Betänkande, i anledning av väckta motioner avseende vissa ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen ira. ira.
1934-04-09 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1934:22, Betänkande, i anledning av väckta motioner avseende vissa ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen ira. ira.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den S) april 1934 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
avseende vissa ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen
ira. ira.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 11, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville helst
själv formulera och besluta eller, örn detta ej medhinnes, hos regeringen
begära senast till nästa riksdag förslag till revision av gällande författningar
och anvisningar eller endera av dem i huvudsakligen följande
syften:
A. Beträffande kommunalskattelagen:
1) I 13 § utbrytes, i analogi med vad som skett i fråga om skogarna,
med ännu mera skäl egna hemmen ur det merkantila systemet och begreppet
''annan fastighet’.
För taxeringen lägges till grund egnahemshavarens självkostnad för
hemmet och hans självdeklaration därom.
Intäkt av ''hyresvärde’ för bostaden beräknas i regel till 4 procent av
det sålunda bestämda taxeringsvärdet. Från intäkten får avdrag göras
endast för låneräntor och tomträttsavgälder.
2) I fastighetsbilagan för allmän självdeklaration utbytes uttrycket
''intäkt av hyresvärdet för bostad’ mot ''intäkt av självkostnaden för bostad’.
3) I 13 § föreskrives tydligt, att vid taxering och beskattning av tomten
till tomträtt särskiljes tomten från tomträtten, som är en nyttjanderätt,
samt påföres kommunen. I varje fall bör utsägas, att taxeringsvärdet
av tomten ej får sammanslås nied taxeringsvärdet av tomträtten,
såsom något tomträttshavarens taxeringsvärde för ägd ''fastighet’. Då
tomten benifikt upplåtes av staden mot gottgörelse blott för självkostnaden,
bör statsmakten av liksinnat intresse för egnahemsfrågan och såsom
instiftare av tomträtten utesluta tomten från statlig taxering och
beskattning.
Bifalles intetdera av dessa alternativ, bör tomten till tomträtten ej av
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 7 sami. Nr 22.
1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
staten taxeras eller beskattas högre, än som sker av kommunen vid upplåtelse
av kommunal mark med tomträtt eller annan nyttjanderätt.
4) Anses denna revision av lagarna obehövlig, bör åtminstone i anvisningarna
till deras rätta förstånd fastslås, att gällande författning skall
förstås så, som ovan i punkterna 1), 2) och 3) äskats.
B. Beträffande taxering sförordningen:
1) Taxeringsnämnderna böra få en friare ställning. De må ej överbefolkas
med statliga befattningshavare under en chefs ledning. Ett väsentligt
inflytande bör tillkomma medborgarna, såsom varit meningen»
Ordförandena i taxeringsnämnderna frigöras från beroende i tillsättning
och arvodestilldelning av de ledande inom statens uppbördsverk.
2) Prövningsnämndernas organisation saneras. Åtminstone bör det ske
i huvudstaden. Olika meningar inom uppbördsverken örn principerna,
skola tolereras. I instruktionerna bör föreskrivas, att det är varje befattningshavares
inom uppbördsverkens rätt och plikt att rapportera sina erfarenheter
örn behovet av revision i författningarna eller deras tillämpning.
3) Det bör anses självfallet, att förtroendet till överinstanserna ej får
rubbas. Detta sker dock genom att befattningshavare i kammarrätten
ävensom föredraganden i regeringsrätten av uppbördsväsendets ledning
förordnas och beredas bitjänster genom ordförandeskap i taxeringsnämnderna.
Kammarrätten desorganiseras väl även tekniskt därigenom. Det
bör ej vara tillåtet att giva och mottaga dylika mot vår författnings instansordning
stridande arvoderade bisysslor. Förbud däremot måste således
tillkännagivas.
4) Principerna för beskattning av egna hem skola klart framgå av författningarna
och ej överlämnas till funktionärers envälde och gottfinnande.
5) Förtursrätt till de två högsta instanserna föreskrives för taxeringsmål,
som gälla viktigare för kategorier av skattdragande betydelsefulla
principer. Snabbare avgörande bör örn möjligt åstadkommas även
för andra mål.
6) Ägare av egna hem underrättas örn vidtagna förändringar i hemmens
taxeringsvärden med åtföljande besvärshänvisning.»
