Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet väckt motion.

1934-04-30 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1934:36, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

5

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1934 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning angående upphörande

av särskilda avgifter och tjänstbarheter till städer för

vissa staten tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet väckt

motion.

(2: a avd.)

I en den 23 februari 1934 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 224, har Kungl. Hajd, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter

till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter.

Härigenom förordnas, att sådana särskilda offentliga avgifter eller tjänstbarheter,

som, utan att motsvaras av avgifter eller tjänstbarheter för fastigheter

i allmänhet, från vissa staten tillhöriga fastigheter utgå till städer

för ändamål, vilka det åligger städerna såsom sådana att besörja, ej

skola utgöras för tid efter år 1934.

Vad nu stadgats skall ej gälla förpliktelse som avses i 62 § lagen örn

allmänna vägar.

Till utskottets behandling har jämväl överlämnats en inom andra kammaren

av herr Hage m. fl. väckt motion, nr 587, däri hemställts, »att riksdagen

måtte besluta att antingen avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 224

eller också besluta, att avlösning skall åstadkommas genom en engångsavgift

till respektive stad, beräknad efter lämpliga och skäliga grunder».

Såsom föredragande departementschefen i sitt yttrande till förenämnda

statsrådsprotokoll anfört, har sedan lång tid tillbaka i Stockholm ävensom

i åtskilliga andra städer särskilda avgifter erlagts till städerna för vissa

kronan tillhöriga fastigheter. Sammanlagda årliga beloppet av dessa av
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

gifter tiar av kammarkollegiet beräknats till 17,579 kronor 45 öre, därav

omkring 12,000 kronor motsvara till Stockholms stad utgående s. k. fastighetsskatt.

Ifrågavarande avgifter avse

i Stockholm, den fastighetsskatt för vissa kronans fastigheter, som utgår

på grund av Kungl. Maj :ts brev den 18 december 1891;

i Nyköping, det för länsresidenset i Nyköping utgående särskilda bidrag

till stadens brandväsen;

i Jönköping, det för länsresidenset och hovrättshuset i Jönköping utgående

särskilda bidrag till stadens brandväsen;

i Karlskrona, de för landsstatshuset utgående särskilda bidrag till stadens

brandväsen samt till kyrkoherdeboställe och skolhus ävensom kronan

åliggande underhåll och renhållning för mittdelen av vissa gator, dock

att i stället för sistnämnda underhålls- och renhållningsskyldighet skall

av kronan till staden utgöras en mot skyldighetens värde för staden svarande

årlig ersättning i penningar, vars belopp må bestämmas av länsstyrelsen,

och vilket belopp under en tid av fem år avskrives med en femtedel

årligen;

i Malmö, de för länsresidenset och landsstatshuset utgående bidrag till

kostnaden för gators anläggning och underhåll;

i Göteborg, den av järnvägsstyrelsen för vissa tomter utgjorda avgift

till gators underhåll och belysning;

i Karlstad, de för länsresidenset och straffängelset utgående särskilda

bidrag till stadens brandväsen;

i Falun, det för länsresidenset i Falun utgående särskilda bidrag till

stadens brandväsen;

i Härnösand, det till stadens brandväsen utgående bidrag för centralfängelset,

riksbanken och telegrafhuset;

i Östersund, det för länsresidenset utgående särskilda bidrag till stadens

brandväsen;

i Umeå, de för länsresidenset, gamla seminariet, nya seminariet och lantmäterikontoret

utgjorda avgifter till stadens brandväsen;

i Luleå, de för länsresidenset och kronohäktet utgående avgifter till

stadens brandväsen.

Till stöd för det med propositionen framlagda förslaget har departementschefen

anfört i huvudsak följande:

När bevillningen av fast egendom och av inkomst hade självständig betydelse

såsom statsskatt, låg det i sakens natur, att dylik skatt ej träffade

kronans fastigheter; staten borde ej erlägga bevillning till sig själv. En

följd härav blev, att när kommunalskatten anknöts till bevillningen ej

heller den kom att i princip träffa kronans egendom. Då denna kommunala

skattefrihet sålunda knappast var i egentlig mening principiellt

grundad, torde det framstått såsom helt naturligt att man stundom pålade

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

kronan tillhöriga fastigheter särskilda avgifter, när dessa fastigheter i

likhet med andra blevo föremål för direkta förmåner från städernas sida.

