Betänkande angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar
1934-05-03 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1934:6, Betänkande angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1934 kl. 11 f. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
i anledning av väckt motion om ökad användning av
vedbränsle vid statens järnvägar.
1 en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hän- Motionen.
visad motion, nr 225, har herr Sandström yrkat, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning beträffande vedeldningsmöjligheterna
å lokomotiv och stationära centralvärmeanläggningar vid statens järnvägars
banor i det skogrika inlandet, och att Kungl. Maj :t skyndsamt måtte besluta
örn vedeldnings införande vid alla sådana järnvägslinjer, där dylik möjlighet
synes förefinnas inom en merkostnadsram av 20 %, ändringsarbetena på lokomotiv
och bränslegivningsanordningar inberäknade.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen samt, Yttranden.
gemensamt med andra kammarens tredje tillfälliga utskott, till vilket hänvisats
en i andra kammaren väckt, likalydande motion, nr 504, jämväl från
järnvägsstyrelsen ävensom berett Mellersta & Norra Sveriges Ångpanneförening
och ingenjörsvetenskapsakademien tillfälle att yttra sig över motionen.
Av de i anledning härav inkomna yttrandena hava järnvägsstyrelsens, ångpanneföreningens
och ingenjörsvetenskapsakademiens fogats såsom bilagor till
nyssnämnda utskotts utlåtande nr 5, till vilket utskottet förty får hänvisa,
medan såsom bilagor till nu förevarande utlåtande fogats ej mindre socialstyrelsens
yttrande (Bil. A) än även det i järnvägsstyrelsens utlåtande åberopade
yttrande den 15 februari 1934 med anledning av framställning fran
Norrbottens läns skogsägareförening angående införande av vedeldning å lok
vid statens järnvägar (Bil. B) ävensom det i ingenjörsvetenskapsakademiens
yttrande omförmälda och i motionen berörda yttrande den 28 juli 1933 i anledning
av en statens vedeldningssakkunniges skrivelse, dock med uteslutande
av därvid fogade bilagor (Bil. C).
Utskottet ansluter sig för sin del helt till den föreliggande motionen i fråga utskottet.
örn önskvärdheten av att inhemskt bränsle kommer till användning i så stor
utsträckning som kan anses vara ekonomiskt försvarbar. Betydelsen härav
såväl ur nationalekonomisk synpunkt som med hänsyn till rådande arbetslöshet
får även anses vara av statsmakterna erkänd. Utskottet får i sådant hänseende
erinra örn de betydande belopp, som av 1933 ars riksdag anvisades för
åtgärder av skilda slag för åstadkommande av ökad avsättning av inhemska
skogsprodukter. Avsevärda anslag för sådant ändamål hava begärts även av
innevarande års riksdag genom Kungl. Maj :ts proposition, nr 163, angående
anslag till vissa åtgärder på skogshushållningens område m. m.
Bihang till riksdagens protokoll 19Så. 1!S sami. % avd. Nr 6.
1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Viel tidigare överväganden av frågan, vilka åtgärder som i förevarande
syfte kunde befinnas ändamålsenliga och lämpliga, har även den i den föreliggande
motionen framförda tanken på införandet i viss utsträckning vid
statens järnvägar av vedeldning på lokomotiv varit uppe. Utredning i berörda
spörsmål har sålunda verkställts av 1931 års skogssakkunniga, vilka dock
i sitt den 4 januari 1933 avgivna betänkande angående åtgärder för ett bättre
utnyttjande av landets skogstillgångar (Statens offentl. utr. 1933:2) kommit
till det resultatet, att åtgärder för införande vid statens järnvägar av vedeldning
å lokomotiv icke för närvarande böra ifrågakomma. Även järnvägsstyrelsen
avstyrker i sitt till utskottet avgivna utlåtande i frågan bestämt den
föreliggande motionen i nu förevarande avseende under framhållande, bland
annat, att vedeldning å lokomotiv skulle ställa sig väsentligt mera än 20 %
dyrare än koleldning.
Utskottet, som ägnat frågan örn vedeldning å lokomotiv en ingående prövning,
har för sin del kommit till den uppfattningen, att det åtminstone för
närvarande icke låter sig göra att vid järnvägsdrift övergå till vedeldning
utan att överskrida den kostnadsram, som motionärerna själva uppdragit i sitt
yrkande. Utskottet håller därjämte före, att de medel, som kunna ställas till
förfogande för främjandet av en utökad användning av vedbränsle, bättre
gagna detta ändamål och alltså även syftet med den föreliggande motionen
genom att disponeras för fortsatta åtgärder på andra områden, där enligt vad
erfarenheten givit vid handen en övergång till vedeldning är möjlig utan att
man behöver göra alltför stort avkall på rimliga krav i ekonomiskt avseende.
