Utlåtande i anledning av väckt motion om visst tillägg till lagen örn kollektivavtal.
1934-06-05 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1934:50, Utlåtande i anledning av väckt motion om visst tillägg till lagen örn kollektivavtal.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
1
Nr 50.
Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1934 kl. 6 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om visst tillägg till lagen örn
kollektivavtal.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 69,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Arnemark m. fl. hemställt,
att riksdagen för sin del måtte besluta, att i lagen den 22 juni 1928
örn kollektivavtal skall införas följande stadgande:
»Kollektivavtal må icke innehålla bestämmelse, som innebär inskränkningar
i fråga örn anställande av ny arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning.
»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av socialstyrelsen och kommerskollegium. Utskottet
har därjämte lämnat landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges hantverksorganisation tillfälle att
yttra sig över motionen. De yttranden, som i anledning härav kommit
utskottet tillhanda, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande. Utskottet
tillåter sig att hänvisa till desammas innehåll.
Med anledning av ett uttalande i kommerskollegiums ovannämnda yttrande
till utskottet (se nedan sid. 11) angående den utredning, som verkställts
av 1984 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten, må här
omnämnas, att de sakkunniga i sitt den 29 mars 1934 avgivna betänkande
(statens offenti. utredn. 1934:11) å sid. 37—43 lämnat en redogörelse angående
kollektivavtalens inverkan på ungdomsarbetslösheten. Till denna
redogörelse anhåller utskottet att få hänvisa.
I förevarande sammanhang torde erinras därom, att under de senaste
årtiondena framställningar från köpmanna- och hantverkarhåll vid upprepade
tillfällen gjorts hos Kungl. Maj:t örn revision av gällande näringsfrihetslagstiftning.
Vad särskilt beträffar frågan örn rätt att utöva hantverk framställdes
redan på ett tidigt stadium efter tillkomsten av 1864 års näringsfrihetsförordning
krav örn näringsfrihetens begränsning i viss utsträckning.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 9 sami. 2 avd. Nr 50.
1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
Från hantverkarhåll har sålunda särskilt klagats över hantverksskicklighetens
avtagande och hantverkets tillbakagång i allmänhet, vilket förhållande
åtminstone till viss del tillskrivits den rådande friheten att starta
hantverksrörelse. Då vem som helst utan några kvalifikationer eller
någon erfarenhet i yrket kunnat etablera sig som hantverkare, hade hantverkets
anseende dragits ned, konkurrensen hade urartat till en tävlan
enhart örn lägsta pris utan hänsyn till fullgott arbete, hantverkets konkurrenskraft
i förhållande till industrien hade undergrävts, och även den
kunnigaste hantverkare hade ofta att kämpa med stora svårigheter för
att hålla sin rörelse uppe.
Sedan åtskilligt utredningsarbete tidigare verkställts men icke slutförts,
uppdrog Kungl. Majit den 27 september 1924 åt kommerskollegium
att fullfölja det för en revision av gällande näringslagstiftning erforderliga
utredningsarbetet samt till Kungl. Majit inkomma med de förslag,
som av utredningen kunde föranledas. I utlåtande den 24 oktober 1928
anförde kommerskollegium, bland annat, att de upprepade klagomål, som
framkommit från hantverket och detaljhandeln, ytterst bottnade i en
strävan att i konkurrensförminskande syfte kringgärda den egna yrkesutövningen.
Särskilt vore det från hantverks- och detaljhandelskretsar
framställda kravet på viss yrkeskompetens eller viss yrkeserfarenhet såsom
legalt villkor för rätt att idka näring ägnat att väcka starka betänkligheter.
Vad som särskilt komplicerade det ifrågavarande spörsmålet
vore detsammas nära beroende av den praktiska yrkesutbildningens organiserande.
Tydligt vore, att, örn det allmänna för rätten att idka hantverk
eller detaljhandel uppställde såsom villkor viss kompetens eller viss
tids erfarenhet inom yrket respektive inom branschen, det också måste
vara sörjt för att den enskilde ägde möjlighet förvärva dylik kompetens
eller erfarenhet på ett för honom icke alltför betungande och svåråtkomligt
sätt. Tillkomsten av legala kompetensvillkor för rätten att idka näring
utan samband med en lagstiftning örn lärlingsväsendet skulle också
medföra avsevärda svårigheter med avseende å ett rättvist bedömande
av huruvida den i lag fastställda yrkeskompetensen i det enskilda fallet
vore för handen. I saknad av objektiva grunder för prövningen härav
skulle lätteligen rena tillfälligheter eller mera subjektiva inflytanden
kunna bliva avgörande. Kommerskollegium erinrade örn ett av kollegium,
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen den 10 mars 1927 avgivet utlåtande
(tryckt i Sociala meddelanden 1927 nr 4) i lärlingsfrågan, i vilket
ämbetsverken på grund av det rådande opinionsläget bland arbetsgivare-
och arbetareorganisationerna nödgats förorda, att från det allmännas
sida en avvaktande hållning tillsvidare .intoges i avseende å lagstiftningen
örn lärlingsväsendet. Såsom läget vore ansåge kollegium icke
tillrådligt att förbinda rätten att idka näring med ett legalt villkor örn
viss yrkeskompetens eller yrkeserfarenhet.
I ett därefter inom handelsdepartementet utarbetat utkast till närings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50. 3
lag m. m. medtogos inga bestämmelser örn viss yrkeskunskap eller viss
tids praktik som villkor för rätt att idka näring.
Frågan örn uppställandet av legala kompetensvillkor för rätten att
driva hantverk upptogs sedermera i propositionen nr 41 till 1932 års riksdag
med förslag till lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning
m. m.
Föredragande departementschefen, statsrådet Hansén, anförde därvid,
bland annat, att han icke funne sig kunna tillstyrka, att praktisk utbildning,
yrkeskunskap eller förfarenhet i kostnadsberäkning gjordes till legalt villkor
för rätt till självständig hantverksutövning. För avhjälpande av de
svårigheter, varmed de enskilda hantverkarna hade att kämpa, vore de
legala kompetensvillkorens väg icke framkomlig. Det stöd från det allmännas
sida, som näringsidkarna kunde påräkna för sina strävanden till yrkeskompetensens
höjande, syntes böra lämnas efter samma linjer som dittills,
alltså huvudsakligen genom statsunderstöd till kommunala och enskilda
lärlings-, yrkes- och verkstadsskolor, andra anstalter för yrkesundervisning,
de olika näringsorganisationernas verksamhet, studieresor, utbildning
av lärlingar genom yrkesskickliga hantverkare och dylikt.
Det genom propositionen framlagda lagförslaget förföll genom skiljaktiga
beslut i kamrarna.
Vid innevarande års riksdag hemställdes i likalydande motionerna 1:137
av herr Wohlin m. fl. samt II: 307 av herr Hagberg i Malmö m. fl., att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla dels örn skyndsamt
återupptagande av utredningen örn revision av gällande näringsfrihetsförordning,
varvid särskild uppmärksamhet borde fästas vid frågan örn näringsfrihetens
begränsning genom uppställande av legala kompetensvillkor
för rätten att idka hantverk, dels ock, därest denna utredning därtill kunde
giva anledning, örn framläggande av förslag till lagbestämmelser i ämnet.
Första lagutskottet, som behandlade motionerna i utlåtande nr 44, hemställde
däri, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Reservation anfördes av, bland andra, herr Linnér, som med instämmande
av två andra ledamöter av utskottet ansåg, att utskottet bort hava hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att förnyad
utredning måtte verkställas angående lärlingsutbildningen inom
hantverket. Till stöd härför anfördes, bland annat:
Hantverket torde vid sidan av den industriella produktionen lia en särskild
uppgift att fylla för att tillgodose konsumenternas behov av kvalitetsprodukter
och deras önskan att få en mera personlig smak tillfredsställd.
Ett betydelsefullt och ganska vidsträckt område torde således även
för framtiden tillkomma hantverket såsom ett naturligt arbetsfält. Den
bestämda förutsättningen härför är dock att hantverket allt fortfarande i
huvudsak utövas av personer med skolad yrkesskicklighet.
I de krav på lagstiftning, som framkommit från hantverkets organisationer
och som berörts i de föreliggande motionerna, synes frågan härom vara
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
Utskottet.
grundläggande. Alla stödåtgärder för hantverket vare sig i form av lagstiftning
eller på annat sätt torde förutsätta en god utbildning av hantverkets
lärlingar. Med den utveckling, som de yrkesbetonade fortsättningsskolorna
numera vunnit, synes det icke uteslutet, att lärlingsutbildningen
kan anknyta till redan befintliga eller jämförelsevis lätt uppnådda anordningar.
Frågan härom kräver emellertid en mera ingående undersökning.
Riksdagen biföll den i reservationen gjorda hemställan. Dess beslut anmäldes
för Kungl. Maj:t i skrivelse den 20 april 1934 (nr 191).
I anledning av denna skrivelse har Kungl. Maj:t den 24 sistlidne maj anbefallt
kommerskollegium att i samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen
verkställa den av riksdagen begärda förnyade utredningen angående
lärlingsutbildningen inom hantverket samt att därefter till Kungl.
Maj:t inkomma med utredningen jämte det förslag, vartill densamma må
föranleda.
Här må vidare erinras, att frågan örn organisationsklausul i kollektivavtal
— d. v. s. bestämmelse örn förbud mot anställande av andra än avtalsslutande
organisationers medlemmar — varit föremål för behandling
i det betänkande, som avgivits av den inom socialdepartementet tillsatta
kommission, vilken haft i uppdrag att ytterligare pröva problemet örn
lagstiftning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
och därmed sammanhängande spörsmål (se statens offentl. utredn. 1934:16
sid. 49—50, 61, 92—93 och 96).
Slutligen må omnämnas, att alltsedan år 1917 av riksdagen anvisats anslag
för befrämjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.
