Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

1934-05-09 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1934:8, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1934 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i

anledning av väckt motion om nedbringande av räntan å

vissa lån från pensionsförsäkringsfonden.

1 en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga ut- Motionen.

skott hänvisad motion, nr 71, hava herrar David Pettersson och Oscar Gottfrid

Karlsson hemställt, att riksdagen ånyo ville hos Kungl. Majit anhålla

örn vidtagande av åtgärder för skäligt nedbringande av räntan å de lån,

som utlämnats från pensionsförsäkringsfonden, och då i första hand beträffande

sådana, som beviljats för sjukhusändamål.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I anledning av motionen har yttrande i vederbörlig ordning inhämtats från Yttranden.

fullmäktige från pensionsförsäkringsfonden, av innehåll som framgår av bilaga

till utlåtande nr 5 av andra kammarens andra tillfälliga utskott, till

vilket hänvisats en i andra kammaren väckt, likalydande motion, nr 144,

vartill utskottet förty får hänvisa. Särskilda motionen berörande frågor hava

även behandlats under föredragning inför utskottet av tjänstemän från statskontoret,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Utskottet får till en början lämna ett kortfattat sammandrag beträffande Historik.

riksdagens ställning till och hittillsvarande åtgärder uti frågan. Utskottet

skall i sammanhang därmed redogöra för några huvudpunkter i fullmäktiges

nyssberörda utlåtande.

De synpunkter, som riksdagen redan vid fondens tillskapande lagt på fondens

medel, hava sedermera legat till grund för fondens förvaltning. Då de

i denna motion påpekade förhållandena och framhållna önskemålen hänföra

sig just till vissa områden av fondförvaltningen, är givetvis riksdagens tidigare

ställning i frågan av största betydelse.

Riksdagen gjorde sig redan år 1916 till tolk för den uppfattningen, att

förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden måste ordnas med hänsyn till det

ändamål, för vilket fondmedlen uppsamlades, och att följaktligen för pensionsförsäkringen

främmande synpunkter härvid icke finge göra sig gällande.

J överensstämmelse med vad i propositionen uttalats ansåg även riksdagen,

att fonden vore att betrakta såsom de försäkrades egendom och därför borde

förvaltas på det sätt, som bäst överensstämde med de försäkrades intressen.

Beträffande placeringen av fondens medel framhöll riksdagen, att denna

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 12 sami. 2 avd. Nr 8.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

naturligtvis först och främst måste erbjuda säkerhet mot förluster, men att

man därjämte borde vid placeringen eftersträva att vinna så hög avkastning,

som med behörigt aktgivande på säkerhetssynpunkten befunnes möjligt. Jämsides

med dessa fordringar komme emellertid hänsynen till de direkta och

indirekta fördelar, som kunde beredas försäkringen därigenom att fondmedlen

utlånades eller användes till allmännyttiga företag, ägnade att befordra

folkhälsan och förebygga eller häva invaliditet. Dessa av riksdagen anförda

synpunkter hava sedermera vid upprepade tillfällen åberopats uti avgivna

utlåtanden av såväl fullmäktige som pensionsstyrelsen och synas även i förekommande

fall hava åyno blivit bekräftade av riksdagen. Den omständigheten

att fonden i viss mening kan anses utgöra »allmänna medel» får enligt

sålunda tidigare uttalad mening icke leda till den missuppfattningen — för

övrigt tydligen vanlig bland fondens låntagare — att den i stort sett skulle

hava särskilda förpliktelser, väsentligt avvikande exempelvis från dem, som

åvila förvaltningen av en privat försäkringsfond. Pensionsförsäkringsfonden

får sålunda icke — såsom stundom inträffar — utan vidare jämföras med

statens utlåningsfonder, som i allmänhet torde hava till uppgift att stödja

vissa bestämda allmänna ändamål, och vilkas förräntning lär vara ett intresse

av i varje fall sekundär betydelse.

