Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.
1934-04-12 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1934:27, Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1934 kl. 3 e. m.
Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse
och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd
och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll för tiden från och med
den 10 januari 1933, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges
i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande
års riksdag, dels de av vederbörande revisorer avgivna berättelserna örn
verkställd granskning av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga avdelningskontors
i orterna förvaltning under år 1932, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående
riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1933 ävensom
de redogörelser, som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats
i avseende å dessa kontors förvaltning under samma år.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid Tumba bruk tillåter sig utskottet att för en närmare
kännedom örn hithörande förhållanden hänvisa till de redogörelser, som
lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens revisorer och fullmäktige
i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1933 har riksbanken erhållit
en vinst av 10 591 866 kronor 31 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande huvud-
och avdelningskontorens vinst- och förlusträkningar, som förekomma
i fullmäktiges nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen
överlämnade berättelse.
Bihang till riksdagens protokoll 19.Vt. 8 sami. Nr 27.
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
l:o.
Riksbankens valutapolitik. De riktlinjer för penningpolitiken, som uppdrogos
av bankoutskottet i maj 1932, torde, såsom fullmäktige framhållit i
sin berättelse, få anses hava varit gällande jämväl under förra delen av
år 1933. I början av juni samma år fastställdes av riksdagen — i anslutning
till av chefen för finansdepartementet gjorda, av bankoutskottet biträdda
uttalanden — i viktiga punkter mera preciserade riktlinjer för riksbankens
penningpolitik. Innebörden av dessa riktlinjer är i huvudsak följande.
Den svenska kronans värde borde för det dåvarande varken fast anknytas
till guld eller till någon av de från guldet lösgjorda främmande valutorna.
Förutsättningen för en dylik anknytning vore, att de viktigaste valutorna
inbördes stabiliserades och att samtidigt möjlighet bereddes till en
återhämtning av priserna. Intill dess så skett borde den svenska kronans
värde fortfarande regleras med hänsyn tagen till dess inhemska köpkraft
och det svenska näringslivets behov. En anpassning av kronans yttre värde,
uttryckt i växelkurserna, till den inhemska köpkraften borde eftersträvas.
En depreciering av kronans utlandsvärde till vinnande av handelspolitiska
fördelar, oberoende av dess inre köpkraft, borde icke ifrågakomma. En
stegring av den inhemska partiprisnivån skulle vara målet för penningpolitiken.
Denna prisstegring finge dock icke mera kännbart påverka levnadskostnaderna.
Det uppställda målet skulle helt naturligt lättast nås vid en
stegring av världsprisnivån. Därest denna förutsättning icke skulle komma
att inträda, borde, oberoende av de utländska förhållandena, särskilda åtgärder
vidtagas i syfte att hejda prisfallet och förbyta det i en återhämtning.
De vanliga penningpolitiska hjälpmedlen vore måhända under dåvarande
förhållanden icke tillräckliga för att nå detta mål. I samband med
finansieringen av statens utgifter för arbeten till motverkande av arbetslösheten
erbjöde sig olika utvägar, ägnade att användas i det ifrågavarande
penningpolitiska syftet. En låg räntenivå vore av stor betydelse för näringslivet.
Samarbete mellan olika finansiella institutioner vore önskvärt, framför
allt med tanke på räntepolitiken. Riksbankens handlingsfrihet skulle
icke bindas i vidare mån än som följde av fastställandet av målet för
penningpolitiken. Bestämmandet och avvägandet av de medel, som borde
komma till användning, ålåge riksbankens ledning, som i detta avseende
hade att ensam bära ansvaret.
I anslutning till de i fullmäktiges berättelse meddelade uppgifterna lämnar
utskottet här nedan till en början en kortfattad redogörelse för riksbankens
valutapolitik under år 1933.
Riksbankens åtgärder under år 1933 för att genomföra det uppställda
penningprogrammet inriktade sig främst på att söka ernå, att den under
året inträdda stegringen i världsprisnivån så vitt möjligt bragtes att åter
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
3
verka på prisutvecklingen i Sverige. I sådant syfte sökte riksbanken hålla
de för vårt land viktigaste växelkurserna, i främsta rummet pund sterling,
i möjligaste mån stabila. Efter det pundkursen, som i januari i genomsnitt
utgjorde 18,38, i maj stigit till omkring 19,50, köpte riksbanken för att
hindra kursen att falla alla pundvalutor, som utbjödos i marknaden. Sedan
kursen i juli nedgått till 19,40, har riksbanken hållit densamma vid denna
nivå. Å andra sidan medförde deprecieringen av dollarn fram till mitten
av november en allt lägre dollarkurs; därefter har en viss stabilisering av
kursen inträtt.
Såsom framgår av det anförda, sänktes alltså svenska kronans värde
under januari—april 1933 i förhållande till pundet. I likhet med vad fallet
var för pundet sjönk svenska kronan även gentemot guldvalutorna. Medan
pundets guldvärde under året reducerades från 68 procent till 67 procent,
sjönk under samma tid svenska kronans guldvärde från 67 procent till
62 procent.
Till följd av riksbankens strävan att stabilisera pundet vid nyss angivna
läge nödgades riksbanken inköpa utländska valutor till betydande belopp.
Riksbankens nettotillgodohavande av utländska valutor ökades under år
1933 från 213 miljoner kronor till 446 miljoner kronor eller med 233 miljoner
kronor. Samtidigt ökades riksbankens guldinnehav på grund av inköp av
guld för utländska valutor med 146 miljoner kronor, därav vid årets slut
35 miljoner kronor inräknades i den metalliska kassan och lil miljoner
kronor redovisades såsom guld i utlandet, ej inräknat i den metalliska kassan.
Valutorna äro härvid upptagna till kurser något under de gamla nominella
pariteterna och guldet till ett pris motsvarande 2 480 kronor per kilogram
fint guld. Beräknat efter dagskurser respektive guldpriset i London
den 30 december 1933, utgjorde riksbankens valutareserv samma dag, inklusive
i utlandet förvarat, i metalliska kassan ej ingående guld, omkring
657 miljoner kronor. Då motsvarande belopp vid början av år 1933 uppgick
till 247 miljoner kronor, ökades alltså valutareserven under året med
410 miljoner kronor. Metalliska kassan, beräknad efter ett värde av 2 480
kronor per kilogram fint guld, ökades under året från 206 miljoner kronor
till 260 miljoner kronor eller med 54 miljoner kronor.
Medan riksbankens valutareserv och metalliska kassa sålunda ökades
högst avsevärt under år 1933, minskades samtidigt affärsbankernas nettobehållning
av utländska valutor från 215 miljoner kronor till 106 miljoner
kronor eller med 109 miljoner kronor. I övrigt möjliggjordes ökningen av
riksbankens valutareserv av ett förbättrat resultat av utrikeshandeln, av
hemtagning av utländska fordringar, framträdande bland annat i ett exportöverskott
för värdepappersliandeln med utlandet, av inkomster å sjöfarten
och å räntor å utländska placeringar ävensom av viss kortfristig
upplåning i utlandet från vår exportindustri.
Den av riksbanken förda valutapolitiken har, såsom fullmäktige fram
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
hållit, ställt riksbanken inför svårigheten att under osäkra valutaförhållanden
placera en osedvanligt stor valutareserv på ett betryggande sätt. Såsom
redan nämnts, har riksbanken för att åstadkomma en riskfördelning i
viss utsträckning inköpt guld. Fullmäktige hava framhållit, att vinst- och
förlustsynpunkter icke finge vara avgörande för riksbanken vid handhavandet
av valutapolitiken i annat fall, än när man kunde välja mellan ur
valutapolitiska synpunkter i övrigt likvärdiga linjer. Ett fullföljande av
den nuvarande valutapolitiken kunde emellertid enligt fullmäktiges mening
med hänsyn till eventuella förändringar i valutornas och guldets internationella
värde komma att medföra betydande förlustrisker för riksbanken.
Hur läget härutinnan gestaltade sig vid slutet av år 1933, framgår närmare
av en under punkten 2 här nedan intagen sammanställning över dittills
uppkomna, ännu oreglerade kursdifferenser.
