Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion örn vissa förmåner i pensionshänsende åt förutvarande personal m. fl. vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar.

1934-05-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1934:66, Utlåtande, i anledning av väckt motion örn vissa förmåner i pensionshänsende åt förutvarande personal m. fl. vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 66.

1

Nr 66.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1934 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion örn vissa förmåner

i pensionshänsende åt förutvarande personal m. fl.

vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning

hänvisad motion nr 19 har herr Arnemark jämte fyra av kammarens

övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen ville besluta, att bestämmelserna

i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 360) och den 18 juni 1925 (nr

280 och 275) skola, räknat från tidpunkten för respektive banors förvärvande

för statens räkning, tillämpas å f. d. befattningshavare vid Kävlinge—Barsebäcks,

Dala—Hälsinglands, Hässleholm—Markaryds, Markaryd—Veinge och

Norra Södermanlands järnvägar, vilka med pension avgått från järnvägen

redan innan den övertagits av staten,

att bestämmelserna i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 361) och den

15 juni 1923 (nr 267) skola tillämpas å ej mindre änkor och barn efter befattningshavare

vid samma järnvägar, som genom statens försorg uppbära

pension eller understöd i sådan egenskap, utan även till pension från enskilda

järnvägarnas pensionskassa eller med denna jämförlig pensionsinrättning

berättigade änkor och barn efter sådana befattningshavare vid dessa järnvägar,

vilka antingen avlidit eller med pension avgått från tjänst vid järnvägen

redan innan den övertagits av staten samt

att medel härför må utgå av statens järnvägars trafikmedel».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I skrivelse till Kungl. Majit den 4 november 1930 gjord q järnvägsstyrelsen

framställning i syfte att bemyndigande måtte meddelas styrelsen dels att utbetala

pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360), dyrtidstillägg

enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 275) och pensionsförhöjning

enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) till sådana f. d. befattningshavare

vid Kävlinge—Barsebäcks, Dala—Hälsinglands, Hässleholm—Markaryds

och Markaryd—Veinge järnvägar, vilka med pension avgått från tjänst

vid vederbörande järnväg, innan denna övertagits av staten, dels ock att utbetala

pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 361) och dyrtidstillägg

enligt kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) ej mindre åt sådana

änkor och barn efter befattningshavare vid nämnda järnvägar, som genom

statens försorg uppbära pension eller understöd i dylik egenskap, än även

åt till pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa eller därmed jämBihang

till riksdagens protokoll 1934. 8 sami. Nr 66—67.

1081 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 66.

2

förlig pensionsinrättning berättigade änkor och barn efter sådana befattningshavare

vid dessa järnvägar, vilka antingen avlidit eller med pension avgått

från tjänst vid vederbörande järnväg, innan denna övertagits av staten.

I berörda skrivelse anförde järnvägsstyrelsen, bland annat, följande.

Förmånen av sådan pensionsförhöjning, som avsåges i kiingörelsen den

18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade

befattningshavare i statens tjänst med flera pensionärer, samt dyrtidstillägg

enligt kungörelsen av samma dag (nr 275) med allmänna grunder för

dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst med flera pensionärer

tillkomme, på grund av stadgandena i § 8 i den förra kungörelsen och § 7

i den senare, icke blott f. d. befattningshavare vid statens järnvägar, som

åtnjöte pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa eller därmed jämförlig

pensionsinrättning, utan även f. d. befattningshavare vid före den 1

juli 1925 av staten övertagen järnväg, vilka med pension avgått från tjänst

vid järnvägen redan innan den övertagits av staten.

Motsvarande förmåner — pensionstillägg och dyrtidstillägg — tillkomme

författningsenligt ej mindre änkor och barn efter befattningshavare hos enskilt

företag, som före den 1 juli 1922, respektive den 1 juli 1923 övertagits

av staten, därest de genom statens försorg uppbure pension eller understöd

i sådan egenskap, utan även till pension från enskilda järnvägarnas

pensionskassa eller med denna jämförlig pensionsinrättning berättigade änkor

och barn efter sådana befattningshavare vid före den 1 jtdi 1922, respektive

den 1 juli 1923 av staten övertagen järnväg, vilka antingen avlidit eller med

pension avgått från tjänst vid järnvägen redan innan den övertagits av

staten (kungörelserna 361/1922, § 4, och 267/1923, § 7).