I förenämnda motion har förslag väckts bland annat örn ändrade bestämmelser
rörande beskattningsnämndernas sammansättning. Då yrkanden
av likartad beskaffenhet framställts i två andra, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen motionerna nr 53 i första karn-''
maren och nr 235 i andra kammaren, har utskottet upptagit dessa till behandling
i samband med den av herr Lindhagen väckta motionen.
I motionen nr 53 i första kammaren har herr Stendahl hemställt, att
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 3
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att vid fortsatt revision
av gällande skatte- och taxeringsförfattningar de synpunkter
måtte bliva beaktade, som framhållits i ett inledningsanförande till diskussion
i Stockholms köpmansklubb i december 1933 med anledning av
skattekontrollsakkunnigas betänkande angående förbättrad deklarationskontroll
och förstärkt taxeringsorganisation m. m. och vilket anförande
såsom bilaga fogats vid motionen.
I motionen nr 235 i andra kammaren har herr Lithander hemställt,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa dels att
Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för att befattningshavare, vilka i
tjänsten handlägga taxeringsmål, icke utses till ordförande i taxeringsnämnder,
dels att Kungl. Majit ville för riksdagen skyndsamt framlägga
förslag till sådana ändringar av taxeringsförordningen, att beskattningsnämndernas
fulla oberoende av de fiskaliska organen garanteras».
Beträffande vad de särskilda motionärerna anfört till stöd för sina
förslag tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
I förstnämnda motion beröras tre olika skattespörsmål, nämligen
1) grunderna för taxeringsvärdets bestämmande i fråga örn fastigheter,
som användas till hem för ägaren eller innehavaren ävensom rörande skyldigheten
att erlägga kommunal fastighetsskatt för fastighet, som upplåtits
med tomträtt;
2) grunderna för beräknande av bostadsförmåns värde i sådan fastighet;
samt
3) vissa önskemål rörande ändringar i taxeringsförordningen, huvudsakligen
avseende bestämmelserna rörande beskattningsnämndernas sammansättning.
Enligt 9 § kommunalskattelagen skall taxeringsvärde — med undantag
för skogsmark och växande skog, varom särskilda bestämmelser gälla —
åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter
ortens pris (allmänna saluvärdet). Härmed förstås enligt anvisningarna
till nämnda lagrum det belopp, som en förståndig köpare kan antagas
vilja betala för fastigheten, örn dan tänkes såld inom den kundkrets,
som för en dylik egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett
med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande.
I 13 § nämnda lag stadgas, att fastighetens ägare är skyldig att erlägga
fastighetsskatt ävensom att i ägares ställe är skattskyldig bland
andra, den som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med
vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest
innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.
Beträffande värdet av bostadsförmån skall detta enligt 42 § beräknas
med ledning av i orten gällande hyrespris oller, i saknad av tillfälle till
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
sådan jämförelse, efter annan grund, som må finnas lämplig. Från bruttointäkten
må avdrag göras för omkostnader, däribland för vicevärd, portvakt,
gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning, förbrukningsartiklar
m. m. dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses åligga
fastighetsägaren såsom sådan. Enligt anvisningarna till nämnda lagrum
avser bestämmelsen närmast de kostnader av ifrågavarande slag, vilka
åvila ägare av hyreshus och öka hyresvärdet. Den, som bebor eget hus,
i år göra motsvarande avdrag, men endast i den mån fråga är örn sådana
utgifter, som bruka åligga hyresvärden i hyreshus i denna hans egenskap.
Det förutsattes nämligen, att vid uppskattning av bostadsförmånens
värde hänsyn tagits till att i densamma ingå sådana särskilda förmåner,
som bruka tillkomma hyresgäst. Den, som bebor egen fastighet,
får alltså ej göra avdrag för utgifter av ifrågavarande slag i den mån
de, såsom representerande anordningar för hans personliga behov, icke
tagits i beräkning vid värdesättningen av fri bostad.
