Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51

1934-06-05 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1934:51, Andra lagutskottets utlåtande Nr 51

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1934 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning

till arbetsfredens bevarande med mera.

Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang förehaft tio inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i

första kammaren nr 148 av herr Hamrin m. fl., nr 149 av herr Nilsson, Petrus,

m. fl., nr 154 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., samt nr 241 och 242,

båda av herr Löfgren, ävensom motionerna i andra kammaren nr 287 av herr

Jeppsson m. fl., nr 289 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., nr 340 av herr

Lindman m. fl. samt nr 496 och 497, båda av herr Carleson under instämmande

av tre andra av kammarens ledamöter.

I motionerna I: 148 och II: 287, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa, att Kungl. Majit ville snarast

låta verkställa utredning och för 1935 års riksdag framlägga förslag till

lagstiftning rörande dels obligatorisk skiljedom och därmed förenat förbud mot

arbetsinställelse såväl i arbetstvister, vari stat eller kommun är part, som

ock i andra arbetstvister, som medföra fara för betydande samhällsintressen,

dels stärkande av den nuvarande medlingsinstitutionen i anslutning till de synpunkter

som i motionerna framhållits, dels ock en allmän reglering av de fackliga

sammanslutningarnas ställning, organisation och verksamhet.

I motionerna 1:149 och lii 289, som jämväl äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit

måtte verkställa utredning av frågan örn lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens

bevarande samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i ämnet.

Motionerna I: 154 och lii 340, även de likalydande, utmynna i den hemställan,

att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam utredning

dels angående åtgärder till förebyggande och biläggande av samhällsfarliga

arbetsinställelser och därmed sammanhängande stridsåtgärder, dels ock angående

åtgärder i övrigt till främjande av arbetsfreden.

I motionerna I: 241 och lii 496, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen hos Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit snarast möjligt

måtte låta verkställa utredning om lämpliga åtgärder till befordrande av arbetsfreden

å arbetsmarknaden och för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Slutligen har i motionerna I: 242 oell lii 497, jämväl de likalydande, föreslagits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t

ville i enlighet méd närmare angivna grunder låta utarbeta förslag till beredskapslagstiftning

till förhindrande av arbetskonflikter av i motionerna an
Bihang

till riksdagens protokoll 198h. 9 sami. 2 avd. Nr 51. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

given beskaffenhet att tillämpas efter det Kungl. Majit och riksdagen därom

fattat beslut samt för riksdagen framlägga sagda förslag till förberedande

granskning och yttrande.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna gjorda yrkandena,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till motionerna.

Historik.

Spörsmålet örn lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden har

vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från

riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda

av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.

I utskottets utlåtande nr 22 vid 1924 års riksdag, vilket avgavs i anledning

av då väckta motioner i ämnet, har utskottet lämnat en utförlig historik, till

vilken utskottet såvitt angår tiden från och med 1887 till och med 1920 (sid.

2—8 i nämnda utlåtande) anhåller att få hänvisa.

I anledning av åtta inom riksdagen väckta motioner (1:5, 73, 131 och 132

samt lii 53, 121, 204 och 206) anhöll 1921 års riksdag på hemställan av andra

lagutskottet (utlåtande nr 34) i skrivelse (nr 345), att Kungl. Majit, med beaktande

av vad som anförts i utskottets av riksdagen godkända utlåtande,

måtte till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens bevarande,

utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas samt för riksdagen

framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade chefen för socialdepartementet,

statsrådet Elmquist, efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande,

såsom sakkunnig direktören A. Cederborg att inom departementet biträda

med utredning av, bland annat, frågan örn vidtagande utöver vad redan skett av

åtgärder till arbetsfredens bevarande. Genom beslut den 24 november 1922

förklarade emellertid Kungl. Majit, att berörda utredningsarbete skulle vila

från och med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.

Vid 1924 års riksdag hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 22), att

riksdagen med föranledande av en motion, 1:119, ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen angående ytterligare

åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas samt att för

riksdagen bleve framlagda de förslag, som av utredningen kunde föranledas.

