Andra lagutskottets utlåtande Nr hl
1934-05-17 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1934:41, Andra lagutskottets utlåtande Nr hl
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1934 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen
med mera.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fem inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 65 av herr Löfvander m. fl., nr 140 av herr Tamm, Gustaf,
och herr Andersson, Elof, samt nr 278 och 281, båda av herr Lindhagen,
ävensom motionen i andra kammaren nr 128 av herr Andersson i Dunker m. fl.
I motionerna 1:65 och 11:128, vilka äro likalydande, har föreslagits, att
riksdagen för sin del måtte besluta att i 2 kap. 17 § lagen den 14 juni 1907
örn nyttjanderätt till fast egendom stadga rätt för arrendator att på sätt
i motionerna närmare angivits erhålla ersättning för under arrendetiden utförd
cementerad gödselstadanläggning.
I motionen 1:140 har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande av
sociala jordutredningen utarbetade lagförslag, nämligen:
1) Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 7, 39, 41 och 54 §§ lagen den 14 juni
1907 (nr 36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 7, 39, 41 och 54 §§ lagen den 14 juni 1907
örn nyttjanderätt till fast egendom skola, 7, 39 och 54 §§ i nedan angivna delar,
erhålla följande ändrade lydelse:
7 §,
Undandrager sig jordägaren att tillhandahålla arrendatorn arbete, som
denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt
arbete, och sker detta av annan anledning än förändrade förhållanden
i fråga örn bärighet eller drift av rörelse, för vilken arrendatorns arbete
varit avsett, eller därmed jämförlig omständighet, njute arrendatorn skäligt
skadestånd. Arrendatorn åge ock, därest jordägaren ej tillhandahåller honom
arbete, som arrendatorn enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för
arrendatorn lika förmånligt arbete, rätt att uppsäga avtalet till upphörande
å nästa eller därpå följande fardag. Förbehåll, som strider mot vad sålunda
stadgas, vare utan verkan. Vill arrendatorn av ovan angiven orsak uppsäga
Bihang till riksdagens protokoll 19Sh. 9 sami. £ avd. Nr hl. \ 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr -41.
avtalet, give det jordägaren till känna senast två månader före den fardag,
då lian Ilar för avsikt att avträda arrendet. Har ej jordägaren inom en månad
efter det lian mottagit sådant meddelande tillkännagivit för arrendatorn,
att lian ej vill därmed åtnöjas, skall så anses som örn jordägaren godkänt uppsägningen.
Skola —--bestämd.
Ej må — --verkan.
Vad i —--betydenhet.
I fråga örn---tillämpning.
39 §.
Sker uppsägning i fall, som 36 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta till
nästa fardag, där ej rätten eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom
att avflytta tidigare. Sker uppsägning i fall, som 7 § omförmäler, skall avträde
ske å den fardag, som inträffar näst efter två månader från det uppsägningen
skedde. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning, skall avträde
ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägning
skedde. Hade arrendatorn ej tillträtt fastigheten när uppsägningen skedde,
skall avtalet genast upphöra att gälla.
Vid livstidsarrende---dödsfallet.
41 §.
Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund
av arrendeavtal, skall, utom i fall, varom särskilt stadgats i 7 §, anhängiggöra
sin talan inom två år från det avtalet upphörde att gälla; dock att, där
inom sagda tid syn, som vid avträdet hållits, klandras, talan må anhängiggöras
inom två år från det klandret blivit avgjort genom utslag, som äger laga
kraft. Eörsittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Är i rätt tid av endera
talan anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som
ej blivit sålunda bevakad.
54 §.
Visas särskilda--— undantag.
Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att fastigheten är avsedd
att försäljas, eller, i fråga örn undantag från stadgandet i 46 §, att arrendatorn
med hänsyn till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han
ingått avtal örn köp eller arrende av annan fastighet förklarar sig vilja avsluta
avtal örn arrende på kortare tid än femton år, eller att med hänsyn till eget
jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området
äga friare bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.
över--— är stadgad.
Avslås —--förfallet.
Denna lag träder i kraft den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
3
2) Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 28 och 31 §§ lagen den 25 juni 1909 (nr 57,
sid. 2) om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar
av Svealand.
Härigenom förordnas, att 28 och 31 §§ lagen den 25 juni 1909 örn arrende
av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
28 §.
Sker uppsägning i fall, som 26 § omförmäler, åge arrendatorn kvarsitta till
nästa fardag, där ej rätten eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att
avflytta tidigare. Vid uppsägning, som med stöd av 5 § sker enligt bestämmelserna
i 2 kap. 7 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, skall avträde
ske å den fardag, som inträffar näst efter två månader från det uppsägningen
skedde. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning, skall avträde ske å den
fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde.
Hade arrendatorn ej tillträtt fastigheten, när uppsägningen skedde, skall avtalet
genast upphöra att gälla.
Vid livstidsarrende---dödsfallet.
31 §.
Visas särskilda---undantag.
Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att fastigheten är avsedd
att försäljas, eller, i fråga örn undantag från stadgandet i 2 §, att arrendatorn
med hänsyn till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav att han
ingått avtal örn köp eller arrende av annan fastighet förklarar sig vilja avsluta
avtal örn arrende på kortare tid än femton år, eller att med hänsyn till
eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över
området äga friare bestämmanderätt än som följer av vad ovan i denna lag
är stadgat.
över---— i allmänhet.
Skall arrendeavtal ---— är stadgat.
Avslås —--förfallet.
Denna lag träder i kraft den
I motionen I: 278 har hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit påkalla
en verksam reform av arrendesystemet genom lagar — tillgängliga vid
behov — om:
1) frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt;
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr Jfl.
2) en revision av den sociala arrendelagstiftningen;
3) reglering av arrendebelopp; samt
4) tvångsförlängning av för korta arrendetider.
Slutligen har i motionen I: 281 yrkats, att riksdagen ville besluta eller
hos Kungl. Maj :t begära kontroll medelst lag på den sociala arrendelagstiftningen
genom de i uppsiktslagen nämnda jordbrukskommissionerna eller annorledes.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
motionerna.
över motionerna I: 65 och II: 128 har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av lantbruksstyrelsen. För innehållet i
det yttrande, som i anledning därav kommit utskottet tillhanda, lämnas redogörelse
här nedan.
Utskottet kommer härefter att behandla de föreliggande spörsmålen i olika
punkter enligt följande disposition:
A. Arrendators rätt till ersättning för under arrendetiden utförd gödselstadanläggning
(motionerna I: 65 och II: 128);
B. Revision av den sociala arrendelagstiftningen (motionerna I: 140 och
I: 278 punkt 2);
C. Frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt (motionen
I: 278 punkt 1);
D. Reglering av arrendebelopp (motionen I: 278 punkt 3);
E. Tvångsförlängning av för korta arrendetider (motionen I: 278 punkt
4); samt
F. Kontroll på den sociala arrendelagstiftningen (motionen I: 281).
A. Arrendators rätt till ersättning för under arrendetiden utförd gödselstadanläggning.
Enligt gällande allmänna arrendelag — 2 kap. i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom — har arrendator i viss utsträckning rätt till
ersättning av jordägaren för förbättringar, som han under arrendetiden verkställt
å den arrenderade fastigheten. Han har sålunda enligt 10 § rätt till
gottgörelse för den vid tillträdessyn konstaterade brist, som enligt avträdessyn
blivit botad. Vidare har arrendator rätt till viss ersättning enligt 17 §
för nyodling, åtgärder för anordnande av betesbruk och täckdikning samt enligt
18 § för vissa elektriska anläggningar. Bestämmelserna örn huru ersättning
skall utgå äro emellertid i viss mån olika för de skilda fallen, örn fastighetens
värde av arrendatorn genom nyodling eller särskilda åtgärder för anordnande
av betesbruk på ett varaktigt sätt förökats, äger arrendatorn få ersättning
av jordägaren motsvarande det ökade värde, som fastigheten i följd
Andra lagutskottets utlåtande Nr Jtl.
5
av förbättringen kan anses äga vid avträdet. Arrendatorn kan dock icke få
ersättning med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, som han
nedlagt å förbättringen. Örn jordägaren icke lämnat sitt samtycke till förbättring,
varom nu är fråga, skall ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal
räknat, belöper å två hektar, även örn den mark, som förbättrats, är av
större omfattning. I fråga om täckdikning gäller, att arrendator, som verkställer
sådan å fastigheten med användande av tegelrör och efter plan, som
antingen godkänts av jordägaren eller uppgjorts av statens lantbruksingenjör
eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent, skall få ersättning
av jordägaren dels, så snart arbetet behörigen utförts, för så stor del av kostnaden,
som motsvarar värdet av rören, och dels, när fastigheten avträdes, för
vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt.
Från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören, skall
emellertid vid avträdet avdrag ske dels med en femtondel för varje helt år,
varunder arrendatorn utan förhöjning av tegan dragit nytta av täckdikningen,
och dels, örn täckdikningen befinnes bristfällig, med kostnaden för bristens
avhjälpande. Vad slutligen elektriska anläggningar beträffar är det i lagen
fråga örn sådana anläggningar för fastighetens förseende med belysning eller
drivkraft. Örn dylik anläggning utförts efter plan, som godkänts av jordägaren,
eller — örn den avser annat ändamål än alstrande, omformande eller
ackumulering av elektrisk kraft — prövas den lämplig med hänsyn till fastighetens
storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, så är jordägaren,
då fastigheten avträdes, skyldig att lösa anläggningen med vissa undantag.
Lösen skall utgå efter det ökade värde, som fastigheten i följd av anläggningen
kan anses äga när den avträdes. Dock får lösen icke överstiga den
nödiga kostnad, som arrendatorn nedlagt å anläggningen. Örn ämnen till
anläggningen hämtats från fastigheten, skall skäligt avdrag göras därför.
I förarbetena till 1907 års lag anförde lagberedningen (förslag till jordabalk,
I, sid. 87), bland annat:
Ett medel att befordra jordbrukets utveckling skulle vara att genom lag
tillförsäkra arrendatorn ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten.