Efter denna redogörelse för den av riksbanken förda valutapolitiken
meddelar utskottet här nedan vissa uppgifter rörande den ekonomiska
utvecklingen i Sverige under år 1933.
Prisutvecklingen i vårt land kännetecknades liksom i flertalet övriga
länder under de tre första månaderna av år 1933 av en nedåtgående tendens,
utgörande fortsättning på det prisfall, som gjorde sig gällande under år
1932. Såväl kommerskollegii som Svenska handelsbankens partiprisindex
nådde sin hittills lägsta siffra, den förra i mars med 105 och den senare
redan i januari med 104. Bakom dessa indextal lågo, om läget i september
1931 tages till utgångspunkt, betydande förskjutningar i prisrelationen
mellan olika varugrupper, i det att på grund av kronans depreciering priserna
på importvarorna stegrats, medan priserna på de för export och
hemmaförbrukning framställda varorna sjunkit. Särskilt betydande var
på grund av utvecklingen på världsmarknaden det prisfall, som inträffat
för de animaliska jordbruksprodukterna. Även detaljpriserna, sådana de
avspeglas i riksbankens konsumtionsprisindex, sjönko under denna tid, trots
tillkomsten av ökade och nya indirekta skatter, främst på grund av sänkta
livsmedelspriser och bostadshyror från 100,6 i december 1932 till 99,3 i
mars 1933.
Under sistnämnda månad inträdde emellertid ett avbrott i den nedåtgående
världskonjunkturen, åtföljd av en stegring av prisnivån, som först
gjorde sig gällande i Förenta Staterna i samband med att därstädes en ny
ekonomisk politik infördes. En stigande pristendens framträdde snart även
i de flesta andra länder. Prisutvecklingen var i vårt land under återstoden
av år 1933 i stort sett svagt stigande. Kommerskollegii och Svenska handelsbankens
partiprisindex stego sålunda under tiden mars—december
från respektive 105 och 104 till respektive 110 och 109. Särskilt framträdande
var prisstegringen för exportvaror, föranledd av ökad utländsk efterfrågan.
Även vissa animaliska livsmedelspriser på inhemska marknaden utvisade,
sedan dessa priser genom vissa av 1933 års riksdag beslutade stat
-
Bankoutskottets utlåtande JVr 27.
5
liga regleringsåtgärder frigjorts från beroendet av världsmarknaden, en rätt
betydande stegring. Riksbankens konsumtionsprisindex sjönk något under
nu ifrågavarande period, nämligen till 98,5 i december, överhuvud taget
voro de priser, som ingå i levnadskostnaderna, synnerligen stabila under år
1933; socialstyrelsens levnadskostnadsindex, som den 1 januari 1933 visade
talet 154, stod den 1 januari 1934 i 153.
Förbättringen i konjunkturläget under år 1933 framträdde — trots konflikt
i byggnadsindustrien — i stegring av indextalet för den industriella produktionen.
Återhämtningen i produktionen medförde en ökning av sysselsättningen
inom landet.
Läget på penningmarknaden företedde under år 1933 en utveckling till
allt större lättnad. En viktig faktor härvid var riksbankens stora uppköp av
utländska valutor, varigenom affärsbankerna tilliördes stora belopp likvida
medel. Till följd härav och då varken från näringslivets eller statens sida
någon större efterfrågan på kredit förekom under år 1933, var det svenska
bankväsendets likviditet synnerligen god under året. Från affärsbankernas
sida ställdes under året så gott som inga anspråk på riksbanken; de hade
i stället under större delen av året betydande belopp innestående å giroräkning
i riksbanken.
De sålunda rådande förhållandena på penningmarknaden medförde en
sjunkande tendens för räntenivån. Riksbankens diskonto, som vid 1933 års
början var 31/2 procent, sänktes den 1 juni tili 3 procent och den 1 december
till 21/2 procent. Vid rediskontering av växlar åt affärsbankerna och cenlralkassorna
för jordbrukskredit utgjorde räntesatsen från och med den 1 juni en
halv procent lägre än det officiella diskontot. Jämväl affärsbankerna nedsatte
under året sina utlånings- och flertalet inlåningsräntor med en procent.
Sparbankerna reducerade — i anslutning till av riksbanken ledda underhandlingar
— injåningsräntan; från och med ingången av år 1934 tillämpas av
ett stort antal sparbanker en inlåningsränta av 3 procent. Postsparbankens
inlåningsränta utgjorde under hela året 2 1/2 procent. Den effektiva räntan för
statsräntelån sjönk under året från 4,01 procent till 3,7 1 procent.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ernåddes under första kvartalet
av år 1933 icke någon sådan återhämtning av priserna, som uppställts
såsom mål för penningpolitiken. Sedan emellertid därefter stegring i världsprisnivån
inträtt och förutsättningarna för en reglering av prisutvecklingen
i vårt land ökats, har en viss höjning av den inhemska partiprisnivån ägt
rum; levnadskostnadsindex har däremot utvisat en stor stabilitet. Generalindextalen
äro emellertid givetvis icke i och för sig tillräckliga såsom medel
för bedömandet av prisutvecklingen. Retvdande prisförskjutningar olika
varugrupper emellan hava, såsom ovan visats, av skilda orsaker gjort sig
gällande under året. Delvis är sålunda stegringen av partiprisindex att hänföra
till av statsmakterna vidtagna åtgärder i syfte all höja priserna å vissa jord
-
U t skottet.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
bruksprodukter. Den av riksbanken förda valutapolitiken, främst i vad den
avsett fasthållandet av en vid visst läge stabiliserad kurs å pund sterling,
torde emellertid hava bidragit till att den stigande världsprisnivån, så
långt detta varit möjligt, fått återverka på läget i Sverige. I varje fall
hava riksbankens stora valutaköp förhindrat en sänkning av import- och
exportpriserna och därmed även av partiprisnivån inom landet. Riksbankens
åtgärder på valutamarknaden torde under förhandenvarande omständigheter
få anses hava varit väl avvägda. Åtgärderna hava otvivelaktigt medfört
fördelar för därav berörda delar av näringslivet och sålunda varit ägnade
att öka produktionen och sysselsättningen. Den förda valutapolitiken har vidare
medfört återverkningar till lättande av penningmarknaden och till
nedbringande av räntenivån. I nu angivna hänseenden har sålunda det
uppställda penningpolitiska programmet följts.
Å andra sidan torde erfarenheten från det gångna året giva vid handen, att
de möjligheter, som under detta år stått riksbanken till buds för att reglera
konjunkturutvecklingen i vårt, av utländska förhållanden så starkt beroende
land varit ganska begränsade, i det att riksbanken — frånsett förliandlingsåtgärder
till nedbringande av räntenivån — måst inskränka sig till att reglera
svenska kronans utlandsvärde i nära anslutning till utvecklingen av den för
vårt näringsliv viktigaste valutan, pundet. Vid fastställandet av penningprogrammet
vid fjolårets riksdag uttalades, att de vanliga penningpolitiska
hjälpmedlen måhända icke vore tillräckliga samt att till följd därav
andra utvägar, främst operationer, som anknöte till finansieringen av statens
utgifter för arbeten till motverkande av arbetslösheten, måste anlitas
för att nå det åsyftade målet. Någon prövning av dessa utvägar har dock
under år 1933 icke varit möjlig, enär här avsedda arbeten av kända skäl
icke kunnat under året igångsättas i härför erforderlig utsträckning och
följaktligen icke heller de åsyftade låneoperationerna behövt verkställas.
I detta sammanhang torde dock kunna konstateras, att den av riksbanken
förda valutapolitiken på ett önskvärt sätt samverkat med de av statsmakterna
vidtagna åtgärderna till mildrande av depressionens verkningar.
Utan att ingå på frågan örn riktlinjerna för vår penningpolitik under den
närmaste framtiden, till vilken fråga utskottet torde få anledning att framdeles
i annat sammanhang återkomma, har utskottet nu endast velat, på sätt
här skett, vad som förekommit beträffande riksbankens valutapolitik under
den tid, utskottets granskning omfattat, för riksdagen
omförmäla.
2:o.