Innevarande års riksdag har den 21 mars på hemställan av statsutskottet
(utlåtande nr 10, punkt 24) bifallit Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
tionde huvudtiteln, punkt 30 (sid. 69—72), framställda förslag att för
angivna ändamål för budgetåret 1934/1935 anvisa ett extra anslag av 40,000
kronor.
Gällande lag örn kollektivavtal avser att reglera nämnda slags avtal till
form och rättsverkan. Frågan örn kollektivavtalets materiella innehåll
har däremot lämnats utanför den lagliga regleringen. De bestämmelser,
som lagen innehåller, äro, med undantag för fredsförpliktelsen, icke av
tvingande natur. Örn ett stadgande av det innehåll, som föreslagits i motionen,
införes i lagen, skulle, såsom socialstyrelsen i sitt yttrande till utskottet
anfört, ett avsteg göras från de principiella grunderna för den
nuvarande lagstiftningen örn kollektivavtal.
De i motionen omförmälda spörsmålen beröra frågor av ömtålig natur.
Såsom framgår av Sveriges hantverksorganisations till utskottet avgivna
yttrande är detta särskilt förhållandet på hantverkets område.
Vad först angår frågan örn de i vissa kollektivavtal förekommande s. k.
lärlingsregulativen framgår av de till utskottet avgivna yttrandena, att
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.
det väsentligen är inom vissa hantverksfack, som lärlingsregulativ vunnit
burskap. Utskottet förutsätter, att det nu omförmälda problemet rörande
lärlingsutbildningen kommer att upptagas till behandling vid den utredning
angående sådan utbildning inom hantverket, som i anledning av riksdagens
skrivelse av den 20 april innevarande år redan blivit igångsatt av
Kungl. Maj:t.
Beträffande frågan örn organisationsklausul i kollektivavtal bar densamma
från viss synpunkt sett behandlats i samband med utredningen örn
lagstiftning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter.
Utskottet förutsätter, att vid fortsatt utredning rörande sistnämnda lagstiftningsspörsmål
frågan örn förbud mot organisationstvång kommer att
upptagas till ytterligare prövning.
Då de spörsmål, i fråga örn vilka lagstiftning påyrkats i den nu förevarande
motionen, på sätt nyss anförts för närvarande äro föremål för utredning,
finner utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka bifall till motionen.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion, II: 69, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 juni 1934.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer, Sigfrid Hansson, Frändén,
Sam Larsson, P. Sandström, Norman och Forslund;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Andersson i
Rasjön, Hansson i Trollhättan, Gardell i Gahns, Molander*, Sandström i Nyland och Lindberg
i Stockholm.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
6
-Ändra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
Socialstyrelsen.
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 9 februari 1934 har socialstyrelsen anbefallts till
riksdagens andra lagutskott senast den 10 innevarande mars avgiva yttrande
över en inom andra kammaren väckt motion, nr 69, örn visst tilllägg
till lagen örn kollektivavtal. Med anledning härav får styrelsen anföra
följande.
I motionen yrkas införandet i lagen örn kollektivavtal av ett stadgande,
att kollektivavtal ej må innehålla bestämmelse, som innebär inskränkningar
i fråga örn anställande av ny arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning.
Den för yrkandet anförda motiveringen grundar sig väsentligen
på uppfattningen, att dylika inskränkningar äro ägnade utestänga
arbetslös ungdom från arbete i en omfattning, som kan vara av
allmän arbetsmarknadspolitisk innebörd. Med hänsyn härtill må till en
början anföras en del upplysningar angående den omfattning, vari dylika
bestämmelser förekomma i kollektivavtal inom olika yrkesområden
Vid det senaste redovisningstillfället, årsskiftet 1932/1933, utgjorde enligt
socialstyrelsens statistik hela antalet gällande kollektivavtal 5,806 med
636,138 berörda arbetare. Bland dessa innehöllo sammanlagt 819 avtal
lärlingsbestämmelser av ett eller annat slag, vilka avtal omfattade 53,230
arbetare. För de särskilda näringsgrenar, som nämnda 819 avtal representera,
redovisades sammanlagt 1,227 avtal med 140,637 arbetare. Man
finner sålunda, att inom dessa särskilda näringsgrenar 67 procent av kollektivavtalen
inneböllo lärlingsbestämmelser, och av sådana berördes 38
procent av hela antalet arbetare, som inom samma näringsgrenar voro berörda
av kollektivavtal. De här anförda siffrorna, vilka såsom nämnts
avse årsskiftet 1932/1933, torde få anses tämligen väl motsvara alltjämt
rådande avtalsförhållanden.
Förekomsten av avtalsbestämmelser örn lärlingar ger emellertid icke
något mått på lärlingsväsendets hela utbredning. Så anställas och utbildas
lärlingar exempelvis inom den mekaniska verkstadsindustrien, vars
riksavtal dock icke innehåller några stadganden med avseende på lärlingsväsendet.
De. avtalsbestämmelser, som finnas, avse i allmänhet lärlingslön och
lärotid, och därutöver kunna de i större eller mindre mån gälla lärlingsväsendets
reglering i andra hänseenden. Bestämmelser, åsyftande en begränsning
av lärlingarnas antal vid respektive företag, s. k. lärlingsregulativ,
ha påträffats i sammanlagt 487 avtal, berörande 29,558 arbetare.
Dessa stadganden finnas alltså icke i alla avtal med lärlingsbestämmelser.
Inom ett flertal industrier, såsom snickerier, bokbinderier, grafiska anstalter
och boktryckerier, där bestämmelser örn lärlingslöner m. m. äro
vanliga i kollektivavtalen, ha lärlingsregulativ likväl icke eller endast i
undantagsfall blivit införda. Sådana förekomma däremot mera allmänt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor. 7
i avtal, gällande för bagerier, slakterier, beställningsskrädderier, skinnoeh
pälsvarufabriker, plåtslagare, målare, frisörer och skorstensfejare.
Nedan lämnas en summarisk översikt av dessa regulativs innehåll.
Normgivande för en stor del av bageriyrket (bland annat för dithörande
arbetsställen i Stockholm och Göteborg) är ett mellan Sveriges bageriidkareförening
och Svenska livsmedelsarbetareförbundet ingånget riksavtal,
där det i fråga örn antalet lärlingar vid bagerier och konditorier
bestämmes följande: Lärlingar få icke anställas till högre antal än en på
var tionde av vid bageri och en på var femte av vid konditori fast anställda
yrkesarbetare; dock att, där antalet fast anställda bageri- eller konditoriarbetare
uppgår till två, en lärling får anställas. (Med fast anställd
avses här i regel sådan, som varit i arbetsgivarens tjänst minst 8 veckor
i följd.) Tillsammans 132 bageriavtal med 7,538 berörda arbetare (75.9
procent av hela antalet av avtal inom yrket berörda) innehålla bestämmelser
örn lärlingsregulativ.
De avtal för slakterier, som innehålla sådana bestämmelser, utgöra inalles
94 och beröra 2,241 arbetare (54 procent). Däribland märkes ett avtal,
som gäller för Stockholms charkuteriidkareförenings medlemmar, och
enligt vilket en arbetsgivare ej får anställa mer än en lärling, manlig
eller kvinnlig, för varje påbörjat 10-tal utlärda manliga och kvinnliga arbetare.
Liknande bestämmelser påträffas i andra avtal, ehuru proportionen
varierar: en lärling på vart påbörjat 3-tal, en på vart påbörjat 4-tal,
vart påbörjat 5-tal; eller oek en på var tredje, var fjärde o. s. v. Gävleavtalet
stadgar dessutom särskilt, att arbetsgivare, som själv deltar i fabriksarbetet
och ej har arbete för någon utlärd arbetare, får intaga en
lärling. Ett annat hithörande avtal, gällande för Lund, innehaller en föreskrift,
att äldre arbetare ej må avskedas för lärlings anställande.
I de avtal, som gälla för beställning sskrädderierna, (cirka 3,000 berörda
arbetare) bestämmes lärlingsregulativ sålunda: Varje arbetsgivare får
ha en lärling och därtill ytterligare en för varje fullt 5-tal arbetare, till
dess arbetarantalet blir 25; för varje fullt 10-tal arbetare därutöver må
ännu en lärling kunna anställas.
Beträffande skinn- och pälsvarufabriker bestämmes lärlingsregulativ i
för denna bransch gällande riksavtal. Enligt detta får varje facklärd arbetsgivare
anställa en lärling, oavsett hans arbetares antal, och vidare är
stadgat, att envar arbetsgivare får ha högst 2 lärlingar på det första fulla
3-talet arbetare och därefter ytterligare en för varje fullt 3-tal arbetare,
dock icke mer än högst 5 lärlingar tillsammans.
Inom Bleck- och plåt sia g ar facket bestämma flera av de större avtalen,
bland dem det som gäller för Stockholm, att en arbetsgivare får anställa
högst en lärling på varje fullt 2-tal utlärda arbetare. I Göteborg
bestämmes proportionen 2: 3. (T. o. m. år 1931 var den där 1:1.) Enligt
Malmöavtalet får en arbetsgivare på två utlärda arbetare ha en lärling,
på 4 utlärda 2, på 7 utlärda 3 och på 10 utlärda 4 lärlingar; mer än fyra
lärlingar få icke anställas hos samma arbetsgivare. Ett avtal bestämmer,
att en arbetsgivare ej får ha mer än en lärling; dock har lian rätt att anställa
en ny, när don förut anställde arbetat i yrket i 4 år (lärotiden är
där 5 år). Inalles ha 26 bleck- och plåtslageriavtal, med 2,049 arbetare (88
procent), befunnits innehålla stadganden örn lärlingsregulativ.
