Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

1934-04-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1934:85, Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 85.

1

Nr 85.

'' Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1934 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillfällig

löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

(l:a avd.)

Uti två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av

herrar Forssberg och Nylander (I: 41) och den andra inom andra kammaren

av herr Holmström ni. fl. (II: 63) har hemställts, dels att riksdagen måtte besluta

tillfällig lönekompensation, enligt ett av försvarsväsendets lönenämnd

den 15 oktober 1931 avgivet förslag, åt sådana löjtnanter, sergeanter och

underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat, som på grund av nuvarande

befordringsförhållanden inom armén och marinen kommit uti en i

avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning, dels att riksdagen måtte

besluta, att flaggkorpral vid marinen, som under fyra år uppburit högsta

lön i beställningen såsom sådan, skall vara berättigad att tillträda ett ytterligare

lönetillägg örn 120 kronor.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionen II: 63.

Till grund för bedömande av det av motionärerna framställda yrkandet

anser sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.

Uti 1918 års militära avlöningssakkunnigas, den 10 februari 1921 avgivna

betänkande, som ligger till grund för det nu gällande lönesystemet för officerare

och underofficerare m. fl., anförde bland annat de sakkunniga

under framhållande att i vissa från olika militära myndigheter avgivna yttranden

föreslagits, att en gemensam löneskala skulle anordnas för samtliga

kompaniofficerare — att det enligt de sakkunnigas mening vore ofrånkomligt,

att lönesystemet ordnades på sådant sätt, att varje befordran till beställning

med större ansvar och mera fordrande tjänstgöring dels omedelbart

vid befordringstillfället åtföljdes av ökad avlöning och dels medförde

möjlighet att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning än som kunnat vinnas

i den lägre tjänsten. De sakkunniga föreslogo ock tre särskilda lönegrader

för kompaniofficerare, nämligen en (l:a lönegraden) för underlöjtnanter (fänrikar),

en (2:a lönegraden) för löjtnanter och en (3:e lönegraden) för kaptener;

för möjliggörande av erforderlig löneförhöjning vid befordran konstruerade

de sakkunniga löneskalorna genomgående så, att slutlönen för en grad understeg

begynnelselönen för närmast högre grad. I enlighet härmed upptager

gällande löneplan för officerare för lia lönegraden (underlöjtnanter och fän
Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 6 sami. Nr 85—87. vsi 34 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr So.

rikar) 2 löneklasser, för 2:a lönegraden (löjtnanter) 4 löneklasser och för 3:e

lönegraden (kaptener) likaledes 4 löneklasser. Efter att hava tillhört en och

samma löneklass under tre år uppflyttas regelmässigt vederbörande till närmast

högre löneklass och efter ytterligare tre år till den därpå följande

högre löneklassen och så vidare, allt inom respektive lönegrad. Beträffande

löneskalorna för underofficerare förordade däremot de sakkunniga en sådan

anordning, att en underofficer, vilken under längre tid fått vänta på befordran,

skulle kunna ernå högre avlöning i innehavande grad än den, som

tillkomme annan till högre grad befordrad men till tjänsteåldern yngre

underofficer; i sådant syfte föreslogo de sakkunniga, att vissa löneklasser

inom närliggande lönegrader för underofficerare gjordes gemensamma.

Uti en vid 1929 års riksdag väckt motion (II: 141) hemställdes, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring av avlöningsreglementet för officerare

och underofficerare, att lönebeloppet för de subalternofficerare, vilka under

tre år uppburit lön i 6:e löneklassen (högsta löneklassen för löjtnant), skulle

oavsett örn befordran till kapten ägt rum eller icke — därefter utgå enligt

för 7:e löneklassen (lägsta löneklassen för kapten) bestämt lönebelopp.