Riksbankens kursdifferenskonto in. m. Beträffande de principer, som
legat till grund för upprättandet av riksbankens bokslut för år 1933, i vad
detsamma avser bokföringen av dess guld och utländska valutor samt där
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
7
med sammanhängande spörsmål, hava fullmäktige i sin berättelse anfört
följande:
»Allt i balansräkningen redovisat guld har upptagits till ett pris motsvarande
2 480 kronor per kilogram fint guld.
De utländska valutorna hava i likhet med näst föregående år upptagits
till kurser omkring de gamla pariteterna, därav pund sterling, som utgör
den övervägande delen av valutabehållningen, till en kurs av 18: .
De av den förda valutapolitiken föranledda stora inköpen av guld och
valutor hava givetvis skett till avsevärt högre kurser än de nämnda. Kursskillnaden
emellan inköps- och bokföringspriserna hava belastats ett »kursdifferenskonto»,
vilket även krediterats för skillnaden emellan försäljningsoch
bokföringspriserna vid försäljning av guld och valutor. Saldot å detta
kursdifferenskonto har i riksbankens räkenskaper per den 30 december 1933
i sin helhet balanserats såsom tillgång, eller med 102 798 140: 25 kronor.
I motsats till vad som skedde år 1932 har år 1933 någon nedskrivning av
kontot icke skett.
Ovannämnda saldo å kursdifferenskontot har framkommit pa följande sätt.
Vid utgången av år 1932 utgjorde det på enahanda sätt uppkomna saldot
25 392 267: 94 kronor. Av överskottet å bankrörelsen användes 6 392 267: 94
kronor till nedskrivning av detta saldo. Återstoden upptogs därefter som
en tillgång i bokslutet per den 31 december 1932 med kronor 19 000 000: —
Under år 1933 har kontot ökats med följande belopp:
debiterad kursskillnad vid köp av guld inom landet,
(vari ingår ett från svenska staten övertaget guldparti)
..................................
debiterad kursskillnad vid köp av dels guld i utlandet,
dels utländska valutor efter avdrag av vid
försäljningar uppkommen kursskillnad
10 989 177: 36
72 808 962: 89
Summa kronor 102 798 140: 25
En omräkning efter dagskurser resp. guldpriset i London per den 30 december
1933 av riksbankens utländska valutor och i metalliska kassan
icke inräknat guld skulle medföra, att kursdifferenskontot minskades med
100 732 224: 13 kronor till 2 065 916: 12 kronor enligt följande beräkning.
Bokfört värde
Kronor
Värde efter valutakurser
den so/i2 1933
och guldpriset i London
samma dag
(3 945: — kr. pr kg.
fint guld)
Kronor
Skillnad
Kronor
1) utländska valutor (»utrikes
växlar» och »hos
utländsk bank eller
bankir innestående») . . 448 991 809: 43 484 396 986: 48 35 405 177: 04
2) guld å utrikes ort, ej
inräknat i metalliska
kassan ............. 110 587 765:73 175 914 812: 81 65 327 047:08
100 732 224: 13
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
Utskottet.
Metalliska kassan utgjorde den 30 december 1933 259 751 081: 27 kronor,
såsom ovan nämnts i likhet med allt annat guld i balansräkningen bokförd
efter ett värde motsvarande 2 480 kronor per kilogram fint guld.
Vid fastställandet av föreliggande bokslut hava fullmäktige letts av den
uppfattningen, att i nuvarande läge någon ändring av de tidigare tillämpade
bokföringskurserna icke borde företagas och att kursdifferenskontot borde
i sin helhet balanseras såsom en tillgång. För närvarande saknas nämligen
objektiva hållpunkter för ett bedömande av huruvida kursdifferenskontot,
när en avveckling av detsamma i samband med en slutlig stabilisering av
den svenska kronan bör genomföras, kommer att utvisa vinst eller förlust
och huru stor denna vinst eller förlust kommer att bliva. Avgörande härför
äro ett flertal faktorer, bl. a. utvecklingen av kronans värde i förhållande
till andra valutor, storleken av valutareserven och det guldvärde,
som den svenska kronan vid den slutliga stabiliseringen kommer att erhålla.»
Riksbankens rörelse för år 1933 visade enligt det efter ovan angivna
grunder uppgjorda bokslutet ett överskott av 10 591 866 kronor 31 öre, varav
1 803 878 kronor 56 öre utgjorde vinst från avbetalningslånefonden. I överskottet
ingår å utrikesrörelsen uppkommen vinst å 1 561 526 kronor 5 öre,
huvudsakligen utgörande ränteinkomster å riksbankens utländska placeringar.
Samtliga vid inköp av guld och valutor uppkomna kursskillnader
mellan inköps- och bokföringspriserna hava däremot, på sätt framgår av
fullmäktiges berättelse i ovan intagna del, belastat kursdifferenskontot, vilket
å andra sidan krediterats för vid försäljning av guld och valutor uppkomna
kursskillnader mellan försäljnings- och bokföringspriserna. Till skillnad
mot vad fallet var i bokslutet för år 1932, användes i bokslutet för år
1933 icke någon del av årets vinst å bankrörelsen för nedskrivning av kursdifferenskontot,
utan saldot å detta konto, utgörande 102 798 140 kronor
25 öre, balanserades i sin helhet såsom tillgång.
Fullmäktiges särskilda protokoll för den 21 december 1933 utvisar, att
enighet inom fullmäktige icke varit rådande beträffande de sålunda tilllämpade
grunderna för beräkningen av riksbankens vinst för år 1933. En
av fullmäktige, herr Fehr, uttalade nämligen sin anslutning till ett av dåvarande
vice riksbankschefen Lamm framställt förslag av innebörd, att vinsten
å riksbankens egentliga rörelse borde avdragas från det såsom kursdifferenskonto
till år 1934 salderade beloppet, samt att sålunda endast den
å avbetalningslånefonden belöpande vinsten skulle redovisas såsom disponibel
vinst.
Utskottet har för sin del icke funnit anledning till erinran mot de principer,
som av fullmäktige lagts till grund för beräkningen av riksbankens
vinst för år 1933. Icke heller har utskottet något att erinra mot att de
kursskillnader, som i förhållande till de tillämpade bokföringskurserna uppkommit
vid köp och försäljning av guld och valutor, upptagits å ett särskilt
kursdifferenskonto, vars saldo i sin helhet balanserats såsom en tillgång.
Såsom fullmäktige anfört, saknas för närvarande hållpunkter för ett
Hankoutskottets utlåtande Nr 27.
9
objektivt bedömande av trögan, huruvida nämnda konto, när en avveckling
av detsamma i samband med en slutlig stabilisering av den svenska kronan
bör genomföras, kommer att utvisa vinst eller förlust och huru stor
denna vinst eller förlust kommer att bliva. Därest vid en framtida valutastabilisering
förlust skulle uppstå å riksbankens guld- och valutareserver, torde
frågan om täckande av förlusten då böra upptagas till prövning. Att i avvaktan
på en stabilisering reservera vinst å riksbankens egentliga rörelse bör
under sådana förhållanden lämpligen icke ifrågakomma, så mycket mindre
som riksbankens vinstmedel under nuvarande statsfinansiella läge äro väl
behövliga för budgetens finansiering.
Med avseende å ställningen å kursdifferenskontot vid slutet av år 1933
framgår av fullmäktiges redogörelse, att en omräkning efter dagskurser
respektive guldpriset i London per den 30 december 1933 av riksbankens utländska
valutor och i den metalliska kassan icke inräknat guld skulle medföra,
att kursdifferenskontot skulle minskas till omkring 2 miljoner kronor.
Vid ifrågavarande omräkning har sålunda hänsyn icke tagits till det i den
metalliska kassan ingående guldet, utgörande vid slutet av år 1933 omkring
260 miljoner kronor (parivärde). Såsom utskottet under punkten 1 härovan
framhållit, ökades sistnämnda guldförråd under året med 54 miljoner kronor
(parivärde). Den vid inköp av detta guld utbetalda överkursen har belastat
kursdifferenskontot.
Vad sålunda förekommit i fråga om bokföringen av riksbankens guld
och utländska valutor m. m. har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
3:o.