Kommunalskattekommittén hade föreslagit, att avdrag för vicevärd,
Portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning m. m. skulle få åtnjutas endast då
fråga vore örn sådan fastighet, som vore avsedd att tillgodogöras väsentligen
genom uthyrning av lägenheter. Enligt det av Kungl. Majit genom
proposition nr 102 till 1927 års riksdag framlagda förslaget till kommunalskattelag
skulle däremot liksom enligt nu gällande lag dessa utgifter få
avdragas, i den mån de kunde anses åligga husägaren såsom sådan. Enligt
det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet anförde chefen
för finansdepartementet till stöd härför följande:
»Kommitténs förslag, att avdrag för kostnader för vicevärd, portvakt
m. m. skall få äga rum allenast där fråga är örn fastighet, som är avsedd
att tillgodogöras väsentligen genom uthyrning av lägenheter, grundar sig
därpå, att, då dylika kostnader hänföra sig till egnahemslägenheter eller
andra fastigheter, som uteslutande eller åtminstone huvudsakligen äro avsedda
till bostadsändamål för ägaren, kostnaderna snarare synas falla under
begreppet levnadskostnader än utgöra kostnader för intäkts förvärvande
och bibehållande.
Jag delar kommmitténs åsikt, att, när fråga är örn en egnahemslägenhet,
kostnaderna för t. ex. gårdskarl och belysning oftast äro att betrakta såsom
levnadskostnader och att desamma därför i regel icke böra få avdragas
vid inkomstberäkningen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen
skulle dock säkerligen i många fall föranleda orättvisor, så t. ex., på
sätt länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat, när fastigheten delvis bebos
av ägaren, delvis användes i ägarens rörelse eller yrke och delvis uthyres,
utan att dock väsentligen vara avsedd för uthyrning. Skulle man
följa den av kommittén anvisade vägen, borde bestämmelsen snarast få
den formulering, att avdrag medgives så snart det icke är fråga om en
fastighet, vilken är avsedd att väsentligen tillgodogöras såsom bostad för
ägaren eller hans personliga tjänare. Enligt min uppfattning torde man dock
i de enskilda fallen komma till rättvisare resultat vid ett bibehållande av den
nu gällande bestämmelsen, att avdrag för nu berörda kostnader får ske, i den
mån dessa kostnader åligga husägaren såsom sådan, och har det nu före
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 5
liggande förslaget utarbetats i anslutning härtill. Det torde icke möta
några större svårigheter för taxeringsmyndigheterna att avgöra, huruvida
i fråga örn en fastighet av viss art de uppgivna kostnaderna skolat
anses åvila fastighetsägaren eller hyresgästen, därest fastigheten varit uthyrd.
Märkas hör, att, såsom framhållits i ett flertal utlåtanden, det föreligger
korrespondens mellan fastighetsägarens skyldigheter i förevarande
avseenden samt hyresvärdet. Ju vidsträcktare skyldigheter som åligga
fastighetsägaren och ju större avdrag därför som tillåtas, desto större
måste hyresvärdet antagas vara, och ju mindre skyldigheter som åligga
fastighetsägaren, desto mindre blir hyresvärdet.»
Uti motioner vid 1927 års riksdag yrkades, att ifrågavarande stadgande
skulle avfattas i enlighet med vad kommunalskattekommittén föreslagit.
Första särskilda utskottet 1927, som föreslog införande av en ny punkt
i anvisningarna till 25 §, den sedermera antagna punkt 1, yttrade örn motionerna
(uti. nr 1, sid. 64):
»Med anledning av dessa motioner har en ny punkt införts i anvisningarna
till förevarande paragraf. Däri har framhållits att den, som bebor eget
hus, får göra ifrågavarande avdrag endast då fråga är örn utgifter, som
bruka åligga hyresvärden i denna hans egenskap, men icke för utgifter
som representera ett tillfredsställande av personliga behov. Därjämte har
givits en tydlig anvisning därom, att vid uppskattningen av bostadsförmån
för den, som bebor eget hus, skall beaktas värdet av de förmåner, som
motsvaras av de avdrag av ifrågavarande slag, vilka den skattskyldige
får åtnjuta. Med denna ståndpunkt saknas enligt utskottets mening skäl
att bifalla motionsyrkandet i fråga.»
Utskottet har under hand, närmast från vederbörande landskamrerare,
inhämtat uppgifter rörande de grunder, som använts i fråga örn taxeringsvärdets
åsättande m. m. i vad gäller egnahemslägenheter, upplåtna
med tomträtt, ävensom rörande beräknandet av bostadsförmånens värde
i fastigheter, som användas till ägarens bostad.
