Utlåtande, i anledning av väckt motion örn vissa förmåner i pensionshänsende åt förutvarande personal m. fl. vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar.
1934-05-29 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1934:66, Utlåtande, i anledning av väckt motion örn vissa förmåner i pensionshänsende åt förutvarande personal m. fl. vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 66.
1
Nr 66.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1934 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion örn vissa förmåner
i pensionshänsende åt förutvarande personal m. fl.
vid Kävlinge—Barsebäcks m. fl. järnvägar.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion nr 19 har herr Arnemark jämte fyra av kammarens
övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen ville besluta, att bestämmelserna
i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 360) och den 18 juni 1925 (nr
280 och 275) skola, räknat från tidpunkten för respektive banors förvärvande
för statens räkning, tillämpas å f. d. befattningshavare vid Kävlinge—Barsebäcks,
Dala—Hälsinglands, Hässleholm—Markaryds, Markaryd—Veinge och
Norra Södermanlands järnvägar, vilka med pension avgått från järnvägen
redan innan den övertagits av staten,
att bestämmelserna i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 361) och den
15 juni 1923 (nr 267) skola tillämpas å ej mindre änkor och barn efter befattningshavare
vid samma järnvägar, som genom statens försorg uppbära
pension eller understöd i sådan egenskap, utan även till pension från enskilda
järnvägarnas pensionskassa eller med denna jämförlig pensionsinrättning
berättigade änkor och barn efter sådana befattningshavare vid dessa järnvägar,
vilka antingen avlidit eller med pension avgått från tjänst vid järnvägen
redan innan den övertagits av staten samt
att medel härför må utgå av statens järnvägars trafikmedel».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
I skrivelse till Kungl. Majit den 4 november 1930 gjord q järnvägsstyrelsen
framställning i syfte att bemyndigande måtte meddelas styrelsen dels att utbetala
pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360), dyrtidstillägg
enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 275) och pensionsförhöjning
enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) till sådana f. d. befattningshavare
vid Kävlinge—Barsebäcks, Dala—Hälsinglands, Hässleholm—Markaryds
och Markaryd—Veinge järnvägar, vilka med pension avgått från tjänst
vid vederbörande järnväg, innan denna övertagits av staten, dels ock att utbetala
pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 361) och dyrtidstillägg
enligt kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) ej mindre åt sådana
änkor och barn efter befattningshavare vid nämnda järnvägar, som genom
statens försorg uppbära pension eller understöd i dylik egenskap, än även
åt till pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa eller därmed jämBihang
till riksdagens protokoll 1934. 8 sami. Nr 66—67.
1081 34
Bankoutskottets utlåtande Nr 66.
2
förlig pensionsinrättning berättigade änkor och barn efter sådana befattningshavare
vid dessa järnvägar, vilka antingen avlidit eller med pension avgått
från tjänst vid vederbörande järnväg, innan denna övertagits av staten.
I berörda skrivelse anförde järnvägsstyrelsen, bland annat, följande.
Förmånen av sådan pensionsförhöjning, som avsåges i kiingörelsen den
18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade
befattningshavare i statens tjänst med flera pensionärer, samt dyrtidstillägg
enligt kungörelsen av samma dag (nr 275) med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst med flera pensionärer
tillkomme, på grund av stadgandena i § 8 i den förra kungörelsen och § 7
i den senare, icke blott f. d. befattningshavare vid statens järnvägar, som
åtnjöte pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa eller därmed jämförlig
pensionsinrättning, utan även f. d. befattningshavare vid före den 1
juli 1925 av staten övertagen järnväg, vilka med pension avgått från tjänst
vid järnvägen redan innan den övertagits av staten.
Motsvarande förmåner — pensionstillägg och dyrtidstillägg — tillkomme
författningsenligt ej mindre änkor och barn efter befattningshavare hos enskilt
företag, som före den 1 juli 1922, respektive den 1 juli 1923 övertagits
av staten, därest de genom statens försorg uppbure pension eller understöd
i sådan egenskap, utan även till pension från enskilda järnvägarnas
pensionskassa eller med denna jämförlig pensionsinrättning berättigade änkor
och barn efter sådana befattningshavare vid före den 1 jtdi 1922, respektive
den 1 juli 1923 av staten övertagen järnväg, vilka antingen avlidit eller med
pension avgått från tjänst vid järnvägen redan innan den övertagits av
staten (kungörelserna 361/1922, § 4, och 267/1923, § 7).
