Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner avseende vissa ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen ira. ira.

1934-04-09 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1934:22, Betänkande, i anledning av väckta motioner avseende vissa ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen ira. ira.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den S) april 1934 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

avseende vissa ändringar i kommunalskattelagen och taxeringsförordningen

ira. ira.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 11, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville helst

själv formulera och besluta eller, örn detta ej medhinnes, hos regeringen

begära senast till nästa riksdag förslag till revision av gällande författningar

och anvisningar eller endera av dem i huvudsakligen följande

syften:

A. Beträffande kommunalskattelagen:

1) I 13 § utbrytes, i analogi med vad som skett i fråga om skogarna,

med ännu mera skäl egna hemmen ur det merkantila systemet och begreppet

''annan fastighet’.

För taxeringen lägges till grund egnahemshavarens självkostnad för

hemmet och hans självdeklaration därom.

Intäkt av ''hyresvärde’ för bostaden beräknas i regel till 4 procent av

det sålunda bestämda taxeringsvärdet. Från intäkten får avdrag göras

endast för låneräntor och tomträttsavgälder.

2) I fastighetsbilagan för allmän självdeklaration utbytes uttrycket

''intäkt av hyresvärdet för bostad’ mot ''intäkt av självkostnaden för bostad’.

3) I 13 § föreskrives tydligt, att vid taxering och beskattning av tomten

till tomträtt särskiljes tomten från tomträtten, som är en nyttjanderätt,

samt påföres kommunen. I varje fall bör utsägas, att taxeringsvärdet

av tomten ej får sammanslås nied taxeringsvärdet av tomträtten,

såsom något tomträttshavarens taxeringsvärde för ägd ''fastighet’. Då

tomten benifikt upplåtes av staden mot gottgörelse blott för självkostnaden,

bör statsmakten av liksinnat intresse för egnahemsfrågan och såsom

instiftare av tomträtten utesluta tomten från statlig taxering och

beskattning.

Bifalles intetdera av dessa alternativ, bör tomten till tomträtten ej av

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 7 sami. Nr 22.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

staten taxeras eller beskattas högre, än som sker av kommunen vid upplåtelse

av kommunal mark med tomträtt eller annan nyttjanderätt.

4) Anses denna revision av lagarna obehövlig, bör åtminstone i anvisningarna

till deras rätta förstånd fastslås, att gällande författning skall

förstås så, som ovan i punkterna 1), 2) och 3) äskats.

B. Beträffande taxering sförordningen:

1) Taxeringsnämnderna böra få en friare ställning. De må ej överbefolkas

med statliga befattningshavare under en chefs ledning. Ett väsentligt

inflytande bör tillkomma medborgarna, såsom varit meningen»

Ordförandena i taxeringsnämnderna frigöras från beroende i tillsättning

och arvodestilldelning av de ledande inom statens uppbördsverk.

2) Prövningsnämndernas organisation saneras. Åtminstone bör det ske

i huvudstaden. Olika meningar inom uppbördsverken örn principerna,

skola tolereras. I instruktionerna bör föreskrivas, att det är varje befattningshavares

inom uppbördsverkens rätt och plikt att rapportera sina erfarenheter

örn behovet av revision i författningarna eller deras tillämpning.

3) Det bör anses självfallet, att förtroendet till överinstanserna ej får

rubbas. Detta sker dock genom att befattningshavare i kammarrätten

ävensom föredraganden i regeringsrätten av uppbördsväsendets ledning

förordnas och beredas bitjänster genom ordförandeskap i taxeringsnämnderna.

Kammarrätten desorganiseras väl även tekniskt därigenom. Det

bör ej vara tillåtet att giva och mottaga dylika mot vår författnings instansordning

stridande arvoderade bisysslor. Förbud däremot måste således

tillkännagivas.

4) Principerna för beskattning av egna hem skola klart framgå av författningarna

och ej överlämnas till funktionärers envälde och gottfinnande.

5) Förtursrätt till de två högsta instanserna föreskrives för taxeringsmål,

som gälla viktigare för kategorier av skattdragande betydelsefulla

principer. Snabbare avgörande bör örn möjligt åstadkommas även

för andra mål.

6) Ägare av egna hem underrättas örn vidtagna förändringar i hemmens

taxeringsvärden med åtföljande besvärshänvisning.»