I Stockholms stad Ilar vid 1933 års allmänna fastighetstaxering värdet
å med tomträtt upplåtna fastigheter fastställts efter samma grunder, som
tillämpats i fråga örn annan fastighet i allmänhet. Markvärdet har salunda
bestämts med hänsyn till tomtens beskaffenhet, storlek och läge oberoende
av storleken utav den tomtavgäld innehavaren bär att erlägga. Såsom
norm för markens värdering hava emellertid tjänat de värderingar,
som under de senaste aron åsatts med tomträtt upplåten mark i och
för tomträttsavgäldens fastställande. Byggnadens värde har beräknats
efter dess saluvärde enligt ortens pris, även där detta värde avvikrt från
det för belåning i tomträttskassan beräknade. Innehavaren har påförts
fastighetsskatt för värdet av såväl byggnad som tomt. Vid 1933 års inkomsttaxering
har bostadsförmånens värde, närmast i Bromma trädgårdsstäder,
där jämförelse med de hyror som erlagts för uthyrda lägenheter
lämpligen icke ansetts kunna ske i de särskilda fallen, i regel uppskattats
till 7 procent av 1933 års taxeringsvärde. Avdrag har medgivits för kostnader
för vatten förbrukning och renhållning — dock icke för värme —
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
samt för brandförsäkring, reparation och. underhåll av byggnader, för
värdeminskning å byggnad, beräknad tili 11/4 procent av byggnadens i
taxeringsvärdet ingående värde, ävensom för ränta å lånat, i fastigheten
nedlagt kapital och för tomträttsavgäld.
I Stockholms län beräknas taxeringsvärdet å med tomträtt upplåtna
egnahemsbostäder efter samma grunder som nyssnämnda, dock minskas
markvärdet med ett belopp, motsvarande kapitaliserade värdet av
den tomträttsavgäld innehavaren har att erlägga. Bostadsförmånens värde
beräknas i regel till 5 procent av taxeringsvärdet såväl i fråga örn tomträttsfastigheter
som andra egnahemslägenheter. Från nämnda bruttointäkt
medges avdrag för alla de utgifter, husägaren haft i denna sin egenskap.
Värdeminskningsavdraget uppskattas till 1/2 procent å värdet av
stenhus och 1 procent å värdet av trähus. I Södertälje har dock förmånens
värde tidigare uppskattats till 7 procent av taxeringsvärdet men hava enligt
uppgift taxeringsnämnderna innevarande år beslutat sänka detta procenttal
till 6.
I Kristianstads län finnas med tomträtt upplåtna fastigheter i Ängelholms
stad. Tomträtterna hava taxerats efter ett beräknat försäljningsvärde,
vilket ansetts motsvara byggnadsvärdet. Nyupplåtna tomter hava i
regel påförts ett värde, motsvarande tomtavgälden kapitaliserad efter 5
procent. Äldre tomter hava oftast åsatts högre värde än som svarat mot
det kapitaliserade tomtöret. Mervärdet har fråndragits tomträttens försäljningsvärde,
varigenom byggnadernas taxeringsvärde minskats i motsvarande
mån.
I Malmöhus län synas samma värderingsgrunder hava tillämpats för
med tomträtt upplåtna fastigheter som i Stockholms stad. Värdet av bostadsförmån
i egnahemsfastiglieter har särskilt i de större städerna i stor
omfattning beräknats till 4 undantagsvis 5 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Avdrag härifrån har medgivits allenast för ränteutgifter och
i förekommande fall för tomträttsavgäld samt för värdeminskning å byggnad
med i allmänhet 1 procent å värdet av trähus och ''A procent å värdet
åv stenhus.
I Göteborgs och Bohus län har vid taxering av med tomträtt upplåtna
fastigheter markvärdet i allmänhet upptagits till det pris Göteborgs
stad åsatt marken. I enstaka fall har någon jämkning ägt rum, då värdena
å angränsande tomter givit anledning härtill. Byggnaderna hava
i allmänhet upptagits till värde, som motsvarar anskaffningskostnaden.