Utskottet tänker härvid bland annat på åtgärder för att stimulera enskilda
bränsleförbrukare till att övergå från kol- eller kokseldning till vedeldning.
Även kunde man tänka sig anslag för nedbringande av kostnaderna för vedens
fraktande från produktionsorten till förbrukningsplatsen.
I motionen har även berörts frågan örn införandet av vedeldning vid stationära
centralvärmeanläggningar vid statens järnvägar. Härutinnan framgår
av järnvägsstyrelsens yttrande, att stationär vedeldning redan är genomförd
vid de flesta större anläggningar och att sådan eldning under nästa
bränslesäsong kommer att utsträckas till att omfatta alla anläggningar, där
densamma är av någon egentlig betydelse ur förbrukningssynpunkt. För tillgodoseendet
av motionärernas önskemål i nu förevarande avseende torde på
grund härav någon åtgärd från riksdagens sida icke vara av behovet påkallad.
Under åberopande av det anförda får utskottet därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 3 maj 1934.
På utskottets vägnar:
O. A. NORDBORG.
Närvarande: herrar Nordborg, Berling, Forslund, Rydberg, Jacob Hansson, Thorén
och Holstenson.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
3
Reservation
av herr Holstenson, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:
I sitt över den föreliggande motionen avgivna yttrande ställer sig järnvägsstyrelsen
helt avvisande till tanken på en undersökning rörande möjligheterna
att beträffande järnvägsdriften i vissa fall övergå från kol- till vedeldning.
Mellersta & Norra Sveriges Ångpanneförening åter föreslår, att försöksdrift
med vedeldning anordnas på en för ändamålet lämplig bansträcka i syfte att
örn möjligt finna nya utvägar till nedbringande av de med vedeldningen för
järnvägsdrift förenade omkostnaderna. Ingenjörsvetenskapsakademien slutligen
framhåller, att utsikterna för en ekonomisk vedeldning vid statens järnvägar
ej te sig särskilt lockande, ens örn en merkostnad örn 20 % tillåtes, men
anser att man dock synes komma så pass nära den ekonomiska gränsen, att
en utredning ej kan betecknas som helt utsiktslös.
Utskottet ansluter sig för sin del till den av ångpanneföreningen framförda
tanken att söka få den föreliggande frågan närmare belyst genom praktiska försök.
På samma sätt som tidigare skett, då det gällt införandet av vedeldning vid
stationära värmeanläggningar, torde det ej vara uteslutet, att resultaten i
praktiken kunna komma att ställa sig vida gynnsammare än som kunnat utrönas
genom hittills gjorda försök, vad den tekniska sakkunskapen med utgångspunkt
från teoretiska kalkyler ansett sig böra räkna med. Vid en sådan
försöksdrift måste enligt utskottets mening samarbete äga rum mellan den
tekniska ledningen och representanter för skogsägarintressena.
I motionen bar även berörts frågan örn införandet av vedeldning vid stationära
centralvärmeanläggningar vid statens järnvägar. Härutinnan framgår
av järnvägsstyrelsens yttrande, att stationär vedeldning redan är genomförd
vid de flesta större anläggningar och att sådan eldning under nästa
bränslesäsong kommer att utsträckas till att omfatta alla anläggningar, där
densamma är av någon egentlig betydelse ur förbrukningssynpunkt. För tillgodoseendet
av motionärernas önskemål i nu förevarande avseende torde på
grund härav någon åtgärd från riksdagens sida icke vara av behovet påkallad.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla, att Kungl.
Majit måtte, genom föranstaltande om försöksdrift med vedeldning
å lokomotiv å en för ändamålet lämplig bansträcka
vid statens järnvägar, låta utreda de tekniska och ekonomiska
möjligheterna för sådan järnvägsdrift.
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Bil. A.
Stockholm den 1 mars 1934.
Till Riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Genom beslut den 16 februari 1934 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till första kammarens andra tillfälliga utskott avgiva yttrande över
en inom kammaren väckt motion nr 225 örn ökad användning av vedbränsle
vid statens järnvägar. I anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.
Beträffande det i motionen framförda yrkandet örn utredning rörande vedeldningsmöjligheterna
vid stationära värmeanläggningar vid statens järnvägars
banor i det skogrika inlandet må framhållas, att järnvägsstyrelsen i
likhet med statens övriga bränsleupphandlande myndigheter genom föregående
års riksdagsbeslut och det härpå grundade kungl, cirkuläret den 30 juni
1933 (nr 455) angående ökad användning av inhemskt vedbränsle m. m. anbefallts
att för dessa anläggningar upphandla vedbränsle inom de av statsmakterna
fastställda gränserna för de härmed förbundna merkostnaderna. Till
socialstyrelsens kännedom har kommit, att järnvägsstyrelsen till utskottet
överlämnat en redogörelse för de åtgärder, som med anledning härav blivit
vidtagna.
