Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa.

1934-05-15 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1934:46, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till lag om sparbankernas säkerhetskassa.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1934 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till

lag om sparbankernas säkerhetskassa.

I en till riksdagen avlåten, den 12 januari 1934 dagtecknad proposition

nr 54, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, bar

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen

antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn sparbankernas

säkerhetskassa.

Berörda förslag kommer i det följande att av utskottet återgivas.

I en den 5 februari 1930 dagtecknad framställning anhöll svenska sparbanksföreningens

styrelse, att Kungl. Majit måtte genom proposition förelägga

riksdagen förslag till införande i sparbankslagen av bestämmelser,

åsyftande att för samtliga sparbanker i riket bilda en gemensam säkerhetsfond,

»sparbankernas allmänna säkerhetsfond». Till stöd för denna

framställning anförde styrelsen bland annat:

Svenska sparbanksföreningens strävan att konsolidera sparbanksrörelsen

hade dittills baserats på frivillighetens grund. Sedan, på sparbankernas

framställning, i 1923 års sparbankslag medgivits rätt för sparbank

att använda ett belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande bildades i ändamål att utgöra

en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma

intressen, hade år 1926 bildats »Svenska sparbankernas garantikassa,

förening u. p. a.» med ändamål att tillgodose medlemmarnas gemensamma

intressen genom att vid behov ekonomiskt stödja sådana sparbanker,

för vilka stöd från föreningens sida efter undersökning befunnes

vara möjligt och önskvärt. Garantikassan, i vilken ingått 84 sparbanker,

hade lämnat stöd åt hjälpbehövande sparbanker och sålunda fyllt en

betydelsefull funktion. Emellertid hade sedermera inträffat händelser,

vilka syntes påkalla ytterligare och mera vittgående åtgärder för stärkande

av sparbankernas ställning. Styrelsen utginge därvid från att

landets sparbanker, omslutande förvaltade medel till belopp av omkring

tre miljarder kronor, både borde och kunde åstadkomma en gemensam

säkerhetsfond av sådan storlek, att den bleve i stånd att bereda insaltare

ersättning för förluster i följd av sparbanks insolvens. Det vore ett

gemensamt intresse för sparbankerna att bevara det allmänna förtroende,

som de av gammalt åtnjutit men som på senare tid hotats genom

vissa allbekanta tilldragelser. Ett kort tid förut inträffat fall med svårartade

bedrägeri- och förfalskningsmoment hade gjort saneringsfrågan

Bihang till riksdagens protokoll 1931. S sami. Nr tili—47.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

ytterligt aktuell. Att på frivilligketens väg uppnå en tillfredsställande

lösning av frågan syntes icke kunna påräknas. I garantikassan, som

dock ställde jämförelsevis blygsamma anspråk på sina medlemmar, bade

endast ett mindretal av landets sparbanker inträtt. Sådan saken läge till,

särskilt efter den senast inträffade händelsen, gjorde förhållandena det

alldeles nödvändigt att frångå frivillighetens väg. Det läge i sakens natur,

att det vore med tvekan styrelsen velat framlägga förslag örn obligatorisk

anslutning till en sparbankernas gemensamma säkerhetsfond.

Det vore en betänklig väg att slå in på. Men då denna väg vore den

enda säkert framkomliga till betryggande och uppehållande av den för

landet oändligt gagneliga sparbanksverksamheten samt för återställande

av det förtroende, med vilket sparbankerna dittills omfattats, och då sparbankerna

vore rustade att gå denna väg, ansåge styrelsen all tvekan böra

försvinna.

Styrelsen erinrade vidare örn tillvaron av lagstiftning rörande obligatorisk

säkerhetsfond för sparbanker i Finland och Norge samt utvecklade

sin uppfattning örn huruledes en allmän säkerhetsfond för de svenska

sparbankerna borde anordnas och förvaltas.

Över denna framställning avgav sparbanksinspektionen, efter överståt-,

hållarämbetets och länsstyrelsernas hörande, utlåtande den 14 mars 1930.