På grund av skiljaktiga beslut i kamrarna förföll frågan.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Majit, att utredningsarbetet

skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa utredningen

och inkomma med de förslag, vartill densamma kunde giva anledning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

3

Innan socialstyrelsens utredning avslutats, upptogs frågan om ytterligare

åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden av Kungl. Maj:t den

29 januari 1926. På hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet

Möller, förordnade Kungl. Maj:t, att en undersökning i ämnet skulle verkställas,

därvid dock utarbetade förslag till bestämda åtgärder icke skulle

åstadkommas, utan olika grupper skulle klart fixera sina ståndpunkter, så att

därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett fastare

underlag för omdömet örn ändamålsenligheten av vidare åtgärder till arbetsfredens

främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. För att utföra

den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en delegation av nio personer,

varjämte departementschefen bemyndigades dels att till ledamöter av nämnda

delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av dem att vara delegationens

ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen

att vardera utse tre ledamöter av samma delegation.

Till ledamöter i denna delegation (arbetsfredsdelegationen) utsågos: av

chefen för socialdepartementet advokaten E. Löfgren (ordförande), generaldirektören

G. Huss och professorn S. Wallengren, av svenska arbetsgivareförningen

vice häradshövdingen Hj. von Sydow, direktören J. S. Edström och f. d.

disponenten A. I. Swartling, samt av landsorganisationen dess ordförande

A. Thorberg, dess sekreterare Edv. Johanson och dess kassör J. O. Johansson.

Sedan Löfgren utnämnts och förordnats till minister för utrikes ärendena

utsågs den 14 juni 1926 till ordförande i Löfgrens ställe landshövdingen H.

Elmquist. Efter Swartling, som avlidit den 27 juni 1926, utsågs till ledamot

direktören I. O. Larson.

I anledning av tre vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 89 och 192 samt

II: 283) anhöll riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 18)

i skrivelse (nr 167), att Kungl. Maj:t så snart Kungl. Maj:t ansåge det material

föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan örn lagstiftningsåtgärder

till arbetsfredens bevarande, ville utan tidsutdräkt för riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

På föranstaltande av chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson,

verkställdes därefter i anledning av riksdagens skrivelse vissa undersökningar

angående den tidpunkt, då delegationen kunde väntas hava avslutat sitt arbete.

I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att delegationen

icke kunde utfästa sig att tidigare än under loppet av mars månad

1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten. — Här må omnämnas, att

socialstyrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tillsvidare befriad

från att fullgöra det utredningsuppdrag, vilket styrelsen, såsom ovan nämnts,

erhållit den 27 september 1924.

Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926 anförde statsrådet Pettersson,

bland annat, att det, från vissa synpunkter sett, givetvis varit önskvärt,

att frågan örn åtgärder för främjande av arbetsfred kunnat i hela dess vidd

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

på en gång upptagas till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt

företagas till avgörande. Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara

möjligt. Vid sådant förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades

till det område, där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades,

nämligen det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetare samt tvister i anledning därav.

Jämlikt hemställan av departementschefen förordnade Kungl. Majit därefter

Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekreteraren

Arthur Lindhagen, att såsom sakkunniga inom socialdepartementet

biträda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom

kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

Den 21 januari 1927 avlämnade de sakkunniga utkast till lagar örn kollektivavtal

och örn arbetsdomstolar jämte motivering.

Emellertid hade Wallengren den 12 januari 1927 på egen begäran entledigats

från uppdraget att vara ledamot av arbetsfredsdelegationen. I skrivelse

påföljande dag, den 13 januari 1927, till delegationens ordförande meddelade

landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de på anförda skäl

vore förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Majit den 21 januari

1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i delegationen, Elmquist

och Huss, ävensom delegationens sekreterare, förlikningsmannen O. Ekblom,

att skyndsamt fullfölja och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna

rörande vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans

belysande. Med skrivelse den 28 februari 1927 avlämnades redogörelse

för omförmälda utredningar (statens offentl. utredn. 1927: 4).