Vad åter angår det i motionen framställda yrkandet örn utredning beträffande
vedeldningsmöjligheterna å lokomotiv och beslut örn vedeldningens införande
vid alla sådana järnvägslinjer, där dylik möjlighet synes förefinnas
inom en merkostnadsram av 20 %, har styrelsen, då en på praktiska försök
grundad redogörelse för de svenska förhållandena på detta område ej synes
föreligga och då den för denna frågas bedömande erforderliga speciella tekniska
sakkunskapen ej står till styrelsens förfogande, ej ansett sig kunna
göra något uttalande rörande denna del av motionen.
GUNNAR HUSS.
Nils Telander.
Bil. B.
KUNGL. JÄRNVÄGSSTYRELSEN
Drifttj änstbyrån
D. nr. Dbr 66/34.
Till KONUNGEN.
Genom nådig remiss den 10 januari 1934 har järnvägsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande beträffande en den 2 januari daterad och den 5 januari 1934
till statsrådet och chefen för kungl, socialdepartementet översänd skrivelse
till Konungen från Norrbottens läns skogsägareförening med hemställan bland
annat dels att järnvägsstyrelsen efter studier i Finland måtte åläggas föranstalta
om införande av vedeldning å vissa närmare angivna banlinjer, dels
tilldela järnvägsstyrelsen erforderliga medel för bestridande av de merkostnader,
som skulle komma att uppstå vid utbyte av stenkol mot vedbränsle å
angivna samt övriga därtill lämpliga järnvägslinjer. Med remissaktens återställande
får järnvägsstyrelsen härmed anföra följande.
Under senaste åren hava till järnvägsstyrelsen från ett flertal olika håll
ingivits framställningar örn införande av vedeldning vid statens järnvägar el
-
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 6.
5
ler begärts utredning härom. På hemställan av 1931 års skogssakkunniga
har järnvägsstyrelsen i en den 10 december 1932 daterad utredning1 framlagt
en detaljerad kostnadskalkyl beträffande införande av vedeldning vid vissa
av sakkunniga angivna linjer.
I sitt den 4 januari 1933 avlämnade utlåtande till Konungen hava skogssakkunniga
uttalat följande beträffande den för vedeldning vid statens järnvägar
framlagda kalkylen: .
»Kalkylen visar alltså, att vedeldningen vid omförmälda järnvägslinjer,
där dock denna borde äga särskilt gynnsamma förutsättningar, skulle giva ett
ekonomiskt sett högst otillfredsställande resultat», samt efter ytterligare motivering
följande. »De sakkunniga anse sig på grund härav icke kunna för
närvarande föreslå åtgärders vidtagande i och för införande av vedeldning
vid statens järnvägar.»
Enligt åt 1931 års skogssakkunniga lämnat uppdrag skulle genom dess
försorg i första hand undersökas möjligheterna för en intensivare skogsvård
med särskild hänsyn till beredande av ökade arbetstillfällen för bland annat
skogsbygdens befolkning. Man torde kunna utgå fran att de sakkunniga behjärtat
ej blott det allmännas intressen utan även skogsintressenternas behov
av arbetstillfällen samt beträffande åtgärder för ernående av ökad avsättning
av vedbränsle gått så långt som under hänsynstagande till föreliggande
omständigheter skäligen kunde anses försvarbart. Vid sådant _ förhållande
borde nytillkommande framställningar örn vedeldnings införande å lok kunna
utan vidare avvisas, men vill järnvägsstyrelsen dock anföra följande.
Sedan järnvägsstyrelsen den 10 december 1932 avlämnade sin här ovan angivna
kostnadsutredning beträffande införande av vedeldning a lok vid statens
järnvägar i viss omfattning, har ej inträtt någon ändring av större betydelse
i avseende på de förhållanden, som hava inverkan på det ekonomiska
resultatet av vedeldning. En överslagsundersökning beträffande den ekonomiska
innebörden av den av Norrbottens läns skogsägareförening .— i det
följande benämnd »skogsägareföreningen» — nu föreslagna vedeldningen anses
därför kunna baseras på angivna utredning.
En jämförelse mellan vissa i siffror uttryckbara uppgifter beträffande omfattningen
av och kostnaderna för dels den vedeldning, som kostnadsberäknats
på begäran av 1931 års skogssakkunniga och dels av skogsägareföreningen
nu föreslagen vedeldning angives i tabell I.
