Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

1934-04-12 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1934:27, Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1934 kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse

och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd

och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet

följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande

samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll för tiden från och med

den 10 januari 1933, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges

i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande

års riksdag, dels de av vederbörande revisorer avgivna berättelserna örn

verkställd granskning av riksbankens såväl huvudkontors som samtliga avdelningskontors

i orterna förvaltning under år 1932, dels ock fullmäktiges

med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående

riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1933 ävensom

de redogörelser, som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats

i avseende å dessa kontors förvaltning under samma år.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivningen, in- och utlåningsrörelsen

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid Tumba bruk tillåter sig utskottet att för en närmare

kännedom örn hithörande förhållanden hänvisa till de redogörelser, som

lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens revisorer och fullmäktige

i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1933 har riksbanken erhållit

en vinst av 10 591 866 kronor 31 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande huvud-

och avdelningskontorens vinst- och förlusträkningar, som förekomma

i fullmäktiges nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen

överlämnade berättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 19.Vt. 8 sami. Nr 27.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

l:o.

Riksbankens valutapolitik. De riktlinjer för penningpolitiken, som uppdrogos

av bankoutskottet i maj 1932, torde, såsom fullmäktige framhållit i

sin berättelse, få anses hava varit gällande jämväl under förra delen av

år 1933. I början av juni samma år fastställdes av riksdagen — i anslutning

till av chefen för finansdepartementet gjorda, av bankoutskottet biträdda

uttalanden — i viktiga punkter mera preciserade riktlinjer för riksbankens

penningpolitik. Innebörden av dessa riktlinjer är i huvudsak följande.

Den svenska kronans värde borde för det dåvarande varken fast anknytas

till guld eller till någon av de från guldet lösgjorda främmande valutorna.

Förutsättningen för en dylik anknytning vore, att de viktigaste valutorna

inbördes stabiliserades och att samtidigt möjlighet bereddes till en

återhämtning av priserna. Intill dess så skett borde den svenska kronans

värde fortfarande regleras med hänsyn tagen till dess inhemska köpkraft

och det svenska näringslivets behov. En anpassning av kronans yttre värde,

uttryckt i växelkurserna, till den inhemska köpkraften borde eftersträvas.

En depreciering av kronans utlandsvärde till vinnande av handelspolitiska

fördelar, oberoende av dess inre köpkraft, borde icke ifrågakomma. En

stegring av den inhemska partiprisnivån skulle vara målet för penningpolitiken.

Denna prisstegring finge dock icke mera kännbart påverka levnadskostnaderna.

Det uppställda målet skulle helt naturligt lättast nås vid en

stegring av världsprisnivån. Därest denna förutsättning icke skulle komma

att inträda, borde, oberoende av de utländska förhållandena, särskilda åtgärder

vidtagas i syfte att hejda prisfallet och förbyta det i en återhämtning.

De vanliga penningpolitiska hjälpmedlen vore måhända under dåvarande

förhållanden icke tillräckliga för att nå detta mål. I samband med

finansieringen av statens utgifter för arbeten till motverkande av arbetslösheten

erbjöde sig olika utvägar, ägnade att användas i det ifrågavarande

penningpolitiska syftet. En låg räntenivå vore av stor betydelse för näringslivet.

Samarbete mellan olika finansiella institutioner vore önskvärt, framför

allt med tanke på räntepolitiken. Riksbankens handlingsfrihet skulle

icke bindas i vidare mån än som följde av fastställandet av målet för

penningpolitiken. Bestämmandet och avvägandet av de medel, som borde

komma till användning, ålåge riksbankens ledning, som i detta avseende

hade att ensam bära ansvaret.

I anslutning till de i fullmäktiges berättelse meddelade uppgifterna lämnar

utskottet här nedan till en början en kortfattad redogörelse för riksbankens

valutapolitik under år 1933.

Riksbankens åtgärder under år 1933 för att genomföra det uppställda

penningprogrammet inriktade sig främst på att söka ernå, att den under

året inträdda stegringen i världsprisnivån så vitt möjligt bragtes att åter
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

3

verka på prisutvecklingen i Sverige. I sådant syfte sökte riksbanken hålla

de för vårt land viktigaste växelkurserna, i främsta rummet pund sterling,

i möjligaste mån stabila. Efter det pundkursen, som i januari i genomsnitt

utgjorde 18,38, i maj stigit till omkring 19,50, köpte riksbanken för att

hindra kursen att falla alla pundvalutor, som utbjödos i marknaden. Sedan

kursen i juli nedgått till 19,40, har riksbanken hållit densamma vid denna

nivå. Å andra sidan medförde deprecieringen av dollarn fram till mitten

av november en allt lägre dollarkurs; därefter har en viss stabilisering av

kursen inträtt.

Såsom framgår av det anförda, sänktes alltså svenska kronans värde

under januari—april 1933 i förhållande till pundet. I likhet med vad fallet

var för pundet sjönk svenska kronan även gentemot guldvalutorna. Medan

pundets guldvärde under året reducerades från 68 procent till 67 procent,

sjönk under samma tid svenska kronans guldvärde från 67 procent till

62 procent.

Till följd av riksbankens strävan att stabilisera pundet vid nyss angivna

läge nödgades riksbanken inköpa utländska valutor till betydande belopp.

Riksbankens nettotillgodohavande av utländska valutor ökades under år

1933 från 213 miljoner kronor till 446 miljoner kronor eller med 233 miljoner

kronor. Samtidigt ökades riksbankens guldinnehav på grund av inköp av

guld för utländska valutor med 146 miljoner kronor, därav vid årets slut

35 miljoner kronor inräknades i den metalliska kassan och lil miljoner

kronor redovisades såsom guld i utlandet, ej inräknat i den metalliska kassan.

Valutorna äro härvid upptagna till kurser något under de gamla nominella

pariteterna och guldet till ett pris motsvarande 2 480 kronor per kilogram

fint guld. Beräknat efter dagskurser respektive guldpriset i London

den 30 december 1933, utgjorde riksbankens valutareserv samma dag, inklusive

i utlandet förvarat, i metalliska kassan ej ingående guld, omkring

657 miljoner kronor. Då motsvarande belopp vid början av år 1933 uppgick

till 247 miljoner kronor, ökades alltså valutareserven under året med

410 miljoner kronor. Metalliska kassan, beräknad efter ett värde av 2 480

kronor per kilogram fint guld, ökades under året från 206 miljoner kronor

till 260 miljoner kronor eller med 54 miljoner kronor.

Medan riksbankens valutareserv och metalliska kassa sålunda ökades

högst avsevärt under år 1933, minskades samtidigt affärsbankernas nettobehållning

av utländska valutor från 215 miljoner kronor till 106 miljoner

kronor eller med 109 miljoner kronor. I övrigt möjliggjordes ökningen av

riksbankens valutareserv av ett förbättrat resultat av utrikeshandeln, av

hemtagning av utländska fordringar, framträdande bland annat i ett exportöverskott

för värdepappersliandeln med utlandet, av inkomster å sjöfarten

och å räntor å utländska placeringar ävensom av viss kortfristig

upplåning i utlandet från vår exportindustri.

Den av riksbanken förda valutapolitiken har, såsom fullmäktige fram
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

hållit, ställt riksbanken inför svårigheten att under osäkra valutaförhållanden

placera en osedvanligt stor valutareserv på ett betryggande sätt. Såsom

redan nämnts, har riksbanken för att åstadkomma en riskfördelning i

viss utsträckning inköpt guld. Fullmäktige hava framhållit, att vinst- och

förlustsynpunkter icke finge vara avgörande för riksbanken vid handhavandet

av valutapolitiken i annat fall, än när man kunde välja mellan ur

valutapolitiska synpunkter i övrigt likvärdiga linjer. Ett fullföljande av

den nuvarande valutapolitiken kunde emellertid enligt fullmäktiges mening

med hänsyn till eventuella förändringar i valutornas och guldets internationella

värde komma att medföra betydande förlustrisker för riksbanken.

Hur läget härutinnan gestaltade sig vid slutet av år 1933, framgår närmare

av en under punkten 2 här nedan intagen sammanställning över dittills

uppkomna, ännu oreglerade kursdifferenser.