Syftet med denna hemställan var att för personalen motverka känningen i

ekonomiskt hänseende av den inträdda stagnationen beträffande befordringarna

från löjtnants- till kaptensbeställning. Enligt utlåtande nr 91 förklarade

sig statsutskottet visserligen finna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena

försämrats för vissa grupper av beställningshavare genom

det sätt, på vilket övergången till den nya härordningen blivit ordnad. Då

emellertid många olika faktorer inverkade på bedömandet av den i motionen

behandlade frågan och en allmän överarbetning av bland annat gällande

löneplan för officerare torde kunna förväntas komma att verkställas av 1928

ars lönekommitté, ansåg utskottet att motionen icke borde till någon riksdagens

åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I anledning av en vid 1930 års riksdag väckt motion (I: 103) blev frågan

örn förbättring av löneförhållandena för de äldre subalternofficerarna ånyo

föremål för riksdagens behandling tillika med ett då föreliggande yrkande i

enahanda riktning för ytterligare en personalgrupps vidkommande, nämligen

marinintendenterna av 2. graden. I sagda motion hemställdes, att riksdagen

måtte fatta beslut av innebörd, att löjtnant eller marinintendent av 2. graden,

som under tre år tillhört 6:e löneklassen, skulle, därest han prövades

lämplig för befordran till beställning inom högre lönegrad, uppflyttas till

7:e löneklassen, dock att sålunda uppflyttad beställningshavare fortfarande

skulle anses tillhöra 2:a lönegraden. I yttrande nr 169 över denna motion

utlät sig statsutskottet — under erinran bland annat örn vad som förekommit vid

1929 års riksdag — att, då några nya omständigheter, som skulle kunna

föranleda utskottet att intaga en annan ståndpunkt till det i motionen väckta

förslaget, icke tillkommit, samt utskottet alltjämt förutsatte, att ifrågavarande

spörsmål i ett större sammanhang bomme under omprövning, den föreliggande

motionen icke borde till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen

fattade beslut i enlighet med vad statsutskottet sålunda föreslog.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr So.

3

Uti två vid 1931 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 70 oell II: 107)

hemställdes, att till löjtnant, sergeant och underofficer av 2. eller 3. graden

på aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad,

till vilken vederbörande beställning hänfördes, måtte utgå tillfällig

löneförbättring med belopp, svararde mot skillnaden i lönebelopp mellan de

två högsta löneklasserna i berörda lönegrad. I jämförelse med motionerna

vid 1929 och 1930 års riksdagar hade dessa vid 1931 års riksdag väckta

motioner avseende å två nya personalgrupper, nämligen sergeanter och underofficerare

av 2. eller 3. graden, medan å andra sidan marinintendenterna av

2. graden nu voro undantagna. Statsutskottet inhämtade med stöd av § 46

riksdagsordningen yttranden i ämnet från försvarsväsendets lönenämnd,

arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen. De hörda myndigheterna

anslöto sig till motionernas syfte. Yad den principiella sidan av

saken beträffar må emellertid uppmärksammas vissa synpunkter, som framkommo

i försvarsväsendets lönenämnds samt flygstyrelsens yttranden i ärendet.

Försvarsväsendets lönenämnd framhöll sålunda bland annat, att stagnation

i befordringar vore en faktor, som man givetvis hade att av olika anledningar

räkna med inom än det ena än det andra området av statsförvaltningen.

Det kunde för den skull te sig nog så vanskligt att för enstaka

grupper befattningshavare inom ett visst förvaltningsområde gå in för att

bereda löneförbättring såsom kompensation för en dylik stagnation. Emellertid

hade riksdagen åtminstone vid ett tillfälle tidigare ansett sig kunna vidtaga

sådan åtgärd. 1925 års riksdag hade nämligen i anledning av väckt

motion medgivit, att lokomotiveldare vid statens järnvägar, vilka med tillämpning

av de i avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) intagna bestämmelser