I förenämnda motion har förslag väckts bland annat örn ändrade bestämmelser

rörande beskattningsnämndernas sammansättning. Då yrkanden

av likartad beskaffenhet framställts i två andra, till bevillningsutskottet

hänvisade motioner, nämligen motionerna nr 53 i första karn-''

maren och nr 235 i andra kammaren, har utskottet upptagit dessa till behandling

i samband med den av herr Lindhagen väckta motionen.

I motionen nr 53 i första kammaren har herr Stendahl hemställt, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 3

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att vid fortsatt revision

av gällande skatte- och taxeringsförfattningar de synpunkter

måtte bliva beaktade, som framhållits i ett inledningsanförande till diskussion

i Stockholms köpmansklubb i december 1933 med anledning av

skattekontrollsakkunnigas betänkande angående förbättrad deklarationskontroll

och förstärkt taxeringsorganisation m. m. och vilket anförande

såsom bilaga fogats vid motionen.

I motionen nr 235 i andra kammaren har herr Lithander hemställt,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa dels att

Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för att befattningshavare, vilka i

tjänsten handlägga taxeringsmål, icke utses till ordförande i taxeringsnämnder,

dels att Kungl. Majit ville för riksdagen skyndsamt framlägga

förslag till sådana ändringar av taxeringsförordningen, att beskattningsnämndernas

fulla oberoende av de fiskaliska organen garanteras».

Beträffande vad de särskilda motionärerna anfört till stöd för sina

förslag tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

I förstnämnda motion beröras tre olika skattespörsmål, nämligen

1) grunderna för taxeringsvärdets bestämmande i fråga örn fastigheter,

som användas till hem för ägaren eller innehavaren ävensom rörande skyldigheten

att erlägga kommunal fastighetsskatt för fastighet, som upplåtits

med tomträtt;

2) grunderna för beräknande av bostadsförmåns värde i sådan fastighet;

samt

3) vissa önskemål rörande ändringar i taxeringsförordningen, huvudsakligen

avseende bestämmelserna rörande beskattningsnämndernas sammansättning.

Enligt 9 § kommunalskattelagen skall taxeringsvärde — med undantag

för skogsmark och växande skog, varom särskilda bestämmelser gälla —

åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter

ortens pris (allmänna saluvärdet). Härmed förstås enligt anvisningarna

till nämnda lagrum det belopp, som en förståndig köpare kan antagas

vilja betala för fastigheten, örn dan tänkes såld inom den kundkrets,

som för en dylik egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett

med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande.

I 13 § nämnda lag stadgas, att fastighetens ägare är skyldig att erlägga

fastighetsskatt ävensom att i ägares ställe är skattskyldig bland

andra, den som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med

vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest

innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Beträffande värdet av bostadsförmån skall detta enligt 42 § beräknas

med ledning av i orten gällande hyrespris oller, i saknad av tillfälle till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

sådan jämförelse, efter annan grund, som må finnas lämplig. Från bruttointäkten

må avdrag göras för omkostnader, däribland för vicevärd, portvakt,

gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning, förbrukningsartiklar

m. m. dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses åligga

fastighetsägaren såsom sådan. Enligt anvisningarna till nämnda lagrum

avser bestämmelsen närmast de kostnader av ifrågavarande slag, vilka

åvila ägare av hyreshus och öka hyresvärdet. Den, som bebor eget hus,

i år göra motsvarande avdrag, men endast i den mån fråga är örn sådana

utgifter, som bruka åligga hyresvärden i hyreshus i denna hans egenskap.

Det förutsattes nämligen, att vid uppskattning av bostadsförmånens

värde hänsyn tagits till att i densamma ingå sådana särskilda förmåner,

som bruka tillkomma hyresgäst. Den, som bebor egen fastighet,

får alltså ej göra avdrag för utgifter av ifrågavarande slag i den mån

de, såsom representerande anordningar för hans personliga behov, icke

tagits i beräkning vid värdesättningen av fri bostad.