Sparbanksinspektionen förordade inrättandet av en fond av ifrågavarande

art samt föreslog vissa bestämmelser beträffande fondens organisation

och verksamhet. Länsstyrelserna ställde sig i allmänhet välvilliga mot

förslaget.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades i november 1930

inom finansdepartementet, med biträde av professorn C. G. Björling i

egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig, en promemoria angående inrättandet

av en allmän säkerhetskassa för rikets sparbanker. Promemorian

var åtföljd av, bland annat, ett utkast till lag örn sparbankernas allmänna

säkerhetskassa.

Över det sålunda tillkomna förslaget infordrades utlåtande från sparbanksinspektionen

ävensom från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,

vilka jämväl anbefalldes att vid sammanträden med representanter

för sparbankerna inhämta deras uppfattning i ärendet. Endast tre länsstyrelser,

nämligen länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands

län, hava ställt sig avvisande mot förslaget, medan övriga länsstyrelser

däremot tillstyrkt kassans inrättande. Överståthållarämbetet har

uttalat betänkligheter mot den ifrågasatta obligatoriska anslutningen till

kassan men funnit sig icke böra motsätta sig åtgärder i föreslaget syfte.

Av de sparbanker, som uttalat sig i ämnet, hava omkring 140 i princip tillstyrkt

och omkring 90 avstyrkt det föreliggande förslaget, varjämte något

över ett hundratal förordat uppskov med frågans lösning.

Med hänsyn till den tid som förflutit, sedan berörda utlåtanden inkommit,

anmodades den 7 september 1933 sparbanksinspektionen och sparbanksföreningens

styrelse att ånyo avgiva utlåtanden i ärendet, och meddelade

dessa i anledning härav, att under nämnda tid icke några omständig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

3

heter tillkommit, som föranledde ändring i förut intagen ståndpunkt. Inom

finansdepartementet verkställdes därefter en överarbetning av Björungs

förslag, varefter lagrådet hördes över det nya förslaget.

Detta förslag innebär i stort sett, att en särskild fond — sparbankernas

säkerhetskassa — skall bildas genom obligatoriska bidrag av alla sparbanker

i riket. Kassan är avsedd att bliva ett särskilt tillskapat rättssubjekt,

som förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i Stockholm.

Kassan skall hava till uppgift att under vissa angivna förutsättningar och

efter prövning av kassans styrelse lämna hjälp åt sparbanker och gottgörelse

åt insättare.

Departementschefen har beträffande frågan örn den föreslagna

lagstiftningen bör komma till stånd anfört följande:

Såsom av den föregående redogörelsen framgår föreligga inom sparbanksvärlden

vissa strävanden att genom en samverkan mellan sparbankerna

utjämna förlustriskerna och öka säkerheten för insättarna. En

utgångspunkt har därvid varit, att en stark intressegemenskap mellan

sparbankerna ansetts föreligga. Då emellertid gjorda försök att på frivillighetens

väg uppnå en samverkan av nämnda slag icke lett till åsyftat

resultat, hava förslag framställts att — liksom i Finland och Norge redan

skett — genom lagstiftning åstadkomma obligatorisk anslutning och

bidragsskyldighet till en kassa med förevarande syfte. Ett sådant ingripande

har utan meningsskiljaktighet förordats av sparbanksföreningens

styrelse och har också tillstyrkts av det stora flertalet länsstyrelser. Vidare

torde böra framhållas, att sparbanksinspektionen, som numera hunnit

förvärva en ingående kännedom örn sparbanksväsendet, i ett nyligen

avgivet yttrande kraftigt understrukit den även tidigare av inspektionen

uttalade önskvärdheten av en sådan kassas inrättande.

Det framkomna förslaget anser jag vara värt allvarligt beaktande.

Uppenbarligen bör emellertid en lagstiftning icke komma till stånd, såvida

icke väsentliga fördelar ur allmän synpunkt kunna vinnas genom densamma.

Vid frågans tidigare behandling har härvidlag särskilt framhållits

intresset av att stärka allmänhetens vid den tiden i viss mån rubbade

förtroende för sparbankerna. Måhända kan med visst fog sägas, att

detta intresse för närvarande icke är i samma mån aktuellt. Man får också

hoppas, att icke nya händelser skola inträffa, som föranleda liknande påfrestningar

för sparbanksväsendets anseende som för några år sedan, men

det kan enligt min mening icke vara klokt att i denna förhoppning underlåta

att skapa en organisation, som likväl under vissa förhållanden kan

komma att visa sig behövlig. Tvärtom är åtgärdens effektivitet i en

dylik situation beroende av, att den ifrågavarande organisationen under

en tid av mera lugna förhållanden varit i verksamhet.