I sitt utlåtande hava fullmäktige beträffande räntan på lån under den tilländalupna

högränteperioden erinrat om att räntan på kommunallån i allmänhet

av densamma hållits lägre än den ränta, fonden samtidigt kunnat för

obegränsad tid framåt förskaffa sig genom inköp av statsränteobligationer.

Fonden har ock i allmänhet av kommuner betingat sig en även för högränteperioder

måttlig ränta. Icke minst gäller detta landskommuner. Efter att

under åren 1920 och 1921 hava nått sin höjdpunkt började räntesatserna

strax därefter sjunka i raskt tempo. De fallande räntorna medförde också

inom kort krav på räntesänkning från tidigare låntagare med bundna lån.

Först anmälde sig vissa stadskommuner med lån för bostadsproduktion under

kristiden. Då kraven avvisades, väcktes vid 1923 års riksdag, motion i ämnet.

I ett av utskottet i sammanhang därmed infordrat utlåtande anförde fullmäktige,

bl. a.,a,tt en räntesänkning i då förevarande fall i verkligheten komme

att innebära en subvention till vederbörande låntagare och att en sådan icke

kunde anses förenlig med de av riksdagen fastställda grunderna för fondens

förvaltning. Vidare framhöllo fullmäktige, att ett ingånget låneavtal måste

i stort sett betraktas såsom ovillkorligen bindande för både långivare och

låntagare. Skulle en jämkning göras till en låntagares favör, måste fondförvaltningen

också förbehålla sig rätt att i tider av stigande ränta hålla sig

skadeslös genom motsvarande höjning av räntan på redan beviljade lån. Då

de fullmäktige icke ansågo sig kunna ställa i utsikt en allmän räntelindring

för eller återbetalning av. de lån, som på sin tid utlämnats till städer och

stadsliknande samhällen för bostadsproduktion, så finge detta dock icke anses

innebära, att fullmäktige icke skulle i vissa fall kunna finna möjlighet till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammaren# andra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

sådana jämkningar beträffande lånevillkoren, som kunde bereda de enskilda

byggnadsföretagen lättnader beträffande dessas annuiteter, utan att därvid

någon avvikelse behövde ske från de ekonomiska grunderna för förvaltningen.

Fullmäktige torde enligt sitt eget uttalande söka finna möjligheter till sådana

medgivanden, att de låntagare, som förbundit sig till särskilt hög ränta, icke

skulle försättas i sämre läge än örn de vid lånets avslutande betingat sig sedvanlig

konverteringsrätt. Utskottet hemställde — efter att i sitt utlåtande

hava givit ett klart uttryck åt sin anslutning till fullmäktiges principiella

ståndpunkt i frågan — att motionen icke måtte till någon kammarens åtgärd

föranleda, vilket ock blev kammarens och sedermera även riksdagens beslut.

I sin motivering uttalade emellertid utskottet även önskvärdheten av, att fullmäktige

måtte finna sig kunna i största möjliga utsträckning tillmötesgå

framställningar örn sådana jämkningar i lånevillkoren, vilka fullmäktige i

sitt yttrande ansett möjliga, utan att därvid någon avvikelse behövde ske från

de ekonomiska grunderna för fondförvaltningen. Vederbörande utskott i

andra kammaren avstyrkte på ungefär enahanda motiv motionen, ehuru det

behjärtade önskvärdheten av att i särskilt ömmande fall lättnad kunde beredas

ifrågavarande låntagare.

Under den tid, som gått efter avgivandet av förenämnda utlåtande, hava

fullmäktige vid behandling av ett Stort antal framställningar örn räntesänkning

haft anledning taga i förnyat övervägande, i vilken utsträckning och

efter vilka grunder lättnader skulle kunna beredas de kommuner, som bundit

sig för högprocentiga lån. I vissa fall, då sådant ansetts förenligt med fondens

intresse eller då eljest särskilda omständigheter därtill givit anledning,

hava fullmäktige ansett sig kunna medgiva sådan eftergift, att ett lån utan

särskild gottgörelse till fonden helt eller delvis fått återbetalas före utgången

av den för lånets slutbetalning bestämda tiden. De låntagare, som därom

gjort framställning, hava dessutom beretts tillfälle till förtidsinbetalning mot

erläggande av ett belopp, motsvarande den kapitalförlust fonden åsamkades

genom att nödgas omplacera medlen mot lägre ränta än den för lånet gällande.