Kommunalskattekommittén hade föreslagit, att avdrag för vicevärd,

Portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning m. m. skulle få åtnjutas endast då

fråga vore örn sådan fastighet, som vore avsedd att tillgodogöras väsentligen

genom uthyrning av lägenheter. Enligt det av Kungl. Majit genom

proposition nr 102 till 1927 års riksdag framlagda förslaget till kommunalskattelag

skulle däremot liksom enligt nu gällande lag dessa utgifter få

avdragas, i den mån de kunde anses åligga husägaren såsom sådan. Enligt

det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet anförde chefen

för finansdepartementet till stöd härför följande:

»Kommitténs förslag, att avdrag för kostnader för vicevärd, portvakt

m. m. skall få äga rum allenast där fråga är örn fastighet, som är avsedd

att tillgodogöras väsentligen genom uthyrning av lägenheter, grundar sig

därpå, att, då dylika kostnader hänföra sig till egnahemslägenheter eller

andra fastigheter, som uteslutande eller åtminstone huvudsakligen äro avsedda

till bostadsändamål för ägaren, kostnaderna snarare synas falla under

begreppet levnadskostnader än utgöra kostnader för intäkts förvärvande

och bibehållande.

Jag delar kommmitténs åsikt, att, när fråga är örn en egnahemslägenhet,

kostnaderna för t. ex. gårdskarl och belysning oftast äro att betrakta såsom

levnadskostnader och att desamma därför i regel icke böra få avdragas

vid inkomstberäkningen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen

skulle dock säkerligen i många fall föranleda orättvisor, så t. ex., på

sätt länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat, när fastigheten delvis bebos

av ägaren, delvis användes i ägarens rörelse eller yrke och delvis uthyres,

utan att dock väsentligen vara avsedd för uthyrning. Skulle man

följa den av kommittén anvisade vägen, borde bestämmelsen snarast få

den formulering, att avdrag medgives så snart det icke är fråga om en

fastighet, vilken är avsedd att väsentligen tillgodogöras såsom bostad för

ägaren eller hans personliga tjänare. Enligt min uppfattning torde man dock

i de enskilda fallen komma till rättvisare resultat vid ett bibehållande av den

nu gällande bestämmelsen, att avdrag för nu berörda kostnader får ske, i den

mån dessa kostnader åligga husägaren såsom sådan, och har det nu före
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 5

liggande förslaget utarbetats i anslutning härtill. Det torde icke möta

några större svårigheter för taxeringsmyndigheterna att avgöra, huruvida

i fråga örn en fastighet av viss art de uppgivna kostnaderna skolat

anses åvila fastighetsägaren eller hyresgästen, därest fastigheten varit uthyrd.

Märkas hör, att, såsom framhållits i ett flertal utlåtanden, det föreligger

korrespondens mellan fastighetsägarens skyldigheter i förevarande

avseenden samt hyresvärdet. Ju vidsträcktare skyldigheter som åligga

fastighetsägaren och ju större avdrag därför som tillåtas, desto större

måste hyresvärdet antagas vara, och ju mindre skyldigheter som åligga

fastighetsägaren, desto mindre blir hyresvärdet.»

Uti motioner vid 1927 års riksdag yrkades, att ifrågavarande stadgande

skulle avfattas i enlighet med vad kommunalskattekommittén föreslagit.

Första särskilda utskottet 1927, som föreslog införande av en ny punkt

i anvisningarna till 25 §, den sedermera antagna punkt 1, yttrade örn motionerna

(uti. nr 1, sid. 64):

»Med anledning av dessa motioner har en ny punkt införts i anvisningarna

till förevarande paragraf. Däri har framhållits att den, som bebor eget

hus, får göra ifrågavarande avdrag endast då fråga är örn utgifter, som

bruka åligga hyresvärden i denna hans egenskap, men icke för utgifter

som representera ett tillfredsställande av personliga behov. Därjämte har

givits en tydlig anvisning därom, att vid uppskattningen av bostadsförmån

för den, som bebor eget hus, skall beaktas värdet av de förmåner, som

motsvaras av de avdrag av ifrågavarande slag, vilka den skattskyldige

får åtnjuta. Med denna ståndpunkt saknas enligt utskottets mening skäl

att bifalla motionsyrkandet i fråga.»

Utskottet har under hand, närmast från vederbörande landskamrerare,

inhämtat uppgifter rörande de grunder, som använts i fråga örn taxeringsvärdets

åsättande m. m. i vad gäller egnahemslägenheter, upplåtna

med tomträtt, ävensom rörande beräknandet av bostadsförmånens värde

i fastigheter, som användas till ägarens bostad.