Vad man synes böra fästa den största vikt vid är överhuvud, att den

föreslagna kassan säkerligen skulle vara ägnad att i väsentlig mån öka

sparbanksinsättarnas trygghet. Sparbanksinspektionens inrättande har

otvivelaktigt utgjort ett betydelsefullt steg i denna riktning, men lika tydligt

är, att inspektionen icke kan förhindra, att insättarna i en sparbank

kunna utsättas för avsevärda risker. De i sparbankslagen givnti bestämmelserna

örn skyldighet för sparbank att uppehålla viss relation mellan

fonderna och inlåningen kunna uppenbarligen heller aldrig skärpas därhän,

att varje särskild sparbank förpliktas alt hålla fonder av sådan stor
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

lek, att de ensamma kunna svara mot alla förekommande förlustrisker. En

större grad av trygghet för insättarna synes kunna vinnas endast genom

samverkan mellan sparbankerna i viss analogi med grundtanken för all

försäkringsverksamhet. Enligt min mening bör ett åläggande för sparbankerna

att bidraga till en kassa med ett sådant syfte icke vara ägnat

att i och för sig väcka några betänkligheter. I betraktande kommer därvid

främst det förhållandet, att i sparbankerna icke finnes något privat företagarintresse

att tillgodose och att sparbankerna därför icke kunna anses

som enskilda företag i vanlig mening utan snarare såsom institutioner, inrättade

i den allmänna välfärdens intresse. Därtill kommer, att de avgifter,

som skulle behöva avkrävas sparbankerna, näppeligen kunna för dessa

utgöra någon mera kännbar börda samt att det under alla förhållanden

måste anses synnerligen önskvärt och rimligt, att sparbankerna i gemen

svara för de ersättningsanspråk, som, enligt vad erfarenheten givit vid

handen, vid inträffade förluster för insättarna nu gärna riktas mot staten.

Onekligen kan den föreslagna lagstiftningen i någon mån komma att

innebära, att de välskötta företagen få hära följderna av försummelser i

andra företags ledning. På grund av den starka intressegemenskapen

mellan sparbankerna bör dock denna konsekvens enligt min mening icke

utgöra något avgörande skäl mot kassans inrättande, och detsamma torde

kunna sägas även örn övriga anmärkningar, som riktats mot förslaget.

Särskilt har det framhållits, att kassans tillvaro och utsikten till hjälp

från densamma lätt kunde verka förslappande på ansvarskänslan och

noggrannheten hos sparbanksledningarna samt vaksamheten hos insättarna.

Sparbanksstyrelserna skulle vid utlåning mot svag säkerhet kunna

resonera så, att risken i stort sett icke drabbade den utlånande sparbanken

utan de andra sparbankerna, och för insättarna skulle det måhända

te sig likgiltigt, örn de anförtrodde sina medel åt den ena eller

andra sparbanken. Framhållas må emellertid, att kassan enligt det föreliggande

förslaget icke skall hava till uppgift att obetingat och obegränsat

hjälpa, så snart förlust uppstått, utan att det förutsättes en prövning i varje

särskilt fall, huruvida och i vilken omfattning hjälp må anses skälig. Det

bör även märkas, att tillskott, som lämnas sparbank, förutsättes skola till

kassan återgäldas. Sparbanks ledning är dessutom enligt lag ansvarig för

skada, som genom dess vårdslöshet tillskyndas sparbanken.

På anförda skäl har jag ansett mig böra förorda att en lagstiftning om

bildande av en säkerhetskassa med obligatorisk anslutning för samtliga

rikets sparbanker genomföres.

Lagförslagets mera grundläggande bestämmelser för kassans organisation

och verksamhet äro följande.