I målarfackets avtal förekommer nära nog undantagslöst lärlingsregulativ
(för 10,099 arbetare bland 10,412). Stockholmsavtalet bestämmer här:
En arbetsgivare får icke anställa lärling, örn han icke sysselsätter någon
utlärd arbetare. Han har rätt att anställa en lärling, örn han antingen
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor. )
n!n!elfSatter- m.incst 4 utlfrda_arbetare i medeltal per år eller utbetalat avlöning
för minst 8,000 arbetstimmar till utlärda arbetare under loppet av ett
är, och lian har ratt att anställa två, respektive tre lärlingar, örn han i stälii1
™efelta^[sysselsätter minst 20, respektive 50 utlärda arbetare eller unifJJe{-t
år ^betalat avlonmg för minst 40,000, respektive 100,000 arbetstimmar.
I Goteborg, Malmo, Norrköping och ett flertal andra orter lia villkoren
tor anställande!; av lärlingar till olika antal fått följande innehåll: En arbetsgiyare
får (förutsatt att han vid tillfället har utlärd arbetare anställd)
anställa en, respektive två, respektive tre lärlingar, örn han under det närmast
föregående året sysselsatt arbetare i minst 2,500, respektive 10,000,
respektive 30,000 arbetstimmar. Därtill stadgas här, att för anställandet
a,VM. „a an tre mrimgar hos en arbetsgivare medgivande kräves från
skiljenämnd, som enligt avtalen är tillsatt. I det för målarna i Sundsvall
galande avtalet förekomma åter andra bestämmelser. Villkoret för att en
arbetsgivare skall få anställa en första lärling blir, att han sysselsatt arbetare
i minst 3,000 arbetstimmar under det närmast föregående året; men
tor anställande!; av ytterligare en lärling fordras här dels, att han har 10
utfärda arbetaren sm kondition under så lång tid av året, att avlöning
utbetalats för minst 10,000 arbetstimmar, räknat för de sistförflutna två
löpande åren, och dels att den förut antagna lärlingen varit anställd i
minst två år; mer än två lärlingar få ej här anställas utan skiljenämndens
medgivande. Dessa sist anförda bestämmelser äro i det närmaste
lika dem, som upptagits i svenska målareförbundets s. k. mönsteravtal
(där dock siffran 2,000 står i stället för siffran 3,000).
^Skorstens fe järnäs avtal för Stockholm bestämmer, att stadens mästareförening
har rätt att intaga 2 nylärlingar per år. I några andra avtal
inom detta yrke paträffas bestämmelsen, att en lärling får anställas hos
respektive arbetsgivare vart fjärde år; i ett par blir normen vart sjätte
år. En del hithörande avtal, t. ex. de för Gävle och Malmö gällande, sakna
åter bestämmelser örn lärlingsregulativ.
Enligt riksavtalet för herr frisör yrket får endast en lärling anställas i
varje affär; två år skola dock ha förflutit efter det att lärling blivit utbildad,
innan ny lärling får anställas. S. k. tvålgosse kan anställas extra.
Damfrisöryrkets riksavtal har samma bostämmelso i avsoondo på rätton
att anställa lärling (här kallad elev). Arbetsgivare, som har minst ett
kompetent biträde och inte har anställt någon elev, får rätt att anställa
en s. k. champoneringshjälp; finnes elev i affären, får en champoneringshjälp
anställas för varje fullt tretal utbildade biträden.
Såsom framgår av det ovan anförda, är det väsentligen inom vissa hantveiksfack,
som lärlingsregulativ vunnit burskap. Kännetecknande för
flertalet av dessa fack är bland annat, att det är förhållandevis vanligt,
att arbetare övergå till ställning såsom självständiga företagare. En viss
begränsning av tillströmningen av arbetskraft till yrket torde därför för
många företagare te sig såsom en betydelsefull fråga även ur den synpunkten,
att de i regel ha att räkna med att denna arbetskraft med tiden
kan komma att etablera sig såsom egna företagare och öppna konkurrens
Arbetarnas intresse av att genom lärlingsregulativet begränsa tillströmQingen
av arbetskraft till yrket baserar sig självfallet på eli strävan att
åvägabringa jämn arbetstillgång för de redan i yrket utbildade. Härjämte
plägar från fackföreningarnas sida den meningen göras gällande,
att vissa arbetsgivare hysa benägenhet att anställa ett stort antal lärlingar,
vilka ej få kvarsta i arbete längre än intill den ålder, då de enligt
avtalet skola erhålla lön såsom fullgoda arbetare, varefter de avskedas och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor. 9
ersättas med nya lärlingar. Genom ett dylikt tillvägagångssätt skulle arbetet
kunna bedrivas med yngre och lägre avlönade arbetare och övernormal
tillgång på utlärd arbetskraft i yrket uppkomma.
_ Inom vissa hantverksyrken synas sålunda företagare och arbetare från
sina speciella utgångspunkter lia ett gemensamt intresse av att i någon
mån reglera tillströmningen av arbetskraft till yrket. Annorlunda ställer
sig förhållandet inom övriga, mera fabriksmässiga yrken, där ej heller
några bestämmelser örn lärlingsregulativ införts i kollektivavtalen,
ehuru lärlingsutbildningen även där ofta är av stor betydelse. I regel har
från arbetsgivarorganisationernas sida rests motstånd mot dylika avtalsbestämmelser.
Av det nu anförda framgår, att kollektivavtalsbestämmelser örn lärlingsregulativ
förekomma endast inom vissa snävt begränsade yrkesområden.
En lagbestämmelse, innefattande förbud mot införandet i kollektivavtal
av sådana regulativ, synes i betraktande härav knappast ägnad
medföra någon mera avsevärd inverkan i fråga örn tillgången till arbete
för ungdomlig arbetskraft. Härtill kommer, att lärlingsregulativet innebär
endast en form för begränsning av tillströmningen av arbetskraft till
yrket. Även örn anlitandet av denna form förhindrades, skulle andra minst
lika betydelsefulla vägar stå öppna för åvägabringande av restriktioner,
exempelvis genom stipulerande av prohibitivt verkande lönesatser för
minderårig arbetskraft eller åtgärder av organisatorisk art.
Erinras må i detta sammanhang, att frågan örn tillgodoseende av en
ändamålsenlig lärlingsutbildning redan länge varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Fråga kan vara, örn ej det nu närmast förevarande
spörsmålet örn förbud mot intagande i kollektivavtal av bestämmelser
angående begränsning av antalet lärlingar är av natur att böra behandlas
i sammanhang med det större spörsmålet örn reglerandet av lärlingsförhållandet
i dess helhet och tryggande av att lärlingarna verkligen
komma i åtnjutande av yrkesutbildning.
I motionen åsyftas jämväl åtgärder mot andra inskränkningar i fråga
örn anställande av ny arbetskraft, och i den anförda motiveringen lia särskilt
berörts kollektivavtalsbestämmelser örn ömsesidig organisationsplikt.
Med avseende härå må anföras följande.
Inom vissa näringsområden pläga i kollektivavtalen förekomma bestämmelser
örn ensamrätt eller företrädesrätt för fackföreningsmedlemmar
vid anställning av arbetskraft. Enligt en inom socialstyrelsen tidigare
verkställd utredning, avseende förhållandena vid årsskiftet 1929/1930
och införd i styrelsens statistiska berättelse över kollektivavtal m. m. år
1929, funnos bestämmelser av angiven art i 710 eller IS procent av samtliga
vid nämnda tidpunkt gällande avtal, och berördes av sådana avtalsbestämmelser
tillsammans 29,483 arbetare, utgörande något över 5 procent
av hela antalet avtalsberörda arbetare. De anförda siffrorna torde
ge en ungefärlig summarisk uppfattning {iven örn det nu gällande avtalsbeståndets
beskaffenhet i ifrågavarande hänseende. I det stora hela kunna
detta slags bestämmelser sägas förekomma endast inom hantverksyrken.
Bland näringsgrenar, där dylika bestämmelser i kollektivavtalen införts
i mera anmärkningsvärd utsträckning, kunna nämnas bagerier (där de
vid årsskiftet 1929/1930 giillde för 84 procent av de avtalsberörda arbetarna)
och även slakterier (där motsvarande relationstal blev 32 procent); vidare
målaryrket (54 procent), åkeri- och expressrörelsen (26 procent), frisöryrket
(99 procent) och skorstens fe jarverksamheten (88 procent). Avtalsbestämmelser
av denna innebörd förekomma även inom handels
-
10 I Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
hensehen, särskilt vad angår butiks- och kontorspersonal hos konsumtionsföreningar.
Erinras må i detta sammanhang örn en del andra i kollektivavtal upptagna
bestämmelser örn företrädesrätt till arbete, vid anställning eller vid
avskedande på grund av arbetsbrist, för vissa kategorier av arbetare,
exempelvis för arbetare, som förut haft anställning vid företaget, för arbetare
med längre anställningstid, för arbetare, bosatta eller mantalsskrivna
i orten, för arbetare med försörjningsplikt, för arbetare, som återkomma
efter avslutad värnpliktstjänstgöring m. m. Även sådana bestämmelser,
vilka förekomma i betydligt större utsträckning än de ovannämnda
örn företrädesrätt eller ensamrätt till arbete för fackföreningsmedlemmar,
kunna verka begränsande i fråga örn tillträde till arbete för yngre arbetare.
Enligt den remitterade motionen skulle åsyftade bestämmelse införas i
lagen örn kollektivavtal. Med avseende å denna lag må bringas i erinran,
att densamma avser att reglera kollektivavtalet till form och rättsverkan
men att frågorna örn kollektivavtalens materiella innehåll lämnats utanför
den lagliga regleringen. Tillika må anmärkas, att kollektivavtalslagens
bestämmelser, med undantag för fredsförpliktelsen, icke äro av tvingande
natur. Införandet av den föreslagna bestämmelsen skulle uppenbarligen
innebära ett avsteg från de principiella grunderna för nuvarande
lagstiftning på området.
Stockholm den 10 mars 1934.
Carl Öhr. Schmidt.
Gunnar Huss.
Bilaga B 1.