Bostadsförmånens värde i egnahemslägenheten uppskattas genom jämförelse
med hyran för likvärdig bostad, som uthyrts, och någon särskild
beräkningsnorm har icke använts.
I Värmlands län och Kopparbergs län hava de mycket fåtaliga egnaliemsfastigheter,
som innehafts med tomträtt, taxerats efter samma grunder
som örn de innehafts med äganderätt. För beräknande av bostadsförmånens
värde i sådana fastigheter liksom i egnahemsfastigheter i övrigt
opaginerad Kontrollera mot PDF
■7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
har i allmänhet någon särskild norm icke varit behövlig, då möjlighet förelegat
att verkställa jämförelse med uthyrda lägenheter av likartad beskaffenhet.
Avdrag för värdeminskning har medgivits med Vt procent å
värdet av stenhus och 1 procent å värdet av trähus.
I fråga örn länstyrelsens rätt med avseende u förordnande av medlemmar
i beskattning snämnd för årlig taxering gälla i huvudsak följande bestämmelser.
Länsstyrelse har att årligen förordna ordförande i taxeringsnämnden
och en person att i egenskap av kronoombud vara ledamot
i nämnden (8 § 2 mom. taxeringsförordningen). Länsprövningsnämnderna
och Stockholms stads prövningsnämnd skola bestå av minst 8, högst 15
ledamöter, vilka utses årligen av länsstyrelsen bland personer, som äro
valbara till ledamöter i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet. Minst
halva antalet skall utses bland dem, som taxeringsnämnd bland sina medlemmar
föreslagit till ledamöter i prövningsnämnden.
Sistnämnda bestämmelse innebär en ändring i förhållande till vad gällde
före tillkomsten av 1928 års skattelagstiftning. Tidigare skulle nämligen
samtliga ledamöter i prövningsnämnden utses bland de av taxeringsnämnderna
därtill föreslagna personerna. 1923 års taxeringssakkunniga, som
ioreslogo införande av berörda begränsning, anförde till stöd härför bland
annat, att sedan numera en mycket omfattande uppgiftsplikt i och för
taxeringen blivit genomförd, icke längre samma behov förelåge av upplysningar
från beskattningsnämndernas medlemmar som hittills, utan
komme det mera an på dessas förmåga att bedöma uppgiftsmaterialet och
deras insikt i de rätt vidlyftiga beskattningsreglerna. Tillräcklig anledning
syntes då icke längre föreligga att begränsa utseendet av ledamöter i prövningsnämnden
till den krets, som innefattades av nämnda förslag. De sakkunniga
funné tvärtom angeläget, att länsstyrelserna ägde möjlighet att
till ledamöter i prövningsnämnden utse i taxeringsvärv förfarna personer
utan hinder därav, att de icke till uppdraget föreslagits av någon taxeringsnämnd.
Anledning härtill förefunnes så mycket mera som, enligt
vad de sakkunniga erfarit, det inträffat, att person, som tidigare deltagit
i prövningsnämndsarbete och vilkens fortsatta deltagande däri varit önskvärd,
icke kunnat på nytt mottaga sådant förordnande på den grund, att
han under året icke varit medlem av taxeringsnämnd.
De av 1926 års riksdag utsedda statsrevisorerna uttalade i den av dem
avgivna berättelsen, efter att hava omförmält att Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län meddelat förordnande för bland andra
vissa kammarrättsråd och assessorer i kammarrätten såsom ordförande
eller ledamöter i taxeringsnämnd för år 1926, att med hänsyn till den befattning
kammarrätten hade att taga med taxeringsmål måste det enligt
revisorernas förmenande anses mindre lämpligt, att ledamot e»v nämnda
domstol erhölle förordnande av ovan angivna art.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
Utskottet,
I de yttranden, som avgåvos i ärendet av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län, framhölls, att det för ledamöter av kammarrätten
otvivelaktigt måste vara gagneligt, att de erhölle en ingående kännedom
örn taxeringsmålens handläggning inom första instans ävensom att
inom rättsskipningens område ett utbyte av arbetskrafter mellan över- och
underrätt allmänt ansåges nyttigt. Vidare hade man från synpunkten av
att erhålla kvalificerad arbetskraft ansett det vara av värde, att i några
fall befattningshavare i kammarrätten befunnits villiga att emottaga sådana
uppdrag. Överståthållarämbetet upplyste, att antalet mål inom kammarrätten,
vid vilkas handläggning jäv kunde uppkomma för ledamot på
grund av ordförandeskap i taxeringsnämnd i Stockholm, kunde beräknas
uppgå för år till omkring 20.