Enligt 2 § i lagförslaget, vilken paragraf berör bid ragssky Idig heten,

skall varje sparbank såsom bidrag till kassan årligen erlägga 2/100

procent av de medel, som sparbanken vid utgången av nästföregående

kalenderår förvaltade. Bidragsskyldigheten skall dock upphöra, när

kassans behållning uppgår till 10 miljoner kronor. Från bidragsskyldighet

äro på sätt i andra stycket av förevarande paragraf närmare angives

befriade sparbanker med svag fondställning.

Lagförslagets 3 § innehåller bestämmelser örn kassans maximi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46. 5

storlek och om sparbanks rätt till utdelning från kassan.

Enligt första stycket av 3 § skall, när kassans behållning uppgår till

10 miljoner kronor, hälften av den behållna avkastningen årligen utdelas

till sparbankerna, och när behållningen uppgår till 30 miljoner kronor,

skall hela avkastningen utdelas. Utdelningen skall ske i förhållande till

sammanlagda beloppet av vad varje sparbank inbetalat till kassan.

Av förenämnda bestämmelse framgår alltså, att vid beräkning av utdelningen

till de olika sparbankerna hänsyn ej skall tagas till den å de erlagda

avgifterna erhållna ränteavkastningen. Att märka är vidare, att

storleken av inbetalningarna till kassan endast inverkar på utdelningen

från densamma. Möjligheten för en sparbank eller dess insättare att erhålla

bistånd av kassan är däremot icke beroende av, örn oell till vilket belopp

sparbanken erlagt avgifter till kassan.

I första stycket av 3 § föreskrives vidare, att sparbank, utöver rätt till

utdelning, må, så länge kassan består, ej göra gällande någon rätt till kassans

tillgångar. I anslutning härtill är i andra stycket av 3 § upptagen en

föreskrift därom, att sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans

tillgångar vid dess upplösning ej må uppföras såsom tillgång i sparbankens

räkenskaper eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse

av sparbankens rörelse å annan sparbank.

Bestämmelser örn kassans förvaltning och revision äro

upptagna i lagförslagets 4 § respektive 7 §. Till dessa paragrafer återkommer

utskottet i det följande.

I fråga örn placeringen av kassans medel innehåller 5 §

i lagförslaget, att dessa skola insättas bos riksgäldskontoret eller i riksbanken

eller placeras i sådana obligationer, som omförmälas i 2o § lagen om

sparbanker. Ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel må

dock innestå bos inländskt bankbolag eller sparbank.

Bestämmelser örn kassans verksamhet äro intagna i 6 §. Enligt

denna paragraf må kassans styrelse efter prövning i varje särskilt fall

och på villkor som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels

tillskott till säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade

förluster nedgått under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt

gällande lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes

skäligt, gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation elier

försatts i konkurs.

Departementschefen bar i anslutning till denna paragraf anfört följande:

Aven enligt min mening bör hjälp från kassan kunna lämnas dels såsom

tillskott till sparbanks säkerhetsfond och dels såsom gottgörelse åt

insättare, vilka eljest till följd av sparbanks insolvens skulle förlora större

eller mindre del av sina tillgodohavanden. Från sparbankshall har visserligen

ifrågasatts, att endast den sistnämnda arten av hjälp borde ifrågakomma,

men då insättarnas intressen otvivelaktigt i många fall bliva bäst

tillgodosedda genom att vederbörande sparbank sättes i stånd att övervinna

en tillfällig kris för att därefter i lugn få fortsätta sin rörelse, anser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

fiankoutskottets utlåtande Nr 46.

jag mig icke kunna förorda en sådan begränsning av kassans uppgift.

Hjälpen åt sparbank bar även den fördelen, att därigenom bevaras utsikten

för kassan att i sinom tid återfå utlagda belopp.

För att kassan skall kunna ingiva allmänheten förtroende för sparbankerna

oell därigenom gagna sparbanksväsendet i dess helhet är det uppenbarligen

av7 synnerlig vikt, att möjligheten till hjälp från kassan icke

kringskäres av alltför många och stränga restriktioner. Hr denna synpunkt

torde vissa erinringar kunna göras mot de i motiven uppdragna

riktlinjerna för kassans hjälpverksamhet.

