norrlandskommitténs konservativa

och liberala majoritet, av majoriteten inom Värmlandsutredningen

samt mer eller mindre av jordkommissionens alla ledamöter. All nödig

hänsyn till jordägaren bör också tagas. De förevändningar, som resas

häremot, äro som sagt grundade i klassynpunkter, som fortfarande finna

äganderättens helgd böra i vått och torrt gå före social välfärd.

År 1933 erinrade andra lagutskottets ordförande inom utskottet emot

min motion, att jag därmed hängav mig åt barndomsminnen, som icke

hade några förankringar i vår tid. Häremot kunde jag erinra, att saken

dock förordats samma år av regeringen i en framlagd proposition, av två

ledamöter i ordförandens sociala jordutredning, samt av egnahemsstyrelsen

med anslutning från en ledamot, som tillika utöver de två hade säte

i nämnda utredning, varigenom ordförandens tänkesätt förra året stannat

i minoritet inom hans egen beredning. Även lantmäteristyrelsen och

andra hade ej haft något att erinra.

Föreställningen att anskaffandet åt de menige av boplatser för hem
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer. 17

bildning och jordbruk icke är att anse såsom något allmänt ändamål, förtjänt

att omhägnas även av en expropriationslagstiftning, är väl en särdeles

ålderdomlig företeelse. Redan norrlandskommittén utvecklade år

1904 vältaligt, huru en sådan utveckling av expropriationslagstiftningen

vore den naturliga och riktiga. Det är väl att hoppas, att ej konstitutionens

omdaning till envälde blir den enda utvägen att någon gång omsider

få en sådan samhällsåskådning i hamn.

Fulländandet av of ullständiga jordbruk.

Även denna fråga är framförd av de tre äldre jordkommissionerna. Örn

den gäller vad ovan sagts örn skälen för och erinringarna emot en expropriationslagstiftning

till stöd för bildande av nya jordbruk.

Ändamålet har ock förhärligats av regeringsmakten, då den omsider

i egnahemspropositionen år 1928 förklarade, att det är »av stor vikt för

riket». Med ett sådant erkännande har ändamålet väl även obestridligen

inordnats under de allmänna ändamålen, som kunna främjas även genom

en rättsordning. Detta är så mycket oundgängligare i denna punkt, där

det främst gäller det ofullständiga jordbrukets komplettering med odlingsmark

och husbehovsskog från angränsande marker. Den som vill saken

i sitt hjärta, den förstår, att i de flesta, ja nästan alla fallen kan här ej

påräknas någon frivillighet från bolag, skogsspekulanter eller godsägare

trots ersättning och hänsyn i övrigt.

Man må exempelvis erinra sig, att 1896 års ägostyckningslag infört fri

ägostyckning med anmärkning i motiven, att därigenom kunde särskilt

beredas större skogsägare tillfälle att från sin skogsegendom avskilja hemmanets

odlade jord, av vilken de ej hade behov. Så skedde också med

tillämpning av nämnda ägostyckningslag och icke minst, såsom det uppgavs,

före tillkomsten av 1905 års provisoriska ägostyckningslag, som utfärdades

för nordliga delarna av riket för att förekomma en sådan ägostyckning.

Likaså skedde på förlag en mängd sådana ägostyckningar i Värmland,

innan den norrländska ägostyckningslagen år 1917 utsträcktes dit.

Man bör väl förstå, att dessa skogsägare, som skyndat sig att skapa sådana

ofullständiga jordbruk för att slippa tillägga dem odlingsmark och

husbehovsskog, i regel icke skola vara villiga att frivilligt avstå sådant

tillskott till det ofullständiga jordbruket. Ett ingripande med stöd av

expropriationslagstiftning är i denna punkt alldeles oundgängligt, örn det

skall bliva någonting utav. I all synnerhet är det tillbörligt i trakter,

där den sålunda räddade skogen ursprungligen skänkts av kronan just

för att stödja jordbruket.

Sociala jordutredningen medger emellertid i sitt betänkande i ämnet,

att komplettering av ofullständiga jordbruk genom tilläggskolonisation

hitintills ägt rum i mycket ringa omfattning. Orsaken kunde dock icke

meri bestämdhet angivas. Beredningen tror, att den nuvarande jordbruks
Bihang

lill riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 40. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

krisen föranlett en viss återhållsamhet hos jordbrukarna. Men återhållsamheten

var ju lika stor förut, och den ligger ju snarare hos de stora

jordägarna. Bristen på kontanter, fortsätter utredningen, hade naturligtvis

ock verkat hämmande och likaså okunnighet hos jordbrukarna örn

deras möjligheter att erhålla lån. Svaghet i den lokala organisationen

syntes även inverkat. På detta sätt söker utredningen kringgå den förnämsta

anledningen, nämligen frånvaron av ett effektivt statsingripande

med stöd av det verksammaste medlet. Först därmed vaknar småbrukarnas

intresse för en framfärd, vilken förut icke funnits och på vilken de

därför ej haft anledning inlåta sig.