Sedan över nyss omförmälda utkast till lagar om kollektivavtal och om

arbetsdomstolar yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar

upptogs frågan örn ärendets fortsatta beredning i statsråd den 12

juli 1927. Därvid anförde statsrådet Pettersson, bland annat: Det förelåge två

i viss mån skilda uppgifter, nämligen å ena sidan åstadkommande av lagstiftning

rörande kollektivavtal och arbetsdomstolar samt å andra sidan genomförandet

av anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelse i statens och

kommunernas verksamhet. Vad förstberörda fråga anginge borde en överarbetning

av nyssnämnda lagutkast ske och förslag i ämnet framläggas för

1928 års riksdag. Vidkommande åter det andra spörsmålet, frågan örn tryggande

av arbetsfreden vid statens och kommunernas arbeten, kunde olika utvägar

tänkas för vinnande av berörda syfte; i första hand syntes därvid böra

eftersträvas slutande av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika

företagen, att därigenom parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades

och former skapades för avgörande av uppkomna tvister. Frågan

härom borde göras till föremål för grundlig utredning, därvid bland annat

vissa närmare angivna synpunkter borde övervägas.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande uppdrog chefen för socialdepartemen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

5

tet verkställandet av den sålunda ifrågasatta utredningen åt tre sakkunniga,

nämligen Elmquist (ordförande), byråchefen i socialstyrelsen J. A. E. Molin

samt ovannämnde Ekblom — 1927 års arbetsfredssakkunniga.

I anslutning till departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den

12 juli 1927 blevo därefter förenämnda utkast till lagar örn kollektivavtal och

örn arbetsdomstolar inom socialdepartementet föremål för omarbetning. Sedan

lagrådets yttrande inhämtats över förslagen och desamma därefter ytterligare

överarbetats, framlades lagförslagen genom proposition nr 39 för 1928 års

riksdag. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 36) antog riksdagen

med vissa jämkningar de framlagda förslagen. Lagar örn kollektivavtal

och om arbetsdomstol utfärdades därefter den 22 juni 1928.

På inbjudan av chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck (jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1928), hölls den 30 november

och 1 december 1928 i Stockholm en konferens för överläggningar angående

förefintliga möjligheter att på frivillighetens grund åvägabringa bättre samverkan

mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.

Till konferensen inbjödos dels företrädare av arbetsgivar- och arbetarsynpunkter

och dels andra personer, som hade erfarenhet på området och intresse för

ifrågavarande spörsmål. Omkring 240 personer voro närvarande. Tryckt redogörelse

för förhandlingarna vid konferensen har utgivits av socialdepartementet

(Stockholm 1929). Av en sedermera tillsatt delegation avgavs den 27

september 1929 en sammanfattande rapport rörande konferensens resultat och

de åtgärder i anledning därav, som syntes i vissa hänseenden böra vidtagas.

1927 års arbetsfredssakkunnigas arbete har, enligt uppgift i riksdagsberättelserna,

väsentligen bestått i att följa en av socialstyrelsen, enligt uppdrag

av Kungl. Majit den 13 januari 1928, verkställd utredning rörande anställnings-

och avlöningsförhållanden för lägre personal i allmän tjänst. Nämnda

utredning avslutades under år 1931 och föreligger i tryck (Sveriges officiella

statistik, Socialstatistik, september 1931). I skrivelse den 12 december 1932

till chefen för socialdepartementet anförde sedermera de sakkunniga, bland

annat, att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas företag utvecklats

i den riktning, som det givna utredningsuppdraget väsentligen åsyftat,

samt att en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst skulle vara vägledande

för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra ytterligare positiva

resultat. De sakkunniga hemställde därför att bliva entledigade från det dem

meddelade uppdraget. Genom beslut den 17 december 1932 återkallade chefen

för socialdepartementet de sakkunnigas uppdrag.

Här må omnämnas, att bestämmelser rörande medling i tvister mellan arbetsgivare

och arbetare återfinnas i lagen den 28 maj 1920 om medling i

arbetstvister. I en annan lag av samma dag finnas stadganden örn särskilda

skiljedomare i arbetstvister.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andro.\ lagutskottets utlåtande Nr 51.

Sammanfattning av (le i motionerna framställda yrkandena.

I motionerna I: 148 och II: 287 har framhållits behovet av åtgärder för

arbetsfredens främjande inom vissa samhällsviktiga arbetsområden och särskilt

i fråga örn arbetstvister, där staten eller kommun är part. Enligt motionärernas

mening vore med avseende å dylika fall obligatorisk skiljedom

jämväl i intressetvister den enda godtagbara utvägen (I: 148 sid. 4).