Sålunda vill jag ansluta, mig till den i ett flertal utlåtanden uttalade

uppfattningen, att vårdslöshet eller försumlighet från ledningens sida icke

bör utgöra något ovillkorligt hinder för stöd åt sparbank. För denna art

av hjälp synes vara fullt tillräckligt att fordra, att sparbanken kan anses

vara livskraftig och att dess fortbestånd motsvarar ett mera betydande

ortsintresse. Föreligga båda dessa förutsättningar, vilka väl i och för sig

skulle motivera tillkomsten av en ny sparbank, synes intet vara att erinra

mot att sparbanken med kassans hjälp sättes i stånd att fortsätta sin rörelse,

naturligtvis under förutsättning att garantier skapas mot ett upprepande

av försummelserna.

Att vårdslöshet från styrelsens sida icke bör utesluta hjälp åt insättarna,

synes mig uppenbart. Även förslaget torde utgå från denna uppfattning,

ehuru man på några håll trott sig böra tolka motiven i motsatt

riktning. Beträffande denna art av hjälp har i motiven anförts, att den

icke bör utgå i andra fall än då insättarna handlat med tillbörlig försiktighet.

Ehuru det i praktiken säkerligen kommer att ställa sig ganska

svårt att realisera detta krav, anser jag detsamma böra i princip upprätthållas.

Jag vill emellertid betona, att endast en mera påtaglig oförsiktighet

härvidlag bör komma i betraktande, såsom då insättare genom sin

personliga ställning haft tillfälle att få en inblick i sparbankens ekonomi

och sålunda bort inse den med insättningen förbundna risken.

Även vissa andra framställda anmärkningar synas mig beaktansvärda.

Då det emellertid enligt min mening icke gärna är möjligt att

ens någorlunda uttömmande angiva de omständigheter, till vilka hänsyn

bör tagas vid bedömande av förekommande hjälpfrågor, anser jag i likhet

med sparbanksföreningens styrelse den lämpligaste utvägen vara, att

kassans styrelse tillerkännes diskretionär prövningsrätt, huruvida och i

vad mån eller i vilken form hjälp bör lämnas. Därvid bör styrelsen givetvis

även vara berättigad att uppställa särskilda villkor för hjälpens

åtnjutande. Sålunda synes det angeläget, att styrelsen vid tillskott till

säkerhetsfond tillser, att nödiga bestämmelser träffas örn återbetalning

till kassan, och vid denna hjälpform bör styrelsen exempelvis även kunna

fordra, att ändring göres beträffande sparbankens ledning eller att sparbanken

underkastar sig tillsyn från styrelsens sida, till dess tillskottet

återgäldats.

Då gottgörelse åt insättare i sparbank icke lärer kunna ifrågakomma

i andra fall än då sparbanken trätt i likvidation eller försatts i konkurs,

torde detta böra komma till uttryck i lagtexten.

Att medgiva rätt till klagan över styrelsens beslut synes mig varken

behövligt eller lämpligt. Ett beslut örn stöd åt sparbank måste enligt sakens

natur ofta fattas skyndsamt och genast bliva bindande.

Enligt 8 § i lagförslaget skola de närmare bestämmelser, som erfordras

för tillämpning av lagen, meddelas av Konungen. I främsta rummet av
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

7

ses Ilar föreskrifter angående kassans förvaltning och revision, styrelsens

sammanträden och protokoll, beslutför! antal inom styrelsen, befogenhet

för denna att anställa avlönat biträde, indrivning av sparbankernas bidrag

till kassan och redovisning av dessa bidrag m. m.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att en sparbankernas

säkerhetskassa, anordnad på sätt i propositionen föreslås, skulle kunna

medföra fördelar för sparbanksväsendet. En sådan kassa skulle otvivelaktigt

vara ägnad att öka insättarnas trygghet och samtidigt stärka förtroendet

för sparbankerna. I och för sig måste det dessutom anses vara

en sund och riktig grundtanke, att sparbankerna genom erläggande till

en sådan kassa av bidrag, vilka närmast kunna likställas med försäkringsavgifter,

