Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner om tull å zinkvitt.

1934-04-30 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1934:32, Betänkande, i anledning av väckta motioner om tull å zinkvitt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1934 kl. 1 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

om tull å zinkvitt.

(lia avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 117 i

lörsta kammaren av herr Wohlin m. fl. och nr 250 i andra kammaren

av herr Nylander, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta följande

ändring i gällande tulltaxa:

Statistiskt Tull för

nr 100 kg

kr.

ur 558 Zinkvitt, zinkoxid med en renhetsgrad av minst 90 % .... 10: —».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till

motionen nr 117 i första kammaren.

Vid behandlingen av motionerna har utskottet anlitat byråchefen i generaltullstyrelsen

T. Alsén såsom sakkunnig.

, Nr 235 i gällande tulltaxa upptager »jord- och mineralfärger, ej särskilt

nämnda, härunder inbegripna koboltoxider samt andra glas- och

porslinsfärger», fria från tull. Detta tulltaxenummer omfattar bland annat

zinkvitt (zinkoxid), statistiskt nr 558.

Sveriges införsel av zinkvitt uppgick åren 1928—1933 till följande kvantiteter

och värden.

Kvantitet Värde

ton 1,000 kr.

1928 .................................................... 5,410 3,218

1929 .................................................... 5,721 3,377

1930 .................................................... 5,403 3,081

1931 ................................................... 0,034 2,774

1932 .................................................... 4,010 2,124

1933 (preliminära uppgifter) ............ 5,330 2,428

Anm. Ar 1932 fördelade sig inf Örset värdet på de viktigaste inköpsländerna sålundaTyska

riket 1,560,000, Nederländerna 373,000, Storbritannien 140,000, Belgien 33 000 och

Polen 16,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 7 sami. Nr 32—33. \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.

Den inhemska tillverkningen av zinkvitt Ilar uppgått år 1931 till 259

ton och år 1932 till 957 ton.

Enligt vad utskottet inhämtat har aktiebolaget Svenska metallverken

i en den 30 november 1933 dagtecknad skrift hemställt, att Kungl. Majit

måtte föreslå 1934 års riksdag att besluta införande av en tull å zinkvitt

av 10 kronor per 100 kilogram samt att, i avvaktan på riksdagens beslut

härutinnan, utfärda importförbud för varan. Häröver har kommerskollegium

den 21 december 1933 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört

i huvudsak följande.

Kommerskollegium. Vid företagen undersökning av zinkvittmarknadens

läge hade kollegium funnit, att det av sökandebolaget konstaterade

starka prisfallet i Sverige under år 1933 icke, såsom bolaget gjort gällande,

varit uttryck för en mot bolagets nya färgfabrikation riktad dumping

från den utländska konkurrensens sida, utan syntes förklaringen

fastmera vara att söka i ett komplicerat orsakssammanhang, där bland

annat sjunkande pris å metallen zink, en viss efter uppkomsten av nya

zinkvittfabriker inträffad överproduktion samt onormala valutaförhållanden

i Europa inverkat. Detta hade medfört, att de tyska och holländska

zinkvittmärkena, som förut plägat dominera på den svenska marknaden,

icke här kunde i pris konkurrera med engelsk och polsk zinkvitt.

Zinkvitt av standardkvaliteter kunde vid tiden för utlåtandets avgivande

köpas till ett partipris av under 40 kronor för 100 kilogram eif

svensk hamn. Marginalen mellan denna notering och sökandebolagets

uppgivna självkostnad för zinkvitt vore så betydande, att den begärda

tullsatsen av 10 kronor för 100 kilogram icke skulle på långt när utgöra

tillräckligt skydd för den nya svenska tillverkningen.

Produktionen vid sökandebolagets zinkvittfabrik kunde, enligt vad av

ansökningshandlingarna framginge, täcka högst 20 procent av landets

normala förbrukning av zinkvitt. Därvid sysselsattes dock endast ett

fåtal arbetare, och tillverkningen motsvarade endast en relativt ringa

del av bolagets hela produktion av olika varuslag.

Konsumtionen inom vårt land av zinkvitt omfattade icke blott direkt

förbrukning till måleriarbeten, där den vore en av de viktigare materialierna,

utan även förbrukning såsom halvfabrikat i åtskilliga stora industrier,

t. ex. för tillverkning av färger, gummivaror, elektriska kablar

m. m. Flera av dessa industrier arbetade under mycket hårt tryck av

utländsk konkurrens och skulle genom en tull å zinkvitt få sina framställningskostnader

kännbart fördyrade. Att fördyring av yrkesmåleriet

skulle inverka ogynnsamt på byggnadskostnaderna i landet, behövde icke

särskilt utvecklas.