Även i motionerna I: 149 och II: 289 har ifrågasatts stadganden örn obligatorisk

skiljedom i vissa fall, exempelvis beträffande tvister örn fria ackord,

då förut bestående avtal lämnade vägledning för en skälighetsprövning av

den nya prissättning, som följde av jämkning i avtalen (I: 149 sid. 13).

Spörsmålet örn obligatorisk medling har ock upptagits i nyssnämnda

motioner. Sålunda har i motionerna I: 148 och II: 287 ifrågasatts,

huruvida icke — i sådana fall där obligatoriskt skiljedomsförfarande kunde

bliva föreskrivet — försök först borde göras att genom medling bilägga uppkommen

konflikt (I: 148 sid. 5). I motionerna I: 149 och II: 289 har förordats

undersökning, huruvida icke obligatorisk medling, åtminstone i viss

utsträckning, borde föreskrivas i fråga om tvister vid verksamhet, som bedrives

av staten eller kommun och beträffande vilken en arbetstvist skulle hava

den verkan, att betydande samhällsintressen skulle hotas, t. ex. i fråga örn

kommunikationsföretag, sjukvårdsinrättningar, renhållningsverk samt vatten-,

gas- och elektricitetsverk (I: 149 sid. 13).

Frågan örn medlingsförfarandet har berörts i flertalet av förevarande

motioner. Särskilt har framhållits vikten av att ett framlagt medlingsförslag

tillädes större betydelse för tvistens biläggande än sådant nu ägde.

Därutinnan har ifrågasatts, bland annat, att medlingsförslag skulle under vissa

förhållanden tillerkännas bindande verkan, även örn det icke godkänts av en

majoritet inom vederbörande organisationer (I: 148 sid. 5, I: 241 sid. 7). Vidare

ha ifrågasatts fordringar på viss majoritet såväl av de röstberättigade som

av de röstande samt — i fråga örn arbetarparten — viss ålder hos röstande, uteslutning

av arbetslösa från rösträtt och — i fråga örn arbetsgivarparten — uteslutande

från rösträtt av arbetsgivare, som skäligen kunde anses äga fördel

av att förhindra en uppgörelse på grund av ekonomiska intressen på andra områden

än det, inom vilket medlingen ägt rum (I: 149 sid. 14).

I anslutning till det senast anförda har påkallats regler angående varsel

samt regler i övrigt för förfarandet vid igångsättande av arbetsinställelse

(I: 149 sid. 14; I: 241 sid. 7).

I några av motionerna har upptagits frågan örn rättslig reglering

av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar.

I motionerna I: 241 och II: 496 har sålunda framhållits,

att den lagstiftning, som i Sverige funnes rörande förhållandena på arbetsmarknaden,

icke byggde på någon särskild författning örn de fackliga förbundens

och övriga organisationers konstitution och inregistrering. Lagbestämmelser

örn ordningen vid omröstning örn medlingsförslag eller eljest örn

strejk och lockout förutsatte måhända därför, att frågan örn berörda sam
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

7

manslutningars rättskapacitet komme under omprövning (I: 241 sid. 8). I

motionerna I: 148 och II: 287 har uttalats, att den i dessa motioner ifrågasatta

lagstiftningen rörande en allmän reglering av de fackliga sammanslutningarnas

ställning, organisation och verksamhet borde, liksom på föreningsrättens

område i allmänhet, hava till syfte att närmare bestämma, bland annat, sammanslutnings

ändamål och organisation, villkoren för inträde och utträde,

medlems rösträtt samt formerna för besluts fattande (I: 148 sid. 6). I detta

hänseende har ock påtalats det förhållandet, att tillhörigheten till en facklig

organisation kunde förbindas med mer eller mindre förtäckta villkor örn politiskt

ståndpunktstagande och att de fackliga organisationerna på denna väg

underordnades ett visst politiskt parti. Denna särskilda fråga har utskottet

funnit sig böra upptaga i samband med behandlingen av motionen i första kammaren,

nr 243, av herr Gustafson, Fritiof, och Nilsson, Bernhard, samt den därmed

likalydande motionen i andra kammaren, nr 299, av herrar Lundqvist

och Hagberg i Malmö (utskottets utlåtande nr 52).

