Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.

1934-03-01 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1934:24, Betänkande, i anledning av väckta motioner angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

3

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1934 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende

ändringar i mantalsskrivningsförordningen, nämligen

1) motionen nr 34 i andra kammaren av herr Ericson i Boxholm, däri

hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville företaga en allmän revision av gällande bestämmelser

i fråga örn mantalsskrivning i syfte att i motionen påtalade olägenheter

måtte bliva i möjligaste mån avhjälpta»; samt

2) de likalydande motionerna nr 124 i första kammaren av herr Rosén

m. fl. samt nr 227 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,

i vilka hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa

örn utredning och förslag till sådan ändring av mantalsskrivningsförordningen

eventuellt även av kommunalskattelagen, att skattskyldig

icke obehörigen må kunna undandraga sig sin skatteplikt mot kommun,

vilken är att anse som hans naturliga beskattningsort».

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till

motionerna.

För mantalsskrivningen i riket gäller förordningen den 6 augusti 1894

angående mantalsskrivning (nr 61). Beträffande mantalsskrivningen i

Stockholm och Göteborg gälla dock särskilda föreskrifter, meddelade i

förordningen den 18 december 1925 örn civil folkbokföring och mantalsskrivning

i Stockholm (nr 481) samt förordningen den 17 november 1905

angående mantalsskrivning i Göteborg (nr 64). Därjämte finnas i fråga

örn mantalsskrivningen i Kopparbergs län meddelade vissa särskilda föreskrifter.

Mantalsskrivningen, som till sin karaktär är en offentlig, distriktsvis

försiggående, årlig registrering av landets invånare, har till ändamål, åtminstone

för svenska medborgare, att grundlägga vissa medborgerliga

förmåner, såsom politisk och kommunal rösträtt samt hemortsrätt i fattigvårdsavseende

m. m., samt att medföra vissa rättsverkningar av huvudsakligen

förpliktande natur, såsom bland annat beträffande beskattningsorten

vid taxering till kommunal inkomstskatt och statlig inkomst
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

och förmögenhetsskatt. Enligt 59 § 1 mom. kommunalskattelagen skall

nämligen fysisk person under den tid, då han varit här i riket bosatt,

utgöra skatt bland annat för inkomst av tjänst och kapital i hemortskommunen.

Med sådan kommun förstås enligt 66 § samma lag den kommun,

där den skattskyldige författningsenligt för taxeringsåret skall vara mantalsskriven.

Jämlikt 22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skall sådan beskattning äga rum i skattskyldigs hemortskommun.

Mantalsskrivningen förrättas årligen mellan den 15 november och årets

slut för varje särskilt mantalsskrivningsdistrikt och gäller för det nästkommande

kalenderåret, det s. k. mantalsåret. Mantalsskrivningsförrättare

är å landet och i stad, där magistrat icke finnes, häradskrivaren, medan

i övriga städer mantalsskrivningen förrättas av den tjänsteman, vilken

har att debitera kronoutskylder eller till vilkens befattning förrättningen

eljest hör.

För folkbokföringen — med undantag för Stockholm och Göteborg, beträffande

vilka städer särskilda bestämmelser gälla — återfinnas reglerna

i föroråningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande (nr

476). Enligt denna förordning skola i varje församling av svenska kyrkan

och i vissa undantagsfall i kyrkohokföringsdistrikt föras kyrkoböcker av

olika slag bland annat en församlingshok. För kyrkoböckernas förande

ansvarar vederbörande pastor.

Enligt den för Stockholm gällande särskilda förordningen ombesörjes

bokföringen av stadens invånare å ett av staden inrättat mantalskontor,

vilket biträder vid mantalsskrivningen. I Göteborg verkställes en fortlöpande

bokföring av stadens invånare å mantalskontoret därstädes, vilket

även ombesörjer mantalsskrivningen.

I fråga örn de allmänna grunderna för bedömande av vederbörandes

rätta mantalsskrivningsort gäller i huvudsak följande. Jämlikt § 8 mom.

1 och 2 av mantalsskrivningsförordningen utgöres underlaget för mantalsskrivningen

av församlingsboken och de uppgifter till mantalsskrivningen,

som avses i §§ 4 och 5 av nämnda förordning, samt vidare av de upplysningar,

som kunna meddelas av de vid mantalsskrivningsförrättningen

närvarande. Med undantag för Stockholm och Göteborg bygger mantalsskrivningen

i främsta rummet på kyrkobokföringen, särskilt församlingsboken.