Ifrågasatt inköp av ny motorspruta för Tumba bruk. Revisorerna
hava under § 8 i sin berättelse angående riksbanken (sid. 14) framhållit,
att för brandsläckning för närvarande funnes vid Tumba bruk dels ett antal
äldre brandsprutor, som dreves med handkraft, dels ock en motordriven
brandspruta, för vars förflyttning levande kraft måste användas. Revisorerna
hade funnit denna anordning mindre tillfredsställande och velat ifrågasätta,
örn icke en ny motorspruta borde anskaffas, som kunde förflyttas med
användande av motorkraften. Utryckningen torde i så fall kunna äga rum
betydligt snabbare än nu vore fallet och brandsäkerheten därigenom icke
oväsentligt ökas, vilket syntes vara en angelägenhet av vikt med hänsyn till
föreliggande brandrisk i exempelvis lumpförråd och torkrum.
I anledning av vad revisorerna sålunda framhållit hava fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till utskottet den 8 februari 1934 anfört följande:
»Sedan med anledning av revisorernas uttalande förvaltaren vid bruket
efter anmodan yttrat sig i ärendet, hava fullmäktige uppdragit åt honom
att i samråd med sakkunnig person uppgöra kostnadsförslag för anskaffande
av en för brukets behov lämplig motorbrandspruta.
Förvaltaren har sedermera i skrivelse meddelat, att besiktning av bru
-
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
Utskottet.
kets brandsläckningsanordningar förrättats av Stockholms stads brandchef,
såsom tillkallad sakkunnig. Den nuvarande motorsprutan hade därvid befunnits
vara ohanterlig i jämförelse med motorsprutor av nya, lättare konstruktioner,
vilka vore bättre anpassade för brukets behov; och har förvaltaren
för sin del bland olika typer motorsprutor av svensk tillverkning
tillstyrkt inköp av en motorspruta, benämnd ''Stora Hercules’, med en kapacitet
av 1 500 liter per minut vid 9 kg pumptryck och 2 000 liter per
minut vid 6 kg pumptryck, och betingande en kostnad av 4 350 kronor fritt
Tumba.
Vidare har brandchefen, med anledning av den av honom verkställda besiktningen,
i skrivelse till fullmäktige anfört bland annat, att revisorerna
syntes i någon mån hava förbisett eller underskattat den inom bruket befintliga
vattenledningen jämte brandposter, representerande vattentillgångar
för eldsläckning, vilka enligt brandchefens mening vore av utmärkt beskaffenhet.
Vattenledningen med brandposter syntes i allmänhet vara tillfyllest
för eldsläckningsändamål och motorsprutan således att betrakta såsom reservredskap.
Under alla omständigheter borde vattenledningen, brandposterna
och brukets nuvarande motorspruta tillsammans utgöra tillräcklig garanti
för vattentillförseln även vid en mera omfattande eldsvåda. På grund
av brukets ringa utsträckning i längd och bredd samt med hänsyn till befintliga
brandposter syntes motorsprutans transportsvårigheter icke hava
alltför stor betydelse. Från dess uppställningsplats i spruthuset kunde vatten
för eldsläckningsändamål erhållas från Tumbaån utan att sprutan behövde
förflyttas. Från nämnda förvaringsplats behärskade sprutan för närvarande
ett område med 600 meters radie, vilket ur eldsläckningssynpunkt vore av
betydelse, ehuru som nämnt brandposternas vattenkapacitet i allmänhet
vore tillfyllest. På grund av det anförda skulle alltså vattentillgången för
eldsläckningsändamål kunna anses tillfredsställande. Däremot ansåge brandchefen
nödvändigt, att brandslang och annan eldsläckningsmateriel enligt
av honom avgivet förslag kompletterades genom nyanskaffning för en kostnad,
vilken enligt en ungefärlig beräkning icke skulle överstiga 3 000 kronor.
Med anledning av vad brandchefen sålunda anfört hava fullmäktige beslutit
att låta tillsvidare anstå nied inköp av ny motorspruta och i stället
för en kostnad av omkring 3 000 kronor låta anskaffa eldsläckningsmateriel
i huvudsaklig överensstämmelse med vad brandchefen i sin skrivelse föreslagit.
»
Då, såsom framgår av fullmäktiges yttrande, fullmäktige redan vidtagit
åtgärder för tillgodoseendet av syftet med revisorernas påpekande, har utskottet
härigenom endast velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen
omförmäla.
4:o.
Utredning rörande avdelningskontorens organisation. Revisorerna hava
vidare under § 9 i sin berättelse uttalat, att de funnit, att rörelsen vid
åtskilliga av riksbankens avdelningskontor vore av tämligen ringa omfattning
och vid några av kontoren till och med lämnat underskott, samt ifrågasatt,
örn icke utredning borde verkställas, huruvida driftskostnaderna skulle
kunna förbilligas genom införande av en enklare personalorganisation, genom
koncentrering av rörelsen eller annorledes.
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
11
Till stöd liärför hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava under sina resor besökt avdelningskontoren i Gävle,
Härnösand, Mariestad, Sundsvall och Visby.
Revisorerna hava vid dessa besök iakttagit, att rörelsen på sina håll varit
av tämligen ringa omfattning, och med anledning därav låtit utarbeta
en såsom bilaga A här intagen sammanställning.1 Av denna framgår omsättningens
storlek och antal ärenden inom olika rörelsegrenar, samt, i sin
helhet, dels omsättning och antal ärenden i medeltal per dag, dels antalet vid
de olika kontoren anställda tjänstemännen, dels ock resultatet av rörelsen.
Till de i tabellbilagan redovisade rörelsegrenarna bör även läggas köp och
försäljning av utländska växlar, växling, utbyte av sedlar och så vidare, vilket
emellertid icke nämnvärt torde förrycka proportionerna.
Såsom av bilagan framgår, har rörelsen resulterat i underskott vid fyra
avdelningskontor och lämnat endast obetydligt överskott vid ett icke ringa
antal av de övriga. Förlusterna och de låga överskotten komma till synes
vid just de kontor, som visa den minsta omsättningen. Vidare utvisar bilagan,
att antalet ärenden i flera fall är ytterligt ringa och näppeligen kan
ge full sysselsättning åt de anställda tjänstemännen.
Den frågan inställer sig då, huruvida riksbankens nuvarande organisation
nied hänseende till avdelningskontorens antal och fördelning i olika landsdelar
kan anses vara den mest ändamålsenliga. Avdelningskontor finnas
nu i samtliga residensstäder utom Stockholm, där all rörelse omhänderhaves
av huvudkontoret, samt dessutom i städerna Norrköping och Sundsvall. De
båda avdelningskontoren i Göteborg och Malmö, om än med en annan ställning
än nu, tillkommo enligt beslut vid 1823 års riksdag. Visby-kontoret
av geografiska skäl år 1851 samt 12 av de övriga kontoren under tiden 1872
-—1896. Skälen för deras inrättande voro av näringspolitisk art och stora
förhoppningar ställdes på möjligheterna att ernå lägre ränta för den lånebehövande
allmänheten. Då genom 1897 års banklag sedelutgivningsrätten
förbehölls riksbanken, ansåg man att avdelningskontor borde inrättas i varje
rikets län. Så skedde även, varvid kontoren förlädes till residensstäderna.
Det sista kontoret av denna art tillkom år 1903 i Uppsala. Därefter hava
ytterligare kontoren i Sundsvall och Norrköping inrättats, det sistnämnda
enligt beslut av 1910 års riksdag. Härmed upphörde anordnandet av nya
avdelningskontor.
Samma skäl, som tidigare gjorts gällande, torde nu ej längre tala för
att riksbanken, under förutsättning att dess uppgifter komma att bibehållas
vid sin nuvarande omfattning, bör hava avdelningskontor inom samtliga
län. Ä ena sidan det enskilda bankväsendets och å andra sidan kommunikationsväsendets
utveckling hava medfört, att näringslivet i betydligt mindre
grad än som förmodades vid avdelningskontorens inrättande är beroende av
förekomsten av ett riksbankens avdelningskontor. Detta synes tydligt framgå
av rörelsens ringa omfattning vid åtskilliga av kontoren. Många av landets
större handels- och industristäder sakna ju dessutom avdelningskontor. Frågan
kommer givetvis i ett annat läge, för den händelse det framdeles skulle
befinnas lämpligt att vidga riksbankens uppgiftssfär.