I motionerna I: 154 och 11:340 har berörts flertalet av de spörsmål, som i

övriga här förevarande motioner upptagits. Därvid har erinrats, att professorn

Ragnar Bergendal på offentligt uppdrag verkställt utredning rörande tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande

spörsmål (stat. off. utredn. 1933:36). Motionärerna hade i särskilda motioner

(I: 151—152 samt II: 337—338) föreslagit lagstiftningsåtgärder i enlighet

med av utredningsmannen framlagda förslag. Därjämte hade motionärerna i

särskilda motioner (1:153 och 11:339) påkallat utredning rörande vissa stötande

avarter av stridsåtgärder, som icke omfattades av utredningsmannens

förslag. Alltjämt återstode emellertid åtskilliga andra frågor, som sammanhängde

med kollektivavtalsväsendet, förhandlingsrätten, föreningsrätten och arbetskonflikter,

vilka frågor vore förtjänta av statsmakternas övervägande

(I: 154 sid. 2). Till utredning borde sålunda upptagas spörsmålet om, vad

som kunde åtgöras för förebyggande av samhällsfarliga arbetskonflikter.

Därutinnan borde utredas huruvida arbetskonfliktens

natur att vara samhällsfarlig borde vara att hänföra till vissa slag av för

samhället nödvändiga funktioner, exempelvis samhällets förseende med livsmedel,

vatten, gas och elektricitet etc., eller örn även konfliktens omfattning

och långvarighet och därav följande skadliga verkningar för samhället borde

komma i betraktande. Vidare inställde sig till övervägande, örn särskilda åtgärder

och i så fall vilka borde komma till användning vid förebyggandet eller

biläggandet av samhällsfarliga konflikter av olika slag, särskilt huruvida arbetsinställelse,

blockad m. fl. stridsåtgärder borde i för samhället viktiga

verksamhetsgrenar förbjudas och andra utvägar anvisas till lösning av eventuella

intressekonflikter. I detta sammanhang borde jämväl övervägas, vad

som kunde åtgöras för att stärka och från inflytelser befria de organ, på vilka

den under nuvarande förhållanden vanskliga uppgiften ankomme att företräda

det allmännas intressen i frågor örn reglerandet av arbetsvillkoren på

olika områden av det allmännas verksamhet (I: 154 sid. 10—11). En förutsättningslös

utredning borde därjämte komma till stånd med avseende å vad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Utskottet.

som i övrigt kunde åtgöras till främjande av arbetsfredens upprätthållande

på den industriella arbetsmarknaden (I: 154 sid. 14).

I motionerna 1:242 och 11:497 har framhållits att staten — som, på sätt

i motionerna 1:241 och 11:496 närmare berörts, hittills begränsat sitt ingripande

i arbetskonflikter till en medlande verksamhet — icke längre borde i

fråga örn storkonflikter och andra konflikter av allvarligare beskaffenhet stanna

vid en dylik, allenast medlande ställning; staten finge ej stå maktlös vid

en sådan konflikt. Den frågan uppkomme då, örn medlen borde skapas vid

konflikttillfället eller örn de på förhand borde finnas utformade och ställda i

beredskap. Sistnämnda väg vore enligt motionärerna den enda tillrådliga.

En noggrann utredning kunde utvisa vilka maktmedel som för angivet ändamål

borde ställas till statens förfogande. Redan nu kunde dock påpekas vissa

nära till hands liggande medel. Sålunda kunde det tänkas, att förbud för

visst tillfälle eller för viss kortare tidsperiod utfärdades mot sympatistrejk

eller sympatilockout, alltså hindrande en utvidgning av en redan inträdd konflikt.

Därutöver ginge steget till att direkt för visst tillfälle eller viss tid

förbjuda alla konflikter eller rent av till förbud att fortsätta pågående konflikt,

detta väl närmast i ändamål att tidsfrist skulle beredas en förlikningsmannainstitution

att framkomma med medlingsförslag. Det kunde ju också

tänkas, att ett dylikt förbud mot strejk eller lockout kunde göras i avvaktan

på en annan åtgärd, som dock måste betraktas såsom ett yttersta medel vid

statens ingripande, nämligen obligatorisk skiljedom (1:242 sid. 9).