Ehuru enligt ordalydelsen i de åberopade stadganden, som avsågo dels
f. d. befattningshavare vid av staten övertagen enskild järnväg, vilka avgått
med pension redan innan järnvägen övertagits av staten, och dels pensionseller
understödsberättigade änkor och barn efter befattningshavare vid dylik
övertagen järnväg, stadgandena icke vore tillämpliga beträffande sådana enskilda
banor, som förvärvats av staten efter stadgandenas trädande i kraft,
syntes järnvägsstyrelsen dock starka sakliga skäl tala för, att förutvarande
personal vid av staten senare förvärvade järnvägar samt pensionsberättigade
änkor och barn efter dylik personal komme i åtnjutande av samma förmåner,
som enligt stadgandena utginge till däri avsedda pensionärer av här ifrågavarande
slag. En tolkning av stadgandena i sådan riktning syntes styrelsen
också otvetydigt hava stöd i grunderna för desamma och den mening,
varåt lagstiftaren däri givit uttryck.
De för statsverket inköpta banor, som här avsåges, vore Kävlinge—Barsebäcks
järnväg och Dala—Hälsinglands järnväg, förvärvade år 1927, samt de
under år 1930 inköpta Hässleholm—Markaryds och Markaryd—Veinge järnvägar.
Det vore genom inköpet av sistnämnda två järnvägar, som frågan blivit
aktuell. Det förhölle sig nämligen så, att beträffande Dala—Hälsinglands
järnväg, som av statens järnvägar innehafts på arrende under en tid av tio
år före övertagandet, stadgandena ifråga givits en sådan friare tolkning —
utan beaktande av den begränsning, deras giltighet fått genom ordet »numera»
— att däri avsedda förmåner alltifrån tiden för denna banas förvärvande
för statens räkning kommit vederbörande pensionärer vid densamma
tillgodo. En vid skrivelsen fogad tablå utvisade, att de i förevarande
avseende från statens järnvägar intill utgången av juli månad 1930 uppburit
23,980 kronor.
. Bankoutskottets utlåtande Nr 66. 3
Statskontoret avgav den 10 december 1930 utlåtande i ärendet och anförde
därvid, bland annat, följande.
Såvitt statskontoret kunde finna, vore järnvägsstyrelsens uppfattning riktig
därutinnan, att dessa förmåner författningsenligt icke tillkomme ifrågavarande
pensionärer, men då de i berörda författningar angivna grunderna
för de medgivna förmånernas utgående tillkommit med riksdagens medverkan,
vore frågan även i den del den avsåge att vid de gjorda utbetalningarna
måtte bero av beskaffenhet att böra underställas riksdagens prövning.
Yad därefter anginge själva sakfrågan d. v. s. spörsmålet, huruvida det
kunde anses riktigt, att berörda tilläggsförmåner finge åtnjutas av ifrågavarande
pensionärer, ville statskontoret framhålla, att pensionstillägg och
pensionsförhöjningar icke borde ifrågakomma beträffande andra pensioner
än sådana, som kunde hänföras till icke-nyreglerade pensioner. Av uppgifter,
som av statskontoret införskaffats, framginge, att vissa tillägg till pensionerna
väl utginge från de enskilda järnvägarnas pensionskassa (10 % å
tjänstepension, 20 % å familjepension), men att även örn härtill lades de fasta
tilläggsförmåner, örn vilka här vore fråga, pensionerna med ett undantag,
där fast tillägg icke utgått, likväl långt ifrån uppginge till samma belopp
som motsvarade nyreglerade pensioner. Under sådana omständigheter syntes
intet vara att erinra mot att ifrågavarande pensionärer i likhet med motsvarande
pensionärer vid järnvägar, som före vederbörande författnings ikraftträdande
övertagits av staten, erliölle rätt till de fasta tilläggsförmånerna,
och därmed borde också följa, att dyrtidstillägg borde åtnjutas i överensstämmelse
med vad som gällde för nyssnämnda övriga pensionärer, tillhörande
förutvarande enskilda järnvägar. Yad särskilt beträffade järnvägsstyrelsens
framställning om tillämpning av kungörelserna nr 361/1922 och
267/1923 å »änkor och barn efter befattningshavare vid samma järnvägar,
som genom statens försorg uppbära pension eller understöd i sådan egenskap»,
syftade detta enligt vad statskontoret inhämtat på det fall, att statens
järnvägar vid övertagande av enskild järnväg kontraktsenligt åtagit sig att,
där vederbörande icke erhölle pension från de enskilda järnvägarnas pensionskassa
eller därmed jämförlig pensionsinrättning, lämna pension eller
understöd av trafikmedel; och enligt uppgift måste även sådan förmån ännu
alltjämt betraktas såsom oreglerad. Emellertid syntes härmed sammanhängande
förhållanden vara så obestämda, att det kunde ifrågasättas, huruvida
icke lämpligen borde stadgas, att pensioner icke finge genom ifrågavarande
fasta tilläggsförmåner höjas över vad en nyreglerad pensionsförmån
under motsvarande förhållanden utgjorde. Det kunde tillika ifrågasättas,
huruvida icke en liknande inskränkning vore på sin plats jämväl beträffande
den rörliga tilläggsförmånen, d. v. s. dyrti (^tillägget.