Fullmäktige hava därjämte funnit sig kunna tillmötesgå låntagare med en

förlängning av lånetiden och i samband därmed viss nedsättning av räntan.

På grund av svårigheten att hos Kungl. Majit utverka förlängning av lånetiden

för låntagare med redan förut avtalad lång lånetid (30^-40 år) har

denna åtgärd endast erhållit begränsad räckvidd.

För egen del vill utskottet framhålla följande.

Såsom av den härovan lämnade redogörelsen framgår, har riksdagen såväl

vid fondens bildande som senare — i enlighet med utskottets utlåtande

i anledning av en med den nu föreliggande jämförlig motion —

med all tydlighet angivit, att fondens medel ej vore att anse som »allmänna

medel» i vanlig bemärkelse, över vilka det allmänna kunde efter beling förfoga

(såsom fallet är med exempelvis statens vanliga utlåningsfonder).

Ett frångående av uppfattningen att medlen tillhöra försäkringstagarna och

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

förvaltas enligt fastställda grunder uteslutande i dessas intresse, kunde leda

till att försäkringstagarnas intressen blevo åsidosatta till förmån för ändamål,

som vore mer eller mindre främmande för pensionsförsäkringen. Att en

kommun på grund av senare inträffade oförutsedda förhållanden kan finna sig

hava gjort en i förhållande till andra kommuners vid samma tid eller senare

ingångna avtal oförmånlig affär torde ej utgöra tillräcklig grund för denna

att kräva ändrade, gynnsammare villkor för sig och i sådant syfte påkalla

statsmakternas ingripande. I detta sammanhang bör framhållas, att kommuner

på grund av önskan vid tiden för lånets upptagande att erhålla

så låg ränta som möjligt i regel uraktlåtit att betinga sig konverteringsrätt.

Endast med få undantag hava kommuner föredragit en fast och något lägre

räntesats. Men alldeles oavsett huruvida ett statligt ingripande i ovan nämnt

syfte vore befogat eller ej, måste svårigheten att draga en rättvis gräns för

lättnaderna mana till betänksamhet gent emot motionärernas krav. Även örn

utskottet sålunda ur både principiell och praktisk synpunkt ansluter sig till

fullmäktiges avvisande hållning mot generella krav på räntesänkning, åtminstone

försåvitt rörer vissa grupper av låntagare och ändamål för upplåning,

anser sig utskottet böra framhålla önskvärdheten av att det uttalande beträffande

lindringar i lånevillkoren, som fullmäktige år 1923 gjorde, finge bliva

vägledande jämväl för framtiden. Känt är, att många kommuner under nu

rådande förhållanden måste dragas med synnerligen ansträngda finanser och

ofta lita till statens mellankomst för skattebördans lindring allt under det

ränteläget håller sig på osedvanligt låg nivå. Ur denna synpunkt sett är varje

lättnad, som är möjlig att bereda inom ramen för fondförvaltningens befogenhet,

välkommen. Några detaljerade anvisningar örn i vilken utsträckning

dylika lättnader böra medgivas anser sig utskottet icke böra föreslå

utöver vad som redan förekommit, icke minst sedan frågan vunnit

beaktande vid 1923 års riksdag. Åt fondförvaltningen själv torde böra överlåtas

att välja de vägar, som för olika fall visa sig bäst framkomliga.

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet därför hemställa,

att ifrågvarande motion nr 71 icke måtte till någon första

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1934.

På utskottets vägnar: f »•

O. A. NORDBORG.

Närvarande: herrar Nordborg, Berling, Forslund, Rydberg, John Björck,

Jacob Hansson, Arvedson och Holstenson.

Stockholms Bokindustri Aktiebolag. Stockholm 1934.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.