Såsom av den föregående redogörelsen framgår hava i fråga örn intressetvister

på arbetsmarknadens område andra lagstiftningsåtgärder i vårt land

icke vidtagits än de, som innefattas i lagarna örn medling i arbetstvister och

örn särskilda skiljedomare i arbetstvister. På sätt i flertalet av förevarande

motioner framhållits synas emellertid skäl tala för att den tidigare påbörjade

utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande, vilken,

såvitt angår intressetvister, i stort sett icke fortsatts sedan år 1927, ånyo upptages.

En fråga, som vid återupptagande av nyssberörda utredningsarbete torde

påkalla särskild uppmärksamhet, rör den rättsliga regleringen av arbetsgivarnas

och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Ehuru det icke kan förnekas,

att mellan arbetsgivare och arbetare finnas vissa ofrånkomliga intressemotsatser

i fråga örn arbetslöner och andra arbetsvillkor, bör dock erinras, att

deras organisationer ofta vid inbördes förhandlingar ernått en utjämning av

motsättningar på fredlig väg. Att arbetsgivares och arbetares fackliga föreningsväsen

ej rättsligen utbildats har dock framstått som en kännbar brist

i vår lagstiftning. Med hänsyn till den starka utveckling, som under de senare

åren de fackliga sammanslutningarna undergått och den ökade betydelse desamma

i skilda avseenden erhållit, torde frågan örn deras reglerande i lag böra

upptagas till en allsidig utredning. Visserligen har ej en allmän lagstiftning

angående ideella föreningar kommit till stånd, men en utredning, inskränkt

till att avse de fackliga sammanslutningarna, torde ej med nödvän
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 9

dighet föranleda en lagstiftning, som samtidigt utsträckes till det här angivna

området i dess helhet.

Vid en utredning rörande den rättsliga regleringen av de fackliga sammanslutningar,

varom här är fråga, torde böra upptagas, bland annat, frågorna örn

villkoren för inträde i eller utträde ur dylik förening, örn medlems rösträtt och

örn formerna för besluts fattande. I sistnämnda hänseende torde böra övervägas

på vad sätt gränser lämpligen må kunna uppdragas mellan de befogenheter,

som tillkomma å ena sidan föreningens styrelse och å andra sidan dess

medlemmar. Därutinnan torde ock böra undersökas, i vilken omfattning föreningsmedlemmarnas

beslutanderätt må kunna uppdragas åt vissa särskilt utsedda

medlemmar; det må här erinras örn den bestämmelse, som i sådant syfte

genom lag den 23 mars 1928 upptogs i lagen örn ekonomiska föreningar

(39 a §).

I några av de förevarande motionerna har, i syfte att förhindra mera omfattande

arbetskonflikter med därav för samhället i dess helhet menliga verkningar,

föreslagits lagstiftningsåtgärder av i vissa fall djupt ingripande art;

särskilt må nämnas förslaget om obligatorisk skiljedom. Här skall allenast

framhållas att ■—- därest, på sätt förordats i motionerna I: 242 och II: 497,

en beredskapslagstiftning kommer till stånd — lagbestämmelser av nyssberörd

art allenast undantagsvis torde få tillämpning.

I fråga örn en sådan beredskapslagstiftning, för vars åvägabringande starka

skäl lära kunna anföras, synes det vara en oeftergivlig fordran, att densamma

kan bringas i tillämpning endast under tydligt avgränsade förutsättningar.

En lag i ämnet synes böra hava karaktär av s. k. fullmaktslag, med stöd

av vilken Konungen äger att med avseende å viss arbetskonflikt av svårare

beskaffenhet meddela de bestämmelser, som i lagen angivas. Vid utredningen

rörande innehållet i en sådan lag synes böra övervägas, om och i vilken utsträckning

däri böra ingå föreskrifter om obligatoriskt skiljedomsförfarande.

Det torde ligga i sakens natur, att där obligatorisk skiljedom kan förekomma,

förhandlingar inledas mellan parterna i syfte att på sådan väg få den

uppkomna konflikten bilagd. För dylikt fall lärer det emellertid vara av

vikt, att förlikningsförhandlingarna försiggå under former, som äro ägnade

att i största utsträckning underlätta ett gynnsamt förlopp av förhandlingarna.