För egen del kommer sålunda den sociala jordutredningen med tämligen

tomma händer. Någon förhöjning och underlättande av lån samt någon

jämkning i organisationen för lånens begagnande. Möjligheterna, säges

det, som föreligga för att »stimulera kompletteringsverksamheten», syntes

vara att stärka den organisation, som uti bygden handhade en sådan verksamhet.

Men på samma gång tager utredningen sitt vanliga avstånd från

det verktyg, som ensamt kan göra organisationen stark. Ledamöterna Molander

och Sten lia även i denna punkt reserverat sig för ett expropriationsförfarande

i bakgrunden.

Av icke mindre vikt än komplettering, fortsätter utredningen, vore en

verksamhet som gåve lägenheten större avkastningsförmåga. Nog är det

viktigt, men dock av mindre vikt än det förra, därför att här har småbrukaren

tillfälle att själv åstadkomma något med eller utan biträde av

lån från staten. I detta avseende har riksdagen på regeringens förslag 1934

beviljat åtskilliga anslag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och

jordkörning å ofullständiga jordbruk saint godkänt vissa ändringar i grunderna

för den statsunderstödda egnahemsverksamlieten.

Dessa uppoffringar och förslag till ytterligare åtgärder, som ligga under

riksdagens prövning — vilka? — anser nu utskottet vara ett belägg

för utskottets och sålunda riksdagens ståndpunkt senast föregående år,

att även på denna punkt »tillfredsställande resultat kunna ernås» utan

att expropriationsrätt behöver tillkomma. Reflexionerna göra sig själva.

Utredningen yttrar, att örn »i något fall» funnes, att behov förelåge för

komplettering av ofullständigt jordbruk, men att lämplig jord icke kunde

erhållas på skäliga villkor, borde denna omständighet inrapporteras till

vederbörande. För framtiden kunde då åstadkommas ett säkrare underlag

för bedömande örn expropriationslagstiftning behövde tillgripas för att

skapa förutsättningar för kompletteringsverksamheten. Jordbruksministern

skänker i propositionen nr 69 år 1934 ett försiktigt, uppmuntrande

litet leende till en sådan bevisanskaffning. En dylik rapportering kommer

endast att kunna användas såsom belägg för, att någon jordhunger

jcke finnes på denna punkt, och obehövligheten sålunda av en rättsordning.

Örn man blott tänker aldrig så litet på hur livet bör gestalta sig och än

mer äger visshet därom såsom med mig är förhållandet på grund av er
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer. 19

farenheter, så förstår man, att det ofullständiga jordbrukets ägare sällan

eller aldrig komma att gå ikring till grannarna och begära förvärv av

tilläggsjord. Han vet, att de i regel komma att säga nej, så att fram till

prissättning och andra villkor kommer man sällan. Sådana människor äro

tillräckligt praktiska och av naturen oföretagsamma, så länge det allmänna

ej tager verksamt initiativ för att hjälpa dem till tilläggsjord och

kommer med effektiva med>el därtill. Örn det allmänna nu i stället, såsom

utredningen föreslår, förespeglar lånemöjligheter men samtidigt förkunnar

att något jordtillskott vid äventyr av tvångsingripande icke kan

komma ifråga, så finna de fortfarande en sådan där promenad till grannarna

onyttig och förödmjukande. Det kräves icke blott en ledande tanke

utan även en ordnande hand. Så länge denna senare saknas från det allmännas

sida, blir det platt ingenting av den ledande tanken.

Frilösning av smärre arrendejordbruk.

Denna fråga har likaledes behandlats av de tre föregående jordberedningarna.

Jordkommissionen tog ett första initiativ därtill genom ett den 21 januari

1920 till justitiedepartementet överlämnat förslag till lag örn förlängning

av vissa arrendeavtal. Avsikten därmed var att vinna rådrum

för att kunna till de nuvarande arrendatorernas förmån genomföra bland

annat en lagstiftning örn frilösning av arrendejordbruk.