En sådan anordning skulle naturligtvis vara i hög grad ägnad att höja
jordbruket och sålunda för landet i dess helhet verka fördelaktigt, liksom den,
rätt avvägd, icke skulle ålägga jordägaren någon utgift, som icke motsvarades
av ökat värde å hans egendom. Icke desto mindre har beredningen ansett
denna väg icke kunna i vårt land med fördel beträdas. Den svenske jordägaren
är i regel icke tillika kapitalist, han har utöver sin jord sällan tillgångar,
vilka kunna på detta sätt omflyttas och nedläggas å jorden, dennas avkastning
måste i de flesta fall oavkortad avses för löpande utgifter. Detta förhållande
innebär helt visst en svaghet men kan icke lämnas utan beaktande. En lagstiftning,
som ville tvinga jordägaren att i större eller mindre utsträckning
vidkännas kostnaden för de, låt vara nyttiga och ekonomiskt väl beräknade,
förbättringar, en driftig arrendator vidtoge med hans egendom, skulle i många
fall komma att verka såsom ett medel att avskräcka från upplåtelse på arrende
och nödga jordägaren att för skötseln av sin jord anlita andra utvägar,
vilka måhända utsatte honom för ekonomiskt äventyr.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
Rätt enligt lag till ersättning tillerkändes arrendatorn enligt lagberedningens
förslag allenast för botande av brist, som befunnits vid tillträdet (10 §),
samt för tegelrör, som använts vid täckdikning (17 §). Emellertid gåvos icke
heller dessa regler tvingande natur. — 1907 års lag erhöll det innehåll, som
lagberedningen föreslagit.
De bestämmelser örn rätt för arrendator att även i vissa andra avseenden
erhålla ersättningar för verkställda förbättringar å fastigheten, som innehållas
i 17 och 18 §§ och för vilka redogörelse ovan lämnats, infördes genom lag
den 27 juni 1927.
Till grund för dessa bestämmelser låg ett av de s. k. jordsakkunniga utarbetat
förslag, framlagt i betänkande den 20 juni 1926. Däri anfördes bland
annat:
Uppfattningen örn arrendators rätt att av jordägaren erhålla ersättning för
å fastigheten verkställda förbättringar synes efter allmänna arrendelagens tillkomst
hava undergått förändring. Från olika håll och även vid flera tillfällen
inom riksdagen har framhållits behovet av en utvidgning av allmänna arrendelagens
bestämmelser i förevarande hänseende.
Enligt lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet i Norrland
och vissa delar av Svealand, den s. k. norrländska arrendelagen, äger arrendator,
som genom nyodling eller annan jordförbättring på ett varaktigt sätt
förökat fastighetens värde, rätt till ersättning därför av jordägaren, när fastigheten
avträdes. Ersättning för nyodling utgår emellertid icke med mindre
jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen eller arrendatorn före
dess företagande hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit
platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet
ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling
samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig. Behörig att utfärda
dylikt intyg är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd lantbruksingenjör,
agronom eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som K. B. tillerkänt
behörighet därtill. Ersättningen skall beräknas efter det ökade värde, som
fastigheten till följd av nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga, då
den avträdes av arrendatorn. Ersättningen må emellertid ej överstiga den för
arbetets utförande nödiga kostnaden (11 §).
Att märka är, att ovan refererade bestämmelser gälla även beträffande av
arrendatorn verkställd täckdikning.
Örn elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft
hembjudes jordägaren av arrendatorn, gälla (enl. 19 §) samma regler rörande
jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, som stadgats i 2 kap.
18 § i allmänna arrendelagen.
Vidare må erinras örn bestämmelserna i 18 § allmänna arrendelagen och
19 § norrländska arrendelagen att om arrendatorn i andra fall, än som i lagarna
särskilt reglerats, utöver vad honom ålegat nedlagt kostnad å fastigheten,
så skall vad som sålunda åtgjorts vid avträdet hembjudas jordägaren
till inlösen. Örn jordägaren ej vill lösa, äger arrendatorn bortföra vad han
Andra lagutslcottets utlåtande Nr hl. 7
påkostat. Jord eller byggnad skall dock återställas i det skick, vari arrendatorn
mottog den.
För att främja gödselvården hava statsmakterna för åtskillig tid sedan vidtagit
åtgärder. Sålunda beslöts vid 1918 års riksdag inrättande av gödselvårdslånefonden.
Gällande bestämmelser för lånerörelsen äro intagna i kungörelsen
den 11 juli 1918 (nr 576) med däri genom kungörelserna nr 186 år
1925, 241 år 1927 och 132 år 1931 gjorda ändringar. Statslån från fonden
tilldelas hushållningssällskap för att därav utlämna lån för utförande av ändamålsenliga
gödselstäder samt sådana anordningar inom vederbörande djurstallar,
som betingas av en rationell gödselvård (gödselvårdslån). Gödselvårdslån
kan beviljas ägare eller brukare av aker eller annan odlad jord, oberoende
av storleken av den fastighet, där arbetet är avsett att utföras, och beträffande
brukare, av brukningstidens längd samt må ej beviljas till högre
belopp än 2,000 kronor och icke uppgå till mer än 75 procent av den beräknade
kostnaden för anläggningen.
Vid 1933 års riksdag hemställdes i två motioner, I: 330 och II: 507, att
riksdagen måtte för beredande i stor utsträckning av arbetstillfällen samt för
tillvaratagande av värdefulla växtnäringsämnen utav medlen till arbetslöshetens
bekämpande dels anvisa ett förslagsanslag av 3.6 miljoner kronor att utgå
såsom bidrag för utbyggande av cementerade gödselvårdsanläggningar, dels
ock avsätta förslagsvis 3.6 miljoner kronor till utlämnande av lån för samma
ändamål mot i tillämpliga delar nu gällande villkor för lån från gödselvårdslånefonden.
Särskilda utskottet anförde i utlåtandet nr 17 (sid. 82) beträffande dessa
motioner, bland annat:
Såsom framgår av vad motionärerna anfört ägnas för närvarande allt för
liten omvårdnad åt tillvaratagandet av kreatursgödseln. Stora värden ga härigenom
förlorade, och enligt utskottets mening är det därför av vikt, att tran
statsmakternas sida örn möjligt ytterligare åtgärder vidtagas för åstadkommande
av en förbättring av förhållandena å förevarande^ område. Da motionärernas
förslag om statsbidrag för ifrågavarande ändamål är ägnat att bidraga
till undanröjandet av en av de förnämsta orsakerna till att gödselvården hittills
i många fall blivit försummad — nämligen bristen å anläggningskapital
— synes detta förslag enligt utskottets mening värt beaktande.
En utvidgad verksamhet av det slag, varom här är fråga, är även av betydelse
med hänsyn till önskvärdheten av att ökade arbetstillfällen i största
möjliga utsträckning beredas. o
I anslutning till vad sålunda anförts vill utskottet dels pa grund av den
betydelse ur jordbrukssynpunkt, som förekomsten av tidsenliga och ändamålsenliga
gödselvårdsanläggningar äger, dels ock med hänsyn till det välbehövliga
arbetstillskott, vilket genom anordnandet därav tillskapas, förorda, att
anslag anvisas för bidrag till ifrågavarande ändamål.
På hemställan av särskilda utskottet anvisade riksdagen för budgetåret
1933/1934 under utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till statsverket,
såsom särskilda reservationsanslag dels 700,000 kronor såsom bidrag till göd
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
selvårdsanläggningar och dels 500,000 kronor såsom lån till dylika anläggningar.
Kungl. Maj:t har den 30 juni 1933 utfärdat kungörelse (nr 435) angående
statsbidrag till gödselvårdsanläggningar. För statsbidrag gälla i huvudsak
enahanda bestämmelser som för lån till gödselvårdsanläggningar. Statsbidraget
har begränsats till belopp, motsvarande högst 25 procent av den beräknade
kostnaden för den med bidraget avsedda anläggningen. Sammanlagda
beloppet av för anläggningen beviljade statsbidrag samt lån av statsmedel
får ej överstiga 2,000 kronor och ej heller utgöra mer än 75 procent av
nyssnämnda kostnad.
I innevarande års statsverksproposition under utgifter för kapitalökning,
fonden för förlag till statsverket, punkt 12, har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att såsom bidrag till gödselvårdsanläggningar anvisa för budgetåret
1934/1935 ett reservationsanslag av 700,000 kronor. Någon kapitalökning för
nästa budgetar för gödselvardslanefonden har däremot icke ansetts erforderlig.
I två motioner, 1:169 och 11:313, har yrkats, bland annat, att anslagsbeloppet
måtte bestämmas till 1,500,000 kronor i stället för 700,000 kronor.
Jordbruksutskottet har i utlåtande nr 53 anfört, att i betraktande särskilt
av möjligheten att i form av lan från gödselvårdslånefonden ävensom såsom
egnahemspremielån och stödlan erhålla bidrag för utförande av gödselvårdsanläggningar
någon förhöjning av anslaget för bidrag till gödselvårdsanläggningar
icke kunde tillstyrkas.
Riksdagen har med bifall till hemställan av jordbruksutskottet den 18 sistlidne
april såsom bidrag till gödselvårdsanläggningar för nästa budgetår anvisat
ett reservationsanslag av 700,000 kronor.
S. k. premielån kan utlämnas i förening med egnahemslån i syfte att stödja
de egnahemslånetagare, som vid lägenhetens förvärvande ämna genom vissa
odlings- och byggnadsarbeten i avsevärd mån förbättra, utvidga eller värdeförhöja
jordbrukslägenhet. Premielån kan utgå bl. a. för uppförande av gödselstad
[se kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder
för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, ändrad genom kungörelsen
nr 169 ar 1933, samt kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten,
ändrad genom kungörelserna nr 249 år 1932 och 170 år 1933],
Stödlån, som tillkommit år 1932 för att bringa egnahemslåntagare hjälp i
förhanden varande nödläge, kan beviljas bl. a. för anläggning för gödselvård
[se kungörelsen den 23 mars 1934 (nr 54) örn ackordslån och stödlån till jordbrukare]
.
Rörande innehållet i de lagregler, som föreslagits i de förevarande motionerna
I: 65 och II: 128, har i motionerna anförts, bland annat:
Som villkor för rätt till ersättning torde böra sättas att anläggningen utförts
efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts
av hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent.
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
9
Då arrendatorn ensam har omedelbar nytta av anläggningen och då bidrag
och lån kan erhållas av statsmedel, som i regel fullt täcka den kontanta kostnaden,
synes arrendators rätt till ersättning böra inträda först vid arrendets
avträdande. Bestämmandet av ersättningens belopp torde, i likhet med vad
som är fallet beträffande täckdikning, böra ske dels med hänsyn till arrendatorns
kostnader för anläggningen, dels med hänsyn till den tid arrendatorn
nyttjat densamma utan förhöjning av arrendet.