Efter denna redogörelse för den av riksbanken förda valutapolitiken

meddelar utskottet här nedan vissa uppgifter rörande den ekonomiska

utvecklingen i Sverige under år 1933.

Prisutvecklingen i vårt land kännetecknades liksom i flertalet övriga

länder under de tre första månaderna av år 1933 av en nedåtgående tendens,

utgörande fortsättning på det prisfall, som gjorde sig gällande under år

1932. Såväl kommerskollegii som Svenska handelsbankens partiprisindex

nådde sin hittills lägsta siffra, den förra i mars med 105 och den senare

redan i januari med 104. Bakom dessa indextal lågo, om läget i september

1931 tages till utgångspunkt, betydande förskjutningar i prisrelationen

mellan olika varugrupper, i det att på grund av kronans depreciering priserna

på importvarorna stegrats, medan priserna på de för export och

hemmaförbrukning framställda varorna sjunkit. Särskilt betydande var

på grund av utvecklingen på världsmarknaden det prisfall, som inträffat

för de animaliska jordbruksprodukterna. Även detaljpriserna, sådana de

avspeglas i riksbankens konsumtionsprisindex, sjönko under denna tid, trots

tillkomsten av ökade och nya indirekta skatter, främst på grund av sänkta

livsmedelspriser och bostadshyror från 100,6 i december 1932 till 99,3 i

mars 1933.

Under sistnämnda månad inträdde emellertid ett avbrott i den nedåtgående

världskonjunkturen, åtföljd av en stegring av prisnivån, som först

gjorde sig gällande i Förenta Staterna i samband med att därstädes en ny

ekonomisk politik infördes. En stigande pristendens framträdde snart även

i de flesta andra länder. Prisutvecklingen var i vårt land under återstoden

av år 1933 i stort sett svagt stigande. Kommerskollegii och Svenska handelsbankens

partiprisindex stego sålunda under tiden mars—december

från respektive 105 och 104 till respektive 110 och 109. Särskilt framträdande

var prisstegringen för exportvaror, föranledd av ökad utländsk efterfrågan.

Även vissa animaliska livsmedelspriser på inhemska marknaden utvisade,

sedan dessa priser genom vissa av 1933 års riksdag beslutade stat
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande JVr 27.

5

liga regleringsåtgärder frigjorts från beroendet av världsmarknaden, en rätt

betydande stegring. Riksbankens konsumtionsprisindex sjönk något under

nu ifrågavarande period, nämligen till 98,5 i december, överhuvud taget

voro de priser, som ingå i levnadskostnaderna, synnerligen stabila under år

1933; socialstyrelsens levnadskostnadsindex, som den 1 januari 1933 visade

talet 154, stod den 1 januari 1934 i 153.

Förbättringen i konjunkturläget under år 1933 framträdde — trots konflikt

i byggnadsindustrien — i stegring av indextalet för den industriella produktionen.

Återhämtningen i produktionen medförde en ökning av sysselsättningen

inom landet.

Läget på penningmarknaden företedde under år 1933 en utveckling till

allt större lättnad. En viktig faktor härvid var riksbankens stora uppköp av

utländska valutor, varigenom affärsbankerna tilliördes stora belopp likvida

medel. Till följd härav och då varken från näringslivets eller statens sida

någon större efterfrågan på kredit förekom under år 1933, var det svenska

bankväsendets likviditet synnerligen god under året. Från affärsbankernas

sida ställdes under året så gott som inga anspråk på riksbanken; de hade

i stället under större delen av året betydande belopp innestående å giroräkning

i riksbanken.

De sålunda rådande förhållandena på penningmarknaden medförde en

sjunkande tendens för räntenivån. Riksbankens diskonto, som vid 1933 års

början var 31/2 procent, sänktes den 1 juni tili 3 procent och den 1 december

till 21/2 procent. Vid rediskontering av växlar åt affärsbankerna och cenlralkassorna

för jordbrukskredit utgjorde räntesatsen från och med den 1 juni en

halv procent lägre än det officiella diskontot. Jämväl affärsbankerna nedsatte

under året sina utlånings- och flertalet inlåningsräntor med en procent.

Sparbankerna reducerade — i anslutning till av riksbanken ledda underhandlingar

— injåningsräntan; från och med ingången av år 1934 tillämpas av

ett stort antal sparbanker en inlåningsränta av 3 procent. Postsparbankens

inlåningsränta utgjorde under hela året 2 1/2 procent. Den effektiva räntan för

statsräntelån sjönk under året från 4,01 procent till 3,7 1 procent.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ernåddes under första kvartalet

av år 1933 icke någon sådan återhämtning av priserna, som uppställts

såsom mål för penningpolitiken. Sedan emellertid därefter stegring i världsprisnivån

inträtt och förutsättningarna för en reglering av prisutvecklingen

i vårt land ökats, har en viss höjning av den inhemska partiprisnivån ägt

rum; levnadskostnadsindex har däremot utvisat en stor stabilitet. Generalindextalen

äro emellertid givetvis icke i och för sig tillräckliga såsom medel

för bedömandet av prisutvecklingen. Retvdande prisförskjutningar olika

varugrupper emellan hava, såsom ovan visats, av skilda orsaker gjort sig

gällande under året. Delvis är sålunda stegringen av partiprisindex att hänföra

till av statsmakterna vidtagna åtgärder i syfte all höja priserna å vissa jord
-

U t skottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

bruksprodukter. Den av riksbanken förda valutapolitiken, främst i vad den

avsett fasthållandet av en vid visst läge stabiliserad kurs å pund sterling,

torde emellertid hava bidragit till att den stigande världsprisnivån, så

långt detta varit möjligt, fått återverka på läget i Sverige. I varje fall

hava riksbankens stora valutaköp förhindrat en sänkning av import- och

exportpriserna och därmed även av partiprisnivån inom landet. Riksbankens

åtgärder på valutamarknaden torde under förhandenvarande omständigheter

få anses hava varit väl avvägda. Åtgärderna hava otvivelaktigt medfört

fördelar för därav berörda delar av näringslivet och sålunda varit ägnade

att öka produktionen och sysselsättningen. Den förda valutapolitiken har vidare

medfört återverkningar till lättande av penningmarknaden och till

nedbringande av räntenivån. I nu angivna hänseenden har sålunda det

uppställda penningpolitiska programmet följts.

Å andra sidan torde erfarenheten från det gångna året giva vid handen, att

de möjligheter, som under detta år stått riksbanken till buds för att reglera

konjunkturutvecklingen i vårt, av utländska förhållanden så starkt beroende

land varit ganska begränsade, i det att riksbanken — frånsett förliandlingsåtgärder

till nedbringande av räntenivån — måst inskränka sig till att reglera

svenska kronans utlandsvärde i nära anslutning till utvecklingen av den för

vårt näringsliv viktigaste valutan, pundet. Vid fastställandet av penningprogrammet

vid fjolårets riksdag uttalades, att de vanliga penningpolitiska

hjälpmedlen måhända icke vore tillräckliga samt att till följd därav

andra utvägar, främst operationer, som anknöte till finansieringen av statens

utgifter för arbeten till motverkande av arbetslösheten, måste anlitas

för att nå det åsyftade målet. Någon prövning av dessa utvägar har dock

under år 1933 icke varit möjlig, enär här avsedda arbeten av kända skäl

icke kunnat under året igångsättas i härför erforderlig utsträckning och

följaktligen icke heller de åsyftade låneoperationerna behövt verkställas.

I detta sammanhang torde dock kunna konstateras, att den av riksbanken

förda valutapolitiken på ett önskvärt sätt samverkat med de av statsmakterna

vidtagna åtgärderna till mildrande av depressionens verkningar.

Utan att ingå på frågan örn riktlinjerna för vår penningpolitik under den

närmaste framtiden, till vilken fråga utskottet torde få anledning att framdeles

i annat sammanhang återkomma, har utskottet nu endast velat, på sätt

här skett, vad som förekommit beträffande riksbankens valutapolitik under

den tid, utskottets granskning omfattat, för riksdagen

omförmäla.

2:o.