Ett stadgande örn obligatoriskt skiljedomsförfarande synes därför böra förutsätta

särskilda regler om medling.

Vad angår föreskrift om varseltid och regler i övrigt för förfarandet vid

igångsättande av arbetsinställelse — i den mån dessa regler ej falla inom den i

det föregående förordade föreningslagstiftningen — får utskottet erinra om

den utredning rörande frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter

jämte därmed sammanhängande spörsmål, som ägt rum sedan professorn

Bergendal framlagt sina ovan berörda förslag (se utskottets utlåtande nr

47). Vid sagda utredning har ifrågavarande spörsmål beaktats. Att detsamma,

som självfallet äger stor betydelse jämväl utanför området för en lagstiftning

örn skydd för tredje man, bör komma under övervägande även i nu förevarande

sammanhang, torde få anses ställt utom tvivel.

Bihang lill riksdagens protokoll 198-i. 9 sami. 2 avd. Nr 51.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Med avseende å hela det vittutseende lagstiftningsproblem, varom här är

fråga, tillåter sig utskottet slutligen upprepa vad riksdagen, på utskottets

hemställan, anförde i skrivelse till Konungen den 30 april 1926 (nr 167), i

vilken äskades åtgärder till främjande av arbetsfreden utöver vad då vidtagits.

Efter en antydan örn de skilda ståndpunkter, som kunde intagas å arbetsgivar-

och arbetarsidan, heter det i denna skrivelse: »Även örn en viss hänsyn

vid lagstiftningens utformande synes böra tagas till åskådningarna inom de

åsyftade grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som äro att

befara, icke böra tillmätas sådan betydelse, att de föranleda, att tanken på

ytterligare lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma, att den

föreliggande lagstiftningsfrågan icke endast gäller reglerandet av förhållandet

mellan två stridande parter utan att den jämväl i sig innesluter ett problem

av stor samhällelig vikt.»

Med hänsyn till den stora betydelsen av den utredning, som utskottet således

förordar, lärer det kunna förväntas, att densamma bedrives med erforderlig

skyndsamhet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner

1:148, 1:149, 1:154, 1:241 och 1:242 ävensom 11:287,

11:289, 11:340, 11:496 och 11:497 måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn

en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder

på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunna

vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas

fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden,

samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kan föranleda; samt

B) att förevarande motio(ner -— motionerna I: 148 och

II: 287 i den mån de ej omfattas av utskottets utlåtande nr 52

— måtte få anses besvarade genom vad utskottet under A)

hemställt.

Stockholm den 5 juni 1934.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

11

"Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer, Sigfrid Hansson,

Frändén, Sam Larsson, P. Sandström, Norman och Forslund.

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar,

Wallerius, Olovson i Västerås, Andersson i Rasjön, Hansson i Trollhättan, Gardell

i Gahns och Lindberg i Stockholm.

1. Särskilt yttrande

av herr Sigfrid Hansson med instämmande av herr Magnusson i Kalmar:

»Mot de krav på lagstiftning angående arbetsfreden samt arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationsväsende, som vid olika tillfällen framförts i riksdagen,

har kunnat göras den invändningen, att de •— förutom att de i vissa

fall uppenbarligen dikterats av ovilja eller rent av fientlighet mot arbetarorganisationerna

— i regel endast gällt detaljer, vilka, även örn de i och för

sig kunnat förtjäna att bliva beaktade, lämpligen borde behandlas i det större

sammanhang som en mera allmän och systematisk reglering av arbets- och

föreningsrätten kan erbjuda. En principiellt negativ ståndpunkt i fråga örn

lagstiftning i syfte att främja arbetsfreden eller för att rättsligen utbilda

arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsende kan man icke gärna

intaga, i varje fall icke örn man, såsom det förhåller sig med den socialdemokratiska

arbetarrörelsen, beträffande andra grenar av den sociala lagstiftningen

lagt stor vikt vid att föra en positiv politik. Landsorganisationen

har i sitt yttrande över professor Bergendals betänkande angående tredje mans

rätt till neutralitet i arbetskonflikter givit uttryck åt denna uppfattning,

samtidigt som den emellertid uttalat betänkligheter mot speciallagstiftning och

-— närmast med tanke på en skyddslagstiftning till förmån för tredje man —

framhållit att en sådan lämpligast borde genomföras i samband med en allmän

reglering av arbetsrättens och föreningsrättens områden.