I sin nämnda berättelse gjorde statsrevisorerna vidare vissa erinringar
mot att befattningshavare i Stockholms länsstyrelse i mycket stor omfattning
lämnats uppdrag avseende 1926 års taxeringar.
I sitt utlåtande nr lil i anledning av 1926 års statsrevisorers berättelse
anförde 1927 års statsutskott beträffande nu nämnda erinringar bland annat
följande:
»I likhet med revisorerna måste utskottet finna det ur principiell synpunkt
vara mindre lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten åligger att
behandla och avgöra taxeringsfrågor, tilldelas förordnande såsom ordförande
i taxeringsnämnd eller ledamot av prövningsnämnd. Å andra sidan
lärer det icke kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara till fördel för
såväl kammarrätten som Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att
hos dem anställda befattningshavare erhålla den erfarenhet av taxeringsärendenas
handläggning hos taxerings- och prövningsnämnderna, som genom
dylikt ordförande- eller ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt
beaktande av sistnämnda synpunkt har utskottet dock, då, på sätt revisorerna
jämväl påpekat, vissa myndigheter synas i anmärkningsvärd utsträckning
meddela förordnanden för hos myndigheterna i fråga anställda
befattningshavare att vara ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder
ävensom ledamöter i prövningsnämnder, ansett sig böra framhålla angelägenheten
av att förordnanden av detta slag inskränkas i möjligaste
mån, särskilt i avseende å ordförandeskap i taxeringsnämnder.»
I fråga örn grunderna för beräknandet av taxeringsvärdet å egnahemsfastigheter
har i motionen nr 11 i första kammaren uttalats, att värdet
borde bestämmas till vad ägaren anser sig hava råd att nedlägga på
det egna hemmet. Taxeringsvärdet bordo därför fastställas till egnahemsbyggarens
självkostnad i stället för till fastighetens allmänna saluvärde.
I detta sammanhang har i motionen erinrats, att avvikelse från huvudregeln
att allmänna saluvärdet skall ligga till grund för taxeringsvärdet
stadgats beträffande skogsmark och växande skog.
Enligt utskottets mening är det emellertid knappast möjligt och i vart
fall icke lämpligt att bestämma taxeringsvärdet å annan fastighet än
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
9
jordbruksfastighet efter olikartade principer allt efter fastighetens mer
eller mindre tillfälliga användning. Av de avgivna yttrandena framgår,
att mycket ofta en och samma fastighet delvis använts till ägarens bostad
och delvis varit uthyrd. Icke sällan förekommer, att fastigheter av
ifrågavarande slag ett år uthyras för att ett annat användas av ägaren såsom
bostad. I såväl det ena som det andra fallet har fastigheten varit avsedd
till bostadsändamål, och enligt utskottets mening måste det anses
följdriktigt att enahanda värderingsgrunder följas vid taxering av
bostadsfastigheter.
Aven örn det skulle vara praktiskt genomförbart att tillämpa skilda värderingsprinciper
med avseende å egnahemsfastigheter och hyreshus, synas
dock de i motionen föreslagna grunderna knappast vara ägnade att
skipa större rättvisa ägarna emellan än nu gällande. Ej minst med hänsyn
till under de båda senaste årtiondena inträffade fluktuationer i penningvärdet,
vilka väl i regel påverkat jämväl egnahemsägarnas allmänna
inkomstförhållanden, skulle en värdering efter självkostnadsprincipen
föranleda påtagliga ojämnheter och orättvisor. Så skulle det för den, som
under tider av höga byggnadskostnader uppfört eller inköpt en dylik
byggnad, framstå såsom en orättvisa att jämväl under tid. då en motsvarande
byggnad kan uppföras för en betydligt lägre kostnad, alltjämt påföras
fastighetsskatt efter den vida högre anskaffningskostnaden. Å
egnahemsfastigheter, särskilt å marken, nedläggas ofta kostnader, som avse
att tillgodose ägarens personliga önskningar men knappast äro av natur
att höja fastighetens allmänna saluvärde. Ett stadgande, som innebure
att hela kostnaden för dylika eller andra likartade åtgärder skulle för
ägaren medföra en ökad skattebörda, komme såsom innebärande ett avsteg
från allmänt följda grunder säkerligen att betraktas med ovilja. Ehuru
en ensidig tillämpning av saluvärdesprincipen kan tänkas i vissa fall
leda till obilliga verkningar, har utskottet på nu anförda skäl icke ansett
sig kunna förorda bifall till vad i förevarande motion föreslagits beträffande
grunden för värdering av egnahemsfastigheter.