I Stockholms stad Ilar vid 1933 års allmänna fastighetstaxering värdet

å med tomträtt upplåtna fastigheter fastställts efter samma grunder, som

tillämpats i fråga örn annan fastighet i allmänhet. Markvärdet har salunda

bestämts med hänsyn till tomtens beskaffenhet, storlek och läge oberoende

av storleken utav den tomtavgäld innehavaren bär att erlägga. Såsom

norm för markens värdering hava emellertid tjänat de värderingar,

som under de senaste aron åsatts med tomträtt upplåten mark i och

för tomträttsavgäldens fastställande. Byggnadens värde har beräknats

efter dess saluvärde enligt ortens pris, även där detta värde avvikrt från

det för belåning i tomträttskassan beräknade. Innehavaren har påförts

fastighetsskatt för värdet av såväl byggnad som tomt. Vid 1933 års inkomsttaxering

har bostadsförmånens värde, närmast i Bromma trädgårdsstäder,

där jämförelse med de hyror som erlagts för uthyrda lägenheter

lämpligen icke ansetts kunna ske i de särskilda fallen, i regel uppskattats

till 7 procent av 1933 års taxeringsvärde. Avdrag har medgivits för kostnader

för vatten förbrukning och renhållning — dock icke för värme —

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

samt för brandförsäkring, reparation och. underhåll av byggnader, för

värdeminskning å byggnad, beräknad tili 11/4 procent av byggnadens i

taxeringsvärdet ingående värde, ävensom för ränta å lånat, i fastigheten

nedlagt kapital och för tomträttsavgäld.

I Stockholms län beräknas taxeringsvärdet å med tomträtt upplåtna

egnahemsbostäder efter samma grunder som nyssnämnda, dock minskas

markvärdet med ett belopp, motsvarande kapitaliserade värdet av

den tomträttsavgäld innehavaren har att erlägga. Bostadsförmånens värde

beräknas i regel till 5 procent av taxeringsvärdet såväl i fråga örn tomträttsfastigheter

som andra egnahemslägenheter. Från nämnda bruttointäkt

medges avdrag för alla de utgifter, husägaren haft i denna sin egenskap.

Värdeminskningsavdraget uppskattas till 1/2 procent å värdet av

stenhus och 1 procent å värdet av trähus. I Södertälje har dock förmånens

värde tidigare uppskattats till 7 procent av taxeringsvärdet men hava enligt

uppgift taxeringsnämnderna innevarande år beslutat sänka detta procenttal

till 6.

I Kristianstads län finnas med tomträtt upplåtna fastigheter i Ängelholms

stad. Tomträtterna hava taxerats efter ett beräknat försäljningsvärde,

vilket ansetts motsvara byggnadsvärdet. Nyupplåtna tomter hava i

regel påförts ett värde, motsvarande tomtavgälden kapitaliserad efter 5

procent. Äldre tomter hava oftast åsatts högre värde än som svarat mot

det kapitaliserade tomtöret. Mervärdet har fråndragits tomträttens försäljningsvärde,

varigenom byggnadernas taxeringsvärde minskats i motsvarande

mån.

I Malmöhus län synas samma värderingsgrunder hava tillämpats för

med tomträtt upplåtna fastigheter som i Stockholms stad. Värdet av bostadsförmån

i egnahemsfastiglieter har särskilt i de större städerna i stor

omfattning beräknats till 4 undantagsvis 5 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Avdrag härifrån har medgivits allenast för ränteutgifter och

i förekommande fall för tomträttsavgäld samt för värdeminskning å byggnad

med i allmänhet 1 procent å värdet av trähus och ''A procent å värdet

åv stenhus.

I Göteborgs och Bohus län har vid taxering av med tomträtt upplåtna

fastigheter markvärdet i allmänhet upptagits till det pris Göteborgs

stad åsatt marken. I enstaka fall har någon jämkning ägt rum, då värdena

å angränsande tomter givit anledning härtill. Byggnaderna hava

i allmänhet upptagits till värde, som motsvarar anskaffningskostnaden.