Ett effektivt tullskydd syntes kräva en tullsats av måhända 40—50 procent

av varans importvärde. Den produktionsapparat och det arbetareantal,

som härigenom eventuellt skulle kunna säkerställas i sin verksamhet,

finge dock anses vara av ringa storhetsordning vid jämförelse med

de zinkvittkonsumerande näringsgrenar, som skulle få bära huvuddelen

av tullbelastningen.

På grund av det anförda hade kommerskollegium funnit sig för det

dåvarande icke kunna tillstyrka den remitterade framställningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 3

I en den 10 januari 1934 till Kungl. Maj:t ingiven skrift har aktiebolaget

Svenska metallverken gjort vissa erinringar mot vad kommerskollegium

i sitt ovannämnda utlåtande anfört. Dessa äro av huvudsakligen

följande innebörd.

Aktiebolaget Svenska metallverken. Vad först beträffade prisfallet å

metallen zink, så rådde icke någon större parallellitet mellan^ prisutvecklingen

å zinkmarknaden och de senaste årens prissättningar å tysk zinkvitt

i Sverige. Därest den för år 1930 beräknelig^ genomsnittliga skillnaden

mellan zinknotering och marknadspris å de ledande tyska zinkvittsmärkena

kunnat upprätthållas, skulle för dagen hava noterats ett

zinkvittspris av 66 kronor 50 öre mot det av importörerna fastställda, 53

kronor. Även örn under de gångna åren prisförändringarna å. zinkvitt

i regel gått i samma riktning som den aktuella tendensen å. zinkmarknaden,

så. vore likväl tendensen att minska marginalen sa omisskännelig,

att man hade allt skäl att misstänka en medveten dumpingaktion från

de tyska fabrikanternas sida.

Den av kommerskollegium påpekade överproduktionen syntes icke

hava spelat någon avgörande roll för prisutvecklingen å den svenska

marknaden. Det skulle visserligen icke förnekas, att just från de båda

länder, där utvecklingen av zinkvittsindustrien kunde antagas hava varit

livligast under de senaste åren, nämligen Storbritannien och Polen, de i

prishänseende mest generande konkurrensanbuden emanerat, men det

hade i dessa fall icke rört sig örn någon i kvalitetshänseende konkurrenskraftig

vara. Också hade, i trots av de sällsynt låga priserna, någon mera

betydande ökning av zinkvittsimporten från dessa länder icke ägt rum.

Emellertid måste framhållas, att även örn kommerskollegii antagande

örn betydelsen av den engelska och polska konkurrensen vore till alla

delar riktigt, det antagna förhållandet icke kunde sägas utgöra ett argument

emot det begärda tullskyddet. Väl vore sant, att de aktuella utbuden

icke kunde effektivt mötas med den föreslagna tullsatsen, men det

vöre att antaga, att den prisnivå, varå dessa utbud utgjorde exempel,

icke kunde i längden upprätthållas. Dessa pris måste i längden bliva så

förlustbringande, att man, så snart en tillräckligt fast position vunnits

å den svenska marknaden, komme att övergå till en prisnivå, som bättre

överensstämde med produktionskostnaderna.

Beträffande de av kommerskollegium åberopade onormala valutaförhållandena

i Europa ville bolaget framhålla, att av de fem viktigaste

importländerna icke mindre än fyra, nämligen Polen, Tyskland, Belgien

och Nederländerna, fortfarande hade guldvaluta samt det återstående,

Storbritannien, en i förhållande till guldet mindre deprecierad valuta

lin den svenska.

Beträffande anmärkningen, att i frågavarande inhemska tillverkning

sysselsatte endast ett fåtal arbetare, erinrades, att förberedande åtgärder

vidtagits för en snabb utvidgning till dubbla den nuvarande kapaciteten

samt att inga svårigheter förelåge att vid uppkommande behov utöka

produktionen så, att all tänkbar efterfrågan kunde tillgodoses.

Arbetarantalet, som sysselsattes genom zinkvittstillverkningen, vore

visserligen för närvarande icke alltför imponerande. Vid en utveckling

av anläggningen komme emellertid, detta att ökas i direkt proportion

till den utnyttjade kapaciteten.

Vidkommande zinkvittskonsumenternas olägenheter av en genom tull
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.

åtgärder åstadkommen fördyring av varan påpekades, att den prishöjning,

som skulle kunna bliva en följd av det ifrågasatta tullskyddet, under

alia torhallanden bleve mindre än de prisändringar, som kunde åstadenbart

genom ändringar i zinknoteringen. En så måttlig prisförhöjning

sorn 10 öre per kilogram kunde icke anses medföra någon sådan

lordyrmg av yrkesmåleriet, att härigenom en ogynnsam inverkan på

byggnadskostnaderna vore att befara. Men även örn så vore, att byg«- nadskostnaderna rönte inverkan av zinkvittspriset, så kunde med skäl

lträgasattas, huruvida icke risken för ogynnsamma påverkningar bleve

större, därest den svenska zinkvittstillverkningen måste nedläggas och

landet ånyo bleve hänvisat att fylla sitt behov uteslutande från utlandet.

