Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 149 av herr Bengtsson i Kullen och nr 155 av herr Westman m. fl.

1934-02-27 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1934:6, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående sådan grundlagsändring, att viss eller vissa ämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 149 av herr Bengtsson i Kullen och nr 155 av herr Westman m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till riksdagens kansli den 27 febr. 1934 kl. 2 e. ni.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

angående sådan grundlagsändring, att viss eller vissa

ämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft de

inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 149 av

herr Bengtsson i Kullen och nr 155 av herr Westman m. fl.

I motionen II: 149 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla

om utredning och förslag till sådan ändring i grundlagen, att landshövdingar

icke må vara valbara till riksdagen».

I motionen II: 155 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

måtte anhålla örn verkställande av utredning och framläggande av förslag,

vartill denna utredning kan föranleda, av frågan om sådan förändring av

grundlag, att innehav av vissa slag av de förtroendeämbeten, varom i § 35

regeringsformen stadgas, samt innehav av därmed likvärdigt ämbete icke må

vara förenligt med uppdrag som riksdagsman».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till vederbörande motioner.

De i § 35 regeringsformen uppräknade förtroendeämbetsmännen äro enligt

vår författning lika litet som några andra kategorier av ämbetsmän i

följd av denna sin ställning uteslutna från behörighet att vara ledamöter

av riksdagen.

Vid 1933 års riksdag väcktes förslag örn skrivelse till Kungl. Majit »med

anhållan om utredning och förslag rörande sådan ändring i grundlagen, att

förtroendeämbetsmän icke må vara valbara till riksdagen». Motionerna avstyrktes

av konstitutionsutskottet (utskottets utlåtande nr 14) och avslogos

av riksdagen. Sedan utskottet i fråga om statsrådets ledamöter i sitt yttrande

bl. a. framhållit, att deras erfarenhet och insikter i viktigare frågor vore av

den betydelse för riksdagsarbetet i dess helhet, att de icke borde förklaras

obehöriga att vara riksdagsmän, anförde utskottet följande:

En del äldre utländska författningar såsom Förenta staternas och vissa av

Frankrikes tidigare författningar förklara innehav av statsämbete oförenligt

med ledamotskap av representationen. Grunden för bestämmelserna härom

Ilar varit samma äldre statsrättsliga teorier, enligt vilka regeringens medlem
Hihang

till riksdagens protokoll 1934. 5 sami. Nr 6.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

mar icke borde få taga säte i representationen. I Englands konstitutionella

rätt infördes i början av 1700-talet en regel om att ett flertal ämbetsmän icke

skulle vara valbara till parlamentet och att parlamentsledamot, som erhölle

statsämbete av ifrågavarande slag, skulle vara obehörig att vidare sitta i

underhuset. Regeln var här betingad av historiska skäl och närmast av en

strävan att förhindra regeringens tidigare inflytande över parlamentet. I någon

mån likartade synpunkter ligga till grund för den i nu gällande fransk

statsrätt förefintliga regeln, att innehav av avlönat statsämbete och ledamotskap

av deputeradekammaren i allmänhet äro oförenliga. Bestämmelsen är

nämligen delvis föranledd av en strävan att icke äventyra representationens

kontroll över regeringen genom att av denna beroende ämbetsmän sitta i

kammaren.

Dessa synpunkter kunna emellertid icke tillerkännas giltighet för vårt lands

vidkommande vad ämbetsmän i allmänhet beträffar med hänsyn till den

självständiga ställning, som dessa sedan gammalt intaga i förhållande till

regeringen. Vad speciellt förtroendeämbetsmännen och vissa andra kategorier

av verkschefer beträffar, är förhållandet visserligen formellt ett annat,

eftersom de kunna entledigas även utan att något tjänstefel behöver vara

lagligen konstaterat. Men gällande bestämmelse härom kommer numera

knappast i tillämpning. Även dessa kategorier av ämbetsmän äro därför faktiskt

lika självständiga i förhållande till regeringen som övriga statsfunktionärer.

Det skulle hos oss vara otänkbart, att en förtroendeämbetsman med

säte i riksdagen skulle entledigas med hänsyn till den kritiska inställning till

regeringens allmänna politik, som han inom riksdagen företrätt.