Riksbankens avdelningskontor fylla emellertid även en annan uppgift.
Genom dem verkställes, framför allt för länsstyrelsernas räkning, i stor utsträckning
såväl in- som utbetalningar till eller från statsverket. Man torde
emellertid kunna ifrågasätta, örn icke denna uppgift skulle kunna fyllas på
Här utesluten.
12
Bankoutskottets utlåtande Xr 27.
annat, mera rationellt och mindre kostsamt sätt. Frågan härom har också
behandlats i en på Kungl. Maj:ts uppdrag genom generalpoststyrelsens försorg
verkställd utredning, avlämnad den 1 juli 1932, rörande postgirorörelsens
användning i den statliga medelsförvaltningen. Av denna utredning synes
framgå, att vissa fördelar ur kontrollsynpunkt vore att vinna genom en
omläggning av nu tillämpade metoder ifråga örn in- och utbetalning.»
I sin ovanberörda skrivelse hava fullmäktige i ärendet anfört följande:
»Revisorerna framhålla, att rörelsen resulterat i underskott vid fyra avdelningskontor
och lämnat endast obetydligt överskott vid ett icke ringa antal
av de övriga. Härtill må erinras, att under ifrågavarande år endast två
avdelningskontor gått med förlust. Avbetalningslånerörelsen torde nämligen
få betraktas såsom en av riksbankens rörelsegrenar, ehuru den ur räkenskapssynpunkt
i viss mån är skild från den övriga rörelsen. Tages hänsyn
till vinsten å avbetalningslånen, inskränker sig antalet kontor som gått
med förlust till två.
Enligt revisorernas åsikt följer av sammanställningen, att antalet ärenden
vid kontoren i flera fall är ytterligt ringa och näppeligen kan giva full
sysselsättning åt de anställda tjänstemännen.
Vad beträffar revisorernas statistiska uppgifter, få fullmäktige till en
början framhålla, att de ärenden inom olika rörelsegrenar, av vilkas sammanlagda
antal revisorerna härlett ett genomsnittsantal per dag, givetvis
icke äro jämförbara. Ärenden inom en rörelsegren kunna representera ett
större mått av arbete än inom en annan gren. Vid jämförelse av de olika
kontorens arbetsbörda är denna synpunkt av betydelse.
Vad vidare beträffar de av sammanställningen icke berörda rörelsegrenarna,
synas de arbetsuppgifter, som föranledas av desamma, förtjäna större
beaktande än som kommit dem till del från revisorernas sida. Revisorerna
framhålla som nämnt, att handläggningen av de i sammanställningen ej
upptagna rörelsegrenarna icke torde förrycka proportionerna. Eftersom
ifrågavarande arbetsuppgifter förekomma vid samtliga kontor i viss proportion
till kontorens storlek, torde man för en mycket approximativ jämförelse
av de olika kontorens arbetsbörda möjligen kunna bortse från dessa
åligganden. Detta är emellertid icke möjligt, örn man vill bedöma den totala
arbetsbörda, som åvilar varje kontor.
Det mest betungande arbete, som vilar på riksbankens avdelningskontor,
torde utan tvivel utgöras av förvaring och sortering av sedlar och mynt
samt växlingsgöromålen. Kontoren äro till väsentlig del sedel- och myntdepåer
till den allmänna omsättningens tjänst. Det torde vara utskottet väl
bekant, att denna uppgift föranleder, att vid kontoren inneligga mycket
betydande kontanta behållningar. Givet är, att förvaringen och kontrollen
härav medföra icke obetydligt arbete. Därtill kommer uppgiften att tillhandahålla
allmänheten alla önskade valörer av sedlar och mynt och att
tillse, att av inkomna sedlar och mynt endast sådana åter utsläppas, som
äro i brukbart skick. Med hänsyn till sistnämnda uppgift sker vid uppräkning
av varje sedel- och myntpost en sortering i syfte att frånskilja icke
längre brukbara betalningsmedel. Endast brukbara sedlar och mynt återutsläppas
i rörelsen, de övriga insändas till huvudkontoret.
Beloppet av utelöpande sedlar var under år 1933 i genomsnitt räknat högre
än under något år sedan 1922. Härav framgår, att arbetsbördan på grund
av kontorens uppgift såsom sedeldepåer icke minskats. För utväxlingsrö
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
13
reisen vid de tjugutre mindre avdelningskontoren föreligger statistik såväl
för kalenderåret 1919 som för tiden mars 1930—februari 1931. Senare statistik
finnes icke. En jämförelse mellan nämnda uppgifter visar för de ifrågavarande
kontoren sammanlagt endast en mycket obetydlig minskning av
denna rörelse.
Andra göromål, som revisorerna icke alls berört, äro korrespondensgöromålen,
vilka i synnerhet vid vissa kontor hava en avsevärd omfattning. Det
bör i detta sammanhang erinras, att diskontering av växlar och utlämnande
av borgenslån föranleda avisering såväl vid kreditens beviljande som eventuellt
även vid dess återbetalning.
Även andra rörelsegrenar förekomma ehuru i olika omfattning vid olika
kontor. Inkassering av andra än i riksbanken diskonterade växlar, exempelvis
för utländsk uppdragsgivares räkning, kan ibland hava en betydande
omfattning. Överföring av likvider mellan kontoren, utbetalningar för affärsbanker,
utländska bankförbindelsers och andra uppdragsgivares räkning
kan riksbanken icke undandraga sig. Revisorerna omnämna köp och
försäljning av utländska växlar. Köp och försäljning av utländska valutor
omfatta vid samtliga kontor givetvis även utländska sedlar.
Ovan har nämnts, att avdelningskontorens rörelse under år 1932 inkl. avbetalningslånerörelsen
gått med förlust endast vid två kontor. Såsom framgår
av fullmäktiges berättelse till bankoutskottet innevarande år, hava kontoren
under år 1933 visat ett något sämre resultat. Dock uppvisar rörelsen
förlust endast vid fyra kontor. I nämnda berättelse hava fullmäktige redogjort
för orsakerna till att rörelsen icke burit sig bättre. Framför allt har
därvid hänvisats till den under större delen av år 1933 mycket obetydliga
rediskonteringen och de låga räntesatserna. Det är endast helt naturligt, att
flertalet avdelningskontor under sådana förhållanden måst uppvisa minskad
såväl omsättning som vinst och att vissa till och med gått med förlust.
Beträffande förhållandet mellan kontorens arbetsbörda och deras ekonomiska
resultat få emellertid fullmäktige med instämmande hänvisa till ett
uttalande av bankoutskottet vid 1924 års riksdag, som nedan kommer att
ytterligare beröras. Utskottet framhöll, att som avdelningskontorens verksamhet
är anordnad frågan, huruvida inkomsterna bokföringsmässigt täcka
förvaltningskostnaderna eller ej, icke har någon egentlig betydelse för bedömande
av kontorens arbetsbörda. Resultatet av det arbete, som på grund
av penningrörelsen åvilar kontorens tjänstemän, komme icke, framhöll utskottet,
till uttryck i kontorens vinst- och förlustkonto. Huruvida ett riksbankens
avdelningskontor bokföringsmässigt lämnade vinst eller förlust
vore närmast beroende av huruvida diskontering förekomme vid kontoret
eller icke. Sedan flertalet provinsbanker uppgått i de större affärsbankerna,
hade rediskonteringen i allmänhet koncentrerats till huvudkontoret och de
största avdelningskontoren. Arbetet med inkassering av rediskontcrade växlar
utfördes likväl av vederbörande avdelningskontor, varemot hela ränteinkomsten
påfördes det kontor, som verkställt rediskonteringen.
Revisorerna framhålla i sitt förevarande uttalande, att riksbankens avdelningskontor
hava den för bankens .samtliga kontor gemensamma uppgiften,
att de i stor utsträckning förmedla in- och utbetalningar till eller från
statsverket, framför allt för länsstyrelsernas räkning. Ej heller denna arbetsbörda
kommer till uttryck i den av revisorerna gjorda sammanställningen.