På grund av remiss avgav järnvägsstyrelsen den 15 september 1931 förnyat
utlåtande i ärendet och hemställde därvid, att bemyndigande av i förevarande
framställning avsedd innebörd måtte meddelas jämväl beträffande
f. d. befattningshavare respektive änkor och barn efter befattningshavare vid
Norra Södermanlands järnväg. Järnvägsstyrelsen anförde härvid bland annat
följande.
Yad anginge spörsmålet, huruvida de blivande bestämmelserna i ämnet
borde givas en sådan formulering, att de bleve tillämpliga jämväl beträffande
f. d. befattningshavare, respektive änkor och barn efter befattningshavare vid
järnvägsföretag, som bomme att övertagas av staten, ansåge styrelsen för
sin del det knappast vore lämpligt, att så skedde. Frågan huruvida och
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 66.
med vilka begränsningar de tilläggsförmåner, som här avsåges, borde beviljas
pensionärer vid järnväg, som framdeles förvärvades för statens räkning,
syntes nämligen böra avgöras i samband med övriga med förvärvet sammanhängande
frågor, särskilt frågan, huruvida den inköpta banan skulle införlivas
med statsbanenätet eller för statsverkets räkning förvaltas såsom örn
den fortfarande vore enskild järnväg eller eventuellt försäljas.
Genom beslut den 21 december 1933 fann Kungl. Majit järnvägsstyrelsens
ifrågavarande framställning icke föranleda någon Kungl. Majis åtgärd.
Över nu föreliggande motion har utskottet inhämtat utlåtande av statskontoret,
som hört järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen har anfört följande.
Såsom av motionen framginge, avsåge densamma endast sådan befattningshavare
eller änka och barn efter dylik, som avgått ur tjänst eller avlidit
redan innan i motionen omförmälda enskilda järnvägar övergått i statens
ägo. Antalet personer, på vilka ett riksdagens medgivande att utbetala
pensions- och dyrtidstillägg skulle komma att tillämpas, kunde därför icke
komma att ökas, utan avtoge efter hand som pensionsrätten komme att
upphöra. Härvid komme visserligen, då f. d. befattningshavare avlede, pensionsrätten,
örn han efterlämnade änka eller minderåriga barn, att först överflyttas
till dessa, men en sådan överflyttning medförde givetvis en ej obetydlig
minskning i utgående förmåner.
I sina tidigare skrivelser till Kungl. Majit den 4 november 1930 och den
15 september 1931 hade styrelsen uttalat, att starka sakliga skäl talade för
att ifrågavarande pensionärer måtte komma i åtnjutande av de tilläggsförmåner,
varom här vore fråga, och styrelsen ansåge sig för sin del böra vidhålla
denna sin uppfattning. Ett ytterligare stöd härför förefunnes, såsom
ock i motionen angivits, i de oformligheter som uppkomme vid tillämpning
av gällande föreskrifter, i det att i vissa fall änka efter befattningshavare
kunde komma i åtnjutande av dyrtidstillägg, medan hennes avlidne man i
egenskap av pensionär ej hade rätt därtill, och att i andra fall av två nu i
tjänst varande befattningshavare, av vilka den ene komme att pensioneras
av enskilda järnvägarnas pensionskassa och den andre av staten, den förre
kunde erhålla dyrtidstillägg, men ej den senare.