Riksbankens kursdifferenskonto in. m. Beträffande de principer, som

legat till grund för upprättandet av riksbankens bokslut för år 1933, i vad

detsamma avser bokföringen av dess guld och utländska valutor samt där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

7

med sammanhängande spörsmål, hava fullmäktige i sin berättelse anfört

följande:

»Allt i balansräkningen redovisat guld har upptagits till ett pris motsvarande

2 480 kronor per kilogram fint guld.

De utländska valutorna hava i likhet med näst föregående år upptagits

till kurser omkring de gamla pariteterna, därav pund sterling, som utgör

den övervägande delen av valutabehållningen, till en kurs av 18: .

De av den förda valutapolitiken föranledda stora inköpen av guld och

valutor hava givetvis skett till avsevärt högre kurser än de nämnda. Kursskillnaden

emellan inköps- och bokföringspriserna hava belastats ett »kursdifferenskonto»,

vilket även krediterats för skillnaden emellan försäljningsoch

bokföringspriserna vid försäljning av guld och valutor. Saldot å detta

kursdifferenskonto har i riksbankens räkenskaper per den 30 december 1933

i sin helhet balanserats såsom tillgång, eller med 102 798 140: 25 kronor.

I motsats till vad som skedde år 1932 har år 1933 någon nedskrivning av

kontot icke skett.

Ovannämnda saldo å kursdifferenskontot har framkommit pa följande sätt.

Vid utgången av år 1932 utgjorde det på enahanda sätt uppkomna saldot

25 392 267: 94 kronor. Av överskottet å bankrörelsen användes 6 392 267: 94

kronor till nedskrivning av detta saldo. Återstoden upptogs därefter som

en tillgång i bokslutet per den 31 december 1932 med kronor 19 000 000: —

Under år 1933 har kontot ökats med följande belopp:

debiterad kursskillnad vid köp av guld inom landet,

(vari ingår ett från svenska staten övertaget guldparti)

..................................

debiterad kursskillnad vid köp av dels guld i utlandet,

dels utländska valutor efter avdrag av vid

försäljningar uppkommen kursskillnad

10 989 177: 36

72 808 962: 89

Summa kronor 102 798 140: 25

En omräkning efter dagskurser resp. guldpriset i London per den 30 december

1933 av riksbankens utländska valutor och i metalliska kassan

icke inräknat guld skulle medföra, att kursdifferenskontot minskades med

100 732 224: 13 kronor till 2 065 916: 12 kronor enligt följande beräkning.

Bokfört värde

Kronor

Värde efter valutakurser

den so/i2 1933

och guldpriset i London

samma dag

(3 945: — kr. pr kg.

fint guld)

Kronor

Skillnad

Kronor

1) utländska valutor (»utrikes

växlar» och »hos

utländsk bank eller

bankir innestående») . . 448 991 809: 43 484 396 986: 48 35 405 177: 04

2) guld å utrikes ort, ej

inräknat i metalliska

kassan ............. 110 587 765:73 175 914 812: 81 65 327 047:08

100 732 224: 13

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Metalliska kassan utgjorde den 30 december 1933 259 751 081: 27 kronor,

såsom ovan nämnts i likhet med allt annat guld i balansräkningen bokförd

efter ett värde motsvarande 2 480 kronor per kilogram fint guld.

Vid fastställandet av föreliggande bokslut hava fullmäktige letts av den

uppfattningen, att i nuvarande läge någon ändring av de tidigare tillämpade

bokföringskurserna icke borde företagas och att kursdifferenskontot borde

i sin helhet balanseras såsom en tillgång. För närvarande saknas nämligen

objektiva hållpunkter för ett bedömande av huruvida kursdifferenskontot,

när en avveckling av detsamma i samband med en slutlig stabilisering av

den svenska kronan bör genomföras, kommer att utvisa vinst eller förlust

och huru stor denna vinst eller förlust kommer att bliva. Avgörande härför

äro ett flertal faktorer, bl. a. utvecklingen av kronans värde i förhållande

till andra valutor, storleken av valutareserven och det guldvärde,

som den svenska kronan vid den slutliga stabiliseringen kommer att erhålla.»

Riksbankens rörelse för år 1933 visade enligt det efter ovan angivna

grunder uppgjorda bokslutet ett överskott av 10 591 866 kronor 31 öre, varav

1 803 878 kronor 56 öre utgjorde vinst från avbetalningslånefonden. I överskottet

ingår å utrikesrörelsen uppkommen vinst å 1 561 526 kronor 5 öre,

huvudsakligen utgörande ränteinkomster å riksbankens utländska placeringar.

Samtliga vid inköp av guld och valutor uppkomna kursskillnader

mellan inköps- och bokföringspriserna hava däremot, på sätt framgår av

fullmäktiges berättelse i ovan intagna del, belastat kursdifferenskontot, vilket

å andra sidan krediterats för vid försäljning av guld och valutor uppkomna

kursskillnader mellan försäljnings- och bokföringspriserna. Till skillnad

mot vad fallet var i bokslutet för år 1932, användes i bokslutet för år

1933 icke någon del av årets vinst å bankrörelsen för nedskrivning av kursdifferenskontot,

utan saldot å detta konto, utgörande 102 798 140 kronor

25 öre, balanserades i sin helhet såsom tillgång.

Fullmäktiges särskilda protokoll för den 21 december 1933 utvisar, att

enighet inom fullmäktige icke varit rådande beträffande de sålunda tilllämpade

grunderna för beräkningen av riksbankens vinst för år 1933. En

av fullmäktige, herr Fehr, uttalade nämligen sin anslutning till ett av dåvarande

vice riksbankschefen Lamm framställt förslag av innebörd, att vinsten

å riksbankens egentliga rörelse borde avdragas från det såsom kursdifferenskonto

till år 1934 salderade beloppet, samt att sålunda endast den

å avbetalningslånefonden belöpande vinsten skulle redovisas såsom disponibel

vinst.

Utskottet har för sin del icke funnit anledning till erinran mot de principer,

som av fullmäktige lagts till grund för beräkningen av riksbankens

vinst för år 1933. Icke heller har utskottet något att erinra mot att de

kursskillnader, som i förhållande till de tillämpade bokföringskurserna uppkommit

vid köp och försäljning av guld och valutor, upptagits å ett särskilt

kursdifferenskonto, vars saldo i sin helhet balanserats såsom en tillgång.

Såsom fullmäktige anfört, saknas för närvarande hållpunkter för ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Hankoutskottets utlåtande Nr 27.

9

objektivt bedömande av trögan, huruvida nämnda konto, när en avveckling

av detsamma i samband med en slutlig stabilisering av den svenska kronan

bör genomföras, kommer att utvisa vinst eller förlust och huru stor

denna vinst eller förlust kommer att bliva. Därest vid en framtida valutastabilisering

förlust skulle uppstå å riksbankens guld- och valutareserver, torde

frågan om täckande av förlusten då böra upptagas till prövning. Att i avvaktan

på en stabilisering reservera vinst å riksbankens egentliga rörelse bör

under sådana förhållanden lämpligen icke ifrågakomma, så mycket mindre

som riksbankens vinstmedel under nuvarande statsfinansiella läge äro väl

behövliga för budgetens finansiering.

Med avseende å ställningen å kursdifferenskontot vid slutet av år 1933

framgår av fullmäktiges redogörelse, att en omräkning efter dagskurser

respektive guldpriset i London per den 30 december 1933 av riksbankens utländska

valutor och i den metalliska kassan icke inräknat guld skulle medföra,

att kursdifferenskontot skulle minskas till omkring 2 miljoner kronor.

Vid ifrågavarande omräkning har sålunda hänsyn icke tagits till det i den

metalliska kassan ingående guldet, utgörande vid slutet av år 1933 omkring

260 miljoner kronor (parivärde). Såsom utskottet under punkten 1 härovan

framhållit, ökades sistnämnda guldförråd under året med 54 miljoner kronor

(parivärde). Den vid inköp av detta guld utbetalda överkursen har belastat

kursdifferenskontot.

Vad sålunda förekommit i fråga om bokföringen av riksbankens guld

och utländska valutor m. m. har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmäla.

3:o.