Bostadsförmånens värde i egnahemslägenheten uppskattas genom jämförelse

med hyran för likvärdig bostad, som uthyrts, och någon särskild

beräkningsnorm har icke använts.

I Värmlands län och Kopparbergs län hava de mycket fåtaliga egnaliemsfastigheter,

som innehafts med tomträtt, taxerats efter samma grunder

som örn de innehafts med äganderätt. För beräknande av bostadsförmånens

värde i sådana fastigheter liksom i egnahemsfastigheter i övrigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

■7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

har i allmänhet någon särskild norm icke varit behövlig, då möjlighet förelegat

att verkställa jämförelse med uthyrda lägenheter av likartad beskaffenhet.

Avdrag för värdeminskning har medgivits med Vt procent å

värdet av stenhus och 1 procent å värdet av trähus.

I fråga örn länstyrelsens rätt med avseende u förordnande av medlemmar

i beskattning snämnd för årlig taxering gälla i huvudsak följande bestämmelser.

Länsstyrelse har att årligen förordna ordförande i taxeringsnämnden

och en person att i egenskap av kronoombud vara ledamot

i nämnden (8 § 2 mom. taxeringsförordningen). Länsprövningsnämnderna

och Stockholms stads prövningsnämnd skola bestå av minst 8, högst 15

ledamöter, vilka utses årligen av länsstyrelsen bland personer, som äro

valbara till ledamöter i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet. Minst

halva antalet skall utses bland dem, som taxeringsnämnd bland sina medlemmar

föreslagit till ledamöter i prövningsnämnden.

Sistnämnda bestämmelse innebär en ändring i förhållande till vad gällde

före tillkomsten av 1928 års skattelagstiftning. Tidigare skulle nämligen

samtliga ledamöter i prövningsnämnden utses bland de av taxeringsnämnderna

därtill föreslagna personerna. 1923 års taxeringssakkunniga, som

ioreslogo införande av berörda begränsning, anförde till stöd härför bland

annat, att sedan numera en mycket omfattande uppgiftsplikt i och för

taxeringen blivit genomförd, icke längre samma behov förelåge av upplysningar

från beskattningsnämndernas medlemmar som hittills, utan

komme det mera an på dessas förmåga att bedöma uppgiftsmaterialet och

deras insikt i de rätt vidlyftiga beskattningsreglerna. Tillräcklig anledning

syntes då icke längre föreligga att begränsa utseendet av ledamöter i prövningsnämnden

till den krets, som innefattades av nämnda förslag. De sakkunniga

funné tvärtom angeläget, att länsstyrelserna ägde möjlighet att

till ledamöter i prövningsnämnden utse i taxeringsvärv förfarna personer

utan hinder därav, att de icke till uppdraget föreslagits av någon taxeringsnämnd.

Anledning härtill förefunnes så mycket mera som, enligt

vad de sakkunniga erfarit, det inträffat, att person, som tidigare deltagit

i prövningsnämndsarbete och vilkens fortsatta deltagande däri varit önskvärd,

icke kunnat på nytt mottaga sådant förordnande på den grund, att

han under året icke varit medlem av taxeringsnämnd.

De av 1926 års riksdag utsedda statsrevisorerna uttalade i den av dem

avgivna berättelsen, efter att hava omförmält att Överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Stockholms län meddelat förordnande för bland andra

vissa kammarrättsråd och assessorer i kammarrätten såsom ordförande

eller ledamöter i taxeringsnämnd för år 1926, att med hänsyn till den befattning

kammarrätten hade att taga med taxeringsmål måste det enligt

revisorernas förmenande anses mindre lämpligt, att ledamot e»v nämnda

domstol erhölle förordnande av ovan angivna art.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

Utskottet,

I de yttranden, som avgåvos i ärendet av Överståthållarämbetet och länsstyrelsen

i Stockholms län, framhölls, att det för ledamöter av kammarrätten

otvivelaktigt måste vara gagneligt, att de erhölle en ingående kännedom

örn taxeringsmålens handläggning inom första instans ävensom att

inom rättsskipningens område ett utbyte av arbetskrafter mellan över- och

underrätt allmänt ansåges nyttigt. Vidare hade man från synpunkten av

att erhålla kvalificerad arbetskraft ansett det vara av värde, att i några

fall befattningshavare i kammarrätten befunnits villiga att emottaga sådana

uppdrag. Överståthållarämbetet upplyste, att antalet mål inom kammarrätten,

vid vilkas handläggning jäv kunde uppkomma för ledamot på

grund av ordförandeskap i taxeringsnämnd i Stockholm, kunde beräknas

uppgå för år till omkring 20.