I skogsägareföreningens hemställan, att vedeldning skall införas, vid statens
järnvägar hänvisas till Finland som förebild och bifogas i original ett
par skrivelser från finska järnvägsstyrelsen, vari lämna,s svar på en del från
föreningen framställda förfrågningar angående vedeldningen och dess ekonomiska
resultat. Vidare återgivas en del från finska järnvägsstyrelsens berättelse
för 1930—1932 hämtade uppgifter.
I den översända promemorian från direktör Ahlgren vid finska statsjärnvägarna
göres bland annat följande uttalande:
»Men man må icke glömma, att ved lämpar sig vida bättre för fasta eldstäder
än för lok. Jämför man brännvärdet av lika rymdenheter, så kommer
man till ett brännvärde för stenkol, som är 3.6—4.5 gånger större än för ved.
Huru mycket omak detta lägre brännvärde för med sig, det veta blott järnvägsmännen
själva. Det betyder längre och tätare uppehåll för persontågen,
ständiga resor till ofta avlägsna vedgårdar för <:lejourloken m. m; Vid bedömandet
av frågan är det för övrigt skäl att ihågkomma, att järnvägarnas
vedförbrukning utgör blott en ringa del av hela landets vedbehov.»
1 Denna finnes återgiven i sakkunnigas betänkande »Statens officiella utredningar 1933:2», sid.
220—232.
6
Första Tcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Tabell I.
Banlängd i km av för vedeldning föreslagna sträckor......
Tågkm per år i 1,000-tal...................
Bruttotonkm per år i milj...................
Medelpris per ton stenkol fritt banvagn importhamn för de för
vederbörande linjer under hösten 1932 resp. 1933 upphandlade
stenkol........................kr.
Frakt och lossningskostnader för stenkol samt ett års ränta >
Summa kolpris per ton................ >
Ungefärlig årlig kolförbrukning i ton............
Genom vedeldning bortfallande årliga kostnader för
stenkol.............. kr.
Beräknat årligt vedbehov.................kbm
Inköpspris för kbm ved fritt bränsleutlämningsstation . . kr.
För vedeldnings införande nytillkommande kostnader:
Fm g äng skostnader.................. >
Arliga kostnader:
67,000 resp. 155,000 kbm ved ä 5: —• kr. inklusive 11/a
års ränta ä 4 5 resp. 4 % >
Övriga kostnader, inklusive förräntning och amortering
av engångskostnaderna på 5 år...........
Totala årliga kostnader................
Kostnad per kbm förbrukad ved...........
Kostnad per kbm förbrukad ved utöver inköpspriset . .
Ärlig kostnad för vedeldning utöver kostnad för koleldning:
totalt .........................
per kbm ved (överpris).................
Paritetspris för ved per kbm:
kolpriset vid utlämn. station
5)2 .............
Överpris i % av paritetspris för stenkol..........
Vedeldning
enligt 1931
års skogssak- kunniga
1,117
1,029
117
Vedeldning
enligt skogs''
ägareför- eningens
förslag
1,457
2,411
280
15.50
4.54
20.04
12,400
1 18.40
3.78
22.18
29,000
260,000: —
67,000
5: —
645,000: —
* 155,000
5: —
150,000: —
240,000: —
358,000: —
822,000: —
118,000: —
476,000: —
8 7.10
2.10
247,000: —
1,070,000: —
3 6.90
1.90
216,000: —
3.22
425,000: —
2.74
3.86
4.26
83 %
64 %
Vid en granskning av de från Finland lämnade, i siffror uttryckta uppgifterna
mäste man såsom bär nedan visas också komma till den uppfattningen,
att de ej äro ägnade att stimulera till införande av vedeldning.
I tabell II hava sammanförts en del från Finland lämnade uppgifter samt
andra sådana, erhållna genom enkel härledning från de förstnämnda.
Ehuru tabellens uppgifter delvis äro ofullständiga, så framgår dock av desamma,
att medan vedens inköpspris från 53 fmk 1929 under tiden 1930—1932
fallit till 33 fmk per kbm under 1933, överpriset i jämförelse med koleldning
under de förstnämnda åren hållit sig vid 2 ä 3 kronor per kbm (lägst 2.34 högst
3.39 kr.). Vedens inköpspris, som härvid under 3 år uppgått till i det närmaste
5 kronor per kbm, har sedermera under 1933 nedgått till 2.84 kronor
per kbm. Totalkostnaderna — 6.30 ä 6.40 kronor per kbm vid inköpspriset
omkring 5 kronor — stämma ganska väl överens med de i tabell I kol. 2
för vissa linjer vid statens järnvägar efter ett inköpspris av 5 kronor per kbm
1 En del kol importerade över inlandshamnen Kristinehamn, där medelpriset var 19.45 kr.
1 Ungefär en fjärdedel av förbrukningen kommer på Norrbottens län.
8 Häri inbegripes avlöning till vedeldare fördelad på hela vedförbrukningen, cirka 0.35 kr.
per kbm.