Örn motionen skulle komma att tillstyrkas, ville styrelsen dock framhålla
det som lämpligt, att en uttrycklig föreskrift måtte intagas därom, att det
i varje fall skulle iakttagas, att sammanlagda pensionsförmånen icke måtte
genom fast eller rörligt tillägg av ifrågavarande slag höjas utöver vad en
nyreglerad pension, dyrtidstillägg inberäknat, under motsvarande förhållande
utgjorde.
Enligt en av styrelsen lämnad uppgift skulle vid bifall till motionen
kostnadsökningen för år komma att uppgå till 29,129 kronor.
Statskontoret har framhållit, bland annat, att då ifrågavarande personer
kommit i åtnjutande av de förmåner, som de genom den enskilda järnvägen
varit tillförsäkrade, det syntes ämbetsverket icke föreligga anledning att bereda
dem en bättre ställning än de skulle haft, därest vederbörande järnväg
icke övertagits av staten. En dylik åtgärd skulle för övrigt, såsom närmare
framginge av den inom järnvägsstyrelsen utarbetade tablån, komma att medföra
en icke oväsentlig kostnadsökning. På grund härav och under erinran
tillika, att Kungl. Majit genom beslut den 21 december 1933 icke funnit av
Bankoutskottets utlåtande Nr 66.
5
järnvägsstyrelsen tidigare gjorda framställningar i enahanda syfte föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd, ansåge sig statskontoret icke kunna tillstyrka
bifall till motionen.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, avser det i motionen framställda
förslaget, att förenämnda särskilda förmåner av statsmedel skulle
tillerkännas dels personal, som avgått från vederbörande enskilda järnvägs
tjänst redan innan den övertagits av staten, dels ock pensionsberättigade
efterlevande till dylika anställningsliavare. Ifrågavarande personer hava
kommit i åtnjutande av de förmåner, som de genom vederbörande enskilda
järnvägsföretag varit tillförsäkrade. Utskottet finner icke anledning tillstyrka
åtgärd i syfte att bereda dem en bättre ställning än de skulle haft, örn
staten icke övertagit järnvägarna, så mycket mindre som frågan nyligen
prövats av Kungl. Majit utan att föranleda till någon Kungl. Majis åtgärd.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 19 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 maj 1934.
På bankoutskottets vägnar:
EDVIN LEFFLER.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Stendahl, Ström i Lidköping, Johansson i Friggeråker,
Forssell och Silfverstolpe;
från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Laurén, Lovén, Ryberg,
Paulsen, Johansson i Sollefteå och Wikström.
Utskottet.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 66.
Reservation
av herrar Bäcklund, Laurén och Lovén, vilka, rinder åberopande av vad
järnvägsstyrelsen i ärendet anfört, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av motionen II: 19, må besluta,
att bestämmelserna i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 360)
och den 18 juni 1925 (nr 280 och 275) skola, räknat från tidpunkten
för respektive banors förvärvande för statens räkning,
tillämpas å f. d. befattningshavare vid Kävlinge—Barsebäcks,
Dala—-Hälsinglands, Hässleholm—Markaryds, Markaryd—Veinge
och Norra Södermanlands järnvägar, vilka med pension
avgått från järnvägen redan innan den övertagits av staten;
att bestämmelserna i kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 361)
och 15 juni 1923 (nr 267) skola tillämpas å ej mindre änkor
och barn efter befattningshavare vid samma järnvägar, som
genom statens försorg uppbära pension eller understöd i sådan
egenskap, än även till pension från enskilda järnvägarnas
pensionskassa eller med denna jämförlig pensionsinrättning
berättigade änkor och barn efter sådana befattningshavare vid
dessa järnvägar, vilka antingen avlidit eller med pension avgått
från tjänst vid järnvägen redan innan den övertagits av
staten;
skolande härvid iakttagas, att den sammanlagda pensionsförmånen
i intet fall må överstiga vad nyreglerad pension,
dyrtidstillägg inberäknat, skulle under motsvarande förhållanden
utgöra; samt
att ifrågavarande förmåner skola utgå av trafikmedel.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.