Ifrågasatt inköp av ny motorspruta för Tumba bruk. Revisorerna

hava under § 8 i sin berättelse angående riksbanken (sid. 14) framhållit,

att för brandsläckning för närvarande funnes vid Tumba bruk dels ett antal

äldre brandsprutor, som dreves med handkraft, dels ock en motordriven

brandspruta, för vars förflyttning levande kraft måste användas. Revisorerna

hade funnit denna anordning mindre tillfredsställande och velat ifrågasätta,

örn icke en ny motorspruta borde anskaffas, som kunde förflyttas med

användande av motorkraften. Utryckningen torde i så fall kunna äga rum

betydligt snabbare än nu vore fallet och brandsäkerheten därigenom icke

oväsentligt ökas, vilket syntes vara en angelägenhet av vikt med hänsyn till

föreliggande brandrisk i exempelvis lumpförråd och torkrum.

I anledning av vad revisorerna sålunda framhållit hava fullmäktige i riksbanken

i skrivelse till utskottet den 8 februari 1934 anfört följande:

»Sedan med anledning av revisorernas uttalande förvaltaren vid bruket

efter anmodan yttrat sig i ärendet, hava fullmäktige uppdragit åt honom

att i samråd med sakkunnig person uppgöra kostnadsförslag för anskaffande

av en för brukets behov lämplig motorbrandspruta.

Förvaltaren har sedermera i skrivelse meddelat, att besiktning av bru
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

kets brandsläckningsanordningar förrättats av Stockholms stads brandchef,

såsom tillkallad sakkunnig. Den nuvarande motorsprutan hade därvid befunnits

vara ohanterlig i jämförelse med motorsprutor av nya, lättare konstruktioner,

vilka vore bättre anpassade för brukets behov; och har förvaltaren

för sin del bland olika typer motorsprutor av svensk tillverkning

tillstyrkt inköp av en motorspruta, benämnd ''Stora Hercules’, med en kapacitet

av 1 500 liter per minut vid 9 kg pumptryck och 2 000 liter per

minut vid 6 kg pumptryck, och betingande en kostnad av 4 350 kronor fritt

Tumba.

Vidare har brandchefen, med anledning av den av honom verkställda besiktningen,

i skrivelse till fullmäktige anfört bland annat, att revisorerna

syntes i någon mån hava förbisett eller underskattat den inom bruket befintliga

vattenledningen jämte brandposter, representerande vattentillgångar

för eldsläckning, vilka enligt brandchefens mening vore av utmärkt beskaffenhet.

Vattenledningen med brandposter syntes i allmänhet vara tillfyllest

för eldsläckningsändamål och motorsprutan således att betrakta såsom reservredskap.

Under alla omständigheter borde vattenledningen, brandposterna

och brukets nuvarande motorspruta tillsammans utgöra tillräcklig garanti

för vattentillförseln även vid en mera omfattande eldsvåda. På grund

av brukets ringa utsträckning i längd och bredd samt med hänsyn till befintliga

brandposter syntes motorsprutans transportsvårigheter icke hava

alltför stor betydelse. Från dess uppställningsplats i spruthuset kunde vatten

för eldsläckningsändamål erhållas från Tumbaån utan att sprutan behövde

förflyttas. Från nämnda förvaringsplats behärskade sprutan för närvarande

ett område med 600 meters radie, vilket ur eldsläckningssynpunkt vore av

betydelse, ehuru som nämnt brandposternas vattenkapacitet i allmänhet

vore tillfyllest. På grund av det anförda skulle alltså vattentillgången för

eldsläckningsändamål kunna anses tillfredsställande. Däremot ansåge brandchefen

nödvändigt, att brandslang och annan eldsläckningsmateriel enligt

av honom avgivet förslag kompletterades genom nyanskaffning för en kostnad,

vilken enligt en ungefärlig beräkning icke skulle överstiga 3 000 kronor.

Med anledning av vad brandchefen sålunda anfört hava fullmäktige beslutit

att låta tillsvidare anstå nied inköp av ny motorspruta och i stället

för en kostnad av omkring 3 000 kronor låta anskaffa eldsläckningsmateriel

i huvudsaklig överensstämmelse med vad brandchefen i sin skrivelse föreslagit.

»

Då, såsom framgår av fullmäktiges yttrande, fullmäktige redan vidtagit

åtgärder för tillgodoseendet av syftet med revisorernas påpekande, har utskottet

härigenom endast velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o.

Utredning rörande avdelningskontorens organisation. Revisorerna hava

vidare under § 9 i sin berättelse uttalat, att de funnit, att rörelsen vid

åtskilliga av riksbankens avdelningskontor vore av tämligen ringa omfattning

och vid några av kontoren till och med lämnat underskott, samt ifrågasatt,

örn icke utredning borde verkställas, huruvida driftskostnaderna skulle

kunna förbilligas genom införande av en enklare personalorganisation, genom

koncentrering av rörelsen eller annorledes.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

11

Till stöd liärför hava revisorerna anfört följande:

»Revisorerna hava under sina resor besökt avdelningskontoren i Gävle,

Härnösand, Mariestad, Sundsvall och Visby.

Revisorerna hava vid dessa besök iakttagit, att rörelsen på sina håll varit

av tämligen ringa omfattning, och med anledning därav låtit utarbeta

en såsom bilaga A här intagen sammanställning.1 Av denna framgår omsättningens

storlek och antal ärenden inom olika rörelsegrenar, samt, i sin

helhet, dels omsättning och antal ärenden i medeltal per dag, dels antalet vid

de olika kontoren anställda tjänstemännen, dels ock resultatet av rörelsen.

Till de i tabellbilagan redovisade rörelsegrenarna bör även läggas köp och

försäljning av utländska växlar, växling, utbyte av sedlar och så vidare, vilket

emellertid icke nämnvärt torde förrycka proportionerna.

Såsom av bilagan framgår, har rörelsen resulterat i underskott vid fyra

avdelningskontor och lämnat endast obetydligt överskott vid ett icke ringa

antal av de övriga. Förlusterna och de låga överskotten komma till synes

vid just de kontor, som visa den minsta omsättningen. Vidare utvisar bilagan,

att antalet ärenden i flera fall är ytterligt ringa och näppeligen kan

ge full sysselsättning åt de anställda tjänstemännen.

Den frågan inställer sig då, huruvida riksbankens nuvarande organisation

nied hänseende till avdelningskontorens antal och fördelning i olika landsdelar

kan anses vara den mest ändamålsenliga. Avdelningskontor finnas

nu i samtliga residensstäder utom Stockholm, där all rörelse omhänderhaves

av huvudkontoret, samt dessutom i städerna Norrköping och Sundsvall. De

båda avdelningskontoren i Göteborg och Malmö, om än med en annan ställning

än nu, tillkommo enligt beslut vid 1823 års riksdag. Visby-kontoret

av geografiska skäl år 1851 samt 12 av de övriga kontoren under tiden 1872

-—1896. Skälen för deras inrättande voro av näringspolitisk art och stora

förhoppningar ställdes på möjligheterna att ernå lägre ränta för den lånebehövande

allmänheten. Då genom 1897 års banklag sedelutgivningsrätten

förbehölls riksbanken, ansåg man att avdelningskontor borde inrättas i varje

rikets län. Så skedde även, varvid kontoren förlädes till residensstäderna.

Det sista kontoret av denna art tillkom år 1903 i Uppsala. Därefter hava

ytterligare kontoren i Sundsvall och Norrköping inrättats, det sistnämnda

enligt beslut av 1910 års riksdag. Härmed upphörde anordnandet av nya

avdelningskontor.

Samma skäl, som tidigare gjorts gällande, torde nu ej längre tala för

att riksbanken, under förutsättning att dess uppgifter komma att bibehållas

vid sin nuvarande omfattning, bör hava avdelningskontor inom samtliga

län. Ä ena sidan det enskilda bankväsendets och å andra sidan kommunikationsväsendets

utveckling hava medfört, att näringslivet i betydligt mindre

grad än som förmodades vid avdelningskontorens inrättande är beroende av

förekomsten av ett riksbankens avdelningskontor. Detta synes tydligt framgå

av rörelsens ringa omfattning vid åtskilliga av kontoren. Många av landets

större handels- och industristäder sakna ju dessutom avdelningskontor. Frågan

kommer givetvis i ett annat läge, för den händelse det framdeles skulle

befinnas lämpligt att vidga riksbankens uppgiftssfär.