Kommerskollegium.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 9 februari 1934 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att till riksdagens andra lagutskott avgiva utlåtande över
en inom andra kammaren väckt motion, nr 69, örn visst tillägg till lagen
örn kollektivavtal.
I ärendet har kollegium införskaffat bilagda yttrande från Sveriges
industriförbund, varjämte kollegium i samband med ärendets behandling
tagit del av ett av Sveriges hantverksorganisation direkt till utskottet
avgivet yttrande i ärendet.
För egen del får kollegium anföra följande.
Kollegium vill inledningsvis uttala den uppfattningen, att det ur samhällelig
synpunkt måste anses såsom i princip oriktigt, att enskilda sammanslutningar
av arbetare och arbetsgivare sinsemellan i mer eller mindre
monopolistiskt syfte genom kollektivavtal i fråga örn nyanställning av
arbetare överenskomma örn restriktiva bestämmelser, genom vilka tillströmningen
av erforderlig arbetskraft till yrkena hindras eller försvåras.
Särskilt gäller detta sådana avtalsbestämmelser, som ha till syfte
att försvåra lärlingsrekryteringen. Kollegium anser sig böra i detta sammanhang
erinra örn den uppmärksamhet, statsmakterna sedan länge ägnat
lärlingsrekryteringen inom hantverket, och örn de åtgärder, som från
det allmännas sida vidtagits för lärlingsutbildningens främjande. Betydelsen
av den utbildning av lärlingar, som bedrives inom hantverket
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor. 11
och dess olika yrken, torde enligt kollegii mening icke kunna nog framhållas.
Nämnda utbildning är icke blott av ett vitalt intresse för hantverket
och dess utövare utan sträcker sina verkningar till de stora och
viktiga grenar av den svenska industrien, som på grund av nutidens specialiserade
arbetsformer icke längre ha samma möjlighet som förr att bibringa
sina arbetare en på många håll inom kvalitetsproduktionen behövlig,
mera allsidig yrkeskunskap. En stor del av den för närvarande
inom vissa industrier sysselsatta yrkeskunniga arbetarstammen torde sålunda
hava förvärvat sin grundläggande utbildning inom hantverket.
Frågan örn lärlingsväsendets ordnande har vid flera tillfällen, senast
år 1928, inom kollegium varit föremål för ingående utredning. Ifrågasatt
lagstiftning å området har emellertid icke kommit till stånd, beroende
på det motstånd, som rests däremot från arbetsgivare- såväl som arbetarorganisationer,
vilka skulle hava berörts därav. Örn de understöd
med statsmedel, som sedan åtskilliga år lämnas för befrämjande av praktisk
lärlingsutbildning genom hantverksmästarnas försorg, må även i
detta sammanhang erinras.
Att inom åtskilliga hantverksyrken vissa monopolistiska tendenser äro
för handen har sedan länge uppmärksammats. Uppenbart är att ifrågavarande
tendenser icke stå i god överensstämmelse med de strävanden,
som av statsmakterna å området understötts och befrämjats, samt att en
fortsatt utveckling av sådana tendenser kan medföra olägenheter för näringslivet.
Ifrågavarande företeelser torde enligt kollegii mening böra
följas med viss uppmärksamhet. Kollegium är dock icke för sin del
övertygat örn att det är vare sig av omständigheterna påkallat eller eljest
lämpligt att för närvarande och på det sätt, som av motionärerna
föreslagits, på lagstiftningens väg ingripa gentemot desamma.
Såvitt kollegium kan bedöma, torde kollektivavtalens bestämmelser i
ovan angivna riktning i nuvarande situation på arbetsmarknaden icke
hava den inverkan å ungdomsarbetslösheten, som av motionärerna tillmätes
desamma. Enligt uppgift torde sålunda de möjligheter till anställning
av lärlingar, som det s. k. lärlingsregulativet i kollektivavtalen
medgiver, för närvarande i allmänhet icke utnyttjas vare sig inom hantverk
eller industri. Kollegii uppfattning härom synes ock bekräftas av
den utredning i frågan, som framlägges av 1934 års sakkunniga rörande
ungdomsarbetslösheten i dess nyligen publicerade betänkande angående
åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten.
Icke heller finner kollegium troligt, att införande av förbud mot intagande
i kollektivavtal av föreskrifter av påtalat innehåll skulle vara
ägnat att i nämnvärd mån motverka den rådande arbetslösheten bland
ungdomen. Däremot kunde den föreslagna lagstiftningen å området möjligen
giva upphov till meningsskiljaktigheter mellan arbetsgivare och arbetare
med därav eventuellt följande konflikter. I nuvarande situation
lärer det vara särskilt önskligt att i möjligaste mån hålla arbetsmarknaden
fri från nya orosanledningar.
Kollegium anser sig icke böra underlåta att framhålla de möjligheter,
som även vid den ifrågasatta lagstiftningen skulle för de avtalsslutande
parterna förefinnas, att genom en förhöjning av löneskalan för yngre
arbetare indirekt lönevägen verkställa den avstängning av yngre arbetskraft,
som ur parternas synpunkt kan framstå såsom önskvärd.
Såsom av Sveriges hantverksorganisation i dess yttrande påpekas, torde
denna väg ock hava inom vissa yrken praktiserats i monopolist] sk t
syfte.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
Kollegium vill slutligen erinra att riksdagen denna dag beslutat avlåta
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan örn förnyad utredning angående
lärlingsutbildningen inom hantverket. Den utredning, som sålunda kan
väntas komma till stånd, lärer icke kunna undgå att närmare ingå på
viktiga delar av här ovan berörda spörsmål.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, får kommerskolleium hemställa,
att den remitterade motionen icke måtte för närvarande till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 april 1934.
Ragnar Sohlman.
G. Holmberger. Gösta Jacobsson.
Bilaga. B 2.
Sveriges industriförbund.
Till kungl, kommerskollegium.
_ Med skrivelse av den 15 sistlidne februari har kungl, kommerskollegium
till Sveriges industriförbund för yttrande överlämnat en vid årets riksdag
inom andra kammaren väckt motion, nr 69, örn visst tillägg till lagen
örn kollektivavtal. Med anledning därav får industriförbundet anföra
följande.
I den föreliggande motionen hemställes, att riksdagen ville för sin del
besluta, att i lagen örn kollektivavtal införes den föreskriften, att sådant
avtal icke må innehålla bestämmelse, som innebär inskränkningar i fråga
örn anställande av ny arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning.
Industriförbundet anser att det för bekämpandet av arbetslösheten är
av allra största vikt att befrämja och underlätta alla åtgärder, som kunna
bidraga till arbetsmarknadens rörlighet. Varje omständighet, som
hindrar den fria omsättningen av arbetskraft och alltså försvårar dennas
avgång från överfyllda yrken eller tillströmning till mer lediga yrken,
är i hög grad ägnad att konservera arbetslösheten och neutralisera
åtgärder mot dennas avhjälpande. Det är onekligen ett kraftigt bindande
av arbetsmarknadens rörlighet, som äger rum, när själva utbildningsmöjligheterna
till ett yrke starkt beskäras enligt regler, som icke taga
någon hänsyn till arbetsmarknadens skiftningar. Och det kan icke anses
vara med god samhällelig ordning överensstämmande, att arbetare
och arbetsgivare inom en viss bransch skola genom kollektivavtal kunna
överenskomma örn att mer eller mindre avstänga en hel verksamhetsgren
från fri kommunikation med samhällets arbetsmarknad i dess helhet.
Särskilt gäller detta, när samtidigt allmänna medel i stor utsträckning
användas för meddelande av yrkesskicklighet inom olika arbetsgrenar.
Industriförbundet får därför tillstyrka, att lagstiftningsåtgärder
vidtagas i den riktning, att arbetare och arbetsgivare icke må i kollektivavtal
träffa överenskommelser, som hindra fri rekrytering till och fri omsättning
inom arbetsmarknaden. I den mån det kan befinnas nödvändigt
att skydda den arbetskraft, som står under utbildning, från otillbörligt
exploaterande kan och bör detta ske på andra vägar än genom överenskommelser,
vilkas huvudsakliga effekt ligger på helt andra områden.
Stockholm den 5 mars 1934.
Sveriges industriförbund.
B. Ahngren.
Vilhelm Lundvik.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
13
Bilaga Cl.
Landsorganisationen i Sverige.
Landssekretariatet.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse av den 29 januari 1934 har utskottet berett Landsorganisationen
i Sverige tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens
andra kammare av herr Arnemark m. fl. väckt motion, nr 69,
örn visst tillägg till lagen örn kollektivavtal. Efter att i ärendet rådgjort
med de i motionen omnämnda förbunden får Landssekretariatet å
Landsorganisationens i Sverige vägnar anföra följande:
Motionärerna yrka, att kollektivavtal icke må innehålla bestämmelser,
som innebära inskränkningar i fråga örn anställande av ny arbetskraft
eller meddelande av lärlingsutbildning, och anföra att inom de stora industrierna
möta i allmänhet icke på kollektivavtalsområdet några binder
mot ungdomens utbildning. Annorlunda är emellertid förhållandet
inom hantverket, säga motionärerna. Inom ett flertal fack ha i kollektivavtalen
influtit bestämmelser, som på det mest restriktiva sätt reglera
arbetsgivarnas rättigheter att hålla lärlingar och starkt begränsa deras
antal, säga motionärerna vidare.
Vid bedömande av bär ifrågavarande förhållanden bör man icke förglömma,
att det råder en väsentlig olikhet i fråga örn lärlingsutbildningen
för hantverksyrkena och de stora industrierna. Inom de senare, där
tempoarbetet är det förbärskande, kräves endast någon kortare tids övning
för att kunna sköta en maskin eller utföra ett visst tempoarbete,
medan det inom hantverket kräves flera år innan erforderlig yrkeskunskap
inhämtats.