I de motioner, som nu behandlats i andra lagutskottet, synas de flesta, för

att icke säga så gott som alla mera betydelsefulla arbetsrättsliga och föreningsrättsliga

spörsmål ha blivit berörda. Man må hysa vilken uppfattning

som helst örn motionärernas intentioner och de olika förslagens värde och realiserbarhet,

men man kan icke med fog göra gällande, att motionerna icke skulle

utgöra en tillräckligt bred bas för en sådan allmän arbets- och föreningsrättslig

reglering, mot vilken man i allmänhet icke hyser några principiella

betänkligheter och som under de senaste åren på arbetsmarknaden vunna

erfarenheter och organisationsväsendets utveckling onekligen aktualiserat.

I konsekvens med den uppfattning som jag tidigare gjort mig till tolk för,

när det gällt lagstiftningsspörsmål av detta slag, har jag med anledning av

de föreliggande motionerna ansett mig böra biträda det av utskottet fattade

beslutet angående skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn en allsidig

och förutsättningslös utredning av detta komplex av arbetsrättsliga och föreningsrättsliga

problem.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Med en sådan utredning skulle det betydelsefulla och beaktansvärda initiativ

kunna fullföljas, som togs av den socialdemokratiska regeringen 1926.

Detta gick som bekant ut på att representanter för Landsorganisationen och

Svenska arbetsgivareföreningen skulle beredas tillfälle att tillsammans med

personer, vilka kunna anses stå neutrala i själva intressefrågorna vid arbetskonflikter,

diskutera hithörande spörsmål. Enligt de direktiv, som angåvos

för den delegation, åt vilken utredningsarbetet anförtroddes, skulle, innan

man till närmare prövning upptoge frågan örn mer eller mindre vittgående

åtgärder i syfte att förebygga arbetskonflikter, utrönas i vad mån medverkan

kunde vinnas från de parter, mellan vilka arbetskonflikterna direkt utkämpas.

Undersökningen skulle bland annat även avse frågan, huruvida lagens stadga

bör givas åt den faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit upp

genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende.

I samband därmed skulle frågan örn förenings- och förhandlingsrättens

lagfästande upptagas till behandling, varvid hänsyn borde tagas även

till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu icke vunnit

hävd.

Enligt min mening bör i fråga örn åtgärder att främja arbetsfreden stor

vikt läggas vid en undersökning i syfte att få utrönt, huruvida och i vad

mån förutsättningar finnas för åstadkommande av överenskommelser därom

mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Möjligheterna härutinnan

äro helt visst icke ännu på långt när utnyttjade. Det torde heller icke

vara omöjligt att skapa nya sådana.»

2. Reservation

av herrar Norman, Forslund, Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan och

Lindberg i Stockholm, som anfört:

»Hittills gjorda överväganden rörande lagstiftning på föreningsrättens och

arbetsrättens område i syfte att främja arbetsfreden torde kunna anses ha

visat, att en lagstiftning på berörda område icke kan komma att få önskat stöd

eller vinna förtroende bland de befolkningsgrupper, som särskilt komma att

beröras av densamma, örn till grund för lagstiftningskravet läggas framställningar,

som äro klart präglade av önskan att lägga hinder i vägen för även

fullt lojala och samhällsgagnande föreningssträvanden. De motioner, som

legat till grund för utskottets hemställan, syfta emellertid i väsentliga delar

till en lagstiftning, som uppenbarligen skulle innebära icke behövliga och icke

heller önskvärda inskränkningar i föreningsfriheten. På grund härav lia vi

icke kunnat biträda utskottets hemställan och få därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:148, 1:149, 1:154, 1:241 och

1:242 ävensom 11:287, 11:289, 11:340, 11:496 och 11:497,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341559

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:373 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till arbetsfredens bevarande m. m. a1 i texten