Genom 1920 års lagstiftning å kommunalbeskattningens område, vilken

lagstiftning i huvudsak upptagits vid 1928 års skattereform, vore det otvivelaktigt,

att skatteplikt för kronans fastigheter blivit erkänd såsom

grundläggande princip vid den kommunala beskattningen. Skattefrihet

bär kommit att gälla för vissa kronans fastigheter i fortsättningen liksom

tidigare, men ej på den grund att fastigheterna tillhöra kronan, utan

därför att många kronan tillhöriga fastigheter tillgodose sådana allmännyttiga

ändamål, som ansetts höra gynnas med skattefrihet. Vad angår

förvaltningsbyggnader, varom i förevarande sammanhang egentligen är

fråga, äro sådana tillhöriga kommun eller annan menighet (t. ex. landsting)

helt likställda med sådana som avse statens förvaltning.

Innebörden av det anförda framstår måhända klarast, örn man tänker

på sådana staten eller kommun m. fl. tillhöriga byggnader, för vilka ej

sedan gammalt utgå avgifter av ifrågavarande slag. Man lärer lätteligen

kunna fastslå att det skulle vara direkt stridande mot gällande grunder

för kommunalbeskattningen att påföra dylika byggnader till skillnad från

andra särskilda avgifter för ändamål, som eljest finansieras genom allmän

kommunalskatt. Vad som gäller örn nya avgifter gäller emellertid i

nu förevarande avseende också om gamla. Detta påpekande bör, synes

det, vara tillräckligt för att ådagalägga, att man numera överhuvudtaget

ej kan i den omständigheten, att kommunalskatt icke utgår för viss fastighet,

söka tillräcklig grund för utgörande av dylika särskilda avgifter vare

sig gamla eller nya. Reglerna för skattefrihet äro fastställda efter tämligen

summariska linjer, men föreligger skattefrihet, är det också en fullt

medveten avsikt att särskilda avgifter för kommunala ändamål, som bekostas

genom allmän kommunalskatt, ej få motiveras med skattefriheten.

I den mån äldre ännu utgående avgifter av ifrågavarande slag motiverats

med friheten från allmän kommunalskatt, böra de följaktligen principiellt

sett upphöra att utgå. Detta borde i själva verket hava skett redan

i samband med 1920 års kommunalskattelagstiftning, örn förhållandet

då uppmärksammats, men i varje fall i anslutning till 1928 års lagstiftning,

som avlöste det s. k. kommunalskatteprovisoriet. För avgifternas

upphörande talar också det skälet, att de träffa synnerligen ojämnt. Endast

vissa kronans fastigheter i vissa städer träffas av desamma, medan

andra liknande fastigheter i samma eller andra städer gå fria. Da avgifter

av i och för sig likartad beskaffenhet förekomma, utgöras de delvis

efter varierande grunder. Överhuvud är fråga örn en irrationell kvarleva

av ett äldre system, som tillskapats mer eller mindre på en slump

utan enhetliga principer.

Det är här icke fråga om avgifter, som äro grundade på rent privaträttsliga

förpliktelser. Det föreliggande spörsmålet är ett rent skattespörsmål.

De ifrågavarande avgifterna hava genomgående ej någon nämnvärd

betydelse för städernas ekonomi. I Stockholm är visserligen fråga om

ett ej helt obetydligt årligt penningbelopp, men örn ett belopp som dock

är obetydligt i förhållande till omslutningen av stadens budget.

Departementschefen har vidare anfört, att han icke ansåge avlösning

genom engångsbestämmelser, såsom av vissa städer föreslagits, böra ifrågakomma.

Läget vore i stället sådan!, att avgifter redan algått för längre

tid än sådana rätteligen bort utgå. Departementschefen ansåge dock ej

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Utskottet.

annat böra ifrågasättas än att avgifter ej skulle utgå för senare år än

1934. Departementschefen har därjämte framhållit, att vissa städer, nämligen

Malmö, Göteborg och Östersund, förklarat sig frivilligt avstå från

fortsatt avgiftsdehitering.

På av departementschefen anförda skäl har utskottet ansett sig höra biträda

det med propositionen framlagda förslaget.

I förevarande motion har såsom skäl för att bereda städerna ersättning

för avgifternas upphörande anförts, att flera av ifrågavarande städer

hava en hög kommunal utdebitering samt att det förefölle orimligt, att

städerna utan ersättning berövades en inkomst, som grundade sig på

äldre överenskommelser. Utskottet, som emellertid på sätt redan framhållits

funnit de av departementschefen anförda skälen för avgifternas

upphörande ur principiell synpunkt riktiga, har med hänsyn till avgifternas

relativt obetydliga belopp icke ansett det av motionärerna åberopade

billighetsskälet kunna tillmätas betydelse.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 224 samt med avslag å motionen

11:587 av herr Hage m. fl., antaga ovan införda

vid propositionen fogade förslag till förordning

angående upphörande av särskilda avgifter och tjänst - barheter till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter.

Stockholm den 30 april 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 34.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.