Beträffande ersättningens storlek synes denna böra sättas till arrendatorns
kostnader för anläggningen, dock högst till den vid planens uppgörande beräknade
anläggningskostnaden. Härifrån bör givetvis avgå det bidrag utan
återbetalningsskyldighet, som arrendatorn ev. erhållit av statsmedel.
I fråga örn den tid, som kan anses vara en skälig amorteringstid för en
cementerad gödselstad, torde 25 år kunna beräknas. Arrendatorn skulle då,
när fastigheten avträdes, av jordägaren erhålla ersättning för anläggningskostnaden
enligt vad ovan sagts, med avdrag av en tjugofemtedel för varje
helt år varunder han, utan förhöjning av arrendet, dragit nytta av anläggningen.
Lantbruksstyrelsen har i sitt över motionerna avgivna yttrande anfört, bland
annat:
Med hänsyn till den avsevärda förbättring av jordbruksfastighet, som en
cementerad gödselstad måste anses utgöra, håller lantbruksstyrelsen i likhet
med motionärerna före, att jordägare bör vara skyldig att under vissa villkor
ersätta arrendator kostnad för utförande av dylik anläggning.
Lantbruksstyrelsen anser sig i huvudsak kunna ansluta sig till vad motionärerna
anfört i fråga om dylik ersättning. Vissa detaljanmärkningar synas
dock kunna framställas däremot.
Motionärerna hava föreslagit, bland annat, att arrendator bör tillerkännas
ersättning med belopp, motsvarande beräknad anläggningskostnad med avdrag
för det bidrag utan återbetalningsskyldighet, som han erhållit av statsmedel.
Då emellertid dylikt bidrag kan tänkas utgå jämväl av andra allmänna
medel, synes avdrag böra ske icke allenast för bidrag av statsmedel utan även
för bidrag överhuvud taget av allmänna medel. Ersättning synes lantbruksstyrelsen
vidare böra utgå icke på den beräknade kostnaden utan, såsom fallet
är i fråga örn ersättning för betesförbättring, på nödvändiga, verkliga kostnader
för anläggningen.
Amorteringstiden för cementerad gödselstad hava motionärerna föreslagit
till 25 år. Då fastigheten avträdes, skulle arrendator i enlighet härmed av
jordägaren erhålla ersättning för anläggningskostnaden enligt vad ovan sagts
med avdrag av en tjugofemtedel för varje helt år, varunder han utan förhöjning
av arrendet dragit nytta av anläggningen. Enligt nyttjanderättslagen 2
kap. 17 § tredje stycket har motsvarande tid för täckdikning bestämts till 15
år. Med hänsyn såväl därtill att en gödselstads varaktighet icke torde vara
avsevärt längre än i fråga örn täckdikning som ock därtill att de nyttiga
verkningarna av en gödselstadanläggning torde framträda i stort sett lika
snart och i samma grad som av täckdikning, synes amorteringstiden i varje
fall icke böra bestämmas till längre tid än högst 20 år.
Anmärkas må, att ett likalydande tillägg givetvis synes böra göras jämväl
till norrländska arrendelagen (11 §).
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen hava statsmakterna med Utskottet.
hänsyn till den stora nationalekonomiska vinst för landet, som en väl ordnad
gödselvård otvivelaktigt medför, vidtagit skilda åtgärder för att främja göd
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
selvården. Såväl lån som bidrag kunna erhållas för, bland annat, utförande
av ändamålsenliga gödselvårdsanläggningar.
I många fall torde en arrendator å jordbruksfastighet anse det vara med
sin fördel förenligt att anlägga gödselstad. En sådan anläggning är givetvis
till viss fördel även för jordägaren, i det att värdet å hans fastighet nästan
undantagslöst därigenom förhöjes. Rätt för arrendatorn att av jordägaren få
ersättning för anläggningen finnes emellertid icke stadgad i nu gällande lagstiftning.
Huruvida en sådan rätt skall genom lag tillerkännas arrendatorn
samt det närmare innehållet av en lagstiftning härutinnan bör enligt utskottets
mening med hänsyn till frågans vikt och betydelse göras till föremål för utredning.
Vid en sådan utredning torde böra övervägas de olika möjligheter, som erbjudas
att ordna en dylik ersättningsfråga. Det bör vara särskilt angeläget
att giva sådana regler, att jordägaren icke ådrages onödiga utgifter. Ersättning
bör därför icke utgå till arrendator för sådana kostnader, för vilka han
kunnat erhålla bidrag av allmänna medel, därest alla de möjligheter anlitats,
som författningarna medgiva. Ävenledes torde böra beaktas, att bestämmelser
givas örn betryggande kontroll över arbetets utförande.
B. Revision av den sociala arrendelagstiftningen.
I 2 kap. 7 § nyttjanderättslagen stadgas, bland annat, att, örn jordägare undandrager
sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet
är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, arrendatorn
skall njuta skäligt skadestånd. Denna regel är av tvingande natur.
Enligt 5 § norrländska arrendelagen skall vad i 2 kap. 7 § nyttjanderättslagen
stadgas, lända till efterrättelse, därest arrendatorn enligt arrendeavtalet
skall utgöra dagsverken eller annat arbete.
Särskilda bestämmelser finnas i allmänna arrendelagen §§ 45—54 örn jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare. Av dessa bestämmelser
må omnämnas dels det allmänna stadgandet i 46 §, att upplåtelse
som regel skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns
livstid, dels ock dispensbestämmelserna i 54 §. Örn särskilda omständigheter
visas böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som skriftligen upprättats,
undantages från tillämpning av något av stadgandena i 46—50 §§ eller
52 eller 53 §, och örn avtalet innehåller förbehåll, att medgivande därtill må
sökas, så ankommer det på K. B. i det län, där fastigheten är belägen, att medgiva
sådant undantag. Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att arrendatorn
på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning
icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med hänsyn
till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att
över området äga friare bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.
Bestämmelse örn femtonårig arrendetid såsom regel återfinnes i norrländska
arrendelagen i 2 §. Jämväl enligt denna lag kunna särskilda omständigheter
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
11
föranleda dispens från lagens tillämpning (31 §). Såsom sådan omständighet
skall särskilt anses, att det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning
icke är sådant, att självständigt jordbruk kan idkas därå, eller att med hänsyn
till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt
att över området äga friare bestämmanderätt än som följer av lagens bestämmelser.
I anledning av åtskilliga motioner behandlades vid 1930 års riksdag ingående
vissa sociala jordfrågor. I utlåtande nr 1 upptog sammansatta andra
lag- och jordbruksutskottet under skilda huvudrubriker olika jordfrågor, bland
annat den sociala arrendelagstiftningen samt vissa spörsmål rörande denna lagstiftnings
tillämpning och verkningar särskilt i Värmland och vissa delar av
Bergslagen (huvudrubrik II). Härvid behandlades efter en inledande historik
och översikt, bland annat, under punkt a) frågan örn sammankoppling av arrendeavtalet
med ett arbetsavtal samt under punkt h) frågan om den sociala
arrendelagstiftningens tillämpning och verkningar särskilt i Värmland och
vissa delar av Bergslagen. Beträffande historik med mera angående dessa frågor
anhåller utskottet att få hänvisa till sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
ovannämnda utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag sid. 17—26
samt 42—47.
På hemställan av det sammansatta utskottet beslöt riksdagen, bland annat,
att i skrivelse (nr 276) till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa
utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av gällande arrendelag
i vad avsåge arrenden, som folie under den sociala arrendelagstiftningen,
med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen
utsträcktes genom lag den 27 juni 1927 (d. v. s. Värmland och vissa
socknar i örebro län), ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
I detta sammanhang må omnämnas, att i det sammansatta utskottets utlåtande
nr 1 under särskilda huvudrubriker vidare behandlades, bland annat, frågan
örn frilösning av arrendejordbruk (V), därutinnan viss utredning föreslogs,
vartill utskottet återkommer nedan under punkt C, samt frågan om återupptagande
av den sociala jordfrågan i hela dess vidd (IX). I detta hänseende
erinrade utskottet, att förut i utlåtandet utredning tillstyrkts rörande
vissa särskilda delar av den sociala jordfrågan, samt hemställde, att vad därutöver
yrkats icke måtte föranleda till någon åtgärd.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Den 4 december 1930 utsåg dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet von Stockenström, jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit fem utredningsmän
att verkställa ovannämnda utredning jämte vissa andra av riksdagen
i samband därmed begärda utredningar. Till utredningsmän utsågos
professorn K. G. Westman (ordförande), lantbrukaren Elof B. Andersson i
Fältenborg, jägmästaren C. G. L. Hison Tamm, dåvarande bankofullmäktigen
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
P. E. Sköld och ombudsmannen H. Molander. Utredningsmännen antogo namnet
»Sociala jordutredningen». (Sedan bankofullmäktigen Sköld utnämnts
och förordnats till statsråd och chef för jordbruksdepartementet, tillkallades
den 26 september 1932 i hans ställe såsom ledamot av kommittén sekreteraren
hos svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet redaktören H. Sten.)
Sociala jordutredningen upptog såsom ett första led i sitt uppdrag till utredning
fråga örn vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen samt avgav
i detta ämne betänkande den 5 december 1931 (Statens offentl. utredn.
1932: 1). Efter en historik (sid. 10—45) lämnades en redogörelse för av sociala
jordutredningen inhämtade upplysningar (sid. 45—68). Vidare redogjordes
(i bilaga, sid. 76—121) för en av utredningsmännen företagen studieresa
till Värmlands m. fl. län 19—23 augusti 1931. Betänkandet innehöll slutligen
»förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 7, 39, 41 och 54 §§ lagen
den 14 juni 1907 (nr 36, sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom» samt
»förslag till lag örn ändrad lydelse av 28 och 31 §§ lagen den 25 juni 1909
(nr 57, sid. 2) om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av
Svealand» ävensom motivering därtill (sid. 68—75). Lagförslagen finnas intagna
här ovan i utlåtandet. Sociala jordutredningens motivering har till huvudsaklig
del återgivits i motionen 1:140, och anhåller utskottet att därutinnan
få hänvisa till motionen.
I motionen 1:140 föreslås, att riksdagen skall antaga dessa av sociala jordutredningen
utarbetade lagförslag. I motionen 1:278 punkt 2 hemställes örn
en revision av den sociala arrendelagstiftningen, ett yrkande som delvis torde
kunna anses sammanfalla med yrkandet i motionen 1: 140.