De ifrågavarande klausulerna i kollektivavtalen inom vissa hantverksyrken
ha tillkommit efter fri förhandling och överenskommelse mellan
parterna. Ett bifall till motionärernas yrkande skulle medföra en beskärning
av avtalsfriheten på här ifrågavarande område. Ett tvingande
förbud mot dylika klausuler skulle också kunna medföra, att arbetsgivaren
gåves möjlighet att ersätta yrkesutbildade arbetare med lärlingar
och därigenom undandra sig tillämpningen av kollektivavtalets lönebestämmelser
i en utsträckning, som icke kunnat förutses vid avtalets ingående.
Ett icke önskvärt osäkerhetsmoment skulle därigenom införas
på dessa näringsområden, vilket med säkerhet skulle oförmånligt återverka
på hantverksyrkenas bestånd och möjlighet att giva sina utövare
en skälig utkomst.
Motionärerna synes utgå från den felaktiga föreställningen, att arbetslös
ungdom genom regulativen förhindrats att erhålla arbete. Hur det i
sådant avseende förhåller sig framgår av de uppgifter angående arbetslöshetens
omfattning inom yrkena, som lämnats av de i motionen omnämnda
fackförbunden.
Med den föreslagna bestämmelsen skulle tydligen också förhindras, att
i kollektivavtalen infördes föreskrifter örn ömsesidig eller ensidig organisationsskyldighet.
Dylika föreskrifter förekomma i viss utsträckning
i kollektivavtalen inom hantverksyrkena. Det må i detta sammanhang
förtjäna erinras örn ett uttalande av professor Ragnar Bergendal i hans
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
nyligen avgivna utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i
arbetskonflikter, sidan 188 och följande:
»Samhället bär ingalunda något intresse av att bekämpa organisationssträvandena
i och för sig, utan endast deras befrämjande med sådana medel
som måste anses otillbörliga på grund av alltför stark inskränkning
av den enskildes självbestämningsrätt. Exempelvis är ett kollektivavtal,
som stadgar att vid en viss arbetsplats endast få nyantagas arbetare
som tillhöra någon fackförening eller en viss fackförening, i denna del
fritt från varje anmärkning från rättslig synpunkt, och torde i många
fall även från ekonomisk synpunkt böra anses gagneligt. Det bör följaktligen
anses lovligt, att man i en arbetstvist från arbetarsidan påyrkar
intagande av ett sådant villkor i ett blivande kollektivavtal och för uppnående
härav skrider till stridsåtgärder mot arbetsgivaren-motparten.
Förevarande punkt 3) avser ingalunda att förhindra dylika avtalsklausuler
eller stridsåtgärder för att genomföra deras antagande. Vad som bör
bekämpas är däremot tvång för att förmå en viss person, arbetsgivare
eller arbetare, eller även någon annan, att ingå i en organisation, som
han av hänsyn till sina egna intressen icke önskar tillhöra.»
Ett bifall till motionärernas yrkande skulle medföra betänkliga konsekvenser.
Såväl lärlingsregulativ som organisationsskyldighet skulle
omintetgöras. Parterna böra på detta område av näringslivet äga samma
avtalsfrihet som beträffande övriga genom kollektivavtalen reglerade
rättsförhållanden; att stadga inskränkning härutinnan bör icke få ifrågakomma
med mindre det uppvisas, att ifrågavarande avtalsklausuler
medföra sociala olägenheter. Motionärerna ha icke förebragt någon som
helst utredning, som styrker eller ens gör sannolikt att så är fallet Däremot
kan det förebringas utredning till stöd för påståendet att klausulerna
fylla en viktig social och arbetsrättslig uppgift. Vi hänvisa till
vad i detta hänseende anföres av de i motionen omnämnda fackförbunden,
nämligen av Bleck- och plåtslagareförbundet, av Frisörarbetarförbundet,
nv Livsmedelsarbetareförbundet samt av Sadelmakare- och tapetserareförbundet.
Stockholm den 19 februari 1934.
Landsorganisationen i Sverige.
Landssekretariatet.
Edv. Johanson.
Svenska bleck- och plåtslagareförbundet.
Bilaga C 2.
Till riksdagens andra lagutskott.
I anledning av begärt yttrande rörande av herr Arnemark m. fl. i riksdagen
väckt motion örn visst tillägg till lagen örn kollektivavtal, får undertecknat
förbund härmed anföra följande:
Vore det så att genom ett bifall till motionen den synnerligen svårartade
ungdomsarbetslösheten kunde i någon avsevärd mån motarbetas
utan att detta skedde genom att i stället skapa annan arbetslöshet_
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor. 15
hade givetvis ett förslag av denna innebörd ett visst berättigande. I
varje fall för vårt yrkes vidkommande äro emellertid motionärernas funderingar
så verklighetsfrämmande som gärna möjligt, och ett bifall till
motionen skulle med säkerhet ur såväl vårt yrkes som ur samhällets som
helhet synpunkt medföra mer skada än nytta. Till belägg härför må anföras:
Vårt
förbund består av cirka 2,400 medlemmar, varav något över 500
äro s. k. halvbetalande, d. v. s. lärlingar som ej arbetat i yrket 4 år. (Lärotiden
enligt kollektivavtal i allmänhet 6 år.) Av dessa 2,400 medlemmar
voro vid 1933 års slut över 1,500 helt arbetslösa på grund av arbetsbrist,
varav omkring 300 lärlingar. Det exakta antalet i genomsnitt arbetslösa
medlemmar under år 1933 kan ännu ej uppgivas men för år 1932 var
siffran 28.7 procent av hela medlemsantalet. De senaste åren ha visserligen
varit särskilt svåra, men konstant arbetslöshet har förelegat inom
vårt yrke under en lång följd av år. Att några »outnyttjade arbetstillfällen»
funnits inom vårt arbetsområde måste därför bestämt bestridas.
Den (mycket måttliga) begränsning av antalet lärlingar som inskrivits i
en del av våra avtal har framtvingats av nödvändigheten och härvid har
i hög grad även tagits hänsyn till just de ungas eget intresse. Det kan
nämligen ej vare sig ur den enskilde individens, yrkets eller det allmännas
synpunkt vara önskvärt att de unga kanske lockas in i ett svårt och
lång utbildning krävande yrke, örn de ej kunna tillförsäkras dels en någorlunda
tillfredsställande och sammanhängande utbildning, dels möjligheten
att sedan utan allt för stora svårigheter kunna vinna sin utkomst
inom yrket. Som förhållandena en rätt lång tid varit har många ynglingar
blivit antagna i kondition hos en mästare enbart som hjälparbetare
vid en del enklare arbeten under högsommaren, och när dessa arbeten
slutförts har även arbetet varit slut för »lärlingen». Året därpå får han
kanske några veckors, eller möjligen månaders, arbete under samma betingelser,
men att några verkliga yrkesmän ej kunna skapas på detta sätt
torde vara klart. Vi förstå givetvis och erkänna att i ett nödläge kan
även ett tillfälligt arbete ha sitt värde för individen, men den frågan må
då kunna göras örn ej den som redan arbetat i yrket längre eller kortare
tid åtminstone bör tillförsäkras någon liten företrädesrätt till befintliga
arbetstillfällen inom detsamma.
Dessa rent allmänna synpunkters berättigande anses säkerligen även
av motionärerna själva som ganska självklara då det gäller exempelvis
en del s. k. intellektuella yrken, där verklig begränsning av aspiranterna
förekommer — med eller utan statens stöd.
Med hänsyn alltså närmast till:
1) att några »naturliga arbetstillfällen» — oss veterligt — ej förspillts
inom vårt verksamhetsområde,
2) att ingen brist på utbildad arbetskraft föreligger, utan tvärtom,
3) att det är ett intresse närmast för de unga som redan kommit in i
yrket, samt
4) intet som helst behov av lagstiftning föreligger, måste vi alltså för
vår del på det bestämdaste avråda från att motionen av riksdagen godkännes.
Så vitt vi förstå kan även en del befogade erinringar göras mot
motionen i rent formellt avseende, men detta sakna vi givetvis anledning
att närmare ingå på.
Stockholm den 14 februari 1934.
Svenska Bleck- o. Plåtslagareförb.
Gustav Wiberg.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
Svenska frisörarbetareförbundet.
Bilaga C 3.
Till riksdagens andra lagutskott.
I anledning av andra lagutskottets remiss till Landsorganisationen i
Sverige med begäran örn yttrande över herr Arnemarks m. fl. motion örn
visst tillägg till lagen örn kollektivavtal vilja vi anföra följande.
De för frisöryrket gällande kollektivavtalen innehålla visserligen bestämmelser,
som i viss män reglera anställandet av arbetskraft och formerna
för yrkesutbildning, men äro dessa bestämmelser byggda på de
praktiska erfarenheter, som vunnits under 25-årigt organisationsarbete,
och baserade på ingående kännedom örn de inom frisöryrket existerande
förhållandena. I samband med yrkesutövningen förefinnas en hel del
riskmoment, varför det ligger i yrkesorganisationernas intresse att fastställa
sådana stipulationer, som innebära en garanti för allmänheten därhän,
att riskmomenten i görligaste mån elimineras. Dels kräves vissa
sanitära och hygieniska dispositioner för förhindrandet av överföring av
olika hud- och hårsjukdomar, dels nödvändiggör handhavandet av ett
flertal elektriska tekniska hjälpmedel samt förekommande syror och utförandet
av massagebehandlingar en sådan utbildning av arbetskraften,
att densamma utan risk för den affärerna frekventerande allmänheten
kan utföra yrkesarbetet. Detta har motiverat införandet i avtalet av
vissa reglerande bestämmelser beträffande rätt att utöva yrket, formerna
för lärlingsutbildning och förhindrandet av en osund dylik utbildning.