örn tillgodoräknande av tjänstetid kunde anses hava tillhört den förlokomotiveldarbefattning

avsedda lönegradens högsta löneklass i fyra år och uppnått

en levnadsålder av 40 år, finge äga att under de för uppfattning i högre löneklass

eljest föreskrivna villkor åtnjuta lön i närmast högre löneklass inom närliggande

lönegrad, såsom örn denna löneklass tillhörde den för lokomotiveldarna bestämda

lönegraden. Även för de i nu ifrågavarande motioner — yttrade

lönenämnden vidare — avsedda befattningshavargrupper hade befordringsutsikterna

under senare år avsevärt försämrats. Ur denna synpunkt förefölle

därför en tillfällig åtgärd för förbättrande av hithörande befattningshavares

löneställning lika väl motiverad som i fråga om lokomotiveldarna. Den vidare

prövningen av frågan syntes i första hand lämpligen böra äga rum i

samband med en eventuell överarbetning av 1930 års militäravlöningssakkunnigas

förslag. Därest emellertid en dylik överarbetning skulle låta vänta

på sig och frågan av denna eller annan anledning icke skulle komma att i

ett större sammanhang föreläggas 1932 års riksdag, syntes densamma böra

av Kungl. Maj:t göras till föremål för särskild utredning i syfte att härav

föranlett förslag måtte kunna underställas 1932 års riksdag. Flygstyrélsen

framhöll, att någon beställningshavare vid flygvapnet visserligen icke fyllde

villkoren för åtnjutande av den avsedda förmånen Tinder budgetåret 1931/1932,

men styrelsen förutsatte, att liknande åtgärd komme att träffas varje år, så

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 85.

länge sådana förhållanden förefunnes, som föranlett motionerna, oell beträffande

flygvapnet vore befordringslaget på grund av att samtliga beställningar

tillsatts inom kort tidrymd sådant, att en betydande stagnation framdeles

måste inträffa i befordringsgången. Enligt utlåtande nr 102 anförde statsutskottet^

att utskottet vid övervägande av de synpunkter, som av motionärerna

och de i ärendet hörda myndigheterna framförts, hade kommit till den

uppfattningen, att åtgärder för beredande av en förbättrad avlöning borde

vidtagas beträffande den i motionen avsedda personalen. Utskottet ansåg

sig därför böra föreslå, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

örn vidtagandet av åtgärder i den riktning, som i motionerna angivits.

Den sålunda avsedda löneförbättringen borde enligt utskottets mening icke

lämnas i form av en påbyggnad å gällande löneplaner för försvarsväsendets

personal utan syntes böra erhålla karaktär av en tillfällig löneförbättring

att utgå endast till den personal, som genom de nuvarande befordringsförhållandena

kommit uti en i avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning.

Statsutskottets förslag godkändes av riksdagen, som alltså i anslutning till

utskottets yttrande avlät skrivelse (nr 177) till Kungl. Majit med anhållan,

att Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning för 1932 års riksdag framlägga

förslag rörande tillfällig löneförbättring åt sådana löjtnanter, sergeanter

och underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat, som på grund av rådande

befordringsförhållanden inom armén och marinen kommit uti en i

avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning.

Genom beslut den 21 maj 1931 uppdrog Kungl. Majit åt försvarsväsendets

lönenämnd att verkställa den av riksdagen åsyftade utredningen samt därefter

till Kungl. Majit inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning. Lönenämnden framlade i skrivelse den 15 oktober

1931 närmare utredning och förslag i ämnet. Vidkommande kostnaderna för

en enligt nämndens förslag avvägd tillfällig löneförbättring beräknades dessa

med utgångspunkt från av armé- och marinförvaltningarna meddelade kostnadsuppgifter

till sammanlagt i runt tal 157,300 kronor, varav ungefärligen belöpte

på lantförsvaret 84,500 kronor och på sjöförsvaret 72,800 kronor. Med

sin ifrågavarande skrivelse överlämnade lönenämnden särskilda av flottans

poliskårer i Stockholm och Karlskrona ävensom fästningspolispersonalen i

Boden gjorda framställningar örn beredande av tillfällig löneförbättring även

åt polispersonal. Vidare meddelade lönenämnden, att arméns fabrikers och

tyganstalters tjänstemannaförening uttalat sig för beredande av liknande förmån

åt viss personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter. Då emellertid

de sålunda väckta frågorna folie utanför ramen av det uppdrag, Kungl. Majit

i anslutning till riksdagens beslut lämnat lönenämnden, hade lönenämnden

ansett sig icke böra upptaga desamma till övervägande i förevarande sammanhang.