Över sociala jordutredningens betänkande hava yttranden av Kungl. Majit
infordrats från samtliga länsstyrelser, vilka tillika ålagts att införskaffa yttranden
från jordbrukskommissionerna, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen med
åliggande tillika att bereda hushållningssällskapens förvaltningsutskott tillfälle
att yttra sig samt statens egnahemsstyrelse. Tillfälle att avgiva yttrande över
förslaget har dessutom lämnats Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges
skogsägareförbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt svenska
sågverksarbetareförbundet. Därjämte har genom statsrådets och chefens
för justitiedepartementet försorg en kortfattad promemoria över förslaget tillställts
ett antal enskilda personer för yttrande. Yttranden hava avgivits av
samtliga myndigheter, sammanslutningar och personer utom Jämtlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
svenska sågverksindustriarbetareförbundet, jordbrukskommissionen
i Kristianstads län samt förvaltningsutskotten för hushållningssällskapen
i Södermanlands, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs
län. De fem sistnämnda hava förklarat sig avstå från att yttra sig över
betänkandet.
Sociala jordutredningens förslag har lämnats utan erinran av länsstyrelser
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.
13
na i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Värmlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, jordbrukskommissionerna
i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län samt förvaltningsutskotten för hushållningssällskapen i Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar (södra hushållningsällskapet), Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens län.
Ej heller jordbrukskommissionen i Södermanlands län och Östergötlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava haft något att erinra mot de
föreslagna lagändringarna i och för sig men hava (liksom vissa andra) önskat
mera genomgripande ändringar i den sociala arrendelagstiftningen.
Förslaget såsom helhet synes i princip hava tillstyrkts, förutom av förut
nämnda myndigheter, jämväl av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands
län, jordbrukskommissionerna i Hallands, Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands och Jämtlands län, lantbruksstyrelsen samt förvaltningsutskotten
för hushållningssällskapen i Kalmar (norra hushållningssällskapet), Hallands,
örebro och Västerbottens län.
Mer eller mindre avvisande mot förslaget i dess helhet hava ställt sig länsstyrelserna
i Älvsborgs och Skaraborgs län, jordbrukskommissionerna i Kopparbergs
län samt inom Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskaps
verksamhetsområden, Stockholms stads och läns hushållningssällskaps förvaltningutskott,
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, förvaltningsutskotten
inom Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskap, statens
egnahemsstyrelse samt Sveriges skogsägareförbund.
Övriga myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttrande, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, örebro, Kopparbergs och Gävleborgs
län, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Uppsala och Gävleborgs län, Gävleborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, domänstyrelsen och
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, hava i olika avseenden framställt detaljanmärkningar
mot förslaget.
Till fullgörande av uppdraget att verkställa utredning rörande erfarenheterna
vid tillämpningen av gällande arrendelag såvitt angår arrenden, som falla
under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till de delar av
riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes år 1927, har sociala
jordutredningen, såsom av det föregående framgår, avlämnat betänkande till
Kungl. Majit den 5 december 1931, innehållande, bland annat, förslag till
ändringar i vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen.
Över detta betänkande hava åtskilliga myndigheter, sammanslutningar och
enskilda personer under år 1932 avgivit yttranden till Kungl. Majit.
Mod hänsyn till önskvärdheten av att de spörsmål, som i anledning av nämnda
betänkande och däröver avgivna yttranden föreligga till övervägande, bringas
till lösning, anser sig utskottet böra föreslå riksdagen att i skrivelse till
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville slutföra utredningen om de förslag
till ändringar i ny teander ättslagen och norrländska arrendelagen, vilka
sociala jordutredningen i sitt ifrågavarande betänkande framlagt, samt förelägga
riksdagen det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
I den mån det yrkande, som framställts i punkten 2 av motionen I: 278, icke
kan anses bifallet genom den framställning till Kungl. Majit, som utskottet
här ovan föreslagit, finner utskottet icke skäl att tillstyrka bifall till detsamma.
C. Frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt.
Jämväl förevarande spörsmål behandlades, såsom ovan nämnts, ingående vid
1930 års riksdag. Utskottet anhåller härutinnan att få hänvisa till sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, sid. 75—96.
På hemställan av det sammansatta utskottet beslöt riksdagen i skrivelse
(nr 276) anhålla, att Kungl. Majit — i anslutning till samtidigt begärd utredning
rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk
och rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade härför
lämpliga personer att erhålla egna jordbruk — ville verkställa utredning rörande
de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta
frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Jämväl denna utredning uppdrogs åt sociala jordutredningen, som ännu icke
slutfört densamma.
Ur sociala jordutredningens betänkande den 5 december 1931 med förslag
till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen må i detta sammanhang
anföras följande uttalande av utredningen (sid. 70) i
Den skärpta arrendelagstiftningen, icke minst skadeståndsbestämmelserna
i 7 §, har i sin mån föranlett, att skogsbolagen, som tidigare ogärna velat avhända
sig sina arrendeställen, numera i stor utsträckning söka avveckla arrendesystemet
och försälja arrendegårdarna.
Under det att det tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en strävan
att få friköpa arrendejordbruken, har med nuvarande ekonomiska förhållanden
hos arrendatorerna ett motsatt intresse gjort sig märkbart. De flesta
arrendatorer, varom här är fråga, äro för sitt uppehälle till stor del beroende
av det arbete med kolning, skogskörning, huggning o. dyl., vartill bolaget kan
bereda tillgång. I egenskap av arrendator känner skogsarbetaren sig tryggare
för den nödvändiga arbetstillgången än örn han med äganderätt förvärvade
sitt ställe. Ett annat skäl, som under nuvarande ekonomiska förhållanden
ur arrendatorns synpunkt talar mot frilösning, är, att räntorna på köpeskillingen
och övriga med äganderätten förenade årliga utgifter ofta betydligt
överstiga den arrendeavgäld, som för närvarande utgår. Arrendatorerna se
därför i många fall numera med bekymmer på bolagens stora utbud av arrendeställen.
I motion I: 213 vid 1932 års riksdag föreslog herr Lindhagen, att riksdagen
ville med stöd av de sociala jordkommissionernas i gångna tider framlagda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4 1.
15
grundsatser och lagförslag antaga skäliga lagar nied stöd ytterst av tvångsföreskrifter
om, bland annat, frilösning av arrendejordbruk.
Andra lagutskottet, som hänvisade till det åt sociala jordutredningen lämnade
uppdraget, avstyrkte motionen (utlåtande nr 24).
Reservation anfördes av herrar Linder och Lindhagen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1933 års riksdag hemställdes i likalydande motionerna I: 323 av herr
Lindhagen och II: 520 av herr Wiklund m. fl., att riksdagen ville provisoriskt
antaga lag örn sådan ändring av lagen den 12 maj 1917 om expropriation, att
i 1 § en ny punkt, 14, måtte tilläggas, enligt vilken expropriation skulle kunna
tillåtas bland annat för frilösning av smärre arrendejordbruk.
Andra lagutskottet hemställde (utlåtande nr 32), att motionerna icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Reservation anfördes av herr Lindhagen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Det må här omnämnas, att yrkanden vid innevarande års riksdag framställts
av herr Lindhagen i motionerna 1:276, 1:277 och I: 279, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagar örn rikets kolonisation och örn
komplettering av ofullständiga jordbruk med stöd av expropriationsrätt ävensom
att riksdagen måtte provisoriskt antaga vissa ändringar i gällande expropriationslag
— innefattande, bland annat, expropriationsrätt för smärre
arrendejordbruk -—• i avvaktan på effektiva jordreformer. Nämnda tre motioner
behandlas av utskottet i utlåtandet nr 40, vartill utskottet anhåller att få
hänvisa.
De skäl, som tidigare vid upprepade tillfällen anförts, när riksdagen avstyrkt
att införa rätt för arrendator att genom expropriation frilösa arrende,
anser utskottet alltjämt äga giltighet. Riksdagen har, såsom av det föregående
framgår, i stället uttalat sig för, att ett övervägande borde ske rörande
ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning
av mindre arrendejordbruk, samt hemställt att, sedan utredning verkställts,
de förslag, vartill densamma kunde föranleda, måtte framläggas för
riksdagen. Utredningen ifråga har av Kungl. Maj:t uppdragits åt sociala
jordutredningen, som hittills icke avslutat densamma.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet icke skäl tillstyrka
riksdagen att i anledning av det i motionen 1:278 under punkt 1 gjorda yrkandet
göra någon framställning till Kungl. Maj:t.
D. Reglering av arrendebelopp.
I 47 § andra stycket i nyttjanderättslagen finnes en bestämmelse — som
gäller för jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare
— att, örn i orten allmän svårare missväxt inträffar, arrendator skall njuta
Utskottet.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
Utskottet.
skälig nedsättning i legan, där densamma är utsatt i penningar eller naturalster.
Ett lagstadgande av enahanda innehåll återfinnes i 5 § tredje stycket
av norrländska arrendelagen. Bestämmelser därutöver örn att arrendebelopp
skola rättas efter konjunkturerna finnas icke i nämnda arrendelagar.
Fråga örn reglering av arrendebelopp behandlades bland annat av jordkommissionen
i det uti del VI av dess betänkanden (S. O. U. 1923:40) framlagda
förslaget till social arrendelag. Jordkommissionen förklarade, att den
i sitt förslag till sådan lag icke ansåg sig böra förorda någon jämkning av
den mellan kontrahenterna avtalade legan för annat fall än vid allmän svårare
missväxt i orten.
I reservation till jordkommissionens betänkande anförde herr Lindhagen,
att det syntes honom som om tillfälle borde beredas till en prövning av arrendevillkoren
under pågående arrendetid även vid andra katastrofer än missväxt
såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar.
I betänkande med förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av nyttjanderättslagen
(S. O. U. 1926: 8) yttrade jordsakkunniga i samband med att
de förklarade sig icke kunna förorda tvingande bestämmelser örn nedsättning
i legan vid svårare missväxt i orten beträffande arrenden under andra jordägare
än bolag och därmed jämställda, bland annat, att de ännu mindre kunde
biträda herr Lindhagens ovan omförmälda i jordkommissionen reservationsvis
framförda hemställan.