Beträffande i motionen angivna exempel i avseende på ömsesidig organisationsplikt
så äro de båda yrkesorganisationerna överens örn lämpligheten
av denna bestämmelse, men för att förhindra att några som helst
organisatoriska övergrepp skola förekomma, har klart och tydligt i avtalet
utskrivits, att inga trakasserier eller repressalier få å någondera sidan
utövas. I avseende på lärlingsbestämmelserna har man från de båda
avtalsslutande organisationernas sida i första rummet beflitat sig örn att
lämna fullgoda garantier för en verklig yrkesutbildning åt ungdomar,
som inträda i frisöryrket, samt vidare klart stipulerat arbetsgivarens
skyldigheter mot den anställda lärlingen. Innan nu antagna lärlingsreglers
tillkomst skedde en fullständigt godtycklig utbildning av lärlingar,
vilket gjorde att den under dessa former utbildade arbetskraften hade
små eller inga möjligheter på grund av bristande kompetens att erhålla
och uppehålla arbetsanställningar inom frisöryrket. Numera prövas under
sex månader lärlingens lämplighet för yrket, och därest han icke har
manuella och andra förutsättningar för detsamma, åligger det arbetsgivaren
att entlediga honom, sa att han därigenom kan givas möjligheter
att välja en annan levnadsbana, för vilken han eller hon kan vara mera
lämpad. Lärlingsanställningen regleras genom kontrakt mellan vederbörande
parter, och det åligger arbetsgivaren att under lärotiden, som är
fastställd till 3—4 år, bereda lärlingen fullständig utbildning i yrket enligt
en av organisationerna fastställd läroplan och med skyldighet för
aibetsgivaren att a de orter, där frisörskola finnes, låta lärlingen på arbetsgivarens
bekostnad genomgå denna. Åldern för inträdet i yrket är
fastställd till 15—19 år, då det visat sig, att ungdomen under dessa år
har de största förutsättningarna att tillägna sig vederbörliga kunskaper
i yrket. Arbetsgivaren äger endast rätt att hava en lärling, då det visat
sig, att därest antalet är större lärlingen icke kan erhålla den personliga
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
omvårdnad i samband med utbildningen, som är en nödvändig förutsättning
för hans förkovran i yrket.
Förbud finnes även för såväl mästare som biträde att under andra former,
än vad här tidigare angivits, meddela undervisning i yrket, och har
detta motiverats av de förhållanden, som tidigare existerat förnämligast
inom damfrisöryrket. I nämnda yrke har nämligen ett flertal obskyra
affärsinnehavare genom annonser i dagspressen utlovat en allsidig yrkesutbildning
på 3—ö månader mot ekonomisk ersättning. Denna yrkesutbildning
har på intet sätt möjliggjort för de lättrogna människor, som accepterat
det gjorda erbjudandet, att erhålla arbetsanställningar. I samband
med deras utförande av yrkesarbete hava även allvarliga skador
åsamkats den allmänhet, som frekventerat de företag, vilka haft dylik utbildning
örn hand, eller som senare varit under behandling av de sålunda
utbildade personerna. Ett förhindrande av en sådan verksamhet har därför
varit ett samhällsintresse och icke ett egoistiskt yrkesintresse. För
att ytterligare markera nödvändigheten av genom avtal eller på annat
sätt reglerade former för yrkesutbildningen tillåta vi oss citera föreståndaren
för Stockholms Frisörskola, herr A. Ando, vilken bland annat säger
följande: »På begäran får undertecknad avgiva följande yttrande örn utbildningen
till damfrisör. Enligt den erfarenhet, som jag erhållit under
min 14-åriga verksamhet som lärare och föreståndare vid Stockholms Frisörskola,
måste jag fastslå att förvärvande av den yrkeskunskap, som fordras
för anställning såsom damfrisörbiträde ej understiger tre år för medelgoda
elever. De, som mottaga betalande elever för att utbilda dem på
en tid av sex månader och därunder, göra detta oansvarigt, väl vetande
att de själva ej kunna avlöna dem som biträden efter den korta lärotidens
slut. I regel är det inte yrkeskunniga damfrisörer, som ägna sig åt donna
trafik, utan sådana vars rörelse i brist på yrkeskompetens ej giver nödig
avkastning. För att dessa skola kunna hålla sina rörelser flytande tillgripes
massutbildning av betalande elever.»
Av det ovan anförda framgår med önskvärd tydlighet att arbetareorganisationen
gemensamt med arbetsgivareorganisationen inom facket velat
genom i avtalet införda stipulationer bevaka de unga arbetarnas intresse
oell garantera dem en yrkesutbildning, som möjliggör uppehållandet
av en arbetsanställning inom yrket, varför motionärernas påstående
att man velat försvåra ungdomens yrkesutbildning och tillgång till arbetsmöjligheter
faller på sin egen orimlighet, vilket också kan utläsas av
motionärernas egna uppgifter beträffande den procent av arbetslösa, som
hava fullgod praktisk utbildning bakom sig. Detsamma framgår också
av de arbetslöshetssiffror, som äro utslagsgivande för frisörfacket. Påståendet
örn brist på yrkeskunnighet hos de arbetslösa är alltså oriktigt. En
reglering av förhållandena i avseende på anställandet av ny arbetskraft
och meddelandet av lärlingsutbildning bör lämpligast baseras på de erfarenheter,
som äro gjorda av yrkesorganisationerna, och skulle en lagstiftning
över huvud taget ske, borde den vara av sådan karaktär, att den
garanterar ungdomen en verklig utbildning i det speciella yrke, som densamma
väljer för erhållandet av existensmöjligheter.
I anledning av vad ovan anförts hemställa vi, att utskottet matte avstyrka
den framlagda motionen.
Stockholm den 14 februari 1934.
Svenska Frisörarbetare förbundet.
C. G. Engström.
lii hany till riksdagens protokoll 19,‘M. 9 sami. 2 aud. Nr 50.
o
18
Ancha lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
Bilaga C 4.
Svenska livsmedelsarbetareförbundet.
Till riksdagens andra lagutskott.
I anledning av andra lagutskottets remiss till Landsorganisationen i
Sverige med begäran örn densammas yttrande över av herr Arnemark
m. fl. i riksdagen väckt motion örn visst tillägg till lagen örn kollektivavtal,
Ilar Landsorganisationen i sin tur hemställt, att undertecknat förbund
måtte yttra sig över anledningen till lärlingsregulativens införande
i kollektivavtalen. Vi tillmötesgå härmed denna hemställan och få på
grund härav anföra följande:
Införandet av bestämmelser angående begränsningar av antalet lärlingar
inom bageri- och konditorinäringarna i vårt land är inget nytt som
tillkommit å senare tid, utan började införas i avtalen redan vid sekelskiftet.
Innan dess rådde olidliga förhållanden inom anförda näringsgrenar.
Arbetsgivarna anställde ett flertal minderåriga, under förespegling
att de skulle få lära sig yrket, och som yrkesmän som sådana sedermera
genom livet kunna erhålla sin utkomst. Till en början erhöllo de unga
ingen lön, men efter några år lingö de en liten kontant ersättning. När
ynglingen växt upp och han nödgades begära lön för att kunna uppehålla
sig, fick han avsked. Efter honom togs en ny lärling, som efter ungefär
samma tid fick sluta sin anställning. För dessa ynglingar blev resultatet,
att de ej fått tillfälle utbilda sig i yrket, utan fingo sluta sin anställning,
innan de så förkovrat sig i yrket, att de kunde tänka sig få anställning
hos annan arbetsgivare. Följden för den unge arbetaren blev sålunda
den, att han till ingen nytta för sin framtida utkomst förbrukat
flera år av sin ungdom, den ungdomstid, han så väl behövt helt utnyttja
för att utbilda sig i yrket. Han hade blivit för gammal att börja en ny
bana, och därmed hade hans möjligheter att bliva en yrkesman fördärvats.
I de ungas eget intresse började fackorganisationerna ägna det
osunda förhållandet sin uppmärksamhet. Härvid sökte man efter utvägar
att finna bot mot det onda. Ledmotivet härvid blev att säkra den unge
arbetarens fulla utbildning i det yrke han börjat och därmed också hans
framtida intresse att erhålla utkomst genom detsamma. Fackorganisationerna
måste därför, icke för att hindra ynglingar att komma in i yrket
utan för att, enligt vad ovan sagts, bevara dem till detsamma, så begränsa
deras antal att arbetsgivaren hade tid och jämväl ett personligt
intresse av att de fingo lära yrket. Men i de flesta fall måste de utbildade
anställda arbetarna också deltaga i den unge arbetarens utbildning,
och sålunda måste en begränsning av elevernas antal ske, därest utbildningen
skulle kunna bibringas med framgång; ty i föreliggande hänseende
är att märka, att varken arbetsgivaren eller arbetaren helt kunde ägna
sig åt yrkespedagogik, utan måste samtidigt utföra det dagligen förekommande
arbetet i bageriet. Arbetsgivarna började inse, att anledning
förelåg för ett uppordnande av lärlingsförhållandena, och parterna träffade
därför överenskommelse örn vissa begränsningar av lärlingarnas antal
och jämväl bestämmelser örn att arbetsgivaren vore skyldig tillse att
lärlingen erhölle allsidig utbildning i yrkets olika grenar. Samtidigt
fastställdes också lönen, så att den höjdes efter viss skala, beräknad efter
lärlingens förkovran i yrket. Sedermera visade det sig emellertid att en
del arbetsgivare icke beaktade parternas strävan att på så sätt skapa ga
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
19
rander för att den unge arbetaren efter anförda, av erfarenheten framsprungna
och av parterna godkända linjer måtte få stanna och lara sig
yrket, utan en del sökte liksom tidigare gora sig kvitt iarhngen efter vi .
tid och därmed beröva honom möjligheterna att få fortsätta sin utbita
ning. Även örn arbetsgivarna i vissa fall när som helst avskedade ti
hälften utbildade lärlingar, förekommo dessa entlediganden i regel i samband
med att den linge arbetaren fullgjorde sm militärtjänst. Denna
blev således för många en orsak till att de fingo avbryta sin paborjade
yrkesbana. Arbetsgivare- och arbetareorganisationerna hava gemensamt
ansett det vara oriktigt, att den som sålunda tjanat sitt land som tack
härför skulle förlora sin anställning och därför enat sig örn en bestämmelse,
att arbetaren efter fullgjord militärtjänst måtte erhålla sm anställning
åter. Ävenså hava organisationerna, i syfte att förhindra arbetsgivaren
att genom avsked avbryta lärlingens utbildning, i manga fall enat
sig örn en bestämmelse, som säger att lärling ej får avskedas i och tor
anställning av ny lärling.