samverka till en utjämning av förlustriskerna. Den i kassan

avsedda fondbildningen torde därjämte kunna göra det möjligt för sparbankerna

att i gemen svara för ersättningsanspråk, som, enligt vad erfarenheten

givit vid handen, vid inträffade förluster för insättarna nu

gärna riktas mot staten. Då utskottet sålunda finner starka skäl vara

anförda för bildandet av en säkerhetskassa med obligatorisk anslutning

‘för samtliga rikets sparbanker, vill utskottet för sin del förorda, att en

lagstiftning härom genomföres. Vad beträffar det lagförslag i ämnet,

som av Kungl. Maj:t framlagts för riksdagen, har utskottet i allt väsentligt

kunnat giva sin anslutning till detsamma. Endast i följande avseenden

har förslaget givit utskottet anledning till erinringar eller uttalanden.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle, såsom redan nämnts, bidrag till

kassan erläggas av sparbankerna, intill dess kassans behållning nppgår till

10 miljoner kronor. Därefter skulle hälften av den behållna avkastningen

fonderas och andra hälften årligen utdelas till sparbankerna. Vid en uppnådd

behållning av 30 miljoner kronor skulle ytterligare fondering ej ske

utan hela avkastningen utdelas. Frågan örn vilka belopp, som lämpligen

böra i nu nämnda hänseenden fastställas för kassan för att denna skall

kunna på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, kan självfallet icke lösas

efter några objektiva grunder. Av vikt är emellertid, såsom departementschefen

framhållit, att kassan icke utrustas med så begränsade resurser,

att alltför starka restriktioner måste uppställas vid en påkallad

hjälpaktion, samt att kassans behållning utan alltför stor tidsutdräkt uppbringas

till ett jämförelsevis betydande belopp. Vad först angår behållningens

maximibelopp har det från angivna utgångspunkt synts utskottet vara

ändamålsenligt, att detta belopp — i stället för att, såsom Kungl. Maj:t

föreslagit, bestämmas till ett visst, av sparbankernas omslutning oberoende

belopp — sättes i relation till det av dem förvaltade kapitalet. Lämpligen

synes kassans maximibelopp — i likhet med vad som stadgas i motsvarande

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

S Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

finsk oell norsk lagstiftning — böra fastställas till en procent av sammanlagda

beloppet förvaltade medel i samtliga rikets sparbanker. Till påskyndande

av kassans tillväxt bör vidare enligt utskottets mening någon

utdelning från kassan icke äga rum, förrän den uppnått en behållning av

20 miljoner kronor; hela avkastningen skulle sålunda fonderas, intill kassan

nått detta belopp. Utskottet föreställer sig, att en sådan bestämmelse

icke skulle medföra olägenhet för sparbankerna, enär utdelningen i allt

fall torde bliva av ringa ekonomisk betydelse för de flesta av dem. Någon

ökning av den tid, varunder avgifter skola erläggas av sparbankerna,

ifrågasättes icke av utskottet. I anslutning till vad nu anförts förordar

utskottet en ändring av 3 § i lagförslaget av innebörd, att, sedan kassans

kapital uppgått till 10 miljoner kronor, den årliga avkastningen i sin helhet

tillgodoföres kassan, intill dess denna vuxit till 20 miljoner kronor,

samt att därefter hälften av avkastningen utdelas till sparbankerna, tills

kassan uppnått ett belopp, motsvarande en procent av sparbankernas sammanlagda

insättarbehållning, då hela avkastningen bör tillkomma sparbankerna.

Enligt 4 § i lagförslaget skulle av styrelsens fem ledamöter en ledamot,

ordföranden, såsom representant för det allmänna utses av Konungen.

Övriga ledamöter skulle representera kassans delägare, sparbankerna,

och utses i den ordning Konungen bestämmer. Därest sammanslutning

finnes, omfattande mer än halva antalet sparbanker i riket, skulle

Konungen äga bestämma, att denna sammanslutning skulle utse visst antal,

minst två, ledamöter i styrelsen. För sådant fall skulle Konungen

äga att i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen, utse

återstående antal ledamöter i styrelsen.