I sin nämnda berättelse gjorde statsrevisorerna vidare vissa erinringar

mot att befattningshavare i Stockholms länsstyrelse i mycket stor omfattning

lämnats uppdrag avseende 1926 års taxeringar.

I sitt utlåtande nr lil i anledning av 1926 års statsrevisorers berättelse

anförde 1927 års statsutskott beträffande nu nämnda erinringar bland annat

följande:

»I likhet med revisorerna måste utskottet finna det ur principiell synpunkt

vara mindre lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten åligger att

behandla och avgöra taxeringsfrågor, tilldelas förordnande såsom ordförande

i taxeringsnämnd eller ledamot av prövningsnämnd. Å andra sidan

lärer det icke kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara till fördel för

såväl kammarrätten som Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att

hos dem anställda befattningshavare erhålla den erfarenhet av taxeringsärendenas

handläggning hos taxerings- och prövningsnämnderna, som genom

dylikt ordförande- eller ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt

beaktande av sistnämnda synpunkt har utskottet dock, då, på sätt revisorerna

jämväl påpekat, vissa myndigheter synas i anmärkningsvärd utsträckning

meddela förordnanden för hos myndigheterna i fråga anställda

befattningshavare att vara ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder

ävensom ledamöter i prövningsnämnder, ansett sig böra framhålla angelägenheten

av att förordnanden av detta slag inskränkas i möjligaste

mån, särskilt i avseende å ordförandeskap i taxeringsnämnder.»

I fråga örn grunderna för beräknandet av taxeringsvärdet å egnahemsfastigheter

har i motionen nr 11 i första kammaren uttalats, att värdet

borde bestämmas till vad ägaren anser sig hava råd att nedlägga på

det egna hemmet. Taxeringsvärdet bordo därför fastställas till egnahemsbyggarens

självkostnad i stället för till fastighetens allmänna saluvärde.

I detta sammanhang har i motionen erinrats, att avvikelse från huvudregeln

att allmänna saluvärdet skall ligga till grund för taxeringsvärdet

stadgats beträffande skogsmark och växande skog.

Enligt utskottets mening är det emellertid knappast möjligt och i vart

fall icke lämpligt att bestämma taxeringsvärdet å annan fastighet än

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

9

jordbruksfastighet efter olikartade principer allt efter fastighetens mer

eller mindre tillfälliga användning. Av de avgivna yttrandena framgår,

att mycket ofta en och samma fastighet delvis använts till ägarens bostad

och delvis varit uthyrd. Icke sällan förekommer, att fastigheter av

ifrågavarande slag ett år uthyras för att ett annat användas av ägaren såsom

bostad. I såväl det ena som det andra fallet har fastigheten varit avsedd

till bostadsändamål, och enligt utskottets mening måste det anses

följdriktigt att enahanda värderingsgrunder följas vid taxering av

bostadsfastigheter.

Aven örn det skulle vara praktiskt genomförbart att tillämpa skilda värderingsprinciper