Riksbankens avdelningskontor fylla emellertid även en annan uppgift.

Genom dem verkställes, framför allt för länsstyrelsernas räkning, i stor utsträckning

såväl in- som utbetalningar till eller från statsverket. Man torde

emellertid kunna ifrågasätta, örn icke denna uppgift skulle kunna fyllas på

Här utesluten.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Xr 27.

annat, mera rationellt och mindre kostsamt sätt. Frågan härom har också

behandlats i en på Kungl. Maj:ts uppdrag genom generalpoststyrelsens försorg

verkställd utredning, avlämnad den 1 juli 1932, rörande postgirorörelsens

användning i den statliga medelsförvaltningen. Av denna utredning synes

framgå, att vissa fördelar ur kontrollsynpunkt vore att vinna genom en

omläggning av nu tillämpade metoder ifråga örn in- och utbetalning.»

I sin ovanberörda skrivelse hava fullmäktige i ärendet anfört följande:

»Revisorerna framhålla, att rörelsen resulterat i underskott vid fyra avdelningskontor

och lämnat endast obetydligt överskott vid ett icke ringa antal

av de övriga. Härtill må erinras, att under ifrågavarande år endast två

avdelningskontor gått med förlust. Avbetalningslånerörelsen torde nämligen

få betraktas såsom en av riksbankens rörelsegrenar, ehuru den ur räkenskapssynpunkt

i viss mån är skild från den övriga rörelsen. Tages hänsyn

till vinsten å avbetalningslånen, inskränker sig antalet kontor som gått

med förlust till två.

Enligt revisorernas åsikt följer av sammanställningen, att antalet ärenden

vid kontoren i flera fall är ytterligt ringa och näppeligen kan giva full

sysselsättning åt de anställda tjänstemännen.

Vad beträffar revisorernas statistiska uppgifter, få fullmäktige till en

början framhålla, att de ärenden inom olika rörelsegrenar, av vilkas sammanlagda

antal revisorerna härlett ett genomsnittsantal per dag, givetvis

icke äro jämförbara. Ärenden inom en rörelsegren kunna representera ett

större mått av arbete än inom en annan gren. Vid jämförelse av de olika

kontorens arbetsbörda är denna synpunkt av betydelse.

Vad vidare beträffar de av sammanställningen icke berörda rörelsegrenarna,

synas de arbetsuppgifter, som föranledas av desamma, förtjäna större

beaktande än som kommit dem till del från revisorernas sida. Revisorerna

framhålla som nämnt, att handläggningen av de i sammanställningen ej

upptagna rörelsegrenarna icke torde förrycka proportionerna. Eftersom

ifrågavarande arbetsuppgifter förekomma vid samtliga kontor i viss proportion

till kontorens storlek, torde man för en mycket approximativ jämförelse

av de olika kontorens arbetsbörda möjligen kunna bortse från dessa

åligganden. Detta är emellertid icke möjligt, örn man vill bedöma den totala

arbetsbörda, som åvilar varje kontor.

Det mest betungande arbete, som vilar på riksbankens avdelningskontor,

torde utan tvivel utgöras av förvaring och sortering av sedlar och mynt

samt växlingsgöromålen. Kontoren äro till väsentlig del sedel- och myntdepåer

till den allmänna omsättningens tjänst. Det torde vara utskottet väl

bekant, att denna uppgift föranleder, att vid kontoren inneligga mycket

betydande kontanta behållningar. Givet är, att förvaringen och kontrollen

härav medföra icke obetydligt arbete. Därtill kommer uppgiften att tillhandahålla

allmänheten alla önskade valörer av sedlar och mynt och att

tillse, att av inkomna sedlar och mynt endast sådana åter utsläppas, som

äro i brukbart skick. Med hänsyn till sistnämnda uppgift sker vid uppräkning

av varje sedel- och myntpost en sortering i syfte att frånskilja icke

längre brukbara betalningsmedel. Endast brukbara sedlar och mynt återutsläppas

i rörelsen, de övriga insändas till huvudkontoret.

Beloppet av utelöpande sedlar var under år 1933 i genomsnitt räknat högre

än under något år sedan 1922. Härav framgår, att arbetsbördan på grund

av kontorens uppgift såsom sedeldepåer icke minskats. För utväxlingsrö
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

13

reisen vid de tjugutre mindre avdelningskontoren föreligger statistik såväl

för kalenderåret 1919 som för tiden mars 1930—februari 1931. Senare statistik

finnes icke. En jämförelse mellan nämnda uppgifter visar för de ifrågavarande

kontoren sammanlagt endast en mycket obetydlig minskning av

denna rörelse.

Andra göromål, som revisorerna icke alls berört, äro korrespondensgöromålen,

vilka i synnerhet vid vissa kontor hava en avsevärd omfattning. Det

bör i detta sammanhang erinras, att diskontering av växlar och utlämnande

av borgenslån föranleda avisering såväl vid kreditens beviljande som eventuellt

även vid dess återbetalning.

Även andra rörelsegrenar förekomma ehuru i olika omfattning vid olika

kontor. Inkassering av andra än i riksbanken diskonterade växlar, exempelvis

för utländsk uppdragsgivares räkning, kan ibland hava en betydande

omfattning. Överföring av likvider mellan kontoren, utbetalningar för affärsbanker,

utländska bankförbindelsers och andra uppdragsgivares räkning

kan riksbanken icke undandraga sig. Revisorerna omnämna köp och

försäljning av utländska växlar. Köp och försäljning av utländska valutor

omfatta vid samtliga kontor givetvis även utländska sedlar.

Ovan har nämnts, att avdelningskontorens rörelse under år 1932 inkl. avbetalningslånerörelsen

gått med förlust endast vid två kontor. Såsom framgår

av fullmäktiges berättelse till bankoutskottet innevarande år, hava kontoren

under år 1933 visat ett något sämre resultat. Dock uppvisar rörelsen

förlust endast vid fyra kontor. I nämnda berättelse hava fullmäktige redogjort

för orsakerna till att rörelsen icke burit sig bättre. Framför allt har

därvid hänvisats till den under större delen av år 1933 mycket obetydliga

rediskonteringen och de låga räntesatserna. Det är endast helt naturligt, att

flertalet avdelningskontor under sådana förhållanden måst uppvisa minskad

såväl omsättning som vinst och att vissa till och med gått med förlust.

Beträffande förhållandet mellan kontorens arbetsbörda och deras ekonomiska

resultat få emellertid fullmäktige med instämmande hänvisa till ett

uttalande av bankoutskottet vid 1924 års riksdag, som nedan kommer att

ytterligare beröras. Utskottet framhöll, att som avdelningskontorens verksamhet

är anordnad frågan, huruvida inkomsterna bokföringsmässigt täcka

förvaltningskostnaderna eller ej, icke har någon egentlig betydelse för bedömande

av kontorens arbetsbörda. Resultatet av det arbete, som på grund

av penningrörelsen åvilar kontorens tjänstemän, komme icke, framhöll utskottet,

till uttryck i kontorens vinst- och förlustkonto. Huruvida ett riksbankens

avdelningskontor bokföringsmässigt lämnade vinst eller förlust

vore närmast beroende av huruvida diskontering förekomme vid kontoret

eller icke. Sedan flertalet provinsbanker uppgått i de större affärsbankerna,

hade rediskonteringen i allmänhet koncentrerats till huvudkontoret och de

största avdelningskontoren. Arbetet med inkassering av rediskontcrade växlar

utfördes likväl av vederbörande avdelningskontor, varemot hela ränteinkomsten

påfördes det kontor, som verkställt rediskonteringen.

Revisorerna framhålla i sitt förevarande uttalande, att riksbankens avdelningskontor

hava den för bankens .samtliga kontor gemensamma uppgiften,

att de i stor utsträckning förmedla in- och utbetalningar till eller från

statsverket, framför allt för länsstyrelsernas räkning. Ej heller denna arbetsbörda

kommer till uttryck i den av revisorerna gjorda sammanställningen.

