Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet väckt motion.
1934-04-30 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1934:36, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
5
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1934 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående upphörande
av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för
vissa staten tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet väckt
motion.
(2: a avd.)
I en den 23 februari 1934 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 224, har Kungl. Hajd, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter
till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter.
Härigenom förordnas, att sådana särskilda offentliga avgifter eller tjänstbarheter,
som, utan att motsvaras av avgifter eller tjänstbarheter för fastigheter
i allmänhet, från vissa staten tillhöriga fastigheter utgå till städer
för ändamål, vilka det åligger städerna såsom sådana att besörja, ej
skola utgöras för tid efter år 1934.
Vad nu stadgats skall ej gälla förpliktelse som avses i 62 § lagen örn
allmänna vägar.
Till utskottets behandling har jämväl överlämnats en inom andra kammaren
av herr Hage m. fl. väckt motion, nr 587, däri hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att antingen avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 224
eller också besluta, att avlösning skall åstadkommas genom en engångsavgift
till respektive stad, beräknad efter lämpliga och skäliga grunder».
Såsom föredragande departementschefen i sitt yttrande till förenämnda
statsrådsprotokoll anfört, har sedan lång tid tillbaka i Stockholm ävensom
i åtskilliga andra städer särskilda avgifter erlagts till städerna för vissa
kronan tillhöriga fastigheter. Sammanlagda årliga beloppet av dessa av
-
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
gifter tiar av kammarkollegiet beräknats till 17,579 kronor 45 öre, därav
omkring 12,000 kronor motsvara till Stockholms stad utgående s. k. fastighetsskatt.
Ifrågavarande avgifter avse
i Stockholm, den fastighetsskatt för vissa kronans fastigheter, som utgår
på grund av Kungl. Maj :ts brev den 18 december 1891;
i Nyköping, det för länsresidenset i Nyköping utgående särskilda bidrag
till stadens brandväsen;
i Jönköping, det för länsresidenset och hovrättshuset i Jönköping utgående
särskilda bidrag till stadens brandväsen;
i Karlskrona, de för landsstatshuset utgående särskilda bidrag till stadens
brandväsen samt till kyrkoherdeboställe och skolhus ävensom kronan
åliggande underhåll och renhållning för mittdelen av vissa gator, dock
att i stället för sistnämnda underhålls- och renhållningsskyldighet skall
av kronan till staden utgöras en mot skyldighetens värde för staden svarande
årlig ersättning i penningar, vars belopp må bestämmas av länsstyrelsen,
och vilket belopp under en tid av fem år avskrives med en femtedel
årligen;
i Malmö, de för länsresidenset och landsstatshuset utgående bidrag till
kostnaden för gators anläggning och underhåll;
i Göteborg, den av järnvägsstyrelsen för vissa tomter utgjorda avgift
till gators underhåll och belysning;
i Karlstad, de för länsresidenset och straffängelset utgående särskilda
bidrag till stadens brandväsen;
i Falun, det för länsresidenset i Falun utgående särskilda bidrag till
stadens brandväsen;
i Härnösand, det till stadens brandväsen utgående bidrag för centralfängelset,
riksbanken och telegrafhuset;
i Östersund, det för länsresidenset utgående särskilda bidrag till stadens
brandväsen;
i Umeå, de för länsresidenset, gamla seminariet, nya seminariet och lantmäterikontoret
utgjorda avgifter till stadens brandväsen;
i Luleå, de för länsresidenset och kronohäktet utgående avgifter till
stadens brandväsen.
Till stöd för det med propositionen framlagda förslaget har departementschefen
anfört i huvudsak följande:
När bevillningen av fast egendom och av inkomst hade självständig betydelse
såsom statsskatt, låg det i sakens natur, att dylik skatt ej träffade
kronans fastigheter; staten borde ej erlägga bevillning till sig själv. En
följd härav blev, att när kommunalskatten anknöts till bevillningen ej
heller den kom att i princip träffa kronans egendom. Då denna kommunala
skattefrihet sålunda knappast var i egentlig mening principiellt
grundad, torde det framstått såsom helt naturligt att man stundom pålade
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
kronan tillhöriga fastigheter särskilda avgifter, när dessa fastigheter i
likhet med andra blevo föremål för direkta förmåner från städernas sida.