Ehuru gällande lagstiftning i ämnet åsyftar, att mantalsskrivningen

och kyrkobokföringen skola överensstämma och örn möjligt sammanfalla

med varandra, skall emellertid mantalsskrivningen framför allt

grunda sig på de faktiska förhållandena. Enligt § 3 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen

skall nämligen envar mantalsskrivas, där han är bosatt,

oberoende av örn personen ifråga är kyrkobokförd i orten eller ej. Därest

bosättnings- och kyrkobokföringsorten ej sammanfalla med varandra, skall

överensstämmelse mellan mantalsskrivningen och kyrkobokföringen söka

åstadkommas genom rättelse av den senare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 5

I sistnämnda författningsrum saknas visserligen föreskrift om, vilken

tidpunkt bosättningen skall avse, men med hänsyn till att förhållandena

intill slutet av det år, varunder mantalsskrivningen försiggår, skola utgöra

grunden för mantalsskrivningen, hava i regel bosättningsförhållandena

vid slutet av det år, som närmast föregår mantalsåret, eller vid ingången

av sistnämnda år ansetts vara avgörande för bestämmande av

mantalsskrivningsorten för mantalsåret. Ett undantag från denna regel

utgör stadgandet i § 3 mom. 1 fjärde stycket mantalsskrivningsförordningen,

enligt vilket stadgande den, som nästa fardag eller därförinnan kommer

att flytta till annat mantalsskrivningsdistrikt för att övertaga fast

egendom eller rörelse eller tillträda tjänst, skall mantalsskrivas icke i den

faktiska utan i den tilltänkta bosättningsorten vid mantalsårets ingång.

Stundom kan inträffa, att en person har hemvist inom två eller flera

mantalsskrivningsdistrikt av sådan natur, att han i själva verket kan betecknas

såsom bosatt inom båda eller alla distrikten. I dylika fall skall

jämlikt § 3 mom. 1 andra stycket mantalsskrivningsförordningen personen

betraktas såsom bosatt i det distrikt, där han vistas under

sådana förhållanden, att han med avseende å tjänst, verksamhet eller

andra omständigheter bör anses därstädes hava sitt egentliga hemvist. I

regel äger en person med dubbel bosättning ej någon valfrihet. Mantalsskrivningsförordningen

medgiver emellertid under vissa förutsättningar

sådan valfrihet. I § 3 mom. 1 andra stycket stadgas nämligen även, att

den, som äger fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrivningsdistrikt

och inom vartdera av dessa vistas någon del av året samt

ej på grund av tjänst eller verksamhet kan anses hava sitt egentliga hemvist

i någotdera av dessa eller annat mantalsskrivningsdistrikt, äger att

själv bestämma och anmäla, inom vilketdera distriktet han skall mantalsskrivas.

Frågan örn den civila folkbokföringens lämpliga ordnande har under

det senaste årtiondet vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Sålunda avslog 1926 års riksdag ett motionsvis framställt yrkande

i ämnet under hänvisning till, att frågan vore föremål för granskning av

1924 års uppbördssakkunniga. På i huvudsak samma skäl avstyrkte 1928

års riksdag i förevarande ämne väckta motioner.

I sitt år 1929 avgivna betänkande påvisade uppbördssakkunniga vissa

brister i den nuvarande folkbokföringen samt anförde därom bland annat

följande:

»Med folkbokföringen har åsyftats att ernå, bland annat, en vid varje

tillfälle riktig bild av befolkningens sammansättning och bostadsort. I

stort sett torde detta syfte hava nåtts. Vissa brister i systemet, orsakade

företrädesvis av befolkningens alltjämt fortgående större rörlighet, hava

emellertid framträtt. Anmälan om förändring i bostadsort försummas ofta

helt och hållet eller göres så sent, att därigenom föranledas fel och olägenheter

av skilda slag. Det fiskaliska intresse, som här erfordras för att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 2d.