Till grund för den i fransk konstitutionell rätt gällande regel, att ämbetsmän

i allmänhet icke äro behöriga sitta i deputeradekammaren, ligger även

uppfattningen, att ledamotskap av folkrepresentationen och innehav av statsämbete

var för sig äro så krävande allmänna uppgifter, att oförenlighet dem

emellan bör föreligga. Denna synpunkt kan hava sin alldeles särskilda betydelse

i ett land, där representationen i regel är samlad större delen av

året. Ehuru riksdagens arbete hos oss i regel är begränsat till omkring fem

månader av året, kan det dock icke förnekas, att ett statsämbete, vare sig det

är fråga om en förtroendesyssla eller icke, i vissa fall kan bliva lidande på

att vederbörande befattningshavare samtidigt innehar säte i riksdagen. Men

att med hänsyn härtill uppställa en regel örn förbud för ämbetsmän i allmänhet

och för förtroendeämbetsmän i synnerhet att sitta i riksdagen finnes

ej anledning, allra helst som det icke lärer vara möjligt att generellt

utan endast för det konkreta fallet avgöra, örn ledamotskapet av riksdagen

kommer att inverka menligt för ämbetet därför, att icke lämplig vikarie kan

stå till buds eller av annan anledning. I vissa fall torde det för övrigt

icke enbart vara riksdagsmannauppdraget, som verkat hindrande eller ofördelaktigt

på ämbetets utövande, utan fastmera ledamotskapet av riksdagen

tillsammans med fullgörandet av ett flertal andra offentliga uppdrag vid sidan

av tjänsten, vilka törhända tilldelats vederbörande i följd av hans riksdagsmannaskap.

Det bör tillkomma regeringen att i detta fall se till, att statsämbetsmän

med säte i riksdagen icke anförtros dylika offentliga uppdrag

eller i varje fall icke i vidare mån än som anses nödigt.

Ehuru statstjänsten sålunda understundom ansetts lida sådant men av att

dess innehavare tillika sitter i representationen, så att bestämmelser införts

om oförenlighet mellan statstjänst i allmänhet och ledamotskap av representationen,

har det dock befunnits vara av sådant värde för denna senare att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

3

i viss mån omedelbart få tillgodogöra sig ämbetsmäns särskilda sakkunskap

på t. ex. lagtillämpningen och förvaltningens skilda områden, att ett flertal betydelsefulla

undantag i engelsk och fransk konstitutionell rätt uppställts från

huvudregeln. Denna synpunkt bör ej heller för vårt lands vidkommande frånkännas

betydelse. Ehuru riksdagen i första hand och till sin övervägande del

synes böra bestå av utövare av skilda praktiska yrken, bör den dock ej berövas

möjligheten att omedelbart även tillgodogöra sig den särskilda sakkunskapen

från vissa betydelsefulla områden hos insiktsfulla och erfarna ämbetsmän.

Då svensk rätt för närvarande icke utesluter några kategorier av ämbetsmän

från valbarhet i riksdagen, torde en av de synpunkter, som varit bestämmande

härför, även varit den, att de väljandes frihet att utse den person

de önska icke bör kringskäras i vidare mån än som redan skett genom gällande

valbarhetsbestämmelser.

Den ståndpunkt, som svensk konstitutionell rätt intager ifråga om ämbetsmäns

behörighet att sitta i riksdagen, är icke heller enastående i sitt slag.

Dansk statsrätt står sålunda på samma ståndpunkt. Även norsk och finsk

rätt medgiva ämbetsmän på några få begränsade undantag när behörighet

att sitta i representationen.

Dessa av utskottet vid föregående års riksdag anförda synpunkter anser utskottet

fortfarande äga full giltighet för vårt lands vidkommande såväl beträffande

ämbets- och tjänstemän i allmänhet som i fråga om de i § 35 regeringsformen

angivna förtroendeämbetsmän och andra med dem jämförliga

ämbetsmän.

Utskottet hemställer därför,

1) att motionen II: 155 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda; och

2) att motionen II: 149 måtte anses besvarad genom vad

utskottet ovan under 1) hemställt.

Stockholm den 27 februari 1934.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg, Sundberg, Oscar Gottfrid Karlsson,

Björkman, Bergman, Larsen*, Ehrnberg, Källman, Mellén, Magnusson i Tumhult,

Andersson i Igelboda, Vougt, Lindskog, Nordström*, Petersson i Broaryd, Lundén,

Björck i Kristianstad, Svensson i Landskrona och Nilsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6.

Reservation

av herr Reuterskiöld, som, med instämmande av herrar Källman, Vougt,

Petersson i Broaryd och Nilsson i Göteborg, anfört:

»Frågan örn förtroendeämbetsmännens ställning och om förenligheten av

ett förtroendeämbetes utövande med utövningen av riksdagsmannauppdrag

är icke blott en fråga örn förtroendeämbetsmännens beroende av Kungl.

Maj:t under deras verksamhet inom riksdagen, utan också en fråga om denna

verksamhets möjliga återverkan på deras ställning till Kungl. Maj:t som Dess

förtroendemän. Den förtjänar därför synnerligen väl en undersökning och utredning,

dock med det förbehåll att statsråden, som, ehuru i grundlagens mening

förtr^endeämbetsmän, genom utvecklingen främst blivit politiska ämbetsinnehavare,

för den skull icke kunna, så länge ett parlamentariskt styrelseskick

förefinnes, betraktas såsom andra förtroendeämbetsmän, utan

tvärtom med nödvändighet måste äga möjlighet att behålla eller erhålla riksdagsmannauppdrag

vid sidan av statsrådsämbetet.