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 6. 7
Tabell II. Vissa uppgifter beträffande kostnader för vedeldning vid Finska statsjärnvägarna.
För- bruka,
av ved
1,000- tal
kbm
Värde1
härav
Kurs
för
fmk,
öre
pr
fmk
Värde
Inköpspris
pr kbm
Värde1
Pari-
tets-
värde
Verkligt över- pris pr kbm
ved
Över- pris i
% av
Anmärk-
ningar
År
mili.
fmk
pr
kbm
fmk
i
sv. kr.
fmk
sv. kr.
pr Ion
kol
fmk
pr kbm
ved
h
F2 fmk
c — i
fmk
sv. kr.
tets-
pris
j_
i
a
b
C
d
e
f
g
h
i
3
k
i
1929
1,137
76.2
67.0
9.4
6.30
53
4.98
206
39.6
27.4
2.58
69
1930
945
64.1
67.8
9.4
6.38
2
2
222
42.7
25.1
2.36
59
1931
1,069
73.8
68.9
9.3
6.40
2
2
174
33.5
35.4
3.39
106
1932
1.240
75.8
61.0
8.5
5.18
—
—
174
33.5
27.5
2.34
82
1933
—
—
—
8.6
—
33
2.84
—
—
—
—
45
1934
3 an-
tages
stiga
201 2 * 4
beräknade kostnaderna, 6.90 kronor per kbm eller efter avdrag av kostnad för
vedeldare 6.55 kronor per kbm och detta, oaktat lönenivån i Sverige är så väsentligt
högre än i Finland. Man kan tydligen ej med någon hänvisning till
Finland göra gällande, att järnvägsstyrelsens kostnadskalkyler äro otillbörligt
missvisande till nackdel för vedeldningen. Ej heller finnes grundad anledning
antaga, att — såsom skogsägareföreningen uppgiver — vedens upphandling
och distribution skulle kunna göras avsevärt enklare och billigare i Sverige än
i Finland, där lång praktik föreligger. Att vedpriset skulle kunna bliva lägre
än cirka 5 kronor per kbm synes också föga troligt, då ju skogsägareföreningen
med en ökad avverkning även vill söka åstadkomma en för skogsägarna mera
tillfredsställande prissättning å veden, än som förekommit vid en del omnämnda
upphandlingar, vid vilka priserna befunnit sig i ungefär samma prisläge,
som gällt vid finska statsjärnvägarnas vedinköp under 1933, nämligen 33 fmk
eller i svenskt mynt 2.84 kronor per kbm. Från Finland uppgives också, att
priserna äro i stigande. Desammas låga nivå framgår även av en bifogad notis
i Dagens Nyheter den 14 januari 1934. Det uppgives i skogsägareföreningens
skrivelse, att skogsägaren får vidkännas en kostnad per kbm av 2.50 kronor
i hugg- och körlön samt 2 ä 3 kronor i landsvägs- och järnvägstransport,
alltså tillsammans 4.50 ä 5 kronor, utan att något rotvärde beräknas. Det måste
givetvis anses rimligt, att även rotvärdet betalas, och om så blir fallet, kommer
vedpriset att kanske ej så obetydligt överstiga det i järnvägsstyrelsens kalkyler
förutsatta vedpriset 5 kronor, som redan det medför en högst väsentlig fördyring
å bränslekontot.
Örn statens järnvägar nu skulle igångsätta vedeldning å av skogsägareföreningen
härtill såsom en början angivna järnvägslinjer, skulle enligt vad ovan
anförts nuvarande årliga kolkostnader av cirka 0.65 milj. kronor komma att
motsvaras av 1.07 milj. kronor kostnad vid vedeldning (härav cirka 5 % fallande
på engångskostnaderna, örn dessa amorteras på 5 år), alltså en kostnadsökning
på cirka 0.4 milj. kronor.
Av den ved, som skogsägareföreningen tänker sig skulle kunna förbrukas i
1 Enligt en från Finska statsjärnvägarna 1931 lämnad uppgift ingå häri inga räntor under upplagringstid
men väl transportkostnader enligt till 50 % reducerad taxa. Kostnaden för vedeldare
är ej heller medräknad.
2 Uppgift saknas, priset sannolikt omkring 55 fmk eller 5.15 sv. kr.
2 Enligt uppgift av direktör Ahlgren.
* Enligt uppskattning av direktör Ahlgren.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Sverige såsom ersättning för utländska stenkol, nämligen cirka 15 milj. kbm,
skulle endast 1 % komma på de av föreningen till vedeldning föreslagna banlinjerna
vid statens järnvägar samt härav endast en fjärdedel förbrukas inom
Norrbottens län.