Såsom av redogörelsen angående zinkvittsimporten framgår, representerar

denna ett ganska betydande värde. Med hänsyn härtill skulle en

utveckling av den inhemska industrien, varigenom landets självförsörjning

beträffande denna förbrukningsartikel tryggades, innebära en icke

oväsentlig avlastning av vårt importöverskott. Härvid bör emellertid

tagas i betraktande, att de för tillverkningen erforderliga råvarorna,

vilka representera en avsevärd del av varans handelsvärde, måste införas

från utlandet, I motionerna angives råvarupriset motsvara minst hälften

av tillverkningskostnaden. Till grund för denna uppgift synes hava

lagts skillnaden mellan råvarunoteringen och detaljpriset efter avdrag

av bonifikation (kvantitetsrabatt). Då enligt motionärernas uppgift för

framställning av ett ton zinkvitt inklusive förpackning och utlastning

åtgå 24 arbetstimmar jämte något mer än 16 timmar för tillverkning av

erforderligt emballage, synes den inhemska produktionen, även örn den

kunde uppdrivas till sådan omfattning, att den tillgodosåge större delen

av landets behov, i varje fall icke kunna bereda arbetstillfällen i mera

betydande omfattning.

Mot fördelarna av en inhemsk produktion böra å andra sidan ställas

de nackdelar, som en tullbelastning enligt förslaget skulle medföra för

konsumenterna. De upplysningar utskottet i detta hänseende inhämtat

äro ägnade att ingiva betänkligheter mot den föreslagna tullen. I fråga

örn den inhemska zinkvittens kvalitativa egenskaper i jämförelse med

den utländska varans föreligga olika uppgifter. Det må lämnas å sido,

huruvida de framförda erinringarna beträffande det inhemska fabrikatet

må vara mer eller mindre berättigade. Införandet av den föreslagna

tullen skulle i vart fall medföra en kännbar belastning för konsumtionen.

Denna belastning torde av meddelade upplysningar att döma vara av

mindre betydelse för byggnadsverksamheten. För den industriella förbrukningen

åter synes den fördyring, som tullen måste medföra, innebära

en icke oväsentlig reducering av det tullskydd, som industrien åtnjuter.

I detta avseende må anföras, att den zinkvitt, som ingår i oljefärger

och lackfärger (med tull av respektive 15 och 30 kronor per 100

kilogram), uppgivits variera mellan 40 och 75 procent av den färdiga varans

vikt. Vissa färgfabrikanter hava i en till utskottet ingiven skrift

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 5

givit uttryck åt sina betänkligheter mot införandet av den föreslagna

tullen med hänsyn till det försvårande av konkurrensen mot de utländska

färgfabrikaten, som en fördyring av råvaran skulle medföra. För en annan

industri, som i stor utsträckning arbetar för exportmarknaden, har den

föreslagna tullen för dess zinkvittsförbrukning beräknats motsvara 32,000

kronor per år. Härvid bör tagas i betraktande, att åtgången av zinkvitt

för tillverkningen av de olika exportartiklarna svårligen kan kontrolleras

och att sålunda eljest föreliggande möjlighet till tullrestitution sannolikt

icke kan komma företaget till godo.

Efter övervägande av å ena sidan de fördelar, som skulle kunna påräknas

genom den föreslagna tullen å zinkvitt, och å andra sidan den

minskade konkurrensförmåga, som härigenom skulle uppstå hos de konsumerande

industrierna, har utskottet stannat vid den uppfattningen,

att ett bifall till motionerna snarare kan vara ägnat att medföra minskning

än ökning av utkomstmöjligheterna på arbetsmarknaden. På grund

härav har utskottet, som emellertid icke velat underskatta den betydelse

ett marknadsskydd i form av en skälig tull kan äga för en nystartad inhemsk

industri, ansett sig böra avstyrka bifall till de föreliggande motionerna.

Under erinran tillika, att utskottet vid angivna förhållanden

icke ingått i bedömande av frågan, huruvida den av motionärerna föreslagna

avfattningen av tullrubriken må vara av beskaffenhet att kunna

läggas till grund för tulltaxeringen, får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:117 av herr Wohlin

m. fl. och II: 250 av herr Nylander, örn tull å zinkvitt,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 april 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Ericson i Oberga, Jönsson

i Slätåker, Nilsson i Landeryd, Jönsson i Boa, Lövgren i Boden, Olsson i Gävle,

Ericson i Boxholm, Forssberg, Hjalmarsson, Larsson i Örbyhus, Sjödahl, Rosén,

Eklund, Blomquist, Ljunggren och Hagberg i Malmö.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.