Ehuru enligt ordalydelsen i de åberopade stadganden, som avsågo dels

f. d. befattningshavare vid av staten övertagen enskild järnväg, vilka avgått

med pension redan innan järnvägen övertagits av staten, och dels pensionseller

understödsberättigade änkor och barn efter befattningshavare vid dylik

övertagen järnväg, stadgandena icke vore tillämpliga beträffande sådana enskilda

banor, som förvärvats av staten efter stadgandenas trädande i kraft,

syntes järnvägsstyrelsen dock starka sakliga skäl tala för, att förutvarande

personal vid av staten senare förvärvade järnvägar samt pensionsberättigade

änkor och barn efter dylik personal komme i åtnjutande av samma förmåner,

som enligt stadgandena utginge till däri avsedda pensionärer av här ifrågavarande

slag. En tolkning av stadgandena i sådan riktning syntes styrelsen

också otvetydigt hava stöd i grunderna för desamma och den mening,

varåt lagstiftaren däri givit uttryck.

De för statsverket inköpta banor, som här avsåges, vore Kävlinge—Barsebäcks

järnväg och Dala—Hälsinglands järnväg, förvärvade år 1927, samt de

under år 1930 inköpta Hässleholm—Markaryds och Markaryd—Veinge järnvägar.

Det vore genom inköpet av sistnämnda två järnvägar, som frågan blivit

aktuell. Det förhölle sig nämligen så, att beträffande Dala—Hälsinglands

järnväg, som av statens järnvägar innehafts på arrende under en tid av tio

år före övertagandet, stadgandena ifråga givits en sådan friare tolkning —

utan beaktande av den begränsning, deras giltighet fått genom ordet »numera»

— att däri avsedda förmåner alltifrån tiden för denna banas förvärvande

för statens räkning kommit vederbörande pensionärer vid densamma

tillgodo. En vid skrivelsen fogad tablå utvisade, att de i förevarande

avseende från statens järnvägar intill utgången av juli månad 1930 uppburit

23,980 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

. Bankoutskottets utlåtande Nr 66. 3

Statskontoret avgav den 10 december 1930 utlåtande i ärendet och anförde

därvid, bland annat, följande.

Såvitt statskontoret kunde finna, vore järnvägsstyrelsens uppfattning riktig

därutinnan, att dessa förmåner författningsenligt icke tillkomme ifrågavarande

pensionärer, men då de i berörda författningar angivna grunderna

för de medgivna förmånernas utgående tillkommit med riksdagens medverkan,

vore frågan även i den del den avsåge att vid de gjorda utbetalningarna

måtte bero av beskaffenhet att böra underställas riksdagens prövning.

Yad därefter anginge själva sakfrågan d. v. s. spörsmålet, huruvida det

kunde anses riktigt, att berörda tilläggsförmåner finge åtnjutas av ifrågavarande

pensionärer, ville statskontoret framhålla, att pensionstillägg och

pensionsförhöjningar icke borde ifrågakomma beträffande andra pensioner

än sådana, som kunde hänföras till icke-nyreglerade pensioner. Av uppgifter,

som av statskontoret införskaffats, framginge, att vissa tillägg till pensionerna

väl utginge från de enskilda järnvägarnas pensionskassa (10 % å

tjänstepension, 20 % å familjepension), men att även örn härtill lades de fasta

tilläggsförmåner, örn vilka här vore fråga, pensionerna med ett undantag,

där fast tillägg icke utgått, likväl långt ifrån uppginge till samma belopp

som motsvarade nyreglerade pensioner. Under sådana omständigheter syntes

intet vara att erinra mot att ifrågavarande pensionärer i likhet med motsvarande

pensionärer vid järnvägar, som före vederbörande författnings ikraftträdande

övertagits av staten, erliölle rätt till de fasta tilläggsförmånerna,

och därmed borde också följa, att dyrtidstillägg borde åtnjutas i överensstämmelse