Revisorerna ifrågasätta, örn icke denna uppgift kunde fyllas på annat mera
rationellt och mindre kostsamt sätt. Frågan huru kostsamt denna uppgift
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
för närvarande handlägges, torde sammanhänga med spörsmålet, huruvida
dess borttagande från riksbanken borde föranleda indragning av kontor,
som tillfälligtvis går med förlust. Revisorerna erinra, att frågan om omläggning
av statsverkets kassarörelse med anlitande av postgirorörelsen behandlats
i en utredning, verkställd genom generalpoststyrelsens försorg och avlämnad
den 1 juli 1932. Denna utredning har hittills endast föranlett åtgärd
i ett avseende, nämligen vad beträffar kommunernas hållande av postgirokonto.
Däremot synes det större spörsmålet, huruvida inbetalningarna
för länsstyrelsernas räkning i regel böra gå över av styrelserna inrättat postgirokontor,
tillsvidare hava ställts på framtiden. Enligt fullmäktiges mening
är det också tveksamt — framför allt med hänsyn till den rätt avsevärda
tid, det i vissa fall skulle taga vid inbetalning till länsstyrelse över postgiro,
innan underrättelse örn inbetalningen nådde länsstyrelsen — huruvida den
föreslagna anordningen kan anses lämplig.
I sitt övervägande av frågan om riksbankskontorens existensberättigande
erinra revisorerna, att kontoren tidigare ansetts hava en stor uppgift att
fylla såsom långivare. Numera skulle emellertid näringslivet, enligt revisorernas
förmenande, i betydligt mindre grad vara beroende av förekomsten
av ett riksbankens avdelningskontor. Å andra sidan anse fullmäktige, att
man icke bör underskatta betydelsen för penningmarknaden av att riksbanken
driver utlåningsrörelse å olika orter i landet. Den konkurrens, som riksbanken
genom sin direkta utlåning är i tillfälle att utöva, torde, enligt vad
på olika håll omvittnats, vara ägnad att utöva inverkan på de enskilda kreditinstitutens
räntesatser och lånevillkor i övrigt. Härigenom fungera kontoren
såsom organ för riksbankens penningpolitik.
Revisorerna ifrågasätta, om icke utredning borde verkställas, huruvida
kontorens driftskostnader skulle kunna förbilligas genom införande av en
enklare personalorganisation, genom koncentrering av rörelsen eller annorledes.
Vad beträffar frågan örn en ändrad organisation av kontoren, få fullmäktige
erinra, att denna tidigare varit föremål för riksdagens behandling.
I yttrande över tvenne motioner vid 1913 års riksdag angående upprättande
av ett avdelningskontor i Hälsingborg anförde fullmäktige, att till
följd av det otillfredsställande resultatet av rörelsen vid åtskilliga av riksbankens
avdelningskontor i den mån resultatet framginge av vinsten på rörelsen
hos dem uppstått tanken, att åt dessa kontor skulle kunna givas en
organisation och personalutrustning, som närmare motsvarade den begränsade
rörelsen. Fullmäktige föreslogo också viss ändrad organisation för det
nya kontoret. Förslaget om den ändrade organisationen avslogs emellertid
av riksdagen vid gemensam votering.
I skrivelse den 17 januari 1914 till bankoutskottet framhöllo fullmäktige,
att en sådan organisation som föregående år föreslagits för det då ifrågasatta
Hälsingborgskontoret, skulle utan men för rörelsen och utan åsidosättande
av riksbankens trygghet låta sig genomföras för de mindre riksbankskontorens
del. Med anledning av detta förslag beslöt riksdagen dels en
dylik omorganisation av kontoret i Mariestad, dels att bemyndiga fullmäktige
att efter hand omorganisera andra riksbankens avdelningskontor. Den
förenklade organisationen började tillämpas från och med 1915 vid kontoren
i Halmstad, Mariestad och Växjö samt från och med 1916 vid kontoren
i Härnösand, Kalmar, Nyköping, Visby, Vänersborg och Västerås.
I skrivelse till bankoutskottet vid 1921 års riksdag med anledning av 1902
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
15
års löneregleringskommittés betänkande angående lönereglering vid riksdagens
verk framliöllo fullmäktige emellertid, att enligt den erfarenhet,
som vunnits under den tid den nya organisationen tillämpats vid de mindre
avdelningskontoren, densamma icke kunde anses fylla befogade anspråk.
Detta gällde särskilt ur kontrollsynpunkt. Fullmäktige hade därför kommit
till den övertygelsen, att man beträffande dessa avdelningskontor borde återgå
till samma organisationsform som vid övriga kontor å andra platser än
Göteborg och Malmö. En sådan förändring ansågs också av bankoutskottet
vara ur kontrollsynpunkt erforderlig, och det i anledning därav framlagda
förslaget bifölls av riksdagen.
Fullmäktige hava ovan berört ett uttalande av 1924 års bankoutskott.
Detta föranleddes av den berättelse, som statsrevisorerna avgåvo år 1923,
och som var av följande innebörd:
Revisorerna funno det nödvändigt att, om ej vid något kontor riksbankens
rörelse kunde hållas vid sådan omfattning, att den någorlunda täckte enligt
staten bestämda avlöningar och nödvändiga förvaltningsutgifter, ånyo
toges under övervägande, huruvida ej genom omorganisation av kontorens
styrelse och personal omkostnaderna kunde nedbringas.
Bankoutskottet gjorde i anledning härav följande uttalande beträffande
kontorens arbetsbörda:
’Det är givetvis vanskligt för utskottet att bilda sig en någorlunda tillförlitlig
uppfattning om den arbetsbörda, som påvilar kontorens tjänstemän.
Vid en undersökning, som utskottet genom en delegation bland sina ledamöter
företagit vid vissa avdelningskontor, har utskottet emellertid kommit
till den uppfattningen, att någon mera avsevärd besparing i förvaltningskostnaderna
genom minskning av antalet tjänstemän näppeligen är
möjlig. Även om vid de kontor, som hava den minsta rörelsen, arbetet i och
för sig åtminstone vissa tider av året skulle medgiva indragning av en
tjänst, synes dock detta knappast kunna ske utan eftersättande av tillbörlig
kontroll. Det bör här jämväl erinras om, att riksdagen så sent som år
1921 i samband med en ändrad uppdelning i tjänstegrader beslutit återinförande
av kamrerarebefattningarna vid de avdelningskontor, där sådan
befattning under de närmast föregående åren varit förenad med befattningen
som kontorsföreståndare. Det kan givetvis icke vara lämpligt att, sedan riksdagen
så nyligen prövat denna fråga och därvid med hänsyn till kontrollen
beslutit en återgång till den före år 1914 tillämpade ordningen, organisationsfrågan
nu ånyo upptages till provning.’
Enligt fullmäktiges mening äro de skäl, som år 1921 föranledde återgång
till den nuvarande organisationsformen för avdelningskontoren, fortfarande
gällande. Den omständigheten, att avdelningskontoren under vissa perioder
icke visa någon vinst eller endast lämna obetydlig vinst eller till och med
gå med förlust, synes icke i och för sig böra föranleda en ändring av deras
organisation. För all bankverksamhet och även för rörelsen vid riksbankens
avdelningskontor gäller, att densamma är underkastad konjunkturens
växlingar. Givetvis hava fullmäktige sin uppmärksamhet fästad på
att personalen vid samtliga kontor effektivt utnyttjas.
Örn en utredning rörande avdelningskontorens organisation kommer till
stånd, synes det oundvikligt, att en sådan utredning utvidgas att omfatta
frågan örn riksbankens och därmed även avdelningskontorens arbetsområde,
framför allt i vad mån det anses önskvärt, att dessa kontor driva
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
Utskottet.
direkt utlåning. 1924 års bankoutskott rekommenderade i sitt meranämnda utlåtande
enhälligt en utvidgning av riksbankens direkta kreditförbindelse med
allmänheten. Utskottet framhöll nämligen, att i den mån avdelningskontoren,
i överensstämmelse med den uppfattning, som vid åtskilliga tillfällen gjort
sig gällande inom riksdagen, såsom långivare trädde i mera direkt förbindelse
med allmänheten, deras verksamhet utvidgades och tjänstemännen
tillfördes ökat arbete. Sedan dess har dock inom kreditväsendets område så
mycket inträffat, att ett förnyat övervägande av denna fråga kan anses motiverat.