I samma motion har hemställts örn sådan ändring av 13 § kommunalskattelagen,
att ägaren och icke tomträttsinnehavaren blir skyldig att erlägga
fastighetsskatt för den till tomträtt hörande marken. Den förfoganderätt
innehavaren har till en med tomträtt upplåten fastighet företer emellertid
så stora likheter med äganderätt, att det måste anses riktigt, att innehavaren
och icke ägaren påföres fastighetsskatt ej endast för byggnaden
utan jämväl för tomten. Den i motionen föreslagna bestämmelsen skulle, i
olikhet med vad motionären synes hava antagit, närmast påverka den
kommunala skattskyldigheten. Då i fråga örn redan upplåten tomträtt
innehavarens skyldighet att erlägga fastighetsskatt för tomten kan tänkas
hava inverkat å storleken av den tomträttsavgäld, han har att erlägga,
skulle för övrigt en dylik ändring kunna innebära en oberättigad förmån
för innehavaren på kommunens bekostnad.
nilian;) lill riksdagens protokoll I9.‘U. 7 sand. ,Vr ''22. 2
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
De erinringar, utskottet framställt mot förslaget att i fråga örn taxeringsvärdet
utbyta saluvärdes- mot självkostnadsprincipen, drabba i allt
väsentligt jämväl det i motionen nr 11 i första kammaren gjorda yrkandet,
att värdet av fastighetsägares bostadsförmån i regel skall beräknas till
4 procent av det efter självkostnadspriset bestämda taxeringsvärdet och
att avdrag därifrån skulle få göras endast för låneräntor och tomträttsavgälder.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunna råda å
skilda orter samt mellan olika fastigheter, är det uppenbarligen icke lämpligt
att i lagen angiva en viss procentsats å taxeringsvärdet för bostadsförmånens
värdering. Av den lämnade redogörelsen synes visserligen
framgå, att ganska olikartade normer använts i olika orter ävensom att i
jämförelse med å andra orter använda beräkningsgrunder den i Stockholms
stad tillämpade leder till ett ganska högt beräknat värde å bostadsförmån,
men åvägabringande av större jämnhet bör givetvis närmast
ankomma på skattedomstolarna. Enligt vad utskottet har sig bekant
är även ett stort antal av de i motionen närmast åsyftade fallen för
närvarande beroende på kammarrättens prövning.
I samtliga tre förevarande motioner hava erinringar framställts mot att
ledamöter av kammarrätten meddelats förordnande såsom ordförande i
taxeringsnämnder. Sådana förordnanden hava lämnats i Stockholms
stad samt i mindre omfattning i Stockholms län. Enligt till utskottet meddelad
uppgift skulle antalet av de besvär till kammarrätten över av Stockholms
stads prövningsnämnds beslut för år 1932, som avse mål handlagda
av sådana ledamöter i egenskap av taxeringsnämndsordförande, belöpa
sig till omkring en tiondel av samtliga över denna nämnds beslut anförda
besvär.
Utskottet delar i allt väsentligt de synpunkter på denna fråga, åt vilka
1927 års statsutskott givit uttryck. Även örn på sätt statsutskottet anfört
principiella erinringar kunna riktas mot att sådana förordnanden meddelas,
synas desamma icke hava lämnats i så stor omfattning, att
förfarandet påkallar införande av ett uttryckligt förbud häremot i taxeringsförordningen.