med vad som gällde för nyssnämnda övriga pensionärer, tillhörande

förutvarande enskilda järnvägar. Yad särskilt beträffade järnvägsstyrelsens

framställning om tillämpning av kungörelserna nr 361/1922 och

267/1923 å »änkor och barn efter befattningshavare vid samma järnvägar,

som genom statens försorg uppbära pension eller understöd i sådan egenskap»,

syftade detta enligt vad statskontoret inhämtat på det fall, att statens

järnvägar vid övertagande av enskild järnväg kontraktsenligt åtagit sig att,

där vederbörande icke erhölle pension från de enskilda järnvägarnas pensionskassa

eller därmed jämförlig pensionsinrättning, lämna pension eller

understöd av trafikmedel; och enligt uppgift måste även sådan förmån ännu

alltjämt betraktas såsom oreglerad. Emellertid syntes härmed sammanhängande

förhållanden vara så obestämda, att det kunde ifrågasättas, huruvida

icke lämpligen borde stadgas, att pensioner icke finge genom ifrågavarande

fasta tilläggsförmåner höjas över vad en nyreglerad pensionsförmån

under motsvarande förhållanden utgjorde. Det kunde tillika ifrågasättas,

huruvida icke en liknande inskränkning vore på sin plats jämväl beträffande

den rörliga tilläggsförmånen, d. v. s. dyrti (^tillägget.

På grund av remiss avgav järnvägsstyrelsen den 15 september 1931 förnyat

utlåtande i ärendet och hemställde därvid, att bemyndigande av i förevarande

framställning avsedd innebörd måtte meddelas jämväl beträffande

f. d. befattningshavare respektive änkor och barn efter befattningshavare vid

Norra Södermanlands järnväg. Järnvägsstyrelsen anförde härvid bland annat

följande.

Yad anginge spörsmålet, huruvida de blivande bestämmelserna i ämnet

borde givas en sådan formulering, att de bleve tillämpliga jämväl beträffande

f. d. befattningshavare, respektive änkor och barn efter befattningshavare vid

järnvägsföretag, som bomme att övertagas av staten, ansåge styrelsen för

sin del det knappast vore lämpligt, att så skedde. Frågan huruvida och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 66.

med vilka begränsningar de tilläggsförmåner, som här avsåges, borde beviljas

pensionärer vid järnväg, som framdeles förvärvades för statens räkning,

syntes nämligen böra avgöras i samband med övriga med förvärvet sammanhängande

frågor, särskilt frågan, huruvida den inköpta banan skulle införlivas

med statsbanenätet eller för statsverkets räkning förvaltas såsom örn

den fortfarande vore enskild järnväg eller eventuellt försäljas.

Genom beslut den 21 december 1933 fann Kungl. Majit järnvägsstyrelsens

ifrågavarande framställning icke föranleda någon Kungl. Majis åtgärd.

Över nu föreliggande motion har utskottet inhämtat utlåtande av statskontoret,

som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande.

Såsom av motionen framginge, avsåge densamma endast sådan befattningshavare

eller änka och barn efter dylik, som avgått ur tjänst eller avlidit

redan innan i motionen omförmälda enskilda järnvägar övergått i statens

ägo. Antalet personer, på vilka ett riksdagens medgivande att utbetala

pensions- och dyrtidstillägg skulle komma att tillämpas, kunde därför icke

komma att ökas, utan avtoge efter hand som pensionsrätten komme att

upphöra. Härvid komme visserligen, då f. d. befattningshavare avlede, pensionsrätten,

örn han efterlämnade änka eller minderåriga barn, att först överflyttas

till dessa, men en sådan överflyttning medförde givetvis en ej obetydlig

minskning i utgående förmåner.

I sina tidigare skrivelser till Kungl. Majit den 4 november 1930 och den

15 september 1931 hade styrelsen uttalat, att starka sakliga skäl talade för

att ifrågavarande pensionärer måtte komma i åtnjutande av de tilläggsförmåner,

varom här vore fråga, och styrelsen ansåge sig för sin del böra vidhålla

denna sin uppfattning. Ett ytterligare stöd härför förefunnes, såsom

ock i motionen angivits, i de oformligheter som uppkomme vid tillämpning

av gällande föreskrifter, i det att i vissa fall änka efter befattningshavare

kunde komma i åtnjutande av dyrtidstillägg, medan hennes avlidne man i

egenskap av pensionär ej hade rätt därtill, och att i andra fall av två nu i

tjänst varande befattningshavare, av vilka den ene komme att pensioneras

av enskilda järnvägarnas pensionskassa och den andre av staten, den förre

kunde erhålla dyrtidstillägg, men ej den senare.