Beträffande nyss angivna undantag från huvudregeln att sparbankerna

skola utse samtliga ledamöter i styrelsen utom ordföranden har departementschefen

framhållit, att detsamma hade sin grund uteslutande i

praktiska skäl. Anordningen borde enligt departementschefens uppfattning

ej vara ägnad att väcka några betänkligheter, alldenstund det syntes

kunna med visshet förväntas, att Kungl. Majit icke skulle lämna obeaktat

vad de utanför sammanslutningen stående sparbankerna kunde

framföra såsom önskemål beträffande personvalet. Vad anginge fördelningen

av platserna i styrelsen mellan sparbanker inom och utanför sammanslutningen

vore att märka, att av insättarbehållningen i samtliga rikets

sparbanker belöpte vid 1932 års slut 95.5 procent å sparbanker, anslutna

till svenska sparbanksföreningen. Då de utanför föreningen stående

sparbankerna för närvarande uppginge till ett antal av 69, syntes det departementschefen

knappast vara riktigt att låta dessa bliva helt utan representant.

Å andra sidan vore det uppenbart, att sparbanksföreningen,

som omfattade 412 sparbanker, i nuvarande situation ej borde utse

mindre än tre ledamöter. Att i lagen fastställa någon för alla fall lämplig

norm för fördelningen läte sig icke gärna göra, utan det syntes böra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

9

överlämnas åt Kungl. Majit att träffa avgörande med hänsyn till de varje

gång föreliggande förhållandena.

Såsom framgår av vad departementschefen sålunda anfört, har med

den föreslagna avfattningen av bestämmelserna örn utseende av styrelsens

ledamöter åsyftats att ernå ett såvitt möjligt enkelt valsätt. Då den

befogenhet, som härvid skulle tillkomma Kungl. Majit, icke synes innebära

ett uppgivande av principen, att kassans styrelse i första hand bör

representera delägarna i kassan, vill utskottet för sin del biträda det

framlagda förslaget. Med avseende å vad departementschefen anfört beträffande

förhållandet mellan det antal ledamöter i styrelsen, som det under

nuvarande situation bör tillkomma svenska sparbanksföreningen att utse,

och det antal, som bör utses av de till föreningen ej anslutna sparbankerna,

vill utskottet såsom sin mening uttala, att vid fördelningen av

platserna hänsyn i främsta rummet bör tagas till storleken av insättarbehållningen

i sparbankerna. Skulle de utanför sparbanksföreningen

stående sparbankerna, såsom för närvarande är fallet, endast förvalta

en mycket obetydlig del av insättarbehållningen i samtliga rikets sparbanker,

synes det knappast kunna betraktas såsom orättvist, örn samtliga

ifrågavarande fyra representanter utsåges av föreningen. Att de utanför

denna sammanslutning stående sparbankerna skulle, oavsett betydelsen

av denna grupp, särskilt representeras i styrelsen, torde näppeligen

vara behövligt, enär det lärer kunna förutsättas, att dessas intressen,

därest de till äventyrs skulle skilja sig från de övriga sparbankernas, i

erforderlig mån komma att bevakas av den utav Konungen utsedde ordföranden

i styrelsen. Möjligheten av anslutning till sparbanksföreningen

står vidare öppen för de ifrågavarande sparbankerna, en anslutning, som

ur det allmännas synpunkt synes vara önskvärd.

I fråga örn kassans revision innebär lagförslaget (7 §), att för granskning

av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen,

på sätt Konungen bestämmer, utses två revisorer jämte suppleanter för

dem. Departementschefen har uttalat, att det syntes lämpligt, att en revisor

jämte suppleant för denne utsåges av Kungl. Majit och en revisor

jämte suppleant av sparbankerna eller sammanslutning mellan sådana.

Åtminstone vid nuvarande stora anslutning till sparbanksföreningen

skulle valrätten komma att utövas av föreningen.

Mot vad sålunda föreslagits har utskottet icke funnit anledning till annan

erinran, än att — i analogi med vad som föreskrives i banklagen

örn revisors kompetens — i lagtexten synes böra angivas, att revisorerna

skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna personer samt

att en av dem skall hava vunnit beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Majlis

i propositionen nr 54 framlagda förslag till lag om

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

sparbankernas säkerhetskassa icke kunnat av riksdagen

i oförändrat skick antagas, må för sin del antaga

följande

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Förslag

till

Lag

örn sparbankernas säkerhetskassa.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbankernas

säkerhetskassa) med uppgift att i enlighet med de i denna lag givna bestämmelser

trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt.