Å andra sidan kan det med fog ifrågasättas, örn ett sådant övervägande
bör äga rum just nu, innan vissa problem, som beröra statens förhållande
till bankväsendet, kommit närmare sin lösning.
En eventuell utredning rörande avdelningskontoren synes böra omfatta
den av revisorerna berörda frågan om en koncentrering av rörelsen. Vid
utredningen härav torde även böra övervägas, huruvida en förflyttning av kontor
till annan plats kan anses lämplig. Dessa spörsmål kunna givetvis icke bedömas
utan hänsyn till huruvida därav föranledes en mera avsevärd omläggning
av statsverkets kassarörelse och om i sådant fall en dylik omläggning
lämpligen bör genomföras.»
I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att de skäl, som
tidigare varit avgörande vid upprättandet av riksbankens avdelningskontor,
numera i viss mån förlorat sin bärkraft. Med den utveckling, kreditväsendet
tagit, har näringslivet i minskad omfattning blivit beroende av dessa kontor.
I samma riktning har verkat kommunikationsväsendets utveckling ävensom
införandet av postgirorörelsen. I åtskilliga större handels- och industristäder
saknas dessutom avdelningskontor för riksbanken. Den rörelse, som bedrives
vid åtminstone vissa av dessa kontor, är ock, såsom revisorerna påvisat, av
jämförelsevis ringa omfattning, medan å andra sidan omkostnaderna för
kontoren äro rätt betydande. Vid bedömandet av förhållandet mellan avdelningskontorens
arbetsbörda och deras ekonomiska resultat bör emellertid,
såsom fullmäktige framhållit, beaktas, att vissa betungande rörelsegrenar,
t. ex. växlingsrörelsen, äro av beskaffenhet att icke tillföra kontoren någon
vinst samt att till följd härav avgörande vikt ej bör fästas vid det bokföringsmässigt
framlagda resultatet av kontorens verksamhet. Utan att närmare
ingå på dessa förhållanden finner utskottet med hänsyn till det förändrade
läge, som i ovan berörda avseenden inträtt sedan avdelningskontorens tillkomst,
önskvärt, att frågan om bibehållandet av den nuvarande organisationen
av riksbankens nät av avdelningskontor göres till föremål för övervägande,
och utskottet vill därför ansluta sig till revisorernas förslag om att en utredning
av frågan verkställes. Ytterligare skäl för en sådan utredning torde
ligga däri, att den av avdelningskontoren bedrivna verksamheten hittills icke
varit föremål för en sådan översyn ur ekonomiska synpunkter, som under senare
år ägt rum beträffande åtskilliga andra statliga förvaltningsgrenar.
Från angivna utgångspunkt torde utredningen väsentligen böra inriktas
på att utröna, huruvida arten och omfattningen av de arbetsuppgifter,
som nu åvila avdelningskontoren, erfordra en för staten så
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
17
kostsam organisation, som dessa kontor utgöra. I avseende härå böra
givetvis, såsom revisorerna framhållit, i första hand undersökas möjligheterna
för ett nedbringande av kostnaderna för kontoren och för en koncentrering
av deras rörelse, exempelvis genom överflyttande av arbetsuppgifter
från ett avdelningskontor till ett annat sådant eller till huvudkontoret.
1 detta sammanhang inställer sig, såsom revisorerna jämväl framhållit, den
frågan, huruvida riksbankens nuvarande organisation med hänsyn till avdelningskontorens
antal och fördelning i olika landsdelar är den mest ändamålsenliga;
indragning av kontor eller förflyttning av kontor till annan plats
kan efter närmare utredning befinnas lämplig. Även sådana organisatoriska
förändringar, som avse arbetsuppgifters överförande från avdelningskontor
till organ utanför riksbanken, böra emellertid tagas under omprövning. Härutinnan
synes bland annat böra övervägas, huruvida och i vad mån kontorens
befattning med statsverkets medelsförvaltning skulle kunna övertagas
av postgirorörelsen. Med avseende å den av riksbanken förvaltade avbetalningslånefonden
bör vid utredningen beaktas, att organisationsförändringarna,
såvitt möjligt, icke medföra olägenheter för den lånesökande allmänheten.
Såsom framgår av det anförda, bör enligt utskottets mening nu avsedda
utredning begränsas till att söka ernå sådana organisatoriska förändringar
beträffande avdelningskontoren, som utan åsidosättande av viktiga allmänna
intressen kunna medföra fördelar ur statsekonomisk synpunkt. Att på sätt
fullmäktige gjort gällande, utredningen skulle utvidgas till att omfatta
frågan om riksbankens arbetsområde och ställning i kreditväsendet, torde
icke vara lämpligt. Frånsett det att utredningen härigenom skulle i avsevärd
mån fördröjas, torde denna fråga, som så nära berör det svårlösta
problemet om statens förhållande till bankväsendet, endast indirekt
sammanhänga med de spörsmål av mera begränsad räckvidd, som den nu
ifrågasatta utredningen skulle avse att klarlägga. I detta sammanhang vill
utskottet jämväl erinra, att den förhoppning om utvidgad lånerörelse vid
riksbankens avdelningskontor, som uttalades av bankoutskottet år 1924,
då frågan om avdelningskontorens organisation senast var föremål för utskottets
behandling, ej infriats.
Den utredning om riksbankens avdelningskontor, som utskottet sålunda
förordar, torde lämpligen böra verkställas genom fullmäktiges försorg. Utredningen
synes med den begränsade omfattning, som utskottet föreslår,
böra kunna så bedrivas, att resultatet av densamma kan snarast framläggas.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må besluta uppdraga åt fullmäktige i riksbanken
att låta verkställa utredning angående riksbankens
avdelningskontor i överensstämmelse med de riktlinjer, som
av utskottet här ovan angivits.
Bihang till riksdagens protokoll
2
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
5:o.
Protokoll och berättelser. Vid granskning av ovannämnda protokoll och
berättelser har utskottet i övrigt ej funnit något förhållande, som påkallat särskilt
yttrande från utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
6:o.
Ansvarsfrihet. Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1932
hava riksdagens senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse
meddelat, att med avseende på riksbankens förvaltning under den tid, granskningen
omfattat, revisorerna ej funnit anledning till erinran utöver vad i
berättelsen förekommit, samt att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet
borde fullmäktige beviljas.
De revisorer, som, valda av riksdagen, granskat avdelningskontorens i
orterna förvaltning år 1932, hava likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet
för kontorens styrelser.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran utöver vad förut blivit anfört samt att utskottet för
sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels
för förvaltningen under år 1932 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för
de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1933 till och med
den 9 januari innevarande år.
Stockholm den 12 april 1934.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
19
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit;
från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindley, Stendahl, Johansson i Friggeråker,
Ernfors, Berling, Forssell och Bjurström*;
från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Lovén, Paulsen, Wikström,
Svedman*, Hammarlund och Elmroth*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
-
Reservationer:
vid punkten 2 (ang. riksbankens kursdifferenskonto m. m.):
av herrar Stendahl, Ernfors, Forssell, Leffler och Svedman, vilka ansett,
att utskottet under denna punkt bort anföra följande:
»Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att enligt beslut av fullmäktige
riksbankens bokslut för år 1933 upprättats efter delvis andra grunder
än som tillämpats vid bokslutet för år 1932. Medan i bokslutet för sistnämnda
år icke mindre än kr. 6 392 267: 94 — i vilket belopp ingick dels
hela vinsten å utrikesrörelsen, dels ock viss del av bankens vinst i övrigt —
disponerades för nedskrivning av saldot å kursdifferenskontot, har i bokslutet
för år 1933 någon nedskrivning av nämnda konto icke ägt rum. Den förändrade
ståndpunkt, som fullmäktige sålunda intagit, är desto mer ägnad
att väcka uppmärksamhet som behovet av nedskrivning väsentligt ökats under
år 1933, i det att saldot å kursregleringskontot, som vid slutet av år 1932
utgjorde kr. 25 392 267: 94 (före nedskrivningen), ett år senare stigit till icke
mindre än kr. 102 798 140:25. Utvecklingen av detta konto motiverar icke
såsom skett ändring av 1932 års förfaringssätt.