Örn motionen skulle komma att tillstyrkas, ville styrelsen dock framhålla

det som lämpligt, att en uttrycklig föreskrift måtte intagas därom, att det

i varje fall skulle iakttagas, att sammanlagda pensionsförmånen icke måtte

genom fast eller rörligt tillägg av ifrågavarande slag höjas utöver vad en

nyreglerad pension, dyrtidstillägg inberäknat, under motsvarande förhållande

utgjorde.

Enligt en av styrelsen lämnad uppgift skulle vid bifall till motionen

kostnadsökningen för år komma att uppgå till 29,129 kronor.

Statskontoret har framhållit, bland annat, att då ifrågavarande personer

kommit i åtnjutande av de förmåner, som de genom den enskilda järnvägen

varit tillförsäkrade, det syntes ämbetsverket icke föreligga anledning att bereda

dem en bättre ställning än de skulle haft, därest vederbörande järnväg

icke övertagits av staten. En dylik åtgärd skulle för övrigt, såsom närmare

framginge av den inom järnvägsstyrelsen utarbetade tablån, komma att medföra

en icke oväsentlig kostnadsökning. På grund härav och under erinran

tillika, att Kungl. Majit genom beslut den 21 december 1933 icke funnit av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 66.

5

järnvägsstyrelsen tidigare gjorda framställningar i enahanda syfte föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd, ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka

bifall till motionen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, avser det i motionen framställda

förslaget, att förenämnda särskilda förmåner av statsmedel skulle

tillerkännas dels personal, som avgått från vederbörande enskilda järnvägs

tjänst redan innan den övertagits av staten, dels ock pensionsberättigade

efterlevande till dylika anställningsliavare. Ifrågavarande personer hava

kommit i åtnjutande av de förmåner, som de genom vederbörande enskilda

järnvägsföretag varit tillförsäkrade. Utskottet finner icke anledning tillstyrka

åtgärd i syfte att bereda dem en bättre ställning än de skulle haft, örn

staten icke övertagit järnvägarna, så mycket mindre som frågan nyligen

prövats av Kungl. Majit utan att föranleda till någon Kungl. Majis åtgärd.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 19 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 maj 1934.

På bankoutskottets vägnar:

EDVIN LEFFLER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Stendahl, Ström i Lidköping, Johansson i Friggeråker,

Forssell och Silfverstolpe;

från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Laurén, Lovén, Ryberg,

Paulsen, Johansson i Sollefteå och Wikström.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 66.

Reservation

av herrar Bäcklund, Laurén och Lovén, vilka, rinder åberopande av vad

järnvägsstyrelsen i ärendet anfört, ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionen II: 19, må besluta,

att bestämmelserna i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 360)

och den 18 juni 1925 (nr 280 och 275) skola, räknat från tidpunkten

för respektive banors förvärvande för statens räkning,

tillämpas å f. d. befattningshavare vid Kävlinge—Barsebäcks,

Dala—-Hälsinglands, Hässleholm—Markaryds, Markaryd—Veinge

och Norra Södermanlands järnvägar, vilka med pension

avgått från järnvägen redan innan den övertagits av staten;

att bestämmelserna i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 361)

och 15 juni 1923 (nr 267) skola tillämpas å ej mindre änkor

och barn efter befattningshavare vid samma järnvägar, som

genom statens försorg uppbära pension eller understöd i sådan

egenskap, än även till pension från enskilda järnvägarnas

pensionskassa eller med denna jämförlig pensionsinrättning

berättigade änkor och barn efter sådana befattningshavare vid

dessa järnvägar, vilka antingen avlidit eller med pension avgått

från tjänst vid järnvägen redan innan den övertagits av

staten;

skolande härvid iakttagas, att den sammanlagda pensionsförmånen

i intet fall må överstiga vad nyreglerad pension,

dyrtidstillägg inberäknat, skulle under motsvarande förhållanden

utgöra; samt

att ifrågavarande förmåner skola utgå av trafikmedel.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.