Arméns fabrikers och tyganstalters tjänstemannaförening anhöll sedermera

i skrivelse till Kungl. Majit den 23 oktober 1931 örn vidtagande av åtgärder

i det syfte, som omförmäles i föreningens ovannämnda uttalande till lönenämnden,

varjämte försvarsväsendets underbefälsförbund i skrivelse till Kungl.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 85.

5

Majit den 20 august 1931 hemställde om avlåtande av förslag till 1932 års

riksdag örn beredande av provisorisk löneförbättring för äldre underbefäl vid

försvarsväsendet. Kostnaderna för ett realiserande av underbefälsförbundets

förslag i frågan beräknades uppgå till omkring 30,000 kronor.

Försvarsväsendets lönenämnds förenämnda utredning och förslag ävensom

övriga särskilda framställningar örn beredande av löneförbättring åt vissa

andra personalgrupper anmäldes inför Kungl. Majit i samband med 1932 års

statsverksproposition. Föredragande departementschefen anförde därvid, att

ehuru han väl funne, att vissa skäl talade för att de uti riksdagens ornförmälda

skrivelse nr 177 avsedda befattningshavarna erhölle en förbättrad avlöning,

tvingade emellertid det dåvarande statsfinansiella läget här liksom

annorstädes till största återhållsamhet i fråga örn nja utgifter. Departementschefen

ansåg sig under sådana förhållanden icke böra tillstyrka medelsanvisning

för ändamålet å riksstaten för budgetåret 1932/1933. Med lösningen

av denna fråga syntes sålunda böra anstå till en annan tidpunkt, då även

samtidigt de från andra håll inkomna framställningarna av liknande art

kunde, efter slutförd utredning, göras till föremål för statsmakternas bedömande.

Vid 1932 års riksdag väcktes emellertid ånyo motioner avseende detta

spörsmål (1:66 och lii 165). Härvid hemställdes, dels att riksdagen måtte

besluta tillfällig löneförbättring, enligt det av försvarsväsendets lönenämnd

den 15 oktober 1931 avgivna förslaget, åt sådana löjtnanter, sergeanter och

underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat, som pa grund av radande

befordringsförliållanden inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende

särskilt ogynnsam ställning, dels att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit anhålla örn utredning och förslag rörande övriga personalgrupper

inom armén och marinen, beträffande vilka liknande synpunkter kunde anföras.

I utlåtande nr 32 anförde statsutskottet — under framhållande att

den av 1931 års riksdag ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen icke vore att

anse som en lönereglering i egentlig bemärkelse utan snarare vore en åtgärd

i samband med övergången till 1925 års härordning — att utskottet

funnit sig, med hänsyn till vad föredragande departementschefen i ärendet

anfört, icke kunna tillstyrka motionerna. Då emellertid skäl icke syntes

utskottet föreligga att låta frågan vila i avvaktan på en framtida lönereglering,

uttalade utskottet tillika, att utskottet under alla förhållanden förutsatte,

att den i motionerna behandlade frågan, så snart lämpligen kunde

ske, upptoges till slutligt avgörande. Vidkommande den senare delen av

motionärernas framställning ansåg utskottet densamma icke borde föranleda

till att från riksdagens sida någon ytterligare framställning i ämnet gjordes.

Utskottet hemställde således, att här förevarande motioner icke för det dåvarande

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Fdksdagen beslöt i enlighet

med statsutskottets hemställan.

Någon framställning från Kungl. Majits sida i syfte att bereda medel för

tillfällig löneförbättring åt de i 1931 års riksdags förutnämnda skrivelse nr

177 avsedda befattningshavarna har, av statsfinansiella skäl, sedermera ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 85.

blivit gjord till vare sig 1933 eller 1934 års riksdag. Uti de ira till övervägande

föreliggande motionerna (I: 41 och II: 63) yrkas att, förutom den i

sagda riksdagsskrivelse nr 177 åsyftade personalen (löjtnanter, sergeanter och

underofficerare av 2. och 3. graden på aktiv stat), ytterligare en personalgrupp,

nämligen flaggkorpralerna vid marinen, skall komma i åtnjutande av

lönekompensation i anledning av det försämrade befordringsläge, som uppstått

för denna personalgrupp i och med övergången till 1925 års försvarsorganisation.