I fråga örn arrendatorer av kronan tillhöriga jordbruksegendomar samt av
ecklesiastika boställen finnas i åtskilliga författningar m. m. bestämmelser,
som medgiva viss reglering av arrendebelopp (Svensk förf. sami. nr 186, 187,
376, 465 och 466 år 1932 samt 79 och 100 år 1933).
Vad i motionen 1:278 anförts rörande behovet och lämpligheten av en lag
med bestämmelser angående reglering av arrendebelopp anser utskottet icke
böra giva anledning till en framställning till Kungl. Maj:t i syfte att få en
sådan lagstiftning till stånd. Utskottet vill fördenskull föreslå, att den i
punkten 3 av motionen 1:278 gjorda hemställan icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
E. Tvångsförlängning av för korta arrendetider.
Fråga angående antagande av lag örn förlängning av vissa arrendeavtal var
under samtliga åren 1920—1924 föremål för riksdagens prövning i anledning
av propositioner och motioner. Frågan föll emellertid varje år och någon lagstiftning
i ämnet kom icke till stånd. För vad i denna fråga förekommit lämnas
redogörelse i andra lagutskottets utlåtande nr 38 till 1924 års riksdag,
till vilket utskottet anhåller att få hänvisa.
I förevarande sammanhang må erinras därom, att såväl enligt norrländska
arrendelagen som enligt allmänna arrendelagens stadganden örn jordbruks
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
17
arrenden linder bolag oell med dem likställda jordägare såsom huvudregel för
arrendetidens längd gäller, att densamma ej skall understiga femton år. I
fråga örn jordbruksarrenden under fideikommiss är motsvarande tid tio år.
I sitt betänkande den 5 december 1931 med förslag till vissa ändringar i
den sociala arrendelagstiftningen anförde sociala jordutredningen, bland
annat, att jordägarna (bolag) i många fall sökte ernå kortare arrendetid, antingen
genom införande i kontrakten av villkor, som föranledde arrendatorerna
att uppsäga avtalen efter kortare tid, eller också genom dispens. Ofta
slötos avtal med arrendetid av endast ett år, varvid samtidigt överenskoms, att
dispens skulle sökas. I regel biföllos dylika dispensansökningar av länsstyrelserna.
I de lagförslag, som utarbetats av sociala jordutredningen och vilkas antagande
av riksdagen påyrkats i motionen 1:140, hava intagits ändrade dispensbestämmelser,
därvid sociala jordutredningen med ledning av gjorda erfarenheter
sökt utforma de dispensgrunder, som skäligen böra bibehållas, och utesluta
de, som visat sig mindre motsvara berättigade intressen.
För den i punkten 4 av motionen I: 278 gjorda hemställan angående framställning
till Kungl. Majit, att en lag rörande tvångsförlängning av korta
arrendetider måtte utarbetas, hava icke anförts skäl, som kunna föranleda
utskottet att därtill giva sitt tillstyrkande.
F. Kontroll på den sociala arrendelagstiftningen.
Inledningsvis må i anledning av yrkandet i motionen 1: 281 erinras, att i 1 §
lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk stadgas, att örn brukningsdel
är av den beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att
med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad i lagen
örn nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat örn jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare, så skall uppsikt hållas
däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så
vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga
byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. För uppsiktens utövande
skall enligt 4 § för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde finnas en
jordbrukskommission, bestående av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd
av Konungen, och två andra ledamöter, valda den ena av landstinget och
den andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Frågan om kontroll å den sociala arrendelagstiftningens tillämpning har
tidigare varit föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen.
För vad därutinnan tidigare förekommit lämnas redogörelse i sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets förut omförmälda utlåtande nr
1 till 1930 års riksdag, och får utskottet beträffande tiden till och med år
1928 hänvisa till nämnda utlåtande sid. 38—40.
Bihang lill riksdagens protokoll 1984. 9 sami. 2 avd. Nr 4l.
TJtskottet.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
Vid 1929 års riksdag hemställdes i motioner, 1:185 av herr Lindhagen och
11:275 av herr Pettersson i Hällbacken m. fl., att riksdagen ville besluta sådana
ändringar och tillägg till gällande sociala arrendebestämmelser, att,
bland annat, kontroll vunnes på lagens tillämpning. Eventuellt yrkades framställning
till Kungl. Maj :t i nämnda syfte.
I sitt över motionerna avlåtna utlåtande, nr 17, hemställde andra lagutskottet,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn förslag till
åtgärder från det allmännas sida för att åt sådana arrendatorer under bolag och
med dem likställda, för vilka särskilda sociala lagbestämmelser gälla, bereda
möjlighet att kostnadsfritt erhålla rättshjälp med avseende å frågor rörande
arrendeförhållanden.
I reservation av sex ledamöter hemställdes örn bifall till motionernas yrkande.
Mot utskottets hemställan örn skrivelse till Kungl. Majit anmäldes
reservation av två ledamöter.
Med bifall till utskottets hemställan begärde riksdagen i skrivelse nr 80
sådant förslag rörande rättshjälp åt vissa arrendatorer, som utskottet ifrågasatt.
I motion 1: 208 punkt 5 framställde herr Lindhagen vid 1930 års riksdag
samma yrkande som i motionen 1:185 vid 1929 års riksdag.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i anledning av motionen
i sitt utlåtande nr 1, att länsstyrelserna, efter remiss, under slutet av
1929 avgivit utlåtanden till Kungl. Majit i den fråga, som riksdagens skrivelse
nr 80 år 1929 berört. Utskottet uttalade för sin del önskvärdheten av
att förslag i det på Kungl. Majits prövning beroende ärendet så snart som
möjligt utarbetades och framlades. Utskottet erinrade vidare örn, att utskottet
i anledning av andra väckta motioner förordade anhållan hos Kungl. Majit
örn utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av gällande arrendelagar
i vad avsåge arrenden, som folie under den sociala arrendelagstiftningen,
med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den s. k. norrländska arrendelagen
utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, samt örn framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utskottet
fann icke skäl föreligga att med anledning av yrkandet -i motionen I: 208
punkten 5 då ifrågasätta någon ytterligare åtgärds vidtagande. Reservation
anfördes av herr Lindhagen.
Utskottets hemställan örn sådan undersökning rörande den sociala arrendelagstiftningens
tillämpning och verkningar, som nyss nämnts, samt om avslag
å det i motionen I: 208 punkten 5 framställda yrkandet godkändes av
riksdagen.
Nämnda utredning verkställdes, såsom förut omnämnts, av sociala jordutredningen
och framlades i dess betänkande den 5 december 1931 med förslag
till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (S. O. U. 1932:1). I
betänkandet anfördes, bland annat (sid. 75), att arrendatorerna ofta tillhörde
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
19
de mindre bemedlade samhällsklasserna. De vore därför säkerligen ofta i
behov att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar eller annat biträde i ärenden
angående arrendeavtalet och därmed sammanhängande frågor. Genom
en sådan anordning skulle även kunna vinnas en viss garanti för att den sociala
arrendelagstiftningens bestämmelser komme att noga följas. Utredningsmännen
ville därför bringa i erinran riksdagens skrivelse nr 80 år 1929.
Vid 1932 års riksdag yrkade herr Lindhagen i motion I: 213, att riksdagen
måtte antaga, bland annat, lag örn effektivitet i den sociala arrendelagstiftningen.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 24 örn avslag å motionen.
Reservation anfördes av herrar Linder och Lindhagen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Sedan riksdagens ovannämnda skrivelse nr 80 år 1929 tidigare handlagts
inom justitiedepartementet, därvid länsstyrelserna efter remiss avgivit yttranden
över densamma, anmäldes skrivelsen inför Kungl. Maj:t den 28 augusti
1933 å jordbruksdepartementets föredragning. Då uppdrogs åt sociala jordutredningen
att verkställa i ärendet erforderlig ytterligare utredning. Sådan
avgavs i betänkande den 13 oktober 1933, vilket innehöll förslag till kungörelse
i ämnet.
I överensstämmelse med sociala jordutredningens förslag hemställde Kungl.
Majit i årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 107, a.tt riksdagen
till bestridande av kostnaderna för arrenderådgivning åt arrendatorer
under bolag eller med dem likställda jordägare, för vilka särskilda sociala lagbestämmelser
gälla, måtte anvisa för nästa budgetår ett extra förslagsanslag
av 10,000 kronor.
Denna hemställan hänvisades till jordbruksutskottet, som i sammanhang
därmed behandlade två motioner, I: 280 av herr Lindhagen och II: 357 av herr
Ericsson i Sörsjön m. fl. (se jordbruksutskottets utlåtande nr 1, punkt 50).
Motionen 1:280 har åberopats såsom stöd för den motion, 1:281, som andra
lagutskottet nu har att behandla. Beträffande innehållet i motionen 1: 280
får utskottet hänvisa till densammas text.
På hemställan av jordbruksutskottet beslöt riksdagen den 7 sistlidne_ april
dels att med avslag å i motionen II: 357 gjort yrkande bifalla Kungl. Maj:ts
förslag, dels ock att motionen I: 280, i den mån den icke kunde anses besvarad
genom nämnda beslut, icke skulle föranleda till någon åtgärd.
Slutligen får utskottet i förevarande sammanhang omnämna, att jordbrukskommissionen
i Västmanlands län på grund av erfarenbeter, som vunnits vid
resor inom tjänstgöringsområdet, i en den 2 december 1932 dagtecknad skrivelse
bringat till Kungl. Maj :ts kännedom, att åtgärder i vissa fall syntes
bliva vidtagna i syfte att kringgå bestämmelserna i lagen den 27 juni 1927
angående uppsikt å vissa jordbruk. Nämnda skrivelse jämte vissa i anledning
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr £1.
Utskottet.
av densamma avgivna utlåtanden hava av Kungl. Majit överlämnats till sociala
jordutredningen med uppdrag att till prövning upptaga däri omförmälda
spörsmål. Ärendet har ännu ej slutbehandlats av sociala jordutredningen.
Av vad ovan anförts framgår, att riksdagen innevarande år beviljat anslag
för arrenderådgivning åt arrendatorer under bolag eller med dem likställda
jordägare, för vilka särskilda sociala lagbestämmelser gälla. Härigenom torde
även ernås en viss kontroll över att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser
efterföljas. Skäl för att tillskapa lagstiftning rörande ytterligare
sådan kontroll hava enligt utskottets mening icke anförts. Utskottet finner
sig med anledning härav icke kunna tillstyrka den i motionen I: 281 gjorda
hemställan.