2 §.

Såsom bidrag till kassan skall sparbank varje år, därest kassans behållning

ej uppgår till tio miljoner kronor, erlägga ett belopp motsvarande

två hundradels procent av de medel, som sparbanken vid utgången

av nästföregående kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts gälle ej sparbank, vars fonder, sedan i förekommande

fall därifrån avdragits säkerhetsfond och under de tio första åren efter

sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke uppgå till det i

förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga

beloppet eller genom bidragets betalning skulle komma att nedgå under

detta belopp.

3§.

Uppgår kassans behållning till

tio miljoner kronor, skall hälften

av den behållna avkastningen årligen

utdelas till sparbankerna efter

förhållandet mellan de bidrag

varje sparbank sammanlagt inbetalat

till kassan. Uppgår behållningen

till trettio miljoner kronor,

skall hela avkastningen efter samma

grund utdelas. I övrigt åge

sparbank, så länge kassan består,

3$.

Uppgår kassans behållning till

tjugo miljoner kronor, skall hälften

av den behållna avkastningen

årligen utdelas till sparbankerna

efter förhållandet mellan de bidrag

varje sparbank sammanlagt

inbetalat till kassan. Uppgår behållningen

till ett belopp motsvarande

en procent av de medel, som

sparbankerna vid utgången av

nästföregående kalenderår sam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

11

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

ej göra gällande någon rätt till manlagt förvaltade, skall liela avkassans

tillgångar. kastningen efter samma grund ut
delas.

I övrigt åge sparbank, så

länge kassan består, ej göra gällande

någon rätt till kassans tillgångar.

Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid

dess upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper

eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse av sparbankens

rörelse å annan sparbank.

4 i

1 mom. Kassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i

Stockholm. Av ledamöterna utses en, tillika ordförande, av Konungen

samt de övriga av sparbankerna i den ordning Konungen bestämmer.

Finnes sammanslutning, omfattande mer än balva antalet sparbanker i

riket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse

visst antal, minst två, ledamöter i styrelsen; och äger Konungen för sådant

fall i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen,

utse återstående antal ledamöter i styrelsen. Suppleanter till lika antal

som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa. Arvoden

åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Ledamot

eller suppleant må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej

gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som

utsett honom.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller med stöd

därav meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla för en.

2 mom. Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot

av sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga

i överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han uttalat

i ärende som förekommit till behandling.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken

eller placeras i sådana obligationer, som omförmälas i 25 § lagen örn sparbanker;

dock må ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel

innestå hos inländskt bankbolag eller sparbank.

6 §.

Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor

som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels tillskott till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått

under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande

lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i

konkurs.

7 i

7 $.

För granskning av styrelsens förvaltning

och kassans räkenskaper

utses årligen, på sätt Konungen bestämmer,

två revisorer jämte

suppleanter för dem. Revisorerna

skola vara med det ekonomiska livet

väl förtrogna personer, och en

av dem skall hava vunnit beprövad

erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.

Arvoden åt revisorerna

bestämmas av Konungen.

Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver

till sparbanksinspektionen. Inspektionen, som även själv må företaga

erforderlig granskning, bar att till Konungen avgiva utlåtande över

revisorernas berättelse. Örn ansvarsfrihet för styrelsen beslutar Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot sådan

uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt

uppdrag visat vårdslöshet, svare de en för båda och båda för en för därav

uppkommen skada.

För granskning av styrelsens

förvaltning och kassans räkenskaper

utses årligen, på sätt Konungen

bestämmer, två revisorer jämte

suppleanter för dem. Arvoden åt

revisorerna bestämmas av Konungen.

8 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Stockholm den 15 maj 1934.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

13

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindgren, Lindley, Johansson i Friggeråker,

Forssell*, Nilsson i Mölndal* och Silfverstolpe;

från andra kammaren: herrar Leffler, Laurén, Lovén, Ryberg, Paulsen, Wikström*,

Andersson i Falkenberg och Gustavson i Sala.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1934:280 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel m. m. a1 i texten