Enligt i motionen lämnad uppgift beräknas kostnaderna för

den avsedda lönekompensationen åt sistnämnda personalgrupp till i runt tal

5,600 kronor.

I skrivelse till Kungl. Majit den 6 maj 1931, nr 177, anhöll riksdagen, i

anledning av väckta motioner, att Kungl. Majit måtte efter verkställd utredning

för 1932 års riksdag framlägga förslag rörande tillfällig löneförbättring

åt sådana löjtnanter, sergeanter och underofficerare av 2. och 3. graden på

aktiv stat, som på grund av nuvarande befordringsförliållanden inom armén

och marinen kommit uti en i avlöningshänseende särskilt ogynnsam ställning.

Av statsfinansiella skäl har Kungl. Majit ej hitintills framlagt något förslag

i ämnet till riksdagen. I anledning av vid 1932 års riksdag väckta motioner

angående denna fråga yttrade statsutskottet i utlåtande nr 32, vilket godkändes

av riksdagen, att utskottet förutsatte, att den i motionerna behandlade

fragan örn tillfällig löneförbättring åt omförmälda befattningshavare, så

snart lämpligen kunde ske, upptoges till slutligt avgörande.

Åv den förut lämnade redogörelsen framgår, att det vid skilda tillfällen

framställts yrkanden i syfte att åtskilliga andra personalgrupper vid försvarsväsendet,

vilkas befordringsförliållanden likaledes förmenats hava försämrats,

måtte komma i åtnjutande av förmånen av tillfällig löneförbättring. Sålunda

föreliggande yrkanden avse marinintendenter av 2. graden, personalen tillhörande

flottans poliskårer i Stockholm och Karlskrona, fästningspolispersonalen

i Boden, personalen vid artilleriets fabriker och tyganstalter, det äldre

underbefälet ävensom — i de nu förevarande motionerna I: 41 och lii 63 —

flaggkorpralerna vid marinen.

Utskottet vidhåller sin år 1931 tillkännagivna uppfattning, att åtgärder

böra vidtagas i syfte att bereda tillfällig lönekompensation åt de löjtnanter,

sergeanter och underofficerare av 2. och 3. graden, vilka på grund av rådande

befordringsförliållanden inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende

särskilt ogynnsam ställning. Det avgörande skälet till att utskottet

emellertid ej anser sig böra tillstyrka, att beslut i denna fråga fattas vid

årets riksdag, är att finna uti de framställningar, som, enligt vad nyss nämnts,

föreligga örn beredande av motsvarande förmån åt vissa andra personalgrupper

tillhörande försvarsväsendet. Utskottet är av den meningen, att,

med hänsyn till berörda framställningar, spörsmålet örn tillfällig löneförbättring

åt den i 1931 års riksdags omförmälda skrivelse angivna personalen bör

ur synpunkten av därmed förenade konsekvenser underkastas förnyad omprövning

i samband med ifrågavarande framställningar avseende vissa andra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 85. 7

personalgrupper. Utskottet förväntar, att resultatet av en sådan omprövning

skall komma att föreläggas 1935 års riksdag.

Med hänvisning härtill anser utskottet, att vad i de förevarande motionerna

hemställts ej för närvarande bör föranleda till någon åtgärd från riksdagens

sida.

Utskottet hemställer alltså,

att herrar Forssbergs och Nylanders samt herr Holmströms

m. fl. förevarande motioner (I: 41 och II: 63) ej må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1934.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Hamrin, Lindblad, Bergqvist, Kvarnzelius, Borell,

Oscar Olsson, Asplund, friherre Lagerfelt, Bergström, Nilsson i Fredriksfält, Nylander

och Sandén-, samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Jansson,

Strindlund, Törnkvist i Karlskrona, Eriksson i Stockholm, Jeppsson, Andersson i

Höör, Persson i Falla, Norsell, Aronson och Andersson i Ovanmyra.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.