med avseende å egnahemsfastigheter och hyreshus, synas

dock de i motionen föreslagna grunderna knappast vara ägnade att

skipa större rättvisa ägarna emellan än nu gällande. Ej minst med hänsyn

till under de båda senaste årtiondena inträffade fluktuationer i penningvärdet,

vilka väl i regel påverkat jämväl egnahemsägarnas allmänna

inkomstförhållanden, skulle en värdering efter självkostnadsprincipen

föranleda påtagliga ojämnheter och orättvisor. Så skulle det för den, som

under tider av höga byggnadskostnader uppfört eller inköpt en dylik

byggnad, framstå såsom en orättvisa att jämväl under tid. då en motsvarande

byggnad kan uppföras för en betydligt lägre kostnad, alltjämt påföras

fastighetsskatt efter den vida högre anskaffningskostnaden. Å

egnahemsfastigheter, särskilt å marken, nedläggas ofta kostnader, som avse

att tillgodose ägarens personliga önskningar men knappast äro av natur

att höja fastighetens allmänna saluvärde. Ett stadgande, som innebure

att hela kostnaden för dylika eller andra likartade åtgärder skulle för

ägaren medföra en ökad skattebörda, komme såsom innebärande ett avsteg

från allmänt följda grunder säkerligen att betraktas med ovilja. Ehuru

en ensidig tillämpning av saluvärdesprincipen kan tänkas i vissa fall

leda till obilliga verkningar, har utskottet på nu anförda skäl icke ansett

sig kunna förorda bifall till vad i förevarande motion föreslagits beträffande

grunden för värdering av egnahemsfastigheter.

I samma motion har hemställts örn sådan ändring av 13 § kommunalskattelagen,

att ägaren och icke tomträttsinnehavaren blir skyldig att erlägga

fastighetsskatt för den till tomträtt hörande marken. Den förfoganderätt

innehavaren har till en med tomträtt upplåten fastighet företer emellertid

så stora likheter med äganderätt, att det måste anses riktigt, att innehavaren

och icke ägaren påföres fastighetsskatt ej endast för byggnaden

utan jämväl för tomten. Den i motionen föreslagna bestämmelsen skulle, i

olikhet med vad motionären synes hava antagit, närmast påverka den

kommunala skattskyldigheten. Då i fråga örn redan upplåten tomträtt

innehavarens skyldighet att erlägga fastighetsskatt för tomten kan tänkas

hava inverkat å storleken av den tomträttsavgäld, han har att erlägga,

skulle för övrigt en dylik ändring kunna innebära en oberättigad förmån

för innehavaren på kommunens bekostnad.

nilian;) lill riksdagens protokoll I9.‘U. 7 sand. ,Vr ''22. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

De erinringar, utskottet framställt mot förslaget att i fråga örn taxeringsvärdet

utbyta saluvärdes- mot självkostnadsprincipen, drabba i allt

väsentligt jämväl det i motionen nr 11 i första kammaren gjorda yrkandet,

att värdet av fastighetsägares bostadsförmån i regel skall beräknas till

4 procent av det efter självkostnadspriset bestämda taxeringsvärdet och

att avdrag därifrån skulle få göras endast för låneräntor och tomträttsavgälder.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunna råda å

skilda orter samt mellan olika fastigheter, är det uppenbarligen icke lämpligt

att i lagen angiva en viss procentsats å taxeringsvärdet för bostadsförmånens

värdering. Av den lämnade redogörelsen synes visserligen

framgå, att ganska olikartade normer använts i olika orter ävensom att i

jämförelse med å andra orter använda beräkningsgrunder den i Stockholms

stad tillämpade leder till ett ganska högt beräknat värde å bostadsförmån,

men åvägabringande av större jämnhet bör givetvis närmast

ankomma på skattedomstolarna. Enligt vad utskottet har sig bekant

är även ett stort antal av de i motionen närmast åsyftade fallen för

närvarande beroende på kammarrättens prövning.

I samtliga tre förevarande motioner hava erinringar framställts mot att

ledamöter av kammarrätten meddelats förordnande såsom ordförande i

taxeringsnämnder. Sådana förordnanden hava lämnats i Stockholms

stad samt i mindre omfattning i Stockholms län. Enligt till utskottet meddelad

uppgift skulle antalet av de besvär till kammarrätten över av Stockholms

stads prövningsnämnds beslut för år 1932, som avse mål handlagda

av sådana ledamöter i egenskap av taxeringsnämndsordförande, belöpa

sig till omkring en tiondel av samtliga över denna nämnds beslut anförda

besvär.

Utskottet delar i allt väsentligt de synpunkter på denna fråga, åt vilka

1927 års statsutskott givit uttryck. Även örn på sätt statsutskottet anfört

principiella erinringar kunna riktas mot att sådana förordnanden meddelas,

synas desamma icke hava lämnats i så stor omfattning, att

förfarandet påkallar införande av ett uttryckligt förbud häremot i taxeringsförordningen.