De fördelar för taxeringsarbetet den tillämpade ordningen
otvivelaktigt medfört ävensom den omständigheten, att ledamöter
av kammarrätten därigenom erhålla en mera direkt inblick i det
praktiska taxeringsarbetets handhavande, vilket helt säkert måste leda
lill gagn för kammarrättens arbete, tala mot införande av ett sådant
förbud. Utskottet har emellertid ansett angeläget, att förordnanden
av detta slag i möjligaste mån inskränkas. Utskottet har tillika velat
framhålla att, därest jämväl framdeles sådana förordnanden undantagsvis
meddelas, dessa lämpligen böra lämnas samma ledamot endast under
jämförelsevis begränsad tid, för att nämnda praktiska fördel för kammarrätten
må kunna behörigen utnyttjas.
I motionen nr 11 i första kammaren har vidare anmärkts, att regeringsrättens
föredragande i beskattningsärenden också är ordförande i faxe
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 11
ringsnämnd. Ur principiell synpunkt torde enahanda betänkligheter före
ligga mot att föredragande i beskattningsmål i regeringsrätten meddelas
dylikt förordnande som gälla i fråga örn ledamöter i kammarrätten, men
såvitt nämnda i motionen gjorda uttalande angår den ordinarie befattnings
havare inom finansdepartementet, som tillika är föredragande i regeringsrätten,
har enligt vad utskottet inhämtat han under de senare åren endast
föredragit andra till finansdepartementet hörande ärenden än beskattningsmål.
De önskemål i övrigt beträffande beskattningsnämndernas sam
mansättning samt taxeringsförfarandet, som uttalats i sistnämnda motion,
har utskottet icke ansett sig kunna biträda.
I motionen nr 235 i andra kammaren har föreslagits skrivelse i syfte att
åtgärder vidtagas till förekommande av att personer, vilka i tjänsten handlägga
taxeringsmål, utses till ordförande i taxeringsnämnder. Enligt länsstyrelsernas
kungörelser rörande 1933 års taxeringsnämnder hava — bortsett
från Stockholms stad -— i omkring 12 procent av samtliga taxeringsnämnder
såsom ordförande förordnats befattningshavare, vilka kunde pä
grund av sin tjänst å landskontor komma att taga befattning med taxeringsärenden.
Såvitt utskottet kunnat bedöma torde dessa förordnanden,
som möjligen med undantag för ett eller annat län icke förekommit i an
märkningsvärd omfattning, knappast kunna såsom i motionen antytts
leda till att provningsnämndernas objektivitet äventyras, och detta desto
mindre som ifrågavarande tjänstemäns befattning med taxeringsärendena,
i prövningsnämnden i regel torde vara av förberedande och underordnad
natur. Utskottet, som i detta sammanhang velat framhålla vikten
av att taxeringsarbetets effektivitet icke försvagas, har icke heller funnit
skäl föreligga att biträda vad i motionen hemställts i övrigt.
I motionen nr 53 i första kammaren hava, förutom nämnda erinran mot
att ledamöter i kammarrätten förordnas till ordförande i taxeringsnämnder,
upptagits vissa synpunkter i fråga örn skatteförfattningarnas utformning
samt angående taxeringsförfarandet, närmast rörande skattekontrollen.
Då frågan örn ändrad lagstiftning å dessa områden icke föreligger
till behandling av årets riksdag, saknar utskottet anledning att uttala
sig rörande vad i motionen anförts härutinnan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.
1) att motionen 1:11 av herr Lindhagen, örn egna
hemmens beskattning m. m., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
2) att motionen I: 53 av herr Stendahl, örn beaktande
av vissa synpunkter vid fortsatt revision av gällande
skatte- och taxeringsförfattningar, icke måtte förän
leda någon riksdagens åtgärd; samt
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
3) att motionen 11: 235 av herr Lithander, angående
viss ändring av bestämmelserna örn hinder för ordförandeskap
i taxeringsnämnd, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 april 1934.
i''*--'' ...... På bevillningsutskottets vägnar:
JOIL NILSSON.
Härvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Carlsson i Gävle, Jönsson i
Slätåker, Nilsson i Landeryd, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson i Hamsta,
Ericson i Boxholm, Lithander, Wahlmark, Sjödahl, Löfvander, Velander, Rosén,
Werner i Hultsfred, Heiding, Blomquist, Brännström och Hagberg i Malmö.
Reservation
av herr Lithander.
Stockholm, Isaac Marcus Bok tryckeri-Aktiebolag, 1934.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.