wekt--Vitetiåt gallande bestämmelser, torde i allmänhet icke föresa

kpr«h° * lferSkapet ocb hirer, även där det finnes, hava av kända orav

fLt Per1"* S°ff “I gall.ande- Skyldigheten för ägare eller brukare

f , .f ^ egendom att vid husförhör eller förskrivning vara tillstädes eller

.n“Se av farfa!1 ,lamna uppgift å inom fastigheten boende personer

underlåtes flerstädes i ganska stor utsträckning. Detta medför, särskilt

i församlingar med tat befolkning eller stor utsträckning, osäkerhet i fråga

örn de forefmtliga uppgifternas riktighet. Följden härav har blivit, att

yrkobockerna icke under alla förhållanden kunna vid varje tidpunkt

amna upplysning örn befolkningens faktiska vistelseort. Även mantalssknvnmgen

brister ofta därutinnan, att personer mantalsskrivas å annan

anden nktiga. Den omständigheten, att den grundläggande kyrkliga

bokformgen verkstalles inom de olika församlingarna, försvårar dess anvandnmg

av andra myndigheter, då upplysning i ett eller annat hänseende

jordras rörande viss person, örn vilkens kyrkliga bokföringsort man icke

ager säker kännedom. Följderna av nu nämnda olägenheter, som beröra

icke blott den enskilde utan även det allmänna, hava gjort sig starkt gällande

på flera olikartade områden av såväl den statliga som den kommunala

förvaltningen men i alldeles särskild grad inom beskattnings- och

uppbördsväsendet.»

I en vid 1930 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit måtte anhålla om en allsidig utredning rörande

åtgärder för införande av folkregister och därmed i samband stående frågor.

I anledning av motionen yttrade riksdagen i skrivelse till Kungl.

Majit, nr 381, bland annat, att det icke längre vore praktiskt möjligt att

med tillhjälp av gällande förordningar örn kyrkobokföring och mantalsskrivning

få till stånd en tillförlitlig registrering av befolkningen. Samtliga

i ämnet av vederbörande utskott hörda myndigheter hade liksom

uppbördssakkunniga framställt anmärkningar örn bristande effektivitet

hos den nuvarande formen för folkbokföringen. Svårigheterna syntes

riksdagen framför allt hava uppkommit genom befolkningens under de

senaste årtiondena oerhört ökade rörlighet, vilken säkerligen komme att

alltjämt tilltaga i omfattning och undan för undan vålla ökade svårigheter.

Då uppbördssakkunniga i sitt utlåtande endast tagit ställning till

frågan örn en omläggning av folkbokföringen ur uppbörds- och indrivningssynpunkt,

vore enligt riksdagens mening en allsidig utredning rörande

åtgärder för införande av folkregister och därmed i samband stående

frågor påkallad.

Med anledning av en i andra kammaren vid 1932 års riksdag framställd

interpellation, huruvida dåvarande chefen för finansdepartementet hade

för avsikt att i enlighet med 1930 års riksdags anhållan föranstalta örn ovannämnda

utredning, meddelade departementschefen, att han hade för avsikt

att igångsätta utredningen, när tiden och andra omständigheter det

medgåve. Med hänsyn till att det för kommittéer och utredningar förefintliga

anslaget vöre synnerligen hårt anlitat, hade det överhuvud fått tills

vidare anstå med utredningar, vilkas företagande ej ansetts vara av överhängande

vikt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 7

I en den 1 mars 1934 till chefen för finansdepartementet avlåten skrivelse,

varav utskottet erhållit del, har Sveriges häradsskrivarförening

bland annat anmärkt, att folkbokföringen i riket för närvarande icke fungerade

på ett tillfredsställande sätt. Ett yttre tecken härtill vore den starka

ökningen av mantalsskrivningsmålens antal i första instans, som framgår

av vid detta betänkande fogade Bilaga A.

k Greningen har härefter erinrat om, att antalet mantalskrivningsmål

vid tiden för 1918 ars fattigvårdslags ikraftträdande vore helt obetydligt.

Ehuru avsikten med anknytandet av hemortsrätten i fattigvårdsavseende

till den faktiska mantalskrivningen givetvis varit att därigenom minska

antalet fattigvardsmal samt de nya bestämmelserna härutinnan verkat

dammande på fattigvårdsmålens stegring, hade likväl, sedan verkningarna

av nämnda bestämmelse angående hemortsrätten börjat göra sig märkbara,

antalet mantalsskrivningsmål ökat i oroväckande omfattning Enligt

föreningens mening berodde denna ökning under senare år i någon

man på kommunernas önskan att draga till sig begärliga skatteobjekt

men framför allt på deras intresse att förebygga blivande fattigvårdsfall

Under den ekonomiska krisens tryck hade detta senare intresse allt mera

gjort sig gällande under de sista aren. Stegringen av antalet mantalsskrivningsmål

medförde betydande olägenheter. Därav uppstod ett besvärande

arbete för länsstyrelser, mantalsskrivningsförrättare, polismyndigheter

och kommuner samt ett allmänt osäkerhetstillstånd beträffande den

civila hemorten för alla de personer, som berördes av besvären. Härtill

bomme de betydande kostnaderna för målens handläggning och utredning.