Grundlagen ger ingen definition på begreppet förtroendeämbetsman, utan

anknyter blott till detta begrepp, vilket förutsättes såsom känt, den rättsregel,

som innebär att innehavaren av dylikt ämbete kan när som helst genom

Kungl. Maj:ts på skäl grundade beslut skiljas från ämbetet. Det ligger i sakens

natur, att i främmande länder, där begreppet förtroendeämbetsman är

okänt, och där i regel förvaltningens alla ämbets- och tjänstemän äro avsättliga,

regeln örn oförenlighet av ämbete med riksdagsmannauppdrag oftast

avser alla slag av ämbeten och tjänster. Hos oss däremot saknas över huvud

alla skäl att ifrågasätta en sådan oförenlighet, när fråga är om ämbeten eller

tjänster, vilkas innehavare äro principiellt oavsättliga. Däremot finnas hos

oss kanske starkare skäl än i utlandet att till utredning upptaga spörsmålet,

om innehavare av svenskt förtroendeämbete — som i utlandet saknar motsvarighet

— kan eller bör få vara riksdagsman. Denna fråga har i gällande

rätt med avseende å justitie- och regeringsråd, vilka visserligen icke

äro förtroendeämbetsmän, men i likhet med dessa representera Kungl.

Maj:t, lösts på det sätt att hinder ej möter för deras väljande till riksdagsmän

men väl för deras insättande inom riksdagen i utskott. Det synes

med fog kunna ifrågasättas om ej samma regel borde gälla för åtminstone

vissa förtroendeämbetsmän, som på alldeles särskilt sätt representera

Kungl. Maj:t, varvid i första hand Konungens befallningshavande i länen

och i Stockholm — landshövdingar och överståthållare — torde komma i

betraktande. Huruvida och vilka andra förtroendeämbetsmän borde såsom

intagande en likartad ställning eller såsom i särskild grad representanter för

statsintresset eller statsmakten, med landshövdingar i detta avseende likställas,

är ett spörsmål, som icke kan tillfredsställande besvaras utan en revision

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 6

5

av regeringsformens nu gällande uppräkning av förtroendeämbetsmän och

en utredning av grunderna för ämbetens införande i denna kategori.

Även örn man vill medgiva att valmännen böra äga formellt obegränsad frihet

att välja sina riksdagsrepresentanter var de vilja och förty även bland förtroendeämbetsmän,

följer ingalunda därav att alla de sålunda valda måste vara

inbördes likställda inom riksdagen. Härvid bör erinras, att vad riksdagen

speciellt behöver och bör representera, det är icke någon speciell sakkunskap

på det ena eller det andra förvaltningsområdet, utan det är fastmera

det »sens commun» och den genomsnittliga allmäninsikt, som bär upp den

svenska självstyrelsen och självförvaltningen, vars främsta organ just är

riksdagen. Den speciella auktoritet och sakkunskap, som vissa förtroendeämbetsmän

representera eller borde representera, även örn de ingalunda alltid

så göra, den kan och får enligt vår rätt göra sig gällande oberoende av

riksdagen och arbetet inom denna, därigenom att grundlagen — i motsats

till vad i utlandet gäller — kräver yttranden från vederbörande myndigheter

före ärendens avgörande hos och genom Kungl. Maj:t. Såsom motionärerna

riktigt framhållit ligger det en fara däri, att framskjutna och till

objektiv förvaltningsverksamhet avsedda förtroendeämbetsmän genom aktiv

partipolitisk verksamhet — och sådan medföljer varje riksdagsmannaverksamhet

i någon grad — lätt förlora tilliten såsom politiskt opartiska, vari

dock ingalunda ligger, att dessa ämbetsmän skulle förmenas rätten att hysa

en personlig politisk uppfattning.

Goda skäl och i verkligheten avgörande skäl tala därför till förmån för

den av motionärerna ifrågasatta utredningen.

Med hänsyn härtill hemställes,

1) att riksdagen ville, med bifall i huvudsak till motionen

155 i andra kammaren, besluta att i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om verkställande av utredning och framläggande

av förslag, vartill denna utredning må föranleda, av

frågan om sådan ändring av grundlagens bestämmelser örn

förtroendeämbetsmän, att innehavet av vissa sådana eller

därmed likställda ämbeten icke må vara i större eller mindre

utsträckning förenligt nied riksdagsmannauppdrag;

2) att motionen i andra kammaren nr 149 härigenom må

anses besvarad.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.