Revisorerna ifrågasätta, örn icke denna uppgift kunde fyllas på annat mera

rationellt och mindre kostsamt sätt. Frågan huru kostsamt denna uppgift

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

för närvarande handlägges, torde sammanhänga med spörsmålet, huruvida

dess borttagande från riksbanken borde föranleda indragning av kontor,

som tillfälligtvis går med förlust. Revisorerna erinra, att frågan om omläggning

av statsverkets kassarörelse med anlitande av postgirorörelsen behandlats

i en utredning, verkställd genom generalpoststyrelsens försorg och avlämnad

den 1 juli 1932. Denna utredning har hittills endast föranlett åtgärd

i ett avseende, nämligen vad beträffar kommunernas hållande av postgirokonto.

Däremot synes det större spörsmålet, huruvida inbetalningarna

för länsstyrelsernas räkning i regel böra gå över av styrelserna inrättat postgirokontor,

tillsvidare hava ställts på framtiden. Enligt fullmäktiges mening

är det också tveksamt — framför allt med hänsyn till den rätt avsevärda

tid, det i vissa fall skulle taga vid inbetalning till länsstyrelse över postgiro,

innan underrättelse örn inbetalningen nådde länsstyrelsen — huruvida den

föreslagna anordningen kan anses lämplig.

I sitt övervägande av frågan om riksbankskontorens existensberättigande

erinra revisorerna, att kontoren tidigare ansetts hava en stor uppgift att

fylla såsom långivare. Numera skulle emellertid näringslivet, enligt revisorernas

förmenande, i betydligt mindre grad vara beroende av förekomsten

av ett riksbankens avdelningskontor. Å andra sidan anse fullmäktige, att

man icke bör underskatta betydelsen för penningmarknaden av att riksbanken

driver utlåningsrörelse å olika orter i landet. Den konkurrens, som riksbanken

genom sin direkta utlåning är i tillfälle att utöva, torde, enligt vad

på olika håll omvittnats, vara ägnad att utöva inverkan på de enskilda kreditinstitutens

räntesatser och lånevillkor i övrigt. Härigenom fungera kontoren

såsom organ för riksbankens penningpolitik.

Revisorerna ifrågasätta, om icke utredning borde verkställas, huruvida

kontorens driftskostnader skulle kunna förbilligas genom införande av en

enklare personalorganisation, genom koncentrering av rörelsen eller annorledes.

Vad beträffar frågan örn en ändrad organisation av kontoren, få fullmäktige

erinra, att denna tidigare varit föremål för riksdagens behandling.

I yttrande över tvenne motioner vid 1913 års riksdag angående upprättande

av ett avdelningskontor i Hälsingborg anförde fullmäktige, att till

följd av det otillfredsställande resultatet av rörelsen vid åtskilliga av riksbankens

avdelningskontor i den mån resultatet framginge av vinsten på rörelsen

hos dem uppstått tanken, att åt dessa kontor skulle kunna givas en

organisation och personalutrustning, som närmare motsvarade den begränsade

rörelsen. Fullmäktige föreslogo också viss ändrad organisation för det

nya kontoret. Förslaget om den ändrade organisationen avslogs emellertid

av riksdagen vid gemensam votering.

I skrivelse den 17 januari 1914 till bankoutskottet framhöllo fullmäktige,

att en sådan organisation som föregående år föreslagits för det då ifrågasatta

Hälsingborgskontoret, skulle utan men för rörelsen och utan åsidosättande

av riksbankens trygghet låta sig genomföras för de mindre riksbankskontorens

del. Med anledning av detta förslag beslöt riksdagen dels en

dylik omorganisation av kontoret i Mariestad, dels att bemyndiga fullmäktige

att efter hand omorganisera andra riksbankens avdelningskontor. Den

förenklade organisationen började tillämpas från och med 1915 vid kontoren

i Halmstad, Mariestad och Växjö samt från och med 1916 vid kontoren

i Härnösand, Kalmar, Nyköping, Visby, Vänersborg och Västerås.

I skrivelse till bankoutskottet vid 1921 års riksdag med anledning av 1902

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

15

års löneregleringskommittés betänkande angående lönereglering vid riksdagens

verk framliöllo fullmäktige emellertid, att enligt den erfarenhet,

som vunnits under den tid den nya organisationen tillämpats vid de mindre

avdelningskontoren, densamma icke kunde anses fylla befogade anspråk.

Detta gällde särskilt ur kontrollsynpunkt. Fullmäktige hade därför kommit

till den övertygelsen, att man beträffande dessa avdelningskontor borde återgå

till samma organisationsform som vid övriga kontor å andra platser än

Göteborg och Malmö. En sådan förändring ansågs också av bankoutskottet

vara ur kontrollsynpunkt erforderlig, och det i anledning därav framlagda

förslaget bifölls av riksdagen.

Fullmäktige hava ovan berört ett uttalande av 1924 års bankoutskott.

Detta föranleddes av den berättelse, som statsrevisorerna avgåvo år 1923,

och som var av följande innebörd:

Revisorerna funno det nödvändigt att, om ej vid något kontor riksbankens

rörelse kunde hållas vid sådan omfattning, att den någorlunda täckte enligt

staten bestämda avlöningar och nödvändiga förvaltningsutgifter, ånyo

toges under övervägande, huruvida ej genom omorganisation av kontorens

styrelse och personal omkostnaderna kunde nedbringas.

Bankoutskottet gjorde i anledning härav följande uttalande beträffande

kontorens arbetsbörda:

’Det är givetvis vanskligt för utskottet att bilda sig en någorlunda tillförlitlig

uppfattning om den arbetsbörda, som påvilar kontorens tjänstemän.

Vid en undersökning, som utskottet genom en delegation bland sina ledamöter

företagit vid vissa avdelningskontor, har utskottet emellertid kommit

till den uppfattningen, att någon mera avsevärd besparing i förvaltningskostnaderna

genom minskning av antalet tjänstemän näppeligen är

möjlig. Även om vid de kontor, som hava den minsta rörelsen, arbetet i och

för sig åtminstone vissa tider av året skulle medgiva indragning av en

tjänst, synes dock detta knappast kunna ske utan eftersättande av tillbörlig

kontroll. Det bör här jämväl erinras om, att riksdagen så sent som år

1921 i samband med en ändrad uppdelning i tjänstegrader beslutit återinförande

av kamrerarebefattningarna vid de avdelningskontor, där sådan

befattning under de närmast föregående åren varit förenad med befattningen

som kontorsföreståndare. Det kan givetvis icke vara lämpligt att, sedan riksdagen

så nyligen prövat denna fråga och därvid med hänsyn till kontrollen

beslutit en återgång till den före år 1914 tillämpade ordningen, organisationsfrågan

nu ånyo upptages till provning.’

Enligt fullmäktiges mening äro de skäl, som år 1921 föranledde återgång

till den nuvarande organisationsformen för avdelningskontoren, fortfarande

gällande. Den omständigheten, att avdelningskontoren under vissa perioder

icke visa någon vinst eller endast lämna obetydlig vinst eller till och med

gå med förlust, synes icke i och för sig böra föranleda en ändring av deras

organisation. För all bankverksamhet och även för rörelsen vid riksbankens

avdelningskontor gäller, att densamma är underkastad konjunkturens

växlingar. Givetvis hava fullmäktige sin uppmärksamhet fästad på

att personalen vid samtliga kontor effektivt utnyttjas.

Örn en utredning rörande avdelningskontorens organisation kommer till

stånd, synes det oundvikligt, att en sådan utredning utvidgas att omfatta

frågan örn riksbankens och därmed även avdelningskontorens arbetsområde,

framför allt i vad mån det anses önskvärt, att dessa kontor driva

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

direkt utlåning. 1924 års bankoutskott rekommenderade i sitt meranämnda utlåtande

enhälligt en utvidgning av riksbankens direkta kreditförbindelse med

allmänheten. Utskottet framhöll nämligen, att i den mån avdelningskontoren,

i överensstämmelse med den uppfattning, som vid åtskilliga tillfällen gjort

sig gällande inom riksdagen, såsom långivare trädde i mera direkt förbindelse

med allmänheten, deras verksamhet utvidgades och tjänstemännen

tillfördes ökat arbete. Sedan dess har dock inom kreditväsendets område så

mycket inträffat, att ett förnyat övervägande av denna fråga kan anses motiverat.