Antalet dyrt betalade dagsverken för avverkning av här ifrågasatt ved för
eldning å lok skulle uppgå till cirka 93,000, alltså cirka 23,000 inom Norrbottens
län.
Det må här slutligen omnämnas, att 1931 års skogssakkunniga i sitt betänkande
— sid. 112 — betecknat vedeldning vid statens järnvägar, sedd från
synpunkten att tillskapa arbetstillfällen för skogsbefolkningen, såsom högst
otillfredsställande, i det att statens extra kostnader för varje tillskapat dagsverke
skulle enligt då verkställda kalkyler uppgå till 5.40 kronor. För nu
kostnadsberäknad vedeldning blir motsvarande kostnad 4.55 kronor, men sannolikt
högre då, som sagt, det i kalkylen antagna vedpriset 5 kronor nog ej kan
komma att stå sig.
Här ovan har beträffande vedeldningens inverkan på förhållandena vid statens
järnvägar endast berörts frågan örn utgiftsökning å bränslekontot. Aven
örn nu denna ökning — såsom skogsägareföreningen föreslår — samt givetvis
andra nytillkommande kostnader skulle kompenseras genom särskilda anslag av
arbetslöshetsmedel, så måste järnvägsstyrelsen bestämt avstyrka vedeldnings
införande å lok.
Statens järnvägar ha till huvuduppgift att till allmänhetens gagn sörja för
att å desamma besörjd trafik ordnas på bästa möjliga sätt, dock givetvis med
tillbörlig hänsyn till driftsekonomien. Det kan ej anses rimligt, att statens
järnvägar skola åtaga sig sociala välfärdsuppgifter till förfång för dess för
landet betydelsefulla huvuduppgift.
Även om täckning för merkostnader erhålles genom att statsmakterna tillskjuta
erforderligt belopp, kvarstår att i ett flertal fall vedeldning skulle medföra
en försämring av tidtabellen och trafikkapaciteten till stor nackdel vid
den alltmer tilltagande konkurrensen från bilarna, vilka för övrigt, det må här
anmärkas, som regel framdrivas med importerade drivmedel. Av skogsägareföreningen
har föreslagits vedeldning å bland andra linjen Kristinehamn—- Mora, en linje, som numera har relativt snabbgående tåg, vilkas tidtabeller i
händelse att vedeldning infördes, skulle undergå en avsevärd försämring och
detta just i en tid, då man i stället eftersträvar förbättringar. I övrigt får
järnvägsstyrelsen hänvisa till vad densamma i sin förut omnämnda skrivelse
till 1931 års skogssakkunniga anfört under rubriken »Vissa allmänna synpunkter»
sid. 225—227 i »Sveriges offentliga utredningar 1933:2».
Tidpunkten för framförande av krav som det här behandlade^ synes också
vara mest möjligt illa vald. Järnvägsstyrelsen är just nu föremål för en anmärkning
av Kungl. Maj :ts revisorer beträffande statsbanans bristande räntabilitet,
och revisorerna uppfordra styrelsen att snarast genomföra åtgärder för
åvägabringande av ekonomisk jämvikt igen vid statens järnvägar. Ett tillmötesgående
av skogsägareföreningens hemställan skulle innebära en sänkning
av trafikstandarden och uppenbarligen vara ett steg i alldeles motsatt riktning,
och styrelsen får därför även, men givetvis främst på grund av vad som här
i övrigt anförts, på det bestämdaste avstyrka, att skogsägareföreningens^ hemställan
örn införande av vedeldning a lok vid statens järnvägar matte fa föranleda
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Järnvägsstyrelsen vill till slut i detta sammanhang erinra örn, att enligt
kungl, kungörelsen nr 455/1933 av den 30 juni 1933 skall vid behov av bränsle
för statliga stationära anläggningar inhemskt bränsle användas, när användningen
av sådant beräknas med ej mera än 10 % överstiga kostnaden vid användning
av annat bränsle av vanligen förekommande slag. Örn merkostna
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
9
den för användning av vedbränsle överstiger 10 men ej 20 %, skall frågan underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Vid beräknad merkostnad av över 20 %
användes annat bränsle än inhemskt.
Enligt vad ovan visats skulle användning av ved å lok redan efter ett leveranspris
av 5 kronor per kbm ställa sig mera än 60 % dyrare än användning
av kolbränsle. Örn det gällt stationär eldning, hade sålunda vedeldning aldrig
kunna sättas i fråga. För eldning å lok måste sådan te sig ännu orimligare.
Om emellertid statsmakterna enligt skogsägareföreningens förslag skulle
ifrågasätta att genom medel för arbetslöshetens bekämpande möjliggöra en
ökad förbrukning av vedbränsle, bör enligt järnvägsstyrelsens uppfattning
detta i stället för å lok äga rum vid stationära anläggningar även i privat drift.