De fördelar för taxeringsarbetet den tillämpade ordningen

otvivelaktigt medfört ävensom den omständigheten, att ledamöter

av kammarrätten därigenom erhålla en mera direkt inblick i det

praktiska taxeringsarbetets handhavande, vilket helt säkert måste leda

lill gagn för kammarrättens arbete, tala mot införande av ett sådant

förbud. Utskottet har emellertid ansett angeläget, att förordnanden

av detta slag i möjligaste mån inskränkas. Utskottet har tillika velat

framhålla att, därest jämväl framdeles sådana förordnanden undantagsvis

meddelas, dessa lämpligen böra lämnas samma ledamot endast under

jämförelsevis begränsad tid, för att nämnda praktiska fördel för kammarrätten

må kunna behörigen utnyttjas.

I motionen nr 11 i första kammaren har vidare anmärkts, att regeringsrättens

föredragande i beskattningsärenden också är ordförande i faxe
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 11

ringsnämnd. Ur principiell synpunkt torde enahanda betänkligheter före

ligga mot att föredragande i beskattningsmål i regeringsrätten meddelas

dylikt förordnande som gälla i fråga örn ledamöter i kammarrätten, men

såvitt nämnda i motionen gjorda uttalande angår den ordinarie befattnings

havare inom finansdepartementet, som tillika är föredragande i regeringsrätten,

har enligt vad utskottet inhämtat han under de senare åren endast

föredragit andra till finansdepartementet hörande ärenden än beskattningsmål.

De önskemål i övrigt beträffande beskattningsnämndernas sam

mansättning samt taxeringsförfarandet, som uttalats i sistnämnda motion,

har utskottet icke ansett sig kunna biträda.

I motionen nr 235 i andra kammaren har föreslagits skrivelse i syfte att

åtgärder vidtagas till förekommande av att personer, vilka i tjänsten handlägga

taxeringsmål, utses till ordförande i taxeringsnämnder. Enligt länsstyrelsernas

kungörelser rörande 1933 års taxeringsnämnder hava — bortsett

från Stockholms stad -— i omkring 12 procent av samtliga taxeringsnämnder

såsom ordförande förordnats befattningshavare, vilka kunde pä

grund av sin tjänst å landskontor komma att taga befattning med taxeringsärenden.

Såvitt utskottet kunnat bedöma torde dessa förordnanden,

som möjligen med undantag för ett eller annat län icke förekommit i an

märkningsvärd omfattning, knappast kunna såsom i motionen antytts

leda till att provningsnämndernas objektivitet äventyras, och detta desto

mindre som ifrågavarande tjänstemäns befattning med taxeringsärendena,

i prövningsnämnden i regel torde vara av förberedande och underordnad

natur. Utskottet, som i detta sammanhang velat framhålla vikten

av att taxeringsarbetets effektivitet icke försvagas, har icke heller funnit

skäl föreligga att biträda vad i motionen hemställts i övrigt.

I motionen nr 53 i första kammaren hava, förutom nämnda erinran mot

att ledamöter i kammarrätten förordnas till ordförande i taxeringsnämnder,

upptagits vissa synpunkter i fråga örn skatteförfattningarnas utformning

samt angående taxeringsförfarandet, närmast rörande skattekontrollen.

Då frågan örn ändrad lagstiftning å dessa områden icke föreligger

till behandling av årets riksdag, saknar utskottet anledning att uttala

sig rörande vad i motionen anförts härutinnan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.

1) att motionen 1:11 av herr Lindhagen, örn egna

hemmens beskattning m. m., icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

2) att motionen I: 53 av herr Stendahl, örn beaktande

av vissa synpunkter vid fortsatt revision av gällande

skatte- och taxeringsförfattningar, icke måtte förän

leda någon riksdagens åtgärd; samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.

3) att motionen 11: 235 av herr Lithander, angående

viss ändring av bestämmelserna örn hinder för ordförandeskap

i taxeringsnämnd, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1934.

i''*--'' ...... På bevillningsutskottets vägnar:

JOIL NILSSON.

Härvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Carlsson i Gävle, Jönsson i

Slätåker, Nilsson i Landeryd, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson i Hamsta,

Ericson i Boxholm, Lithander, Wahlmark, Sjödahl, Löfvander, Velander, Rosén,

Werner i Hultsfred, Heiding, Blomquist, Brännström och Hagberg i Malmö.

Reservation

av herr Lithander.

Stockholm, Isaac Marcus Bok tryckeri-Aktiebolag, 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.