Vid bedömande av nu förevarande spörsmål har utskottet visserligen beaktat,
att det med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget ur budgetär
synpunkt vore önskvärt, att riksbankens vinstmedel i största möjliga
utsträckning tillgodoföras budgeten. Å andra sidan har utskottet ansett sig
icke kunna bortse från att de valutapolitiska förhållandena innebära betydande
förlustrisker för riksbanken. Fullmäktige själva hava ock i sin berättelse
till riksdagen1 givit uttryck åt betänkligheter härutinnan. Att under
sådana förhållanden för budgetändamål disponera all å riksbankens rörelse
uppkommen vinst och sålunda överlämna åt framtiden att helt sörja för
eventuell täckning av det alltjämt växande kursdifferenskontot står enligt
utskottets mening icke i överensstämmelse med sunda statsfinansiella principer.
Såsom framgår av det anförda, håller utskottet före, att den omlägg
-
.Ifr sid. 4 i detta utlåtande.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
ning av grunderna för upprättandet av riksbankens bokslut, som år 1933
genomfördes av fullmäktige, icke borde hava beslutats. I anslutning härtill
förutsätter utskottet, att sådan rättelse vidtages i bokslutet för nämnda år,
att det såsom vinst å den utländska rörelsen redovisade beloppet, uppgående
till kr. 1 561 526: 05, tillgodoföres kursdifferenskontot. Då utskottet i övrigt
icke funnit anledning till erinran mot de principer, som tillämpats beträffande
beräkningen av riksbankens vinst för år 1933, torde följaktligen såsom
vinst för detta år böra upptagas kr. 9 030 340:26 (10 591 866:31 —
1 561 526: 05).
Vad sålunda förekommit beträffande beräkningen av riksbankens vinst
för år 1933 har utskottet, med tillkännagivande tillika av sin egen uppfattning,
velat för riksdagen
omförmäla»;
vid punkten 4 (ang. utredning rörande avdelningskontorens organisation):
av herr Lovén, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava
följande lydelse:
»I likhet---förvaltningsgrenar.
Från angivna — ---allmänheten.
Såsom fullmäktige framhållit, torde det vara oundvikligt, att den nu avsedda
utredningen utvidgas att omfatta jämväl frågan om riksbankens och
därmed även avdelningskontorens arbetsområde, framför allt i vad mån det
anses önskvärt, att dessa kontor driva direkt utlåning. Innan ställning tagits
till denna fråga, torde näppeligen något avgörande kunna träffas angående
ovanberörda spörsmål av mera organisatorisk och teknisk innebörd. I detta
sammanhang må erinras, att 1924 års bankoutskott, som ingående granskade
avdelningskontorens verksamhet, enhälligt rekommenderat en utvidgning av
riksbankens direkta kreditförbindelse med allmänheten samt uttalat, att i
den mån avdelningskontoren såsom långivare trädde i mera direkt förbindelse
med allmänheten, deras verksamhet skulle utvidgas och tjänstemännen
tillföras ökat arbete. Beaktas bör jämväl, att, såsom fullmäktige framhållit,
utlåningsrörelsen vid avdelningskontoren är ägnad att utöva inverkan på de
enskilda kreditinstitutens räntesatser och lånevillkor i övrigt samt sålunda
utgör ett medel för riksbankens penningpolitik. Med hänsyn till vad nu anförts
och då under senare år betydande förändringar inträtt inom kreditväsendets
område, torde det vara angeläget, att frågan örn avdelningskontorens
direkta utlåningsrörelse tages under omprövning vid den föreslagna utredningen.
Den utredning---försorg. Utredningen bör så bedrivas, att resul
tatet
av densamma kan snarast framläggas.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen----------------
----angivits»; samt
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
21
vid punkten 5 (ang. protokoll och berättelser):
av herrar Stendahl, Ernfors, Forssell, Leffler och Svedman, vilka ansett,
att i utskottets utlåtande jämväl bort inflyta en punkt av följande lydelse:
»Vid läsningen av fullmäktiges särskilda protokoll för den 21 november
1933 har utskottet inhämtat, att, sedan finansdepartementet för inkomstberäkningen
beträffande budgetåret 1934/1935 under hand hemställt om uppgift
angående riksbankens beräknade vinst för år 1934, inom riksbanken
uppgjorts en vinstberäkning, avseende sistnämnda år. Enligt denna beräkning
skulle under förutsättning dels att riksbankens utlåning inom landet
under år 1934 vore i genomsnitt av samma omfattning som under år 1933,
dels ock att någon inkomst icke beräknades av utrikesrörelsen eller på köp
och försäljning av guld, inkomsterna för den egentliga bankrörelsen för år
1934 uppgå till .................................... kr. 6 590 000: —
och omkostnaderna, inklusive beräknad kostnad å 800 000
kronor för sedeltryckeriets byggnad, till.............. » 4 250 000: —-
Nettovinsten skulle följaktligen uppgå till............ kr. 2 340 000: —
Härtill komme vinsten på avbetalningslånefonden .... » 1 600 000: —
Summa vinst kr. 3 940 000: —.
I anslutning härtill uttalade fullmäktige i protokollet, att resultatet av riksbankens
verksamhet i dess helhet bleve beroende av de pris, till vilka bankens
innehav av guld och valutor komme att försäljas eller bliva bokförda
samt att intill dess läget på valutamarknaden stabiliserats, riksbanken borde
balansera hela den vinst, som uppstode på dess inhemska, egentliga rörelse.
Vad däremot anginge vinsten å avbetalningslånefonden syntes något avgörande
principiellt hinder icke möta mot inlevererandet till statsverket av
, densamma. På grund härav beslöto fullmäktige att genom utdrag av sitt
protokoll i detta ärende underrätta chefen för finansdepartementet, att enligt
fullmäktiges åsikt den beräknade vinsten för år 1934 på riksbankens avbetalningslånefond,
1 600 000 kronor, syntes kunna upptagas i beräkningen
för budgetåret 1934/1935 såsom statsverkets inkomst från riksbanken.
Enligt vad som meddelats utskottet av riksbankschefen, hade chefen för
finansdepartementet ansett sig med hänsyn till det statsfinansiella läget icke
kunna godtaga de av fullmäktige tillämpade grunderna för beräkningen av
riksbankens vinst för år 1934.
Till fullmäktiges protokoll för den 21 december 1933 anförde riksbankschefen
— efter det frågan örn beräkningen av riksbankens vinst för år 1933
behandlats -—, att örn de principer, vilka fullmäktige beslutit tillämpa beträffande
sagda vinstberäkning (jfr punkten 2 härovan), i huvudsak tilllämpades
även för beräkningen av 1934 års vinst, till det tidigare beräknade
vinstbeloppet 3 940 000 kronor syntes böra läggas dels överskott å den utländska
rörelsen, förslagsvis 3 000 000 kronor, dels ock det belopp å 800 000
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
kronor, vilket beräknats såsom kostnad för sedeltryckeriets nybyggnad och
vilket syntes kunna balanseras, till dess byggnaden färdigställts. Vinsten för
år 1934 syntes sålunda kunna beräknas till sammanlagt omkring 7 700 000
kronor.
För egen del finner utskottet anmärkningsvärt, att efter det fullmäktige i
slutet av november 1933 till finansdepartementet avgivit en beräkning av
riksbanksvinsten för år 1934 och därvid icke upptagit någon inkomst å utrikesrörelsen,
en månad senare — till synes för att tillgodose önskemål örn
största möjliga bidrag från riksbanken för täckande av budgetbehoven —
uppräkning av riksbankens vinst skett genom tillägg av bl. a. beräknat överskott
å den utländska rörelsen. Utan att här upptaga frågan örn lämpligheten
av att, innan kursdifferenskontot slutligt reglerats, redovisa vinst å nämnda
rörelse — i vilket avseende må hänvisas till den under punkten 2 härovan
avgivna reservationen — har utskottet velat vad i detta ärende förekommit
för riksdagen
omförmäla.»
Stockholm 1934. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.
416797
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1934:204 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 1 i texten