På grund av vad ovan (under A—F) anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen i anledning av de ovan under A behandlade
motionerna I: 65 och II: 128 måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning,
huruvida och i vilken omfattning i lag måtte stadgas rätt för
arrendator att av jordägaren erhålla ersättning för under arrendetiden
utförd ändamålsenlig gödselstadanläggning samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda;
II. att riksdagen i anledning av under B här ovan behandlade
motionen 1:140 samt punkten 2 i motionen I: 278 måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
slutföra utredningen örn det förslag till ändringar i vissa delar
av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, som
framlagts av sociala jordutredningen i dess betänkande den 5
december 1931, samt förelägga riksdagen det förslag, vartill
utredningen kan föranleda;
III. att den under B här ovan behandlade, i motionen I: 278
punkten 2 gjorda hemställan, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet under II hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd;
IV. att den under C här ovan behandlade, i motionen I: 278
punkten 1 gjorda hemställan icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;
V. att den under D här ovan behandlade, i motionen I: 278
punkten 3 gjorda hemställan icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd;
VI. att den under punkten E här ovan behandlade, i motionen
1:278 punkten 4 gjorda hemställan icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
21
VII. att den ovan under F behandlade motionen I: 281 icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 maj 1934.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G-. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder1, Frändén, Gustaf
Tamm*, Lindhagen, P. Sandström och Norman2, fröken Hesselgren1 samt herrar
Olof Carlsson* och John Björck’’1*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar3,
Hage2, Johanson i Hallagården4, Wallerius3*, Pettersson i Hällbacken, Hansson i
Trollhättan*, Gardell i Gahns5 och Sandström i Nyland0, fru Nordgren4* samt herr
Österström.
vid behandlingen av I: 65, I: 140, I: 278 punkt 2 samt II: 128.
> > > 1: 278 pankt 1, 3 och 4 samt I: 281.
> > >1: 140 och I: 278 pankt 2.
> » > I: 65 och II: 128.
> > »I: 140, I: 278 och I: 281.
> i »I: 65, I: 278 punkt 1, 3 och 4, I: 281 samt II: 128.
> utlåtandets justering.
Reservationer:
Beträffande utlåtandet i dess helhet:
1) av herr Lindhagen, som avgivit ett så lydande
Särskilt yttrande.
År 1927 var landets åkerareal på egendomar med minst 2 hektar åkerjord
till 25.5 procent utarrenderad. År 1919 var procenten 27.6.
Arrendatorerna lia alltid haft svårigheter att göra sig gällande. Nu, än
mera än tillförne, äro de undanskymda i statsmakternas bevågenhet. Deras
livsintressen sakna ankarfästen i den härskande industri- och stadskulturen.
Deras representation i riksdagen är så gott som ingen. De stora avstånden
förhindra dem att bilda någon riksorganisation, som kan ingiva fruktan. Deras
berättigade intressen skyddas ej heller av deras vida mäktigare i ett bondeförbund
sammanslutna jordbrukskamrater, de självägande jordbrukarna, vilka
utgöra en värld för sig.
Vid sådant förhållande och då de svaga enligt min inställning böra omhägnas,
uppfordrar icke minst det nutida läget till ett allvarligt inträngande i
Ej närvarande
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
arrendatorklassens ‘problem, som nu genom skilda motioner lagts på riksdagens
bord. Då en kort motionstid och en kort reservationstid ej berett mig
tillfälle till en ingående framställning, nödgas jag inskränka mig till några
erinringar vid äventyr av förbiseenden och försummanden av viktiga synpunkter.
Ersättning för gödselstadanläggning.
Denna angelägenhet är av utskottet satt i främsta rummet och upptager
hälften av utrymmet i betänkandet. Detta synes mig tidsenligt. Vi mäkta
ej nu så mycket i jordfrågan. Det är vilsamt att få inskränka sig till en liten
detalj, som i sitt slag dock är viktig. Inom utskottet höjdes betänkligheter
från flera även mot en sådan omtanke örn arrendatorerna, vilket ock tagit sig
uttryck i en reservation. Jag instämmer i utskottets hemställan.
Revision av den sociala arrendelagstiftningen.
Med detta kapitel har utskottet råkat in i arrendefrågans alla problem och
intressenas inferno.
Utskottets redaktion har upplagt ärendet såsom en tvekamp mellan den
sociala jordutredningens förslag till vissa mindre ändringar i den sociala arrendelagstiftningen
av tillfällig anledning från en viss landsända samt jordkommissionens
för tillfället undanskjutna och oprövade förslag till ny social
arrendelag för riket. Jag har gjort gällande, att det sista förslagets större
problem omsider också böra komma under bedömande och statens omkostnader
även för denna utredning sålunda omsider bli tillgodogjorda. Utskottet har
icke i någon mån sysslat med min motion på denna punkt men tillgodogjort
sig mitt yrkande såsom innefattande hemställan örn en viss medverkan till
övervägande av Tamms och Elof Anderssons motion. På samma gång avstyrker
utskottet varje hänsyn till realiteter, som ligga bakom jordkommissionens
förslag. Det är, synes mig, orätt och klassegoistiskt handlat mot arrendatorklassen.
Huvudsaken är sålunda nu de förvecklingar, som ägt rum inom vissa delar
av Värmlands och Örebro läns bergslager. En gammal bruksrörelse äger
rum därstädes. Pa dessa trakter ha därför arrendet av jordbruket och uppgiften
som skogsarbetare sammanvuxit kanske mer än annorstädes. Denna omständighet
har utnyttjats av jordägarna för att störta arrendelagen, som velat
giva arrendatorn såsom sådan en självständigare ställning än hitintills.
Alla synas nu vara eniga om, att arrende av ett jordbruk är en sak och ett
arbetsavtal en annan. Ingenting hindrar att jordägaren med arrendatorn såsom
individ träffar vilka arbetsavtal som helst. Hans skydd som arrendator
bör och behöver ej därför lida något avbräck. För min del håller jag i likhet
med jordkommissionen före, att framtidsmålet nog blir, att jordbruk och
skogsarbete väsentligen skiljas från varandra. Men man kan förstå, att ett
jordbruk, som ligger nere, därför att det för mycket sammanlänkats med ett
arbetsavtal, icke kan föda sin man utan tillgång tillika av det nedärvda skogsarbetet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
23
Det framhålles nu såsom den främsta anledningen till laglösheten på de
nämnda orterna jordsakkunnigas förslag till revision av den sociala arrendelagen.
Deras uppgift att »uppmjuka» lagen skedde så, att den 15-åriga arrendetiden
avskaffades och ersattes med 5-årig upplåtelse. Det medgavs dock
optionsrätt för ny upplåtelse i två 5-årsperioder. Men denna optionsrätt var,
såsom det erkändes, så vansklig, att den knappast kunde i regel begagnas.
Vidare sammanknöts arbetsavtalet närmare med arrendeavtalet. Såsom en
ekvivalent, förefaller det, för den ifrågasatta störda hemfriden såsom arrendator
pålades jordägaren vissa förpliktelser att tillhandahålla arbete, som han
utfäst. Det stadgades till och med, att han för visst fall skulle anses hava utfäst
att tillhandahålla arrendatorn arbete, även då annat vore avtalat. Undandrog
han sig det, skulle arrendatorn njuta skäligt skadestånd. Det visade sig
sålunda, att förslaget råkade bli väl tillagt för att äventyra eller rent av ruinera
den sociala arrendelagen.
Regeringen godkände ej minskningen i arrendetiden och hade stöd därför
i Anderssons i Rasjön reservation. Skadeståndsplikten mildrades så, att örn
jordägaren undandrog sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som han enligt
avtalet vore skyldig utgöra, skulle arrendatorn åtnjuta skäligt skadestånd.
Denna skadeståndsskyldighet, införd i arrendelagen, hade det aldrig kunnat
falla de tidigare jordberedningarna in att föreslå. Den har ingenting med ett
arrende av jordbruk att göra.
Nu ha bolagen tagit denna skadeståndsplikt till förevändning för att komma
ifrån arrendelagen och såsom det säges undgå att påtaga sig arbetsförpliktelser
för en tid av 15 år. Med lagens slutliga lydelse är ju sådant icke föreskrivet.
Jordägaren har rättighet att göra vilket avtal han vill och kan då
även formulera det så, att något skadestånd ej äventyras. Med jordsakkunnigas
förslag kunde saken ställa sig annorlunda. Under nämnda förevändning
ha emellertid arrendatorerna nu tvungits att på olika sätt medverka till arrendetidens
nedsättning, såsom det förefaller i regel ända till ett år.
Ett ytterligare stöd därtill har sökts i arrendelagens föreskrift örn, att jordägaren
skall bygga och underhålla husen så vitt rör större reparationer. Därför
höjdes arrendena högst betydligt. V ärmlandsunder sökning en besökte alla
socknarna i Värmland i de trakter, som nu äro i fråga. Den gjorde ock en
personalenquéte sockenvis, som i utförlighet kanske saknar motstycke inom den
sociala jordfrågans område. Vid besöken i orterna framhölls, att särskilt i bolagsbygderna
arrendenas byggnader mångenstädes voro i ett särdeles dåligt
skick. Man påvisade även, hur avsikten ofta tydligen varit att genom underlätet
underhåll omöjliggöra för människor och djur att bo på platsen. Därigenom
blev jordägaren, menade man, av med jordbruket och kunde låta skog
växa på åkrarna. Vi observerade den stora skillnaden i självägande jordbrukares
gedigna bebyggelse och bolagsgårdarnas fattiga åbyggnader. Man
skulle nu tro, att de höjda arrendena åtminstone föranledde byggnadernas
iståndsättande. Enligt vad från erfaret håll nyligen intygats äro de fortfarande
mångenstädes »urusla».
Med dessa kort på handen ha jordägarna nu såsom den effektivaste utvägen
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
för att frigöra sig från arrendelagen tvingat arrendatorerna till att ingå till
länsstyrelserna i de båda länen nied begäran orri dispens, som kan ifrågakomma
enligt lagens medgivande. Länsstyrelserna voro genast, såsom det synes, hänsynslöst
villiga att bifalla ansökningarna av en mängd olika uppgivna anledningar.
Resultatet lär ha blivit, att arrendena nu gälla i regel för allenast
ett år. Med anledning av dessa händelser skrev 1930 års riksdag och begärde
utredning örn erfarenheterna av den sociala arrendelagstiftningen »särskilt
med hänsyn till de förenämnda delarna av riket».