Vi hava velat anföra vad som ovan sagts for att darmed belysa, att aibetareorganisationerna
dels gemensamt med arbetsgivarna och dels trots
deras motstånd städse bemödat sig örn att bevaka de unga arbetarnas intressen
och samtidigt jämväl vårdat sig örn att genom vidtagna stadganden
höja de anställdas yrkesskicklighet. „, ..
Motionärernas påstående, att organisationerna genom omnamnda åtgärder
syftat till att förhindra de unga att erhålla anställning, ar salunda felaktigt
Vad som åtgjorts är tillkommet för att skydda de unga och att
förhindra, att de otillbörligt exploateras av hänsynslösa arbetsgivare. Det
finns också andra avarter, som arbetareorganisationerna genom propaganda
sökt stävja, och det är det ocker mot de unga, som förekommer i samband
med vissa privata yrkesskolor och jämväl av en del privata arbetsgivare.
Vad det beträffar en del privata yrkesskolor, gå de så tillväga, att de utsända
prospekt innehållande uppgifter om att de för en ersättning av i regel
300 kronor på 4 å 6 veckor skola utbilda unga arbetare till fullt kunniga
konditorer. En del arbetslösa ungdomar finna detta lockande och låta
lura sig till att ikläda sig kostnaden för en sådan kurs. Nu är att märka,
att Sveriges konditoriegare anse en utbildningstid av fyra år vara för
kort och önska förlänga densamma. Att under sådana förliållanden.kunna
tro, att man i antydda privata skolor skall kunna utbilda en konditor pa
sex veckor, synes orimligt. De unga lia ej heller, någon nytta ay uncjervisningen,
ty en konditoriidkare anställer i regel icke en på så sätt utbildad
ung man eller kvinna. Hela resultatet blir sålunda att de unga, som
genomgå sådana skolor, trots att de fått till geschäftsmakaren utbetala en
stor summa pengar, därtill minskat sina möjligheter att få sin utkomst.
Örn inte fullt belt så är förhållandet i viss mån liknande hos de privata
bageri- och konditoriidkare, som mottaga s. k. betalande elever. Aven detta
är geselläft och tillkommet i syfte att exploatera de unga. Dessa forespeglas
att mot en viss summa på så oell så många månader lära sig yrket. Ett
flertal sådana elever intagas, men intagningen sker å olika tider, ayensa
entledigandet. Arbetsgivaren låter detta ske metodiskt för att alltid ha
någon elev som lärt sig så pass mycket, att han kan utföra någon syssla,
som kräver mindre kvalifikationer. När dessa »betalande elever» slutat,
stå de lika handfallna inför yrket, ty arbetsgivaren har icke lärt dem något,
utan under »lärotiden» lia de fått betala för att utföra grövre sysslor,
sorn icke krävt speciell yrkesknnnigbet men ändock bör samman med yrket
i sin helhet.
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
, Oss synes det vara oriktigt, när motionärerna anklaga, arbetareorganisationerna
för att dessa sökt förhindra dylikt skoj mot svensk arbetareungdom.
Även i det fallet ha organisationerna enbart handlat i de unga arbetarnas
intressen, och i den mån det varit möjligt sökt förhindra andra människor
att lura unga och oerfarna arbetare.
Motionärerna påstå jämväl, att omtvistade bestämmelser och åtgärder
verkat så, att brist på yrkeskuimiga föreligger. I det hänseendet äro motionärernas
uppgifter rena konstruktioner. Vi kunna med siffror bevisa,
att så är fallet. Till vårt förbund finnas 8,346 bageri- och konditoriarbetare
anslutna; av dessa äro 1,900 arbetslösa. Dessa arbetslösa hava utbildat sig
i yrket och hava svårt att byta detsamma mot något annat. Att i enlighet
med motionärernas tankegång rasera det framsprungna skyddet för de unga
och lämna dem utan kontroll till exploatering skulle dels medföra, att de
förut utbildade icke kunde tänka sig mera få utkomst, och de unga, som
intogos som lärlingar, skulle, enligt vad ovan sagts, om en tid bliva utan
arbete och få sälla sig till de arbetslösas skara, utan att hava erhållit sådan
utbildning, att de kunde någonsin hoppas på anställning i det yrke,
de trott sig örn att komma in i.
Till slut få vi anföra, att vårt förbund städse ägnat problemet örn ungdomsarbetslösheten
sin uppmärksamhet. Ävenså de unga arbetarnas intressen.
Ur erfarenheten har framsprungit vissa stadganden oeh regler i syfte
att främja det hela. Det är således icke tillkommet i något som helst orgamsationsegoistiskt
syfte, utan enbart för att skydda de unga. Ett bifall till
motionen skulle göra despi strävanden örn intet, oeh de unga skulle bliva
utlämnade utan bistånd till vissa gesehäftsmakare, som icke driva sin verksamhet
i syfte att hjälpa de unga, utan för att på deras bekostnad förtjäna
pengar. Verkningarna av ett bifall till motionen skulle sålunda bliva det
rakt motsatta till vad den syftar, och av denna anledning få vi hemställa,
att det ärade utskottet måtte besluta avstyrka densammas antagande.
Stockholm den 12 februari 1934.
Svenska livsmedelsarbetareförbundet.
Hilding Molander.
Skandinaviska sadehnakareoch
tapctserarcförbundet.
Bilaga C 5.
Till riksdagens andra lagutskott.
I anledning av andra lagutskottets remiss till Landsorganisationen i
Sverige med begäran örn densammas yttrande över herr Arnemarks med
fleras i liksdagen väckta motion örn visst tillägg till lagen örn kollektivavtal
har Landsorganisationen hemställt, att undertecknat förbund måtte
yttra sig över anledningen till lärlingsbestämmelsernas införande i kollektivavtalen.
Vi tillmötesgå härmed denna hemställan och få på grund härav
anföra följande.
Innan några reglerande bestämmelser funnos i avtalen inom vårt förblinds
område, vörö förhållandena synnerligen olikartade. Tanken började
sa småningom göra sig gällande att genom reglerande bestämmelser skydda
de unga arbetarna mot det hänsynslösa exploaterandet av deras arbets
-
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; Utlagor.
kraft. I avtalen kom så till en början en bestämmelse, som föreskrev, att
vid intagande av lärlingar skall yrkeslärd föreståndare finnas. Rätt snart
visade det sig, att denna bestämmelse ej var tillfyllest, beroende på att de
unga lärlingarna mest användes till att springa ärenden, draga kärran
samt reda upp materielen och i övrigt på verkstäderna utföra sådana saker,
som hade litet eller intet med lärandet av yrket att skaffa.
När sedermera en lärling kom upp i högre läroår, och lärlingen gjorde
anspråk på att få lära eller begärde högre lön, blev han avskedad och en
yngre och därmed lägre betald arbetskraft intagen i stället. Den tanken
började då uppstå, huruvida det kunde vara till yrkets fördel, att en mängd
dåligt utbildade sadelmakare- och tapetserarelärlingar på så sätt kastades
ut i arbetslösheten, ofta vid elen tidpunkt då de unga männen skulle fullgöra
sin värnplikt, varefter de efter fullgjord exercis sällan kommo tillbaka
till sina platser beroende på, att annan arbetskraft kommit in i stället.
Vid den påtalade verkstaden — Carlander i Tranås — var exploateringen
satt i system. Vi kunna meddela, att på denna verkstad voro i en följd av
år anställda 24 lärlingar samt 1 gesäll, som skulle lia överinseende över lärlingarna,
ej för att lära dem yrket utan för att framdriva mesta möjliga
arbete. För att ernå detta, utbildades varje yngling till att utföra en yrkesdetalj.
Vilken yrkeskunskap dessa lärlingar skulle erhålla, kan vem som helst begripa.
Att de när de kommo till andra verkstäder, måste lära örn, kan var
och en inse, som är insatt i ett yrke, som fordrar 5 års lärotid.
För att skydda de unga lia omtalade bestämmelser kommit till stånd.
Vi kunna även anföra, att det föreliggande avtalet, vilket medföljer, är
gällande för 20 andra städer.
Utom en del paragrafer, som skydda ynglingen, innehåller även detta
avtal bestämmelser, att yrkeslärd föreståndare skall finnas, varjämte denna
bestämmelse stipulerar, att varje mästare äger rätt att ha en lärling, oavsett
örn några arbetare äro anställda samt därutöver en lärling på var
tredje utlärd arbetare.
När vi veta, att det finnes 50 sadelmakaremästare och 252 tapetseraremästare
enbart i Stockholm, samt att det årligen utbildas lärlingar även
vid yrkesskolor och vanföreanstalter, ha vi svårt att förstå motionärernas
uppfattning i denna fråga.
Många av våra lärlingar äro arbetslösa samt lia svårt att placeras, trots
att lovvärda försök från vår sida gjorts, och intet hinder förelegat i avtalsenlig
omfattning.
Vi vilja även anföra, att i Stockholm finnes för närvarande 260 arbetare,
att alltså en lärling efter nuvarande bestämmelser finnes på varje arbetare,
och att förhållandena äro likartade ute i landsorten.
Samtidigt skulle vi vilja framhålla, att rationalisering och industrialisering
ha kommit in i våra yrken, vilket gör framtiden för våra yrkesmän
ännu mera oviss, varjämte alla stoppade möbler lia förenklats.