För viss nytillkommande vedförbrukning erforderliga anslagsbelopp torde härvid
bli avsevärt lägre än för samma vedförbrukning å lok.
I behandlingen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit järuvägsfullmäktige
Hjort och Johansson, förrådsdirektören Schåltz samt t. f.
byråchefen Malmkvist.
Stockholm den 15 februari 1934.
Underdånigst
AXEL GRANHOLM.
Erik Rendahl.
tjf
-
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.
Genom remiss den 12 ds har Herr Statsrådet anmodat Ingenjörsvetenskapsakademien
att avgiva yttrande rörande en av statens vedeldningssakkunnige
B. Lindqvist den 7 ds ingiven skrivelse angående vedeldning jämte tillhörande
»P. M. angående lämpliga anordningar för införande av vedeldning i en del nu
för kokseldning utrustade centralvärmeanläggningar». Med anledning härav
får akademien anföra följande.
Den i promemorian lämnade historiken över utvecklingen på området ger
akademien anledning att utifrån sin synpunkt belysa sagda utveckling.
Akademien tillsatte år 1930 en särskild vedeldningskommitté med uppgift
att på lämpligt sätt befrämja strävandena att utnyttja träbränslet, speciellt i
värmeledningspannor.
Samma år studerades ett antal i Boden med omnejd uppställda Brandtpannor
jämte åtskilliga under likartade förhållanden arbetande vedeldade kokspannor.
Därvid konstaterades dels att Brandtpannorna i motsats till vedeldade
kokspannor höllö sig praktiskt taget fria från sot- och tjärbeläggningar,
dels att de förstnämnda uppvisade en bättre bränsleekonomi såvitt man kunde
döma av föreliggande uppgifter om bränsleinköp. Huruvida denna senare
överlägsenhet berodde på särskilt hög verkningsgrad hos Brandtpannan eller
en särskilt låg sådan hos de till jämförelse tagna kokspannorna kunde då icke
närmare fastställas.
Under hösten 1931 utfördes av kommittén, närmast av övermaskinist H. Teorell
och kommitténs sekreterare, ingenjör A. Härlin, omfattande försök med
ved- och träkolseldning i kokspannor i ett antal fastigheter i Stockholm. Därvid
utexperimenterades sådana åtgärder, som för olika panntyper lämnade de
bästa resultaten. För en viss typ visade det sig sålunda lämpligt att enligt
förslag av herr Teorell anordna omvänd förbränning. De vunna erfarenheter
Biliang
till riksdagens protokoll 1984. 12 sami. 2 avd. Nr G. 2
10
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Fr 6.
na lades till grund för en såsom akademiens Meddelande n:r 103 utgiven broschyr
»Råd och anvisningar för eldning av gjutna sektionspannor med träkol
och ved», vilken trycktes på nyåret 1932 i 5,000 exemplar; sedan upplagan i
det närmaste gått ut, trycktes en andra upplaga våren 1933.
Redan tidigt på året 1931 hade en ingående provning av Brandtpannan planerats;
på grund av mellankommande omständigheter blev den emellertid verkställd
först senare och parallellt med de nyssnämnda försöken med. kokspannor.
Brandtpannan visade sig därvid i sitt ursprungliga skick ha en jämförelsevis
måttlig verkningsgrad, vilken emellertid visade sig kunna avsevärt förbättras
efter en provisorisk ombyggnad för omvänd förbränning. Herr Brandt underrättades
härom dels skriftligt omedelbart efter provens bearbetande, dels senare
muntligt av herr Teorell vid ett besök i Boden. Åtminstone ett exemplar
av den sålunda förbättrade Brandtpannan har sedermera kommit i drift och
synbarligen motsvarat de förväntningar man på grund av förändringen gjort
sig.
Under bränslesäsongen 1932—33 har riksdagshusets pannanläggning eldats
med ved. Pannorna äro här av en specialtyp, som ger god ekonomi med olika
slags bränslen och även med ved, men utformningen är sådan, att veden måste
kapas, varjämte bränslemagasinet icke är särdeles stort. Maskinmästare Teorell
konstruerade då den i promemorian omnämnda förugnen, som har ett förhållandevis
stort bränslemagasin, avpassat för meterved. Det var efter de
ovan relaterade erfarenheterna ganska självfallet att även här den omvända
förbränningen kom till användning.
Samtidigt med de ovannämnda försöken med kokspannor tog vedeldningskommittén
även kännedom om den vid Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping
tillverkade Parcapannan, en vedeldad specialpanna, som då utgått i ett
fåtal exemplar. I motsats till den dåtida Brandtpannan befanns den med hänsyn
till såväl verkningsgraden som bränslemagasinets storlek fullt jämförlig
med kokspannor, varjämte den med fördel kunde tillgodogöra sig även klen
och fuktig gallringsved. 100 ä 150 Parcapannor med en total eldyta örn över
1,000 m2 äro nu i drift; eldytan varierar från några få uppemot 40 m2.