Denna utredning har överlämnats till sociala jordutredning en, som därom
avgivit en sakrik utredning. För egen del vitsordar utredningen bland annat,
att i främsta rummet skadeståndsklausulen givit upphov till förvecklingarna.
Att arrendatorerna icke önskade avstå från den 15-åriga arrendetiden var uppenbart.
Ett annat trjmk på arrendatorerna var, att bolagen sökt avveckla arrendesystemet
och försälja arrendegårdarna. Under nuvarande ekonomiska förhållanden
hade den gamla strävan att få friköpa arrendejordbruken av flera
skäl fått giva vika. — Det bör för min del tilläggas, att ett tidigare anfört
skäl var även, att de sålda egendomarna, särskilt dem som utstyckats i förlag
före 1917, icke vederbörligen tilldelades odlingsmark och husbehovsskog.
Sociala jordutredningen anser nu att för närvarande icke vore lämpligt att
ändra arrendetiden eller vidtaga andra genomgripande ändringar i den sociala
arrendelagstiftningen. I stället föreslås experimentvis de mindre förändringar,
som återfinnas i utskottets betänkande.
Regeringen har infordrat utlåtande över dessa förslag. Det växlande och
famlande innehållet i dessa yttranden kan verkligen göra en läsare betänksam.
Örn än avsikten varit god, måste mången dock fråga sig, örn en sådan
lagändring får någon betydelse. En medlem av andra lagutskottet meddelade
inom utskottet, att han rådgjort med representanterna i riksdagen för ifrågavarande
trakter. De hade huvudsakligen ansett, att frågan »ebbat ut» i orterna
och att det lugnaste nog vore att tills vidare icke experimentera med
ändringar i arrendelagen.
För min del måste jag betona, att varken riksdagens skrivelse eller utredningen
ger anledning till att, såsom beredningen utan motiv gjort, föreslå ifrågavarande
ändringar att gälla för hela lagens verkning sområde. Utredningen betonar
ju också själv, att förekomsten av en kombinering av arrende och arbetsavtal
syntes i regel vara begränsad till de delar av Sverige, som ligga nedan
örn norrlandslagens ursprungliga giltighetsområde. Inom detta sistnämnda
område, säger utredningen, torde en dylik kombinering i allmänhet lia upphört
att tillämpas redan innan 1927 års lagändring trädde i kraft.
Exemplet smittar och det kan icke vara anledning att oroa det övriga riket,
som hitintills hållit sig lugnt, med experiment och förebilder från denna avskilda
del av lagstiftningsområdet. Däremot synes det mig vara ett allmänt
intresse för hela lagen att avskaffa den, såvitt jag förstår, år 1927 obetänksamt
tillkomna skadeståndsklausulen. Landshövding Edén i Stockholms län har
även uttalat sig för en sådan utväg. Även sociala jordutredningen framhåller
ju den såsom främsta skulden till den timade oredan.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
25
Jag får därför förorda, att riksdagen nied anledning av de föreliggande motionerna
för sin del antager en lagändring i sådant syfte eller, då detta väl
nu är uteslutet, hos Kungl. Maj :t erinrar om ett övervägande därom. Den uppsägning,
som ytterligare tillerkänts arrendatorn utöver den i lagen honom tilllagda
uppsägningen efter 5 år, kan ju också tagas i övervägande. Borttages
skadeståndsskyldigheten bortfalla väl utredningens övriga förslag.
Arrendelagens dispensbestämmelser.
Ett ämne som sociala jordutredningen även behandlat i sitt förslag är dispensbestämmelserna.
Det är nämligen ända från den sociala lagens tillkomst
medgivet, att Konungens befallningshavande kan medgiva undantag från tilllämpning
av lagen eller någon dess föreskrift, örn det visas »särskilda omständigheter»,
som böra föranleda därtill. Över beslutet får klagas i den ordning,
som föreskrivits för ekonomimål i allmänhet.
Här är således betonat, att det gäller bedömande av ett individuellt fall. Detta
är ju också huvudsakligen avsikten med en dispens, och erfarenheten har
visat att man kanske bort stanna därvid, annars kommer man in på för stora
vanskligheter.
Redan från början tillädes emellertid, att dispens endast fick beviljas, örn
avtalet innehöll förbehåll, att medgivande därtill må sökas. Redan denna bestämmelse
ger jordägaren en makt, som han kan tilltvinga sig vid avtalets underskrivande.
Erfarenheten har bestyrkt vanskligheten. En social rättsordning
bör väl ej skrivas så, att den osökt lämnar utvägar för svek och våld.
När lagen sedan inlåter sig på att exemplifiera, vad som skall anses som särskilda
omständigheter, växa vanskligheterna. Man kommer då in på kollektivdispenser
och därmed kan gärdet bli uppgivet, såsom jämväl erfarenheten
visat.
Från början har i lagen stadgats, att såsom särskild omständighet skall särskilt
anses, att det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke
är sådant att självständigt jordbruk kan idkas därå. Detta är tillkommet närmast
för att stödja en arrendator av ett sådant område och lämna honom tillfälle
att söka sig en annan utkomst genom en kortare upplåtelse, oberoende av
det till hans förmån givna stadgandet, att han oavsett upplåtelsetidens längd
kan efter loppet av 5 år uppsäga arrendet. Det har visat sig, att bolag begagnat
sig även av denna omständighet för att bli befriade från arrendetiden samt
för ändamålet under hotelser om minskad arbetsförtjänst tvingat arrendatorer
att mot sin av sociala jordutredningen vitsordade mening ingå på avtalet. Den
sociala jordutredningen har icke utan fog erinrat örn att dispensexemplet i viss
mån innefattar ett upphävande av lagens grundbestämmelser, om vilka arrenden
skola hemfalla under lagen. Utredningen har därför föreslagit, att detta
exempel skulle utgå ur lagen och sålunda icke längre få missbrukas till något
kollektivt underminerande av densamma. Det kan verkligen ifrågasättas, örn
lagstiftaren ej bör följa utredningen på denna punkt.
Den äldre lydelsen innehöll också ett visst undantag för enskild jordägare,
som borttogs 1927. Därom synes ej något vara att anmärka.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
Däremot tillkom 1927 för jordägarens räkning att såsom dispensanledning
skall särskilt anses, att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för
jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga friare bestämmanderätt
än sorn följer av vad i lagen är stadgat. Här står spelet fritt för kollektivt
godtycke och tryck på arrendatorn, under hot örn repressalier, att lämna sitt
medgivande till dispens. Jordägarna eller deras företrädare, som ofta stå i
vänskapsförhållande till de högre myndigheterna i orten, kunna på denna konturlösa
front lätt motse ett välvilligt bedömande. Denna exemplifiering bibehålies
dock av sociala jordutredningen.
Härtill har utredningen tillagt för jordägarens räkning att såsom dispensanledning
skall särskilt anses, att fastigheten är avsedd att försäljas. Detta
tillägg måste jag bestämt avstyrka. Säljes fastigheten till arrendatorn behöver
tillägget icke stå där. Det är sålunda tillkommet för att förhjälpa jordägaren
at kunna sälja fastigheten till andra än arrendatorn. Den sittande
arrendatorns krav att vid frilösning eller försäljning förbehållas förvärv av
jordbruket med nödiga tillbehör kräver fortfarande omtanke för att han kan
få sitta kvar till dess att förvärv med stöd av lag och ekonomisk organisation
hunnit tryggas för honom. Detta bör vara ett av målen för en revision av den
sociala arrendelagen. Statsmakten bör även genom lag föreskriva att på förlag
utskiftade jordbruk utan nödigt tillbehör av odlingsmark och husbehovsskog
ej få säljas, vilket är en aktuell fråga i de förenämnda bergslagerna. I
dessa trakter har ju hotet örn försäljning till annan också varit ett av påtryckningsmedlen
för att framtvinga medgivande från arrendatorn att avstå
från den längre arrendetid, som han önskar behålla.
Slutligen har utredningen föreslagit att såsom dispensanledning skall särskilt
anses, i fråga om undantag från stadgandet örn arrendetid, att arrendatorn
med hänsyn till ålder, hälsotillstånd eller dylikt eller på grund därav
att han ingått avtal om köp eller arrende av annan fastighet, förklarat sig
vilja sluta avtal örn arrende på kortare tid än 15 år.
Ju mer lagen sålunda söker skapa kollektiva undantag, ju mer råkar lagens
sociala ändamål taga skada i olika riktningar. Detta tillägg måste av
mig bestämt avstyrkas. Arrendatorer, som äro för gamla eller sjukliga, böra
ej uppmuntras, allraminst av själva lagen, att övertaga ett arrende, som då
äventyrar att bli dåligt skött, både på grund av arrendatorns personliga arbetsoförmåga
och hans minskade intresse i följd av den korta arrendetiden.
Lika litet bör det vara en samhällsangelägenhet, att en arrendator, som
redan ingått avtal örn köp eller arrende av annan fastighet, skall beredas
tillfälle att bidraga till arrendelagens underminerande för att bereda honom
en kort vistelse på ett jordbruk, som bör gott vårdas och är till för skapande
av ett jordbrukarehem. Man kan väl knappast föreställa sig att någon sådan
spekulation i det angivna fallet ens kan ifrågakomma från en arrendesökandes
sida. Bolagen kunna däremot för vissa fall finna en utväg att kringgå lagen.
Skickelsen har ock ådagalagt att länsstyrelserna i de förenämnda trakterna
— säkerligen icke utan inflytelse av åskådningssätt — sagt ja och amen
till varje dispensansökan på nästan vilket skäl som helst, som bolagen fram
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl; reservationer.
27
ställt under åberopande av arrendatorns under hot framtvungna medgivande.
Därigenom ha de ifrågavarande trakterna så gott som helt undantagits
från lagens tidsbestämmelser genom en länsstyrelsernas speciella lagstiftningsmakt,
som i de nämnda fallen vunnit laga kraft.
Sådant gottfinnande måste förekommas och arrendatorerna i nämnda trakter
åter insättas i sina laga rättigheter till en tryggad besittning av jordbruket.