Det fanns då ingen skiljaktighet mellan kommissionens ledamöter örn

den senare saken. Riksförbundar na Olsson i Kullenbergstorp och Nils

Wohlin gingo till och med längst. De krävde reservationsvis, att arrendeförlängningen

för det nyssnämnda ändamålet icke skulle begränsas till en

av förslaget intagen arealgräns av högst 25 liektar odlad jord, utan den

borde utbytas mot en arealgräns av 40 hektar, »så att icke ett stort antal

verkliga bondhemman komma att uteslutas från den ifrågavarande lagens

verkningar». Wohlin var särskilt entusiastisk och yttrade inom utskottet,

att denna verkligt stora jordreform borde förverkligas inom ett

och ett halvt är, såsom jag vill minnas orden folio. För min del trodde

jag, att avvecklingen måste ske långsammare och successivt, i den mån

en arrendator önskade och fann den för sig förmånlig. Intill dess borde

han skyddas i sin besittning av den tilltänkta nya arrendelagen, vilken

förslaget också skulle tjäna, samt försäljning av jordbruket till någon annan

än den besittande arrendatorn i regel förekommas.

Förslaget framfördes av regeringen och motionärer vid olika tillfällen.

Men det föll till sist på första kammarens motstånd. Vid ett tillfälle

skilde det där, såsom jag vill minnas, på endast ett par röster. I Finland,

som givit förebild till förslaget, genomfördes frilösningen i snabb takt beroende

på de höga priser, som just då inställde sig på jordbruksprodukter,

samt möjliggjorde för arrendatorerna att med egna medel väsentligen

bekosta frilösningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

Sedan kom hos oss 1924 års förenämnda omvälvning. Därmed sammanstörtade

det mesta av vad som de tidigare kommissionerna lyckats med

stöd av regeringsmakten uppbygga i sinnelagen.

Fortfarande är frågan emellertid aktuell. En del gamla bondejordbruk

försäljas successivt frivilligt av ägarna för att slippa de ökade besvärligheterna

med jordbruket. Ibland blir det såsom i Värmland och Örebro

läns bergslager tvångsförsäljningar från ägarens sida vid äventyr att

jordbruket säljes till någon annan än arrendatorn, vilket också ibland

sker till okänd myckenhet. Härvid tillskapas lätteligen nya ofullständiga

jordbruk. Så litet som möjligt av tilläggsjord i odlingsmark och husbehovsskog

äventyras nämligen med det nuvarande lantmäteriets uppfattning,

att sådana tilldelningar bör ske i underkant i stället för i överkant.

Det ser mörkt ut för en på detta sätt lössläppt försäljning av de smärre

arrendejordbruken (se andra lagutskottets utlåtande nr 18 för 1933 och

nr 21 för 1934 jämte debatterna).

En mängd sådana arrendebruk vill dock ägarna behålla för att, såsom

de tre bolagsreservanterna i norrlandskommittén önskade, förvandla dem

till arbetarejordbruk. Förre riksdagsmannen Fält berättade nyligen för

åtskilliga riksdagsmän, att han berest norra delarna av Västerdalälven

samt därvid även sammanträtt med bolagsarrendatorer. De senare önskade

få friköpa sina lägenheter och bolagen voro med därom, men endast

på villkor att erforderligt tillskott av odlingsmark och husbehovsskog icke

finge äga rum, vilket stred emot arrendatorernas önskningar. En vacker

dag kanske de tvångsförsäljas på ovannämnda sätt och tilldelningarna

bliva minimala på grund utav oklarheten i stadgandena därom i jorddelningslagen

samt lantmäteriets förenämnda praxis.

Erfarenheterna från Värmlands och Örebro läns bergslager påkalla ock

en för arrendatorerna hjälpsam och betryggande frilösningslagstiftning.

Den kommer även att taga hänsyn till jordägarnas behöriga intressen.

Det är väl i varje fall icke någon skada skedd, att en sådan lagstiftning

finns till hands för att kunna användas i förekommande fall, de må vara

till en början få eller många. Det är som sagt även fara i dröjsmål.

Yrkanden.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville

1) anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga och

framlägga förslag till en lagstiftning, ägnad att skapa

en rättsordning med stöd ytterst av expropriationsrätt

till mark å bolags, spekulanters och större godsägares

domäner

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40; reservationer.

a) för skapande av nya jordbruk, självförsörjande

såväl som mindre;

b) för komplettering av ofullständiga jordbruk med

odlingsmark och husbehovsskog; och

c) för frilösning av arrendejordbruk;

2) hemställa att Kungl. Majit ville — med upphävande

av 1925 års förbud för kolonisationssakkunniga

att syssla med expropriationsrätt, vilket förbud av

den sociala jordutredningen lärer anses ännu förbindande

— i instruktion för sistnämnda utredning föreskriva,

att ett allvarligt övervägande av expropriationsrättens

begagnande såsom yttersta verktyg särskilt

för ovan antydda tre allmännyttiga ändamål

även faller inom utredningens uppdrag.

Bihang till riksdagens protokoll 1934

9 sami.

2 avd.

Nr 40

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.