Å andra sidan kan det med fog ifrågasättas, örn ett sådant övervägande

bör äga rum just nu, innan vissa problem, som beröra statens förhållande

till bankväsendet, kommit närmare sin lösning.

En eventuell utredning rörande avdelningskontoren synes böra omfatta

den av revisorerna berörda frågan om en koncentrering av rörelsen. Vid

utredningen härav torde även böra övervägas, huruvida en förflyttning av kontor

till annan plats kan anses lämplig. Dessa spörsmål kunna givetvis icke bedömas

utan hänsyn till huruvida därav föranledes en mera avsevärd omläggning

av statsverkets kassarörelse och om i sådant fall en dylik omläggning

lämpligen bör genomföras.»

I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att de skäl, som

tidigare varit avgörande vid upprättandet av riksbankens avdelningskontor,

numera i viss mån förlorat sin bärkraft. Med den utveckling, kreditväsendet

tagit, har näringslivet i minskad omfattning blivit beroende av dessa kontor.

I samma riktning har verkat kommunikationsväsendets utveckling ävensom

införandet av postgirorörelsen. I åtskilliga större handels- och industristäder

saknas dessutom avdelningskontor för riksbanken. Den rörelse, som bedrives

vid åtminstone vissa av dessa kontor, är ock, såsom revisorerna påvisat, av

jämförelsevis ringa omfattning, medan å andra sidan omkostnaderna för

kontoren äro rätt betydande. Vid bedömandet av förhållandet mellan avdelningskontorens

arbetsbörda och deras ekonomiska resultat bör emellertid,

såsom fullmäktige framhållit, beaktas, att vissa betungande rörelsegrenar,

t. ex. växlingsrörelsen, äro av beskaffenhet att icke tillföra kontoren någon

vinst samt att till följd härav avgörande vikt ej bör fästas vid det bokföringsmässigt

framlagda resultatet av kontorens verksamhet. Utan att närmare

ingå på dessa förhållanden finner utskottet med hänsyn till det förändrade

läge, som i ovan berörda avseenden inträtt sedan avdelningskontorens tillkomst,

önskvärt, att frågan om bibehållandet av den nuvarande organisationen

av riksbankens nät av avdelningskontor göres till föremål för övervägande,

och utskottet vill därför ansluta sig till revisorernas förslag om att en utredning

av frågan verkställes. Ytterligare skäl för en sådan utredning torde

ligga däri, att den av avdelningskontoren bedrivna verksamheten hittills icke

varit föremål för en sådan översyn ur ekonomiska synpunkter, som under senare

år ägt rum beträffande åtskilliga andra statliga förvaltningsgrenar.

Från angivna utgångspunkt torde utredningen väsentligen böra inriktas

på att utröna, huruvida arten och omfattningen av de arbetsuppgifter,

som nu åvila avdelningskontoren, erfordra en för staten så

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

17

kostsam organisation, som dessa kontor utgöra. I avseende härå böra

givetvis, såsom revisorerna framhållit, i första hand undersökas möjligheterna

för ett nedbringande av kostnaderna för kontoren och för en koncentrering

av deras rörelse, exempelvis genom överflyttande av arbetsuppgifter

från ett avdelningskontor till ett annat sådant eller till huvudkontoret.

1 detta sammanhang inställer sig, såsom revisorerna jämväl framhållit, den

frågan, huruvida riksbankens nuvarande organisation med hänsyn till avdelningskontorens

antal och fördelning i olika landsdelar är den mest ändamålsenliga;

indragning av kontor eller förflyttning av kontor till annan plats

kan efter närmare utredning befinnas lämplig. Även sådana organisatoriska

förändringar, som avse arbetsuppgifters överförande från avdelningskontor

till organ utanför riksbanken, böra emellertid tagas under omprövning. Härutinnan

synes bland annat böra övervägas, huruvida och i vad mån kontorens

befattning med statsverkets medelsförvaltning skulle kunna övertagas

av postgirorörelsen. Med avseende å den av riksbanken förvaltade avbetalningslånefonden

bör vid utredningen beaktas, att organisationsförändringarna,

såvitt möjligt, icke medföra olägenheter för den lånesökande allmänheten.

Såsom framgår av det anförda, bör enligt utskottets mening nu avsedda

utredning begränsas till att söka ernå sådana organisatoriska förändringar

beträffande avdelningskontoren, som utan åsidosättande av viktiga allmänna

intressen kunna medföra fördelar ur statsekonomisk synpunkt. Att på sätt

fullmäktige gjort gällande, utredningen skulle utvidgas till att omfatta

frågan om riksbankens arbetsområde och ställning i kreditväsendet, torde

icke vara lämpligt. Frånsett det att utredningen härigenom skulle i avsevärd

mån fördröjas, torde denna fråga, som så nära berör det svårlösta

problemet om statens förhållande till bankväsendet, endast indirekt

sammanhänga med de spörsmål av mera begränsad räckvidd, som den nu

ifrågasatta utredningen skulle avse att klarlägga. I detta sammanhang vill

utskottet jämväl erinra, att den förhoppning om utvidgad lånerörelse vid

riksbankens avdelningskontor, som uttalades av bankoutskottet år 1924,

då frågan om avdelningskontorens organisation senast var föremål för utskottets

behandling, ej infriats.

Den utredning om riksbankens avdelningskontor, som utskottet sålunda

förordar, torde lämpligen böra verkställas genom fullmäktiges försorg. Utredningen

synes med den begränsade omfattning, som utskottet föreslår,

böra kunna så bedrivas, att resultatet av densamma kan snarast framläggas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må besluta uppdraga åt fullmäktige i riksbanken

att låta verkställa utredning angående riksbankens

avdelningskontor i överensstämmelse med de riktlinjer, som

av utskottet här ovan angivits.

Bihang till riksdagens protokoll

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

5:o.

Protokoll och berättelser. Vid granskning av ovannämnda protokoll och

berättelser har utskottet i övrigt ej funnit något förhållande, som påkallat särskilt

yttrande från utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

6:o.

Ansvarsfrihet. Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1932

hava riksdagens senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse

meddelat, att med avseende på riksbankens förvaltning under den tid, granskningen

omfattat, revisorerna ej funnit anledning till erinran utöver vad i

berättelsen förekommit, samt att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet

borde fullmäktige beviljas.

De revisorer, som, valda av riksdagen, granskat avdelningskontorens i

orterna förvaltning år 1932, hava likaledes i sina berättelser tillstyrkt ansvarsfrihet

för kontorens styrelser.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit

anledning till erinran utöver vad förut blivit anfört samt att utskottet för

sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels

för förvaltningen under år 1932 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för

de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1933 till och med

den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 12 april 1934.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

19

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit;

från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindley, Stendahl, Johansson i Friggeråker,

Ernfors, Berling, Forssell och Bjurström*;

från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Lovén, Paulsen, Wikström,

Svedman*, Hammarlund och Elmroth*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering
-

Reservationer:

vid punkten 2 (ang. riksbankens kursdifferenskonto m. m.):

av herrar Stendahl, Ernfors, Forssell, Leffler och Svedman, vilka ansett,

att utskottet under denna punkt bort anföra följande:

»Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att enligt beslut av fullmäktige

riksbankens bokslut för år 1933 upprättats efter delvis andra grunder

än som tillämpats vid bokslutet för år 1932. Medan i bokslutet för sistnämnda

år icke mindre än kr. 6 392 267: 94 — i vilket belopp ingick dels

hela vinsten å utrikesrörelsen, dels ock viss del av bankens vinst i övrigt —

disponerades för nedskrivning av saldot å kursdifferenskontot, har i bokslutet

för år 1933 någon nedskrivning av nämnda konto icke ägt rum. Den förändrade

ståndpunkt, som fullmäktige sålunda intagit, är desto mer ägnad

att väcka uppmärksamhet som behovet av nedskrivning väsentligt ökats under

år 1933, i det att saldot å kursregleringskontot, som vid slutet av år 1932

utgjorde kr. 25 392 267: 94 (före nedskrivningen), ett år senare stigit till icke

mindre än kr. 102 798 140:25. Utvecklingen av detta konto motiverar icke

såsom skett ändring av 1932 års förfaringssätt.