Även örn fattigvårdslagens hemortsrättsregler vållat det rådande intresset

för mantalsskrivningsprocesserna, ansåg föreningen, att orsakerna till

dessa läge djupare. Gällande författningar, som reglera folkbokföringen,

motsvarade icke tidslägets krav och gåve icke medel att möta de svårigheter,

som vållades av befolkningens inför de begränsade förvärvsmöjligheterna

alltmer ökade rörlighet. Härtill bomme, att gällande bestämmelser

i mångå fall vore sådana, att de omöjliggjorde noggrann och effektiv folkbokföring

och rent av genom sin avfattning inbjöde till felaktigheter. Reformer

i själva mantalsskrivningsförfarandet vore därför nödvändiga.

Härvid borde man i görligaste mån sträva mot en sådan anordning, att

bosättningsort och mantalsskrivningsort bringades att sammanfalla, att

dubbelskrivningar undvekes och att personer ej heller onödigt uteslötes

från mantalsskrivning.

Föreningen har härefter föreslagit nedannämnda åtgärder, varigenom

inom ramen för nuvarande bestämmelser angående mantalsskrivningen

enligt föreningens åsikt en förbättrad ordning skulle kunna åvägabringas.

Sålunda borde i större kommuner med mera rörlig befolkning och snabbt

fortskridande fastighet sdelning, församlingsboken uppläggas efter annan

grund iin efter hostad. Kommunalombuden borde icke blott såsom nu

gäller närvara vid själva sammanträdena för mantalsskrivningen utan

även före dessa verkställa vissa undersökningar och samarbeta med mantalsskrivningsförrättaren

för åstadkommande av en riktig mantalsskrivning.

Utsträckt skyldighet att lämna skriftliga mantalsuppgifter borde

föreskrivas. Vidare borde lämnas dels föreskrifter örn mera enhetliga

och praktiska arbetsmetoder vid förarbetena till mantalsskrivningen samt

örn förfaringssättet därvid, dels ock vägledando bestämmelser angående

skriftväxlingen mellan mantalsskrivningsförrättarna till förebyggande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Utskottet.

av, att någon obehörigen uteslötes från mantalsskrivning eller på mer än

ett ställe samtidigt mantalsskreves. En föreskrift borde införas, att den

tilläggslista, som i januari månad skall av pastor avlämnas till mantalsskrivningsförrättaren,

skall avse de kyrkliga flyttningarna till och med

den 15 januari och ej såsom för närvarande gäller blott intill årsskiftet.

För den, som trots påminnelse underlåter att fullgöra sin kyrkobokföringsskyldighet,

borde stadgas bötespåföljd. Slutligen borde försöksvis inom

något län uppläggas ett adressregister på grundval av mantalslängderna.

I anledning av det anförda har föreningen uttalat, att enligt dess mening

en förbättring av folkbokföringen syntes kunna åvägabringas inom

ramen för nuvarande niantalsskrivningsbestämmelser genom införande

av de av föreningen föreslagna åtgärderna, samt att en utredning, igångsatt

och bedriven med tillräcklig skyndsamhet skulle möjliggöra, att förslag

till sådan förbättring skulle kunna föreläggas redan nästa års riksdag.

Spörsmålet rörande en förbättrad mantalsskrivning har såsom utskottet

erinrat uppmärksammats av 1930 års riksdag i samband med behandlingen

av frågan örn folkbokföringens ordnande. Vad nämnda års riksdag

i sin skrivelse nr 381 framhållit angående orsakerna till folkbokföringens

bristande effektivitet finner utskottet fortfarande äga giltighet.