Genom 1920 års lagstiftning å kommunalbeskattningens område, vilken
lagstiftning i huvudsak upptagits vid 1928 års skattereform, vore det otvivelaktigt,
att skatteplikt för kronans fastigheter blivit erkänd såsom
grundläggande princip vid den kommunala beskattningen. Skattefrihet
bär kommit att gälla för vissa kronans fastigheter i fortsättningen liksom
tidigare, men ej på den grund att fastigheterna tillhöra kronan, utan
därför att många kronan tillhöriga fastigheter tillgodose sådana allmännyttiga
ändamål, som ansetts höra gynnas med skattefrihet. Vad angår
förvaltningsbyggnader, varom i förevarande sammanhang egentligen är
fråga, äro sådana tillhöriga kommun eller annan menighet (t. ex. landsting)
helt likställda med sådana som avse statens förvaltning.
Innebörden av det anförda framstår måhända klarast, örn man tänker
på sådana staten eller kommun m. fl. tillhöriga byggnader, för vilka ej
sedan gammalt utgå avgifter av ifrågavarande slag. Man lärer lätteligen
kunna fastslå att det skulle vara direkt stridande mot gällande grunder
för kommunalbeskattningen att påföra dylika byggnader till skillnad från
andra särskilda avgifter för ändamål, som eljest finansieras genom allmän
kommunalskatt. Vad som gäller örn nya avgifter gäller emellertid i
nu förevarande avseende också om gamla. Detta påpekande bör, synes
det, vara tillräckligt för att ådagalägga, att man numera överhuvudtaget
ej kan i den omständigheten, att kommunalskatt icke utgår för viss fastighet,
söka tillräcklig grund för utgörande av dylika särskilda avgifter vare
sig gamla eller nya. Reglerna för skattefrihet äro fastställda efter tämligen
summariska linjer, men föreligger skattefrihet, är det också en fullt
medveten avsikt att särskilda avgifter för kommunala ändamål, som bekostas
genom allmän kommunalskatt, ej få motiveras med skattefriheten.
I den mån äldre ännu utgående avgifter av ifrågavarande slag motiverats
med friheten från allmän kommunalskatt, böra de följaktligen principiellt
sett upphöra att utgå. Detta borde i själva verket hava skett redan
i samband med 1920 års kommunalskattelagstiftning, örn förhållandet
då uppmärksammats, men i varje fall i anslutning till 1928 års lagstiftning,
som avlöste det s. k. kommunalskatteprovisoriet. För avgifternas
upphörande talar också det skälet, att de träffa synnerligen ojämnt. Endast
vissa kronans fastigheter i vissa städer träffas av desamma, medan
andra liknande fastigheter i samma eller andra städer gå fria. Da avgifter
av i och för sig likartad beskaffenhet förekomma, utgöras de delvis
efter varierande grunder. Överhuvud är fråga örn en irrationell kvarleva
av ett äldre system, som tillskapats mer eller mindre på en slump
utan enhetliga principer.
Det är här icke fråga om avgifter, som äro grundade på rent privaträttsliga
förpliktelser. Det föreliggande spörsmålet är ett rent skattespörsmål.
De ifrågavarande avgifterna hava genomgående ej någon nämnvärd
betydelse för städernas ekonomi. I Stockholm är visserligen fråga om
ett ej helt obetydligt årligt penningbelopp, men örn ett belopp som dock
är obetydligt i förhållande till omslutningen av stadens budget.
Departementschefen har vidare anfört, att han icke ansåge avlösning
genom engångsbestämmelser, såsom av vissa städer föreslagits, böra ifrågakomma.
Läget vore i stället sådan!, att avgifter redan algått för längre
tid än sådana rätteligen bort utgå. Departementschefen ansåge dock ej
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Utskottet.
annat böra ifrågasättas än att avgifter ej skulle utgå för senare år än
1934. Departementschefen har därjämte framhållit, att vissa städer, nämligen
Malmö, Göteborg och Östersund, förklarat sig frivilligt avstå från
fortsatt avgiftsdehitering.
På av departementschefen anförda skäl har utskottet ansett sig höra biträda
det med propositionen framlagda förslaget.
I förevarande motion har såsom skäl för att bereda städerna ersättning
för avgifternas upphörande anförts, att flera av ifrågavarande städer
hava en hög kommunal utdebitering samt att det förefölle orimligt, att
städerna utan ersättning berövades en inkomst, som grundade sig på
äldre överenskommelser. Utskottet, som emellertid på sätt redan framhållits
funnit de av departementschefen anförda skälen för avgifternas
upphörande ur principiell synpunkt riktiga, har med hänsyn till avgifternas
relativt obetydliga belopp icke ansett det av motionärerna åberopade
billighetsskälet kunna tillmätas betydelse.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 224 samt med avslag å motionen
11:587 av herr Hage m. fl., antaga ovan införda
vid propositionen fogade förslag till förordning
angående upphörande av särskilda avgifter och tjänst - barheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter.
Stockholm den 30 april 1934.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: se under betänkandet nr 34.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.