Vid bedömande av nu förevarande spörsmål har utskottet visserligen beaktat,

att det med hänsyn till det nuvarande statsfinansiella läget ur budgetär

synpunkt vore önskvärt, att riksbankens vinstmedel i största möjliga

utsträckning tillgodoföras budgeten. Å andra sidan har utskottet ansett sig

icke kunna bortse från att de valutapolitiska förhållandena innebära betydande

förlustrisker för riksbanken. Fullmäktige själva hava ock i sin berättelse

till riksdagen1 givit uttryck åt betänkligheter härutinnan. Att under

sådana förhållanden för budgetändamål disponera all å riksbankens rörelse

uppkommen vinst och sålunda överlämna åt framtiden att helt sörja för

eventuell täckning av det alltjämt växande kursdifferenskontot står enligt

utskottets mening icke i överensstämmelse med sunda statsfinansiella principer.

Såsom framgår av det anförda, håller utskottet före, att den omlägg
-

.Ifr sid. 4 i detta utlåtande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

ning av grunderna för upprättandet av riksbankens bokslut, som år 1933

genomfördes av fullmäktige, icke borde hava beslutats. I anslutning härtill

förutsätter utskottet, att sådan rättelse vidtages i bokslutet för nämnda år,

att det såsom vinst å den utländska rörelsen redovisade beloppet, uppgående

till kr. 1 561 526: 05, tillgodoföres kursdifferenskontot. Då utskottet i övrigt

icke funnit anledning till erinran mot de principer, som tillämpats beträffande

beräkningen av riksbankens vinst för år 1933, torde följaktligen såsom

vinst för detta år böra upptagas kr. 9 030 340:26 (10 591 866:31 —

1 561 526: 05).

Vad sålunda förekommit beträffande beräkningen av riksbankens vinst

för år 1933 har utskottet, med tillkännagivande tillika av sin egen uppfattning,

velat för riksdagen

omförmäla»;

vid punkten 4 (ang. utredning rörande avdelningskontorens organisation):

av herr Lovén, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava

följande lydelse:

»I likhet---förvaltningsgrenar.

Från angivna — ---allmänheten.

Såsom fullmäktige framhållit, torde det vara oundvikligt, att den nu avsedda

utredningen utvidgas att omfatta jämväl frågan om riksbankens och

därmed även avdelningskontorens arbetsområde, framför allt i vad mån det

anses önskvärt, att dessa kontor driva direkt utlåning. Innan ställning tagits

till denna fråga, torde näppeligen något avgörande kunna träffas angående

ovanberörda spörsmål av mera organisatorisk och teknisk innebörd. I detta

sammanhang må erinras, att 1924 års bankoutskott, som ingående granskade

avdelningskontorens verksamhet, enhälligt rekommenderat en utvidgning av

riksbankens direkta kreditförbindelse med allmänheten samt uttalat, att i

den mån avdelningskontoren såsom långivare trädde i mera direkt förbindelse

med allmänheten, deras verksamhet skulle utvidgas och tjänstemännen

tillföras ökat arbete. Beaktas bör jämväl, att, såsom fullmäktige framhållit,

utlåningsrörelsen vid avdelningskontoren är ägnad att utöva inverkan på de

enskilda kreditinstitutens räntesatser och lånevillkor i övrigt samt sålunda

utgör ett medel för riksbankens penningpolitik. Med hänsyn till vad nu anförts

och då under senare år betydande förändringar inträtt inom kreditväsendets

område, torde det vara angeläget, att frågan örn avdelningskontorens

direkta utlåningsrörelse tages under omprövning vid den föreslagna utredningen.

Den utredning---försorg. Utredningen bör så bedrivas, att resul
tatet

av densamma kan snarast framläggas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen----------------

----angivits»; samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

21

vid punkten 5 (ang. protokoll och berättelser):

av herrar Stendahl, Ernfors, Forssell, Leffler och Svedman, vilka ansett,

att i utskottets utlåtande jämväl bort inflyta en punkt av följande lydelse:

»Vid läsningen av fullmäktiges särskilda protokoll för den 21 november

1933 har utskottet inhämtat, att, sedan finansdepartementet för inkomstberäkningen

beträffande budgetåret 1934/1935 under hand hemställt om uppgift

angående riksbankens beräknade vinst för år 1934, inom riksbanken

uppgjorts en vinstberäkning, avseende sistnämnda år. Enligt denna beräkning

skulle under förutsättning dels att riksbankens utlåning inom landet

under år 1934 vore i genomsnitt av samma omfattning som under år 1933,

dels ock att någon inkomst icke beräknades av utrikesrörelsen eller på köp

och försäljning av guld, inkomsterna för den egentliga bankrörelsen för år

1934 uppgå till .................................... kr. 6 590 000: —

och omkostnaderna, inklusive beräknad kostnad å 800 000

kronor för sedeltryckeriets byggnad, till.............. » 4 250 000: —-

Nettovinsten skulle följaktligen uppgå till............ kr. 2 340 000: —

Härtill komme vinsten på avbetalningslånefonden .... » 1 600 000: —

Summa vinst kr. 3 940 000: —.

I anslutning härtill uttalade fullmäktige i protokollet, att resultatet av riksbankens

verksamhet i dess helhet bleve beroende av de pris, till vilka bankens

innehav av guld och valutor komme att försäljas eller bliva bokförda

samt att intill dess läget på valutamarknaden stabiliserats, riksbanken borde

balansera hela den vinst, som uppstode på dess inhemska, egentliga rörelse.

Vad däremot anginge vinsten å avbetalningslånefonden syntes något avgörande

principiellt hinder icke möta mot inlevererandet till statsverket av

, densamma. På grund härav beslöto fullmäktige att genom utdrag av sitt

protokoll i detta ärende underrätta chefen för finansdepartementet, att enligt

fullmäktiges åsikt den beräknade vinsten för år 1934 på riksbankens avbetalningslånefond,

1 600 000 kronor, syntes kunna upptagas i beräkningen

för budgetåret 1934/1935 såsom statsverkets inkomst från riksbanken.

Enligt vad som meddelats utskottet av riksbankschefen, hade chefen för

finansdepartementet ansett sig med hänsyn till det statsfinansiella läget icke

kunna godtaga de av fullmäktige tillämpade grunderna för beräkningen av

riksbankens vinst för år 1934.

Till fullmäktiges protokoll för den 21 december 1933 anförde riksbankschefen

— efter det frågan örn beräkningen av riksbankens vinst för år 1933

behandlats -—, att örn de principer, vilka fullmäktige beslutit tillämpa beträffande

sagda vinstberäkning (jfr punkten 2 härovan), i huvudsak tilllämpades

även för beräkningen av 1934 års vinst, till det tidigare beräknade

vinstbeloppet 3 940 000 kronor syntes böra läggas dels överskott å den utländska

rörelsen, förslagsvis 3 000 000 kronor, dels ock det belopp å 800 000

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

kronor, vilket beräknats såsom kostnad för sedeltryckeriets nybyggnad och

vilket syntes kunna balanseras, till dess byggnaden färdigställts. Vinsten för

år 1934 syntes sålunda kunna beräknas till sammanlagt omkring 7 700 000

kronor.

För egen del finner utskottet anmärkningsvärt, att efter det fullmäktige i

slutet av november 1933 till finansdepartementet avgivit en beräkning av

riksbanksvinsten för år 1934 och därvid icke upptagit någon inkomst å utrikesrörelsen,

en månad senare — till synes för att tillgodose önskemål örn

största möjliga bidrag från riksbanken för täckande av budgetbehoven —

uppräkning av riksbankens vinst skett genom tillägg av bl. a. beräknat överskott

å den utländska rörelsen. Utan att här upptaga frågan örn lämpligheten

av att, innan kursdifferenskontot slutligt reglerats, redovisa vinst å nämnda

rörelse — i vilket avseende må hänvisas till den under punkten 2 härovan

avgivna reservationen — har utskottet velat vad i detta ärende förekommit

för riksdagen

omförmäla.»

Stockholm 1934. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.

416797

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:204 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning. s. 1 i texten