Avskaffande av bolagens såsom mig synes meningslösa skadeståndsskyldighet
enligt de i 7 § stadgade bestämmelser örn arbetsavtalet samt dispensrättens
inskränkning till rätt och slätt »särskilda omständigheter» och såsom
en rätt, som kan påkallas av båda parterna och bifallas oberoende av derb
andres medgivande, synes mig vara en inkörsport till en sanering av anarkien
i de nämnda berg slag strakterna och förebyggande av ett dylikt tillstånds uppkomst
inom områden, som lagen i övrigt omfattar. Åtminstone bör en sådan
utväg allvarligt övervägas.
Emellertid böra icke förhållandena i de nämnda mellansvenska distrikten
få ligga i sump alltför länge. Det måste bliva en reda någon gång med dem.
Därför har jag ej något emot, att regeringen — med ledning dock av utskottets
yttrande, av samtliga kända och okända infordrade uttalanden, jordkommissionens
förslag, mina här framhållna intentioner samt först och sist sakens
natur — överväger ett slutförande av den utredning, som av 1930 års riksdag
äskades.
Frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt.
I detta ämne hänvisas till mitt anförande och yrkande härom jämväl under
utskottets hemställan i utlåtande nr 40 (sid. 19—21).
Reglering av arrendebelopp.
Arrendenas storlek är hänvisad till det fria avtalet. Ett sådant avtal mellan
den mäktigare jordägaren och den svagare arrendesökanden, som i konkurrensen
örn arbetstillfällen måste taga vad han kan få, är merendels icke
ingånget med lika frihet på båda sidor. Det är skillnad på örn arrendena för
en avsevärd tid framåt fastställas under högkonjunktur eller under lågkonjunktur.
Det riktigaste och rättvisaste är därför att arrendena rättas efter
prisläget för dagen. Detta kan ske automatiskt om de fastställas efter någon
markegång. Där så ej skett eller ej kan ske uppstår med förändrade konjunkturer
ovilja och till sist öppen strid. Oftast är det nog arrendatorerna
som få ligga under.
I den nu inträffade jordbrukskrisen ha arrendatorerna lidit under höga arrenden,
fastställda under högkonjunktur eller normala konjunkturer. De gå
helt enkelt icke i land med dem. Detta nödläge har lösts så, att enskilda jordägare
i landet, såsom sägs i stor utsträckning, nödgats medgiva betydande
lindringar eller helt avstå från arrende. Svårare ställer det sig för arrendatorerna,
då de lyda under stat eller kommun eller annan juridisk person. Då
äro de beroende av ämbetsmän, som ej kunna gå utöver sina instruktioner
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
och som ofta ogärna intressera sig för sakens hänskjutande till de avgörande
myndigheterna. Staten har emellertid förra året genom riksdagen beslutat
vissa arrendesänkningar.
Det tryggaste och rättvisaste för arrendatorerna är emellertid att i lagen
utsättes såsom en tvingande bestämmelse, att arrende kan vid behov på endera
partens begäran jämkas efter nya förhållanden, som ej förelågo vid avtalets
upprättande. Den sociala arrendelagen har alltsedan dess tillkomst 1909 efter
Norrlandskommitténs förslag godtagit själva principen. Den vann emellertid
då tillämpning för det fall, att »i orten inträffar allmän svårare missväxt».
Då skall »skälig nedsättning i legan» få äga rum. Örn sättet för tvistens
lösning stadgades ingenting, följaktligen måste tvisten gå till domstol. Det
är en törnig väg för en fattig arrendator, och det skulle vara intressant att
veta, örn stadgandet någonsin vunnit tillämpning genom en domstolsaktion.
Uteslutet är däremot icke, att jordägaren ofta frivilligt tillämpat detta lagbud.
Därmed har det haft sin praktiska betydelse.
I mitt särskilda yttrande till utskottets utlåtande nr 40 omnämndes jordkommissionens
framställning den 21 januari 1920 till regeringen med förslag
till lag örn förlängning av arrendeavtal. Detta förslag innehöll även bestämmelser
örn reglering av legan för den förlängda tiden på endera partens begäran.
Beloppet skulle bestämmas av en skiljenämnd. Motiven kritiserade
det lättvindiga i att lämna endast åt en domstolsbehandling prövning av dylika
tvister, vilka fordrade ett enkelt, billigt och snabbt avgörande.
Jordkommissionen bibehöll i sitt förslag till social arrendelag den gamla
bestämmelsen örn arrendereglering endast vid förberörda missväxt men hänvisade
vid tvist avgörandet till skiljemän. Det finnes väl ingen anledning att
ej låta samma hänsyn gälla vid andra abnorma konjunkturer. Därför antecknade
jag särskild mening örn att »prövning av arrendevillkoren under
pågående arrendetid borde beredas även vid andra katastrofer än missväxt,
såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar».
Under den prisstegring, som ägde rum vid tiden framemot världskrigets
avslutande, utfärdades det 1918—1922 lagar mot oskälig arrendestegring.
Arrendatorn ägde rätt påfordra skälig andel i prisstegringen. Vid tvist gick
ärendet till en nämnd och därifrån till domstol.
Det dokument, som fogats till min motion, verifierar det intresse, varmed
en arrendereglering genom lag omfattas bland arrendatorer. Man bör stanna
i betänksamhet inför sådana företeelser och ej, såsom utskottet gjort, betrakta
dem såsom luft. Det synes endast återstå för arrendatorerna att organisera
sig över hela riket och framställa samfällda krav, som väcka respekt och helst
även fruktan. Eljest få de nog vänta länge på rättvisa av lagarna.
Tvång sförlängning av för korta arrendetider.
Såsom utskottet yttrat har denna sak propositions- och motionsvis förelagts
riksdagen åren 1920—1924. Den är även berörd i mitt särskilda yttrande till
lagutskottets utlåtande nr 40 (sid. 19).
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
29
Denna angelägenhet blir åter aktuell, i den mån den sociala arrendelagens
försummade problem åter göra sig påminda. Uppfordrande äro även länsstyrelsernas
i Värmlands och örebro län dispensmedgivanden.
Kontroll på den sociala arrendelagstiftningen.
Såsom utskottet anfört kan en viss kontroll anses ligga i lagen örn uppsikt
å vissa arrendejordbruk.
Såsom ett bidrag till denna kontroll kan även betraktas den arrenderådgivning
åt arrendatorer under bolag eller med dem likställda jordägare, för vilka
på riksdagens tidigare framställning år 1934 anvisats ett anslag av 10,000
kronor. Denna institution kan ju vara till nytta för några företagsamma arrendatorer.
Med kontroll i omedelbar bemärkelse har i därom framställda motioner avsetts
en uppsikt över att de kontrakt, som utlämnas till arrendatorerna, följa
lagen och ej tillåta sig avvikelser därifrån. Särdeles betänkliga äro kontrakt,
som direkt eller indirekt hota arrendatorerna med repressalier, örn de ej
medverka till lagens överträdelse. I Finland var dylik kontroll å alla kontrakt
stadgad. För Sverige bar i de väckta motionerna föreslagits, att det
allmänna tager stickprov. Denna verksamhet bör, ansågs det, enklast och billigast
kunna bedrivas så, att detta uppdrag lämnas åt jordbrukskommissionerna,
som kunna befatta sig därmed under sina resor.
En social lag bör ej lämnas åt sitt öde utan följas med uppmärksamhet.
Behovet av uppsikt med kontrakten har ofta framställts och verifierats. En
verklig kontroll kan komma till stånd endast genom att den omedelbart utövas
av det allmänna utan arrendatorerna som mellanhand.
Hemställan.
På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen måtte fatta följande
beslut i nedannämnda punkter av utskottets hemställan, nämligen:
I. att riksdagen ville bifalla utskottets hemställan om ersättning för gödselstadanläggning
;
II. att riksdagen ville anhålla att Kungl. Majit måtte dels slutföra utredningen
i enlighet med 1930 års riksdags hemställan om eventuella ändringar
i den sociala arrendelagstiftningen med anledning av de uppkomna missförhållandena
inom vissa bergslager i Värmland ävensom Örebro län samt dels
därvid överväga även de synpunkter som av mig vid bedömandet av sociala
jordutredningens förslag i detta ämne ovan framhållits (sid. 22—27);
III. att riksdagen ville anhålla hos Kungl. Majit att i samband med det
eventuella övervägandet, som i punkt II ovan sägs, omsider även tages under
bedömande jordkommissionens ännu oprövade förslag till social arrendelag
för riket, i vad den skiljer sig från den nu gällande sociala arrendelagstiftningen
icke blott geografiskt utan även till det övriga sakliga innehållet (motionen
1: 278, punkt 2);
IV. att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Majit om övervägande omsider
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41; reservationer.
av en lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt,
ekonomi och det allmännas målsmanskap (motionen I: 278, punkt 1);
V. att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära övervägande och förslag
till lagstiftning örn reglering av arrendebelopp (motionen I: 278, punkt 3);
VI. att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära ett återupptagande av den
gamla frågan örn tvång sförlängning av för korta arrendetider, i syfte att bereda
de nu, ofta genom släktled, sittande arrendatorerna de fördelar, som en
effektiv, social arrende- och friköpningslagstiftning kan skänka dem (motionen
1:278, punkt 4); samt
VII. att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t omsider begära övervägande och
förslag örn omedelbar kontroll, utan att använda arrendatorerna som mellanhand,
på den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad och de upprättade kontraktens
iakttagande av densamma.
2) av herr Pettersson i Hällbacken.
Beträffande punkt I
(arrendators rätt till ersättning för under arrendetiden utförd gödselstadanläggning)
:
av herr Magnusson i Skövde, som ansett frågan örn ersättning för i motionerna
berörda arbete icke vara av den betydelse, att den motiverar begäran örn
utredning genom Kungl. Majit eller eventuell ändring av arrendelagen.
Beträffande punkt IV
(frilösning av arrendejordbruk med stöd av expropriationsrätt):
av herr Linder, som anfört:
På sätt jag förut vid 1932 års riksdag uttalat, anser jag jämväl nu den i
förevarande ämne väckta motionen förtjänt av beaktande och ägnad att hos
Kungl. Maj :t påkalla uppmärksamhet i det syfte, som motionären angivit.
Beträffande punkt VII
(kontroll på den sociala arrendelagstiftningen):
av herr Linder, som anfört:
På sätt jag förut vid 1932 års riksdag uttalat, anser jag jämväl nu den i
förevarande ämne väckta motionen förtjänt av beaktande och ägnad att hos
Kungl. Maj :t påkalla uppmärksamhet i det syfte, som motionären angivit.
Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
341380
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1934:311 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen m. m. a1 i texten