Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion örn rätt för skattskyldig att vid taxering till skatt för inkomst av tjänst åtnjuta avdrag för vissa levnadskostnader.

1934-03-13 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1934:12, Betänkande, i anledning av väckt motion örn rätt för skattskyldig att vid taxering till skatt för inkomst av tjänst åtnjuta avdrag för vissa levnadskostnader.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

3

Bir 12.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1934 kl- 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion örn

rätt för skattskyldig att vid taxering till skatt för inkomst

av tjänst åtnjuta avdrag för vissa levnadskostnader.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 55, har herr Lovén hemställt, »att riksdagen måtte besluta att

från intäkt av tjänst må avdrag göras för levnadskostnader som äro föranledda

av att skattskyldig till följd av arbetsanställning eller tjänst av

sin arbetsgivare beordras att på längre avstånd från bostadsorten utföra

arbete, som nödvändiggör för den skattskyldige att utanför hemmet intaga

måltid, vilket för honom medför ökade utgifter, utöver vad han annars

skulle vidkännas».

Därjämte har motionären anhållit, att vederbörande utskott ville formulera

erforderliga lagändringar.

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför

ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Jämlikt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras

för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande

av tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag,

som, på sätt i 32 § 3 mom. är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. Enligt

sistnämnda lagrum upptages icke såsom intäkt vad som av staten anvisats

till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade

kostnader såsom bland annat resekostnads- och traktamentsersättning.

Utgår däremot dylik ersättning till i kommunal eller enskild tjänst

anställd befattningshavare, skall den skattskyldige i deklarationen upptaga

ersättningen såsom intäkt, men äger därifrån göra avdrag för de

med tjänsten eller uppdraget förenade omkostnaderna. Enligt punkt 3

första stycket av anvisningarna till 33 § kommunal skattelagen äger skattskyldig

som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten

rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för

den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått vidkännas

på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort,

såsom för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Avdrag för ökade lev
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

nadskostnader är enligt punkt 3 sista stycket av förenämnda anvisningar

däremot icke medgivet enbart på den grund, att den skattskyldige har

sitt arbete på annan ort än den, där han har sin bostad. Har den skatt

skyldige bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller anställning,

eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den, där han

är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet. Avdrag medgives dock för

det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller skall bedrivas

å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen kan ifrågasättas,

att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där arbetet skall

utföras.

I motionen har framhållits, att punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelageii

förutsatte, såsom rimligt och naturligt vöre, att avdrag

för ökade levnadskostnader icke vore medgivet enbart på den grund, att

den skattskyldige hade sitt arbete på annan ort än den, där han hade

sin bostad. Denna tolkning innebure ingenting annat än att avdragsrätten

icke kunde medgivas av det skälet, att den skattskyldige funnit det

med sina egna personliga intressen förenligt att bosätta sig på en annan

ort än den, där hans dagliga arbetsanställning vore förlagd. Emellertid

kunde sådana förhållanden vara för handen, att deli skattskyldige måste

hava sin arbetsutövning förlagd till skilda orter, och att denna arbetsutövning

vore av så ambulerande natur, att han icke kunde anpassa sina

bostadsförhållanden därefter. Med dylik ambulatorisk tjänst följde en

del omkostnader, för vilka han såsom skattskyldig borde äga rätt till

avdrag. Till belysande härav har motionären erinrat, att exempelvis en

reparatör vid statens järnvägar med ett fyra mil omfattande arbetsområde

måst utföra sitt arbete än på den ena och än på den andra stationen.

För varje dag, en sådan reparatör vistades borta från hemmet

längre tid än åtta timmar, åtnjöte han en mindre traktamentsersättning, för

vilken han ej vore deklarationspliktig. Motsvarande befattningshavare

vid enskild järnväg uppbure däremot icke sådan ersättning eller annan

motsvarande gottgörelse. Det voro givet, att frånvaron från hemmet i

sistberörda fall måste föranleda ökning i levnadskostnaderna och att följaktligen

den skattskyldig^ jämlikt ordalydelsen i 33 § kommunalskattelagen

vore berättigad att från sin intäkt av tjänsten göra avdrag för de

kostnader, som uppstått till följd av tjänstens egenart. De yrkanden, som

från skattskyldiga i dylik tjänst gjorts, hade av vederbörande skattemyndigheter

lämnats obeaktade. Då några mera utförliga motiv för

dessa avslag ej förebringats, svävade de skattskyldiga i ovisshet örn, efter

vilka grunder avslagen meddelats.

Enligt gällande bestämmelser kan skattskyldig erhålla avdrag för ökade

levnadskostnader bland annat för det fall, att den skattskyldiges anställning

skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12. 5

icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till

den ort, där arbetet skall utföras. Förutsättningen för att sådant avdrag

skall kunna medgivas är emellertid, att den skattskyldige icke blott kan

visa att merkostnaden föranletts av tjänsten utan även göra sannolikt storleken

av berörda kostnad. I regel torde det icke vara förenat med någon

större svårighet för den skattskyldige att påvisa, att merkostnaden förorsakats

därav, att hans arbete varit förlagt till skilda orter eller till en mera

avlägset belägen plats från bans boningsort. Beträffande det belopp, som

motsvarar den skattskyldiges verkliga ökning av levnadskostnaderna,

kan det givetvis understundom inträffa, att det möter svårigheter för

honom att förebringa tillfredsställande utredning härutinnan. Emellertid

torde detta endast mera undantagsvis vara förhållandet. Enligt vad

utskottet inhämtat, hava även skattedomstolarna i flera fall, som varit

av likartad natur med det av motionären påtalade fallet, medgivit skattskyldiga

dylika avdrag med belopp, som med hänsyn till de särskilda

omständigheterna ansetts vara skäliga. På grund härav och då sålunda

för tillgodoseende av motionärens syfte någon ändring i gällande lagstiftning

icke är påkallad, utan frågan närmast är beroende av, i vad mån

den skattskyldige i varje särskilt fall kan förebringa tillfredsställande utredning

rörande storleken av sina merkostnader, har utskottet icke ansett

sig böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionen.

Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 55 av herr Lovén, örn rätt för skattskyldig

att vid taxering till skatt för inkomst av

tjänst åtnjuta avdrag för vissa levnadskostnader,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Boman, Björnsson, Jönsson i

Slätåker, Åström, Månsson, Jönsson i Boa, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson

i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Lithander, Forssberg, Larsson i

Örbyhus, Sjödahl, Löfvander, Heiding och Brännström,

Bihang till riksdagens protokoll 19,14. 7 saint. Nr II—/?.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.