Den betydande ökning av antalet mantalsskrivningsmål i första instans,

som under de senaste åren ägt rum, synes ytterligare bekräfta riktigheten

av den uppfattningen, att gällande bestämmelser rörande mantalsskrivning

och kyrkobokföring äro behäftade med brister, samt att det

föreligger ett stort behov av åtgärder för åstadkommande av förbättring

på förevarande område. Det ökade antalet dylika mål torde visserligen

vara föranlett icke blott av nyssberörda förhållande utan även därav, att

den rådande ekonomiska krisen och de i följd härav ökade kostnaderna

för kommunernas understödsverksamliet nödgat dessa att ägna mantalsskrivningarna

större uppmärksamhet än som eljest plägar vara fallet.

Den av Sveriges häradsskrivarförening åberopade sammanställningen

över dylika mål i första instans under vissa av åren 1917—1933 utvisar

emellertid, att denna ökning i antalet mål begynt redan före den nuvarande

krisens början. Orsaken härtill torde, på sätt nämnda förening anmärkt,

vara den, att kommunerna, sedan hemortsrätten i fattigvårdshänseende

enligt 1918 års fattigvårdslag gjorts beroende av den faktiska i stället för

såsom tidigare var förhållandet av den rättsliga mantalsskrivningen, nödgats

i mycket stor omfattning söka vinna rättelse i sådana felaktiga mantalsskrivningar,

som eljest skulle bliva avgörande för personers hemortsrätt

i fattigvårdsavseende inom kommunen. Sistberörda förhållande

synes visa, att de bestämmelser, som för närvarande äro grundläggande

för mantalsskrivningen och som bestämma reglerna för själva mantalsskrivningsförfarandet

icke tillfredsställa erforderliga krav på tydlighet

och fullständighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 9

Vad angår de brister, som vidlåda gällande bestämmelser rörande mantalsskrivningen,

förtjänar följande särskilt framhållas. På grund av de

från mantalsskrivningsförordningens tillkomst inträffade ändrade förhållandena

beträffande befolkningens bosättning och framför allt i fråga örn

dess ökade rörlighet har den i nämnda förordning gällande bestämmelsen,

att en persons bosättningsort i regel skall vara grunden för mantalsskrivningsorten,

vållat svårigheter vid förordningens tillämpning samt

medfört ett stort antal tvister örn vilken ort, som skall betraktas som

rätt mantalsskrivningsort. Utskottet, som icke ansett sig böra göra

något uttalande örn, vilken ort som enligt nutida rättsuppfattning

bör bära de med mantalsskrivningen förenade förpliktelser och åtnjuta

därmed förenade förmåner, vill emellertid framhålla nödvändigheten

av, att detta spörsmål göres till föremål för närmare undersökning.

Likaledes synes böra tagas under övervägande, vilka åtgärder som

böra vidtagas till förhindrande av att personer utelämnas vid mantalsskrivningen.

Ehuru denna principiellt skall omfatta alla mantalsskrivningsskyldiga,

föreskriver likväl ovannämnda förordning, att person, som

saknat stadigt hemvist och vars vistelseort efter ett års kvarskrivning

fortfarande är obekant, skall vid mantalsskrivningen utelämnas. Givet

är, att dylika fall av legalt utelämnande liksom även vissa fall av icke

legalt utelämnande, som, enligt vad för utskottet uppgivits, lära förekomma,

med hänsyn till gällande bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdshänseende

kunna leda till orättvisor ur fattigvårdssynpunkt. Vidkommande

reglerna för det processuella förfarandet i mantalsskrivningsmål

hava dessa visat sig vara i hög grad ofullständiga och medföra, att olika

länsstyrelser handlägga dylika mål på olika sätt. Beträffande reglerna

örn forum hava dessa befunnits oklara i fråga örn andra mål än underställningsmål.

Enligt vad för utskottet uppgivits, medföra de bristfälliga processuella

bestämmelserna svårigheter för kommun att bevaka sitt intresse

av att en person, vars mantalsskrivning blivit i kommunen undanröjd, därefter

verkligen mantalsskrives inom annan kommun. Nämnda brist i bestämmelserna

kan leda till, att personen ifråga med hänsyn till tidigare

års mantalsskrivning bibehåller sin hemortsrätt i fattigvårdsavseende i

klagandekommunen. Förutom det ovan anförda bidrager den bristande

överensstämmelsen mellan mantalsskrivning och kyrkobokföring liksom

även, på sätt häradsskrivarföreningen anmärkt, de i skilda hänseenden

bristfälliga bestämmelserna rörande själva mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsförfarandet

till, att mantalsskrivningens effektivitet minskas.