På nyåret 1932, då försöken med kokspannor voro avslutade, funnos alltså
av speciella vedpannor att tillgå dels den fullgoda Parcapannan, dels den även
i sitt ursprungliga skick för vissa behov fullt acceptabla Brandtpannan, som
dessutom genom kommitténs undersökningar visat sig kunna väsentligt förbättras.
För akademien stod det klart, att efter dessa pioniärarbeten och
med hänsyn till det alltjämt växande vedeldningsintresset den enskilda företagsamheten
snart skulle vara färdig med nya panntyper. Hågra särskilda konstruktionsarbeten
från vedeldningskommitténs sida ansågos så mycket mindre
påkallade, som de idéer, vilka med anslag från akademien vid samma tid
höllö på att omsättas i IVA-spisen, kunde antagas sedermera visa sig användbara
även för värmepannor.
Under den tid, som sedan dess förflutit, bär mycket riktigt en hel rad nya
konstruktioner sett dagen, vilkas utprövning i praktiken dock i regel endast
hunnit påbörjas. En del äro baserade på radikala nykonstruktioner, andra
på mera försiktiga modifikationer av kokspannorna. I regel synes man beakta
synpunkten att lia möjligheter öppen för en övergång till kokseldning örn
så skulle påfordras. En firma (Skoglund och Olson i Gävle) tillverkar förugnar,
t. v. dock endast en typ för relativt små pannor.
Beträffande de i promemorian berörda omräkningstalen mellan koks och
ved må erinras följande. I den första upplagan av »Råd och anvisningar» angavs
att man för grova överslagsberäkningar skulle kunna räkna med att
1 m3 barrved motsvarar 3.5 hl koks; härvid förutsattes prima ved och mindre
väl sorterad köks. I andra upplagan återgivas därjämte praktiska drift
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
11
resultat från ett antal anläggningar, där god, välsorterad koks ersatts med
god sekunda ved. I medeltal under bränslesäsongen 1932/33 har 1 ms ved visat
sig motsvara 3.0 hl koks, varvid de olika månadsvärdena i stort sett varierat
mellan 2.6 och 3.3 hl pr m3. För goda specialpannor kan man räkna med
4.0 hl per m3.
Det nuvarande läget kan sammanfattas sålunda:
Kokspannor kunna i regel eldas med ved; i vissa fall efter omändring. Goda
specialpannor finnas, vilka ge högre verkningsgrad, mindre skötselkostnader och
större möjligheter att elda med sämre ved än de vedeldade kokspannorna.
Samma fördelar böra kunna uppnås genom lämpligt konstruerade förugnar,
vilka i princip motsvara specialpannornas eldstäder.
Genom att kokspannans eldyta i huvudsak utnyttjas för värmeöverföringen
till pannvattnet, kan förugnen utföras billigare än en motsvarande komplett
specialpanna. Det är därför klart, att denna lösning av problemet förtjänar
all möjlig uppmärksamhet. Men det är också tydligt, att lokala förhållanden
kunna omöjliggöra anordnandet av förugnar, liksom även anslutningen av
dessa kan bli dyrbar.
Vilken lösning av vedeldningsproblemet, som i varje särskilt fall skall tillgripas,
måste framgå som resultat av en undersökning med hänsyn tagen till alla
inverkande omständigheter. För statens värmeanläggningar är också genom
föreskrifter i punkterna 8 och 9 av Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 juni 1933
(Svensk författningssamling 1933 nr 455) sörjt för att sådan undersökning
i förekommande fall kommer till stånd. För andra anläggningar torde motsvarande
möjligheter komma att beredas i enlighet med de beslut örn åtgärder
för ökad vedeldning, som fattats av årets riksdag.
Akademien vill i detta sammanhang nämna, att sedan numera ett stort antal
olika panntyper och anordningar för vedeldning framkommit, vedeldningskommittén
torde komma att ägna området en förnyad granskning.
Med hänsyn till den omfattande rådgivande och upplysande verksamhet,
som är igångsatt eller håller på att organiseras, och de förebilder, som statens
egna anläggningar genom redan beslutade åtgärder komma att utgöra, förefaller
det att tillsvidare vara väl sörjt för vedeldningens befrämjande. Att
därjämte vidtaga särskilda subventionsåtgärder synes för närvarande anledning
icke föreligga.
Stockholm den 28 juli 1933.
För INGENIÖRSVETENSKAPSAKADEMIEN:
AXEL F. ENSTRÖM.
Ernst Bredberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.