Inom sadelmakareyrket äro förhållandena enahanda. Vi veta alla, att
genom automobilismen sadelmakeriarbetct minskat oerhört, och att en stor
del av våra sadelmakare på grund härav måst söka annan sysselsättning.
örn det överhuvudtaget har varit möjligt att erhålla sådan vid mogen ålder.
Till slut vilja vi anföra, alt vårt förbund har ägnat problemet örn ungdomsarbetslösheten
ett varmt intresse. Genom erfarenhet ha vissa riktlinjer
dragits upp, som äro ägnade att främja do ungas intressen.
Pitt bifall till motionen skulle göra d<*ssa strävanden örn intet, och våra
unga skulle bliva utlämnade till hänsynslösa exploatörer, som ej akta för
22
; Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
rov att endast använda de unga arbetarna i rent ekonomiskt syfte utan
motsvarande utbildning.
Med hänvisning till det anförda få vi sålunda hemställa, att det ärade
utskottet måtte besluta avstyrka motionen.
Stockholm den 14 februari 1934.
för Skandinaviska sadelmakare- och tapetserareförbundet.
Levi Carlsson.
Bilaga D.
Svenska arbetsgivareföreningen.
Andra lagutskottet.
Sedan andra lagutskottet genom skrivelse den 29 januari berett Arbetsgivareföreningen
tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens
andra kammare av herr Arnemark m. fl. väckt motion, nr 69, örn visst
tillägg till lagen örn kollektivavtal, får föreningen härmed anföra följande.
Motionen utmynnar i en hemställan, att i lagen av den 22 juni 1928 örn
kollektivavtal måtte införas följande bestämmelse:
»Kollektivavtal må icke innehålla bestämmelse, som innebär inskränkningar
ifråga örn anställande av ny arbetskraft eller meddelande av lärlingsutbildning».
Den föreslagna bestämmelsen ger uttryck för principer, som Arbetsgivareföreningen
finner vara riktiga och av grundväsentlig betydelse för
sunda förhållanden på arbetsmarknaden. Föreningen har sålunda i sina
stadgar — § 23 — infört följande bestämmelse:
»I kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningen
och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse, att
arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och
fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst
eller arbetare, stående utanför förening.
Överträdelse eller kringgående härav, som sker uppsåtlig!, föranleder
skadeståndssky ldighet».
Arbetsgivareföreningen har vid förhandlingar örn kollektivavtal för industrier
och företag, som äro anslutna till föreningen, icke givit avkall på
de principer, som innefattas i nämnda stadgebestämmelse.
Vad gäller särbestämmelser i kollektivavtal angående lärlingsutbildning
har Arbetsgivareföreningen i konsekvens med ovan anförda stadgebestämmelse
motsatt sig varje regel med syftemål att begränsa arbetsgivarens rätt
att anställa lärlingar.
Då Arbetsgivareföreningen sålunda fullt delar de synpunkter på arbetsmarknadens
problem, som kommit till uttryck i den föreliggande motionen,
får föreningen härmed för sin del tillstyrka en lagstiftning med föreslaget
innehåll.
Stockholm den 26 februari 1934.
Svenska arbetsgivareföreningen
Gustaf Söderlund.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
23
Sveriges hantverksorganisation.
Bilaga E.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 9 februari 1934 har Sveriges hantverksorganisation
heretts tillfälle att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över
en inom andra kammaren av herr Arnemark m. fl. väckt motion, nr 69, örn
visst tillägg till lagen örn kollektivavtal.
I anledning av remissen får S. H. O. härmed vördsamt anföra följande.
Av motionen framgår att det i densamma framförda förslaget till tillägg
till lagen örn kollektivavtal föranletts av vissa i åtskilliga kollektivavtal
inom hantverket intagna restriktiva bestämmelser i fråga örn nyanställning
av arbetskraft, vilka förmenas hindra tillströmningen av erforderlig
arbetskraft till yrkena samt skapa konstlad arbetslöshet. De i motionen
åsyftade bestämmelserna äro främst det i åtskilliga avtal förekommande
s. k. lärlingsregulativet, en klausul, vilken syftar till en begränsning av
det antal lärlingar, som varje arbetsgivare får sysselsätta, och vanligen
har formen av en bestämmelse örn viss proportion mellan antalet lärlingar
och utlärda arbetare på varje särskild arbetsplats. I motionen avses därutöver
inom vissa branscher förekommande avtalsbestämmelser örn organisationsplikt
för samtliga av avtalet omfattade arbetare respektive ömsesidig
organisationsplikt för såväl företagare som arbetare.
Då S. H. O. går att taga ställning till det i motionen väckta förslaget,
vill organisationen inledningsvis framhålla, att inom hantverket delade
meningar råda rörande kollektivavtalen och den i dessa verkställda regleringen
av lärlingsförhåll andena. Av vissa kretsar göres gällande att kollektivavtalet,
som, närmast avsett för industriens behov, icke alls vore lämpat
för hantverket, kringgärdade hantverkarna i deras yrkesutövning med
stela, osmidiga föreskrifter, vilka vore till avsevärt hinder för verksamhetens
bedrivande. Därvid framhållas särskilt de olägenheter, som genom
kollektivavtalet uppstode för lärlingsutbildningen och därigenom även för
yrkenas rekrytering. Av andra göres däremot gällande att genom kollektivavtalen
införts en reglering av lärlingsrekryteringen, vilken varit i höggrad
av behovet påkallad. Tidigare hade ofta och i stor utsträckning förekommit
att mindre nogräknade hantverksmästare arbetade nära nog uteslutande
med lärlingar, varigenom de tack vare lägre omkostnader för
löner kunde hålla priser, vilka väsentligt understege de, som betingades av
övriga yrkesmän inom branschen. För dylika företeelser, vilka vore till
avsevärd skada för yrkena, hade genom kollektivavtalen viss inskränkning
ernåtts.
Enligt S. H. 0:s övertygelse hava båda de olika meningsriktningarna fog
för de av dem anförda synpunkterna. Såvitt organisationen kan bedöma,
torde den i kollektivavtalen verkställda regleringen av lärlingsutbildningen
i stort sett hava varit till gagn för hantverket och dess utövare. Genom
densamma ha ökade möjligheter skapats för de lojala hantverksutövarna
att hålla lärlingsutbildningen på högsta möjliga plan. Hinder har ock upprests
mot överbefolkning inom yrkena av okvalificerad arbetskraft. Organisationen
vill i detta sammanhang erinra örn att de förslag till statlig
reglering av lärlingsväsenclet, som upprepade gånger framkommit, icke
länt till positivt resultat.
24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50; bilagor.
Ehuru organisationen sålunda vitsordar kollektivavtalens positiva insats
å förevarande område, vill organisationen ingalunda förneka, att vissa
kollektivavtal kunnat innehålla bestämmelser, vilka alltför snävt begränsat
tillströmningen av arbetskraft till yrkena. Oaktat organisationen finner
åtskilliga av de av motionärerna framförda synpunkterna i princip riktiga
hyser dock organisationen den åsikten, att betydelsen av kollektivavtalens
bestämmelser i berörda riktning för arbetslösheten bland ungdomen
av motionärerna i icke ringa män överskattats. Organisationen vill i detta
sammanhang blott framhålla, hurusom arbetslösheten inom hantverksyrkena
ingalunda blott är en ungdomsföreteelse. Inom hantverket råder för
närvarande liksom inom näringslivet i övrigt stor och omfattande arbetslöshet.
Inom flertalet hantverksföretag torde sålunda för närvarande en
mer eller mindre omfattande driftsinskränkning vara för handen. Hantverkare,
vilka tidigare sysselsatt ett flertal arbetare, arbeta numera med
väsentligt reducerad arbetsstyrka. Företagare, vilka tidigare sysselsatt
en eller två man, hava nu knappast ens full användning för den egna arbetskraften.
Att under sådana förhållanden någon nyanställning av lärlingar
för flertalet hantverkare ligger utom möjligheternas gräns är uppenbart.
Enligt uppgift torde i allmänhet icke de möjligheter till anställning
av lärlingar, som lärlingsregulativet medgiver, för närvarande utnyttjas.
Av väsentligt större inverkan å rekryteringen av yrkena än lärlingsregulativet
är enligt styrelsens förmenande den i vissa avtal mindre
lämpliga inbördes avvägningen av lönenivåerna för olika åldersgrupper. I
den män kollektivavtalen stadga löner för yngre, icke fullärd arbetskraft,
vilka äro alltför höga och icke stå i rimlig proportion till lönen för fullt
utbildad arbetare i facket, uppstår en indirekt avstängning av yngre arbetskraft.
Genom en lämpligare inbördes avvägning av lönenivåerna för
olika åldersgrupper skulle måhända en ökad anställning av lärlingar inom
hantverket kunna i viss mån befordras.
Såsom av det ovan anförda framgår, innefatta de av motionärerna påtalade
företeelserna å arbetsmarknaden ett flertal komplicerade problem.
Ett brådstörtat införande utan föregående utredning i lagen örn kollektivavtal
av den av motionärerna föreslagna bestämmelsen vore med hänsyn
härtill enligt organisationens förmenande ur många synpunkter mindre
tillrådligt. Enligt organisationens mening torde emellertid anledning föreligga
för upptagande av närmare undersökning av de påtalade företeelserna
och dessas inverkan å arbetslösheten. Undersökningen borde kunna
anförtros åt de sakkunniga, som av Kungl. Majit nyligen tillsatts för utredning
angående arbetslösheten bland ungdomen.
Styrelsen för S. H. O. hemställer, att riksdagens andra lagutskott måtte
i anledning av motionen föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt 1934 års sakkunniga angående
ungdomsarbetslösheten att vid fullgörande av sitt uppdrag ägna
särskild uppmärksamhet åt de företeelser å arbetsmarknaden, som i den
remitterade motionen påtalats.
Stockholm den 24 februari 1934.
Sveriges hantverksorganisation
Äng. Lindmark.
/ Gunnar Willén.
841770. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.