På sätt förut framhållits, utvisar den av nämnda förening åberopade

tablån över antalet mantalsskrivningsmål i första instans, att jämväl under

normala förhållanden målens antal år från år ökas. Givetvis måste

detta medföra såväl en betydande arbetsbörda för de myndigheter, vilka

skola handlägga målen eller verkställa utredningar däri, som även ett

allmänt osäkerhetstillstånd i fråga örn den civila hemorten för de persoBihang

Ull riksdagens protokoll 1934. 7 sami. Nr 23—24. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

ner, som beröras av dylika tvister. Härtill komma de betydande kostnaderna

för målens handläggning och utredning.

Med hänsyn till mantalsskrivningens stora betydelse på skilda områden

finner utskottet det vara angeläget, att snarast möjligt åtgärder vidtagas,

som råda bot mot de brister, som för närvarande vidlåda bestämmelserna

angående mantalsskrivningen och därmed sammanhängande författningar.

Utskottet anser därför, att en allsidig och förutsättningslös

utredning bör verkställas på förevarande område, vid vilken utredning

bör tagas under övervägande förutom vad förut framhållits jämväl, huruvida

de av häradsskrivarföreningen föreslagna åtgärderna kunna bidraga

till att åstadkomma ökad effektivitet i mantalsskrivningen.

Det i motionerna 1:124 och II: 227 vidrörda spörsmålet rörande rätt till

valfrihet i fråga örn mantalsskrivningsort är uppenbarligen av beskaffenhet

att böra ingå i den av utskottet föreslagna utredningen. I övrigt saknar

utskottet anledning att föreslå någon åtgärd på grund av dessa motioner.

Slutligen får utskottet framhålla lämpligheten av, att den förordade utredningen

företages i samband med den av 1930 års riksdag begärda utredningen

angående folkbokföringens och därmed sammanhängande frågors

ordnande. Utskottet anser nämligen, med hänsyn till ökningen av antalet

mantalsskrivningsmål och det i följd härav förändrade läge, vari berörda

fråga kommit, att igångsättandet av sistnämnda utredning icke lämpligen

bör ytterligare uppskjutas på grund av de i ovan lämnade redogörelse

återgivna skäl, som år 1932 i denna fråga anfördes av dåvarande chefen

för finansdepartementet.

Utskottet hemställer därför,

1) att riksdagen måtte i anledning av motionen II:

34 av herr Ericson i Boxholm i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa

en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte att

åstadkomma förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning

och därmed sammanhängande frågor samt

för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen

kan giva anledning; samt

2) att de likalydande motionerna 1:124 av herr

Bosén m. fl. och II: 227 av herr Nilsson i Göteborg

m. fl., i den mån desamma icke kunna anses besvarade

genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm dén 9 april 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: se under betänkande nr 23.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

11

Bilaga A.

Uppgift över antalet till länsstyrelserna (inklusive Överståthållarämbetet)

inkomna besvär rörande fråga örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd

nedan angivna år:

År

Antal

mål

Ar

Antal

mål

1917 ........................................

121

1925 ...................................

..... 2,222

1918 ........................................

95

1926 ..................................

..... 2,161

1919 ........................................

171

1927 ...................................

..... 3,140

1920 ........................................

156

1928 ...................................

..... 4,155

1921 ........................................

393

1929 ...................................

..... 5,215

1922 ........................................

674

1931 ...................................

..... 9,788

1923 ........................................

1,289

1933 ...................................

..... 14,304.

1924 ........................................

1,733

Uppgifterna för åren 1917-

—1925 äro

hämtade ur proposition

nr 106 år

1926 angående ändring i vissa delar av fattigvårdslagen m. m. Uppgifterna

för åren 1926—1929 hava för kammarrättens räkning införskaffats

från länsstyrelserna och äro anförda i kammarrättens yttrande över 1924

års uppbördssakkunnigas betänkande.

Uppgifterna för år 1931 äro hämtade ur skatteutjämningsberedningens

betänkande och hava beträffande Stockholms stad kompletterats av Sveriges

häradsskrivarförening. Samma förening har sammanställt uppgifterna

för år 1933 på grundval av uppgifter, som tillhandahållits av landskamrerarna

respektive Överståthållarämbetet.

I uppgifterna för åren 1917—1929 torde mål, som inkommit från annan

länsstyrelse, ej vara medräknade. Däremot äro dylika mål, som beröra

två eller flera länsstyrelser, medräknade för åren 1931 och 1933.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.